Tidsbilder och minnen från Svea hovrätt

 

Av f. d. häradshövdingen EJNAR HÖRSTADIUS

 

Våren 1967, då det förflutit nästan jämnt femtio år från det jag började arbeta vid domstol, framkastades att jag, som under den tiden längre perioder tjänstgjort i Svea hovrätt och dessutom var ärftligt belastad i fråga om hovrätten, borde kunna berätta för SvJT:s läsare ett och annat om vad jag »hört och upplevat» på området, och efter någon tvekan satte jag mig då att nedskriva vad här följer.
    Mina första kontakter med hovrättsmiljön i Stockholm datera sig från åren kring sekelskiftet, och det gäller upplevelser både i och utom hemmet på Östermalm. Historien börjar en vardagsmorgon i föräldrahemmet, och här kan jag anknyta till och konkretisera ett par iakttagelser av presidenten Harry Guldberg i hans så läsvärda bok »En domare ser tillbaka» (1966). Eftersom hovrättens sessioner pågingo kl. 10—2 utan måltidsrast, måste en hovrättsledamot inmundiga en stadig frukost — det berättas för övrigt om en av hovrättsherrarna, att han skulle ha biffstek före varje dag i hovrätten. Min far (»GWH», 1856—1934) intog alltså en ordentlig frukost kl. 8.45. När han sedan, efter en titt i tidningen, beredde sig på promenaden till hovrätten, tog han från hyllan ned sin höga hatt — kallades »storm» på den tiden — och under sönernas överinseende putsades den genom strykningar med en liten rödbrun plyschkudde. I rockfickan lades ett litet paket med ett par smörgåsar att avnjutas i hovrätten senare på dagen till ett glas vatten. Emellertid hade tidigare på morgonen följande inträffat. Det var ju otänkbart att en hovrättsledamot från och till hovrätten själv bar akter, som skulle studeras hemma; att på den tiden en officer i uniform bar ett paket var väl om möjligt än mer otänkbart. På Östermalm, där många hovrättsmän bodde, var det ordnat så, att en kvinna i äldre medelåldern var engagerad att hämta luntorna i det bruna papperet med snörena i de speciella hovrättsknutarna, som jag alltid funnit så tjänliga, när det gäller att hårt draga åt snöret kring ett paket. På eftermiddagarna buros luntorna hem av vaktmästare i hovrätten, och så skedde ännu under min assessorstid på 20-talet. Detta kvinnliga faktotum kallades »Luntlina», och det fick hon också veta därigenom att familjens yngsta vid samtal med henne använde »Luntlina» som tilltalsord.
    För att Luntlina inte skulle behöva gå förgäves uppför de tre trapporna— hiss tillkom först långt senare — brukade min far, som aldrig ville besvära någon i onödan, i ett visst fönster mot gatan resa upp en tidning som stoppsignal. När Luntlina blev svag och låg på sjukhus tror jag att mer än ett hovrättsråd hälsade på sin gamla hjälpreda.
    Genom bjudningar i föräldrahemmet, större och mindre, fick jag redan tidigt tillfällen att göra bekantskap med såväl hovrättsråd och justitieråd som också — vaktmästare i hovrätten. Att sistnämnda kategori här nämnes kanske förbluffar en yngre juristgeneration, men det erbjöds den tiden »extraknäck»

 

35—683005. Svensk Juristtidning 1968

 

— fastän det ej kallades så — i form av deltagande i serveringen vid större privata tillställningar. Jag kan ännu se framför mig en förste vaktmästare i Svea hovrätt — minns ej hans namn, troligen Pira — som iklädd frack stod i serveringsrummet och bröt upp ostron, en delikatess som då ej så sällan förekom och väl icke betraktades som överdåd. Det skulle ju bjudas på flera rätter och viner än nu är brukligt. Vid större »svep» kommo herrarna i frack med ordnar. Småningom kom smokingen i bruk, men en eller annan gammal gäst kunde då uppträda i »långrock». Damerna excellerade i klänningar som nästan sopade golvet; det ansågs nära nog oanständigt att en »fin» dam visade vristerna eller litet mera. Efter kaffet i salongen blev det tämligen snart herr- och damsida, ty i en elegant salong fanns det ofta ljusa tyllgardiner, och de fingo ej bli nedrökta. Herrarna samlades i herrummet med sina cigarrer och punschglasen. Därifrån minns jag från ett år strax efter 1909 — då genom regeringsrätten en del nya rättsområden lagts under domstolsprövning — denna fråga från ett justitieråd till ett regeringsråd: »Nå, har Ni haft några trevliga — eller intressanta — reseräkningar den här veckan?» Titelbortläggning dam—herre blev det icke i första taget; efter en sådan operation användes förnamnen, icke ordet Du. Stora bjudningar sattes ofta till fredag, som var dagen före »natten mellan fredag och måndag». Det fanns nämligen på den tiden en form av fria lördagar i det att hovrätten icke hade session på lördag, normalt ej heller på onsdag.
    Dessa juristmiddagar bedömer jag som ganska typiska. Dock var det väl i detta »umgänge» mera omväxlande än i hovrättskretsarna i Jönköping på 1850-talet, varom dåvarande presidenten Louis De Geer i sina »Minnen» berättat, att »matsedeln var oföränderligen densamma och maten alltid lagad af stadens enda kokfru, hvilken liksom värdinnorna icke ville utsätta sig för att det skulle sägas vara bättre på det ena stället än på det andra».
    Under ungdomsåren hade jag själv förmånen att vara inbjuden i åtskilliga juristhem på Östermalm, där det fanns söner och döttrar i min ålder. De stora våningarna erbjödo avsevärda ytor att dansa på, i dansklubbar och på större baler; i ett hus, där två juristfamiljer bodde, utnyttjades vid ett tillfälle båda våningarna.
    Även utanför hemmets väggar träffade jag under skoltiden några av min fars äldre hovrättsvänner. Hovrättsrådet Knut Almgren, född 1838, en prydlig man med vitt hår och dito polisonger, var mycket intresserad av botanik, och när jag under somrarna pressat växter till det herbarium man hade att uppvisa för vederbörande lärare, hade han vänligheten att mottaga mig i sitt hem och hjälpa mig att sätta rätta namn på växterna.
    En intressant bekantskap var hovrättsrådet Carl Henrik Munthe, född 1833, död efter 1914. Han ansågs kunna bli litet het ibland och »skälla ut»folk. Det brukar sägas om domarens kall, att det är både omväxlande och lärorikt, då en domare får många tillfällen att sätta sig in i olika levnadsförhållanden. Att CHM kunde finna även ett enkelt ärekränkningsmål lärorikt, framgår av att han en gång efter föredragningen av ett sådant mål utbrast: »Tänk ändå, vad det i svenskan finns för en massa utmärkta skällsord — som man inte har reda på.» Både före och efter sekelskiftet seglade jag med min far till CHM:s sommarställe på Värmdön mitt emot Gåshaga på Lidingö. Där brukade han, när det påkallades, i sin trädgård skjuta harar »till självförsvar» och därifrån roddes han förr i tiden in till hovrätten (ca 12 km). Att det gamla hovrättsrådet icke var främmande för andra fort-

 

skaffningsmedel framgår av att han en junidag 1906, då jag övade cykelåkning på Valhallavägen, kom cyklande förbi på en s. k. Svea-cykel (som man trampade med fötterna upp och ned, icke runt). Han stannade och språkade, och när han startade igen — han torde ha bestigit cykeln bakifrån som då brukades med herrcyklar — hördes från en springpojke, som intresserad följt mötet mellan den gamle och ynglingen: »Det var en gammal uv.»
    Att sport icke var främmande för även ej alldeles unga hovrättsjurister framgår också av att min far under seklets första decennium både cyklade, bl. a. i Norge, åkte skidor och red på Djurgården.
    En annan av min fars hovrättskamrater Carl Hellström (född 1854, senare justitieråd, tidigt bortgången), som för övrigt kunde roa ett middagssällskap med ganska avancerade trollkonster, blev före sitt bröllop på 1880-talet vid svensexa hyllad med ett tal på vers, ur vilket jag ur minnet återger en strof, såsom belysande vissa dåtida förhållanden:

 

»Fostrad upp vid sill och välling 

tär han ostron nu och vin, 

blivit bror med själve Selling, 

går i torget med Westrin.» 

(Selling och Westrin födda 1840).

 

    Här var det ostron igen! Det förefaller som om det på den tiden var tämligen ovanligt med titelbortläggning mellan äldre och yngre. Hovrättsherrar plägade tydligen »gå i torget», d. v. s. i Kungsträdgården utefter Kungsträdgårdsgatan, liksom Oscar II promenerade där med generalen Sven Lagerberg. Hade man tur, kunde man möta vackra skådespelerskor från Dramatiska teatern, som då fanns vid den där gatan. Senare blev ju Strandvägen »snobbränna».

 

    Mitt första besök i Svea hovrätts del av Wrangelska palatset på Riddarholmen torde ha inträffat i december 1907, då jag fick medfölja dit för att från ett fönster åse Konung Oscar II:s sista färd, som tydligen gjorde ett djupt intryck på 14-åringen, ej minst Konungens livhäst som medfördes i processionen. Naturligtvis var skolynglingen, liksom alla andra besökare, imponerad av de dubbla raderna presidentporträtt alltifrån hovrättens begynnelse i »stora rummet» i byggnadens mellersta del med fönster å rummets båda kortsidor. Så var i hög grad fallet med en högstadomstolsledamot från en av U.S.A:s delstater, jag tror Minnesota, som jag långt senare en sommardag i presidentens frånvaro hade att taga hand om. Han skulle naturligtvis också provsitta presidentens stora fåtölj under tronhimmeln. Det erinrades om hur annorlunda det var i hans land vid den tid, då de första presidentporträtten tillkommo. — En annan hög jurist, nu från ett sydamerikanskt land, som besökte hovrätten och även kom in i ett av de vackra runda tornrummen, överlämnade, när han där lämnade divisionen, som minne en stor silverslant från sitt silverrika land (Peru?). Den odelbara presenten torde stannat hos ordföranden.
    När man förevisat presidentporträtten för svenska besökare, har ofta särskilt intresse ägnats Henrik Hammarberg (president 1731—33), »Stenbockskurir», vilken 1710 som ung ryttmästare och Stenbocks adjutant hade att — för att tala med Snoilsky — i »borgen byggd av Wrangel på Riddarholmens

 

ö» (då »kungshuset» efter gamla slottets brand) till »den gamla Carlamodren» och »sondottern, stolts Ulrika» förmedla budskapet om segern vid Hälsingborg. Hur kunde en kavalleriofficer stiga till den höga värdigheten, har mången undrat. Det förhöll sig emellertid så, att Hammarberg, född 1686, hade studerat juridik och i Greifswald disputerat på en avhandling. Via häradshövding- och lagmansämbeten blev han vice president i sin hovrätt, Göta, och kom slutligen till Svea hovrätt.
    I »stora rummet», hovrättens plenisal, ha genom tiderna många presidenter hälsats välkomna i sitt höga ämbete, här ha de avtackats efter slutat värv. Det bör icke förmenas en senare tids jurister att genom några av mig anträffade papper få en inblick i hur det förr kunde gå till vid ett tillfälle av det sistnämnda slaget. Det gällde presidenten Karl Johan Berg, som år 1889 vid 70 års ålder avgick. Han synes ha varit högt uppburen på grund av sina personliga egenskaper både som hovrättens chef (1875—80 förordnad för Louis De Geer, sedan ordinarie) och såsom verksam på andra områden: han var — förutom stadsfullmäktig, ledamot av riksdagen, justitieråd och statsråd — ordförande i fattigvårdsstyrelsen och verksam för välgörandeinrättningar. Vid sin avgång blev han föremål för åtminstone tre hyllningsdikter, vilka blevo tryckta, två på svenska (den ena av »R. W.», vem?) och en på latin (av »Aulus Agerius»). Den sistnämnda återges här jämte översättning till svenska beredvilligt utförd av rektorn vid Katedralskolan i Uppsala Ragnar Höistad, när han under lärarstrejken hösten 1966 hade gott om fritid. Av dikten framgår att den måste ha presenterats vid avskedsuppvaktningen på »stora rummet»; blev den uppläst på latin?

 

Ad

 

Carolum Johannem Berg

 

VIII Febr. MDCCCLXXXIX.

 

Vides, ut altis parietibus domus

vultu superbo, menteque conscia

auctoritatis Praesidentes

despiciant veteres togati.

 

Gens illa semper summa sibi appetens

virtute clara nisa parentium

persaepe fasces purpuramque

debuerat generi peramplo.

 

Volvuntur anni, mos quoque vertitur;

sella verenda temporibus novis

qui finxit ipse fortunam vir

en sedet — ah, pro dolor, sedebat.

 

Virtus, labores ingeniique vis

metam dederunt fortiter assequi

justusque, sicut nemo, debet

ille suis meritis honorem.

 

Qua laude tantum tollere fas virum,

tot sustinentem tantaque munera?

Testantur hujus facta reges,

grataque patria tota testis.

 

Tuque orba tali Curia jam patre,

»regni supremum judicium» prius,

urbanitatis, comitatis

isto memor acieique mentis!

Ah, donec alma luce frui licet,

justum, sagacem, strenuum, amabilem

qui novimus, dicemus usque:

quando parem inveniemus illi?

 

Till

 

Karl Johan Berg den 8 febr. 1889.

 

Ser Du, hur de gamla, i ämbetsdräkt klädda 

presidenterna blicka ned från husets höga väggar 

med stolt min och självmedveten myndighet.

 

Dessa män, som alltid eftersträvade de högsta 

ämbeten i förlitan på förfädrens lysande dygder, 

hade oftast sin ädla börd att tacka för 

makt och äreställning.

 

Åren svinna hän, sederna förändras; 

i vördnadsvärd stol sitter i ny tid

den man som själv skapat sin lycka — 

men ack, vilken smärta, han är ej där mer.

 

Dygd, möda, snillets kraft gav möjlighet 

att raskt nå målet, och rättrådig som ingen 

har han blott egna förtjänster att tacka för höga äreställen.

 

Med vilket pris skall man lova en man, 

som fyller så många viktiga värv?

Konungar kungöra hans gärningar, 

hela fäderneslandet är tacksamt vittne.

 

Och du, domstol, förr »rikets högsta domstol», 

nu berövad sådan fader, 

minns hans milda väsen, godhet, snille.

 

Ack, så länge det är oss förunnat att njuta 

det hulda ljuset, skola vi som känna honom, 

rättrådig, snillrik, kraftfull, älsklig, 

åter och åter säga; när skola vi väl finna 

hans like?

 

    Vem dolde sig bakom »Aulus Agerius» som författare till detta skickligt utförda opus? (Aulus var ett vanligt romerskt förnamn). Man kunde gissa på Hjalmar Hammarskjöld, som blev vice häradshövding 1888 och som många gånger anlitats vid utformandet av latinska inskrifter på medaljer och annat. Hans äldste son, vilken tillfrågats, tror emellertid icke på faderns författarskap. Alls icke osannolikt är att författaren var dåvarande docenten i grekiska vid Uppsala universitet, sedermera lektorn Julius af Sillén (död 1924). En son till honom har meddelat, att hans far ibland skrev vers på latin. Fanns möjligen inom hovrätten en durkdriven latinare?

 

    Från en långt senare tid bör åt framtiden bevaras en episod, som gamla hovrättsråd väl skulle funnit otrolig. En vinterdag under Birger Ekebergs presidenttid, då divisionen satt i session på »stora rummet», inträffade följande. Dörren till det s. k. förmaket utanför öppnades, sång hördes och in tågade — Lucia med sina tärnor. Jag minns inte, om det bjöds på kaffe, det är möjligt. Emellertid medförde tärnorna en skål, i vilken skulle nedläggas en skärv till den för krigsdrabbade barn pågående hjälpverksamheten med Ekeberg i spetsen.

 

En vecka efter det jag den 31 maj 1917 vid Uppsala universitet avlagt juris kandidatexamen infann jag mig i hovrätten för att bli upptagen i e. o. hovrättsnotariernas krets. I enlighet med den tidens sed »uppsträckt» i frack blev jag då mottagen av presidenten Ivar Afzelius. Ögonblicket var så högtidligt, att jag icke kom att lägga märke till en omständighet, som sedermera omtalats för mig, nämligen att presidenten icke hade någon telefon på skrivbordet; han ansåg, sades det, att den som hade ett ärende till honom borde infinna sig personligen. På hemvägen över Gustaf Adolfs torg råkade jag ut för samma ovanliga upplevelse som Guldberg berättat om i sin bok: »de mycket omtalade kravallerna på Gustaf Adolfs torg. Hjalmar Branting, flaxande mellan folkhopar och beridna polismän». Jag såg Branting komma från riksdagshuset gående ensam, han manade till lugn, då och då höjande armen, och de han passerade veko tysta åt sidan och öppnade väg för honom.
    När jag hösten 1919, efter att ha hållit ting i båda Uppsala-domsagorna, började min tjänstgöring i hovrätten, fick jag, liksom många före mig, som första uppgift att skriva register över domarna i ett domsband. I motsats till Guldberg fullföljde jag det förelagda arbetet. Detsamma hade Ivar Afzelius gjort på sin tid. Genom min far, god vän med Afzelius, har jag erfarit härom: När han uppvisade resultatet för presidenten, företog denne kontroll på ett nummer — fel! Han lade då ihop domsbandet med orden: »Jag är säker på att det här är enda felet.» Den vidsynte presidenten var sannolikt Louis De Geer, då Afzelius blev antagen till e. o. notarie 1873, möjligen Karl Johan Berg, eftersom Afzelius ej synes ha tjänstgjort vid domstol omedelbart efter sin jur.kand. examen.
    Under det innevarande seklets första decennier var mycket i hovrätten »gammaldags». Golven i rummen voro s. k. skurgolv (obehandlade furuplankor) med en matta under det enkla rektangulära sessionsbordet. Vid dess långsidor skinnklädda stolar utan armstöd för ledamöterna, vid ena änden en karmstol för presidenten, i några rum under en tronhimmel, på bordets andra ända en bibel; på den placerades de akter, med vilka någon åtgärd skulle vidtagas genom notarien. Varje ledamot hade vid sin plats en bordslåda, där han förvarade pennskrin med innehåll, anteckningsböcker m. m. Sessionsrummen voro i fråga om storlek, utsikt genom fönsterna m. m. mycket olika ur trivselsynpunkt som man nu säger. Det var då rättvist att divisionerna enligt en särskild ordning flyttade mellan de olika rummen, en tid varje vecka — mål av olika slag fördelades då på rummen — senare för längre perioder. Vid dessa flyttningar hade vaktmästarna att ombesörja flyttning av bordslådorna eller deras innehåll. Ledamöterna hade givetvis inga egna arbetsrum, det hade endast några av tjänstemännen. Det var dåligt med toaletter; i något litet rum vid sidan om kunde det finnas en mö-

 

bel med ett användbart föremål i. Lokaltelefon fanns förstås icke. Uppvärmningen skedde genom eldning i kakelugnar. Hur detta sköttes, därom kunde råda skilda meningar. Bland de ordinarie notarierna — expeditionsarbetet ålåg juridiskt utbildad personal — fanns en som ivrade för sparsamhet, bl. a. med veden. En gång kom han in till äldsta hovrättsrådet, C. G. Wästfelt, som var t.f. pres., och beklagade sig över slöseriet med hovrättens vedförråd. CGW bara tryckte på ringledningsknappen, en vaktmästare kom och fick följande besked: »Vaktmästarn, jag tycker det är bra kallt här, var snäll och sätt in en ordentlig brasa.» Den gamle notarien torde omedelbart ha dragit sig tillbaka. Förmodligen ömmade samma person också för hovrättens papperstillgång, varav även mycket fint Lessebopapper användes att skriva koncept på. Jag tror, att han försökte få de yngre att använda de tomma baksidorna av papperen, där utkast till domar och annat skrivits.
    En nykomling, e. o. notarie, i Svea hovrätt under detta sekels första decennier — beteckningen »fiskalsaspirant» användes ännu icke — hade naturligen som en av de första uppgifterna att tillägna sig språket, d. v. s. sätta sig in i hovrättens skrivsätt. En annan sida av utbildningen var att lära sigf öredragningens konst, dessutom inhämta expeditionsarbetets mysterier — detta arbete ålåg ju jurister, ej såsom nu kvinnliga befattningshavare, vilka lära skickligt utföra sådana uppgifter.
    Då det gäller skrivsättet är det frestande att gå något längre tillbaka än till den tid som här närmast behandlas, allra helst som man därvid kan erhålla »tidsbilder» genom en så förnämlig ledsagare som Louis De Geer i hans »Minnen» och avhandlingen om »Den juridiska stilen» (1853), som ansetts förtjänt att bli omtryckt som bilaga till SvJT 1953. När han, trettioårig, år 1848 var adjungerad i Svea hovrätt, lärde han snart beundra noggrannheten och skarpsinnigheten i hovrättens arbete, men skrivsättet vållade stor svårighet. Det var nämligen icke alldeles nog att skriva språket direkt efter dess allmänna lagar. Icke en enda mening godkändes utan att man ägde visshet, att hovrätten förut begagnat samma konstruktion och varje ord i samma bemärkelse. Då han återkom som president på 1870-talet, fann han arbetet i hovrätten snart sagt mönstergillt, dock med undantag av något pedanteri i skrivsättet. — Vid denna tid skrevos domar och utslag med s. k. rubrik, där i en enda lång mening upptogs yrkande och svaromål vid underrätten och dennas dom samt yrkande i hovrätten. I sin avhandling 1853 försvarade De Geer skrivsättet, vilket enligt hans mening hade obestridliga förtjänster i anseende till språkets renhet, riktighet och bestämdhet, låt vara att i domstolarnas utgående expeditioner något så barbariskt som »dessa utdragna renskrifvarestilar» gjorde att man mången gång förlorade hela satsens sammanhang.
    På 1900-talet voro hovrättens domar och utslag moderniserade såtillvida som de gamla rubrikerna övergivits och för deras sakinnehåll redogjordes uti den i skilda stycken avfattade »reciten» (ibland kallad rubrik) före hovrättens egen motivering och domslutet. Vid de första fjäten på vägen till att bli »skrivkunnig» hade man icke mycken hjälp. Man fick i stort sett reda sig själv i den mån man icke kunde få råd av äldre, välvilliga kamrater. Dock förekom en form av övning på det sättet att man skulle i mål, som överlämnats av ledamöter, uppsätta förslag till reciten. Men någon handledning härvid bestods knappast. Man fick leta efter förebilder som säkerligen den unge De Geer också måste göra på sin tid. På tal om förebilder må här in-

 

skjutas vad presidenten Marks von Würtemberg yttrade en gång, när en ung fiskal åberopat ett par prejudikat: »Prejudikat, det är farliga saker, fiskalen.» Man skrev sitt förslag på ena halvan av de stora arken, och när ledamoten granskat och »rättat» var ofta icke mycket kvar utan det mesta skrivet på nytt på sidans andra halva, troligen mera arbete för ledamoten än om han skrivit allt med bortseende från det omogna försöket av den unge juristen. Men denne skulle ju ha någon undervisning. Emellertid blev det sällan diskussion om skrivövningarna. Från Göta hovrätt har berättats (C. V. Spens i SvJT 1962 s. 740), att ett hovrättsråd där avböjde dylikt »samarbete» med notarier, då det i stället för att vara honom till nytta snarare förvillade honom. Det låter inte otroligt. Numera ha som bekant hovrätterna bekvämt med denna del av domarna. Underrättens dom skrives med recit och blir del av hovrättens dom i form av en bilaga till denna.
    En gång hade jag, förutom åstadkommandet av ett utkast till recit, i målet infordrat några handlingar, vilket varit på tal. När jag återlämnade akten och komplettering åter nämndes, svarade jag, att jag ombestyrt kompletteringen, för att vinna tid. Hovrättsrådet (en skåning): »Vinna tid, vad är det för nånting, inte ska hovrätten vinna nån tid.» Det bör tilläggas, att detta inträffade åren närmast efter första världskriget, då det i hovrätten uppstått stor balans åtminstone på brottmål, sedan underrätterna varit överlastade med kristidsmål; de höga fiskalsskåpen voro överfyllda, så att bredvid högarna på hyllorna akter stodo resta på kant. Det kanske var vid denna tid som den här upplysningen meddelades: »Det finns nätter, fiskalen.» Hur gick det då för Svea hovrätt i detta läge? När balansen var som störst, var hjälpen närmast. Den t.f. presidenten, Marks von Würtemberg, lyckades utverka förstärkning av fiskalskadern och balansen bragtes småningom ur världen.
    En sådan anmärkning som den av De Geer, avseende 1870-talet, om »något pedanteri i skrivsättet», var nog befogad även åtskilligt senare, in på 1900-talet. Exempelvis ansågs att »vardera» kunde användas endast om två, ej flera. Ett problem var, om man i indirekt anföring fick använda imperfektum och ej pluskvamperfektum, då det förra blev sakligt riktigare. Det fanns »fula ord» som borde undvikas, såsom »ifrågavarande». (Justitierådet och ledamoten av Svenska akademien Birger Wedberg plägade i HD sitta och plocka bort sådana ord ur »trycket», d. v. s. föredragandens förslag till recit.) Men utvecklingen har ju gått i rätt riktning. Nu har t. o. m. Högsta domstolen, i plenum den 7 mars 1966, beslutat att »icke vidare använda verbens pluralformer». Vad skulle gamla hovrättsråd sagt om sådant? I hovrätten fanns både konservativa, i olika åldrar, och andra som skrevo mera modernt, med utförliga motiveringar i korta satser i skilda stycken. När en avgående divisionsordförande på 1930- eller 1940-talet hyllades i ett tal på vers, tackades han för att »man fick skriva domar som man ville, förutan 'ty och som' och sådant dille, dock iakttagande att 'dels' och 'att' ej någonsin på streck blev satt».
    I hovrätten fick man lära sig att vara noga med att rätt stava förekommande personnamn, på parter och andra. Ett par månader efter min entré i hovrätten hände följande, när jag skulle ha ett domarförordnande. Sekreteraren kallade genom ringledningen på en vaktmästare. Denne beordrades att tillsäga mig att komma ned till sekreteraren. Efter mottagen order infann jag mig hos denne — för att svara på frågan, om jag stavade mitt för-

 

namn med i eller j. — De Geer var också inne på den här saken. Han rekommenderade betr. allmogen, att man skulle skriva deras förnamn på deras eget vis, då Olof blivit Ola, Olaus, Olle o. s. v., och icke »skriva deras namn högsvenskt». På samma sätt skulle man låta ståndspersoner fritt hantera sina tillnamn med åsidosättande av all rättskrivning, men deras dopnamn skulle man skriva strängt riktiga utan avseende på de egna namnteckningarna. Härigenom finge alla bibehålla individualiteten oförryckt i det väsentliga av deras namn utan att den därför finge vidare överskrida språkets allmänna lagar. — Beträffande tillnamn bör väl saken vara klar — man följer vederbörandes eget skrivsätt. Men vad skulle t. ex. min efterträdare i domsagan säga, om man skreve annorlunda än hans »Eric»? Och skall man godkänna »Wiktor» med tyskt W i ett latinskt ord? Och »Erick»? I avskrifter måste naturligtvis varje bokstav och skiljetecken överensstämma med originalet.
    Före rättegångsreformen 1948 undertecknades de utgående expeditionerna av domar och utslag till parterna av presidenten med kontrasignation av sekreteraren. En dag hade jag på Strandvägen sällskap med en advokat, som var mycket nedslagen över att i hovrätten ha förlorat ett par stora mål. Han gjorde då följande reflektion: »Stackars Ekeberg, som skall behöva sitta där och skriva under sånt där.» Numera undertecknas domarna av ordföranden å avdelningen som dömt, och det är ju en synnerligen rimlig reform.
    Under min första tid i hovrätten fanns ingen ordnad undervisning i föredragning för de blivande fiskalerna. Man fick åhöra de något äldres föredragningar och studera deras föredragningspromemorior; senare blev ju saken bättre ordnad. År 1924 utkom som bilaga till SvJT justitierådet Wedbergs roande och lärorika skrift »Om föredragning» med dels dråpliga inblickar i hur man sett på och utövat föredragning i gången tid, dels goda råd för dagens föredragande i hovrätt och HD. Själv försökte jag (1942) bidraga till denna undervisning genom en liten skrift »Om föredragning för domstol», baserad på ett föredrag i ämnet. — En fiskal kunde ibland ha det rätt så bekymmersamt. Det kunde vara knappt med förberedelsetid. Blev fiskalen sjuk och icke kunde undgå att »hålla» utsatt föredragningsdag, blev det att äta pulver och på utsatt tid ställa sig vid den skrangliga föredragningspulpeten invid divisionens bord. Guldberg omtalar svimningsfall. I detta sammanhang vill jag icke undanhålla läsaren en liten solskenshistoria från 40-talet, då kvinnliga fiskaler börjat förekomma i hovrätten. En dag, då jag satt kvar efter sessionens slut, inkom en sådan fiskal i något ärende. Jag frågade efter ett föredraget mål, lottat på mig, troligen icke så obetydligt. Det utlovades till följande dag. När den unga damen var på utgående, vände hon sig om i dörren och yttrade: »Jag hoppas hovrättsrådet Hörstadius inte tror, att jag inte orkar lika mycket som pojkarna.»
    Både fiskaler och ledamöter måste ju då och då till belysning av någon förekommande rättsfråga studera rättsfall i NJA. Det kunde då hända, att man hade hela skrivbordet belagt med uppslagna årgångar, och skulle man efter läsning i ett band för jämförelse titta på rättsfall i ett annat, kunde man icke bekvämt finna dettas årtal. Emellertid infördes fr. o. m. år 1931 den reformen, att överst på varje sida anbragts årtalet jämte referatnummer, i notisavdelningen år, månad och dag. Hur hade det gått till? På den frågan kan jag, med Fänrik Ståls ord, svara: »Därom kan jag ge besked, ty

 

jag var med.» Utgivare av »arkivet» voro vid denna tid justitieråden Sigfrid Skarstedt och Axel Edelstam. En och annan yngre revisionssekreterare lär ha känt en viss bävan inför föredragning med den förstnämnde som ordförande. På ett oväntat sätt vann jag vid mitt första framträdande inför honom hans bevågenhet; jag kände honom knappast tidigare. Första målet, besvär av Sigfrid Olsson, råkade jag anmäla såsom »besvär av S. Olsson Skarstedt: »Det var en finkänslig man som inte uttalade mitt fula förnamn.» Uppmuntrad av detta vågade jag någon tid därefter föreslå ändringen i NJA I, med motivering. Skarstedt bad mig på ett papper ange önskemålet, vilket skedde — och nästa årgång utkom »moderniserad». — Louis De Geer hade säkerligen blivit belåten över något sådant, ty han hade vid sin behandling av »Den juridiska stilen» kraftigt brännmärkt ovanan att använda orden »nästlidne år, sistförflutne år, nästpåföljande år o. s. v.» i stället för att »vid en tidsbestämning alltid utmärka samma år med sin siffra»; eljest måste läsaren »afbryta läsningen och stundom vända många blad för att finna, hvilket år domstolen utgaf sin skrift». Själv har jag brukat tillhålla underlydande jurister och andra ungdomar att vid angivande av datum alltid utsätta årets nummer, något som tyvärr alltför ofta underlåtes i brev — fatalt i värdefulla brevsamlingar. I juridiska tidskrifter har läsaren stundom i början av artiklar mött tidsbestämningen »detta år», och en gång inträffade det lilla missödet att »i fjol» kom att hänvisa till året efter det rätta.
    När en domare i underrätt eller hovrätt i ett avgjort mål intagit en viss ståndpunkt, kanske efter mycket funderande för att icke säga »vånda», ibland av skiljaktig mening, och målet går vidare till högre instans, är det icke onormalt, att han med en viss spänning avvaktar avgörandet i den högre instansen. Blir domen ändrad, kan man reagera på olika sätt. Har det skett på grund av att nytt material, ny bevisning tillkommit i den högre instansen, är man tacksam, om den nya domen tydligt utsäger detta, vilket väl numera vanligen sker. Här bör en liten episod icke förbigås. Det fanns ett hovrättsråd, som icke var särskilt imponerad av Högsta domstolens avgöranden. Nu hände det sig, att han blivit ensam med sitt votum vid ett måls avgörande. Målet gick vidare och — HD gick på hans särmening. När man gratulerade honom till detta, inföll han: »Jag vidhåller min mening i alla fall.»
    Den 1 juli 1936 var ett märkesdatum för hovrätterna. Från och med den dagen gällde enligt lagändringar, att mål från ägodelningsrätterna (och ägodelningsdomare) icke längre skulle fullföljas direkt till Högsta domstolen utan gå till hovrätterna. Då jag hade förmånen att icke långt efter nämnda datum bli placerad på »jorddelningsdivisionen», en placering som kom att fortfara över tio år, må några anteckningar om arbetet på denna division under dess första tid här få plats. Det blev ett ofta tungt arbete på ett viktigt och intressant rättsområde, ej minst intressant därför att det var under den första tiden som den nya jorddelningslagen gällde, med bl. a. skärpta regler beträffande tillåtligheten av avstyckningar. Man hade som domare tillfredsställelsen att bidraga vid uppkomsten av något för framtiden bestående: rätten till vatten och grund, rätta gränser, fastighetsbildning, ofta särskilt besvärligt med de säregna fastighetsförhållandena i Dalarna, alltså något annat än förbiskymtande alldagliga händelser som bilkrockar, stölder och slagsmål. Lottningen av jorddelningsmålen kunde ibland leda till överraskningar, då ett litet »tunt» mål kunde, sedan lantmäterihandlingar inlånats, växa till en tung börda. När en gång hos presidenten Ekeberg diskuterades, hur

 

man skulle rättvisast på ledamöter fördela inkomna mål, anmärkte presidenten, att det gjorde väl inte så mycket, om det blev någon ojämnhet, eftersom svenska folket ju gärna spelar på lotteri. Detta synsätt torde ha förenklat problemlösningen. På tal om dessa för hovrätten nya specialmål kan tillläggas, att avgörandet i sådana mål ibland påverkades av den ökade motoriseringen i landet. Så kunde man beträffande arronderingen av jordbruksfastigheter tillåta längre avstånd mellan olika skiften av åkermarken, och när i ett vägmål ägodelningsrätten i fråga om en bro gått på ett billigare alternativ, som ej tillät motorfordonstrafik på bron, ansåg hovrätten, att bron borde utföras för sådan trafik, och återförvisade.
    På divisionen var det mycket lämpligt med en ordförande som växt upp på landet och själv var godsägare, å en egendom söder om Uppsala, vid Ekoln: hovrättsrådet Björn Lundvall (1877—1960). Den vänliga ordföranden sålde emellertid gården under kriget, då han »var för snäll och ibland blev för arg» för att rätt sköta ett lantbruk. Han undantog emellertid ett område med en villa och några äldre uthusbyggnader samt åker och skog, varom i en hyllningsdikt vid den middag han gav efter avskedstagandet förekom, att han »listigt styckat av

 

en hovrättsråds småbrukarfastighet 

av sådan typ — hans egen är versionen —

att det fanns ingen rättslig möjlighet 

att få den godkänd här på divisionen.»

 

 

Lundvall, som avled förmögen utan nära släktingar, testamenterade det mesta av förmögenheten till välgörande ändamål, bl. a. till Svea hovrätt och Nedre justitierevisionen, till nytta för den lägre personalen vid långvarig sjukdom.
    Arbetslivet för hovrättens ledamöter och tjänstemän, de förhållanden under vilka hovrättsarbetet utfördes, detta var — såsom i någon mån kunnat utläsas ur början av denna artikel — före den nya rättegångsordningens införande 1948 helt annorlunda än vad det under de senaste tjugu åren blivit och sedan långt tillbaka varit vid underrätterna, särskilt på domsagokanslierna såsom läroställen för nyexaminerade unga jurister. Detta berodde icke endast på att hovrättsprocessen var skriftlig utan kontakt mellan domare och parter. Avsaknaden av tjänsterum medförde att det mesta arbetet, utom för några tjänstemän och givetvis för skrivpersonalen, måste utföras i hemmen eller ibland å bibliotek. Guldberg har i sin bok drastiskt beskrivit, huru han, degraderad i förhållande till ställningen i domsagan såsom t.f. domhavande, till en början vantrivdes i hovrätten: han fick nätt och jämnt en egen stol att sitta på vid ett bord i ett rum med många andra. Emellertid ha väl icke alla hovrättsjurister funnit debuten i hovrätten lika dyster. Vad beträffar ledamöterna så samlades de på divisionens enda rum punktligt kl. 10, och kl. 2 blev det allmänt uppbrott åt alla håll; ingen lunchpaus, endast medförda smörgåsar under sessionens gång. Jag kan icke minnas något tillfälle, då divisionens ledamöter ens drack en kopp kaffe tillsammans. Dock kunde det inträffa, att någon ordförande bjöd hem sina ledamöter på middag, och yngre jämnåriga kunde gå ut tillsammans till en kopp kaffe eller lunch. Alltså 4X4 timmar i veckan på divisionens rum. I hemmen, där arbetet i övrigt skulle utföras, kunde det finnas barn i eller under skolåldern. Då blev det ofta si och så med arbetsron, utom för en och annan som lyckligt nog var

 

okänslig för ljud och spring omkring honom. Ett tankeexperiment: om icke lokalfrågan för hovrätten ordnats såsom skett i hela Wrangelska palatset, hur skulle läget varit, då numera i bostadsbristens samt de dyra lägenheternas och villornas tid unga familjer med barn nödgas leva på en knapp bostadsyta. — Den nya rättegångsordningen har alltså medfört, förutom hovrättsdomarnas möte direkt med parterna, en helt annan möjlighet till kontakter mellan dem som samarbeta till hovrättens arbetsprodukter i domar, svar på remisser m. m., och därtill har bidragit ej blott att hovrätten fått en egen restaurang, nere under ett av palatsets torn, utan även den nyheten att hovrättens ledamöter få göra »tingsresor» till olika platser inom hovrättens domkrets. Härom kanske landets jurister i sinom tid få läsa skildringar motsvarande dem som f. borgmästaren C. V. Spens levererat i SvJT 1952 om den första tiden av hans långa domarbana.
    I sina »Minnen» omtalar Louis De Geer, att när han 1855 tillträdde presidentskapet i Göta hovrätt »ledamöterna voro delade i två partier, som voro högst fientliga emot hvarandra och allt emellanåt spelade hvarandra små spratt», men, tillägger han litet längre fram, »af de gamla partierna försvunno snart alla spår». Om något sådant har man icke hört talas i vad det gäller Svea hovrätt. Förekomsten av ett motsatsförhållande mellan två ledamöter vid mitten av 1800-talet eller något därefter har jag emellertid kunnat utläsa ur ett litet häfte jag sett, där den ene fortlöpande antecknat om en divisionsordförande vissa brister i dennes handläggning av mål, såsom ståndpunktstagande utan eftertanke, oriktig lagtillämpning och slarv i största allmänhet — »så går det der skyndsamhet gäller mer än noggrannhet». Såsom rena undantag från det vanliga goda förhållandet ledamöter emellan torde det väl en eller annan gång ha inträffat, att på någon division vissa ledamöter haft svårt att samarbeta med varandra, så att en omplacering av ledamöter måst företagas. En normal anledning till ändring av divisions sammansättning har ju uppstått, då ledamot erhållit förordnande utom hovrätten, såsom för tjänstgöring som revisionssekreterare. I äldre tider gingo ej alla »till revisionen». En ledamot som avböjde dylikt förordnande lär ha, enskilt, motiverat detta med att »det behövs duktigt folk i hovrätten också». Under andra världskriget efter tyskarnas infall den 9 april 1940 i Danmark och Norge hände det, att yngre ledamöter och fiskaler under pågående sessioner fingo del av inkallelser till tjänstgöring vid krigsmakten, det var väl genom telefonsamtal från hemmet. Det blev att skyndsamt ordna hovrättspapperen och följa ordern. Presidenten Ekeberg höll på att befrielse från sådan tjänstgöring skulle i möjligaste mån undvikas — krigsmakten skulle ha sina män.
    Hösten 1964 högtidlighölls 350-årsdagen av Svea hovrätts tillblivelse på ett storslaget sätt: utställning, omfattande gamla handlingar, skrifter och dräkter m. m., i hovrättens numera tidsenligt inredda lokaler i hela Wrangelska palatset, likväl otillräckliga för alla avdelningar, sedan kammarkollegiet flyttat därifrån, en omfattande minnesskrift, högtidssammankomst i Konserthuset samt en stor bankett i Stadshuset med Konungen närvarande vid båda dessa tillfällen och stor anslutning av även mycket gamla Sveahovrättister jämte hovrättens dåvarande personal, med damer, från president till och med expeditionsvakter.
    Femtio år tidigare, den 16 februari 1914, firade Svea hovrätt sitt 300-årsjubileum, på dagen 300 år efter det Gustaf II Adolf utfärdade »fullmakt för den konungsliga Hofrätten i Stockholm». Det var först plenum i »stora

 

rummet» i hovrätten, som prytts med en blomsterdekoration (för 10 kr), varjämte en tapetserare och dekoratör »uppsatt och nertagit en större Dekoration Utlånt alla tillbehör» (för 28 kr). Presidenten Afzelius höll därvid ett längre anförande, vari redogjordes för omständigheterna kring hovrättens tillblivelse och för dess arbetssätt, varjämte refererades en del besynnerliga mål och ärenden från hovrättens första tid (tryckt i Svensk Tidskrift, 12 s.; SvJT fanns ej ännu). På kvällen var fest anordnad på Hasselbacken för hovrättens ledamöter samt ordinarie och extra ordinarie tjänstemän, även förutvarande, samt några gäster (enligt bevarade listor omkr. 170 personer; inga damer!). Vid middagen höll presidenten ett tal som blivit tryckt. Han började med att »Däruppe i vår ärevördiga plenisal ha vi återkallat bilder från Hofrättens första tid, vi ha känt något af minnets underbara makt, något af den stämning, som ger det längesen förbleknade färg och ger lif åt det längesen förgångna. Det är åt dagens minne jag nu vill egna äfven festens hyllning.» Han talade om vikten av »en domarmakt, upplyst, själfständig», samt om hovrätten som »en förskola för den svenska statstjensten af omätlig betydelse». Kvällens »Menu» upptog nio rätter och sex vinsorter (därav två Champagne), »Musique» tio nummer från Wagner till Bellman, inramat av marscher. På menuns omslag en inramad bild av slottet Tre kronor samt en uppgift af G. Rålamb att »Sine Wåningar och Rum hafwer dhen Kongl. Hofrätten från sin första inrättning hafft uthi dhen af Konung Johan dhen III uppsatte Wästra Flygelens andra Wåning»; på sista sidan en bild av Wrangelska palatset. Hela jubileet kostade, förutom festmiddagen à ca 20kr. per man, 90 kr. (dekorationer, kort och porton), som enligt förslag av »klubbmästaren» fördelades på »Hovrättens 18 tjänstgörande ordinarie ledamöter såsom de i ekonomiskt afseende bärkraftigaste».
    En jämförelse mellan hur dessa båda jubileer firades kan sägas ge ett mått på Svea hovrätts utveckling under den gångna delen av det innevarande århundradet.