Replik
Min kritik av HovR:s domskäl avsåg delvis vad jag alltjämt uppfattar som en egendomlig utformning av en förutsättningslära, och jag menade att de härvidlag strider mot gängse läror om hur avtalsvillkor måste bringas till motpartens kännedom för att bli gällande. Detta gäller sålunda domskälen. Vad själva domen beträffar är min uppfattning, kort uttryckt, att den är oförenlig med de rättsskyddsanspråk som allmänheten har fog för att ställa mot bakgrunden av lag och tidigare rättspraxis. Adlercreutz' presen-
tation av ett inte obekant rättsfalls- och doktrinmaterial som stöd för talet om »ganska 'gångbara' läror», enligt vilka standardvillkor kan bli avtalsinnehåll utan hänvisning vid avtalsslutet förbiser sålunda arten av mina invändningar. Därjämte synes hans redovisning av materialet inte vara invändningsfri; den präglas i hänseenden som strax skall presenteras av hans uppfattning att domen vid avtal av här förevarande slag inte ens kan väcka betänkligheter.
Först må dock ytterligare något sägas om HovR:s domskäl. Långt ifrån att bygga på någon avart av förutsättningslära skulle de enligt Adlercreutz vara en tillämpning av regler beträffande dissenssituationer. Om nu detta skulle vara något försvar för resultatet kan man knappast säga att de valda uttrycken ger något belägg för att domstolen valt en sådan utgångspunkt och detta även om man, såsom Adlercreutz gör, lämnar domskälens tredje stycke åsido. 32 § 1 st. avtalslagen, som alltså skulle ha tillämpats e contrario, talar om huruvida medkontrahenten »insåg eller bort inse» misstaget. HovR talar om vad bolaget »haft särskild anledning antaga» om bilistens villfarelse, mot bakgrunden av vad båda anges ha »förutsatt». Det brukar sägas höra till domskrivnings elementa att när domskäl grundar sig på lagtext låta lagens ord komma till användning. En tillämpning e contrario kan i ett fall som detta knappast ha motiverat avsteg från den goda regeln.
Om avtalet slöts vid telefonsamtalet och om bolaget inte var i ond tro om bilistens uppfattning om avtalsvillkoren finns det verkligen inte mycket att tolka. Tvättning är tvättning och varken garagering eller några andra speciella villkor som bolaget intagit i sina standardvillkor ingår däri. Det blir i stället en separat fråga, om villkoret om garagering, som bilisten inte kände till vid avtalsslutet men som bolagets företrädare visste om, skall föras in i avtalet. Något »riktigt» avtalsinnehåll, som bilisten kunnat misstasig på, är det inte fråga om. Bilistens misstag hänförde sig inte till de avgivna förklaringarna utan bestod endast i att han inte förutsåg en helt ny tillämpning av regler om hur standardvillkor upptas i avtal. Denna nya rättstillämpning blir inte nämnvärt mindre förvånande, om den ses mot de uttalanden i doktrinen som Adlercreutz anför.
Inget av de båda svenska rättsfall som Adlercreutz refererar i sin huvudtext intolkar i avtalet standardvillkor som en part vunnit kännedom om eller kunnat lära känna först efter avtalsslutet. Adlercreutz anför inte heller fallen till stöd för påstående därom. Men hans beskrivningar av dem rymmer en tendens som saknar stöd i referaten i NJA och som kan »mjuka upp» läsarens kritiska beredskap inför Adlercreutz' efterföljande värderingar av utgången i det aktuella fallet.
Vad gäller NJA 1949 s. 87 omnämner Adlercreutz det avgörande faktum att cirkulärmeddelandet i fallet nådde kunden före avtalsslutet med orden »dock där före avtalsslutet», vilket ger det väsentliga sken av bisak. Att fallet inte kan »tänjas» utan måste betraktas strikt i sin ram framgår av vad som förekommer i NJA-referatet om förhållandena vid pråmuthyrning och tidigare affärsförbindelser mellan parterna.
I NJA 1949 s. 609, »som dock gällde ett förhållande mellan köpmän», lämnade HD inte så direkt öppet vad som kunde gälla om de materiella avtalsvillkoren som Adlercreutz antyder. Enligt HD kunde den ena partens åtgärd att lämna den andras skrivelse utan erinran »— oansett vilka ma-
teriella bestämmelser som därigenom (kurs. här) må ha blivit gällande för själva beställningen — icke alls hava medfört, att skiljeavtal kommit tillstånd». Vad HD lämnade öppet var alltså vilken effekt underlåtenheten att reklamera skulle ha för bundenhet till de materiella bestämmelserna. Reklamera kan naturligtvis endast den göra som har möjlighet att veta mot vad han skall reklamera.
Jag kan inte inse att utgången i det aktuella målet skulle överensstämma med dansk rätt, sådan den beskrivits av Ussing. Den av Adlercreutz citerade passagen hos Ussing avser inte att utreda de förutsättningar enligt vilka för en part okända avtalsvillkor skall gälla i avtalsförhållanden utan handlar endast om de begränsningar som måste uppställas, när villkor på detta sätt ifrågasätts bli intagna i avtal. Att villkor, som ej bragts till kundens kännedom, in casu kan bli bindande är obestridligt, men det nu aktuella fallet kan inte bringas inom området för reglerna härom. Särskilt bör observeras att tillämpningsförutsättningarna för de av Curt Olsson framförda reglerna om massavtal, träffade av storföretag eller branschdominerande företag, inte är uppfyllda. Lando nämner däremot faktiskt »tvätterier», TfR 1966 s. 348, som exempel på inrättningar som i enlighet med principer i engelsk rätt borde få sina standardvillkor i efterhand intolkade i avtal med kunderna, men detta skulle ske »med hensyn til de 'hastige handler'» i branschen.
I den mån sådana regler som nu nämnts om avtalsvillkors tillämplighet blir gällande, måste det vara särskilt angeläget att kunden inte riskerar att drabbas av sådana »små vardagsförargligheter . . . för var och en av engångskaraktär» som överraskande villkor kan innebära. Härvidlag är det en central fråga vad som kan höra till ett avtal om just tvättning. Dammsugning, ljusjustering, transport av bilen till annan plats för tvättningen? Vad gäller om betalningsskyldighetens omfattning för det fall att bilisten efter avtal om garagering finner sin bil tvättad? Resonemanget om att botemedlet skulle ligga i en skälighetsprövning enligt 5 § köplagen eller andra jämkningsregler blir inte hållbart i denna situation, ty sedan domstolen väl bestämt sig för att tvättning inkluderar garagering kan den inte gärna anse att summan av ett normalt pris för tvätt och ett normalt timpris för garagering skulle vara oskäligt enligt 5 § köplagen eller andra regler. En sådan rimlighetskontroll har ingen relevans för rättsfrågan i målet. Den »effektiva rimlighetsprövning» som Adlercreutz förutsätter måste i stället inriktas påfrågan om två tjänster, som flerstädes saluförs separat, skall av vissa företag få betraktas som om de salufördes i ett paket till kunder som endast begär den ena.
Gunnar Karnell