Repliker

 

Advokaten Hagberg har lämnat intressanta sakuppgifter, men jag kan inte se att de tillfört diskussionen något nytt såvitt angår tolkningen av gällande lag. I viss mån ändrade vanor på marknaden kan näppeligen sätta en viktig indispositiv rättsregel ur spel.
    Det bör understrykas, att tradition självfallet är fullt genomförbar — och även genomförs — beträffande fartyg. Det enda tveksamma är vid vilken tidpunkt den i det särskilda fallet skall anses fullbordad. En sådan precisering kan man även med avtalsprincipen nödgas göra vid tillämpning av säljares detentionsrätt enligt köplagen liksom vid tillämpning av skeppsvarvs retentionsrätt t. ex. efter reparation. Beträffande luftfartyg uppkommer samma problem.
    Självfallet är "denuntiation" till befälhavaren inte att jämställa med denuntiation vid fordringscession. Efter underrättelsen måste dock befälhavaren, om han stannar på sin post (jfr 40 § sjömanslagen), rimligen bl. a. ta hänsyn till köparens önskemål, även om köpet som sådant inte kan ålägga honom några vidgade förpliktelser som befälhavare. Jag har f. ö. lämnat därhän vad underrättelsen kan betyda för frågan om tradition.
    De lege ferenda är jag ense med Hagberg såtillvida att jag anser det alldeles riktigt att inskrivning av köparens fång till fartyg bör ge köparen sakrättsligt skydd — även om hans fång ännu är villkorligt.
    Samäganderättsfrågan som Hagberg berör avklaras ej genom inskrivning. Den bör, synes det mig, i första hand lösas genom avtal mellan de parter, två eller flera, som berörs. Gösta Walin

 

 

Jag har med tillfredsställelse noterat, att min artikel rörande fartygsköp och äganderätt till skeppsbyggen givit upphov till diskussionsinlägg från så prominenta företrädare för juristkåren som justitierådet Gösta Walin och advokaten Lennart Hagberg. Här skall jag ej upprepa mina ståndpunkter och skälen för dem även om de på någon punkt varit tillspetsade i debatt-

syfte. Men jag vill göra ett par korta invändningar mot Gösta Walins argumentering.
    Att dra motsatsslut från 82 § UL av fastighetsköparens skydd mot överlåtarens borgenärer syns mig inte rättvisande. Den väsentliga skillnaden föreligger i sjörätten, att inteckningsbara fartyg långtifrån alltid behöver finnas i fartygsregistret. En hel del av dem blir ej införda där förrän meningen är att vinna inteckning. Fastigheterna finns ju registrerade och köp skall i princip lagfaras genom inskrivning.
    Ingen orimlighet ligger enligt min mening i att söndra mellan småbåtar och stora fartyg. De förra är praktiskt sett hanterliga och går väl in under traditionsprincipen men de senare kan i det stycket bereda åtskilliga bekymmer. Det är visserligen sant att traditionen stundom kan tydligt manifesteras och det gäller främst då redaren tar över nybygge. I andra fall kan dock traditionens yttre karakteristika vara direkt vilseledande såsom Lennart Hagbergs inlägg så tydligt påvisar. Min ståndpunkt innebär att fullhänsyn tas till praktiska realiteter.
    Samtidigt som Gösta Walin vill underkänna det analogislut från HB 10:7 enligt vilket LösöreköpsF inte tillämpas på inteckningsbara fartyg anför han ett uttalande av lagstiftaren vid 1955 års lufträttslagstiftning vilket går ut på att analogien accepteras. Jag tar gärna fasta på det uttalandet och vill tillfoga att det inte i någon form ger underlag för antagande att man därvid skall skilja på omsättnings- och säkerhetsköp. Och säkerhetsköparen kan som bekant hävda sin rätt på samma sätt som en panthavare; den konflikt som skulle förebyggas bleve då trots allt verklig. Christer Rune