P h ä n o m e n o l o g i e, R e c h t s p h i l o s o p h i e, J u r is p r u d e n z . Festschrift für Gerhart Husserl zum 75. Geburtstag. Frankfurt am Main 1969.Vittorio Klostermann. 276 s.
Vid sidan av de breda strömmarna i tysk rättsteoretisk diskussion finns det på denna stora idémarknad plats för smalare mer individuellt präglade rännilar. Till dessa hör den fenomenologiska skolan, vars främste företrädare alltjämt torde vara Gerhart Husserl, son och även i intellektuellt hänseende arvtagare till den allmänfilosofiska fenomenologiens grundare (eller åtminstone med-grundare) Edmund Husserl. Den festskrift med vilken Gerhart Husserl hyllas av en krets företrädare för tysk rättsfilosofi och allmän rättslära — bland vilka Karl Engisch, Karl Larenz, Hans Welzel, Ulrich Klug och Werner Maihofer, forskare som trots sympatier för enskildheter i den fenomenologiska skolans idéer dock inte kan räknas till dennas anhängare — ger en ovanligt god och fyllig bild av denna tankeriktnings applikationer på skilda områden. Volymen innehåller dessutom ett par rättshistoriska bidrag. Någon matnyttig vardagsläsning är det väl inte — närmast en praktisk problemdiskussion kommer kanske E. Bodenheimers uppsats "Phänomenologie und Rechtsquellenlehre" (s. 72—92) — men det är otvivelaktigt ett intressant vittnesbörd om idéernas rikedom därute i den stora världen. S. S.
É t u d e s d e l o g i q u e j u r i d i q u e. Publiées sous la direction de Ch. Perelman. Travaux du centre national de recherches de logique. Bruxelles. Ets. Em. Bruylant. Vol. 1 1966, 144 s., vol. II 1967, 140 s.
Under ledning av bl. a. prof. Ch. Perelman — eljest mest känd som den s. k. topiska argumentationsmetodens främste nutida förespråkare — har det belgiska institutet för logisk forskning blivit ett av de ytterst få kontinentaleuropeiska forskningscentra där rättsfilosofisk diskussion bedrives i termer som åtminstone påminner om dem vi är förtrogna med på angloamerikanskt och nordiskt håll. Definitionen av "logik" i de två uppsatssamlingar som här avses är vidare än som torde vara vanligt; i den första volymen liksom i den senare diskutera framstående experter — i den förra dominera polska och tyska författare — framför allt förfaringssättet vid utfyllnad av "luckor" i lagen, som här får en mycket fyllig komparativ belysning. S.S.
Y e a r b o o k o f t h e E u r o p e a n C o n v e n t i o n o n H u m a n R i g h t s /A n n u a i r e d e l a C o n v e n t i o n e u r o p é e n n e d e s D r o i t s d e l ' H o m m e. 1967. Vol. 10. Haag 1969. Martinus Nijhoff. XXI + 834 s.
Den tionde volymen av denna årsbok avser år 1967, ett svart år för de mänskliga rättigheterna i Europa. Den 21 april 1967 inträffade nämligen i Grekland den militärkupp, som följdes av omfattande avvikelser från bestämmelserna i den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och som gav anledning till det största och mest betydelsefulla mål som
hittills behandlats av den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna. I denna del av årsboken redovisas de notifikationer av avvikelser från konventionen som grekiska regeringen efter kuppen tillställde Europarådets generalsekreterare samt de anmälningar till kommissionen som senare under året gjordes först av Danmark, Norge och Sverige och sedan av Nederländerna. Kommissionens beslut att ta upp dessa anmälningar till prövning i sak fattades under år 1968 och kommer därför att återges först i nästa årgång.
Om kommissionens stora arbetsbörda vittnar de statistiska uppgifterna i årsboken. Under år 1967 anhängiggjordes inför kommissionen 445 mål, vilket innebar en kraftig ökning i jämförelse med de närmast föregående åren. Beslut fattades under året i 571 mål. Som vanligt avvisades de allra flesta målen på olika grunder. Endast i sju fall beslöt kommissionen att uppta klagomål till fullständig saklig prövning.
De mycket långa häktningstider, som är en svår skönhetsfläck på rättskipningen i åtskilliga länder, har i en rad fall varit föremål för kommissionens uppmärksamhet. Inte mindre än fyra sådana fall har hittills hänskjutits till domstolen för de mänskliga rättigheterna. Under år 1967 beslöt kommissionen att närmare undersöka ett tyskt fall, där en person i väntan på rättegång hållits häktad i över sex år! Den häktade var misstänkt för att ha begått synnerligen allvarliga förbrytelser i ett koncentrationsläger, och förundersökningen hade synbarligen varit svår och omfattande.
I några mål, som kommissionen fann förtjänta av mera noggrant studium, uppkom fråga om belgisk lags överensstämmelse med konventionen. I ett mål var det fråga om en bestämmelse som gav företrädare för åklagarmyndigheten — le Ministère public — rätt att närvara vid kassationsdomstolens enskilda överläggningar till dom i brottmål. I tre andra mål gällde frågan 1891 års belgiska lösdriverilag, som påstods inte erbjuda sådana rättssäkerhetsgarantier som krävs av konventionen.
Under år 1967 beslöt kommissionen för första gången sedan Storbritannien godtog den enskilda klagorätten till kommissionen att uppta ett mål mot detta land till uttömmande sakbehandling. Målet gällde en pakistansk medborgare, som fått tillstånd att resa in i England men vars minderårige son vägrats rätt till inresa. Visserligen finns i konventionen ingen bestämmelse om rätt att resa in eller vistas i konventionsstat, men i förevarande fall fanns det enligt kommissionen skäl att undersöka, om immigrationsmyndigheternas vägran att släppa in sonen kunde anses vara en kränkning av faderns och sonens genom konventionen garanterade rätt till respekt för sitt familjeliv.
Domstolen slutbehandlade under år 1967 inte något mål. Däremot fattade domstolen i det s. k. belgiska språkmålet ett viktigt beslut varigenom den avvisade belgiska regeringens invändningar mot dess behörighet att fortsätta behandlingen av målet. Europarådets ministerkommitté — som har att slutligt avgöra de mål som inte avvisas av kommissionen och som inte heller hänskjuts till domstolen — slutbehandlade under året ett mål om religionsfrihet och påstådd diskriminering av en medlem av sekten Jehovas vittnen. Ministerkommittén konstaterade, liksom tidigare kommissionen, att någon kränkning av konventionen inte förelegat i detta fall.
H. D-s