WALTER KORPI. Varför strejkar arbetarna? Sthlm 1970. Tidens förlag. 127 s. Cirkapris kr. 12,50.

 

De jurister som upprört tagit avstånd från uttalanden om att det här i landet inte skulle vara tämligen väl beställt med likheten inför lagen, eller vidsträcktare uttryckt med den rättsliga jämlikheten, kunde ha skäl att ta del av denna bok av sociologidocenten Walter Korpi. Kanske invänder de efter läsningen att detta dock är ett alltför markant vänstervridet aktstycke för att passera som godtagbart vittnesbörd. Och visst är det fråga om en debattbok som i hög grad präglas av en personlig känsla och viljeinriktning. Det programmatiska framträder redan i skrivsättet som är kraftfullt, ibland drastiskt, svidande.
    Den grundläggande analysen kännetecknas dock alldeles klart av en strävan efter objektivitet. Och det är uppenbart att förf. har en djupgående kännedom om hur förhållandena faktiskt gestaltar sig ute på industrins arbetsplatser. Han är en skarp iakttagare av mycket i arbetsliv och samhälle och räds inte kritik åt skilda håll.
    Korpi tror inte mycket på realismen bakom talet om saltsjöbadsanda och intresseharmoni mellan arbetsmarknadsparterna; alltför mycket är sådant tal ett sätt för de makthavande i olika läger att dölja eller förringa problemen. Han menar att de olovliga strejkerna i mycket stor omfattning bottnar i verkliga intressemotsättningar som måste få komma till uttryck och resultera i lösningar. Men som situationen är har arbetarna, och i betydande utsträckning också tjänstemännen, alltför begränsade möjligheter att hävda sina rättigheter och intressen gentemot företaget. Detta omdöme synes mig helt befogat. I flera avseenden har på senare år partsbalansen snarast ytterligare förskjutits till arbetstagarsidans nackdel som följd av bland annat den produktions- och avtalstekniska utvecklingen.
    Underlaget för boken är i första hand den undersökning som Walter Korpi under några år utförde tillsammans med en annan sociolog, Bengt Abrahamsson, på uppdrag av Svenska Metallindustriarbetareförbundet för att utröna orsakerna till den sedan mitten av 50-talet anmärkningsvärt höga frekvensen av vilda strejker i verkstadsindustrin. Ungefär hälften av de undersökta fallen befanns utgöra protester mot arbetsgivarens sätt att utöva sina arbetsledningsbefogenheter enligt "paragraf 32 (23)". I de andra fallen gällde det stridsåtgärder i lönetvister. Undersökningen hade inte länge varit klar förrän landet i fjol drabbades av den våg av vilda strejker som kulminerade i LKAB-konflikten.
    Som redan antytts spänner emellertid Korpi över en mycket vid referensram. Ganska stort utrymme ägnas åt lagstiftningen och de rättsliga institutionerna på arbetsmarknaden.
    När det gäller arbetsdomstolen tar Korpi fasta på den kritik som framförts från rättsvetenskapligt håll mot denna domstols verksamhet. Man kan dock inte säga att han driver den vidare på något mer utfört sätt — i och för sig inget att säga om eftersom han inte är jurist. Ett givande material har han i Lennart Geijers och Folke Schmidts "Arbetsgivare och fackföreningsledare i domarsäte", denna originella studie från 1958 varav huvudparten är Geijers doktorsavhandling. Författarna var främst inställda på att analysera de bidrag till rättsbildningsprocessen i arbetsdomstolen som lämnats av dess båda grupper av lekmannaledamöter. Korpi är särskilt intres-

serad av ämbetsmännens agerande. Han konstaterar att dessa i många centrala frågor väsentligt oftare slagit följe med arbetsgivarledamöterna än med arbetstagarledamöterna och därigenom samt genom obenägenheten att ompröva en gång antagna rättssatser medverkat till att befästa arbetsgivarmakten.
    Förvisso har arbetsdomstolen inte varit något progressivt inslag på vår arbetsmarknad utan tvärtom utgjort ett visst hinder för en social utjämning. Måhända får man emellertid i Korpis framställning ett alltför starkt intryck av domstolens faktiska betydelse. AD:s praxis har ju dock inte erbjudit något oöverkomligt hinder för andra lösningar via avtal eller lagstiftning. Som Korpi själv framhåller har emellertid den fackliga rörelsen varit mycket sen med att sätta in sina fulla krafter på att lösa frågorna om medinflytande och trygghet på arbetsplatsen. Den kritik som från LO-sidan på sistone riktats mot AD torde i någon mån få ses som en undanmanöver.
    För övrigt skulle man kunna ifrågasätta om arbetstagarorganisationerna utnyttjat domstolsinstrumentet tillräckligt systematiskt och ihärdigt. I min undersökning "Tvisteförhandlingar på arbetsmarknaden" (1967) har jag knappast fått intrycket att så varit fallet. Man kan väl också ställa sig något undrande till den sedan länge mycket låga reservationsfrekvensen i arbetsdomstolen. Har arbetstagarledamöterna till fullo varit medvetna om skiljaktigheters betydelse på sikt för att inom eller utom domstolen bana väg för lösningar efter nya linjer?
    Korpi slutar med fyra reformförslag. Det första gäller rätten till arbetsplatsen, och därvidlag är redan en offentlig utredning på gång. Det andra avser lagstadgad rätt till förhandlingar beträffande ledning och fördelning av arbetet. I detta avseende föreligger möjligen delvis ett missförstånd. Förf. uttalar att det inte finns förhandlingsrätt beträffande "§ 32"-frågor. 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt är dock i princip även tilllämplig på sådana. Det är emellertid sant att lagen inte ålägger arbetsgivaren någon skyldighet att av eget initiativ förhandla före vidtagandet av en åtgärd som faller inom hans rådighet. Vid lagens tillkomst diskuterades om dylik skyldighet skulle åläggas, och det är goda skäl att nu på nytt ta upp denna sak.
    De bägge övriga förslagen går ut på att tillförsäkra arbetstagarna strejkrätt när förhandlingar i angivna ämnen misslyckats samt när arbetarskyddet är bristfälligt eller arbetsmiljön hälsovådlig. Enligt min mening ligger det inte något orimligt i att strejk skall kunna vidtas i de båda senare hänseendena, särskilt inte med tanke på arbetarskyddets eftersläpning. För övrigt får jag inskränka mig till omdömet att det synes motiverat att ta avvägningen av fredsplikten och strejkrätten till förutsättningslös omprövning; frågan har att göra med hur långt företagsdemokratin kan komma att utbyggas. Sten Edlund