Är kravet på rättens fullmaktsgranskning rationellt grundat?
Rättegångsombud, som åberopar skriftlig fullmakt, är skyldig att i varje instans förete fullmakten i huvudskrift. Vad gäller överrätt anses detta uppfyllt om fullmakten finns intagen i underrättsakten, då denna tillika med fullföljdshandlingen kommer in till överrätten.
    Ombuds behörighet kan vara grundad på bl. a. muntlig fullmakt inför rätta. Sedan anteckning om befullmäktigandet skett i rättens protokoll gäller fullmakten, om huvudmannen inte föreskriver annat, även i överrätt.
    1) Om någon uppger sig vara ombud men inte företer vederbörlig fullmakt får han — där fråga ej är om vade- eller missnöjesanmälan — till skillnad från vad som tidigare gällt inte utan vidare avvisas. Detta gäller t. o. m. för sådant fall att det inte företes någon som helst handling, vilken vederbörande påstår vara bevis för hans behörighet. Rätten är näm-

76 F.J. B. Andrénligen skyldig att »ge tid» åt det förmenta ombudet att förete fullmakt. Uppskov med målet kunde ju vara motiverat, men är sådant olägligt kan handläggningen komma att fortgå fram intill rättens avgörande.
    Om fullmakt kommer in skall rätten granska den. Därvid skall bl. a. undersökas om följande brister föreligger:
    2) i behörigheten har gjorts sådan otillåten inskränkning att den kan anses betaga fullmakten dess egenskap av rättegångsfullmakt (NJA II 1943 s. 150)
    3) fullmakten avser ej det mål eller den domstol varom fråga är (NJA II 1943 s. 140)
    4) namnuppgift saknas, fullmakten har ställts på innehavaren, den avser ej visst mål eller rättegång i allmänhet1 (12:12, 16 RB).
    Härtill kommer sannolikt även för det fall då underfullmakt(er) åberopas:
    5) erforderlig(a) transportklausul(er) föreligger ej.
    Rättens möjligheter att stimulera part eller ombud till avsedd verksamhet är för de olika fallen framför allt följande:
    1) Att »ge tid» torde kunna ske i form av föreläggande för ombudet (NJA II 1943 s. 140). Äventyret: ombudets processhandlingar är utan verkan (ib.).
    2) Parten2 föreläggs att förete ny fullmakt (NJA II 1943 s. 150). Som äventyr torde kunna utsättas att ombudets processhandlingar blir utan verkan.
    3) Samma som 1) ovan (NJA II 1943 s. 140).
    4) Parten2 föreläggs avhjälpa felet. För detta fall ger lagen uttryckligen bemyndigande att ge parten föreläggande — äventyret: fullmakten gäller inte (12:16 RB).
    5) Torde kunna behandlas som 1) ovan.
    I vidlyftiga mål med ett stort antal av ombud företrädda parter, t. ex. vissa vatten-, expropriations- och jorddelningsmål,3 torde fullmaktskontrollen4 ofta tillgå på följande sätt:
    Vid den första genomläsningen av målet antecknas alla fullmakter (för att utröna förekomsten av samtliga fullmakter måste därvid protokoll i eljest irrelevanta delar genomgås), varvid bristfälligheter noteras. Härefter undersöks vilka fullmakter som saknas. Vederbörande anmodas inkomma med fullmakter eller bota brister, varvid förteckning över erforderliga kompletteringsåtgärder samtidigt tillställs dem. Kompletteringar börjar härefter inflyta, och i rättens exemplar av bristförteckningarna görs motsvarande noteringar. Nya fullmakter kan föranleda nya admonitioner etc.

 

1 Detta krav kan då transportfullmakt föreligger äga självständig betydelse vid sidan av ovannämnda krav att fullmakten skall avse det mål eller den domstol, varom fråga är.

2 Hur 33:21 RB här verkar synes ej fullt klart. Strängt taget är väl emellertid förutsättningarna för tillämpning av detta lagrum ej för handen eftersom »ombud» där väl avser ett lagligen befullmäktigat ombud. — Lämpligt torde i allt fall vara att ombudet aviseras om föreläggandet.

3 Det förväntas att sakägarantalet i de kommande fastighetsbildningsmålen stundom blir betydande: SOU 1963:68, s. 346.

4 I samband därmed sker kontroll av ställföreträdares behörighet. Härom är emellertid nu icke fråga. (Vid sådan kontroll har domstolen viss frihet att underlåta införskaffa behörighetsbevis: 11:4 RB.)

Kravet på rättens fullmaktsgranskning 77    Mot detta tillvägagångssätt kan väl riktas invändningar av flera slag. Vad överrätt beträffar kunde sålunda sägas att i första instans fullmaktsgranskning ju redan skett och då borde bristfälligheter inte kunna förekomma därefter. Enligt gällande rätt kan emellertid överinstans inte underlåta att företaga kontrollen och göra en fullständig genomgång av akten5 även om samtliga i överinstansen erforderliga fullmakter skulle vara granskade av underrätten. Denna överrättsgranskning kan vara väl motiverad: fullmakt kan vara begränsad till underrätt, part kan ha bytt ombud eller eljest återkallat fullmakten, eller han kan först i överinstansenha uppträtt genom ombud. Det kan vidare vara förklarligt — om ej fullt försvarligt — att fullmaktsförhållanden ej blivit fullt utredda vid underinstansen, t. ex. beträffande sökandes motparter i ett vattenrättsligt ansökningsmål, där sökanden fullföljt talan i tillståndsfråga. — Man kunde vidare invända att domstolen borde utnyttja möjligheten att utfärda föreläggande och i händelse av underlåtet fullgörande låta föreskrivet äventyr träda i tillämpning — detta så mycket mer som denna möjlighet i visst fall (12:12 RB) snarast är en skyldighet. Denna invändning må vara befogad. Det torde emellertid inte kunna läggas domstolen alltför tungt till last att den i det längsta vill dröja med att vidtaga den drastiska åtgärd som det innebär att avvisa ombud eller att jämlikt 12:20 RB behandla ombudet som part.6 Anlägges tidsmässiga synpunkter kan det dessutom sättas i fråga om inte sysslande med avvisningsfrågor och mål mellan föregivet ombud och motpart etc. skulle mer än väl konsumera eventuell tidsvinst.
    Domstolens kontrollverksamhet och dess åtgärder för att få fram vederbörliga fullmakter kan innebära en arbetsvolym av ej föraktliga proportioner. Det har sålunda förekommit att den tid, som måst läggas ned på sådana sysslor, uppgått till omkring hälften av tiden för målets behandling i övrigt. I medvetandet om rättens kontrollskyldighet kan det ju för ombud vara frestande att riskfritt överlåta denna genomgång åt domstolen och avvakta en fullständig förteckning från denna över vad som återstår att göra i fullmaktsfrågan.7 De kostnader, statsverket årligen har att vidkännas för denna service och kontroll, uppgår till ansenliga belopp.8

 

5 I december 1960 avlät vattenöverdomstolen en skrivelse till samtliga vattendomstolar, vari bl. a. framhölls värdet av att vattendomstol — eventuellt i samband med vadeanmälan — antecknade var i akten fullmakt fanns intagen. Då fråga är om akter, som omfattar kanske flera tiotusental sidor, kan sådana uppgifter äga stor tidsbesparande effekt.

6 Jfr Kallenberg: Svensk civilprocessrätt I, s. 712: Att frånkänna ett processuellt förfarande giltighet är förenat med olägenheter, ej mindre för part än även för det allmänna.

7 Sådan likgiltighet kan emellertid komma att inverka på domstolens uppfattning om ombudets omsorg och skicklighet, dvs. faktorer, som ofta är av betydelse vid avgörande av frågan om ombudsarvodes storlek.

8 Antages beträffande fullmakter, utställda för advokater, de judiciella domstolarnas arbete därmed (mottagande, registrering, granskning, ev. åtgärder i anledning därav, etc.) för envar fullmakt i genomsnitt kräva 1/2 minut,skulle detta åsamka statsverket en årlig kostnad av ca 25 000 kr. (Det må sedan stå envar fritt att själv bedöma den genomsnittliga tidsåtgången. —Vid förfrågningar har förf. erhållit svar, lydande på 2—4 minuter, vilket alltså skulle innebära en årlig kostnad för statsverket av 100 000—200 000 kr.) Uppgifter till grund för det sagda har förf. erhållit förutom från den officiella statistiken även från advokatsamfundet och enskilda advokater.

78 Kravet på rättens fullmaktsgranskning    När nu gällande regler infördes var det i första hand för att mildra äldre rätts alltför rigorösa krav att ombud måste ha företett fullmakt för att processhandling som han företagit skulle vara giltig. Utan tvivel förutsåg man då inte de verkningar som de nya reglerna medfört. Det kan därför ej finnas skäl för att avstå från en lagändring, om den samtidigt som den beaktar motiven för nuvarande reglering minskar eller undanröjer rådande olägenheter utan att vara till nackdel i annat hänseende.
    Flera möjligheter kan givetvis tänkas. En, som innebure ännu ett steg på den tidigare inslagna vägen skulle vara att helt avstå från kravet på företeende av fullmakt,9 åtminstone då fråga vore om advokater och kanske även andra jurister. Om ett sådant ombud alltså uppgåve att han hade viss eller vissa processhabila fysiska personers uppdrag att tala för dem eller för person, för vilken de vore ställföreträdare, så skulle, sedan i sistnämnda fall ställföreträdarskapet i erforderlig omfattning styrkts,10 vederbörandes uppgift tagas för god, domstolen dock obetaget att, där motpart så yrkade eller domstolen eljest funne erforderligt, kräva vederbörlig fullmakt. Det huvudsakliga ansvaret för att ombudet äger den behörighet, han påstår, skulle därigenom i betydligt större utsträckning än nu komma att vila på honom själv. För den situation som skulle inträda om behörigheten visade sig bristfällig skulle ej erfordras någon ytterligare reglering (12:20 RB; möjligen att denna bestämmelse dock kunde tänkas fordra viss komplettering, jfr NJA II 1943 s. 155).
    Genom en reglering efter de sålunda angivna linjerna skulle ej endast domare och domstolspersonal i övrigt utan även och inte minst ombud och huvudmän befrias från göromål och besvär11 som särskilt för dessa senare ofta förefaller meningslösa eller onödiga. Det är också inte helt utan skäl som man — och det i ansvariga juristkretsar — karakteriserat den skriftliga rättegångsfullmakten enligt i stort sett nuvarande system som »en papperslapp med några meningslösa fraser och namnteckningar, ett nödvändigt ont, genom sin oumbärlighet en fara för huvudmannen, en nagel i ögat på hans advokat och en förargelse för domstolen, som måste kontrollera att handlingen är i behörigt skick». Är detta ett korrekt omdöme, vore det förvånansvärt om statsmakterna inte funne det angeläget att genom ett enkelt dekret göra detta onda onödigt och umbärligt i stället för att alltfort ödsla kvalificerad och dyrbar arbetskraft på en sådan papperslapp, och detta i en tid då domstolarnas arbetsbörda sväller ut över alla tidigare gränser. För den arbetskraften finns i så fall ett överflöd av mera angelägna uppgifter.12F. J. B. Andrén

 

9 Som i det föregående antytts skulle detta i viss, fast mindre, mån innebära lagfästande av en viss praxis, där man — i bästa fall kanske med stöd av en (falsk) analogi från 11:4 RB — stundom ser genom fingrarna med fullmaktskravet. — Detta innebär emellertid en viss risk, och dessutom bör helt allmänt gälla att om en regel finns så skall den, även om den kan förefalla otymplig, efterlevas till dess den på ett auktoritativt sätt blivit ändrad.

10 11:4 RB.

11 Arbetets omfattning belyses av fall, då advokat för att utföra endast sådana kompletteringar, som granskande domstol ålagt honom, betingat sig ersättning med betydande belopp. Även i fall, där advokat för egen säkerhet önskar bevis på sin behörighet synes alltså det i texten sagda ägda giltighet.

12 Förf. har förhört sig i ämnet hos ett antal domare, som i olika instanser och i skilda egenskaper tagit befattning med större mål, särskilt vattenmål.Det ligger i sakens natur att de som i första hand ägnar sig åt målberedning fått det starkaste intrycket av olägenheterna med nuvarande system.