HANS-HEINRICH JESCHECK. Lehrbuch des Strafrechts. Allgemeiner Teil. Duncker & Humblot. Berlin 1969. XXXI + 667 s. Inb. DM 39,60.
ROGER MERLE & ANDRÉ VITU. Traité de droit criminel. Editions Cujas. Paris 1967. X + 1346 s. Inb. Fr. 110,00.

 

Straffrättens uppgift är ungefär densamma i alla västerländska länder. Det är därför naturligt, att straffrättsvetenskapens utveckling har karaktären av en oavlåtligt fortgående internationell diskussion varvid de senaste inläggen har intresse oberoende av från vilket land de kommer.
    Den tyska straffrättsvetenskapen har med särskild energi ägnat sig åt rättsdogmatiska frågor i vad avser brotten. Frågorna har under de senaste decennierna underkastats en grundlig omprövning. En ny lära, den s. k. finala handlingsläran, har framställts med ny systematik och genomgripande konsekvenser för straffrättens allmänna del. Lärans upphovsman och främste företrädare är Welzel, som senast framlagt den i 11:e upplagan av sin bok Das deutsche Strafrecht, Berlin 1969. Läran har vunnit allt större anklang utan att dock ha övertygat alla. Resultatet är så till vida förvirrande som författare ganska ofta anser sig böra redogöra för hur en fräga är att besvara dels enligt den finala handlingsläran, dels enligt den traditionella läran.
    En mycket klar och givande framställning av den tyska straffrättens allmänna del ger Jescheck i sitt ovan nämnda arbete. Han kan måhända betecknas som en moderat anhängare av den finala handlingsläran. Bland de nyheter som han upptagit från denna märkes, att han framhäver de stora olikheterna mellan uppsåtliga handlingsbrott, culpösa sådana och underlåtenhetsbrott. De får i hans framställning bilda tre jämställda kategorier.
    Vad mera speciella frågor beträffar har signaturen med tillfredsställelse funnit, att enligt Jescheck läran om adekvat kausalitet visserligen omfattats av många straffrättsteoretiker men att enligt honom Reichsgericht och Bundes-

gerichtshof aldrig anslutit sig till denna lära i brottmål.
    Den franska strafflagen är alltjämt Code pénal av år 1810, och detta sätter sin prägel på framställningar av den franska straffrätten. I det senaste stora verket, det ovannämnda av Merle och Vitu omfattande både straffrättens allmänna del och straffprocessen, har åtskilligt utrymme ägnats åt att historiskt förklara egenheter hos den franska rätten. Detta har det goda med sig, att den historiska utvecklingen blivit belyst, icke minst den västerländska idéutvecklingen på straffrättens och straffprocessens områden.
    Naturligtvis ger också den franska boken tänkvärda bidrag till diskussionen av speciella frågor. Som exempel kan nämnas, att man i fransk praxis och doktrin funnit sig icke böra låta tiden för preskription av ansvaret för sakhäleri börja löpa förrän hälaren har upphört att ha saken i sin besittning.
I. S.