ERIK SOLEM. Lappiske rettsstudier. Annet opplag. Oslo 1970. Universitetsforlaget. 342 s. Nkr. 50,00.

 

Erik Solem var från 1912 till mitten av 1930-talet sorenskriver i Finnmark. En tid var han t. f. professor i rättsvetenskap och senare blev han høyesterettsdommer. År 1933 utgav han Lappiske rettsstudier på Institutt for sammenlignende kulturforskning (se SvJT 1934 s. 586). Boken har nu av Universitetsforlaget utgivits i en andra upplaga, som är ett oförändrat omtryck av originalutgåvan.
    I boken skildras som titeln anger samernas rättsliga bruk och åskådningar, men som bakgrund ges en mycket brett upplagd framställning av samefolkens ursprung, utveckling och levnadsförhållanden. Förf. bygger på ett omfattande historiskt källmaterial och har därtill lagt sina egna erfarenheter från sorenskrivertiden. Det närmaste studieobjektet har naturligt nog varit de norska samerna, men samerna i Skandinavien har ju gemensamt ursprung och har i stort sett genomgått likartad utveckling. Åtskilligt av källmaterialet till boken härrör från Sverige. Utblickar görs även till ryska och sibiriska nomadfolk.
    Inledningsvis redogör förf. för samernas invandring i Skandinavien och för de olika grupper av samer som finns. Vidare beskrivs deras samfundsordning med upplysningar om namnskick, familjebildning, religiösa föreställningar o. s. v. Det framgår bl. a. att kvinnans ställning hos samerna alltid har varit aktad och stark.
    I fråga om rättssedvänjor hos samerna ges bl. a. en utförlig framställning av formerna för ingående av äktenskap och om arvsordning. Ett påfallande drag när det gäller arvsordningen är det företräde som givits yngste sonen, särskilt hos bofasta samer. Det är yngste sonen som brukat bo kvar hos föräldrarna sedan de äldre syskonen bildat familj och bosatt sig på annat håll. Självfallet ägnas i boken även stor uppmärksamhet åt de rättsliga förhållanden som anknyter till rendriften och vad därmed sammanhänger. För rättskipning har samerna i viss utsträckning haft egna organ. Efter hand har dessa organ trängts tillbaka av den statliga jurisdiktionen, men de har fungerat ända in på 1800-talet och förf. påvisar att det ännu i senare tid finns spår av dem. Det är detta som är den väsentliga förklaringen till att samernas egna rättssedvänjor i så stor utsträckning som är fallet bevarats till vår tid.
    I förordet till den nya utgåvan säger förlaget, att boken bland fackfolk räknas som en klassiker på området. Efter att ha läst boken betvivlar man inte riktigheten av den uppgiften. Boken är späckad med fakta men samtidigt genom en medryckande framställning lätt och rolig att läsa.
P. B.

 

 

 

CLAUS ROXIN. Täterschaft und Tatherrschaft. (Hamburger Rechtsstudien Heft 50.) 2. Aufl. Hamburg 1967. Verlag Cram, de Gruyter & Co. 661 s. Inb. DM 68,00.

 

Författaren till den föreliggande digra monografien har kommit att intaga en bemärkt ställning bland den yngre generationens tyska straffrättsdogmatiker. Redan innan han övertog lärostolen i straffrätt i Göttingen hade han publicerat flera större arbeten, bland vilka den banbrytande undersökningen om "Offene Tatbestände und Rechtspflichtmerkmale" (1959) är särskilt värd att omnämna. I detta arbete undersöker Roxin de straffrättsliga brottsbeskriv-

 

ningarnas formella och semantiska problematik, ett ämne som tidigare varit tämligen försummat, i varje fall inom kontinental doktrin.
    Det föreliggande verket behandlar på bred basis och med utnyttjande av en omfattande litterär apparat och en grundlig analys av tysk domstolspraxis ett straffrättsligt paradämne, nämligen läran om gärningsmannaskapet och dess förhållande till andra former av medverkan till en brottslig handling, en ämneskrets som erbjuder stora dogmatiska och praktiska svårigheter, när man kommer spörsmålen närmare in på livet. För en svensk jurist äro måhända den tyska doktrinens begreppsanalyser och metodologiska problemställningar tämligen främmande och efterlämna en eftersmak av teoretiserande som självändamål på högsta nivå. Det bör emellertid understrykas att ämneskomplexet även rymmer spörsmål av stor praktisk betydelse för rättstillämpningen, bl. a. om den oundgängliga rättsfiguren medelbart gärningsmannaskap, ansvarsfördelningen mellan specialsubjekt och andra medverkande, delaktighetsproblemet vid culpösa brott, vid underlåtenhetsbrott osv.
    Ett studium av det digra och lärda arbetet som med några få års mellanrum utkommit i två upplagor, av vilka den nu föreliggande omarbetatsoch kompletterats med referenser till nyare litteratur och rättspraxis, ger en svensk läsare anledning till jämförelser mellan de äldre, delvis ännu gällande kontinentala straffrättsordningar, vilka utgå från föreställningen om en grundläggande olikhet mellan gärningsmannaskap å ena sidan samt skilda former av delaktighet i brott å den andra sidan och den svenska rätten, som genom nyordningen år 1948 av hithörande delar av den allmänna straffrätten sökt lösa medverkansproblemen på annat sätt genom några till synes enkla och friska grepp. Vid närmare penetration av de nya reglerna finner man emellertid att dessa i vissa avseenden äro vaga och lämna åtskilliga frågor olösta eller skapa nya tillämpningsproblem som väl vore förtjänta av en närmare undersökning. Utan tvivel kan Roxins bok ge värdefulla synpunkter till ledning för en analys av dessa frågor även med fullt beaktande av de för kontinental resp. svensk rätt principiellt skilda utgångspunkterna.

I. A.