578 Carl M. ElwingÅKE HASSLER. Specialprocess. Institutet för rättsvetenskaplig forskning (LXIII). Sthlm 1972. Norstedts. 155 s. Kr. 41,00.

 

Som professor emeritus Åke Hassler konstaterar i företalet till sin nyligen utgivna monografi Specialprocess har vi i vår juridiska litteratur hittills saknat en framställning av den speciella processlagstiftningen i dess aktuella skick. Tacknämligt är därför att bristen botats med det rubricerade arbetet, som inte blott ersätter de spridda källor man hittills haft att gå till — huvudsakligen Hasslers egen framställning över diverse specialprocessuella institut i kompendiet Extraordinär process och specialprocess (5 uppl. 1959) och läroboken Svensk civilprocessrätt (1963) — utan går vida därutöver.
    Ett särskilt värde skall tillskrivas arbetet i anledning av att den behandlade materian, som f. ö. består av ganska "disparata komponenter, genom lagstiftaren underkastats en i vissa avseenden hårdhänt revision de senaste åren. Åtskilliga författare har omvittnat svårigheterna att ge en helt aktuell redovisning av rättsläget inom vederbörandes ämnesområde till följd av det höga tempo som numer kännetecknar lagstiftningsverksamheten. Det sist sagda gäller ej minst beträffande processrättsdisciplinen. Även den som, liksom den akademiske läraren, är heltidsanställd med uppgift att följa rättsutvecklingen på visst specialgebit finner det svårt att hinna med i svängarna, sådana de nu tas ut av förarna i kanslihuset, ohindrade av någon hastighetsbegränsning. Sammanställningar och genomgångar av det aktuella läget är att hälsa med tillfredsställelse.
    En produktionskapacitet, som jämte annat sträcker sig till ändringar i strax dessförinnan antagna men ännu ej i kraft trädda välövervägda lagtexter och möjliggör att även centrala författningar träder i kraft vid snart sagt varje månadsskifte, kan synas ha åtminstone en avigsida. Varje monografisk behandling löper faran att snabbt bli föråldrad, möjligen redan mellan förstakorrekturets granskning och det färdigställda trycket. Må inga presumtiva kommentarförfattare och likställda avhållas därav i sina vällovliga ambitioner! Noga taget bör detta sakernas tillstånd vara till fördel för dem, åtminstone där de förstått att liera sig med rappa förläggare.
    Termen specialprocess används i Hasslers föreliggande arbete som en sammanfattande beteckning för vissa processregler, avseende såväl organisation som förfarande, i lagstiftningen vid sidan a.v RB. Även rättegången vid allmän domstol i mål, för vilka avvikande bestämmelser meddelats, innefattas alltså härunder; den onödiga termen extraordinär process har därmed kunnat mönstras ut.
    Särskilda bestämmelser för mål, som handläggs av allmän domstol, förekommer huvudsakligen på civilprocessens område. I en första avdelning avhandlar Hassler dessa måltyper: äktenskapsmål, bördsmål samt mål om faderskap och förmynderskap. Av förmögenhetsrättslig karaktär är konkursmålen, varmed i detta sammanhang avses jävsprocessen i vidsträckt omfattning.
    Som en särskild art av den civila specialprocessen framträder det förenklade procederet för avgörandet av mindre komplicerade tvister. Denna summariska process, som gestaltar sig dels i form av betalningsmål enligt lagsökningslagen och dels i utsökningsmyndighets judiciella handräckning enligt 191 och 192 §§ UL, ger innehåll åt bokens andra avdelning.

 

Anm. av Åke Hassler: Specialprocess 579    Den tredje handlar om de specialdomstolar som tar upp civila mål i första instans, fastighetsdomstolarna, vattendomstolarna och arbetsdomstolen, samt om förfarandet därvidlag. Huvudreglerna för skiljeförfarandet återges i en fjärde avdelning. Den femte och sista, med rubriken "Övriga ämnen", ägnas åt tryckfrihetsmål och militära mål, d. v. s. brottmål, som behandlas i särskild ordning, samt handläggningen av domstolsärenden. Förf. anmärker, att denna handläggning, i likhet med skiljeförfarandet, inte är process i egentlig mening men likväl bör av praktiska skäl uppmärksammas vid en framställning sådan som den förevarande.
    Av det sagda framgår att förf. uppehåller sig vid mycket väsentliga rättsinstitut och fora. Han har, synes det, lämnat en så fullständig översikt av ämnet som den valda rubriken kan påkalla. Överraskande finns måhända att skiljeförfarandet medtagits — eller i allt fall behandlats så pass utförligt — i beaktande av förf:s lättillgängliga och fortfarande färska specialstudie Skiljeförfarande.
    I flera avseenden behandlas nydaningar, t. ex. fastighetsdomstolsväsendet, beträffande vilka den juridiske normalläsaren alltså inte har några egna minnesrester från studieåren att falla tillbaka på och beträffande vilka det grundläggande datamaterialet dessutom är till stor del svårtillgängligt eller torftigt. Den tämligen schematiska framställning som den sistnämnda omständigheten understundom kan ha lett till är emellertid ingen minuspost. Tvärtom tillgodoser förf. informationskravet på ett förnämligt sätt och avskärmar med lyckad balans det irrelevanta från det intressanta. Stilen är, som alltid hos Hassler, enkel och klar. Läsaren beslår sig själv tacksamt med misstanken, att lagen vanligen inte är så svårsmält som den kan förefalla i vissa tappningar.
    Som en annan — intrikat — nydaning kan här pekas på faderskapsprocessen med t. ex. det kanske i och för sig överraskande förbudet mot vittnesförhör i 13 § andra stycket 1969 års särskilda lag (s. 33), ett förbud som uppenbarligen grundar sig på den nya ordningen för väckande av talan enligt lagens 8 § och vill förhindra, att en presumtiv svarande-fader skulle komma att höras som vittne.
    Huruvida Specialprocess kommer att infogas i den ordinära akademiska studielitteraturen är en särskild fråga. Sannolikt kommer förf:s uttalade förhandssyfte med sin framställning att gäckas. Med en föreskriven normalstudietid för processrättsstudenten om 3 3/4 månader, med insikten om att en vällotsad genomströmning är mer eller mindre en naturnödvändighet och med den inspirerade men fördenskull inte inspirerande förnimmelsen, att kvantitetsmåttet numer tar över kvalitetsmåttet, torde examinator näppeligen förorda plats för denna kunskapsmässigt exklusiva bok på juris studerandes hyllor. På andra juristers lärer den inte komma att saknas.
    Man önskar dock starkt, att studenterna hade tillfälle att ta närmare del av i varje fall de ur teoretisk synpunkt mer intressanta ämnesområden som här framställs; av dessa synes mig lagsökningsläran komma främst. Denna har ju dessutom utomordentliga praktiska konsekvenser.
    En lagbestämmelse bland andra som är ägnad att vålla huvudbry är kravet på handlingens karaktär av bevis om fordran. En annan författare, Lihné, har enligt Hassler (s. 55) betecknat detta krav som en särskild förutsättning vid sidan av övriga, i 1 § lagsökningslagen angivna. Tilläggas skall här, att Lihné därvid endast återger lagrådets uppfattning (se NJA II

 

580 Carl M. Elwing1937 s. 481) Bestämningen ifråga kan illustreras med ett opublicerat — enligt min mening tvivelaktigt — hovrättsavgörande (Skånska hovrättens beslut i mål nr Ö 46/69). En beställningssedel, som åberopades till stöd för en lagsökning, upptog i sin tryckta text uppgifter om partiella amorteringar. På flera ställen hade i anslutning härtill ordet "Betalt" anbringats med tryck eller stämpel. I detta fall svarade fordringsbeviset mot de krav som ställs på dylik handling enligt 1 §. Däremot kunde sättas ifråga, huruvida även 3 §:s lagsökningslagen krav var uppfyllt. Överstämplingen får uppenbarligen anses ha avsett hela handlingsinnehållet, i vilken situation sistnämnda rekvisit brustit. Underrätten, som hyste denna uppfattning, avvisade ansökan; hovrätten ansåg sig däremot kunna med stöd av stämplarnas placering på pappersarket anlägga det motsatta betraktelsesättet. (Mina upplysningar är tyvärr torftiga; endast en avbildning — som här ej låter sig göra — kan ge full rättvisa åt det famösa aktstycket.)
    Svarar lagsökningsgäldenären inte inom vederbörlig tid, åläggs honom regelmässigt betalningsskyldighet, uttalar Hassler (s. 59—60). Att ansökan en gång upptagits torde dock ej hindra en omprövning eller ett föreläggande rörande fordringsbeviset. Praxis lämnar exempel på sådan omprövning och avvisning (se Lihnés gradualavhandling s. 135; jfr SvJT 1954 rf s. 26), och JO ger i ämbetsberättelsen 1958 s. 84 ff. uttryck för enahanda synsätt. Ytterligare material för prövning kan vara ett delgivningsbevis, som ger rätten anledning att ånyo granska forumfrågan. Gör gäldenären invändning om dispositivt rättegångshinder, synes rätten ha att pröva denna och eventuellt avvisa borgenärens talan trots att denna redan tagits upp. Vad gäller föreläggande enligt 8 § är domstolens befogenhet härvidlag ej uttryckligen begränsad till något visst stadium av förfarandet och torde praktiska synpunkter böra föranleda dylik komplettering även i den nu diskuterade passivitetssituationen. Antag, att domstolen av andra mål erfarit, att viss säljare-borgenär arbetar med falska eller eljest obskyra beställningssedlar. Borde inte rätten vara oförhindrad att begära det åberopade fordringsbeviset i huvudskrift (jfr Lihnés a.a.)?
    Till frågan om kvittningsyrkandets natur (s. 64) är att anmärka att en begäran om kvittning kan framställas invändningsvis. Propån har då karaktären av ett rent försvarsmedel. Synes det inte riktigare att säga, att 14 § lagsökningslagen behandlar just ett invändningsvis framställt kvittningsyrkande, d. v. s. specialreglerar viss invändning?
    Regeln i 14 § är, liksom den i 13 §, en föreskrift om vad utslaget skall innehålla, när gäldenären har en i lagsökningslagens mening kvittningsgill motfordran. Den — liksom dess placering efter invändningarna i 10—12 §§ lagsökningslagen — behöver därför inte, synes det, ses som uttryck för en terminologisk princip. Valet av term saknar dock självständig betydelse, så länge man inte av den begagnade etiketten drar konsekvenser för den rättsliga behandlingen av yrkandet/invändningen, t. ex. den, att hänskjutande till rättegång (utöver vad som följer av 12 § andra stycket) inte skulle kunna tänkas möjlig, när motfordran befinns vara icke lagsökningsgill. Rättegångshinder, som ej är dispositiva, beaktas uppenbarligen ex officio (jfr härtill s. 59 och Svensk civilprocessrätt s. 436).
    Frågan, huruvida lagsökningsutslag på betalningsskyldighet utgör res judicata i förhållande till "annat mål" (s. 53) — anhängiggjort i tvistemålsväg? anhängiggjort genom ny lagsökningsansökan? — är ett problem

 

Anm. av Åke Hassler: Specialprocess 581som kan förtjäna ett utförligare omnämnande även i en översiktlig redogörelse.
    Något liknande synes kunna sägas om förfallen fordran, för vilken betalningsföreläggande söks. Liksom i Svensk civilprocessrätt (s. 445) uttalar förf. (s. 69), med angiven motivering, att fordringen inte behöver vara förfallen till betalning. I detta avseende (som f. ö. ger material till en förträfflig tentamensfråga!) skulle alltså något helt annat gälla än när kravet framställs i lagsökningsväg eller i civilprocess. Uttalandet är enligt min mening såsom alltför generellt ägnat att vilseleda. En föreslagen föreskrift om inträdd förfallotid såsom förutsättning även för betalningsföreläggande ströks, som Hassler även nämner, efter propå av lagrådet. Därav torde väl dock inte följa, att, om det redan från början framstår som klart att fordringen inte är förfallen, ansökan om betalningsföreläggande skulle tas upp av rätten.


Carl M. Elwing