Svensk rättspraxis

 

Arvsskatt och gåvoskatt 1964 — 1970

 

Av advokatfiskalen LARS LINDBERG

 

 

Denna rättsfallsöversikt utgör en fortsättning av översikten över praxis fram till 1964 års ingång (SvJT 1965 s. 399). Avgörandena har först grupperats efter paragrafindelningen i KF (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt (AGF). Med AGF (äldre lydelsen) avses AGF i dess före 1.1.71 senast gällande lydelse. — Sist har upptagits en del fall, som rör tillämpning snarare av allmänna lagen än av AGF. Dessa har inordnats ettvart under den balk eller lag, dit det ansetts hänförligt. — I några fall har till belysning av ett ofta återkommande problem noterats hovrättsbeslut, som icke tidigare refererats i denna tidning.

 

1 §. I SvJT 1964 rf. s. 65 fastslogs, att då Kungl. Maj:t till förmån för A avstått från allmänna arvsfondens rätt till arv, A:s förvärv enligt då gällande rätt icke var skattepliktigt.¹

 

3 §. Skattefrihet har icke beviljats
Samfundet för hembygdsvård (NJA 1965 s. 73),
Gärds härads hembygdsförening (NJA 1965 s. 73, kulturminnesvårdande men icke vetenskapliga uppgifter),
en fond, att förvaltas av Vitterhetsakademien, med föreskrift att avkastningen i första hand skulle användas för restaureringen av viss kyrka (NJA 1967 s. 334),
en fond, att användas till "välgörande ändamål, såsom t. ex. till hjälp åt fattiga och behövande sjuka i församlingen, till Hednamissionen och mera sådant", med föreskrift tillika, att kyrkoherden i församlingen ensam skulle få bestämma, hur medlen skulle användas (NJA 1969 s. 368) eller Svenska Missionssällskapet Kyrkan och Samerna (NJA 1965 s. 422)

men väl
Svenska Multipelskleros-Föreningarnas Riksförbund (NJA 1966 s. 509),
"Inomeuropeisk Mission (Individuell människohjälp)" (NJA 1966 s. 561), de tre centrala organen för svenska kyrkan: missionsstyrelsen, centralrådet för evangelisation och församlingsarbete samt sjömansvårdsstyrelsen, vilka åtnjöte den skattebefrielse som enligt 3 § tillkomme staten (NJA 1967 s. 215),
en kretsloge av IOGT för en fond, vars avkastning skulle användas till nykterhetsvårdande ungdomsverksamhet (NJA 1967 s. 346),
stiftelsen "Flensburgska huset", vars avkastning skulle gå till "kulturminnesvård och annan vetenskaplig forskning" (NJA 1968 s. 158),
en fond vars avkastning skulle användas till Rättviks församlings diakoni-

 

¹ Observeras bör, att sådant förvärv efter 1.7.69 enligt det nya andra stycket i 1 § är skattepliktigt. (Författningsändringen 1969 har ej observerats vid utredigeringen av 5:e upplagan av Bratt—Fogelklou, Skatt på arv och skatt på gåva.) 

råds diakoniverksamhet inom församlingen, då det blivit upplyst, att Rättviks diakonikrets enligt sina stadgar hade till huvudsakligt ändamål att "främja vård av behövande ålderstigna, sjuka eller på annat sätt nödställda inom församlingen" (NJA 1968 s. 495),
Svenska stiftelsen för Frälsningsarmén för medel, vilka testamenterats icke till stiftelsen utan till Frälsningsarmén (NJA 1969 s. 141), och De Handikappades Riksförbunds Bidragsstiftelse för medel, som enligt testamente skulle tillfalla icke stiftelsen utan förbundet (NJA 1970 s. 500),
en fond som skulle tillfalla två församlingar och användas i dessas hjälpverksamhet till förmån för "äldre personer" (NJA 1970 s. 91) samt
Sällskapet Stockholms Stadsmission, vilket enligt sina stadgar, som fastställts av Kungl. Maj:t 1947 (således efter rättsfallet NJA 1945 s. 599) har sådant ändamål som avses i 3 § (SvJT 1966 rf. s. 63).
    I testamente kan åt en stiftelse givas en allmän ram, exempelvis att densamma skall användas till välgörande ändamål, och uppdragas åt namngivna exekutorer att närmare bestämma fondens ändamål. I den mån sådana ändamål bestäms och faller under 3 § skall skatt ej utgå.² En annan fråga är i vad mån tredje man efter testators död äger ändra dennes testamente. Så ansågs, på anförda skäl, åtminstone skenbart kunna ske i NJA 1967 s. 114. Bröderna Gunnar och Ivar F. hade i inbördes testamenten förordnat att den överlevande av dem skulle tillträda den först avlidnes kvarlåtenskap och att efter bådas död deras jordbruksegendom med inre inventarier skulle tillfalla en stiftelse, vars ändamål enligt de i testamentet fastställda detaljerade stadgarna icke torde ha varit ägnat att medföra skattefrihet. Efter Gunnars död gjorde Ivar ett "tillägg" till testamentet, däri stadgarna ändrades i riktning mot skattefrihet. HovR:n, vars beslut fastställdes av HD, fann enligt sin motivering, att den ändring av stadgarnas detaljföreskrifter, varom Ivar förordnat i det sista testamentet, vore väl förenligt med det av honom och Gunnar i stadgarnas § 1 angivna allmänna ändamålet samt att det med hänsyn härtill måste antagas, att den ändrade lydelsen av detaljföreskrifterna överensstämde med vad Gunnar avsett vid upprättandet av det sista av honom undertecknade testamentet. Bakom utgången ligger troligen tanken, att vardera brodern åt den överlevande tacite inrymt behörighet att göra ändringar i stadgarnas detaljföreskrifter.

 

6—9 §§. Gränsen mellan nyttjande- och avkastningsrätt (6 § eller 7 §) å ena, samt fri förfoganderätt (8 § st. 1) å andra sidan, har prövats i flera fall. I NJA 1965 s. 62 hade barnlösa makar i testamente 1918 förordnat, att den överlevande skulle omhändertaga och under sin livstid med oinskränkt nyttjanderätt innehava och bruka all kvarlåtenskap samt att vid den överlevandes död all kvarlåtenskap "i då befintligt skick" skulle skiftas enligt lag om bodelning och med iakttagande av att mannens ärvda eller eljest enskilda fastighet skulle gå till hans arvingar och hustruns ärvda eller eljest enskilda fastighet till hennes arvingar. Efter mannens död ansågs, oaktat det änkan gjorde anspråk på fri förfoganderätt till mannens kvarlåtenskap, endast nyttjanderätt för henne föreligga. I NJA 1965 s. 66 hade barnlösa makar bestämt, att den överlevande skulle under sin livstid besitta och nyttja all den egendom som funnes i boet samt att efter

 

² Jfr Bratt—Fogelklou a. a. s. 30.

41—723005. Svensk Juristtidning 1972

 

bådas död kvarlåtenskapen skulle delas så, att hälften skulle tillfalla hustruns syskons barn till lika fördelning, 1/6 vartdera av makarnas fosterbarn och 1/6 viss kyrka. Här ansågs, att hustrun efter mannens död fått fri förfoganderätt. (HD har en intressant principmotivering.) Samma dag som de nu noterade två målen avgjorde HD notisfallet 1965 C 210. Makar hade, vid tiden för giftermålet, år 1911 i inbördes testamente föreskrivit, att den överlevande skulle under sin återstående livstid sitta i orubbat bo samt att därefter, om de icke efterlämnade bröstarvingar, egendomen skulle delas enligt lag mellan bådas "bröstarvingar". Äktenskapet blev fruktsamt. HD, som framhöll, att uttrycket "under sin återstående livstid sitta i orubbat bo" till sin innebörd vore mångtydigt, fann med hänsyn till den oklarhet som förelåge beträffande mannens vilja i vad avsåge omfattningen av förordnandet, att änkan icke kunde anses genom testamentet ha tillerkänts mera vidsträckt rätt än nyttjanderätt. I NJA 1966 s. 342 gällde frågan huruvida en efterlevande hustru, då hon av ett kapital om c:a 350 000 kronor skulle erhålla icke allenast avkastningen utan även i mån av behov därutöver dels vad som erfordrades för att ge henne en inkomst som kunde medge henne en "skälig och närmast oförändrad levnadsstandard", dels ock av kapitalet varje år ett belopp som motsvarade den "statliga förmögenhetsskatt som hon hade att betala i egenskap av avkastningstagare till kapitalet."³ Frågan var, huruvida hustrun skulle skatta såsom för fri förfoganderätt (jfr NJA 1962 s. 852) eller för avkastningsrätt (jfr NJA 1963 s. 243). Det sistnämnda ansågs vara det riktiga, varvid emellertid som en särskild årlig förmån betraktades hennes rätt att av kapitalet få medel för gäldande av förmögenhetsskatten. — 7 § har tillämpats i NJA 1966 s. 296. Testators sondotter A skulle få lyfta avkastningen av ett kapital till dess hon fyllt 40 år och då få ut kapitalet, varemot, om hon doge dessförinnan, kapitalet skulle gå till hennes halvsyster B. A ansågs vid testators död icke kunna beskattas för mera än rätten till avkastning för tiden från dödsfallet till dess hon fyllde 40 år,⁴ varemot äganderätten med stöd av 7 § (s. k. svävande äganderätt) t. v. lämnades obeskattad. (Den har numera beskattats. Därvid kumulerades A:s förvärv på 40-årsdagen med ej blott en gåva som testator givit A, då hon var 31 år, utan även hennes förvärv vid testators död av den begränsade rätten till samma kapital som hon senare utfick.)
    Om arvlåtaren vid sin död innehade egendom med fri förfoganderätt (8 § st. 1) ingår egendomen ej i hans kvarlåtenskap, men den skall enligt 13 § 1) inräknas bland boets tillgångar. Om den fria förfoganderätten grundade sig på inbördes testamente är det ofta svårt att avgöra vad som skall anses härröra från den ene testatorn och den andre (jfr SvJT 1965 s. 400 sub 8 §). I NJA 1964 s. 289 hade makar i inbördes testamente förordnat om legat åt en systerson till mannen och en brorson till hustrun, vartdera legatet å 50 000 kronor. Efter bådas död var sammanlagda behållningen över 890 000 kronor. Frågan var, huruvida makarna velat genom legaten tillgodose envar sin skyldeman eller om vartdera legatet skulle anses härröra från båda makarna. (Av referatet framgår, att hustrun icke hade nå-

 

³ Jfr 7 § f) KF (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt.

⁴ Av referatet framgår ej hur kapitalvärdet av avkastningsrätten beräknats. Att tillämpa kapitaliseringstabell II torde ej vara riktigt, då det ju måste beaktas, att A kan avlida före fyllda 40 år. Försäkringsinspektionen plägar i sådana situationer biträda med yttrande. 

gon annan arvinge enligt lag än brorsonen, men icke huruvida mannen hade någon annan sekundosuccessor enligt lag än systersonen.) HD:s pluralitet (4 JR) yttrade: Omständigheterna gåve ej stöd för annat än att vartdera av legaten härrörde från båda makarna. Legaten skulle därför vid bestämmande av skatten uppdelas så, att de utginge vart och ett ur såväl mannens som hustruns andel i boet. (JustR Beckman fann, att systersonens legat härrörde från mannen och brorsonens från hustrun.) Där fann alltså HD, att in dubio uppdelning skulle ske. I fallet NJA 1969 s. 235 blev utgången den motsatta. Makar, som båda hade släktingar i andra parentelet, hade i inbördes testamente 1940 förordnat, att efter bådas frånfälle kvarlåtenskapen skulle fördelas i två lika lotter, "såväl enskild som samfälld egendom", varvid den ena lotten skulle tillfalla den först avlidnes skyldemän och den andra lotten den sist avlidnes "oberoende av om dessa enligt nu gällande lag äga arvsrätt efter oss" med det undantaget, att en mannens systerson X och dennes avkomlingar icke skulle ha arvsrätt efter någondera maken, samt att vid bestämmandet av arvsföljden mellan skyldemännen skulle gälla vad som fanns stadgat innan arvslagen trädde i kraft 1.1.29. HovR:n, vars beslut fastställdes av HD, yttrade: De av makarna använda ordalagen kunde i brist på närmare utredning angående makarnas vilja icke tagas till intäkt för att makarna genom testamentet önskat förordna i strid mot den år 1940 gällande arvsordningen i vidare mån än att en gren av mannens sidoarvingar skulle uteslutas från arv, att hustruns enskilda egendom skulle till hälften tillfalla mannens arvingar med nämnda undantag och att den inskränkning av kretsen av arvsberättigade skyldemän som skett genom arvslagens införande icke skulle gälla. Följaktligen skulle a) förordnandena till hustruns släktingar helt utgå ur hennes enskilda egendom och andel i det gemensamma boet; b) mannens släktingar, utöver vad de erhölle ur hans andel i boet, ur hustruns kvarlåtenskap få egendom till värde motsvarande 1/2 av hennes behållna enskilda egendom. — Samtidigt med sistnämnda fall avgjorde HD fallet NJA 1969 s. 240. Där gjorde HD följande principuttalande: "Enligt makars inbördes testamente efter bådas död utgående universella förordnanden till förmån för makarnas släktingar får i allmänhet antagas innebära att vardera maken tillgodosett släktingarna å sin sida. Särskilda omständigheter kan emellertid föranleda annat bedömande." (Kurs. här.) I fallet ansågs med hänsyn till vad som upplyst blivit om vardera universella testamentstagarens personliga förhållande till båda makarna sådana särskilda omständigheter föreligga, i följd varav uppdelning skulle ske.
    Regeln i ÄB 3:1 p. 2 om sekundosuccessionsrätt åsidosätts ofta genom testamente som ger den efterlevande full testationsfrihet. Om det då vid den överlevandes död skulle visa sig, att testamentet icke i rätt tid bevakats och omständigheterna ger vid handen, att sekundosuccessorerna icke avstått från klandertalan, skall testamentet icke beaktas (NJA 1962 not. C 264 och 1092). I fallet NJA 1968 s. 49 däremot hade mannen, som enligt testamente erhållit hustruns kvarlåtenskap "med full äganderätt" och med rätt att "förfoga däröver efter sitt gottfinnande även genom gåva eller testamente", låtit bevaka testamentet och därefter i nytt testamente förordnat, att hans kvarlåtenskap skulle fördelas så, att hälften skulle gå till hustruns arvingar och återstoden till hans egna. HD:s pluralitet (3 JR) ansåg, att hela boet skulle utläggas som lotter från mannen. Motiveringen,

 

som dikterades av 2 JR, var följande: Väl hade mannen genom det nya testamentet förordnat om en sådan fördelning av kvarlåtenskapen som överensstämde med reglerna i ÄB 3:1. Hans förordnande kunde emellertid icke anses innebära, att han avstått från sin rätt på grund av det inbördes testamentet. Vad hustruns släktingar erhållit av kvarlåtenskapen hade således tillfallit dem på grund av det nya testamentet.⁵
    Normalt kan 8 § st. 1 icke tillämpas annat än då den avlidne innehaft egendom med fri förfoganderätt. Ett undantag från denna regel synes föreligga i NJA 1968 s. 90. Testatorerna, en norrman och en svenska, var bosatta i New York. De hade samtidigt gjort var sitt särskilda testamente, därvid vardera föreskrivit, för det fall att han doge först, att den överlevande skulle få all egendom, men för motsatt fall, att egendomen skulle fördelas med hälften till en hustruns son och återstoden till mannens tre syskon. Mannen dog först, och vid hustruns död uppkom fråga, huruvida mannens syskon kunde beskattas lindrigare än enligt (då gällande) klass IV. HovR:n, vars beslut fastställdes av HD, uttalade bl. a.: Även om testationsfrihet kan ha förelegat för hustrun beträffande hennes testamentslott efter mannen och hustrun därför må ha fått egendomen med full äganderätt funne HovR:n — med hänsyn till att hustrun efter mannens död ej gjort nytt testamentariskt förordnande rörande sin kvarlåtenskap samt med beaktande av NJA 1935 s. 135 — att de lotter, som tillfallit mannens syskon, skulle beskattas efter klass II.
    Såsom i SvJT 1965 s. 405 framhållits, är 8 § st. 1 generellt tillämplig och har sålunda tillämpats vid inbördes testamente mellan far och son (NJA 1958 s. 429) samt mellan syskon (SvJT 1960 rf. s. 14). Eftersom rörande delningen efter två testatorers död för sådana fall icke finns några lagregler, motsvarande 3 kap. ÄB, och 15 § 2 mom. endast avser delningen efter makars död, har emellertid tvekan rått om hur boet vid andra testators död skall delas. Härom handlar NJA 1968 s. 297. HD gjorde följande principuttalande: "När kvarlåtenskap efter en person A enligt testamente skall tillfalla först en person B, som icke är efterlevande make till A, och efter B:s död en eller flera andra samt det befinnes att B efterlämnar större kvarlåtenskap än som tillfallit denne efter A, uppkommer i mål om arvsskatt efter B fråga hur mycket av dennes kvarlåtenskap som skall anses härröra från A. Om testamentet icke ger ledning för denna beräkning, kan i allmänhet antagas, att av B:s kvarlåtenskap ett så stort belopp härrör från A, som motsvarar B:s lott i A:s dödsbo minus därå erlagd arvsskatt. Avsteg från denna regel kan emellertid vara motiverat av omständigheterna. För sådant avsteg fordras dock närmare utredning rörande de olika förhållanden som kan inverka på frågans bedömning." Den omständigheten, att taxeringsvärdet å en fastighetsandel stigit från 6 600 kr. vid det första dödsfallet till 13 500 kr. vid det andra, ansågs icke vara en sådan omständighet som motiverade avsteg från huvudregeln.
    9 § har tillämpats i NJA 1967 s. 389. Om enligt testamente två personer, A och B, skall ha en nyttjanderätt eller dylik begränsad rätt, skall enligt 14 § vardera beskattas för halva rätten (vars värde skall kapitaliseras efter

 

⁵ Observeras bör, att mannen, om han velat avstå från sin rätt enligt testamentet, enklast kunnat göra detta genom att på testamentet teckna förklaring därom samt att sådan förklaring torde ha kunnat med full verkan avges när som helst före hans död. (Jfr dock i sistnämnda fråga JustR Walbergs votum.) 

hans ålder med tillämpning av tabell III eller IV; 23 § D sista stycket är alltså ej tillämpligt). Om efter A:s död B skall ha hela nyttjanderätten, tillträder B vid A:s död den hälft av rättigheten, som tidigare tillkommit A. I detta läge beskattades i förevarande fall B för sagda hälft.
    NJA 1964 not. C 89 — ett viktigt fall — visar, att ett beslut av domstol om att skatt icke skall enligt huvudregeln i 5 § uttagas omedelbart av det skäl, att 6 § eller 7 § anses tillämplig, icke får rättskraft i fråga om motiveringen och alltså icke innebär ett beslut om uppskjutande av beskattningen. Underrätten hade vid testators död ansett tiden för skattskyldighetens inträde regleras icke av 5 § utan av 6 § eller 7 § och därför icke beskattat det i målet aktuella förvärvet. Då den begränsade rätten till egendomen upphört och beskattning av äganderätten därför aktualiserades, fann HD emellertid, att skattskyldighet inträtt vid testators död och att innehållet i underrättens tidigare skattebeslut icke kunde medföra ändring därutinnan. Äganderättsförvärvet kunde således, och då tiden för besvär mot det första skattebeslutet utgått, icke beskattas.

 

11 §. Ang. NJA 1966 s. 355, se under 12 §. Rörande frågor om avstående av rätt till arv eller testamente, se under 16 §.
    2 mom. I NJA 1965 s. 142 hade testator förordnat dels om legat till betydande belopp, däribland ett stort legat till testators syster, dels att återstoden skulle tillfalla systern, dels ock att all skatt skulle erläggas av det oskiftade dödsboet. Behållningen förslog väl till alla legaten, till skattelotten å alla legat utom legatet till systern och till skatt å alla sådana skattelotter men däremot ej till skatt å legatet till systern (och givetvis så mycket mindre till någon universallott till systern, om sistnämnda skatt skulle betalas av dödsboet). Utgången blev, att skattelott icke utlades för systerns förvärv. Detta motiverades med att systern insatts som universell testamentstagare och att vid sådant förhållande skattelott icke skulle utläggas för henne. — Genom avstående kan, på sätt som framgår av vad som nedan under 16 § anföres, skapas ett slags quasi-legat. Skattelott har ansetts icke böra utläggas för sådant quasilegat, då det uppkommit genom att universell testamentstagare avstått (NJA 1969 s. 6) men väl då det uppkommit genom att legatarie avstått (NJA 1969 s. 93).

 

12 §. Brist i boet. År 1931 uppmärksammades, att enligt då gällande rätt (jfr NJA 1930 s. 114) försäkringsbelopp ej var beskattningsbara, om förmånstagare var insatt, och att den sålunda föreliggande skattefriheten kunde användas i skatteflyktssyfte (prop. 1931:211 s. 32 ff). För att täppa till denna lucka införde man då regler om gåvobeskattning av förmånstagarbelopp. Vid AGF:s tillkomst ersattes för de vanligaste fallen gåvobeskattningen med arvsbeskattning: förmånstagarens förvärv vid försäkringstagarens död skall "anses som arvfallen egendom". Varken motiven för bestämmelsen eller dess avfattning har ansetts möjliggöra, att man, då i boet brist föreligger, bortser från bristen, utan densamma har i minst sex hovrättsfall avräknats från försäkringsbeloppen (Svea HovR:s beslut 7.2.67, betecknat V: Ö 2, 7.11.67, betecknat VI: Ö 53, och 16.2.68, betecknat VIII: Ö 6, Göta HovR:s beslut 19.2.67 nr 275 och 1.4.68 nr 75, HovR:ns över Skåne och Blekinge beslut 17.2.67 Avd. III nr 33 ävensom HovR:ns för Västra Sverige beslut 11.2.71 Avd. 4 SÖ 17). I det 16.2.68 avgjorda

 

målet ansågs den omständigheten, att boet var avträtt till boutredningsman, icke inverka på utgången.
    Frågor om tolkning av förmånstagarförordnande har prövats flerfaldiga gånger. I NJA 1969 s. 256 ansågs, att i frågan om den i referatet under b) angivna försäkringen — som medförde rätt för i första hand försäkringstagarens maka, i andra hand hans arvingar såsom förmånstagare att i omkring 16 år månatligen uppbära 547 kr. — förfoganderätt icke hade inträtt vid försäkringstagarens död. Här ansågs det sekundära förordnandet till arvingarnas förmån utgöra hinder för förfoganderätt. Beträffande den i referatet under f) upptagna försäkringen blev utgången den motsatta. Det gällde här en kapitalförsäkring som medförde rätt för försäkringstagarens barn som förmånstagare att i c:a 14 år månatligen uppbära 320 kronor. Barnen ansågs ha fått förfoganderätten vid faderns död. (Detta synes innebära, att om återköp ej sker och något av barnen dör under 14-årstiden, så skall, om den döde har bröstarvingar, månadsbeloppet icke delasxav de överlevande barnen utan det döda barnets bröstarvingar ha istadarätt.) I fallet NJA 1970 s. 534 — mera ovanligt men likvisst intressant — hade Ulla (6) genom sin fader som förmyndare tecknat en kapitalförsäkring som medförde rätt att från 4.7.72 eller från hennes död dessförinnan uppbära 250 kr. i månaden under hennes livstid, dock minst 20 år. I försäkringsbrevet föreskrevs: "Utbetalningen sker till försäkringstagaren, om hon lever, i annat fall till hennes make och barn eller, om sådana anhöriga saknas, till hennes arvingar som förmånstagare." Ulla dog vid 23 eller 24 års ålder och efterlämnade som dödsbodelägare sina föräldrar. (Behållningen i boet var drygt 1/2 milj. kr.) Här ansågs förfoganderätt för föräldrarna ha inträtt. (Yttrande till HD hade avgivits av Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, härefter kallat SFR.) — Rubriken till SvJT 1964 rf. s. 70 lyder: "Vid tagande av grupplivförsäkring har som förmånstagare insatts 'den försäkrades maka, om sådan ej finnes, arvingarna'. Sedan den försäkrade avlidit, har — i arvsskatteärende — ansetts, att förmånstagarförordnandet, oaktat det icke ändrats före dödsfallet, med hänsyn till omständigheterna skulle gälla till förmån för universell testamentstagare." (Med motsatt tolkning skulle försäkringsbeloppet ha tillfallit den avlidnes faster men denna hade avstått från alla anspråk till förmån för testamentstagaren. Fasterns ställningstagande kunde ju anses vara ett viktigt tolkningsdatum.) Motsatt blev utgången i NJA 1966 s. 355. Som förmånstagare hade försäkringstagaren Eina E. där, då försäkringen år 1947 tecknades och engångbetaltes, insatt sina arvingar. I testamente år 1957 förordnade hon, såvitt nu är i fråga, att kvarlåtenskapen skulle tillfalla hennes hel- och halvsyskon till lika fördelning med istadarätt för avlidet syskons bröstarvingar. Hon efterlämnade som dödsbodelägare sin mor, två helsystrar, en halvsyster på fädernet och två halvsystrar på mödernet. Det upplystes, att försäkringsgivaren betalat halva försäkringsbeloppet till modern samt 1/6 till envar av de tre systrarna på fädernet. HovR:n fann emellertid, att Eina finge anses ha genom testamentet återkallat förmånstagarförordnandet och att en var av de fem systrarna ägt förfoga över 1/5 av försäkringsbeloppet. Sedan yttrande till HD avgivits av SFR, Svenska bankföreningen och advokatsamfundets styrelse yttrade HD: Återkallelse av förmånstagarförordnande skulle för att vara gällande ske i den ordning 103 § FAL föreskreve. Förmånstagarförordnandet, som intagits i

 

försäkringsbrevet, hade icke blivit återkallat i nämnda ordning. Särskilda omständigheter på grund varav testamentet skulle få inverka på bedömandet av förmånstagarförordnandets innehåll förelåge ej heller.⁶
    En pensionsförsäkring till förmån för efterlevande make är oftast skattefri enligt dubbla grunder, nämligen såväl enligt 12 § st. 1 p. 3 som enligt st. 4. Detta kan ibland föranleda tvekan om hur avräkningen enligt st. 1 p. 3 skall göras. Frågan kan anses löst genom NJA 1968 s. 586, som gällde bl. a. hur en försäkring, avseende en änkepension med kapitalvärdet 86 160 kr., skulle avräknas. HD: Om värdet av samtliga de försäkringar, till vilka förmånstagare insatts, ingått i kvarlåtenskapen efter den avlidne skulle det belopp, varmed änkans jämlikt 15 § skattefria andel i boet ökats, ha uppgått till 517 538 kr. Intill detta belopp — vari inginge hälften eller 43 080 kr. av värdet av nyssnämnda pensionsförsäkring (kurs. här) — förelåge jämlikt 12 § st. 1 p. 3 icke skattskyldighet för änkans förmånstagarförvärv å sammanlagt 562 164 kr. För den andra hälften av pensionsförsäkringen ägde enligt 12 § st. 4 skattskyldighet ej rum.
    Regeln i 12 § st. 1 p. 3 om skattefrihet för vad som motsvarar giftorätt gäller icke blott vid arvsbeskattning utan även då en i rater utgående kapitalförsäkring gåvobeskattas (SvJT 1965 rf. s. 40).
    Ang. avstående av försäkringsbelopp, se NJA 1966 s. 549, noterat under 16 §.
    Frågan, huruvida vid kapitalisering av periodiska försäkringsförmåner rätten till återbäring skall beaktas, har prövats i NJA 1970 s. 529, noterat under 23 § D.
    En fråga, huruvida ett avtal om rätt till ränta finge anses som livförsäkringsavtal har avgjorts i NJA 1966 s. 187, noterat under 13 §, avsnittet Tillgångar in fine.

 

13 §. Tillgångar. "Vad såsom begravningshjälp enligt statens allmänna avlöningsreglemente utbetalas till dödsbo utgör ej tillgång i boet och behöver ej heller avdragas från begravningskostnaden." (NJA 1965 s. 54).⁷ — Av NJA 1967 s. 16 framgår, att Ellen S. i testamenten förordnat, att den fordran, hon vid sin död kunde inneha hos visst bolag icke finge uppsägas till tidigare betalningsdag än 15 år efter hennes död, att fordringen under nämnda tid skulle löpa utan ränta, att dessa förordnanden skulle gälla allenast om Erik O. vore anställd hos bolaget vid hennes död samt att samtliga henne tillhöriga aktier i bolaget under samma förutsättning skulle tillfalla Erik. Vid sin död hade Ellen i bolaget ett insatt kapital å 222 486 kr. Erik var bolagets styrelse. Hela sistnämnda belopp ansågs utgöra tillgång i boet. Som legat till bolaget utlades värdet av förmånen, att dess skuld till boet i 15 år löpte utan ränta. Nämnda förmån ansågs likställd med en bolaget tillerkänd förmån att under nämnda tid uppbära ränta å fordringens kapitalbelopp. — Tanken, att innehållet i ett testamente icke kan inverka på storleken av den skattepliktiga behållningen, skymtar även bakom utgången av NJA 1968 s. 277. I enlighet med föreskrift i inbördes

 

⁶ Denna lokution synes innebära, att utgången av 1964 års hovrättsfall inte är oförenlig med utgången av målet ang. Eina E.

⁷ Samma blev utgången i ett av Svea hovrätt 31.10.68 avgjort mål (beslut VIII: Ö 56) vilket gällde begravningshjälp som utbetalats av Kommunernas försäkringsaktiebolag. 

testamente av A, en rörelseidkare, och hans hustru B, hade en deras son efter faderns död utfärdat en revers till modern å 548 075 kr. I reversen hade föreskrivits skyldighet för sonen att å reversen gälda dels 5 % ränta, dels ock, under vissa förutsättningar, en "extraränta", utgörande viss del av hans andel i den av fadern tidigare drivna rörelsen. HD: "Förskrivningen enligt ifrågavarande revers måste i arvsskattehänseende anses innebära att två skilda förmåner utfästs, nämligen en rätt till ett kapitalbelopp med därå beräknad 5 procent ränta och en avkomsträtt — betecknad extra ränta — fastställd till viss del av den årliga avkastningen av handelsbolagets rörelse. Värdet av sistnämnda förmån — vilken icke är bestämd att utgå under någons livstid men ändock är av obestämd varaktighet — är att beräkna enligt 23 § D 3 st." (d. v. s. i detta fall 10 gånger årsvärdet). — Enligt äldre jordabalken ansågs äganderätten till fastighet övergå, då skriftligt avtal om köp etc. träffades. I flera skattemål har läget varit, att vid dödsfallet köpekontrakt förelåg men att samtliga köpevillkor icke uppfyllts och/eller att erforderligt tillstånd till avhändelsen respektive förvärvet icke erhållits samt att köpebrev därför icke förelåg vid dödsfallet. Dödsboet har då sökt uppnå, att som tillgång räknades icke fordringen å köpeskillingen utan fastighetens (lägre) taxeringsvärde. Detta har ej lyckats (NJA 1968 s. 451 och 1970 s. 290). — Frågan huruvida avtal om bodelning och arvskifte, som träffats en dag, kan enligt bestämmelse i avtalet gälla från viss tidigare dag, var aktuell i NJA 1968 s. 563. Makarna A och B hade avlidit med 1 månads mellanrum, mannen först, och efterlämnat två adoptivdöttrar. Efter mera än 1 1/2 år gjordes av adoptivdöttrarna i boet efter mannen bodelning och skifte, som angavs skola gälla från dagen efter mannens död (således före hustruns död). Boets fastigheter upptogs icke till taxeringsvärdet utan till det verkliga, betydligt högre värdet. All egendom tillskiftades hustrun mot det att adoptivdöttrarna erhöll laglotter i form av reverser, som utfärdades av dödsboet efter hustrun (d. v. s. realiter av borgenärerna). Arvsskatten i boet efter hustrun bestämdes utan hänsyn till arvskiftet. — I affärslivet är det vid företagsöverlåtelser vanligt, att säljaren tillförsäkras, förutom kontant utgående köpeskilling, ett under bestämd tid i rater utgående belopp, vilket betecknas som pension och i händelse av hans död under utbetalningsperioden skall utgå till hans hustru och/eller bröstarvingar. Då i fallet NJA 1964 s. 105, där utbetalningsperioden för den s. k. pensionen var 10 år, säljaren dog efter 3 år, ansågs rätten till återstående 7 rater vara en skattepliktig tillgång. — Kompositören Hugo Alfvéns auktorsrätter, värderade till 180 000 kr., ansågs i SvJT 1965 rf. s. 59 vara en skattepliktig tillgång.
    Enligt anglosaxisk rätt är boutredning i princip icke en privat angelägenhet utan en offentlig. För att komma förbi de därmed förenade olägenheterna har man i åtminstone åtskilliga amerikanska stater godtagit att två eller flera personer gör inbetalningar å ett gemensamt bankkonto, betecknat "joint account" eller dylikt med föreskrift, att behållningen i händelse av en kontohavares död skall utan vidare tillfalla den eller de överlevande. Med samma verkan kan aktier eller obligationer ställas till två eller flera personer som "joint tenants". Om en av delägarna avlider, ingår hans rätt på grund av sådant account eller tenancy icke i boet efter honom, men genom särskilda föreskrifter i de federala och, åtminstone i åtskilliga stater, delstatliga skatteförfattningarna har man i USA återfört sådana me-

 

del till beskattning som om de inginge i boet (jfr 12 § AGF). I brist på dylik föreskrift i svensk rätt har tillgångar, som innehafts på sådana villkor, icke ansetts arvsskattepliktiga (NJA 1967 s. 175 och 1970 s. 420). — Vid skattläggningen av bouppteckningen efter A, död 1958, upplystes, att ett livbolag enligt avtal förbundit sig att i 30 år från 1940 årligen utbetala visst belopp. Avtalet ansågs ej som livförsäkring (NJA 1966 s. 187).
    Skulder. Då hyresgäst dött, har i tidigare praxis (NJA 1958 s. 527) ansetts, att som skuld finge upptagas obetald hyra för tiden intill 3 mån. från dödsfallet. I NJA 1967 s. 16 ansågs den omständigheten, att med hänsyn till boets beskaffenhet anstånd med bouppteckning beviljats och utnyttjats, icke medföra, att som skuld finge upptagas hyra för längre tid än den nyss nämnda. — I fallet NJA 1968 s. 592 hade den avlidne, som ägde ett hyreshus, med entreprenör träffat avtal om leverans och installation av en hiss samt om installation av elektrisk fjärrvärme, men inga arbeten hade börjats vid hans död. HD fann att, även om avtalet varit bindande, så enär det icke såvitt visats förekommit något förhållande på grund varav skyldighet förelegat för den avlidne att utge ersättning i anledning av ifrågavarande ömsesidigt förpliktande avtal, finge kostnaderna för leveransen och arbetena icke inräknas bland boets skulder. — Enligt KF (1954: 142) om taxering för inkomst av medel, som insatts å skogskonto har fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse, som haft intäkt av skogsbruk, under vissa förutsättningar rätt till uppskov med inkomstbeskattningen för den del av intäkten som insatts å särskilt konto i bank (skogskonto). Den latenta inkomstskatteskuld, som för avliden fysisk person kan belöpa å sådana medel, har i tidigare praxis (NJA 1960 s. 152) icke ansetts avdragsgill vid bestämmande av arvsskatt i boet efter honom. I fallet NJA 1970 s. 534 hade den avlidna andel i dödsbo, bland vars tillgångar ingick skogskontomedel. Ej heller här fick avdrag göras för den latenta skatteskuld som kunde anses belöpa å skogskontomedlen.⁸
    Begravningskostnader. Ang. NJA 1965 s. 54, se ovan rubriken Tillgångar. — "Avdrag för kostnader för sorgkläder har medgivits för efterlevande maka men ej för barn som för sin försörjning varit oberoende av den avlidne." (SvJT 1966 rf. s. 13.)
    2 mom. I USA bosatt amerikansk medborgare hade i Sverige bedrivit jordbruksrörelse. I bouppteckningen rörande hans tillgångar i Sverige hade yrkats avdrag för åtskilliga skulder. Av dessa godkändes skogsvårdsavgifter och annuiteter å avdikningslån, enär motsvarande fordringar vore förenade med sådan förmånsrätt, att enligt 2 mom. rätt till avdrag förelåge. Däremot medgavs ej avdrag vare sig för övriga skatter eller för bouppteckningskostnader, kortfristiga skulder å tillhopa c:a 190 000 kr. eller en skuld till ett bilbolag. (SvJT 1967 rf. s. 1.)

 

14 § skall tillämpas, då två eller flera personer enligt testamente gemensamt skall ha nyttjanderätt till egendom; se NJA 1967 s. 389, noterat under 9 §.

 

⁸ Observeras bör, att i samband med omläggningen av dödsbos inkomstbeskattning 1954 års KF genom KF 29.5.69 (nr 199) ändrats därhän, att 1960 och 1970 års rättsfall för framtiden har avsevärt mindre betydelse. Ang. den å skogskonto vilande skatteskulden, se vidare SOU 1971:46 s. 33 och 107. 

16 §. Avståenden. I 16 § KF 19.11.14 om arvsskatt och skatt för gåva var intagen en bestämmelse, som motsvarade 16 § AGF. Förstnämnda bestämmelse tillämpades i NJA 1931 s. 130, då i arvsskatteärendet företetts en arvskifteshandling enligt vilken lotter utlagts på grund bl. a. av att en arvinge avsagt sig sin rätt till förmån för sina barn. Rättsfallet observerades av 1938 års arvsskattekommitté (SOU 1939: 18 s. 71) som i samband därmed utredde frågan, i vilken utsträckning sådan arvsavsägelse kunde accepteras vid arvsskattens bestämmande, och framhöll, att ett avstående av arv helt eller delvis i samband med arvskiftet (kurs. här) vore synnerligen vanligt. (Jfr även NJA II 1941 s. 259 ff.). Det kan ifrågasättas huruvida de i förarbetena till 16 § gjorda uttalandena ger stöd för att annan avsägelse än sådan som dokumenterats i arvskifteshandling läggs till grund för arvsskattens bestämmande. Emellertid har i praxis sedan lång tid skett en betydande utvidgning av rätten att få avsägelse beaktad vid arvsskattens bestämmande. För det första har domstolarna sedan länge släppt det i 16 § grundade kravet på att avsägelsen skulle ha skett i samband med arvskifte. För det andra har i två fall kravet att avsägelsen skulle vara dokumenterad i skatteärendet, d. v. s. hos underrätten, icke upprätthållits (NJA 1966 s. 549 och 1970 s. 39). För det tredje har som grund för lottsplittring godtagits icke blott, som tidigare, avstående från hel arvs- eller testamentslott eller andel därav utan även (NJA 1966 s. 424) avstående från arvslott beträffande egendom till värde av visst belopp (I), avstående från testamentslott till visst belopp (II), ensam universell testamentstagares avstående från äganderätten till egendom av visst slag med förbehåll om livstids "nyttjande- och avkastningsrätt" beträffande egendomen (III) samt arvinges avstående från avkastningen av angivet kapitalbelopp under vissa år (IV).
    Då i ett bo ettvart av fyra bland de fem barnen vid gjort avstående fästat det villkoret, att den egendom, som på grund av avsägelserna komme att övergå till den avståendes barn, skulle vara dessas enskilda egendom, ansågs detta — oaktat envar av dem före skatteärendets avgörande återtagit sin förklaring och ersatt densamma med en ovillkorlig arvsavsägelse — innebära, att envar av de fyra tillträtt och förfogat över sin arvslott. NJA 1967 s. 44.
    Om testamentstagare avstår från sin rätt enligt testamentet, är det vanligast, att hans bröstarvingar enligt ÄB 11:6 anses ha istadarätt, men föreskrift om subsidiär testamentstagare kan även vara meddelad i testamentet. I NJA 1969 s. 93 hade testator — jämte det han förordnat om legat till två kvinnliga kusiner — bestämt, att om någon av dem vore död, hennes legat skulle tillfalla hennes bröstarvingar. Båda kusinerna avstod, envar från visst belopp av sitt legat. Fiscus bestred, enär båda kusinerna var i livet vid testators död, utläggning av lotter till bröstarvingarna, men HD fann, att testators önskan att tillgodose kusinernas bröstarvingar skulle gälla även för fall av avstående. Uppdelning av legaten i skatteärendet godtogs därför.
    Om i ett bo finns mera än en arvinge A (eller universell testamentstagare), har A icke innan skifte skett rätt exempelvis till andel i en i boet ingående fastighet. Om A avstår från andel i fastigheten kan avsägelsen därför icke läggas till grund för skattens bestämmande (NJA 1970 s. 39; jfr det ovan omnämnda fallet NJA 1966 s. 424, III, där den av-

 

stående var ensam universell testamentstagare och egendomen genom avstående tillföll den avlidnes övriga legala arvingar).

 

19 § 1 mom. För uträkning av skatten enligt st. 1 p. 3 kan någon gång skattetabellerna användas. Att detta långt ifrån alltid är fallet, framgår av NJA 1969 s. 11, som visar, att om exempelvis en gåva å 50 090 kronor skall sammanläggas med en arvslott å enahanda belopp, så leder användning av tabellerna till oriktigt resultat.⁹
    Om en person, som lever i s. k. nyare äktenskap, ensam förvärvat viss egendom och sedan ger bort egendomen, anses han — även om maken eller makan i gåvobrevet jämte förvärvaren upptagits som givare — i princip ensam som givare (NJA 1969 s. 245, behandlat under 41 § 2 mom.). Blir gåvan senare aktuell för kumulation, gäller, att en enda gåva skall anses ha ägt rum, även om länsstyrelsen skulle ha i det tidigare gåvoskatteärendet oriktigt uttagit skatt för två gåvor (NJA 1967 s. 234).
    2 mom. Det torde icke råda någon tvekan om att den, som tillträtt egendom med fri förfoganderätt, äger avstå från egendomen med verkan, att densamma tillfaller den avlidnes sekundosuccessorer enligt lag eller testamente. I vart fall har, då innehavaren inom ramen för vad som kan anses motsvara den med fri förfoganderätt innehavda egendomen överlämnat egendom till sekundosuccessorerna, skatt enligt fast praxis uttagits enligt den fördelaktigare skatteklass som gällt förvärv från den avlidne (jfr NJA 1944 s. 310). I sådana fall har sekundosuccessorernas förvärv tydligen ansetts icke obligations- utan successionsrättsligt,¹⁰ och i vart fall om ordentlig delnings- och skifteshandling upprättats bör förvärvet enligt 45 § A) 3) och 34 § rätteligen beskattas efter deklaration icke till länsstyrelsen utan till tingsrätten. Problemet kompliceras emellertid av regeln i 19 § 2 mom. om kumulation av "gåva" som sekundosuccessor fått av den person som har egendomen med fri förfoganderätt. Detta belyses av fallet NJA 1968 s. 366. Makar hade till envar av A och B testamenterat 50 000 kr., att tillfalla dem efter bådas död. Då mannen år 1961 dog, var hustrun och en son dödsbodelägare. Mellan dem och legatarierna överenskoms skriftligen, att förordnandet borde så förstås, att hustrun ur arvet efter mannen med fri förfoganderätt skulle erhålla 50 000 kr., utgörande mannens del i vad som enligt testamentet framdeles skulle utgå till legatarierna. I tillägg 1962 till testamentet förordnade änkan, att arvsskatten å legaten skulle bestridas ur "det oskiftade boet". Under ettvart av åren 1962, 1963 och 1964 överlämnade änkan till envar av A och B sammanlagt 4 000 kr. Då änkan år 1965 dog, förklarade sig A och B skriftligen införstådda med att deras rätt till legat skulle anses ha nedgått till 38 000 kr. för vardera "med anledning av de gåvor" som de fått av "testatorerna". Fråga uppkom, huruvida kumulationspliktiga gåvor från änkan förelåge. De skattskyldiga gjorde gällande, att av varje belopp om 4 000 kr. hälften härrört från änkans egen förmögenhet och återstoden från den av henne med fri förfoganderätt innehavda egendomen och att varje gåva å 2 000 kr. ur "den

 

⁹ Denna effekt av punktens avfattning torde vara ofrånkomlig men lär ej vara avsedd. Jfr betänkandet "Kapitalbeskattningen" (SOU 1969: 54) s. 172: "Vid all sammanläggning bör varje belopp avrundas till närmast lägre hundratal kronor."

¹⁰ Jfr Bratt—Fogelklou a. a. s. 230.

 

egna förmögenheten" vore skattefri jämlikt 39 § d). HD: Änkan finge anses ha med fri förfoganderätt innehaft det från mannen härrörande belopp om 50 000 kr. som i sinom tid skulle tillfalla A och B. Dödsboets uppgift om änkans avsikt med utbetalningarna till A och B finge godtagas. De utbetalda beloppen borde därför avräknas till hälften på legaten från mannen och i övrigt på legaten från änkan. Till den del utbetalningarna utgjort förskott på legaten från mannen förelåge sådana gåvor som avsåges i 19 § 2 mom. st. 1. Vid tillämpning av regeln om skattefrihet i 39 § d) måste även dessa belopp — oavsett det sätt på vilket de avräknades — bedömas som gåvor från änkan. Skattefrihet komme alltså icke i fråga för de belopp som under åren 1962—1964 utbetalats till A och B. De skulle i sin helhet sammanläggas med "legatariens" testamentslott efter änkan.

 

22 §. 2 mom. st. 2 stadgar behörighet för "beskattningsmyndigheten" att hos länsstyrelsen påkalla, att fast egendom åsätts särskilt värde om efter åsättandet av näst föregående taxeringsvärde fastighets värde höjts genom nybyggnad eller dylikt. Då tvekan rått, huruvida HovR i där anhängigt mål har samma behörighet, må upplysas, att Svea HovR i ett mål (Ö 830/65) 28.11.67 beslutit att hos ÖÄ påkalla sådan värdering.

 

23 §. Värdering.
B. Icke börsnoterade aktier. NJA 1964 s. 75 avser ett rörelsedrivande familjebolag med ett jämförelsevis stort antal aktieägare, där den avlidne hade en minoritetspost. NJA 1965 s. 448 gällde ett bolag, där den s. k. taxeringskursen å aktierna var 115 kr. Substansvärdet hade beräknats till 525 kr. En post om 400 aktier skänktes till ett vart av givarens 4 barn. Två månader senare såldes alla aktierna i bolaget till ett annat bolag efter en kurs av 1 222 kr. Advokatfiskalen hävdade ett aktievärde av 750 kr. HD fann, att det finge antagas, att aktievärdet i vart fall ej var lägre än det angivna, 750 kr. för aktie. — I NJA 1969 s. 120 hade en person, som ägde 976 av de 1 000 aktierna i ett bolag, givit — såvitt i målet omedelbart var i fråga — 13.12.66 till en dotter 199 aktier. Hembudsskyldighet. Taxeringskursen vid 1966 års taxering: 200 kr. Substansvärde: 750 kr. Det framgick att samtidigt med dottern hennes båda bröder hade fått så mycket aktier, att de tre därefter tillsammans hade nära 800 aktier. HD: Överförandet av aktiemajoriteten genom gåvor till de tre barnen borde inte, oaktat ingen av dem därefter hade ensam majoritet, medföra, att värdet på de till dem givna aktierna sattes lägre än substansvärdet. Ej heller bolagsordningens bestämmelse om hembudsskyldighet för aktie borde föranleda därtill. (Värdet således 750 kr. per aktie.)
    C. Vid ömsesidigt förpliktande avtal, exempelvis om fastighetsköp, är det vanligt, att det överenskoms, att tillträde till egendomen skall ske och köpeskillingen gäldas viss på förhand bestämd dag. Det förekommer då, att de skattskyldiga yrkar, att värdet av köpeskillingsfordringen skall med stöd av 23 § C reduceras med hänsyn till att köpeskillingen å dödsdagen icke förfallit till betalning. Detta var fallet i det under 13 § noterade NJA 1970 s. 290. HD: Eftersom dödsboet fram till förfallodagen ägde uppbära avkastningen av fastigheterna saknades anledning att jämlikt 23 § C st. 1 uppskatta fordringen till lägre belopp än det nominella.

 

    D. Vid kapitaliseringen av periodiskt utgående försäkringsbelopp har alltid tillämpats 23 § D st. 2. Enligt tidigare fast praxis¹¹ har därvid rätten till återbäring beaktats. En omsvängning skedde genom de båda fallen NJA 1970 s. 529, där HD efter hörande av SFR, Svenska bankföreningen och advokatsamfundets styrelse fann, att kapitalvärdet av livförsäkring med periodisk utbetalning visst antal år skulle beräknas utan hänsynstagande till den återbäring som framdeles kunde komma att utgå. — I den i andra stycket angivna kapitaliseringstabell II upptas koefficienter allenast för helårsvis utgående kapitalbelopp. I NJA 1969 s. 256 har kapitaliseringen av försäkringsbelopp, som skulle utgå, i ett fall i 14 år 1 mån., i ett annat fall i 12 år 10 mån., skett med tillämpning av lineär interpolation mellan de i tabellen angivna koefficienterna.¹² St. 2 och 3. I det under 13 § noterade fallet NJA 1968 s. 277, som gällde en som extra ränta betecknad rätt till andel i ett handelsbolags vinst (arvlåtaren avliden i mars 1964) framgick det, att under år 1963 utgått en vinstandel av 73 232 kr., att detta belopp understege såväl genomsnittliga värdet av avkomsten under åren 1954—1963 som genomsnittliga värdet för åren 1961—1963 samt att vinstandelen under åren 1954—1963 icke underkastats större förändringar. Kapitalvärdet av avkomsträtten beräknades med stöd av st. 2 p. 3 ("efter vad som prövas skäligt") och st. 3 till 10 ggr förstnämnda belopp eller 732 320 kr. — St. 4 p. 2 skall ej tillämpas, då två eller flera personer gemensamt fått en nyttjanderätt som skall fortfara så länge någon av dem är i livet och nyttjanderättshavarna själva skall beskattas för sin rätt; i sådant fall skall nämligen rättigheten först delas efter huvudtalet (14 §) och varje legataries rätt kapitaliseras efter hans ålder; se NJA 1967 s. 389, anmärkt under 9 §.¹³
    F. SvJT 1965 rf. s. 59, noterat under 13 §.

 

25 § har — i ett tämligen singuljärt fall — tillämpats i boet efter Hugo Alfvén (SvJT 1965 rf. s. 59).

 

28 §. I SvJT 1964 rf. s. 24 ansågs, att vid tillämpning av då gällande rätt testators halvbrors adoptivdotter, då s. k. svag adoption förelåg, skulle skatta enligt klass II (ej IV).
    Tillämpningen av 28 §, äldre lydelsen, om förmånligare beskattning för husfolk har prövats i NJA 1965 s. 33 och 238, 1966 s. 129 och 376, 1967 s. 28 och 492, 1969 s. 385 samt 1970 s. 93.
    De fall, där tvekan rått, huruvida skatt skall uttagas enligt klass III eller enligt 3 § ej alls uttagas, har redovisats under 3 §.

 

¹¹ Se exempelvis NJA 1956 s. 422 och 1969 s. 256, försäkringarna under a), b) och d).

¹² Exempel Koeff. för 12 år 8,86 för 13 år 9,39. 9,39—8,86 = 0,53. 10/12 av 0,53 = "0,441". 8,86 + 0,441 = 9,301. Koeff. för 12 år 10 mån. således 9,301. Anmärkas må, att de i tabellerna upptagna koeff. som upptar två decimaler, givetvis ej är exakta och att det därför inte torde vara matematiskt möjligt att genom interpolation mellan koeff:na komma till högre grad av exakthet än två decimaler. — Kapitalskatteberedningens förslag på denna punkt (SOU 1971:46 s. 55 f) torde innebära, att interpolation blir obehövlig.

¹³ St. 4 p. 2 är däremot tillämpligt, om A fått rätt att exempelvis uppbära visst årligt belopp så länge någon av två eller flera andra personer är i livet. Beaktas detta, är reglerna ej, såsom i Bratt—Fogelklou (a. a. s. 181) antagits, oklara. 

    Då två personer gjort inbördes testamente med förordnande om sekundosuccession för välgörande stiftelse, har efter den enes död den överlevande i visst fall ansetts behörig ändra den förstes testamente till att medföra skattefrihet, NJA 1967 s. 114, noterat under 3 §.
    Rörande gränsen mellan klass III och (gamla) klass IV (nu klass II), se under 38 §.
    Klass IV har tillämpats, då en änka till den avlidne mannens sekundosuccessors äkta man skänkt hälften av en från hennes man ärvd fastighet. NJA 1967 s. 304.

 

30 § st. 3 (äldre lydelsen) har ansetts tillämpligt, då förvärvaren var gift med testators styvson (NJA 1969 s. 243) men däremot ej då det inte fanns annan anknytning än att gåvotagaren var gift med en s. k. trotjänare (NJA 1965 s. 238).¹⁴

 

32 §. Två i NJA 1966 refererade fall, där efterbeskattning ifrågasatts, behandlas nedan under ÄB 20: 10.

 

36 § st. 2. Enligt 37 § 1 mom. utgår vid förvärv, vilket betecknats som oneröst, gåvoskatt i den mån förvärvet uppenbart är delvis benefikt. Däremot finns ingen bestämmelse om att förvärv, vilket betecknats som gåva, icke skall föranleda gåvoskatt, då det framgår, att den, vilken betecknats som gåvotagare, i realiteten har att erlägga fullt vederlag och att förvärvet således är rent oneröst.¹⁵ Detta har vållat svårigheter i fall, då som villkor för gåva gällt, att gåvotagaren hade att till givaren utgiva livränta. I ett tidigare fall (NJA 1948 s. 712), då gåvans bruttovärde var c:a 48 700 kr., livräntans årsbelopp 2 000 kr. och dess (enligt tabell IV) kapitaliserade värde 6 270 kr., hade gåvan ansetts likställd med gåva, vid vilken själva avkastningen förbehållits givaren. I det nu aktuella NJA 1969 s. 387 var läget ett helt annat. Gåvan var 110 000 kr. kontant och livräntans årsbelopp 15 000 kr., att utbetalas kvartalsvis. Givarinnan var 77 år. Livräntans värde, beräknat enligt tabell IV, var 80 175 kr., men om samma värde beräknades med utgångspunkt från 1967 års officiella statistik rörande den sannolika återstående livslängden, var det 101 325 kr. eller mera än 92 % av gåvobeloppet. HD bestämde gåvoskatt å (110 000—80 175 = ) 29 895 kr. Pluraliteten (3 JR) lämnade följande motivering. Gåvotagaren hade erhållit det bortgivna kontantbeloppet utan inskränkning i förfoganderätten (kurs. här). Härtill komme att den årliga livränta, som givarinnan betingat sig, väsentligt överstege den årliga avkastning, som normalt kunnat påräknas av ett kapital av det bortgivnas storlek. Vid sådant förhållande kunde gåvan, vid bestämmande enligt 36 § av tiden för skattskyldighetens inträde, icke likställas med gåva, vid vilken själva avkastningen förbehållits givaren för dennes livstid.¹⁶

 

37 § 1 mom. NJA 1967 s. 40 gällde köp av en fastighet, taxerad till

 

¹⁴ Observeras bör att 1965 års fall ej är aktuellt, om arvlåtaren dött efter 1970.

¹⁵ En skatteflyktsbestämmelse för detta fall har tydligen ansetts obehövlig; jfr beträffande det motsatta fallets behandling ur stämpelskattesynpunkt prop. 1964: 75 s. 88.

¹⁶ Intressant är, att gåvotagaren, om avtalet betecknats icke som gåva utan som köp av livränta, med fog kunnat hävda, att gåvoskatt icke skulle utgå. 

207 000 kr. och köpt för 100 000 kr. Säljaren hade härjämte förbehållit sig undantagsförmån med ett kapitalvärde av 4 579 kr. Köparen hade före köpet arrenderat fastigheten. Han uppgav, att han då förbättrat fastigheten för 46 000 kr. och att han i anledning av köpet "fått avstå från" att av säljaren kräva ersättning för förbättringarna. Detta godtogs. Vederlagets sammanlagda värde beräknades därför till (100 000+4 579+46 000=) 150 579 kr. ( = 71,7% av tax.v.) och skatt uttogs å en gåva, värderad till 56 421 kr.

 

38 §. "Teosofiska Samfundets i Sverige stiftelse" har ansetts icke vara fri från gåvoskatt. NJA 1967 s. 10. — Då samma regler gäller för tillämpning av arvsskatteklass III och enkel stämpelskatt enligt 7 § st. 2 p. 1) stämpelskatteförordningen som de, vilka gäller för befrielse från gåvoskatt, redovisas här även följande fall där, om frågan varit om gåvoskatt, sådan skatt icke skulle ha utgått, nämligen Stenbockska släktfonden (NJA 1965 not. C 1062) och Stiftelsen Studentbostäder i Uppsala (NJA 1967 s. 139).¹⁷

 

39 § d) har ansetts icke böra tillämpas i NJA 1968 s. 366, noterat under 19 § 2 mom.

 

40 §. Då änka till sin avlidne mans sekundosuccessors äkta man gav hälften av en från hennes man ärvd fastighet, beskattades gåvotagaren enligt (äldre) klass IV. NJA 1967 s. 304. — Se även de under 30 § noterade två fallen.

 

41 § 2 mom. Vid gåva från dödsbo, där delägare var tre systrar, ansågs i NJA 1965 s. 238 den omständigheten, att delägarna icke före överlåtelsen upprättat formligt arvskifte, varigenom de erhölle var sin tredjedel av egendomen, icke böra föranleda, att gåvan icke skulle vid gåvoskattens bestämmande anses härröra till 1/3 från en var av dem.
    Om givare är gift och nya GB:s regler är tillämpliga å förmögenhetsförhållandena är det vanligt, att i gåvohandlingen som givare upptas även givarens make. I ett betydande antal fall, då utredningen visat, att endast ena maken var ägare till den bortgivna egendomen, har endast en gåva ansetts föreligga (NJA 1963 not. C 1039, 1965 not. C 380, 1967 s. 234 och 1969 s. 245). I fallet NJA 1967 s. 353 däremot uppnåddes den åsyftade lottsplittringen genom att mannen, som var ägaren, till hustrun sålde halva egendomen, varvid hon kontant betalade 1,4 promille men i övrigt åtnjöt kredit, och att egendomen samma dag av båda makarna bortgavs till en dotter. HD, som således godtog arrangemanget, framhöll i sin motivering bl. a. att anledning icke funnes att antaga, att avtalet mellan makarna tillkommit för skens skull, utan att det fast hellre vore upplyst att makarna genomfört "en rad åtgärder för att uppfylla de med avtalet följande förpliktelserna".

 

43 §. Vid bestämmande av skatt för gåva av fast egendom skall enligt 43 § reglerna i 22 § om värdering av egendomen gälla. Liksom vid beskattning av fastighetslegat beloppet av de inteckningar, som besvärar fastigheten, in dubio får avdragas, enär legatarien måste inlösa inteckningarna eller övertaga betalningsansvaret (ÄB 11:5), har vid gåvobeskattningen alltid ansetts

 

¹⁷ Jfr angående föreningar för bekämpande av vetenskapliga djurförsök motiveringen till HD:s beslut i NJA 1971 s. 408. 

gälla, att vid beräkningen av värdet av fastighetsgåva från egendomens värde får avdragas inteckningarnas belopp, om gåvotagaren övertager betalningsansvaret. I NJA 1970 s. 263 hade en man, då han till sina 2 minderåriga döttrar gav en fastighet, taxerad till 121 000 kr., som villkor föreskrivit att döttrarna skulle överta betalningsansvaret för den intecknade gälden, 116 000 kr., om och när givaren i framtiden så påfordrade. HD fann sammanlagda värdet av gåvorna vara 5 000 kr. och yttrade i motiveringen bl. a. att gåvobrevet icke innehölle sådant villkor och att det ej heller eljest förekommit sådan omständighet som föranledde att gälden icke i sin helhet skulle tagas i betraktande vid bestämmande av gåvornas värde.¹⁸

 

55 §. 1 mom. I det under 37 § anmärkta fallet NJA 1967 s. 40, som gällde ett s. k. blandat fång, hade LSt:n genom resolutioner 18.2.64 — jämte det den fastställde gåvoskatt till 57 560 kr. — medgivit anstånd med skattens erläggande på villkor att gåvotagaren inom föreskriven tid inkomme med revers och ställde säkerhet. Gåvotagaren ställde sig icke någotdera villkoret till efterrättelse. Enligt res. 14.4.64 befanns anståndet förverkat och förordnades om skattens uttagande i föreskriven ordning. Efter besvär av gåvotagaren över resolutionerna 18.2 och 14.4 1964 förklarade HovR:n att gåvoskatt ej skulle utgå. På talan av kammarkollegiet fastställde HD gåvoskatten till 27 660 kr. HD:s pluralitet (4 JR) yttrade vidare: Det vore att märka, att gåvotagarens möjlighet att ställa säkerhet måste antagas väsentligt förändrad i jämförelse med hans möjlighet i detta hänseende i fråga om det belopp som LSt:n funnit skola utgå. Anståndsfrågan borde därför upptagas till ny prövning. Denna prövning överlämnades till LSt:n. (Dissidenten ansåg, att det icke förelåge sådana omständigheter, att anståndsfrågan kunde prövas på nytt.)
2 mom. Då beskattningsmyndighet, jämte det den bestämt skatt, förordnat om anstånd med betalningen och skyldighet att betala ränta enligt 2 mom. men högre instans nedsatt skattebeloppet, har vid flera tillfällen (jfr NJA 1958 s. 570) uppkommit fråga, huruvida dödsboet ägde återfå (för mycket erlagd) anståndsränta, vilken fråga besvarats jakande. Mera komplicerat var läget i NJA 1968 s. 42, som gällde frågan icke blott om rätt att återfå sådan anståndsränta utan även om skyldighet att återgälda sådan ränta som erhållits vid restitution enligt 61 §. Vid registrering av bouppteckning hade RR bestämt arvsskatten till 179 529 kr. Senare registrerades ett tillägg, varvid arvsskatten bestämdes till 86 377 kr. Adv.fisk. besvärade sig över båda besluten och yrkade, att skatten måtte bestämmas till högre belopp än 179 529 kr. Härpå registrerades 15.1.62 vid RR:n ett tillägg nr 2, därvid skatten bestämdes till 59 815 kr. Som dödsboet i arvsskatt erlagt mera än sistnämnda belopp, berättigades boet att återfå vad som för mycket erlagts ävensom att erhålla stadgad ränta. Mot RR:ns sistnämnda beslut besvärade sig nu adv.fisk., som vidhöll sitt yrkande om ännu högre skatt än enligt RR:ns första beslut, samt dödsboet, som yrkade att återfå för mycket

 

¹⁸ Noga betraktat kan klausulen "om och när givaren i framtiden så påfordrade" troligen anses betydelselös. Att förvärvare icke behöver övertaga betalningsansvaret för intecknad gäld förrän överlåtaren påfordrar det, gäller ju vid varje överlåtelse av intecknad fast egendom. Av förevarande fall torde därför icke kunna dragas någon vittgående slutsats för andra fall, exempelvis då överlåtaren uttryckligen åtagit sig att behålla betalningsansvaret. (Ett sådant fall prövas f. n. av HD.) 

erlagd anståndsränta. HovR:n, vars beslut fastställdes av HD, bestämde genom beslut 24.6.64 skatten till 234 436 kr. och anförde i nu förevarande frågor: Den omständigheten, att dödsboet förpliktats utgiva ytterligare arvsskatt, föranledde icke vare sig att dödsboet ej skulle berättigas att återfå erlagd anståndsränta eller att boet skulle förpliktas att återgälda den boet enligt RR:ns tredje (och sista) beslut tillerkända räntan. — Premisserna för SvJT 1964 rf. s. 60 var följande. En person, A, hade i legat fått 10 000 kr. kontant, en livränta värderad till 37 425 kr., och en nyttjanderätt värd 12 655 kr. Dödsboet hade medgivits att betala skatten i tre annuiteter. A hade dött, då blott en annuitet erlagts. Frågor uppkom dels i vad mån eftergift enligt 56 § st. 2 a) kunde äga rum, då endast en del av legatet utgjorts av tidsbegränsade rättigheter, dels ock i vad mån — då HovR:n beslöt om eftergift av större belopp än det vartill underrätten kommit — HovR:n ägde förordna om återgäldande av anståndsränta.¹⁹

 

56 § st. 2 a) Ang. SvJT 1964 rf. s. 60 se under 55 § 2 mom.
    b) I det tidigare nämnda SvJT 1965 rf. s. 59, som gällde arvsskatt på grund av Hugo Alfvéns testamente, förekom även följande fråga. Testators dotter Margita skulle utbekomma sin laglott, som skulle utgå i form av en under hennes återstående livstid utbetald andel i de årliga inkomsterna från testators av Stim förvaltade auktorsrätter. Dessa rättigheters värde skattades till 180 000 kr. Underrätten uttog ingen skatt. Margita dog. HovR:n fann, att värdet av Margitas "avkomsträtt" kunde skattas till 45 000 kr. (= 1/4 av 180 000 kr.) samt att, enär Margita dött inom fem år från Hugos död samt arvsskatten vid hennes frånfälle ej fastställts (kurs. här) skulle jämlikt 2 st. b) arvsskatten i sin helhet eftergivas.²⁰

 

60 §. Reformatio in pejus. "Av dödsbodelägare förd talan mot beskattningsmyndighets beslut har avvisats, då talan icke avsett att fastställd skatt skulle nedsättas." (NJA 1969 s. 247.) — Ne ultra petita. I gåvoskattefallet NJA 1969 s. 11 hade LSt:n ansett att ett kumulationspliktigt gåvobelopp skulle uppdelas på tre gåvotagare, varefter kammarkollegiet, som delade nämnda åsikt, överklagat LSt:ns beslut i ett helt annat hänseende. HovR:n ändrade LSt:ns beslut bl. a. genom att vid kumulationen utgå från att nyssnämnda gåvobelopp skulle uppdelas på blott två gåvotagare, A och B, (vilket givetvis ledde till högre skatt än LSt:ns antagande). Sedan gåvotagarna anfört besvär, yttrade HD: I sina besvär i HovR:n hade kollegiet icke anmärkt på att LSt:n förfarit felaktigt genom att utgå från att det kumulationspliktiga gåvobeloppet skulle uppdelas på tre. Vid detta förhållande hade HovR:n ej ägt göra sådan ändring att A och B, genom att berörda fel beaktades och rättades, påfördes högre skatt än som kunnat följa av kollegiets yrkande. — Ändring av talan. I NJA 1970 s. 127 hade testator föreskrivit, att, sedan A och B dött, hans systerdotter S skulle uppbära avkastningen av viss del av hans kvarlåtenskap. Testator hade dött 1956. Efter

 

¹⁹ Icke utan intresse för den riktiga tillämpningen av 55 § är, att enligt referatet beslutet om anstånd meddelats mera än 1 år innan bouppteckningen registrerades. Detta förfaringssätt torde icke vara rekommendabelt: före skatteärendets avgörande kan man ju ej med någon grad av säkerhet veta, i vad mån skatt kommer att utgå.

²⁰ Frågan, huruvida detta innefattar en riktig tolkning av 2 st. b), är f. n. i annat mål föremål för HD:s prövning (Ö 141/72).

42—723005. Svensk Juristtidning 1972

 

A:s och B:s död hade S deklarerat avkastningsrätten och underrätten, som bestämt kapitalvärdet till "34 922" kr., uttagit skatt (enligt den från 1.1.59 gällande tariffen) med 5 265 kr. Kammarkollegiet hade överklagat beslutet med yrkande, att skatten skulle bestämmas, enligt den före 1959 gällande tariffen,²¹ till 3 495 kr. Besvärsinlagan hade 25.10.68 delgivits med S, som därför enligt 60 § st. 2 hade att, om även hon ville anföra besvär mot skattebeslutet, senast 27.12.68 inkomma med sina besvär. Sedan kollegiet uppmärksammat, att kapitalvärdet av avkastningsrätten rätteligen var 349 222 kr., förklarade kollegiet i skrivelse till HovR:n, att kollegiet med stöd av RB 13: 3 st. 1 p. 3 ändrade sin talan och yrkade, att HovR:n måtte fastställa skatten, med utgångspunkt från en skattepliktig lott å 349 222 kr., till 76 068 kr. Skrivelsen inkom till underrätten 14.11.68. HovR:n avvisade kollegiets ändrade talan och lämnade de ursprungliga besvären utan bifall. HD:s pluralitet (3 JR) yttrade: Genom delgivningen 25.10.68 hade i enlighet med 60 § st. 2 besvärstiden för S begränsats till 2 mån. från nämnda dag. Kollegiet måste anses ha ägt före utgången av den för S gällande 2-mån.-fristen inkomma med ytterligare besvär, anförda till S' nackdel. Målet återförvisades till HovR:n.

 

61 §. Angående eventuell återbetalning av ränta, utbetalad enligt 61 §, se NJA 1968 s. 42, noterat under 55 § 2 mom.

 

67 §. Särskild talan får ej föras mot beslut, varigenom beskattningsmyndighet med stöd av 67 § vid vite förelagt någon att inge deklaration för arvs- eller gåvobeskattning. (NJA 1967 s. 137 och 1968 s. 533).

 

72 §. Med stöd av 72 § AGF och 43 § tillämpningskungörelsen till AGF för kammarkollegiet, på sätt belyses i SvJT 1965 s. 413, talan i ärenden och mål angående skyldighet och rättighet att låta registrera s. k. tilläggsbouppteckning ävensom skyldighet att avge deklaration. Detta belyses även av NJA 1966 s. 266. Däremot har regeln icke beaktats i SvJT 1967 rf. s. 8, där HovR, sedan underrätt vägrat registrera en som tilläggsbouppteckning betecknad handling, utan att bereda kollegiet tillfälle att förklara sig, undanröjt underrättsbeslutet och återförvisat målet. (Det kan ifrågasättas, om icke detta innebar ett processuellt fel; jfr RB 52: 7 st. 2 och 59: 1 p. 4.)

 

Ärvdabalken kap. 9 ävensom lagen 25.4.30 om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda har tillämpats i NJA 1969 s. 11, noterat nedan under nämnda lag.

 

Ärvdabalken 11:1 och 12: 1. Frågor om tolkningen av testamenten och förmånstagarförordnanden har behandlats under 6—9 §§, 11 § samt 12 § AGF.

 

Ärvdabalken kap. 20.
2 § p. 1. Då vid bouppteckning den av rätten förordnade boutredningsmannen och en annan person varit gode män för bouppteckningens förrättande,

 

²¹ Punkt 2 i övergångsbestämmelserna till förordningen (1958: 562) ang. ändring i AGF; jfr p. 2 i övergångsbestämmelserna till förordningen (1970: 174) ang. ändring i AGF (1972 års lagbok B 420). 

bouppteckningen registrerats och besvär anförts i arvsskattefrågan, blev av HovR:n beslutet om registrering med stöd av 9 § 2 st. p. 1 undanröjt. Svea HovR:s beslut 3.12.70, betecknat 1: SÖ 57.
    2 § p. 2. Till bouppteckning skall kallas bl. a. den som till följd av avstående är arvinge. NJA 1968 not. C 1214 (punkt 1 i adv.-fisk:s promemoria). Av samma beslut framgår, att vid s. k. svävande äganderätt (7 § AGF) i förekommande fall skall kallas vederbörligen förordnad god man eller annan behörig ställföreträdare för de framtida ägarna (punkt 2 c i promemorian),²²
    4 § st. 2. Omfattningen av makes giftorätt är ofta bestämd i äktenskapsförord. I ett fall, då giftorätten sålunda omfattade en aktiepost och efter förordets upprättande skett fondemissioner, hade i bouppteckningen lämnats en oriktig uppgift om hur många aktier som vid dödsfallet motsvarade det i äktenskapsförordet angivna antalet. Felet ansågs vara av beskaffenhet att böra föranleda s. k. tilläggsbouppteckning. NJA 1968 not. C 1214 (punkt 14b i adv.fisk:s promemoria).
    6 § st. 3. Att boutredningsman ej äger vara god man enligt 2 § p. 1, framgår av det under sistnämnda punkt noterade beslutet.
    9 § st. 2 p. 1. Då i arvsskattemål HovR funnit, att registrerad bouppteckning vore behäftad med sådant fel, att den inte borde ha registrerats, har i ett flertal fall registreringsbeslutet undanröjts (och bouppteckningsärendet återförvisats). Svea HovR:s beslut 27.2.67, betecknat VI: Ö 11, och 15.12.67, betecknat IV: Ö 74, Göta HovR:s beslut 2.3.67 nr 28 samt HovR:ns för Västra Sverige beslut 22.6.67 Avd. III nr 136 och 13.3.72 Avd. 2 SÖ 26. Se även det under 20: 2 p. 1 noterade beslutet.
    10 §. Efterbeskattning enligt 32 § AGF förutsätter upprättande och registrering av tilläggsbouppteckning. I NJA 1966 s. 266 visade adv.fisk. visst fog för påstående, att bouppteckningen vore felaktig därutinnan, att där upptagna skulder å tillhopa 117 772 kr. icke utgjorde arvlåtarens skulder. HD fann, att fullständig utredning angående de påstådda oriktigheterna icke förebragts och att det vid sådant förhållande icke kunde anses, att felaktighet i bouppteckningen yppats. — NJA 1966 s. 538: I s. k. tilläggsbouppteckning upptogs en fastighet taxerad till 36 500 kr., varvid emellertid antecknades, att upptagandet icke föranledde någon ökning av nettobehållningen, enär förvärvet skett på uppdrag av visst bolag och icke föranlett något utlägg för den avlidne. Det ansågs utrett, att den avlidnes rätt till fastigheten varit rent formell. Äganderätten hade därför icke representerat något ekonomiskt värde för dödsboet. Efterbeskattning skulle därför ej äga rum.²³ — En fråga om registrering av s. k. tilläggsbouppteckning har

 

²² Eftersom tilläggsbouppteckning av andra skäl i allt fall måste upprättas, hade adv.fisk. (= översiktens förf.) icke yrkat undanröjande av registreringen av bouppteckningen, och av samma skäl fann tydligen de högre instanserna ej skäl undanröja registreringen. Om däremot de nu förevarande två felen varit de enda, hade registreringen bort undanröjas; jfr de under 20: 9 noterade hovrättsbesluten.

²³ Att tilläggsbouppteckning upprättades och inlämnades för registrering, måste bero på att den avlidne fått lagfart på fastigheten och att densamma därför icke kunde formellt överföras till annan utan att upptas i bouppteckningshandling. I övrigt var ju åtgärderna med dödsboets ståndpunkt helt överflödiga. 

prövats jämväl i SvJT 1967 rf. s. 8, till vilket fall jag torde få tillfälle att återkomma i denna tidning.

 

Lagen 25.4.30 om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda har tillämpats i NJA 1969 s. 11, då M., som enligt testamente hade en icke till viss tid bestämd avkomsträtt, enligt "avståendehandling" år 1956, då hon hade två barn A och B, avstått avkomsträtten "till förmån för nuvarande och blivande bröstarvingar", och år 1961 fått ytterligare en dotter, Ann. HD fann "avståendehandlingen" vara ogiltig såvitt anginge Ann.²⁴

 

Lagen 5.3.37 om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo 2 kap. 2 och 3 §§ var aktuella i NJA 1966 not. C 651, som gällde frågan, huruvida skyldighet förelåge att i boet efter en i England bosatt svensk medborgare förrätta bouppteckning i Sverige (eller om skatt finge bestämmas efter allenast deklaration).

 

Rättegångsbalken. Fall, berörande regeln ne ultra petita ävensom reglerna om ändring av talan och om reformatio in pejus har noterats under 60 § AGF. — I NJA 1965 s. 238 har skett särskild omröstning enligt RB 16:2. — Att ett med stöd av någon av 6—9 §§ AGF fattat beslut att icke vid testators död uttaga skatt å hela behållningen icke vinner den materiella rättskraften, att skatt får uttagas senare, framgår av NJA 1964 not. C 89, anmärkt under 6—9 §§ AGF, in fine. Pleniavgörande (RB 3:4 st. 2) ansågs ej påkallat i det under 23 § D AGF anmärkta NJA 1970 s. 529. — En fråga om lis pendens var aktuell i det under 55 § 2 mom. AGF behandlade NJA 1968 s. 42: medan skattefrågan låg under HovR:ns prövning registrerade underrätten en andra s. k. tilläggsbouppteckning, varvid skatten bestämdes med utgångspunkt från de av underrätten tidigare gjorda antagandena.

 

²⁴ Beslutet synes ej vara fullt klart. Oaktat avsägelsen ansågs ogiltig såvitt anginge Ann, förefaller det av HD:s skrivsätt som om det godtagits, att efter Anns födelse 1/3 av avkastningen utbetalades till henne, vilket ju — då rätten till avkastning härrör från testator — står i god överensstämmelse med ÄB 9: 2 sista punkten.