LENA LINDGREN, DAN MAGNUSSON och PER STJERNQUIST. Sociala styrningsformer. Sthlm 1971. Almqvist & Wiksell. 146 s.

 

Alltför länge har den här boken fått vänta på anmälan. Jag kan verkligen inte skylla dröjsmålet på att ämnet inte skulle vara tillräckligt betydelsefullt och intressant. Boken vill ge ett empiriskt underlag för att uppfatta sociala styrningssituationer, närmare bestämt "långsiktig styrning som sker med hjälp av institutioner och former". Detta tema anser författarna tillhöra den grundläggande delen av rättssociologin.
    Av författarna har som bekant Per Stjernquist mer än någon annan förtjänsten av att rättssociologin introducerats i Sverige och börjat utvecklas till en självständig disciplin. De andra författarna känner jag inte till men inte heller deras kompetens på området torde behöva ifrågasättas. Vad som

 

gjort mig tveksam inför boken är själva framställningssättet. Vart har man syftat, vilka har man närmast velat skriva för?
    I företalet heter det att alla tre undervisat i bokens ämne. "Vi har därefter diskuterat fram och skrivit boken tillsammans under några månaders samvaro." Förhoppningen har varit att föra ut problemen "utanför universitetens trånga murar". Det förefaller alltså som om man vänder sig till inte alltför initierade läsare. I vart fall lär inte boken vara särdeles lämpad som lärobok, och den framträder knappast heller som ett självständigt forskningsbidrag.
    I vilket fall som helst hade nog författarna kunnat ta ännu några månader på sig. Man famnar över så mycket att framställningen ter sig väl benigt abstrakt och enumerativ. En skrivning mer åt det Aubertska hållet hade gjort det lättare att förstå sammanhangen och gripa om det hela. När något problem behandlas mer ingående, känns det ändå som om man som läsare inte blir tillräckligt utrustad och motiverad för att koppla på den egna reflexionen; man glider oengagerat vidare. När det gäller bruket av sociologisk jargong har författarna inte visat mycket tillmötesgående.
    Uppgiften har naturligtvis inte varit så lätt med tanke på att den rättssociologiska forskningen fortfarande är i sin linda. Med risk för att vara orättvis vågar jag ändå uttala uppfattningen att det går att närma sig ett ämne som detta mindre pretentiöst — och mer — än som här skett.

S. E.