Förslag till lagstiftning om täktsamfälligheter. Grustäktskommittén (ordf. hovrättsrådet A. Hedström) har nyligen lagt fram sitt betänkande "Landskapsvård genom täktsamverkan" (SOU 1972: 46).
Trots omfattande reformer av naturvårdslagstiftningen har det hittills inte varit möjligt att komma till rätta med de besvärliga problem som gäller exploateringen av grus, sten och liknande geologiskt material. Dessa frågor har som bekant sedan länge intagit en central plats i den allmänna natur- och miljövårdsdebatten. Särskilt genom att täktverksamheten fått alltför stor utspridning har bestående skador på landskapsbilden uppstått. Vad som främst fallit i ögonen är, att de värdefulla rullstensåsarna blivit sönderhackade genom ett flertal småtäkter.
Kommittéförslaget erbjuder samfällighetsbildning som ett helt nytt medel för förbättrad landskapsvård. Syftet är att genomföra en från naturvårdssynpunkt lämplig lokalisering och samordning av den täktverksamhet som gäller sten, grus, sand och lera i fyndigheter omfattande två eller flera fastigheter. De föreslagna reglerna återfinns till större delen i en fristående lag om täktsamfälligheter. Lagen anknyter till naturvårdslagens bestämmelser om täkttillstånd (18 §) och om ersättning i vissa fall vid vägrat sådant tillstånd (29 §). Dessa bestämmelser har samtidigt kompletterats bl. a. genom att i 18 § intagits en hänvisning till den särskilda lagen.
F. n. prövas fråga om tillstånd till täkt från en fastighet med utgångspunkt enbart i denna fastighets förhållanden. Om den sökta täkten anses skada landskapsbilden, bör ansökningen därför i princip avslås — med därav följande risk för ersättningsskyldighet för staten — trots att samma kvantitet skulle kunna utan motsvarande skada tas ut från en angränsande fastighet. Genom den samverkan mellan fastigheter som sker i en täktsamfällighet enligt förslaget kan planläggningen av den behövliga brytningen i stället ske utan hänsyn till fastighetsgränserna. Härigenom ökas väsentligt möjligheterna att skydda landskapsbilden, utan att nödvändig exploatering fördenskull hindras. Alla delägare i samfälligheten kommer då i åtnjutande av och fördelar mellan sig efter lämplig norm det ekonomiska utbytet av den tillåtna brytningen. När det gäller fördelningen av vinsten, blir det likgiltigt på vilken fastighet brytningen sker. Med en lämplig utformning av täktsamfälligheten kan resultatet för delägarna också bli sådant att ersättningsskyldighet för staten i regel undviks.
Samfällighetsbildningen grundas enligt förslaget på sådant täkttillstånd som länsstyrelsen meddelar enligt 18 § naturvårdslagen. Vid sidan av de villkor som kan uppställas redan f. n. innefattar tillståndet, att täktverksamheten för sökandens fastighet och andra fastigheter omhänderhas av en samfällighet i enlighet med bestämmelserna i den särskilda lagen. Sökanden kan inte genom att begränsa sitt yrkande till täkt från den egna fastigheten hindra, att ett tillstånd förbinds med villkor om samfällighetsbildning, om länsstyrelsen finner denna påkallad med hänsyn till landskapsbilden.
Kommittén har ej ansett det falla inom utredningsuppdraget att ompröva ersättningsprinciperna i 29 § naturvårdslagen. Om det totala resultatet av