Slutrepliker om Högbroforssaken1
Min redogörelse för "Följderna för Torsten Kreuger av Ivar Kreugers död" avfattades icke i avsikt att utgöra underlag för prövning av Högbroforsmålet; då hade redogörelsen självfallet upplagts och utformats på annat sätt. Lundstedts berörda inställning återgavs av den anledningen, att han ofta återkom därtill i sina skrifter även efter Högsta Domstolens avslag den 22 december 1936 på Torsten Kreugers första resningsansökan, men jag fann mig icke därav föranlåten att då utvidga min redogörelse så, som jag föranleddes att göra av f. d. justitiekanslern Alséns uppsats.
I resningsutslaget år 1936 uppgiver Högsta Domstolen, att samtliga ingivna handlingar "blivit i erforderlig omfattning föredragna" i rannsakningsmålet år 1933, men detta säger ingenting om denna omfattning i och för sig. Vidare uppgives i sagda utslag, att "flera av de nu åsyftade utlåtandena, bland dem revisorn Seth Svenssons utredning den 16 oktober 1933", då blivit "i avskrift utdelade till envar av Högsta Domstolens ledamöter". Därav framgår icke vilka utlåtanden, som i avskrift utdelades till domstolens ledamöter med undantag allenast för Seth Svenssons utredning, och uttalandet utvisar alltså icke, huruvida jämväl revisor Karlsteens utlåtande blivit utdelat i avskrift. Ej heller framgår därav den utsträckning, vari detsamma eljest må hava blivit föredraget år 1933. Uttalandet i utslaget år 1936 är alltså påtagligt vagt och icke så klarläggande, som hade varit önskvärt mot den bakgrunden, att i fråga varande handlingar på intet sätt omnämnts i föredragningspromemorian i rannsakningsmålet.
Det må uppmärksammas, att föredraganden uppenbarligen fann samtliga dessa handlingar helt värdelösa, enär han icke intog dem i sin promemoria eller ens förtecknade dem i ett tillägg till promemorian, vartill god tid hade funnits, samtidigt som vissa av handlingarna tydligen inom domstolen ansågos så betydelsefulla, att de till och med utdelades i avskrift till ledamöterna. En sådan skillnad i bedömningen av deras värde borde hava föranlett ett bättre klarläggande än det, som skett genom vare sig Justitiekanslersämbetets utredning eller Högsta Domstolens utslag i resningsmålet.
Carl Patric Ossbahr
Vad Olof Alsén nu anfört kunde ge anledning till en mycket omfattande framställning från min sida. Jag har emellertid valt att koncentrera uppmärksamheten på två centrala frågeställningar, nämligen det svikliga uppsåtet i strafflagens bedrägeristadgande och 30 § avtalslagen. Beträffande brottsrubriceringens betydelse för skadeståndsfrågan kan jag numera hänvisa till Jan Hellners Skadeståndsrätt (Uppsala 1972) s. 34 f.
Jag nämnde i mitt första inlägg, att straffrättsprofessorerna hyste djup osäkerhet om innebörden av kravet på uppsåt vid bedrägeri. Detta framgår
redan av vad de anföra därom i sitt utlåtande:
För bedrägeri fordras ytterligare ett visst subjektivt förhållande hos den som framkallar en villfarelse med nyss angivna verkan. Härvid kan ej ifrågasättas ett lindrigare krav än u p p s å t. Detta innebär i korthet, att den handlande skall hava velat det objektiva förlopp som ägt rum, i den mån detsamma är nödvändigt för brottet. Härunder innefattas även, att han vid den åtgärd varigenom han närmast framkallat villfarelsen förutsett att det fortsatta förloppet skulle i väsentliga delar utveckla sig på sätt som skett. Uppsåtet måste redan vid denna tidpunkt täcka hela det saksammanhang som är objektivt erforderligt. Vid en bedräglig obligationsförsäljning skall alltså uppsåtet föreligga då den tilltalade företager den åtgärd som föranleder, att en obligationsköpare kommer att vilseledas vid utbud av obligationer till honom. Däremot är vid sådana tidigare moment som emissionens iordningställande eller framläggande av de oriktiga uppgifter vilka senare inverkat vilseledande bedrägeriuppsåt i och för sig icke erforderligt.
Enligt en mening — som är företrädd bland undertecknade — kan uppsåtet vid bedrägeri, liksom eljest då något särskilt krav icke är uppställt av lagen, föreligga i form av eventuellt uppsåt. Detta innebär, att bedrägeristraff skall drabba även den som icke eftersträvat att en viss disposition skulle komma till stånd genom en villfarelse hos den handlande men som räknat med att detta skulle kunna komma att ske och som icke av visshet om dess inträde skulle föranletts att avstå från den åtgärd varigenom han bragt dispositionen till stånd.
I vårt land har emellertid jämväl en annan åskådning — som ävenledes är företrädd bland undertecknade — gjort sig gällande, enligt vilken i förevarande avseende uppställes en snävare begränsning av det straffbara bedrägeriet. Man fordrar, på grund av lagens uttryck 'svikligt förfarande', att den brottslige skall hava handlat mot bättre vetande och i avsikt att genom de oriktiga uppgifterna förleda den andre till rättshandlingens företagande. Innebörden av den sist anförda formuleringen torde kunna uttryckas sålunda:
a) Gärningsmannen skall hava ägt full visshet om att en eller flera av de uppgifter som bibragts annan voro oriktiga.
b) Han skall hava haft fullt klart för sig, att dessa uppgifter skulle komma att framföras till en eller flera personer om vilkas dispositioner var fråga. Det kan härvid — såsom särskilt tydligt framgår vid fall av bedrägeri genom vilseledande annonser — icke fordras, att han insett vilka individuella personer som skulle nås av de oriktiga uppgifterna. Det är nog, att sådana personer som blivit vilseledda genom dessa uppgifter äro att finna bland dem hos vilka han insett att oriktiga föreställningar skulle direkt eller indirekt framkallas. Ej heller kan fordras, att han på ett senare stadium, t. ex. i samband med köpeskillingens erläggande, fått detaljerad upplysning om vilka köpare som påverkats av de oriktiga uppgifterna.
c) Gärningsmannen skall hava insett, att omständigheter som han oriktigt uppgivit skulle bliva avgörande för en eller flera av de vilseledda personerna vid dessas dispositioner.
d) Han skall hava eftersträvat att bringa dessa dispositioner till stånd genom villfarelse på det sätt som objektivt blivit fallet.
I förevarande fall har H. D. funnit, att 'utredningen i målet måste anses giva vid handen, att Kreuger med de oriktiga uppgifterna avsett att möjliggöra obligationernas försäljning i marknaden'. Detta uttalande innebär utan vidare, att uppsåt i förhållande till det föreliggande förloppet ansetts vara för handen. Uttalandet synes, sammanställt med domens övriga innehåll, även innefatta en utsaga om förhandenvaron av åtminstone de här ovan under a), b) och c) upptagna kraven.
Den uppmärksamme läsaren finner, att det under d) upptagna kravet icke anses vara uppfyllt i domen. Även om påståendet, att domen skulle sakna laglig grund vore ohållbart, följer därav icke, att allt är överensstämmande med gällande rätt. Det kan redan med utgångspunkt från utlåtandet diskuteras, om deras påstående är till fullo lagligen grundat.
Till belysning av det nu sagda är det ändamålsenligt att studera protokollet över den överläggning i Straffrättskommittén om 21 kap. strafflagen, som ägde rum den 8 juni 1939 (alltså fyra dagar före utlåtandets underskrivande). Meningsutbytet ägde rum mellan ledamöterna Erik Bergendal, Ivar Strahl och Folke Wetter samt experterna Ragnar Bergendal och Georg Stjernstedt. Protokollet är handskrivet, och handstilen är omisskännligen sekreterarens, Nils Beckman. Med viss omredigering av noterna och rättelse av ett skrivfel lyder det sålunda:
R. B.: Uttrycket "innebär" stöter ibland, skall väl vara kausallinje "medför".
W. Nödvändigt markera den omedelbara skadan.
R. B.: Ej klart vad som menas med "svikligen". Finnes ju en mening att det skall vara dolus directus, som har stöd i både avtalslagens motiv och lagråd.1 Är en betydelsefull fråga i Högbroforsmålet.
W.: Torde den läran via Hagströmer kommit in ur gammal tysk doktrin, som hävdade det btr. både tvång och svek. Hagströmer har övergivit det betr. rättsstridigt tvång, om bedrägeri hann han aldrig skriva. I avtalslagen har det föga betydelse, ty där har man 33 § som säkerhetsventil. Nu hävdas kravet på dolus directus till dispositionen vid bedrägeri veterligen ej av någon annan än Stjernberg. Man kan ju tydligen ej ha vidsträcktare kriminellt bedrägeribegrepp än civilt svekbegrepp.
R. B.: Nej men avtalslagens tolkning får naturligtvis rättas efter strafflagens text och motiv.
Str.: Hur är det i Danmark och dess motiv till avtalslagen. Skriver man olika här än i avtalslagen tyder det på en skillnad, hellre skriva i våra motiv avtalslagens motiv äro fel.
R. B.: Bedrägeriparagrafen är väl just den, där innebörden framförallt bör vara klar med hänsyn till tidsläget.
Stj.: Finns väl ej mer än en mening om att Torsten Kreugers förfarande var moraliskt förkastligt, god gärning att detta ofog stäcktes av H. D. Bra domstolarna ha möjlighet att ingripa mot dylikt i andra fall.
R. B.: Ej bra för domstolarna; råka ut för kritik.
Str.: Uttrycken "svikligen" är ej bra utan närmast vilseledande. Bland gäldenärsbrotten har "svek" nu införts i annan betydelse.
W.: Finns väl blott dessa två betydelser att välja på 1) vilseleda 2) svika sitt åtagande.
Str.: Den sista betydelsen ligger närmare till.
R. B.: Klart den här skall betyda "genom vilseledande", men ordet är ej klart.
Str.: Kanske skriva "medelst vilseledande förmår"; lika mycket (alltså även dolus eventualis) bör a fortiori gå in under avtalslagen.
E. B.: Då hellre skriva lika här som i avtalslagen så att ej heller där krävs direkt uppsåt; helst om en sådan tolkning vinner stöd i de övriga nordiska ländernas motiv till avtalslagen.
Str.: Skall undersökas till om en månad.2
Stj.: Att vilseleda domstol till oriktig dom anses ju ej vara bedrägeri.
Str.: Ja, domstolen är ej i partens ställe.
Stj.: I tullen?
W.: Kan bli verkligt bedrägeri.
R. B.: Ja, men där bygger man på att det är tillåtet om man ej använder särskilt svikliga medel (manceuvres frauduleuses); 1927 års lag om olovlig varuinförsel § 4.
W.: Det beror på specialbestämmelser: i allmänhet bör man naturligtvis ej kräva manceuvres fraduleuses!
Den åsyftade jämställdheten mellan avtalslagen och strafflagen finnes berörd i kommentaren till avtalslagen och även av Ragnar Bergendal i hans "Landsfiskalsbok" (Lund 1928) s. 455, där det heter:
Lagstiftaren har måhända velat med bedrägeristraffet drabba allenast ett mera utpräglat svikligt förfarande, t. ex. att någon söker skänka stöd åt oriktiga uppgifter genom att förevisa intyg av oriktigt innehåll (jfr 18 §), genom att förete andras tillhörigheter såsom sina; att en person, som har ett kreatur högt försäkrat på vanliga villkor, själv avlivar detsamma och därefter gör gällande, att döden inträtt såsom följd av olycksfall eller sjukdom etc. Men rättspraxis har länge sedan upphört att uppställa några sådana krav på det svikliga förfarandet; följaktligen består i fråga om dettas beskaffenhet överensstämmelse mellan SL 22: 1 och lagen den 11 juni 1915 om avtal m. m. 30 § 1 mom. (del 11 sid. 145; bevisningsregeln i 30 § 2 mom. har däremot icke obetingad giltighet i brottmål).
Om det subjektiva rekvisitet vid straffrättsligt eller civilrättsligt svek heter det i 9 uppl. (Sthlm 1968, ombesörjd av Torkel Nordström) av Tore Almén och Rudolf Eklund, Lagen om avtal etc.:
Den straffrättsliga beskrivningen på bedrägeri i 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott anslöt sig icke till den beskrivning som i denna paragraf lämnas på svek såsom ogiltighetsgrund vid rättshandlingar. Enligt den då införda lydelsen av 21 kap. 1 § strafflagen förelåg bedrägeri, där någon medelst vilseledande förmådde annan till handling eller underlåtenhet av visst slag.1 Att beskriva bedrägerihandlingen såsom ett framkallande genom svikligt förledande ansågs ej lämpligt på grund av den oklarhet som kommit att vidlåda ordet svikligt. Av ett uttalande i de svenska motiven2 till 30 § avtalslagen synes framgå, att med det i lagtexten använda uttrycket svikligt förledande skulle avsetts ett förledande, som sker mot bättre vetande och i avsikt att därigenom förleda annan till rättshandlingens företagande.3 I den allmänna bedrägeribestämmelsen åter uppställdes i subjektivt hänseende icke något krav på direkt uppsåt; jämväl eventuellt uppsåt var tillräckligt. Under förarbetena till 1942 års lagstiftning uttalades att den ställning, som därvid tagits till föreliggande fråga, borde återverka på tolkningen av 30 § avtalslagen och att olikheten mellan lagrummen därför icke torde bliva av praktisk betydelse. Brottsbalkens beskrivning av bedrägeribrottet (9 kap. 1 §) överensstämmer med 1942 års lagstiftning.4
Jag har funnit det angeläget att låta denna tidskrifts läsare få del av något av det material, som föranlett mig att se kritiskt på domen i Högbroforsmålet.
Alvar Nelson
Ossbahr påstår, att uttalandet i resningsutslaget 1936 om de i föredragningspromemorian icke omnämnda utredningarna är påtagligt vagt och icke så klarläggande som hade varit önskvärt mot den av honom angivna bakgrunden. Häremot kan i korthet anföras följande. Högsta domstolen hade i resningsmålet att pröva, huruvida resningsskäl förelåg. Såvitt nu är i fråga hade Kreuger såsom nya skäl i lagens mening åberopat dels de ifrågavarande handlingarna dels ock den grova processuella felaktighet, varigenom de fått försvinna. Högsta domstolen fann, att handlingarna föredragits i erforderlig omfattning, och anförde vidare, att vissa av dem också i avskrift utdelats till varje ledamot. Därmed är ju så bestämt och klarläggande som kan begäras sagt, att handlingarna icke voro "nya" d. v. s. okända för Högsta domstolen vid avgörandet av brottmålet 1933. Lika klart är också, att handlingarna icke fått försvinna 1933. De två åberopade omständigheterna utgjorde alltså icke resningsskäl. Det var detta Högsta domstolen hade att taga ställning till här och ingenting annat. Att domstolen skulle i detalj redogöra för huru det förhöll sig med föredragningen av handlingarna, femton till antalet, eller vilka som utdelats i avskrift, kan ej förväntas, eftersom detta var obehövligt för prövningen av den föreliggande frågan. Ossbahrs påstående saknar alltså fog.
Lika oberättigat är Ossbahrs påstående, att en skillnad i bedömningen av de berörda handlingarnas värde för målets prövning förelåg mellan föredraganden och "inom domstolen". Föredraganden skulle ha funnit samtliga handlingar helt värdelösa samtidigt som vissa av handlingarna tydligen inom domstolen ansetts så betydelsefulla, att de till och med utdelades i avskrift till ledamöterna. Man kan fråga sig varpå Ossbahr bygger sin uppgift i sistnämnda hänseende. Såsom synes framgå av vad Ossbahr själv anfört i sitt första inlägg (åttonde stycket), finns ingenting i aktmaterialet, som lämnar upplysning om huru det förhåller sig därmed. Att handlingarna inom domstolen skulle ansetts ha det avsedda värdet ter sig helt osannolikt, se härom JK:s utlåtande i Högbroforsmålet 1940 s. 80 f. Det naturliga är, att det är föredraganden, som av eget initiativ utdelat avskrifterna.
I fråga om Nelsons inlägg får jag först framhålla, att åberopandet av Jan Hellners Skadeståndsrätt s. 34 f. synes oförståeligt.
Inlägget har jag inte ansett utgöra anledning för mig att ändra min uppfattning om straffrättsprofessorernas utlåtande. Jag kan icke finna, att de i sitt utlåtande gett uttryck åt någon osäkerhet, än mindre en djup sådan beträffande innebörden av kravet på uppsåt vid bedrägeri enligt 22: 1 strafflagen i dess lydelse vid ifrågavarande tid. I utlåtandet redovisas de olika uppfattningar som fanns mellan straffrättsprofessorerna i denna fråga, men en åsiktsskillnad i ett spörsmål är icke utan vidare detsamma som att företrädarna för de olika åsikterna känner djup osäkerhet om spörsmålets besvarande. De uttalanden Nelson nu åberopat synes utgöra ett gott stöd för den uppfattningen, att kravet på uppsåt allmänt ansågs uppfyllt, om eventuellt uppsåt förelåg.
Jag skall icke vidare än som nu skett inlåta mig på Nelsons inlägg men vill i största korthet erinra om vad JK anfört i utlåtandet 1940 angående uppsåt vid bedrägeri enligt 22: 1 strafflagen och dess förhandenvaro i Högbroforsmålet (s. 62 f).
JK säger efter att ha omnämnt uppfattningen, att direkt uppsåt skulle fordras på grund av uttrycket "svikligt förfarande" i bedrägeriparagrafen:
"Enligt en annan mening skulle vid detta brott, liksom eljest då annat icke särskilt angives i lagen, eventuellt uppsåt vara tillfyllest. Denna senare uppfattning torde vara allmänt omfattad. Den överensstämmer också bäst med strafflagens behandling av bedrägeriet närstående förmögenhetsbrott och nyssnämnda uttryck kan icke anses innebära något hinder däremot." I utlåtandet lämnas därefter en närmare bestämning av innebörden av uppsåtet i förhållande till den här föreliggande gärningen, som i korthet uttryckt består däri, att Kreuger genom vilseledande uppgifter i Högbroforsens styrelseberättelser föranlett olika personer att inköpa bolagets obligationer. Därefter omnämnes i utlåtandet, att Högsta domstolen i sitt utslag i ansvarsmålet funnit utredningen i målet ge vid handen, att Kreuger med de oriktiga uppgifterna avsett att möjliggöra obligationernas försäljning i marknaden. JK anför härom: "Uttalandet ifråga synes närmast innefatta, att Kreugers vilja varit direkt inriktad på det brottsliga resultatet d. v. s. förledandet till inköp av obligationer. Detta skulle innebära, att den svåraste formen av uppsåt befunnits vara för handen. Att den lindrigare graden av uppsåt, eventuellt uppsåt, enligt uttalandet ansetts föreligga, därom kan icke råda någon tvekan." I fortsättningen av utlåtandet ingår JK på sin egen bedömning av uppsåtsfrågan och anför, att den naturliga förklaringen till de oriktiga uppgifterna i styrelseberättelserna framförallt är att söka i en avsikt hos Kreuger att möjliggöra obligationernas försäljning i marknaden. "Därmed är också", säger JK, "det för bedrägeriansvar erforderliga uppsåtet i fråga om förledandet till inköp av obligationer för handen hos honom." "Denna uppfattning", yttrar JK vidare, "vinner stöd av andra föreliggande förhållanden." Härom lämnar JK sedan en utförlig framställning å s. 65—75.
Till slut får jag framhålla att, om någon ser kritiskt på domen i ett brottmål av skäl av den art som Nelson angett, detta icke utgör ett tillräckligt motiv för att sätta i fråga, om vårt rättsväsende fungerar. Och vilken kritisk inställning någon än må ha till Högbroforsdomen, är det självfallet icke därför tillåtet att, utan i och för sig bärande skäl, göra ett sådant uttalande som det jag så starkt reagerat mot, att handlingar som skulle ha omöjliggjort en fällande dom i Högbroforsmålet ingivits till Högsta domstolen men undanhållits vid målets föredragning där. Det är detta uttalande, som jag velat påtala.
Olof Alsén
Diskussionen i detta ämne är härmed avslutad.
Red.