Lagstiftningsfrågor vid 1972 års riksdags höstsession
I nedanstående översikt lämnas en kortfattad redogörelse för de viktigaste av de lagstiftningsfrågor som behandlats under höstsessionen med 1972 års riksdag. Liksom i tidigare översikter av samma slag har medtagits endast sådana ärenden som kan antagas särskilt intressera SvJT:s läsekrets. Skatte- och tullagstiftning förbigås praktiskt taget helt.
Statsrätt, kyrkorätt. Lagen om val till riksdagen samt den kommunala vallagen i vad den avser landstings- och kommunfullmäktigval har med verkan från årsskiftet ersatts av en vallag, gemensam för riksdagsval, val av landstingsmän och kommunfullmäktigval. Samtidigt har reglerna för kyrkofullmäktigval förts till en särskild lag om kyrkofullmäktigval.
Vidare har ändringar gjorts i kommunallagen, kommunallagen för Stockholm, landstingslagen och lagen om församlingsstyrelse samt införts en ny lag om antalet landstingsmän och valkretsindelningen i Stockholms läns landstingskommun för valperioden 1974—1976. Sistnämnda lag överensstämmer helt med den lag i samma ämne som gällde för valperioden 1971 —1973.
Enligt den nya vallagen sker röstning och sammanräkning av avgivna röster på i princip samma sätt som tidigare. Den av bl. a. 1965 års valtekniska utredning förordade övergången till maskinell valteknik har sålunda inte genomförts. Valsedlar och valkuvert av samma typ som förekom vid 1970 års val skall komma till användning, och valsedlar skall tillhandahållas enligt i princip samma regler som då gällde. Även i fråga om tiden för röstningen i vallokal gäller i huvudsak samma regler som tidigare. Beträffande poströstning och röstning hos utlandsmyndighet har emellertid gjorts den ändringen att röstningen skall inledas 24 i stället för som tidigare 30 dagar före valdagen.
Sammanräkningen skall också enligt den nya lagen ske i två etapper, dels preliminärt i vallokalerna efter röstningens slut, dels slutligt hos länsstyrelserna. I syfte att förenkla och effektivisera förfarandet samt göra det möjligt att få ett mer tillförlitligt preliminärt valresultat har emellertid införts regler som innebär att poströsterna skall sändas till valnämnderna och därifrån till vallokalerna. Härigenom kan poströsterna ingå i den preliminära sammanräkningen i vallokalerna eller, om detta inte är möjligt, preliminärt räknas hos valnämnden. Den slutliga sammanräkningen avses kunna ytterligare påskyndas genom utnyttjandet av ADB-teknik vid mandatfördelningen mellan och inom partierna. I lagtexten har detta förhållande kommit till uttryck endast i en ny regel som gör det möjligt att förse valsedlarna med en särskild listtypbeteckning.
Nyheter utgör i övrigt att röstlängdsförfarandet knutits direkt till kyrko-
bokföringen, att möjlighet öppnats att registrera partibeteckning även för de kommunala valen samt att nya bestämmelser införts om utseende av suppleanter i primärkommunerna.
Till vallagen har förts över de av 1972 års vårriksdag antagna reglerna om val av ersättare för riksdagsmän.
Den nya lagen om kyrkofullmäktigval överensstämmer i stora delar med vallagen. På en del punkter, bl. a. i fråga om behandlingen och sammanräkningen av poströster, har emellertid införts särbestämmelser för kyrkofullmäktigvalens del.
På grundval av förslag av 1971 års partistödsutredning har antagits en lag om statligt stöd till politiska partier. Bestämmelserna innebär bl. a. att det tidigare statliga partistödet, som ej var reglerat i författning, höjts från 70 000 till 85 000 kr. per riksdagsmandat och kalenderår. Reglerna innebär vidare att parti, som ej blivit företrätt i riksdagen men vars röstandel vid riksdagsval är större än 2,5 procent, får ett avtrappat partistöd och att det statliga partistödets storlek successivt anpassas till valutslagen. Som ett komplement till det tidigare s. k. kanslistödet har införts ett grundstöd om 1,5 milj. kr. per kalenderår till varje riksdagsparti som uppnått minst 4 procent av rösterna i hela landet. Även parti som är representerat i riksdagen enligt den s. k. tolvprocentregeln får visst grundstöd.
De nya bestämmelserna, som inte berör det kommunala partistödet, har fått retroaktiv tillämpning fr. o. m. den 1 juli 1972. Reglerna om successiv anpassning till valutslagen skall dock inte tillämpas förrän fr. o. m. år 1974.
Straffrätt. I syfte att begränsa den svenska jurisdiktionsrätten i brottmål har, delvis i anledning av en europeisk konvention om brottmålsdoms internationella rättsverkningar, ändringar gjorts i 2 kap. brottsbalken (BrB) och, som en följd därav, i vissa andra författningar. Ändringarna berör huvudsakligen reglerna om svensk strafflags tillämplighet i rummet och om rättsverkan i Sverige av utländsk brottmålsdom.
I 2 kap. 2 § BrB har i fråga om svensk strafflags tillämplighet på brott utomlands införts en huvudregel om krav på dubbel straffbarhet, vilket medför att gärning som är fri från ansvar enligt lagen på gärningsorten undantas från den svenska jurisdiktionsrätten. Enligt stadgandets avfattning måste även gärningsortens regler om preskription beaktas. Svensk strafflag skall inte heller vara tillämplig, om gärningen begåtts inom område som inte tillhör någon stat och brottet enligt svensk lag är ett rent bötesbrott. Som en följd av huvudregeln om krav på dubbel straffbarhet har i paragrafens tredje stycke givits en regel, enligt vilken domstol vid lagföring för brott som begåtts utom riket har att ta hänsyn till gärningsortens lag även på det sättet att ett i denna föreskrivet straffmaximum skall respekteras vid bestämmande av påföljd.
I 2 kap. 3 § BrB har i sex punkter upptagits vissa specialfall som oberoende av innehållet i lagen på gärningsorten faller under svensk straffrättslig jurisdiktion. Från kravet på dubbel straffbarhet har sålunda undantagits bl. a. brott som förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan menighet eller svensk allmän inrättning (svenskt offentligt intresse). Ett annat undantag gäller brott mot svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning eller mot utlänning med hemvist i Sverige (svenskt enskilt
intresse). För att dessa sistnämnda skall falla under svensk jurisdiktion krävs dock att brottet begåtts inom område som ej tillhör någon stat. Vidare gäller att kapning av luftfartyg och folkrättsbrott alltid skall vara underkastade svensk straffrättslig behörighet. I sjätte punkten slutligen har upptagits en ny regel som innebär att den svenska jurisdiktionsrätten kommer att omfatta varje brott, för vilket enligt svensk lag inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i fyra år, oavsett var och av vem brottet förövats.
Beträffande verkan av utländsk brottmålsdom har i 2 kap. 5 a § införts en ny reglering i anslutning till bestämmelser i brottmålsdomskonventionen. Enligt lagrummet skall en utländsk brottmålsdom, som meddelats i konventionsstat eller i stat där brottet begicks, i särskilt angivna fall utgöra hinder för ny lagföring här i riket beträffande samma gärning. Så blir fallet om den tilltalade frikänts, om han förklarats skyldig till brottet utan att påföljd ådömts, om ådömd påföljd verkställts eller verkställighet pågår eller om ådömd påföljd bortfallit enligt lagen i den främmande staten. Från dessa nya regler har emellertid gjorts undantag beträffande brott som begåtts här i riket och brott mot svenskt offentligt intresse. Inte heller skall angiven verkan tillkomma dom, som avser kapning av luftfartyg eller folkrättsbrott eller brott för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i fyra år.
I 2 kap. 6 § har i direkt anslutning till bestämmelser i brottmålsdomskonventionen införts regler om att när någon här i landet döms till ansvar för gärning, för vilken han undergått påföljd utomlands, hänsyn skall tas till vad han sålunda utstått och att i vissa fall avräkning skall ske för sålunda undergången påföljd.
Ändringarna träder i kraft den 1 juli 1973.
Vid samma tidpunkt träder också en ny lagstiftning om militära straff och disciplinmedel i kraft. Lagstiftningen innefattar ändringar av BrB, militära rättegångslagen samt en ny lag om disciplinstraff för krigsmän. Vidare upphävs lagen om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig.
Utöver utmönstringen av den sista resten i vår lagstiftning om dödsstraff innebär ändringarna i korthet följande. Arreststraffet för krigsmän avskaffas helt. I stället införs ett nytt disciplinstraff för krigsmän, benämnt fritidsstraff, vilket innebär förbud för den som är förlagd inom kasernområde e. d. att under en tid av minst 8 och högst 15 dagar på fritid vistas utom sådant område eller del därav. Vidare höjs maximitiden för uttagande av disciplinbot från 20 till 40 dagar och utvidgas möjligheterna att använda tillrättavisning. Tillrättavisning skall användas i stället för disciplinstraff, om tillrättavisning är lämpligare än sådant straff. Slutligen får militär befattningshavare ökade möjligheter att avskriva militära mål.
I BrB har vidare — med verkan från den 1 januari 1973 — bestämmelserna i 16 kap. 13 § om straff för djurplågeri utvidgats till att omfatta inte bara uppsåtligt brott utan också gärning som begås av grov oaktsamhet.
I anslutning till antagandet av en ny tullag har vissa ändringar gjorts i lagen om straff för varusmuggling. Ändringarna innebär framför allt att varusmugglingslagens bestämmelser bättre anpassats till skattebrottslagens. Sålunda har bl. a. dennas strängare straffskalor i huvudsak blivit tillämpliga
på brott vid in- och utförsel samt straffansvar införts för den som genom vilseledande av grov oaktsamhet föranleder fara för att tull eller annan avgift undandras statsverket eller att gods införs eller utförs i strid mot gällande förbud. Lagstiftningen träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
Expropriations-och planlagstiftning. Den allmänna översyn av expropriationslagstiftningen, som under år 1971 föranledde vissa partiella reformer (se SvJT 1971 s. 146 f.), har under fjolåret lett fram till en helt ny expropriationslag, vilken trätt i kraft vid årsskiftet.
I den nya lagen har i väsentlig utsträckning upptagits bestämmelser som fanns i tidigare gällande expropriationslag. Åtskilliga nyheter förekommer dock, bl. a. i vad gäller expropriationsändamålen, ersättningsreglerna och förfarandet. Till lagen har också förts åtskilliga bestämmelser om tvångsinlösen från andra lagar, dock ej från byggnadslagen, vars innehåll är föremål för översyn i annat sammanhang. De sakliga nyheterna innebär i huvudsak följande.
Tidigare gällande lags uppräkning av de ändamål för vilka expropriation får ske har ersatts av mer allmänt hållna bestämmelser. Ökade möjligheter till expropriation har införts bl. a. för miljöskydd, friluftsliv och näringsverksamhet. Lagen har också givit landstingskommun och kommunalförbund ökade expropriationsbefogenheter bl. a. för tätbebyggelseändamål.
I syfte att förstärka rättssäkerhetsgarantierna för enskilda har i en uttrycklig lagregel inskrivits som en allmän förutsättning för att expropriationstillstånd skall få meddelas att hänsyn skall tas till vissa motstående intressen. Tillstånd till expropriation får sålunda inte meddelas om ändamålet lämpligen bör tillgodoses på annat sätt eller om olägenheterna av expropriationen från allmän och enskild synpunkt överväger de fördelar som kan vinnas genom den.
Tillståndsfrågor skall liksom tidigare i princip prövas av Kungl. Maj:t. Möjlighet har emellertid öppnats för Kungl. Maj:t att i viss utsträckning överlämna beslutanderätten till underordnad myndighet, i första hand länsstyrelse.
Den som fått tillstånd till expropriation skall liksom tidigare fullfölja saken vid fastighetsdomstol inom den tid som tillståndsmyndigheten har bestämt. Denna tidsfrist kan även enligt den nya lagen förlängas, men härför krävs särskilda skäl med hänsyn till de olägenheter som kan uppstå för framför allt fastighetsägaren om expropriationsfrågan hålls öppen under alltför lång tid. Om fastighetsägaren begär det och visar att olägenheten för honom avsevärt ökat av att expropriationsfrågan inte är avgjord, kan tidsfristen förkortas. Möjligheterna för sökanden att på nytt ansöka om expropriation sedan tidsfristen gått ut har begränsats genom en regel innebörande att, om sökanden åberopar samma expropriationsgrund som tidigare, tillstånd till expropriation får beviljas endast om särskilda skäl föreligger.
I fråga om expropriationsersättningen har tillämpningsområdet för den år 1971 införda s. k. presumtionsregeln, vilken gällt främst då kommun exproprierat för tätbebyggelse, utvidgats så att regeln numera gäller vid all expropriation.
Åtskilliga ändringar har gjorts i fråga om förfarandet i expropriationsmål i syfte att förkorta handläggningstiden och begränsa rättegångskostnaderna.
Bl. a. har införts en bestämmelse om att fastighetsdomstolen regelmässigt skall meddela ett formligt beslut om vilken utredning som parterna enligt domstolens mening bör lägga fram i målet. Om sakägaren förebringar annan utredning, riskerar han att själv få stå för kostnaden härför; kostnaden ersätts endast i den mån utredningen haft betydelse för målets utgång.
I fråga om kostnadsersättning har i övrigt den ordningen beslutats att den exproprierande i princip skall svara för samtliga kostnader som uppkommit i saken, såväl vid fastighetsdomstolen som i tillståndsärendet och vid expropriationsersättningens fördelning.
I anslutning till det pågående arbetet på en fysisk riksplanering har allmänna riktlinjer dragits upp för dispositionen av våra mark- och vattenresurser. Riktlinjerna avses bli vägledande för regering, myndigheter och kommuner vid beslut om markanvändning. För att säkerställa att dessa riktlinjer följs har dels skapats former för ett mer utvecklat samarbete mellan stat och kommun, dels vidtagits omfattande ändringar i den markpolitiska lagstiftningen. Lagstiftningen — som inte avses föregripa kommande förslag av bygglagutredningen om hur man mer generellt skall förknippa beslut grundade på den fysiska riksplaneringen med direkta rättsverkningar för kommuner och enskilda — innehåller bl. a. vissa justeringar i reglerna om generalplanering, vilka skall göra generalplaneinstitutet ägnat att vidareutveckla och säkerställa riksplaneintentioner, regler om en särskild lokaliseringsprövning hos regeringen i fråga om starkt miljöstörande industri samt en form för samhällelig reglering av glesbebyggelse. Vidare innebär lagstiftningen väsentliga ändringar i bestämmelserna om ersättning till markägare och om inlösen av mark i samband med föreskrifter som inskränker fastighetsägares befogenhet att förfoga över sin mark. Ändringarna, som trätt i kraft vid årsskiftet, berör byggnadslagen (BL), byggnadsstadgan, naturvårdslagen (NVL), väglagen, lagen om enskilda vägar, miljöskyddslagen, byggnadsminneslagen, fastighetsbildningslagen (FBL), allmänna ordningsstadgan och lagen om allmänna sammankomster. I det följande anges några huvudpunkter i lagstiftningen.
För att möjliggöra genomförandet av den fysiska riksplaneringen har genom en ny paragraf, 10 a §, i BL Kungl. Maj:t tillagts befogenhet att besluta att för visst område skall finnas generalplan samt att föreskriva att planen skall vara en fastställd generalplan. Om kommunen inte efterkommer föreläggande att upprätta generalplan för fastställelse, kan Kungl. Maj:t inom det berörda området meddela erforderliga byggnadsförbud. Vissa kompletteringar har även gjorts i bestämmelserna i 26 och 108 §§ BL om fastställelseprövning av stadsplan resp. byggnadsplan.
Det ökade behov av en ändamålsenlig hushållning med markresurserna som en fysisk riksplanering kan väntas framkalla har av statsmakterna ansetts kunna bli tillgodosett endast om det i enlighet med 1947 års principer för tätbebyggelse slås fast, att även utnyttjande av mark för glesbebyggelse förutsätter planmässiga överväganden från samhällets sida och att det sålunda tillkommer samhället att avgöra också var och när glesbebyggelse får ske. Denna princip har nu kommit till uttryck genom att den i 5 § andra stycket BL för tätbebyggelse upptagna regeln att mark skall ha prövats vara från allmän synpunkt lämpad för tätbebyggelseändamål utvidgats att omfatta även glesbebyggelse. Prövningen skall i fråga om glesbebyggelse kunna ske i samband med prövning av ansökan om byggnadslov, i allmänhet mot
bakgrund av översiktlig planläggning. I anslutning till denna ändring har 29 § byggnadsstadgan kompletterats med regler om vad som skall iakttas vid bedömningen av lämplig detaljlokalisering och 77 § BL ändrats så att utomplansbestämmelserna gjorts generellt tillämpliga för hela riket.
I fråga om markägares rätt till ersättning då inom ett visst område glesbebyggelse — eller tätbebyggelse — inte längre kan medges innebär lagstiftningen att ersättning skall utgå för de faktiska intrång i pågående markanvändning som kan förorsakas av planeringen, men inte, som tidigare varit fallet, för bortfall av förväntningsvärden. Detta skall gälla såväl vid genomförande av den ovan berörda glesbebyggelseregleringen som vid begränsning av markanvändning genom bestämmelser i generalplan eller genom föreskrifter eller beslut enligt NVL för det rörliga friluftslivet eller för naturvårdens behov.
Beträffande fastighetsägares rätt att påkalla inlösen av mark som ingår i fastställd generalplan har det ansetts som en från samhällets synpunkt föga rimlig ordning att den enskilde markägaren skall kunna föregripa en samlad detaljplanelösning genom att tvinga fram en för tidig inlösen. I överensstämmelse härmed har föreskrivits att endast ett kvalificerat intrång i pågående markanvändning skall medföra inlösenrätt såväl när det gäller naturreservatsförordnande enligt NVL som då fråga är om föreskrifter i generalplan enligt BL. Författningsmässigt har principen kommit till uttryck genom att en bestämmelse motsvarande NVL:s inlösenregel upptagits i 22 § tredje stycket BL, varigenom kommuns inlösenplikt knutits till uppkomsten av synnerligt men vid fastighetens nyttjande.
Ersättning för inlöst mark skall beräknas enligt expropriationslagens presumtionsregel. Den nya ersättningsprincipen får ej genast full genomslagskraft. Under en femårig övergångstid ersätts även mistad glesbebyggelserätt i de fall då fastighetsägaren vidtagit påtagliga åtgärder för att utnyttja glesbebyggelserätten före den 1 januari 1972, t. ex. genom att ansöka om avstyckning eller dra fram väg eller vattenledning.
En översiktlig planering av markanvändningen har ansetts fordra effektiva medel för att i det enskilda fallet styra lokaliseringen av viss industriell verksamhet. I detta syfte har — som en provisorisk reform — beslutats att lokaliseringsprövningen enligt BL och miljövårdslagen skall samordnas hos Kungl. Maj:t beträffande industriell eller liknande verksamhet av väsentlig betydelse för hushållningen med landets samlade mark- och vattentillgångar. Prövningen skall gälla såväl nylokalisering som utvidgning av befintlig verksamhet.
Vidare har en översyn gjorts av dispensreglerna i byggnadslagstiftningen och i FBL samt genomförts en samordning mellan dessa regler. Innebörden härav är bl. a. följande. Kungl. Maj:ts befogenhet enligt BL att medge undantag från fastställd generalplan och stadsplan har förts över till länsstyrelsen. Länsstyrelsens befogenhet att medge undantag från planer har inte ytterligare reglerats. Byggnadsnämndens dispensbefogenhet, efter delegation från länsstyrelsen, har gjorts lika vidsträckt som länsstyrelsens och begränsas nu endast av kravet på att särskilda skäl skall föreligga. Samordning mellan dispensbestämmelserna i BL och FBL har åstadkommits genom att en vetorätt av samma slag som enligt FBL tillkommer byggnadsnämnd i frågor om undantag från fastställd generalplan eller stadsplan införts även i byggnadslagstiftningen.
Banklagstiftning. Överenskommelsen mellan postbanken och Sveriges Kreditbank samt ett antal affärsbanker om samgående i ett gemensamt ägt bostadsfinansierande kreditaktiebolag har föranlett ändring av bestämmelserna om krav på täckning med eget kapital för bankinstituts engagement i sådant bolag. Ändringarna — i lagarna om bankrörelse, om sparbanker, om jordbrukskasserörelsen och om postbanken — innebär att täckningskravet sänkts från 100 till 8 procent. Dessutom har sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit fått vidgad rätt att göra kapitaltillskott till bolag av nyssnämnt slag. Vidare har införts möjlighet för bankinstitut att till skyddande av bankens fordran förvärva fastighet även vid sådan underhandsförsäljning varom regler införts i lagen om exekutiv försäljning av fast egendom.
Lagstiftningen har trätt i kraft vid årsskiftet.
Trafiklagstiftning. I anledning av bl. a. statsmakternas beslut om övergång till ett nytt bilregistreringssystem och om införande av nya körkort och nytt körkortsregister företas f. n. inom kommunikationsdepartementet en genomgripande översyn och omarbetning av vägtrafiklagstiftningen. Som ett led i detta arbete har vägtrafikförordningen, vägtrafikkungörelsen och mopedförordningen ersatts av nya författningar i kungörelses form, benämnda fordonskungörelse, bilregisterkungörelse, körkortskungörelse, vägtrafikkungörelse, kungörelse om arbetstid vid vägtransport, m. m. och bilavgaskungörelse. Nya regler rörande snöskotrar och andra typer av s. k. översnöfordon har givits i en särskild terrängtrafikkungörelse. I sammanhanget har företagits ett flertal redaktionella ändringar i trafikbrottslagen, lagen om trafikförsäkring å motorfordon och lagen om skatterätt och länsrätt. I trafikbrottslagen har också gjorts den ändringen att bestämmelserna om ansvar för vårdslöshet i trafik och s. k. smitning skall gälla även den som för motordrivet fordon utanför väg samt vidtagits en jämkning av straffbestämmelserna rörande olovlig körning, föranledd av de nya körkortsreglerna.
Lagstiftningen har i viss utsträckning trätt i kraft vid årsskiftet. I övrigt sker ikraftträdandet den 1 maj 1973.
Snöskotertrafiken har också från andra utgångspunkter varit föremål för reglering. I en särskild lag om körning i terräng med motordrivet fordon har nämligen Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer givits befogenhet att inom visst område införa förbud eller meddela föreskrifter beträffande körning med snöskoter eller annat terränggående motordrivet fordon. Förutsättning för förbud eller föreskrifter är att körning med fordon av angivet slag i terräng eller på väg, som ej allmänt nyttjas för samfärdsel, kan inom området medföra olägenhet från naturvårdssynpunkt eller från annan allmän synpunkt samt att nyttotrafiken inte onödigtvis hindras.
Lagen, som trätt i kraft, gäller till utgången av år 1975.
Näringsrättslig lagstiftning m. m. I syfte att förbättra informationen och samarbetet mellan näringsliv och samhälle har antagits lagar om uppgiftsskyldighet i vissa planeringsfrågor, om offentliga styrelseledamöter i vissa aktiebolag och stiftelser samt om styrelserepresentation för de anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar. Lagstiftningen träder
i kraft den 1 april i år och skall försöksvis gälla till utgången av juni 1976.
Den förstnämnda lagen innebär skyldighet för näringsidkare att efter anmaning till länsstyrelsen översiktligt redovisa hur den ekonomiska utvecklingen av verksamheten väntas bli och vilka förändringar av bl.a. sysselsättningen som planeras eller väntas. Vidare har länsstyrelse och kommunstyrelse givits befogenhet att kalla näringsidkare till överläggningar i frågor angående företaget vilka är av väsentlig betydelse för länet eller kommunen. Å andra sidan har länsstyrelse och kommun ålagts viss skyldighet att informera näringsidkare om statlig och kommunal planering. Berörda regler har föranlett en ny paragraf i sekretesslagen.
Lagstiftningen om offentlig styrelserepresentation ger Kungl. Maj:t möjlighet att tillsätta offentliga styrelseledamöter dels i förvaltningsbolag, dels i allmännyttiga stiftelser som har tillgångar över fem milj. kr. Sådana förordnanden får gälla sammanlagt högst 30 aktiebolag och stiftelser.
I fråga om de anställdas styrelserepresentation innebär lagstiftningen att de anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar med minst 100 arbetstagare får utse två ledamöter i företagets styrelse. Ledamöterna utses av de fackliga organisationerna. I vissa fall skall företag kunna undantas från tilllämpning av bestämmelserna. Om så sker måste emellertid företaget på annat sätt tillgodose de anställdas intresse av insyn och inflytande i fråga om företagets verksamhet. Dispensfrågor skall prövas av en särskild nämnd.
Genom ändringar i lagarna om otillbörlig marknadsföring och om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor har konsumentombudsmannen givits rätt att vid vite förelägga näringsidkare att inkomma med yttrande eller upplysning i ärenden som avsett överträdelse av 1 § i dessa lagar. Vidare har genom ändring i bl. a. lagen om marknadsråd m. m. rådets karaktär av domstolsmässig institution kommit till uttryck även i dess benämning genom att denna ändrats till marknadsdomstol.
Ändringarna har trätt i kraft vid årsskiftet.
I samband med dels införande av skatt på spel som bedrivs på automater (s. k. enarmade banditer) och på rouletter, dels omläggning av beskattningen på bingospel har ändringar gjorts i lotteriförordningens regler beträffande villkoren för bedrivande av skattepliktigt spel. Enligt den nya ordningen, som träder i kraft den 1 april 1973, får skattepliktigt spel bedrivas endast efter särskilt tillstånd. Sådant tillstånd skall kunna meddelas för automat- och roulettspel på restaurang med utskänkningsrättighet, i nöjespark och liknande samt i vissa samlingslokaler. Bingospel skall även i fortsättningen vara förbehållet välgörande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål. Högsta insats för automatspel blir 1 kr. och högsta vinst vid roulettspel 30 gånger insatsen. Förbudet mot inlösen av vinst i pengar i dessa spel slopas. För att förhindra ett kringgående av reglerna har slutligen införts ett uttryckligt stadgande om att även möjligheten till återspel är att anse som vinst i lotteriförordningens mening. Sådana mer oskyldiga spelapparater som s. k. flipperspel, vilka normalt endast erbjuder möjlighet till ett återspel, har undantagits från lagstiftningens tillämpningsområde.
Sociallagstiftning. I lagen om allmän försäkring har gjorts en översyn av bestämmelserna rörande den nedre beloppsgränsen för arbetsgi-
vares avgiftsskyldighet till ATP och arbetstagares rätt att tillgodoräkna sig pensionsgrundande inkomst. Därvid har beloppsgränsen höjts från 300 till 500 kr. En motsvarande höjning har skett av den beloppsgräns som gäller för bl. a. avgiftsskyldighet enligt lagen om yrkesskadeförsäkring och förordningen om allmän arbetsgivaravgift.
En höjning har också skett av den beloppsgräns i lagen angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring, som avser de kostnader i anställningen för vilka arbetstagare skall vidkännas avdrag vid beräkning av pensionsgrundande inkomst för ATP. Gränsen har här bestämts till 1 000 kr. i stället för som tidigare 500 kr. Vidare har undanröjts den tröskeleffekt som följt av de tidigare bestämmelserna.
Ovan i detta avsnitt berörda ändringar har trätt i kraft vid årsskiftet.
Här kan även nämnas att vid överläggningar mellan representanter för socialdepartementet och sjukvårdshuvudmännen överenskommelse har träffats om bl. a. en höjning av ersättningen från den allmänna försäkringen till sjukvårdshuvudmännen för den läkarvård som ombesörjs av staten eller landstingskommun. I följd härav utgår ersättning numera med 48 kr. per läkarbesök. Samtidigt har patientavgiften höjts från högst 7 kr. till högst 12 kr. per läkarbesök.
Övrigt. Giltighetstiden för lagen om inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län har i avvaktan på en ny gruvlag förlängts till utgången av år 1973.
Enligt lagen om ändring i vissa underhållsbidrag skall familjerättsliga bidragsbelopp ändras i anslutning till förändringar i penningvärdet. Ändring av bidragen skall enligt lagen ske den 1 april varje år basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring för april månad med minst fem procent över- eller underskrider basbeloppet vid tidpunkten för senaste ändring av bidragen. Genom en lagändring har bestämts att fr. o. m. årsskiftet basbeloppet för mars månad i stället skall vara avgörande för om ändring av bidragen skall ske den 1 april.
Sveriges avtal med den europeiska ekonomiska gemenskapen och med den europeiska kol- och stålgemenskapen har föranlett — förutom omfattande ändringar i tullagstiftningen — dels en mindre ändring i lagen om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden, dels antagandet av en lag om prisbestämmelser för järn- och stålmarknaden (CECA-lag).
Ove Lindh