Lagsökningsrekvisitet

 

Av professor ÅKE HASSLER

 

Allmänna regler

 

I 1 § lagsökningslagen (LSL) finns bestämmelser av grundläggande betydelse för lagsökningsprocessen.¹ Första stycket upptager ett allmänt stadgande om beskaffenheten av fordran, som får göras gällande genom lagsökning. I andra stycket meddelas speciella bestämmelser för det fall att borgenären söker betalning ur egendom, som särskilt häftar för hans fordran.
    Med fordran är att förstå anspråk på betalning. Borgenärens fordringsrätt motsvaras av gäldenärens betalningsskyldighet, som kan vara personlig eller sakrättslig.² I 1 § första stycket avses betalningsskyldighet över huvud, i andra stycket sakrättslig sådan. Betalningsskyldighet kan vara bestämd i pengar eller i varor; betalningsskyldighet i varor förekommer dock numera knappast i praktiken, varför detta alternativ här lämnas å sido. Skall vara levereras föreligger icke betalningsskyldighet,³ ej heller då någon är förpliktad att utställa eller godkänna värdepapper, som innehåller utfästelse om betalning,⁴ eller att avgiva redovisning.⁵

 

¹ Denna uppsats innehåller anmärkningar till 1 § lagsökningslagen och utgör början till en planerad kommentar till denna lag. Då nu inom justitiedepartementet upptagits arbete på en revision av lagstiftningen om summarisk betalningsprocess, har förf. avstått från att fullfölja antydda plan. Det torde emellertid vara av intresse även för det pågående revisionsarbetet att här publicera en kortfattad framställning av gällande regler om lagsökningsrekvisitet med därtill anknytande praxis. Man bör kunna utgå från att i en reviderad lagstiftning om summarisk betalningsprocess samma möjlighet som enligt gällande rätt beredes innehavare av skriftligt fordringsbevis att indriva sin på beviset grundade fordran.
    För granskning av manuskriptet till uppsatsen har förf. haft förmånen att anlita assessor Lennart Nordman, som under en lång följd av år handlagt summariska betalningsmål i Stockholms rådhusrätt. 
    Med endast författarnamn citeras nedan Trygger, Kommentar till utsökningslagen 2 uppl. 1 h. (1916), Lihné, Lagsökning (1968) och Boström-Linders, Lagsökning och betalningsföreläggande 2 uppl. (1970). Hänvisning till Lagberedningen avser beredningens betänkande Utsökningsrätt II (SOU 1963: 28).

² Borgenär och gäldenär är i LSL beteckningar för parterna i lagsökningsmål. Vid sakrättslig betalningsskyldighet har den lagsökte processuell legitimation, även om han icke är i civilrättslig mening gäldenär, se 1 § 3 st.
³ I 37 § och 39 §§ UL nämnes var för sig skyldighet att gälda penningareller varor och förpliktelse att fullgöra leveransavtal.
⁴ En köpare hade i SvJT 1962 rf. s. 38 utfäst sig att erlägga viss del av köpeskillingen genom att översända accept på beloppet, vilken fick omsättas på angivet sätt. Ansökan om lagsökning för utfående av oguldet belopp avvisades, enär gäldenärens åtagande ej innefattade utfästelse av betalningsprestation.
⁵ Lihné s. 109. Betalningsskyldighet föreligger först då den redovisningsskyldige utfäst sig att betala angivet saldobelopp.

12—733005. Svensk Juristtidning 1973

    Fordran för vilken lagsökning får ske skall grunda sig på skriftligt fordringsbevis (lagsökningsurkund) och vara till betalning förfallen.⁶ Denna regel gäller alla lagsökningsmål, således även sådana där det är fråga om sakrättslig betalningsskyldighet. Vad som menas med fordringsbevis angiver lagen ej på annat sätt än att såsom exempel på fordringsbevis nämnes skuldebrev. I förarbetena till UL kallas skriftligt fordringsbevis, som kan läggas till grund för lagsökning, urkund.⁷ Innebörden härav är ej fullt klar. Med urkund torde man emellertid ha menat en skriftlig handling, som upprättats i syfte att tjäna som bevis, i föreliggande fall alltså bevis om fordran. Eftersom denna fordran förutsätter utfästelse om betalning av viss person, gäldenären, måste denne genom upprättande och utgivande av fordringsbeviset ha åtagit sig betalningsskyldighet.⁸
    Att fordran skall vara grundad på det skriftliga beviset får anses bland annat betyda, att handlingen måste företes i samband med lagsökningskravet; handlingen är alltså ett exklusivt bevis.⁹ När lagen sedan i 3 § LSL talar om att handlingen skall innefatta bevis om fordran avses därmed något utöver vad i 1 § sägs.¹⁰ Handlingen skall, ensam eller tillsammans med annan eller andra samtidigt företedda skriftliga handlingar,¹¹ utgöra ett prima faciebevis om en borgenären tillkommande till betalning förfallen fordran mot gäldenären, alltså ett bevis som taget för sig är tillräckligt för att gäldenären skall kunna åläggas betalningsskyldighet för denna fordran.¹² Av handlingarna

 

⁶ Fordran skall vara till sitt belopp bestämd genom skriftligt fordringsbevis jämte i förekommande fall annan i samband med beviset företedd handling, jfr SvJT 1972 rf. s. 49 samt de nedan omnämnda rättsfallen SvJT 1922 rf. s. 21 och 1926 rf. s. 43.
⁷ Se härom och för det följande Nya lagberedningens förslag till utsökningslag (1876) s. 71 f., Trygger s. 37 f., Lihné s. 117 f. samt Hult, Lärobok i värdepappersrätt 6 uppl. (1969) s. 18 f. om begreppet värdepapper.
⁸ Utfästelse av betalning kan också ha formen av erkännande av skuld. Med upprättande av skriftlig handling likställes att gäldenären medverkat vid utställandet, exempelvis genom att på handlingen teckna godkännande av kravet. Genom växelaccept åtager sig trassaten betalningsskyldighet.
⁹ Enligt 2 § LSL företes handlingen i avskrift; föreläggande att ingiva original kan meddelas enligt 8 §.
¹⁰ Se yttrande av lagrådet i NJA II 1937 s. 481. Man kan måhända tala om ett förtydligande av stadgandet i 1 § första stycket.
¹¹ Att i 1 och 3 §§ endast talas om fordringsbevis hindrar ej att den handling, som innefattar gäldenärens utfästelse, kompletteras med andra skriftliga bevis, Trygger s. 42, Lihné s. 198.
¹² Detta kom till tydligare uttryck i 2 kap. 1 § utsökningslagen för Finland 3 dec. 1895. Där stadgades att man må för fordran å visst belopp i penningar eller varor, som till betalning förfallit, lagsöka gäldenär, om kravet grundas å skuldebrev eller andra skriftliga handlingar, som allena för sig utgöra fullt bevis för den fordran. I Forsmans kommentar till lagen (Utsökningslag för storhertigdömet Finland, Helsingfors 1895) s. 61 heter det, att "till stöd för krafvet får åberopas endast sådana ingifna handlingar, hvilka under förutsättning att de äro riktiga och att något förhållande, som förringade eller omintetgjorde deras beviskraft, icke förefinnes, omedelbart ('prima facie') måste bibringa granskaren den öfvertygelse, att krafvet är befogadt."

skall således framgå att fordringen uppkommit och är förfallen till betalning. Vidare får icke på grund av fordringens ålder, anteckning på fordringsbeviset eller annan omständighet anledning föreligga till antagande att fordringsrätten upphört. Dessutom skall handlingarna utvisa att sökanden är rätt borgenär¹³ och den lagsökte rätt gäldenär.¹⁴
    I praxis har på senare tid tvekan rått om hur man har att bedöma det fall, att den ifrågakomna fordringen vid granskning av ingivna handlingar framstår som preskriberad. Tidigare synes utan meningsskiljaktighet ha antagits att handlingarna i sådant fall ej innefattade bevis om fordran i lagens mening.¹⁵ Denna uppfattning står i överensstämmelse med principen att fordringsbeviset ensamt eller tillsammans med annan eller andra handlingar skall utgöra ett prima faciebevis för att borgenären har en till betalning förfallen fordran. Tydligen är detta krav ej uppfyllt om lagstadgad preskriptionsfrist utlöpt och bevis icke förebragts att denna, i fall då det kan ske, behörigen avbrutits. Anledningen till att i praxis visat sig en tendens att frångå den tidigare omfattade meningen synes ha varit att i civilmål tioårspreskription numera beaktas först efter invändning av svaranden. Man har då menat att en motsvarande regel borde tillämpas i lagsökningsmål; gäldenären skulle efter delgivning av ansökan få göra invändning om preskription därest han så önskade. Situationen är emellertid ej densamma i lagsökningsmål som i civilmål. I civilmål upptages stämningsansökan utan hänsyn till om fordran kan vara preskriberad, medan det i lagsökningsmål är en förutsättning för upptagande av ansökan att ett prima faciebevis förebragts, varav framgår att fordran kan antagas bestå. För att ansökan skall upptagas måste därför borgenären styrka att preskription avbrutits,¹⁶ där detta är en förutsättning

 

¹³ Trygger skriver s. 42, att om fordringsbeviset är ställt på viss annan person, måste därpå eller på annat papper vara tecknad behörig överlåtelse på den lagsökande eller ock genom annan särskilt upprättad handling ådagaläggas, att denne blivit innehavare av den på fordringsbeviset grundade fordringen. I SvJT 1966 rf. s. 35 nr 26 avvisades ansökan, då det i målet yrkade beloppet enligt åberopad fordringshandling tillkom två personer, vilka såvitt handlingarna utvisade icke överlåtit sina fordringar på sökanden.
¹⁴ Detta är som nedan framhålles av särskild vikt när ansökan avser sakrättslig betalningsskyldighet.
¹⁵ Trygger uttalar s. 43, att lagsökningsförfarandet icke är tillgängligt för en fordringsägare, som grundar sin talan på ett tioårigt skuldebrev, av vilket ej framgår att preskriptionen avbrutits eller på en proprieborgensförbindelse när preskriptionen icke är på föreskrivet sätt hejdad. Lagberedningen anför s. 39 (1963), att Tryggers slutsats upprätthållits enligt flera rättsfall före nya RB och att någon ändring veterligen ej skett senare. Se vidare Lihné s. 203 f., Boström-Linders s. 27, s. 49 f. och för praxis SvJT 1926 rf. s. 7 och 23, 1935 rf. s. 58, 1945 rf. s. 24 (växel), 1966 rf. s. 35 nr 25 och 1971 rf. s. 17.
¹⁶ I SvJT 1926 rf. s. 7 ansågs av borgenären gjorda anteckningar på skuldebrev om amortering och räntebetalning ej vara bevis om att preskription avbrutits. Om preskriptionsavbrott enligt 53 § checklagen se SvJT 1971 rf. s. 7.

för att fordran skall utdömas.¹⁷
    På grund av de krav som ställes på det skriftliga fordringsbeviset är åtskilliga skriftliga handlingar, som eljest kan åberopas som bevis i kravmål, icke att betrakta som lagsökningsurkunder. Ett brev från gäldenären till borgenären eller tredje man, vari gäldenären förklarar sig vara betalningsskyldig till borgenären, har icke tillkommit för att tjäna som bevis för fordran. En handling, vari gäldenären lovar att låna borgenären visst belopp eller förklarar att han av denne erhållit angivet belopp,¹⁸ innefattar icke någon utfästelse om betalning.¹⁹ I praxis har ansetts att kontrakt om kredit i checkräkning icke är lagsökningsurkund.²⁰ Kontraktet innefattar endast ett åtagande av borgenären att lämna gäldenären kredit, icke en utfästelse från dennes sida att betala visst belopp. En räkning på levererad vara eller utfört arbete innehåller endast ett av borgenären framställt krav och kan därför i och för sig ej läggas till grund för lagsökning.²¹ Ett av domstol eller annan myndighet upprättat protokoll, vari upptagits att gäldenären inför myndigheten erkänt en skuld, innehåller icke någon utfästelse om betalning och kan således icke vara lagsökningsurkund.²²
    I förarbetena till UL finns ingen antydan om att skriftligt avtal, innefattande en betalningsskyldighet mot vederlag, kan utgöra lagsök-

 

¹⁷ Förf. har i Specialprocess (1972) s. 55 f. under hänvisning till SvJT 1966 rf. s. 35 nr 25, däri Svea hovrätt ansett att ansökan om lagsökning på grund av en mer än tio år gammal skuldförbindelse skulle upptagas utan att bevis om preskriptionsavbrott förebragts, uttalat den meningen, att man härvidlag borde i lagsökningsmål tillämpa samma regel som i civilmål. Vid förnyat övervägande av frågan har jag emellertid funnit mig böra ändra ståndpunkt. Den av Trygger och en före 1966 såvitt bekant enhällig praxis omfattade meningen är i själva verket den enda, som låter förena sig med lagens krav på att prima faciebevis om till betalning förfallen fordran skall föreligga. Med analogisk tillämpning av bestämmelserna i 42: 3 RB om komplettering av stämningsansökan bör rätten, när bevis om preskriptionsavbrott kräves för att ansökan skall upptagas, utan kommunikation med gäldenären förelägga borgenären att inkomma med sådant bevis.
¹⁸ Jfr SvJT 1930 rf. s. 72 och nedan om skuldebrev som lagsökningsurkund.
¹⁹ Lihné s. 124 omtalar ett fall, där en person i skriftlig handling utfäst sig att ersätta en viss närmare angiven skada. Handlingen jämte räkning avseende kostnad för botande av skadan ansågs ej vara lagsökningsurkund. Här kan man känna tveksamhet. En klar utfästelse om betalning förelåg och det kan därför förefalla rimligt att låta gäldenären taga ställning till kravet.
²⁰ Se SvJT 1951 s. 339, 1960 rf. s. 16, 1967 rf. s. 32. I SvJT 1969 rf. s. 50 var fråga om övertrassering på checkräkning. Angående byggnadskreditivse SvJT 1959 rf. s. 27, varom närmare nedan under kontrakt som lagsökningsurkund.
²¹ Rörande undantag härifrån se nedan om räkning som lagsökningsurkund.
²² Trygger s. 40. Trygger tillägger att en dom, varigenom en betalningsskyldighet oberoende av ett fordringsbevis av domstol fastställts till sin existens, icke är en lagsökningsurkund. Fallet torde vara opraktiskt. Men någon utfästelse om betalning från gäldenärens sida föreligger ju ej. Lihné s. 149 omtalar ett fall då såsom lagsökningsurkund åberopades ett protokollsutdrag, vari styrelsen för ett bolag beslutat tilldela en viss person ett arvodesbelopp. Ansökan avvisades.

ningsurkund.²³ Troligen avsåg lagstiftaren med fordringsbevis handling som innehöll en ensidig utfästelse. Ganska snart efter tillkomsten av UL synes man emellertid i praxis ha ställts inför frågan om lagsökning på ömsesidigt kontrakt, särskilt hyreskontrakt. Ett kontrakt är ej ett fordringsbevis i sträng mening. Det är icke i första hand upprättat för att tjäna som bevis om fordran utan för att dokumentera det genom avtalet uppkomna rättsförhållandet mellan kontrahenterna. Icke desto mindre började man i lagsökningsväg ålägga betalningsskyldighet för kontraktsfordringar, om betalning skulle erläggas i förskott eller utfäst motprestation var fullgjord, och denna praxis fick stöd av doktrinen.²⁴ Genom en lagändring år 1939 erhöll den också legal sanktion; i 12 § 1937 års lagsökningslag intogs då bestämmelser om behandlingen av invändning om bristande vederlag.²⁵ Numera torde flertalet lagsökningar avse uttagande av kontraktsfordringar, företrädesvis fordringar grundade på hyreskontrakt, avbetalningskontrakt och andra köpekontrakt. Av särskilt intresse är frågan huruvida kontraktsfordran förfallit till betalning, varom vidare nedan.²⁶
    Möjligheten att genom lagsökning söka betalning ur viss egendom fanns redan i 13 § UL. Där talades om det fall, att för fordran inteckning i fast egendom var beviljad och borgenär för betalning ville hålla sig allenast till egendomen; han skulle då söka ägaren hos överexekutor i den ort där egendomen låg.²⁷ Sedermera har möjligheten att söka betalning på detta sätt utsträckts till att gälla även andra intecknade fordringar. Genom lag den 14 maj 1971 gjordes i 1 § LSL den ändringen, att såsom villkor för att med lagsökning söka betalning ur fast egendom uppställdes, att för fordringen upplåtits panträtt i egendomen.²⁸ När betalning sökes ur egendom, som särskilt häftar för lagsökningsfordran, riktas lagsökningen mot ägaren till egendomen. Denna regel, som tidigare ansågs gälla utan direkt stöd av lag,²⁹ har kommit till uttryck i det nya tredje stycket. Vem som är ägare avgöres enligt civilrättsliga regler. Med avseende på fast egendom har i 22: 1 JB stadgats, att som fastighetsägare anses den för vilken lagfart senast

 

²³ Jfr Lihné s. 159 f.
²⁴ Trygger, Kommentar till UL 1 uppl. (1904) s. 43 f., Kallenberg, Spörsmål rörande utsökningslagens tolkning, i Tidsskrift for Retsvidenskab 1905 s. 166.
²⁵ Se härom NJA II 1939 s. 577 f., Hassler, Specialprocess s. 62 f.
²⁶ Tydligt är att det skall vara fråga om en fordran, som enligt kontraktet tillkommer en kontrahent. I SvJT 1956 rf. s. 55 hade i köpekontrakt om fastighet intagits bestämmelse om förmedlingsarvode åt mäklare. Kontraktet ansågs ej i dennes hand utgöra lagsökningsurkund.
²⁷ Se NJA II 1877 nr 3 s. 13 f. och Trygger s. 28. Trygger upptager stadgandet i dess lydelse enligt lag 11 okt. 1912.
²⁸ Se närmare Kungl. prop. 1971 nr 20 s. 338 f.
²⁹ Se Trygger s. 30 f., Olivecrona, Förfarandet vid exekutiv försäljning av fast egendom 2 uppl. (1941) s. 19.

blivit sökt. Har denne överlåtit egendomen till annan, torde emellertid den senare kunna sökas. Rätten skall ex officio tillse att den som lagsökts verkligen är rätt svarande; har rätt ägare ej hörts i målet kan han anföra besvär över domvilla.³⁰ Om lagfaren ägare sökts, får ny ägare intervenera i målet.³¹

 

 

Lagsökningsurkunder

 

A. Skuldebrev
I 1 § 1 st. LSL nämnes särskilt såsom lagsökningsurkund skuldebrev. Vad därmed förstås angiver LSL icke. I motiven till lagen om skuldebrev definieras skuldebrev som en ensidig till det yttre fristående utfästelse att erlägga penningbelopp.¹ Därmed likställes ett förbehållslöst skriftligt erkännande av en penningskuld.² Till skuldebrev i denna bemärkelse hör så kallade massförskrivningar, såsom penningsedlar och obligationer, samt motböcker som utvisar tillgodohavande i penninginrättning. Dessa handlingar är emellertid ej skuldebrev i den mening LSL tager begreppet. Skuldebrev som avses i LSL är en i bevissyfte upprättad skriftlig handling, försedd med utställarens underskrift. Handlingen skall innehålla en klar utfästelse om betalning.³ Såväl löpande som enkelt skuldebrev kan utgöra lagsökningsurkund. I skuldebrev behöver ej angivas det rättsförhållande till vilket det hänför sig. Någon prövning därav sker icke vid bedömande av skuldebrevet såsom lagsökningsurkund.⁴
    Innehavare av löpande skuldebrev legitimerar sig som borgenär genom innehav av skuldebrevet. Han behöver dock icke utan särskilt föreläggande förete detta i original.⁵ I fråga om enkelt skuldebrev är

 

³⁰ NJA 1967 s. 1.
³¹ Så Trygger s. 31. Har rätten kännedom om överlåtelse, bör nye ägaren erhålla meddelande om ansökan.
¹ NJA II 1936 s. 15 f. Se vidare Lihné s. 121 f. med hänvisningar.
² En handling vari utställaren förklarar att han erhållit visst penningbelopp är icke något skuldebrev. Men om utställaren skriver, att han mottagit beloppet såsom lån, föreligger ett erkännande av penningskuld och handlingen kan utgöra lagsökningsurkund, SvJT 1930 rf. s. 72. Med skuldebrev bör jämställas skriftlig handling, som utfärdats i samband med uppgörelse mellan parterna och vari den ene av dem utfäst sig att till den andre utbetala visst penningbelopp, se SvJT 1966 rf. s. 35 nr 26.
³ Det är emellertid icke nödvändigt att belopp som skall betalas är direkt angivet i skuldebrev. I SvJT 1922 rf. s. 31 åberopades som fordringsbevis en revers, enligt vilken låneränta skulle utgå efter en halv procent över den för varje tid hos en viss sparbank gällande inlåningsräntan. Intyg från sparbanken om dess räntesats för inlåning under den tid fordrad ränta löpt bifogades ansökan. Räntebeloppet utdömdes av hovrätten.
⁴ Jfr Lihné s. 122, som hänvisar till bestämmelsen i 1 § lagen om skuldebrev, att om någon utfärdar skuldebrev skall han svara för sin förskrivning.
⁵ Angående företeende av handling i original se 8 § LSL.

den som i skuldebrevet angives som betalningsberättigad också borgenär i lagsökningsmålet. Uppträder annan person som borgenär måste han legitimera sig genom en obruten kedja av överlåtelser, till viss man eller in blanco, från den i skuldebrevet angivne borgenären. Överlåtelse skall vara skriftlig men behöver ej vara tecknad på skuldebrevet.
    När betalning sökes ur egendom, som särskilt häftar för densamma, brukar borgenären ingiva ett skuldebrev, en så kallad omslagsrevers, jämte vissa andra handlingar. Omslagsreversen är lagsökningsurkund, den angiver skuldbeloppet och även i övrigt villkoren för lånet. På densamma göres ofta anteckning om amortering eller räntebetalning. Är det fråga om fordran, för vilken fast egendom häftar, skall borgenären jämte omslagsrevers ingiva pantbrev ävensom skriftlig handling, varigenom panträtt i egendomen upplåtits.⁶ Upplåtelse av panträtt kan vara tecknad på omslagsreversen eller avfattad i särskild handling. Fordran grundas på omslagsreversen medan pantbrev och pantförskrivning avser säkerhetsrätt i egendomen. Vid lagsökning för fordran, som är intecknad i annan egendom än fast sådan, är det ej nödvändigt att använda omslagsrevers. Inteckningsreversen kan tjäna som lagsökningsurkund för uttagande av den intecknade fordran.⁷ Det ankommer på gäldenären att göra invändning om att skulden är mindre än vad inteckningsreversen utvisar.⁸
    Med stöd av en omslagsrevers kan borgenären yrka att gäldenär, som svarar för reversen, ålägges personlig betalningsskyldighet. Sådan betalningsskyldighet kan också åläggas gäldenär på grund av en inteckningsrevers. Hinder finns ej mot att borgenären i samma mål för talan om sakrättslig och personlig betalningsskyldighet mot en gäldenär, vilken är ägare till egendom som häftar för fordran och personligen betalningsskyldig för denna.⁹

 

B. Växel och check
Enligt äldre lag kunde man icke lagsöka på växel. Möjlighet därtill öppnades med tillkomsten av 1937 års lagsökningslag.¹⁰ I 93 § växel-

 

⁶ Se Olivecrona, Inteckning och panträtt i den nya jordabalken, i SvJT 1971 s. 513.
⁷ Fordran skall då vara förfallen till betalning i enlighet med bestämmelser i inteckningsreversen, SvJT 1955 rf. s. 49.
⁸ Rätten torde icke äga att innan kommunikation sker förelägga borgenären att uppgiva huruvida omslagsrevers finns och i så fall förete denna. Inteckningsreversen måste anses vara i och för sig fullt tillräcklig som lagsökningsurkund.
⁹ Angående frågan vem som är gäldenär i mål om sakrättslig betalningsskyldighet se Trygger s. 30 f. När det gäller fast egendom bestämmes saklegitimation av stadgandet i 22: 1 JB att som ägare till fast egendom anses den, för vilken lagfart senast blivit sökt.
¹⁰ Se NJA II 1937 s. 479, s. 511.

lagen heter det, att om någon vill anhängiggöra sin talan i växelmål genom lagsökning, gäller vad därom stadgas i LSL. Växel kan således vara lagsökningsurkund. Det gäller såväl egen växel, vilken innefattar en utfästelse att betala ett visst penningbelopp, som dragen växel, vilken utgör en anmodan av utställaren, trassenten, till en annan person, trassaten, att betala ett dylikt belopp. Genom att den dragna växeln accepteras av trassaten¹¹ eller av trassenten överlåtes till tredje man uppstår en betalningsutfästelse, som kan göra växeln till en lagsökningsurkund. Egen växel åberopas sällan som lagsökningsurkund,¹² varför densamma här lämnas å sido. Vad nedan sägs avser således endast dragen växel.
    För att en handling i egenskap av växel skall kunna tjäna som lagsökningsurkund måste den till form och innehåll uppfylla vad enligt 
1 kap. växellagen fordras för växels giltighet.¹³ Borgenären skall vara innehavare av växeln. Han har att legitimera sig genom en oavbruten följd av överlåtelser från trassenten. Överlåtelse kan ställas till viss man eller tecknas in blanco. Den skall vara skriven på handlingen eller på ett vid densamma häftat blad samt vara försedd med överlåtarens underskrift. I praxis kräves ej bevis för att den som i annans namn undertecknat överlåtelse varit behörig därtill. Har växelrätten gått förlorad genom preskription, är växeln ej längre lagsökningsurkund.¹⁴ Enligt 74 § växellagen kan växelinnehavaren då såsom i vanligt skuldfordringsmål hos växelgäldenär utsöka vad denne till fordringsägarens skada skulle vinna om fordringen förföll. Sådan talan kan icke föras i lagsökningsmål, eftersom fordringen ej är att anse som grundad på skriftligt fordringsbevis.¹⁵
    Borgenären skall enligt allmänna regler i samband med ansökan visa att växelfordran förfallit till betalning. Om fordran förfaller till betalning vid uppvisande eller viss tid efter uppvisande av växeln skall således styrkas att uppvisande skett. Vanligen sker uppvisande i

 

¹¹ På grund av en icke accepterad växel kan krav således ej riktas mot trassaten, Lihné s. 134.
¹² Jfr Boström-Linders s. 19.
¹³ I SvJT 1967 rf. s. 18 hade på en växelblankett tecknats trassentens namn med tryck eller stämpel ävensom på baksidan accept och överlåtelse till en tredje person. Hovrätten ansåg handlingen ogiltig som växel, eftersom den saknade underskrift av utställaren, och då den icke kunde anses utgöra annat skriftligt fordringsbevis, fastställdes beslut om avvisning av ansökan. Lihné s. 133 f. kritiserar avgörandet. Han menar att under vissa omständigheter kan lagsökning ske, om handlingen innefattar giltig anvisning och förskrivning. Det är dock att märka att i förevarande fall växeln ej var egenhändigt undertecknad och att detta torde ha bestämt hovrättens ställningstagande.
¹⁴ SvJT 1955 rf. s. 49, 1968 rf. s. 7. I det senare fallet uttalade hovrätten att växel efter preskription av växelrätten icke längre utgör sådant fordringsbevis som avses i 1 och 18 §§ LSL.
¹⁵ I det i föregående not citerade rättsfallet SvJT 1968 rf. s. 7 förklarade hovrätten, att med avseende på fordran enligt 74 § växellagen den preskriberade

samband med att protest upptages.¹⁶ Sökes annan växelgäldenär än acceptanten, måste borgenären i regel visa, att acceptanten icke kunnat förmås att betala. Det sker genom att protokoll över upptagen protest ingives. I vissa fall kan dock växelinnehavare underlåta att för bevarande av sin rätt till återgångstalan upptaga protest, men då måste påskrift om befrielse vara tecknad på själva växeln, om den skall tjäna som lagsökningsurkund.¹⁷
    Vad nu anförts beträffande växel är i huvudsak tillämpligt i fråga om check såsom lagsökningsurkund.¹⁸ Enligt 71 § checklagen kan talan i checkmål föras genom lagsökning. En skillnad i förhållande till växeln ligger däri att checken, vilken alltid drages på en bank, trassatbanken, och utgör en anmodan till denna att betala checkbeloppet, icke accepteras av banken. Gäldenär i checkmål kan därför endast vara utställaren eller annan, som tecknat överlåtelse eller borgen på checken. Förutsättning för att checkinnehavare skall kunna föra talan på grund av check, som inte inlösts av trassatbanken, är att checken uppvisats till betalning i banken inom föreskriven tid och att banken vid uppvisandet försett checken med påskrift, att betalning vägrats på grund av att täckning icke funnits. Om banken infriat checken utgör denna icke något skriftligt fordringsbevis, på grund varav banken kan lagsöka utställaren eller annan checkgäldenär.¹⁹ Den fordran banken kan ha för att den infriat checken grundar sig icke på denna. En infriad check kan ej vara bärare av ett fordringsanspråk.²⁰

 

C. Annan ensidig handling
1. Borgensförbindelse. Borgensförbindelse kan ha formen av en särskild handling, men i flertalet fall torde förbindelsen vara tecknad på

 

växeln endast är att anse som ett bevismedel. Jfr Lihné s. 129 f., som med preskription jämställer preklusion av växelrätten.
¹⁶ En avistaväxel skall uppvisas inom ett år från utställandet och en växel, som skall betalas viss tid efter uppvisandet, inom samma tid uppvisas för godkännande vid påföljd som stadgas i 53 § växellagen.
¹⁷ 46 § växellagen, Lihné s. 134 f.

¹⁸ För det följande jfr Lihné s. 135 f.
¹⁹ I SvJT 1971 rf. s. 38 var fråga huruvida clearingförfarande mellan postverket och bank inneburit, att check infriats enligt checklagen. A utställde på en bank en check till egen order och överlät den på B. B överlät checken på postverket, som honorerade densamma. Checken överlämnades i clearing av postverket till banken, som försåg checken med påskrift att banken viss angiven dag vägrat inlösen av densamma på grund av bristande täckning. I enlighet med clearingavtalet avstod banken sin fordran på återföring av det belopp, som postverket via clearingen indragit för checken, mot att postverket på banken överlät sin på checken grundade regressfordran hos B. Banken inlöste således realiter checken. Hovrätten ansåg emellertid att detta ej innebar att banken infriat checken enligt checklagen. Checken var därför att i bankens hand anse som ett skriftligt fordringsbevis, vilket kunde tjäna som lagsökningsurkund.
²⁰ Angående checkräkningskontrakt se ovan under allmänna regler.

ett skriftligt fordringsbevis, exempelvis ett skuldebrev. Borgen är en accessorisk förpliktelse, som anknyter till en huvudförpliktelse. Denna måste vara giltig och grundad på skriftligt fordringsbevis för att borgensansvaret skall kunna utkrävas.²¹ En generell borgensförbindelse, omfattande samtliga en persons skulder till en annan, är giltig lagsökningsurkund i den mån huvudförbindelser styrkes med angivna belopp. Lagsökning på förbindelse som innefattar enkel borgen torde sällan förekomma. I sådant fall måste det vara styrkt med skriftligt bevis att huvudgäldenären är insolvent. Sådant bevis kan vara protokoll över misslyckat utmätningsförsök hos huvudgäldenären eller intyg att han försatts i konkurs och att tillgång till skuldens gäldande ej finns. När ansökan göres om lagsökning på borgensförbindelse skall huvudförbindelsen företes; även annan handling kan behövas för att styrka storleken av fordrat belopp.²² Preskription skall enligt förut angiven regel iakttagas ex officio. Detta är av särskild betydelse i fråga om lagsökning på proprieborgen.²³
    2. Räkning. Tidigare har framhållits att en räkning på levererad vara eller utfört arbete i och för sig icke innehåller någon utfästelse om betalning och alltså ej kan läggas till grund för lagsökning.²⁴ I vissa undantagsfall kan emellertid en sådan räkning användas som lagsökningsurkund. Om gäldenären medelst sin påskrift godkänt räkningen till betalning, kommer densamma att innehålla en av honom gjord skriftlig utfästelse om betalning och är alltså en lagsökningsurkund.²⁵ I 24 § förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar, sådant detta lagrum lyder enligt förordningen den 12 september 1868, stadgas att handelsräkning under vissa förutsättningar är lika utmätningsgill som förfallet skuldebrev. Härmed förstås att räkningen liksom sådant skuldebrev kan läggas till grund för lagsökning. Räkningen får denna egenskap genom att gäldenären antingen genom sin påskrift godkänner eller underlåter att göra anmärkning mot räkningen.²⁶

 

²¹ Lihné s. 152 finner att avgörande skäl ej möter mot att borgenären får anlita lagsökning mot borgensman, även om huvudfordringen ej är grundad på skriftligt fordringsbevis. Som Lihné s. 150 meddelar tillämpar man i praxis regeln att borgenärens fordran mot huvudgäldenären skall grunda sig på sådant fordringsbevis, att lagsökning därpå kan äga rum.
²² Se SvJT 1926 rf. s. 43, där särskild utredning fordrades rörande borgensansvarets fördelning vid borgen på kreditivkontrakt.
²³ I SvJT 1971 rf. s. 17 finns ett fall, där den särskilda bestämmelsen om preskription av proprieborgen iakttogs ex officio.
²⁴ Se ovan under allmänna regler.
²⁵ SvJT 1917 s. 399, 1958 rf. s. 88. I SvJT 1968 rf. s. 42 nr 26 ansågs en attesterad men icke till betalning godkänd räkning avseende leverans av fyllnadsvara ej vara skriftligt fordringsbevis.
²⁶ Se vidare Lihné s. 184 f.

    3. Skriftlig förbindelse att utgiva underhållsbidrag. Sådan förbindelse förekommer oftast i samband med erkännande av faderskapet till barn utom äktenskap. Betalningsskyldigheten grundar sig på förbindelsen men kan vara till beloppet närmare bestämd genom annat rättsfaktum, såsom senare tillkommen lagstiftning om reglering av bidragsbelopp. Utredning härom måste i så fall bifogas ansökan.²⁷

 

D. Kontrakt
1. Hyreskontrakt. Som ovan framhållits är de kontraktstyper, vilka användes som lagsökningsurkunder, hyres- eller arrendekontrakt, avbetalningskontrakt och leveranskontrakt. Endast i undantagsfall har det förekommit att ansökan om lagsökning gjorts med stöd av handling tillhörande annan kontraktstyp.²⁸ I det följande behandlas först hyreskontrakt; vad därom sägs är i huvudsak tillämpligt även på arrendekontrakt.
    Hyreskontrakt användes i ganska stor utsträckning såsom lagsökningsurkund vid krav på ogulden hyra och annan ersättning för nyttjande av lägenhet.²⁹ Ofta yrkar hyresvärden utöver grundhyran ersättning för bränslekostnad, generell hyreshöjning eller annat tillägg. Kontraktet eller bilaga till detsamma, vilken senare undertecknats av hyresgästen, skall innehålla bestämmelser härom. Det fordras emellertid ej, att storleken av särskild ersättning skall kunna fastställas enbart med ledning av kontraktet. Borgenären kan hänvisa till allmänna bestämmelser om hyres- eller ersättningsbelopp, vilka bestämmelser är upptagna i handling som bilägges kontraktet. Av utredningen skall framgå, att borgenärens fordran är grundad på kontraktet och vid sidan därav gällande bestämmelser.³⁰
    Nödvändigt är icke att kontraktet vid målets prövning fortfarande

 

²⁷ Efter tillkomsten genom lag 17 maj 1963, se NJA II 1964 nr 1, av bestämmelserna i 54 a § UL om uttagande av underhållsbidrag genom omedelbar utmätning användes lagsökning i begränsad omfattning för detta ändamål.
²⁸ I SvJT 1925 rf. s. 25 begärdes lagsökning för uttagande av försäkringspremie. Som lagsökningsurkund åberopades ansökan om försäkring innehållande utfästelse att betala premier. Därjämte ingavs det i anslutning till ansökan utfärdade försäkringsbrevet. Hovrätten ansåg att ansökan om försäkring, sammanställd med det i anledning därav utfärdade försäkringsbrevet, kunde utgöra lagsökningsurkund. Ett ganska egenartat kontrakt förekom i SvJT 1959 rf. s. 27. Det var ett mellan å ena sidan Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening (HSB) och å andra sidan en entreprenör ingånget "kreditiv- och leveransavtal", som av Lihné s. 142 f. angives som en kombination av ett arbets- och leveransavtal och ett försträckningsavtal. Kontraktet ansågs kunna vara lagsökningsurkund.
²⁹ Lihné s. 184.
³⁰ Den särskilda preskriptionsbestämmelsen i 12:61 JB skall liksom annan preskriptionsregel iakttagas ex officio.

är gällande. Om kontraktet upphört att gälla på grund av uppsägning, överenskommelse eller annan omständighet, kan hyra för den tid detsamma varit gällande uttagas. Men dessutom torde hyresvärden i den mån civilrättsliga regler giver honom befogenhet därtill kunna med åberopande av kontraktet kräva hyra för tid sedan det upphört att gälla, under vilken tid hyresgästen bott kvar utan kontraktsenlig rätt därtill.
    Som nedan närmare motiveras fordras ej bevisning om att hyresgästen kommit i besittning av den förhyrda lägenheten.³¹ I hyresmål yrkas ofta vräkning av hyresgästen i enlighet med bestämmelserna i 16 § LSL.
    Bostadsförening brukar utfärda bostadsrättsbevis, skriftligt bevis om teckningsrätt till bostadsrätt att gälla intill dess att teckning av bostadsrätt kommer till stånd. Enligt beviset förbinder sig en person att teckna bostadsrätt till viss lägenhet och att för denna erlägga hyra med visst belopp. Beviset är således att i viss mån jämställa med hyreskontrakt. Eftersom detsamma ej endast innehåller åtagande att teckna bostadsrätt utan även upprättats för att reglera parternas hyresförhållande till dess teckning av bostadsrätt kommer till stånd, utgör detsamma ett skriftligt fordringsbevis varpå föreningens hyresfordran grundas. Beviset är alltså lagsökningsurkund.³²
    2. Avbetalningskontrakt. Avbetalningskontrakt tillhör de skriftliga fordringsbevis, som oftast åberopas i lagsökningsmål.³³ Att ett kontrakt rubriceras som avbetalningskontrakt är emellertid ej avgörande. Det händer stundom att avtal betecknas som hyresavtal och betalning som vederlag för nyttjande av det uthyrda godset. Definitionen i 1 § lagen om avbetalningsköp av begreppet avbetalningsköp är bestämmande; om det är meningen att den som förhyr godset skall bli ägare av detsamma föreligger avbetalningsköp. Det är vanligt att avbetalningskontrakt överlåtes av säljaren; ej sällan sker flera överlåtelser. Då måste borgenären i likhet med vad som gäller i fråga om enkelt skuldebrev legitimera sig genom en obruten kedja av skriftliga överlåtelser från säljaren. Om den allmänna förutsättningen för lagsökning att leverans skett har förut talats. Därutöver gäller att det belopp borgenären fordrar skall enligt kontraktet och i överensstämmelse med föreskrifterna i lagen om avbetalningsköp vara förfallet till betalning. Är kontraktet mera än tio år gammalt skall bevis om preskriptionsavbrott bifogas ansökan.

 

³¹ Se nedan under förfallokravet.
³² Så Svea hovrätt i SvJT 1970 rf. s. 60. I ett tidigare rättsfall SvJT 1967 rf. s. 57 hade emellertid hovrätten intagit annan ståndpunkt.
³³ Boström-Linders s. 23.

    I praxis har uppkommit fråga huruvida på avbetalningskontrakt såsom lagsökningsurkund får uttagas kostnad för återtagande handräckningsvis av godset på grund av utebliven betalning. Man kan icke beteckna sådan kostnad som rättegångskostnad, vilken gäldas enligt bestämmelserna i 15 §. Frågan är om borgenärens fordran på ersättning för återtagningskostnad kan anses grunda sig på avbetalningskontraktet.³⁴ I några rättsfall har nämnda fråga besvarats jakande med avseende på ersättning såväl för borgenärens arbete som för exekutionskostnad. Såsom motivering har anförts att borgenärens fordran beräknats enligt bestämmelser som jämlikt lagen om avbetalningsköp gäller för avbetalningskontraktet. Ersättning har ansetts kunna uttagas även i fall då vid förrättning för återtagande godset ej kunnat anträffas. Bevis rörande kostnaden förebringas genom att kronofogdemyndighetens över förrättningen förda protokoll bilägges ansökan.
    3. Leveranskontrakt. Med leveranskontrakt avses här annat skriftligt avtal om köp av lös egendom än avbetalningskontrakt.³⁵ Sådant avtal kan ha sedvanlig kontraktsform och således vara en av båda kontrahenterna undertecknad handling, vari villkoren för köpet angives. Som lagsökningsurkund kan emellertid också åberopas en så kallad ordersedel eller beställningsedel. En sådan sedel är en tryckt blankett, som upptager köpevillkoren och är avsedd att undertecknas av köparen, varigenom köpeavtal kommer till stånd. Undertecknande sker vid sammanträffande mellan säljaren eller dennes ombud och köparen. Avtalsslut kan vidare komma till stånd genom skriftväxling mellan kontrahenterna.³⁶
    Praxis synes till en början ha ställt sig avvisande till att erkänna order- eller beställningssedel som lagsökningsurkund.³⁷ Numera före-

 

³⁴ Se Lihné s. 192 f., Boström-Linders s. 59 f., SvJT 1971 rf. s. 47 och s. 54. Boström-Linders citerar ett i rättsfallssamlingarna ej refererat hovrättsutslag, enligt vilket ansökan avvisades när godset vid förrättning för återtagande ej anträffats. I SvJT 1971 rf. s. 54 upptogs emellertid ansökan i sådant fall.
³⁵ I SvJT 1956 rf. s. 55 åberopades som lagsökningsurkunder köpekontrakt om fast egendom och om rörelse. Ansökan avvisades på den grund att handlingarna icke i sökandens hand utgjorde sådana skriftliga fordringsbevis som avsågs i 1 § LSL. Det vill av formuleringen synas som om domstolarna icke ansåg handlingarna i och för sig odugliga som lagsökningsurkunder.
³⁶ I SvJT 1941 rf. s. 42 nr 1 hade en person lämnat skriftligt anbud om försäljning av viss lös egendom, på vilket adressaten svarade med skriftligt meddelande att anbudet antogs. Lagsökning ansågs kunna ske på grund av nämnda två skrifter.
³⁷ En person beställde i SvJT 1924 rf. s. 27 enligt orderlista en symaskin att levereras på viss plats och betalas med angivet belopp. Hovrätten fann orderlistan icke utgöra sådant fordringsbevis som avsågs i 12 § UL (motsvarar 1 § LSL).

kommer i betydande utsträckning lagsökning på sådant dokument.³⁸ Det rör sig särskilt om försäljning av bokverk, vilken i allmänhet torde ske vid hembesök hos köparen av ombud för säljaren, men även kontrakt om leverans av andra varor förekommer.³⁹ En fråga som härvidlag tilldrager sig intresse är spörsmålet när i dessa fall lagsökningsfordran skall anses förfallen till betalning. Om detta blir tal i följande avdelning.

 

 

Förfallokravet

 

Enligt 1 § LSL är det ett generellt krav på lagsökningsfordran att den skall vara förfallen till betalning. Frågan när förfallodagen för en viss fordran inträder är att besvara enligt civilrättsliga regler. Förfallodagen kan vara angiven i fordringsbeviset eller annan i samband med detta ingiven handling. Den kan vara bestämd till visst datum i kalendern eller satt i relation till någon händelse, såsom anfordran eller uppsägning. Om förfallodag ej angivits är gäldenären skyldig att betala vid anfordran. En fordran som skall betalas vid anfordran brukar kallas avistafordran.
    Varken i UL eller dess förarbeten gavs något direkt svar på frågan vid vilken tidpunkt under förfarandet lagsökningsfordran senast skall vara förfallen till betalning. Olika meningar därom kom till synes inom doktrinen.¹ Praxis stadgade sig därhän att fordran måste vara förfallen när ansökan om lagsökning ingavs.² Bestämmelserna i 13: 1 RB utgår från den allmänna regeln att tiden för fullgörelse skall ha inträtt när målet avgöres. Denna regel kan emellertid ej tillämpas i lagsökningsmål. För att fordringsbevis skall utgöra ett prima faciebevis om förfallen fordran måste fordran vara förfallen till betalning

 

³⁸ I fråga om uppfattningen i praxis torde häradsrättens yttrande i SvJT 1948 s. 649 vara vägledande. Däri anföres bland annat följande. Köparens i beställningssedeln nedlagda viljeförklaring är i realiteten en accept av säljarens anbud. Genom att underteckna beställningssedeln godkänner köparen sålunda säljarens villkor för köpet och någon ytterligare accept behöver ej tillkomma. Undertecknandet medför också en förpliktelse för säljaren att fullgöra erbjuden prestation. Ett ömsesidigt förpliktande avtal föreligger och beställningssedeln är därmed lagsökningsurkund.
³⁹ Se SvJT 1948 s. 649, NJA 1951 s. 645 (bokverk), SvJT 1954 rf. s. 26 (ej specificerade varor), 1959 rf. s. 45 (stol).
¹ Trygger, Kommentar till UL 1 uppl. s. 42 f., ansåg tiden för lagsökningens delgivning med gäldenären såsom den, vid vilken fordringen skulle vara förfallen, medan Kallenberg i Tidsskrift for Retsvidenskab 1905 s. 161 f. gjorde gällande att fordran måste vara förfallen vid tiden för ansökans ingivande. Tryggers mening, som stöddes på att enligt dåtida uppfattning talan i civilmål väcktes genom stämningens delgivning, står ej i överensstämmelse med den grundläggande regeln att fordringshandling skall innefatta prima faciebevis om en till betalning förfallen fordran.
² Lagberedningen s. 37 f., Lihné s. 218, SvJT 1955 rf. s. 49, 1959 rf. s. 27, jfr 1962 rf. s. 39.

när ansökan företages till prövning. I 1 § 1 st. LSL säges emellertid att gäldenär må lagsökas för fordran, som är till betalning förfallen. Detta måste anses innebära, att fordran skall vara förfallen till betalning när ansökan ingives till rätten. Rådande praxis kan således säga sha stöd av lag. Det må ju dock synas mindre lämpligt att avvisa ansökan, om lagsökningsfordran är förfallen till betalning när ansökan företages till prövning.³
    Borgenären har att i samband med att ansökan ingives styrka att lagsökningsfordran är förfallen till betalning. I den mån det behövs skall han visa att anfordran eller uppsägning skett. När det gäller avistafordran skall således borgenären vid ansökan foga skriftligt bevis om att han krävt gäldenären.⁴ Det räcker icke med enbart ett påstående av borgenären att anfordran skett. I praxis upprätthåller man ett ganska strängt krav på att borgenären ingiver bevis om att anfordran skett.⁵
    Förfallokravet gäller även ränta. Fordran på upplupen ränta är lagsökningsgill för sig, således även om kapitalfordran ej är förfallen till betalning.⁶ I enlighet med bestämmelsen i 13: 1 p. 3 RB kan ränta som ännu ej förfallit till betalning krävas i samband med krav på kapitalet. Ränta kan nämligen då utdömas för tiden till dess betalning sker. Detta är ett undantag från regeln att lagsökningsfordran skall vara förfallen till betalning när ansökan ingives till rätten.
    Tidigare har uttalats att lagsökning på ömsesidigt förpliktande handling kan ske om betalning enligt handlingen skall erläggas i förskott eller borgenären styrkt, att han fullgjort den prestation som ankommer på honom. Skall betalning erläggas i förskott, måste förfallodagen för fordran därpå ha inträtt såsom gäller om fordran på grund

 

³ Lihné s. 220 antager att ansökan i sådant fall ej avvisas. Något belägg därpå synes emellertid ej finnas i rättsfallssamlingarna.
⁴ SvJT 1955 rf. s. 49, jfr 1962 rf. s. 39. I NJA 1969 s. 372 hade ansökan upptagits oaktat vid densamma ej fogats bevis om att anfordran skett. Genom i lagsökningsmålet åberopad brevväxling styrktes, att gäldenären krävts före ansökans ingivande. HD ansåg att vid sådant förhållande borgenärens i återvinningsmål förda talan icke bort avvisas.
    Lagberedningen anför s. 38, att praxis i fråga om avistafordran leder till mindre tillfredsställande resultat och föreslår en regel, enligt vilken ansökan som avser sådan fordran skall kommuniceras med gäldenären, varigenom fordran förfaller till betalning. Enligt Lihné s. 233 har under remissbehandlingen kritik riktats mot detta förslag. Man anser det rimligt att borgenären innan han går till lagsökning skaffar sig bevis om att han krävt gäldenären.
⁵ Se Lihné s. 236, jfr Boström-Linders s. 23. Vid ansökan av en hypoteksförening godtogs i SvJT 1962 rf. s. 39 ett intyg av föreningens kamrer och dess kassör att gäldenären genom två olika brev, avsända från föreningen med posten, krävts på den i ansökan upptagna skulden. Man torde emellertid böra fordra att mottagningsbevis av gäldenären företes.
⁶ SvJT 1971 rf. s. 53, jfr JO 1967 s. 80. I SvJT 1961 rf. s. 26 var fråga om dröjsmålsränta, som vid lagsökningens ingivande ännu ej börjat löpa, se vidare Lihné s. 220 f.

av ensidig utfästelse.⁷ Borgenären är skyldig att i samband med ansökan styrka påstående att betalning skall ske i förskott.⁸ Om betalningsskyldighet enligt kontrakt är beroende av motprestation, måste denna vara fullgjord för att den på kontraktet grundade fordran skall kunna utkrävas med lagsökning.⁹ Man brukar uppfatta detta som ett krav på att fordran skall vara förfallen till betalning och därmed som en förutsättning för att lagsökning för densamma skall kunna ske.¹⁰ Det åligger borgenären att i samband med ansökan styrka att prestation fullgjorts.
    Om enligt avtal varuleverans skall ske mot postförskott eller efterkrav, är borgenärens leveransplikt fullgjord om han avsänt godset med sådan föreskrift om betalning och underrättat gäldenären därom.¹¹ I annat fall måste denne beredas tillfälle att besiktiga godset innan betalning erlägges. Borgenären kan avsända detsamma till gäldenären utan att fordra betalning innan det utlämnats till denne eller ställa godset till gäldenärens förfogande mot erläggande av betalning. Borgenären har att styrka att leveransplikten sålunda fullgjorts genom att förete skriftligt erkännande av gäldenären (leveransbevis) eller annat skriftligt bevis därom.
    Vid lagsökning på hyreskontrakt för ogulden hyra kräves enligt stadig praxis ej någon bevisning om att motprestationen fullgjorts.¹² Man kan utan risk presumera att hyresgästen kommit i besittning av den förhyrda lägenheten; bevisning därom framstår som onödig. När det gäller lagsökning på avbetalningskontrakt synes en tendens i liknande riktning ha visat sig i praxis. Om leveransbevis icke företes, händer det att rätten nöjer sig med att borgenärens påstående att leverans skett vinner stöd av uppgifter i handlingarna.¹³ Detta överensstämmer ej med lagens krav på att prima faciebevis om fordran som förfallit till betalning skall föreligga. Borgenären bör förete ett av gäldenären undertecknat leveransbevis.¹⁴

 

⁷ Jfr NJA 1951 s. 645 (civilmål), i vilket rättsfall olika meningar kom till synes i HD rörande frågan om erläggande av betalning då avsevärd tid förflutit innan leverans fullgjorts.
⁸ I SvJT 1959 rf. s. 45 skulle köpeskilling delvis betalas i förskott. Sedan tid för leverans inträtt ansågs lagsökning för fordran på denna delbetalning ej kunna ske med mindre leverans verkställts. Borgenären förklarade sig villig att leverera mot erhållande av resterande köpeskilling, men ansökan avvisades. I lagsökningsmål kan man ej förplikta gäldenär att betala mot erhållande av motprestation.
⁹ En allmän regel bör vara att om en utfästelse är bunden vid ett suspensivt villkor, detta måste vara uppfyllt för att betalningsskyldighet skall föreligga och lagsökning alltså kunna äga rum.
¹⁰ Se Lihné s. 221 f.
¹¹ Se för det följande Lihné s. 224 f. och av honom i samband därmed refererade rättsfall.
¹² Lihné s. 184.
¹³ Lihné s. 239 omtalar ett hovrättsfall, där på kontraktet gjorts anteckningar om två avbetalningar. Hovrätten ansåg att borgenärens påstående, att leverans skett kontraktsenligt, vann stöd av anteckningarna och borde godtagas vid prövningen, huruvida hinder förelåg för ansökans upptagande.
¹⁴ Särskilt leveransbevis kräves ej om kontraktet utvisar att leverans redan skett. Kontraktet tjänar då som leveransbevis.