Om differentieringen inom kriminalvården
I en kriminalvårdsdebatt, anordnad av Sveriges radio och television, deltog särskilt utsedda representanter för de intagna, och sedan behandlingsreformer ingående diskuterats, ställdes från något håll frågan huruvida förändringarna i humanitär riktning borde gälla likformigt för hela anstaltsklientelet, exempelvis även för smugglare och langare inom narkotikahanteringen. Med iver svarades av internerna att sådana brottslingar borde få en strängare behandling; ordens innebörd var att dessa lagöverträdare förtjänade och tålde vad de fick utstå. Olyckligtvis var sändningstiden ute, och eftersom debatten avbröts, blev det aldrig tillfälle till vidare diskussion kring det intressanta differentieringsspörsmålet. Emellertid kan antagas att internerna, med utgångspunkt från långtgående krav på kriminalvårdens humanisering, hade haft svårt att tillfredsställande klargöra sin motsägelsefulla inställning och tala om hur behandligen bör vara reglerad. Även om det är fåfängt att spekulera i vad svaret vid fortsatt utfrågning skulle ha innehållit, är det tydligt att vissa brott även lagöverträdare emellan anses svårare än andra, med strängare brottspåföljd än eljest. Om man ändå försöker att utröna motiven bakom internernas spontana uttalanden, finner man troligen förklaring i tämligen primitiva känslor, med inslag av nedärvda och i det fördolda verkande vedergällningsinstinkter, som ingalunda är ovanliga hos samhällsmedlemmar i gemen.
Vad som förekommit är emellertid av intresse såtillvida att tydlig differentiering av kriminalvårdsklientelet är accepterad av internerna själva. Samtidigt måste anmärkas såsom självklart att stora och svårlösta problem rörande differentieringen och en ändamålsenlig reglering av kriminalvården överhuvud taget kvarstår för lagstiftare och myndigheter.
Nu förhåller det sig så att lagstiftning och administrativa åtgärder har blivit aktuella. Med Kriminalvårdsberedningens betänkande i augusti 1972 (SOU 1972: 64) har framlagts omfattande och sakligt underbyggda förslag, vilka ansetts utgöra god grundval för önskvärda reformer. I det följande skall endast sättas några frågetecken, huvudsakligen från allmänna eller principiella synpunkter.
Beredningen har funnit att kriminalvårdens klientel kan indelas i tre grupper.
Den första och största gruppen (A) utgöres av vad man kallar normalklientelet inom anstalterna och frivården. Beträffande denna grupp sägs problemen ofta vara likartade, oavsett om klienten är omhändertagen på anstalt eller föremål för kriminalvård i frihet. Samhällets skyddsbehov påstås vara mindre framträdande, och kriminalvårdens insatser anges främst kunna inriktas på åtgärder som syftar till klientens anpassning i samhällslivet.
Den andra gruppen (B) består av sådana lagöverträdare som på grund
av sin kriminella belastning och sin personliga läggning sägs vara svårbehandlade. Dessa klienter är — heter det vidare — ofta samtidigt farliga för sin omgivning och rymningsbenägna.
Den tredje gruppen (C) har, enligt vad beredningen påpekar, av allmänpreventiva skäl dömts till kortare frihetsstraff. I fråga om denna grupp föreligger inte något skyddsbehov. Den skall ej heller bli föremål för frivårdande åtgärder. Kriminalvårdens insatser kan därför oftast inskränkas till mera servicebetonade åtgärder under anstaltstiden.
Eftersom behandlingen är avsedd att vara väsentligt olika för grupperna, blir det en viktig uppgift att pröva de förutsättningar under vilka systemet skall praktiskt tillämpas. Och det visar sig snart att särskilda svårigheter möter i fråga om placering i gruppen B. Såsom grundförutsättning för sådan placering anförs att klienten är svårbehandlad; kriterium skulle vara kriminell belastning och personlig läggning. När det tilläggs att klienter av denna typ ofta är farliga för sin omgivning och rymningsbenägna, har man fastslagit några speciella omständigheter som motiverar placeringen. Men dessa omständigheter hänför sig huvudsakligen till vad som förefaller efter brottets begående, och det kan ifrågasättas om förutsättningarna är uttömmande och tillräckligt klart angivna. Man blir osökt påmind om de utfrågade internernas uppfattning, som får tolkas så att största avseende fästs vid brottshandlingen. Nu har beredningen självfallet i sak inte tagit mindre hänsyn till själva brottet än internerna. Beträffande gruppen A och dess omfattning talas om att samhällets skyddsbehov är mindre framträdande, och genom det i och för sig tvetydiga uttryckssättet i förening med beskrivningen av gruppen C är indirekt angivet att ett vidsträcktare skyddsbehov föreligger i fråga om gruppen B. Beredningen har dessutom i annat sammanhang yttrat att en del intagna med hänsyn till samhällsskyddet och till den allmänna laglydnaden måste behandlas mera restriktivt. Tillämpningen är dock inte säkrad, och till svårigheten att överblicka förslaget i det hela har bidragit att standardbegrepp som behandling och skyddsbehov förekommer i skiftande betydelse.
Även om beredningens mening inte är att förringa brottshandlingen och dess vikt kriminalpolitiskt eller behandlingsmässigt, har lämnats öppet i vilken mån brottets art och svårhetsgrad, återfallsfrekvens samt andra till själva gärningen knutna omständigheter skall beaktas vid placeringen. Avkrävd förklaring, kan beredningen antagas hänvisa till att betänkandet i denna del, liksom eljest, präglats av utredningsuppdraget; i uppgiften har väsentligen ingått att föreslå åtgärder för lagöverträdarnas resocialisering.
Reaktionssystemets grundläggande principer måste emellertid ständigt hållas i sikte, och såsom en brist framstår att inte ens i fråga om ett så centralt ämne som gruppindelningen tydligare utmärkes att vidtagna åtgärder är att bedöma även med beaktande av reaktionssystemets primära ändamål att tjäna samhällsskydd och allmän laglydnad. Och ovissheten angående B-gruppens omfattning är, hur förklaringen än må lyda, inte enbart ett principiellt spörsmål utan kan få betydande praktisk inverkan. Skall — kan det frågas — inbrottstjuven, som gör våld på kassaskåp eller andra låsanordningar men aldrig använder skjutvapen eller drar kniv, inräknas i grupp B? Och hur skall bestämmas om återfallsförbrytaren, som visar sig välanpassad i anstalt och inte ådagalagt benägenhet för våld eller rymning? Att lagöverträdare i samband med narkotikahantering skall ingå i gruppen
synes vara allmänt erkänt. Men hur kvalificerat skall ett brott i sig självt annars vara för att motivera att klienten intages i grupp B?
Avgörandet är inte minst betydelsefullt genom att beslutet lagts i händerna på ett flertal, på skilda orter verkande myndighetspersoner inom kriminalvården. Det är angeläget att praxis inte blir oenhetlig eller vacklande. Mot bakgrunden av den mycket stora olikheten i behandlingen inom gruppen B i förhållande till normalklientelet i A-gruppen skulle en sådan utveckling inte endast vara objektivt olämplig utan komma i strid med de jämlikhetssträvanden som är framträdande i samhället, även bland internerna.
Det är obestridligt att viss diskretionär prövning från fall till fall måste ske och att alltför bindande regler på området inte kan uppställas, men såväl under förberedelsearbete som i blivande instruktioner bör närmare ledning ges för verkställande myndigheter. Överhuvud taget kan ifrågasättas om gruppindelningen har sådana fördelar som beredningen förutser behandlingsmässigt och administrativt.
Genom gruppindelningen förmedlar betänkandet under alla förhållanden intryck av att samhällsskyddet och respekten för lagarnas efterlevnad skall uppbäras, utom av de korta frihetsstraffen i grupp C, i övervägande grad av påföljderna för ett antal brottslingar som väsentligen genom våldstendenser och rymningsbenägenhet visat sig sämre anpassade för anstaltsvistelse än andra med lika stor eller kanske större belastning såvitt angår själva brottshandlingen. Denna koncentration av den allmänpreventiva funktionen understrykes av att behandlingen i grupp B avses att påfallande skilja sig från behandlingen av normalklientelet i grupp A.
Även i den närmare utformningen av grupp A utvisar betänkandet klar begränsning av restriktiva drag. Att så blivit fallet sammanhänger uppenbarligen med beredningens starkt betonade syfte att verka för resocialiseringen. Med vidgat synsätt finns dock skäl att ägna uppmärksamhet åt det frihetsberövande som i växlande form och av den dömde mer eller mindre repressivt upplevt är godtaget såsom allmänpreventivt element i reaktionssystemet, så länge i lag (1 kap. 7 § brottsbalken) är stadgat att rätten skall, med iakttagande av vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad, fästa särskilt avseende vid att ådömd brottspåföljd skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället.
Allmänpreventionen är ett synnerligen omstritt ämne. Inskränkningar i personlig frihet är i och för sig motbjudande; det gäller i utpräglad grad om frihetsstraffet. Och med negativa biverkningar för den dömde är att räkna, vid anstaltsvistelse ofta i form av menlig påverkan från andra intagna. Det är således förklarligt att även betänkandet återspeglar den av humanitet betingade tendensen att förbise eller undervärdera frihetsberövandets allmänpreventiva uppgift.
I den kriminologiska debatten göres alltmer gällande att individualpreventiva åtgärder i normalfallen tillgodoser brottsreaktionens ändamål så att några krav på repressivitet eller restriktivitet inte behöver ställas. Men om lagstiftaren handlar i enlighet härmed, råkar han otvivelaktigt ut för felsyn. Att den under anstaltsvistelse utövade vården medför avgörande sinnesändring hos den dömde är sällan fallet, och vårdinsatsens verkningar i allmänpreventiv riktning torde vara ringa, ofta obefintliga eller negativa. Om den med vissa brottspåföljder förknippade repressiviteten avsevärt
minskar och dessa påföljder därför i det allmänna föreställningssättet inte längre uppfattas såsom någon av allvar präglad brottsreaktion, riskerar denna och därmed hela reaktionssystemet att till samhällets skada förlora i betydelse för allmän laglydnad. Med paradoxal tillspetsning kan sägas att frihetsstraffet till sist kunde komma att för det i betänkandet angivna normalklientelet bevaras såsom en onödig och dyrbar reaktionsform i huvudsakligt syfte att i någon mån upphäva de skadliga biverkningarna.
I själva verket är det under nuvarande samhällsförhållanden kriminalpolitiskt inte motiverat att gå in för att avskaffa eller dölja den märkbara och kännbara samhällsreaktionen i fängelsestraffet och andra ådömda frihetsinskränkningar. Om det sålunda förekommande strafflidandet talas för övrigt sällan. I reformarbetet skyggar man för ämnet, förmodligen därför att verkligheten är obehaglig; den kan — för att återigen använda tillspetsat uttryckssätt — betecknas såsom irrationell nödvändighet, av nutida lagstiftare stillatigande uppfattad såsom en påtvingad och besvärande rest av äldre strafftänkande. Det är ändå fortfarande fråga om att inom ramen för vissa av samhällsskyddet påkallade frihetsinskränkningar i möjligaste mån åstadkomma den dömdes återanpassning i samhället. Att denna kompromiss är vansklig bör inte hindra att den genomföres med tillbörlig hänsyn till ett dubbelt syfte och att detta fasthålles inför förestående reformer. Och när någon föreslår kriminalvårdsbehandling eller åtgärd för att tillgodose skyddsbehov, bör han ha blicken öppen för vad därmed egentligen åsyftas. Å andra sidan torde alla hysa förhoppningen att brottslighet skall kunna bekämpas med andra medel och att restriktiva inslag kan inskränkas till internering i fall då lagöverträdaren förblivit utpräglat farlig för liv och egendom.
Huruvida förslaget i detalj innebär en ändamålsenlig avvägning mellan olika intressen blir i andra sammanhang närmare bedömt. Från de synpunkter som i det föregående anlagts synes emellertid mången — av skäl som i det föregående redovisats — hålla före såsom önskvärt att tillgängliga resurser insättes mera för att, under motverkande av frihetsberövandets skadliga biverkningar, underlätta och stödja den dömdes övergång från anstaltstillvaro till vanligt samhällsliv än för att ytterligare direkt mildra obehaget av frihetsinskränkningen och tillvaron i anstalt. Därmed står också klart att mellan olika klientelgrupper, sedda i ett vidare perspektiv, inte föreligger så skarpa gränser som betänkandet ger vid handen.
Eftersom ungdomsbrottsligheten erbjuder det viktigaste problemet, må framhållas att det rehabiliterande syftet i vissa fall skulle främjas genom en mera restriktivt genomförd uppfostrande behandling, ägnad att i tidigt skede väcka besinning och föranleda ändrad livsföring. I denna tidskrift 1971 s. 170 har något sagts om åtgärder i sådant syfte.
Utanför ämnesområdet skall tillfogas att viktigast men också mest maktpåliggande är att förebygga lagstridiga handlingar och göra kriminalvård obehövlig.
Harry Guldberg