Den nya författningen
Av kanslichefen FREDRIK STERZEL

 

 

 

 

Den 6 juni 1973 antog riksdagen som vilande ett förslag till ny regeringsform, ett förslag till ny riksdagsordning samt förslag till vissa ändringar i successionsordningen och i tryckfrihetsförordningen. Slutliga beslut kommer att fattas under riksdagens vårsession 1974. Reformerna träder i tillämpning den 1 januari 1975, med vissa undantag som främst gäller de nya reglerna om statschefens ställning.
    Huvudbesluten i författningsfrågan har sålunda fattats. Eftersom frågans utveckling följts med uppmärksamhet i denna tidskrift, skall även slutprodukten redovisas.1Det blir inte fråga om något diskussionsinlägg eller någon mera ingående granskning utan i huvudsak endast om en redogörelse.

 

Bakgrund
Det syns motiverat att erinra om huvudpunkterna i författningsfrågans utveckling. Frågan har varit under handläggning under jämnt 20 år. Utgångspunkten för arbetet bildar riksdagens skrivelse i maj 1953 med begäran om utredning av vissa konstitutionella frågor. Folkomröstningsinstitutet, valsystemet — en ny valmetod hade provisoriskt införts 1951 — samt kammarsystemet stod i förgrunden för intresset. Krav på en allmän översyn av författningen hade framförts i motioner av fem framträdande socialdemokrater, men härtill ställde sig konstitutionsutskottet kallsinnigt.2Då regeringen 1954 tillsatte författningsutredningen (FU), fick emellertid denna ett vidare uppdrag än utskottet avsett. Den ålades sålunda att "utifrån en samlad översyn av demokratiens funktionsproblem företaga en modernisering av vår författning". Som redan denna formulering anger fick utredningen likväl inte något uppdrag att utarbeta en helt ny författning. Den kom emellertid under arbetets gång fram till att de reformer som var påkallade inte kunde tekniskt genomföras inom ramen för 1809 års RF utan förutsatte att man skrev en ny grundlag. Slutbetänkandena 19633 redovisade skiljaktiga meningar främst i frågan om en- eller tvåkammarsystem. Alternativa författningsförslag hade utarbetats. Majoriteten — sex ledamöter mot två — stödde enkammaralternativet. I övrigt förekom ett antal reservationer och särskilda yttranden som inte berörde förslagets huvudpunkter.
    FU:s förslag mötte åtskillig kritik både från politiskt håll och av remiss-

 

1 Tidigare artiklar i SvJT: om FU:s förslag 1963 s. 290 (Rudholm), s. 385 (Herlitz), s. 411 (Wellander), s. 498 (Benson), om remissyttrandena och om direktiven till GB 1966 s. 447 (Löfstedt), s. 455 (Fredlund), s. 458 (G. Petrén), om den partiella författningsreformen 1970 s. 1 (Herlitz) och om GB:s förslag 1972 s. 513 (Herlitz).
2 Motionerna I: 63 av herr Åman och fru Lindström och II: 89 av herrar Edberg, Netzén och Sehlstedt, KU 1953: 17.
3 SOU 1963: 16—19.

598 Fredrik Sterzelinstanserna.4Den politiska debatten kom främst att röra sig om kammarsystemet, valsystemet och det s. k. kommunala sambandet. Kritik framfördes också mot att folksuveränitetens och parlamentarismens principer inte genomförts fullt konsekvent i förslaget. Efter partiöverläggningar i flera omgångar samt vissa specialutredningar — bl. a. genom länsdemokratiutredningen5 om det kommunala sambandet — nåddes i början av 1966 politisk enighet om att hänskjuta hela författningskomplexet till en ny utredning, grundlagberedningen (GB). I direktiven till denna angavs att dess arbete skulle utmynna i ett förslag till en helt ny författning. Politisk enighet hade dåmera nåtts om att en total författningsreform var motiverad. GB ålades emellertid att i första hand söka genom en partiell reform lösa de politiskt kontroversiella frågorna om kammarsystem och valsystem — med det kommunala sambandet som en kärnpunkt — och om möjligt åstadkomma ett grundlagfästande av parlamentarismen. Sedan en kompromiss träffats mellan de politiska partierna, kunde GB lägga fram ett förslag till partiell författningsreform på våren 1967. Detta genomfördes i stort sett oförändrat 1968—1969. Grundlagsändringarna trädde i kraft 1971. De innebar enkammarsystem, ett riksproportionellt valsystem med en spärr mot småpartier, samordning av riksdagsvalen och kommunalvalen till gemensam valdag samt grundlagfästande av parlamentarismen, främst genom införande av regler om möjlighet för riksdagen att frambringa regeringskris genom beslut om misstroendeförklaring. På grundval av ett nytt betänkande av GB genomfördes också till 1971 en ny utskottsorganisation för riksdagen. Det var en mycket gammal och för riksdagen praktiskt viktig fråga som därmed bragtes till en lösning.6
    Den partiella författningsformen 1968—1969 vederlade författningsutredningens huvudargument för att skriva en helt ny RF. Den visade att det var möjligt att inom ramen för 1809 års RF grundlagfästa parlamentarismen och överhuvudtaget genomföra de politiskt angelägna reformerna på statsskickets område. Från politisk synpunkt hade författningsfrågan förlorat sin aktualitet, och vad som återstod var väsentligen en reform på det lagtekniska planet, om än skilda sakfrågor givetvis alltjämt kunde orsaka meningsbrytningar. GB:s från början hårt pressade arbetsschema hade lättat väsentligt. Siktet var länge inställt på att ett förslag till ny RO skulle läggas fram i tid för beslut av statsmakterna 1973—1974 men ett förslag till ny RF först för beslut 1976—1977. Tidplanen ändrades emellertid på försommaren 1971, och efter en stark forcering av arbetet kunde GB presentera sitt slutbetänkande i mars 1972.7 Det hade föregåtts av flera politiska kompromisser, främst den s. k. Torekovskompromissen i juni 1971 om statschefens ställning och en kompromiss på nyåret 1972 om grundlagsregleringen av medborgerliga rättigheter m. m. Att förslagen i sin helhet inte utgjorde ett lika hårt sammanbundet "paket" som 1967 års framgick av att 22 reservationer och särskilda yttranden fogats vid betänkandet. Förslaget

 

4 Remissammanställningar i SOU 1964: 38 och 1965: 2, 3, 34 och 37.
5 Delbetänkandet "Författningsfrågan och det kommunala sambandet" (SOU 1965: 54), slutbetänkandet "Förvaltning och folkstyre" (SOU 1968:47). I övrigt bör nämnas 1965 års valtekniska utredning.
6 Den partiella författningsreformen: SOU 1967:26 (GB) och 27 (valtekniska utredningen), prop. 1968:27, KU 1968:20. Utskottsreformen: SOU 1969: 62, prop. 1970: 40, KU 1970: 27.
7 SOU 1972: 15. Om tidplanen, se bl. a. det särskilda yttrandet på s. 335.

Den nya författningen 599till ny RF har utförligt presenterats och kommenterats i SvJT 1972 s. 513 ff av Nils Herlitz.