Om pantsättning av nyttjanderätt
Ett i SvJT 1973 rf s. 78 publicerat rättsfall från Svea hovrätt angående straff för olovligt förfogande över pantsatt hyresrätt kan vara förtjänt av en liten kommentar ur civilrättslig synpunkt.
Frågan hur en pantsättning av nyttjanderätt till fast egendom fullbordas — d. v. s. hur panthavaren får skydd mot pantsättarens borgenärer och mot dennes singularsuccessorer — befinner sig för närvarande i ett oklart läge. Olika alternativ kan tänkas, antingen att pantsättningen skulle fullbordas genom denuntiation hos den som upplåtit nyttjanderätten, eller också att den skulle fullbordas genom att nyttjanderättens objekt traderas till panthavaren. Utan att här gå närmare in på denna fråga — vilket jag hoppas så småningom kunna göra i ett större sammanhang — vill jag nu blott påpeka att rättsfallet inte, såsom man kunde tro vid läsningen av tingsrättens dom, tar ställning i frågan.
Den åtalade hade först pantsatt sin hyresrätt till A och därefter överlåtit samma rätt till C (jag använder nomenklaturen i Hessler, Allmän sakrätt, se detta arbete s. 6 ff). Såväl tingsrätten som hovrätten utgick från att överlåtelsen till C hade utsläckt panthavarens rätt.
Beträffande pantsättningen hade, utöver avtalet om pantförskrivning, förekommit två åtgärder: dels hade hyreskontraktet deponerats hos panthavaren, dels hade, enligt tingsrättens dom, "medgivande till överlåtelsen av hyresrätten" till panthavaren förelegat från hyresvärdens sida. Man kunde av denna formulering föranledas att tro, att pantsättaren eller panthavaren efter det att pantsättningen skett denuntierat denna hos hyresvärden och t. o. m. utverkat ett löfte av denne att pantsättningen skulle respekteras. Så var emellertid, enligt vad jag inhämtat, inte fallet. Vad som skett var att hyresvärden en tid före pantsättningen skriftligen givit hyresgästen "tillstånd att överlåta hyresrätten" till den som sedan blev panthavare. Detta tillstånd hade enligt hyresvärdens mening inte utnyttjats, och han hade därför ansett sig oförhindrad att sedermera ge tillstånd till att hyresrätten överläts till C. Någon regelrätt denuntiation av pantsättningen hade sålunda inte skett, och än mindre hade hyresvärden utfäst sig att behandla A som panthavare.
Domstolen hade alltså i detta mål inte att taga ställning till huruvida pantsättning av nyttjanderätt till fast egendom kan fullbordas genom denuntiation. Ett tidigare hovrättsfall, SvJT 1967 rf s. 33, går emellertid på den linjen att denuntiation inte är tillräcklig utan att tradition av nyttjanderättsobjektet är nödvändig. Jfr Hessler, a. a. s. 430 f. En sådan regel måste innebära, att pantsättning av nyttjanderätt i praktiken inte kan ske. Den står emellertid i klar strid med den denuntiationsprincip som introducerades i svensk rätt genom skuldebrevslagen 31 §.
I båda de nämnda rättsfallen spökar överlämnande av kontraktshandlingen såsom ett möjligen relevant sakrättsligt moment. Denna tanke skulle man ha trott vara överspelad genom skuldebrevslagens tillkomst.
Eftersom i det nu föreliggande fallet varken denuntiation hos hyresvärden eller tradition av nyttjanderättens objekt till panthavaren skett, före-