Domare och domstolar under debatt
I sitt nyligen framlagda betänkande (se SvJT 1975 s. 142) har 1972 års domarutredning framlagt betydelsefulla förslag till utformning av domarkarriären och till nya regler om hovrättens sammansättning. På begäran har redaktionen för SvJT erhållit några kommentarer till utredningens förslag från professorerna Per Olof Bolding och Per Olof Ekelöf, hovrättslagmannen Sven Larsson, advokaten Peter Nobel och hovrättsfiskalen Claes H. Örn. Dessa inlägg återges i det följande. Redaktionen välkomnar ytterligare inlägg i dessa frågor från tidskriftens läsare.
Per Olof Bolding:
De följande kommentarerna till 1972 års domarutrednings betänkande skall bara avse en av de frågor som utredningen behandlar. Bör nämndemän i viss omfattning medverka i hovrätterna vid avgörandet av familjemål och brottmål?
Förslaget bygger i den delen inte på någon närmare diskussion av skäl för och emot. Det konstateras att lekmannamedverkan i rättskipningen traditionellt har ansetts vara av stort värde och att förslag tidigare i olika sammanhang framställts om att nämndemän borde medverka även i hovrätterna. Skulle därigenom åstadkommas en kvalitativ förbättring av hovrätternas rättskipning? Det spörsmålet förefaller inte att ha tillmätts någon dominerande vikt. Bevisfrågor och påföljdsfrågor (som man allmänt antagit att nämndemännen har haft bäst förutsättningar att influera på) spelar inte samma roll i hovrätterna som i tingsrätterna. Det förefaller som om man ansett att nämndemännen främst skulle ha betydelse "för tilliten till domstolarna" (betänkandet, s. 193).
Detta är ett ganska snävt perspektiv. Reformen skulle medföra att nya sorters iakttagare kommer in utifrån och blir medlemmar i hovrättsjuristernas krets. Juristerna måste kunna förklara sig för icke-juristerna, de måste visa att de behärskar sina yrkesroller på ett förtroendeingivande sätt. Det skulle bli mindre risk för slentrianmässiga resonemang och juridisk yrkesjargong. Nämndemännen kanske endast sällan skulle kunna berika överläggningarna med argument som inte juristerna skulle ha kunnat hitta på själva. Deras medverkan skulle dock stimulera och locka till öppna resonemang och goda prestationer.
Emellertid kan ifrågasättas om en så viktig reform bör genomföras utan att man samtidigt ser över vissa problem som gäller nämndemannarekryteringen — problem som utredningen inte alls har gått in på.
Som negativa punkter härvidlag kan noteras — i korthet — följande: Många kategorier av människor kan inte åta sig nämndemannauppdrag på grund av sina arbetsförhållanden. Vissa kategorier är överrepresenterade i nämnderna, bl. a. hemmafruar och pensionärer. Genomsnittsåldern bland nämndemännen är för hög. Det händer ofta att en åtalad ställs inför en domstolvars samtliga ledamöter är minst lika gamla som hans föräldrar. Det är en ren slump om någon i nämnden har specialkunskaper som kan vara till nytta i målet, och om detta är fallet så är parterna ofta omedvetna härom. Det
kan hända att en nämndeman har ett yrke som medför att hans opartiskhet i viss sorts mål starkt kan ifrågasättas.
Innan man lagstiftar om en ordning med nämndemän i hovrätterna bör enligt min mening en diskussion sättas in om hur sådana nackdelar som de nu nämnda skall kunna röjas undan. Antydningsvis vill jag peka på några möjliga nya programpunkter:
De kommunala organen väljer inte nämndemän utan upprättar omfattande listor över personer som är lämpliga att utses till nämndemän. En relativt stor andel av dessa personer skall vara ungdomar nere i tjugoårsåldern. Från dessa listor väljs nämndemän ut från fall till fall (för särskilda rättegångsdagar eller särskilda mål). Valet görs av någon i domstolen, dock inte av någon som skall tjänstgöra i rätten. Valet skall inte syfta till åstadkommande av något som liknar en expertpanel. Men det skall ordnas så att åtminstone någon nämndeman i varje mål tillhör den yngre generationen. Den värdefulla och ömsesidigt berikande kontakten i domstolarna mellan jurister och icke-jurister bör utformas på sådant sätt att fler människor blir aktivt engagerade.
Per Olof Ekelöf:
Då jag i höstas ögnade igenom vad kommittén hade att säga om domarkarriären blev jag förvånad. Enligt betänkandet skulle det vara önskvärt, att den som vill bli domare ägnar det mest vitala decenniet av sitt liv åt annan verksamhet.1 För att införa en så egenartad ordning måste det finnas mycket starka skäl. Den enda motsvarigheten jag känner till är den vetenskapliga banan, där innehavet av en docenttjänst är begränsat till sex år. Men detta motiveras ju av att man velat förhindra att rekryteringsunderlaget blir alltför begränsat för de få professurer, som finns inom varje vetenskaplig specialitet.
När jag sedermera kom att läsa även direktiven förstod jag saken bättre. Kommittéförslaget är i allt väsentligt skräddarsytt efter den skiss till ny domarkarriär som finns i direktiven och av vilken kommittén ansett sig bunden (s. 136 och 170). Att det är en besynnerlig kostym, som skräddaren åstadkommit, beror inte så mycket på honom som på den som beställt kostymen.
Då det sedan i sin tur gäller att begripa motiven, tror jag man bör beakta följande förhållande. Under det sista decenniet har det blivit på modet att hysa den största misstro mot politiker, ämbetsmän, fackförenings- och företagsledare liksom andra personer, som har något att säga till om här i landet. Under sådana förhållanden är det ju inte underligt att även domarna fått en släng av sleven. De anklagas för att veta för litet om livsbetingelserna i dagens Sverige. Och de skulle inte vara tillräckligt "samhällstillvända", som det heter.
Förmodligen har denna åskådning kommit att ge eko i direktiven. Det talas där om att den nuvarande ordningen för domarrekryteringen "leder till risk för att domarkåren isoleras från samhällsverksamheten i övrigt och de värderingar och uppfattningar som gäller inom skilda delar av samhäl-
let". För att råda bot på detta missförhållande menar departementschefen, att de som blir ordinarie domare "i praktisk verksamhet måste ha tillgodogjort sig erfarenheter från andra områden av samhällslivet". Det skulle alltså inte vara nog med skol- och universitetsutbildning och med att domarna orienterar sig om samhällsutvecklingen genom tidningsläsning och på annat liknande sätt. De måste också ha arbetat inom ett annat område än sitt ordinära.
Härom kan väl meningarna vara delade. Med direktivens ståndpunkt i denna fråga skulle man emellertid ha väntat sig förslag om att de som blir domare bör ha arbetat som industriarbetare, inom jordbruket eller affärslivet. Någonting sådant diskuteras dock överhuvudtaget inte, måhända för att det är svårt att realisera i praktiken. Det eftersträvade målet skall istället förverkligas genom att de som vill bli domare, under längre tid sysslar med annan juridisk verksamhet, sedan de blivit godkända som fiskaler. Och "de ordinarie domartjänsterna skall rekryteras fritt från olika yrkesgruppermed anknytning till rättsväsendet". De verksamhetsområden man härvid främst förefaller ha tänkt på är åklagar-, polis-, exekutions- och advokatväsendet.
Kommittén säger sig ha strävat att tillgodose denna "bärande tanke i direktiven", nämligen att domarnas "samhällserfarenheter skall breddas" genom annan juridisk verksamhet (se t. ex. s. 129, 139 och 170). Härvid föranleds kommittén emellertid till antaganden rörande den skillnad som härvidlag skulle råda mellan den dömande verksamheten och annat juridiskt arbete, vilka förefaller mig vara orealistiska. Angående åklagare sägs det, att de "i många fall har möjlighet till närmare kontakt med den tilltalade än domarverksamheten ger" (s. 129 och 159). Det betvivlar jag, så som åklagarnas arbetsförhållanden har utvecklats under senare tid. En åklagare vet sällan mer om den tilltalades person och levnadsförhållanden än han delger domaren under huvudförhandlingen.
Men framförallt må beaktas att de allra flesta jurister får med de "sjuka" och inte med de "friska" fallen att göra, som det har sagts. Det är då det trasslat till sig på något sätt, då det uppstått tvist, någon ej gjort rätt för sig eller begått ett brott, som juristen kommer in i bilden. Med att av de sjuka fallen dra slutsatser om hur de friska är beskaffade, bör man vara försiktig. Och vad det här skulle gälla var ju att bibringa domaren ökad kunskap om samhällsförhållanden i stort och "de värderingar och uppfattningar som gäller inom skilda delar av samhället". Jag skulle rent av vilja ifrågasätta om man ej får bättre erfarenhet härav som domare än genom att vara åklagare, kronofogde eller förvaltningsjurist, eftersom domaren har att göra med mål av så många olika slag. Advokatverksamheten står visserligen härvidlag i en särklass genom att advokaterna även medverkar vid ingående av avtal och upprättande av handlingar av olika slag. Men jag misstänker att anledningen till att man anlitar en advokat i de flesta fall är att det uppstått någon tvist eller att denne behövs som försvarare.
Emellertid understryker kommittén också värdet av att domare har längre tids "yrkeserfarenhet" från andra juridiska verksamhetsfält än domstolsarbetet (s. 163, 165 och 170). Detta anförs visserligen inte som argument för att domarkarriären skall vara öppen på det föreslagna sättet utan för att vid tillsättande av ordinarie domartjänster den som arbetat även som advo-
kat eller åklagare skall sättas före den, som endast haft domstolstjänstgöring.2
Nu är jag något osäker om vad kommittén här haft i tankarna (se emellertid s. 158 nederst ang. åklagarna). Men antag att resonemanget varit ungefär detta. En domare måste ha bättre förutsättningar att handlägga sina mål och avgöra dessa, om han har erfarenhet av hur det går till vid förundersökningar och advokaternas förlikningsförhandlingar samt av vad som händer på verkställighetsstadiet och vilka problem som kan uppstå där. Han bör då också kunna få en riktigare uppfattning om vilken funktion hans egen verksamhet överhuvudtaget fyller inom rättsväsendet.
Om det är detta kommittén menat, så vill jag på det livligaste instämma. Jag har alltid uppfattat det som en anomali att advokater, åklagare och kronofogdar har suttit ting, men domarna aldrig satt sin fot på andra sidan domarbordet. Är det inte de som har hand om den dömande verksamhetensom bäst behöver ha en överblick av hur rättsmaskineriets olika delar fungerar i praktiken?
Nu är det väl klart att behovet härav inte motiverar någon så radikal reform som kommittén föreslagit. Det är tillräckligt att vissa befattningar bl. a. inom åklagar- och kronofogdeväsendet samt på de allmänna advokatkontoren reserveras för hovrättsfiskaler, som efter godkänd fiskalsprövning har att fullgöra tjänstgöring inom något annat juridiskt verksamhetsområde. Enligt min mening borde denna dock inte organiseras som auskultation under kort tid på flera olika håll, så som praktiken är ordnad i Västtyskland under den s. k. referendartiden, ty den ifrågavarande sysselsättningen får något större utbildningsvärde endast om vederbörande får tid att arbeta sig in i sin nya verksamhet och på eget ansvar handlägga ärenden. Jag kan tänka mig att två års tid på en och samma arbetsplats kan vara lämpligt, sedan vederbörande först fått genomgå den efterutbildning som erfordras. Därefter skulle dessa jurister återgå till sin domarverksamhet.
En sådan lösning på problemet diskuteras också i betänkandet, ehuru mer i förbigående eftersom den strider mot direktiven (s. 134). Kommittén framför härvid två invändningar mot en sådan reform. Genom densamma skulle utnämningen till ordinarie domare komma att fördröjas. Det har jagsvårt att förstå. Meningen är ju att viss tids domarverksamhet som fiskal eller assessor skulle ersättas med arbete på annat håll. Detta förefaller mig bli möjligt genom att behovet av sådan personal minskas i hovrätterna, såvida vissa andra förslag, som framförs i betänkandet, blir genomförda. Vidare vill jag erinra om att kommittén anser en nödvändig förutsättning för förslagets genomförande vara att det i statsdepartementen och på andra håll inrättas fasta tjänster för de jurister, som anlitas inom lagstiftningsarbetet (s. 158, 160 och 171). Ja, det är verkligen på tiden att det inrättas en sådan"lagstiftarkarriär". Det nuvarande systemet, att de högsta domarämbetena i så hög grad utnyttjas som vederlag för välmeriterat och troget arbete i departementet, är inte lämpligt. Och efter en dylik reform borde man väl kunna bereda dem som inträder på domarbanan befordran till ordinarietjänst inom rimlig tid. Jag skulle också vilja göra gällande att om några
15—753005. Svensk Juristtidning 1975
behöver berika sina insikter om rättsordningen även på annat sätt än genom domstolstjänstgöring, så är det de som skall medverka vid tillkomsten av nya lagar.
Den andra invändningen som framställs i detta sammanhang är "att en ordning där alla domare i början av domarkarriären skall tjänstgöra kortare eller längre tider inom andra karriärer inom rättsväsendet medför svårigheter i bl. a. befordringshänseende för dem som har tjänstgöring inom dessa karriärer". Det har jag ännu svårare att förstå. Naturligtvis måste rekryteringen t. ex. till åklagarbanan begränsas, men samtidigt bibehålls ju antalet högre tjänster inom detta område, så att befordringen härtill borde gå fortare. Hovrättsfiskalerna får naturligtvis nöja sig med att tjänstgöra på lägre befattningar och inte heller skall de ha någon rätt att stå kvar i åklagarkarriären efter den obligatoriska tjänstgöringens slut. Kommitténs resonemang i den nu berörda frågan tycks mig väl mycket likna den obotfärdiges förhinder.
Till slut skall jag även säga några ord om chanserna för dem, som blivit godkända som fiskaler, att få något juristarbete utanför domstolsväsendet."Vi är övertygade om att de, som har gått igenom domarutbildning enligt vårt förslag kommer att få lämpliga anställningar", säger kommittén på s. 139. Det förefaller mig att vara optimistisk i överkant. Som stöd för sin uppfattning åberopar kommittén att hovrättstjänstgöring "ger i praktiken stort meritvärde på arbetsmarknaden". Jag antar detta påstående baserar sig på hittillsvarande erfarenheter. Men härvid har det ju varit frågan om personer som avsett att inträda på det nya yrkesområdet för gott. Långtmindre frestande är det att anställa någon som förklarar sig komma att söka första bästa domarbefattning, vilken han har utsikt att bli utnämnd till.
Detta gäller naturligtvis framförallt vid anställning i privat tjänst, t. ex.på en enskild advokatbyrå. Vad angår åklagar-, kronofogde- och polischefskarriärerna, konstateras emellertid i betänkandet, att dessa för närvarande är "i hög grad slutna" (s. 159). Kommittén är också på det klara med, att dess förslag inte kan genomföras utan att man åstadkommer någon ändring härvidlag (s. 158). Direktiven har emellertid inte tillåtit att man berört andra juristbanor än domarverksamheten.
Enligt kommitténs egen mening kan dess förslag sålunda inte genomföras så som det nu föreligger. Som jag tidigare påpekat är det emellertid också orealistiskt på en avgörande punkt. Även den, som anser att våra domare inte är tillräckligt "samhällstillvända", tror jag vid närmare eftertanke måste medge att det inte finns någon anledning tro det blir någon ändring härvidlag bara därför, att domarkarriären ändras på sätt direktiven och kommittén har tänkt sig. Till tröst vill jag påpeka att detta inte är något enastående. På s. 130 omnämns i all korthet U 68:s förslag till ny juristutbildning vid universiteten. Enligt min mening är detta lika orealistiskt som förslaget till ny domarkarriär.
Sven Larsson:
I sitt betänkande En öppnare domarbana har 1972 års domarutredning föreslagit relativt genomgripande förändringar i fråga om domarutbildning och domarkarriär. Inom domarkåren torde det finnas en ganska djupt rotad misstro mot de föreslagna förändringarna. Många domare frågar sig vad det är för fel på den nuvarande ordningen. Domarutredningen har inte
heller närmare gått in på frågan om det behövs en reform på detta område utan har sett som sin uppgift att utarbeta ett alternativ till den nuvarande ordningen. Direktiven för domarutredningen är också ganska kortfattade i fråga om reformbehovet. Där anförs emellertid att domstolarnas roll numera är mera krävande än tidigare och att domarna i ökad utsträckning ställs inför komplicerade och ömtåliga rättspolitiska bedömningar. Mot den bakgrunden måste enligt direktiven domstolsjuristernas uppgift främjas om de i större utsträckning än f. n. har erfarenhet även från annan samhällsverksamhet.
Det är beklagligt att frågan om domstolarnas roll i samhället inte diskuterats mera ingående i domarutredningens betänkande eller i den allmänna debatten. Det är mot den bakgrunden inte underligt att domarna ställer sig negativa till de föreslagna förändringarna. När en så viktig reform inte motiveras närmare ligger den misstanken nära till hands att man vill dölja motiven. För min del anser jag det därför viktigt att försöka besvara frågan om domstolarnas roll i samhället har förändrats på sådant sätt att det av den anledningen finns skäl att lämna det beprövade system som vi nu har.
Som nyss nämnts har i direktiven för domarutredningen gjorts gällande att lagstiftningens innehåll förändrats på sådant sätt att det påverkar domstolarnas roll i samhället. Utan tvekan har det på detta område skett betydelsefulla förändringar genom att vad som tidigare betraktats som rent privaträttslig lagstiftning numera används i stor utsträckning för att genomföra politiska intentioner. Tidigare var domstolarnas uppgift i flertalet tvistemål att med tillämpning av gällande lagstiftning och praxis träffa ett avgörande i en konflikt mellan enskilda. Numera har domstolarna att beakta även det allmännas intressen. Det gäller alltså för domstolarna att mot varandra väga inte bara de enskilda parternas utan även det allmännas intresse och att med den självständighet som garanterats i grundlagen åstadkomma ett rimligt resultat i det enskilda fallet. I hyresmålen exempelvis har krävts av domstolarna att deras avgöranden står i överensstämmelse med statsmakternas hyrespolitiska intentioner. Den omständigheten att vissa sådana mål nu tillförs specialdomstol får väl ses som ett uttryck för ett visst missnöje från lagstiftarens sida med domstolarnas roll i dessa mål. På motsvarande sätt handlar arrendemålen om jordbrukspolitik, köpmålen om konsumentpolitik, expropriationsmålen om markpolitik, familjemålen om familjepolitik o. s. v.
En motsvarande utveckling har ägt rum när det gäller brottmålen. Tidigare var det bevisfrågorna som stod i centrum vid domstolsprövningen i brottmål. Genom det alltmer differentierade påföljdssystem som efterhand har införts ställs domstolarna nu dessutom inför komplicerade kriminalpolitiska och socialpolitiska avgöranden.
Det finns anledning tro att den pågående utvecklingen att använda lagstiftningen som ett politiskt instrument kommer att utnyttjas alltmera. Samtidigt får man räkna med att den civilrättsliga lagstiftningen i allt högre grad kommer att innehålla tvingande regler. Den närmare avvägningen av motstående enskilda intressen med beaktande av olika allmänna intressen kan däremot knappast regleras i lagstiftningen annat än genom allmänt hållna bestämmelser. De allmänna intressen som skall beaktas i rättsskipningen är inte heller alltid företrädda i processen. Domarna får därför ofta
förlita sig på egna kunskaper och erfarenheter. Det krävs därför av domaren ingående kännedom inte bara om rättsregler utan också om faktiska förhållanden inom olika områden.
Också när det gäller själva handläggningen, särskilt av de dispositiva tvistemålen, i domstolarna har man anledning räkna med betydande förändringar. Det nuvarande ordinära tvistemålsförfarandet ställer stora krav på parterna när det gäller att förbereda och utföra sin talan medan domaren ofta inskränker sig till en formell processledning inom ramen för den i rättegångsbalken i detalj reglerade processordningen. En ny syn på domarens roll i tvistemålsprocessen har kommit till uttryck i den nyligen genomförda lagstiftningen om rättegången i tvistemål som rör mindre värden. Här krävs av domaren en aktiv materiell processledning. Domaren skall inte bara vaka över de yttre formerna för processen utan han skall vägleda parterna vid talans utförande och se till att tvistefrågorna blir klarlagda och målet utrett. Han skall också försöka förlika parterna. Det är uppenbart att en processordning av det slag som nu införts beträffande de mindre tvistemålen ställer mycket stora krav på domaren. För att rätt kunna fylla sin uppgift måste han inte bara ha god kännedom om de rättsområden tvisten rör utan också kunna på ett objektivt sätt förmedla sin kunskap till parter som ofta saknar biträde.
Den här antydda utvecklingen har utan tvekan i hög grad ändrat domstolarnas och domarnas roll i samhället. Av domaren krävs att han har en god kännedom om samhällsförhållandena och behärskar skilda rättsområden. Han skall dessutom vara en skicklig förhandlingsledare och förlikningsman.
Den nuvarande ordningen som innebär att de blivande domarna i allmänhet tjänstgör hela sin yrkesverksamma tid i domstolarna bidrar till att skapa en processtekniskt skicklig domarkår. Den direkta kontakten med verkligheten är emellertid begränsad. Den information som domstolarna får i målen förmedlas av i första hand åklagare och advokater och är givetvis färgad av partsställningen. En kritisk granskning av denna information förutsätter en god kännedom om förhållandena på olika områden av samhällslivet. En sådan kännedom måste enligt min mening främjas om de blivande domarna mera allmänt är yrkesverksamma på andra områden inom rättsväsendet. Av särskild betydelse i det sammanhanget är erfarenhet från lagstiftning och verksamhet som advokat eller åklagare. Självfallet är det också fördelaktigt om domarna har erfarenhet från såväl de allmänna domstolarna som förvaltningsdomstolarna. En reform av domarutbildningen och domarkarriären med detta syfte är enligt min mening angelägen om domstolarna skall bibehålla sin nuvarande roll i samhället.
Det är emellertid ingen lätt uppgift att skapa en domarkarriär som inrymmer möjligheter för de blivande domarna att förvärva erfarenheter från andra samhällsområden. En öppnare domarbana skapar problem i fråga om anställningstryggheten och tjänstgöringsförhållandena för de blivande domarna. 1972 års domarutredning har emellertid enligt min mening anvisat en framkomlig väg för en sådan reform.
Peter Nobel:
Vid läsningen av ett par biografier över framstående amerikanska domare har jag frapperats över vilken mängd olika juristyrken dessa har utövat
under sin karriär. I England utses de förnämsta domarna bland framstående domstolsadvokater. I Sverige däremot är det inte bara domarbanan, som ter sig sluten, utan mellan alla tre karriärerna för domstolsjurister —domare, advokater och åklagare — finns det vattentäta skott. På ett tidigt stadium beträder var och en sin bana och i praktiken förekommer inget personbyte däremellan. Detta kan knappast vara till gagn för domstolsarbetet i dess helhet. Risken är stor för att var och en utvecklar sina yrkessjukdomar med bristande förståelse för den andres arbetsvillkor, men med skarp blick för grandet i hans öga. Ett livligare utbyte mellan dessa tre juristkategorier skulle vidga synfältet och förbättra atmosfären i domstolens vardag. Därför saknar jag för min del i domarutredningens betänkande en diskussion av hur domarbanan skulle kunna öppnas inte endast i botten, där rekryterna strömmar in, utan också i sidled för en trafik åt båda hållen.
Jag är inte ens helt övertygad om att de åtgärder utredningen föreslår kommer att få någon nämnvärd eller gynnsam effekt i förhållande till nuläget. Antag, att någon efter avslutad domarutbildning enligt förslaget försöker sig på advokatverksamhet. Lyckas han då få igång en bra praktik, så är det knappast troligt att han känner sig lockad att återgå till domarbanan. Lyckas han mindre väl med advokatarbetet är det tveksamt, om han innebär någon förstärkning för domarkåren. Även ur den synpunkten tror jag, att bättre resultat kunde nås med ett smidigare system för underlättande av rörelser mellan de olika juristyrkena. Utredningen uttalar sig emellertid mycket bestämt emot, att domare har tjänstledighet för utförande av andra uppdrag, exempelvis i departementen. Jag vill helst förorda sådana tjänstledigheter för bestämda tidsperioder, så att domaren kan hämta erfarenheter från andra håll. De tidsbegränsade vakanser, som härigenom uppkom, kunde i viss mån fyllas av jurister ur andra yrkesgrupper, som på så sätt fick möjlighet att tillföra domstolen sina kunskaper och erfarenheter och själva pröva domaryrket. Utredningen vill visserligen ha kvar adjunktion i frivillig form, men det är tveksamt, om denna möjlighet blir utnyttjad i större utsträckning med de domförhetsregler som föreslagits, såvida inte särskilda anslag finns för ändamålet. Även för rättskipningen kan det vara värdefullt, att domstolen i visst mål förstärks med exempelvis en advokat, som har särskilda kunskaper på just det rättsområdet eller en erfaren åklagare.
Både i direktiven och i utredningen framhålls värdet av att domaren har erfarenhet från andra områden och här framhävs med rätta särskilt lagstiftningsarbete och advokatverksamhet såsom nyttiga. Nu är det ju dock så, att den överväldigande delen av de mål, som handläggs i tingsrätt och hovrätt, inte kräver mer än rutinmässiga juridiska insatser. I den stora massan av brottmål och familjerättegångar beror inte ett materiellt riktigt avgörande av att en ny juridisk fråga får sin rätta lösning utan av helt andra saker. Här gäller det att bedöma trovärdigheten hos ett vittne, sanningshalten i en målsägandeberättelse, lämpligheten hos en förälder att vara vårdnadshavare eller prognosen för en misstänkt. Här borde fordras praktisk kunskap om människor förvärvad i nära kontakt med dessa och en någorlunda god orientering i beteendevetenskapliga resultat. Detta anser jag vara en av de allra viktigaste synpunkterna om man vill gripa sig an med en ändring av domarnas rekrytering och utbildning.
Claes H. Örn:
Olika personer har av Svensk Juristtidning inbjudits att komma med synpunkter på domarutredningen. Det må därför vara tillåtet för mig att begränsa synfältet till att gälla i första hand: synpunkter från en hovrättsfiskal i Stockholm.
Att i dag plädera för en öppnare domarbana torde, åtminstone av de yngre på denna bana, uppfattas som att slå in öppna dörrar. Redan nu tjänstgör det överväldigande flertalet av assessorer i riksdag, departement, kommittéer etc. Även bland fiskalerna tjänstgör en på senare tid snabbtväxande andel utanför sin hovrätt med tjänstledighet, i några fall som biträdande jurist på advokatbyrå eller som bankjurist, men i flertalet fall på den statliga sidan. För närvarande tjänstgör fiskaler i Svea hovrätt sålunda i arbetsdomstolen, marknadsdomstolen, försäkringsdomstolen, radionämnden, datainspektionen, statens va-nämnd, allmänna reklamationsnämnden, koncessionsnämnden för miljöskydd, hos JO, centralnämnden för fastighetsdata, DON, i departement och kommittéer etc. Att det är en från många utgångspunkter lycklig ordning med växeltjänstgöring i domstol och på andra juristbanor som härmed uppnås, är väl de flesta ense om.
En öppnare domarbana är alltså redan på väg utan reformer. Frågan är därmed om domarutredningens förslag är bättre som grundval för den framtida domarrekryteringen och -utbildningen än nuvarande system.
Domarutredningen föreslår att ungefär femtio procent av antalet fiskaler efter ett och ett halvt år i hovrätt (kammarrätt) och tingsrätt skall lämna domarbanan. Även om övergången skall göras mjuk, är saken klar: Hälften skall lämna båten. Den återstående hälften får tillsvidare tjänstgöra i tingsrätterna, men även här är beskedet klart: Sämre meritvärde vid tillsättandet av ordinarie domartjänst åt den som håller sig kvar i domstolsväsendet än åt den som söker sig över till annan juristtjänst. Den åsyftade ordningen — vilken sannolikt skulle nås om förslaget antas — är att så gott som alla fiskaler förr eller senare skall lämna domarbanan. Tio—femton eller kanske tjugo år senare skall, är det tänkt, den fiskalsutbildade återrekryteras dit.
Vilket är det sannolika utfallet av en reform av det antydda slaget? Ja, härom kan man naturligtvis gissa både det ena och det andra. Min gissning har som utgångspunkt en ganska nära kontakt under några år med sökande av tingsnotarieplatser och med tingsnotarier (presumtiva fiskaler). Jag tror att med den osäkerhet en ung jur. kand. numera känner — och har anledning att känna — inför sina möjligheter att få arbete inom det område som hans utbildning ger särskild kompetens för, så spelar frågan om anställningstrygghet en mycket större roll än tidigare för hans yrkesval. Visserligen säger statistiken att en jurist som har notariemeritering normalt sett därefter får ett arbete på en juristbana. Hans förutsättningar försämras naturligtvis inte om han skaffar sig fiskalsutbildning. Men den enskilda individen är misstrogen mot statistiken, innan han själv har ett arbete. För den notariemeriterade Herkules vid skiljevägen tillkommer också den omständigheten att han efter tolv år i skola, fem—sex år vid universitet, två och ett halvt års notariemeritering m. m., m. m. börjar tycka att det är dags att skaffa sig ett yrke. Vetskapen om att han, om han börjar i hovrätt eller kammarrätt, blir "utknuffad" från domarbanan till — i bästa fall — ett annat juristyrke efter en tid, är säkert tillräcklig för att de flesta i första hand väljer att söka sig till "det andra juristyrket" direkt. Varför gå en om-
väg? Vem vet hur konkurrensläget inom "det andra juristyrket" ser ut om ett och ett halvt år? Jag tror att domarutredningen har underskattat den betydelse det har för en notariemeriterad jurist — som i regel har förvärvsarbetande make och barn — att veta om, var och med vad han skall arbeta halvtannat år senare. Jag tror säkert att en hel del även i fortsättningen kommer att i första hand vilja söka sig till hovrätt och kammarrätt, men jag anser att all sannolikhet talar för att rekryteringsläget för dessa domstolar blir försämrat.
Detta är den ena sidan av den försämrade rekryteringssituationen. Det finns en till, som jag tror kommer att visa sig ett antal år senare, när ordinarie domartjänster skall besättas. I detta avseende är ju läget i dag, enligt domarutredningens direktiv, att det i allmänhet funnits tillgång till högt kvalificerade sökande till ordinarie domartjänst.
Om utredningens förslag genomförs, kommer de domarutbildade att till inemot hundra procent under något skede ha överförts från domarbanan till annat juristyrke. De kommer naturligtvis efter måttet av sin förmåga att verka i det nya arbetet. Den som är duktig kommer att befordras och/eller tjäna mycket pengar. Honom torde en tjänst som rådman inte locka. Bortsett från rekrytering från de även nu vanliga hållen — kanslihus m. m. och högsta domstolens kansli — är det svårt att värja sig för oron att rekryteringen till ordinarie rådmanstjänster i framtiden i huvudsak blir "negativ"; endast för den som efter tio—femton år i annan tjänst ej nått upp till en ställning och lön motsvarande en rådmans kan det vara attraktivt att söka tjänst som rådman. I enskilda fall kan naturligtvis utmärkt väl lämpade personer bli rådmän på detta vis, men själva principen "Ut med alla — tillbaka med en del, dock ej de bästa" kan med skäl ifrågasättas.
Det finns alltså risk för en i dubbelt avseende försämrad rekrytering kvalitetsmässigt, om utredningens förslag genomförs. Om man däremot bygger på nuvarande system och ger även de yngsta (i 30-årsåldern) på domarbanan anställningstrygghet, kommer detta sannolikt att betala sig dels genom en fortsatt hygglig rekrytering "i botten", dels genom att de flesta trots tjänstgöring på olika håll fortfarande ser en rådmanstjänst som det normala och naturliga sättet att avsluta sitt yrkesliv på. (Att många redan enligt nuvarande ordning statistiskt sett inte kommer att få en ordinarie sluttjänst har i detta sammanhang inte avgörande betydelse, så länge anställningstryggheten existerar. Hittills har för övrigt verkligheten visat sig ljusare än teorin.)
Naturligtvis kan en hel del göras inom ramen för det nuvarande systemet för att öka de domarutbildades kunskaper om andra yrkesfält med direkt eller indirekt beröring med domaryrket. Hovrätts- och kammarrättsbanorna kan samordnas. Möjligheterna till tjänstledighet för olika ändamål bör kunna utökas. I detta sammanhang är det svårt att låta bli att peka på den grundläggande inre motsättning som ligger i den av domarutredningen föreslagna ordningen. Vad som åsyftas är inte minst att den blivande domaren skall få kunskap om värderingar som är allmänna ute i samhället; medlet härför är att han skall tjänstgöra i andra juristyrken, framför allt statliga. Jag har svårt för att tro att verkligen åklagaren, kronofogden, polismästaren etc. i sin verksamhet i allmänhet kommer i så mycket närmare kontakt med "vanligt folks" värderingar än domaren. — Vad som där
emot skulle öka en blivande domares verklighetskännedom vore att mer praktiskt och konstruktivt än som kan ske i en domstol få arbeta med sociala problem någon tid, t. ex. som socialarbetare. Sådan tjänstgöring eller liknande skulle kunna ordnas genom ökade utbildningsinsatser inom ramen för en öppnare men hophållen domarbana, men knappast inom en helt öppen.
Ja till en öppnare domarbana — nej till domarutredningens villkor!