Lagstiftningsfrågor i riksdagen hösten 1975
I nedanstående översikt lämnas en redogörelse för lagstiftningsfrågor, som behandlats vid 1975/76 års riksmöte under hösten 1975. Liksom i tidigare översikter av samma slag har företrädesvis medtagits ärenden som bedömts särskilt intressera SvJT:s läsekrets. Skatte- och tullagstiftning förbigås praktiskt taget helt.
Stats- och förvaltningsrätt m. m. Arbetet inom den av riksdagen år 1972 tillsatta utredningen rörande riksdagens ombudsmän har lett till beslut om viss reformering av JO-ämbetets organisation och verksamhet. Reformen har främst föranletts av JO:s ökade arbetsbörda och av de nya reglerna om ämbetsansvar som trätt i kraft den 1 januari 1976. Huvuddragen i reformen, som medfört ändringar i bl.a. riksdagsordningen och statstjänstemannalagen samt en ny lag med instruktion för justitieombudsmännen, är följande.
Antalet ombudsmän skall från och med det val av ombudsmän som äger rum våren 1976 ökas från tre till fyra. Av dessa skall en vara administrativ chef för verksamheten och ha till uppgift att ge allmänna riktlinjer för arbetets bedrivande, t. ex. inriktningen av inspektionsverksamheten. Den nuvarande ordningen med ställföreträdande ombudsmän skall samtidigt upphöra. Blir ombudsman av sjukdom eller annan orsak långvarigt förhindrad att utöva sin tjänst skall riksdagen i stället särskilt välja en person att tjänstgöra för honom. Liksom hittills skall varje ombudsman självständigt svara för en bestämd ärendegrupp. Denna skall närmare anges i arbetsordning. För att i görligaste mån åstadkomma en utjämning av arbetsbördan mellan ombudsmännen har riksdagen förutsatt en större flexibilitet i ärendefördelningen än vad som hittills gällt.
Beträffande JO:s sanktionsbefogenheter gäller att JO har kvar sin åtalsrätt i fråga om sådana särskilt straffvärda handlingar som även efter ämbetsansvarsreformen kan föranleda straffrättsligt ansvar för tjänstemän i allmän tjänst. Liksom tidigare är JO berättigad att göra s. k. disciplinanmälan mot befattningshavare under hans tillsyn. Detta gäller oavsett om tjänstemannen är underkastad författningsreglerat disciplinansvar eller ej. Vidare har JO givits möjlighet att i viss utsträckning fullfölja talan mot disciplinmyndighets beslut inom det författningsreglerade området. Denna talerätt gäller även om JO själv inte initierat saken genom anmälan till disciplinmyndigheten. Om tjänsteman, som på JO:s initiativ blivit föremål för disciplin är åtgärd, för talan mot beslutet är JO motpart i domstolsprocessen. Även denna regel gäller enbart inom det författningsreglerade området.
Ämbetsansvarsreformen har vidare föranlett att JO:s tillsynsområde inte längre kunnat knytas till ämbetsansvaret. De nya reglerna innebär att JO:s tillsynsområde skall omfatta statliga och kommunala myndigheter samt tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa. Under tillsynen faller också med vissa undantag alla som innehar tjänst eller uppdrag som innefattar myndighetsutövning. Detta innebär bl. a. att taxeringsnämnder förts under JO:s tillsyn. Liksom tidigare skall tillsynen inte omfatta riksdagensledamöter, vissa riksdagen underställda organ, regeringen, JK eller leda-
möter i kommunala församlingar. Beträffande lägre befattningshavare med osjälvständig verksamhet har i JO-instruktionen intagits en regel om att JO inte bör ingripa om det inte påkallas av särskilda skäl. Statliga eller kommunala bolag skall — liksom tidigare — inte stå under tillsyn. I den mån förvaltningsuppgift överlämnats till sådant organ och med uppgiften myndighetsutövning blir befattningshavare ställd under tillsyn vid utövandet av denna befogenhet. Den nya instruktionen innehåller liksom den äldre en bestämmelse om att JO vid tillsynen över kommunala myndigheter skall beakta de former i vilka den kommunala självstyrelsen utövas.
I lagstiftningsärendet har understrukits att klagomålsprövning är JO:s viktigaste uppgift och den som är mest ägnad att tillgodose syftet med JO:s verksamhet i stort. Vid uppgiftens fullgörande skall ombudsmännen, bl. a. för att en lättnad i arbetsbördan skall uppnås, i större utsträckning än tidigare utnyttja möjligheten att överlämna anmälningar till annan myndighet för utredning och prövning. Ställningstagandet har motiverats med att vederbörande centrala förvaltningsmyndighet i allmänhet har tillsyn över hela verksamheten inom sitt förvaltningsområde och att det med hänsyn till JO-ämbetets extraordinära karaktär är väsentligt att de ordinarie tillsynsorganen i första hand utnyttjas som ett klagomålsprövande organ. I ärendet har också framhållits angelägenheten av en avvägd arbetsfördelning mellanJO och JK. Något ställningstagande härvidlag har emellertid inte gjorts med hänsyn till det pågående utredningsarbetet om JK-ämbetets utformning.
För att JO-institutionen inte skall utvecklas till ett stort ämbetsverk och därvid förlora den personliga karaktär som ämbetet hittills haft och även i framtiden bör ha har riksdagen ansett det nödvändigt att prioritera viss verksamhet. En begränsning av inspektionsverksamheten, främst såvitt gäller de rutinmässiga inspektionerna, har därför ansetts ofrånkomlig. I enlighet härmed skall JO: s inspektionsverksamhet i framtiden i första hand inriktas på myndigheter som JO på grund av klagomålsfrekvensen eller andra orsaker, t. ex. uppgifter i pressen, finner anledning att särskilt kontrollera.
Bland ändringarna kan slutligen nämnas att JO:s ämbetsberättelse från och med 1976/77 års riksmöte skall avlämnas till riksdagen senast den 15 oktober och avse föregående budgetår i stället för att — som hittills — avlämnas den 10 januari och behandla det förflutna kalenderåret.
Reformen har trätt i kraft den 1 januari 1976 med undantag för de bestämmelser som avser JO:s organisation. I denna del har ikraftträdandet bestämts till dagen efter den dag då val av justitieombudsmän förrättats under 1975/76 års riksmöte (SFS 1056 f).1
Riksdagsordningen har ändrats även i andra avseenden. Syftet med dessa ändringar, som trätt i kraft den 1 januari 1976, är bl. a. att öka möjligheterna att kalla in ersättare för riksdagens ledamöter under tid då riksmöte inte pågår och att underlätta ersättares inval i utskott (SFS 1346).
I fråga om justitiekanslerns uppgifter och befogenheter har i avvaktan på resultatet av pågående utredningsarbete beslutats en provisorisk reglering i anslutning till ämbetsansvarsreformen. Bestämmelserna överensstämmer i det väsentliga med den ovan beskrivna ordning som numera gäller för riksdagens ombudsmän. De viktigaste föreskrifterna om JK:s tillsyn och befo-
genheter har intagits i en särskild lag om justitiekanslerns tillsyn. Vissa ändringar har också gjorts i statstjänstemannalagen. Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 januari 1976 (SFS 1339 f).
Ämbetsansvarsreformen har också föranlett en särskild lag om beslutande organ i frågor om disciplinansvar m. m. enligt statstjänstemannalagen (1965: 274) beträffande tjänstemän hos riksdagen och dess organ. Lagen, som trätt i kraft den 1 januari 1976, har utformats efter principen att den reglering, som beslutats för statsförvaltningen i övrigt, i allt väsentligt bör eftersträvas även för riksdagens förvaltningsområde (SFS 1343).
Sådan skattefullmakt som avses i 8 kap. 6 § regeringsformen har tagits in i lagen om mervärdeskatt och i flertalet andra författningar avseende indirekt skatt. Härigenom har skapats de formella förutsättningarna för den i regeringsformen förutsatta ordningen att riksdagens finans- och skatteutskott, under tid då riksmöte inte pågår, skall på förslag av regeringen kunna bestämma om indirekt skatt, såvitt gäller skattesats och tid då skatten skall börja eller upphöra att utgå. Lagändringarna har trätt i kraft (SFS 1400 f).
Rösträtt och valbarhet i allmänna val i Sverige har tidigare till kommituteslutande landets egna medborgare. Genom ändringar i vallagstiftningen har i Sverige bosatta utlänningar fått rösträtt vid val av kommunfullmäktige, landsting och kyrkofullmäktige samt vid prästval. Som särskild förutsättning för utlännings rösträtt gäller att vederbörande har varit kyrkobokförd i Sverige den 1 november de tre åren närmast före valåret. Med rösträtten följer också valbarhet till kommunala förtroendeuppdrag.
Lagändringarna har trätt i kraft den 1 januari 1976 (SFS 1268 f).
I vallagen har införts nya regler för hur dubbelvald kandidat, d. v. s. kandidat som står i tur att få mandat i mer än en valkrets, skall ersättas i valkrets där han inte tillträder mandat. Lagstiftningen förebygger att särlistor som har samlat förhållandevis få röster blir överrepresenterade.
Vidare har beslutats att parti som inte får partimarkerade valsedlar utlagda genom den centrala valmyndighetens försorg — d. v. s. de partier som f. n. inte är representerade i riksdagen — skall få rätt att lägga ut sådana valsedlar på postanstalt där röstning anordnas. En förutsättning är dock att partiet har fått sin partibeteckning registrerad. Samtidigt har gjorts en mindre vidgning av statsverkets åliggande att förse lokal där röstning äger rum med partimarkerade valsedlar.
Samtidigt har lagen om kyrkofullmäktigval ändrats så att det klart framgår att även vid sådana val den preliminära sammanräkningen är offentlig.
Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 januari 1976 (SFS 1105 f).
Frågan i vilken utsträckning förvaltningslagen är tillämplig i ärenden hos barnavårdsnämnd har varit omstridd i rättstillämpningen. Förtydligande ändringar har därför gjorts i 14 § fjärde stycket barnavårdslagen. Ändringarna har trätt i kraft (SFS 1153).
Kyrkolagstiftning. Kyrkolagen har ändrats så att icke prästvigd medlem av svenska kyrkan kan få biträda vid utdelande av nattvarden efter tillstånd av domkapitlet. Lagstiftningen har trätt i kraft (SFS 1192).
En rad förtydliganden och ändringar har gjorts i lagen om förvaltning
av kyrklig jord och i lagen om kyrkliga kostnader. Ändringarna innebär bl.a. att tomträtt kan förvärvas som kyrklig jord, att stiftsnämnd erhållit talerättvid arrendenämnd och domstol och att vidgade möjligheter införts att föra över ett slag av kyrklig jord till ett annat slag av kyrklig jord. Vissa ändringar har också gjorts i lagen om biskopsval och lagen om prästval.
Lagstiftningen med undantag av prästvalslagen har trätt i kraft den 1 januari 1976 (SFS 1322 f). Sistnämnda lag träder i kraft den dag regeringen förordnar.
Enligt en särskild lag om försöksverksamhet i fråga om ordningen för vissa kyrkliga förrättningar får dop, konfirmation, vigsel och jordfästning försöksvis förrättas enligt ordning som avviker från den som föreskrivs i kyrkohandboken. Tiden för försöksverksamheten har utsträckts till utgången av år 1980 (SFS 1189).
Domkapitlet har givits befogenhet att meddela bestämmelser om den omfattning i vilken andra allmänna gudstjänster än högmässogudstjänster skall anordnas. Bestämmelserna, som trätt i kraft den 1 januari 1976, har införts i en särskild lag om andra allmänna gudstjänster än högmässa (SFS 1190).
Fastighetsrätt m. m. Genom ändring i jordabalken har införts vidgade möjligheter att få till stånd s. k. lagfartssammanträde. Lagändringen innebär att sådant sammanträde skall kunna hållas, om den som påstår sig ha förvärvat fast egendom inte kan förete sin fångeshandling eller denna är bristfällig.
Samtidigt har vidtagits vissa ändringar syftande till förenklingar i förfarandet vid anteckning om innehav av pantbrev och vilandebevis samt vid dödning av inskrivning.
Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 januari 1976 (SFS 1085).
I syfte att förebygga spekulation i hyresfastigheter och för att hindra att sådana fastigheter förvärvas av personer som är olämpliga att förvalta dem har riksdagen antagit en ny lag om förvärv av hyresfastighet m. m. Genom lagen har förvärv av hyresfastigheter gjorts beroende av tillstånd av hyresnämnd. Även förvärv av aktier i fåmansbolag och andel i handelsbolag har gjorts tillståndspliktiga under förutsättning att bolaget till huvudsaklig del ägnar sig åt förvaltning av hyresfastigheter.
Som tillståndspliktiga förvärv räknas främst köp, byte eller gåva. Om förvärvaren är staten, kommun, landstingskommun, kommunalförbund, aktiebolag som helt ägs av kommun, allmännyttigt bostadsföretag, riksorganisation av bostadsrättsföreningar eller bostadsrättsförening ansluten till sådan organisation, fordras inte tillstånd. Vissa släktförvärv är också undantagna från tillståndstvånget.
Tillstånd skall sökas hos hyresnämnden inom tre månader från förvärvet. Kommunen skall beredas tillfälle att yttra sig över ansökningen. Avslås ansökningen genom beslut som vinner laga kraft eller söker förvärvaren inte tillstånd inom föreskriven tid och på föreskrivet sätt, är förvärvet ogiltigt.
Lagstiftningen innebär vidare att kommun skall få förköpsrätt vid försäljning av aktier i bostadsbolag. Förköpsrätt föreligger, om köparen enligt lagen är skyldig att söka tillstånd till förvärvet. Regleringen är i denna del uppbyggd med förköpslagen som förebild.
Lagstiftningen, som föranlett relativt omfattande följdändringar i bl. a. lagen om arrendenämnder och hyresnämnder samt i förköpslagen, har i
fråga om fastighetsförvärv trätt i kraft den 1 januari 1976. I övrigt träder den i kraft den 1 april 1976 (SFS 1132 f).
I 136 a § byggnadslagen har gjorts ändringar som syftar till att förbättra samhällets möjligheter att kontrollera och pröva åtgärder inom skogsindustrin vilka kan innebära ökad förbrukning av svensk träfiberråvara. Ändringarna innebär att tillkomsten och lokaliseringen av industriell eller liknande verksamhet kan prövas med utgångspunkt i hushållningen med träfiberråvara. Lagstiftningen, som trätt i kraft den 1 januari 1976, har föranlett vissa följdändringar av ansvars- och påföljdsbestämmelserna i 147 § byggnadslagen (SFS 1321).
Genom ändring år 1973 i fiskerättslagens bestämmelser om samfällt fiske blev lagen om förvaltning av samfälligheter tillämplig även på samfällt fiske. Det innebar att landets drygt 2 000 fiskevårdsföreningar måste ombildas till samfällighetsföreningar enligt lagen om förvaltning av samfälligheter. Enligt övergångsbestämmelserna skulle ombildningen vara genomförd senast vid utgången av år 1978. Denna frist har förlängts till utgången av år 1983. Fristen avser även ombildning till fiskevårdsområden enligt lagen om fiskevårdsområden.
Vidare har övergångsreglerna ändrats så att även tidsbegränsad fiskeriplan för nyttjande av samfällt fiske som beslutats av länsstyrelsen med stöd av äldre bestämmelser skall kunna förlängas till nämnda tidpunkt. Kungörelsedelgivning enligt delgivningslagen skall i viss utsträckning kunna tillämpas i fråga om kallelse till sammanträde för bildande av fiskevårdsområde. Slutligen har gjorts vissa mindre ändringar i fiskerättslagens föreskrifter om märkning av utestående fiskeredskap som en konsekvens av nya regler för registrering av fiskefartyg.
Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 januari 1976 (SFS 1310 f).
Skadestånds- och försäkringsrätt. Som ett led i den pågående översynen av skadestånds- och försäkringsrätten har riksdagen beslutat nya regler om trafikförsäkring och om ersättning vid trafikskada. Reglerna har tagits in i en trafikskadelag, som med verkan från den 1 juli 1976 ersätter de nuvarande bestämmelserna i lagen angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik (bilansvarighetslagen) och lagen om trafikförsäkring å motorfordon (trafikförsäkringslagen).
Trafikskadelagen kännetecknas främst av att gällande regler om presumtionsansvar till väsentlig del ersatts med en ordning, enligt vilken trafikskadeersättning utgår direkt ur fordonets trafikförsäkring på rent objektiv grund, d. v. s. oberoende av om någon kan anses vållande till skadan eller ej. Detta gäller personskador samt sakskador utom sådana som drabbar motordrivet fordon som är i trafik eller därmed befordrad egendom. För skada av sistnämnda slag skall ersättning utgå endast då skadan har uppkommit i följd av trafik med annat fordon. Ersättning utgår därvid från detta fordons trafikförsäkring under förutsättning att skadan har orsakats genom vållande i samband med förandet av det fordonet eller genom bristfällighet hos detta. I denna del ersätts alltså presumtionsansvaret av ett vållandeansvar med vanlig bevisbörda.
På personskadeområdet innebär de nya reglerna ytterligare förbättringar för de skadelidande. Till en början försvinner nuvarande skillnader mellan
olika kategorier skadelidande. Ägare, brukare och förare av fordonet skall sålunda lika väl som andra — passagerare och utomstående — vara skyddade av fordonets trafikförsäkring och få ersättning för personskada. Vidare begränsas nuvarande möjligheter till jämkning av ersättning för personskada på grund av medvållande från den skadelidandes sida. Det innebär att jämkning får ske endast om den skadelidande har medverkat till skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Ersättning till förare som har gjort sigskyldig till rattfylleri eller rattonykterhet kan också jämkas om föraren därvid genom vårdslöshet har medverkat till skadan. Har personskada lett till döden, skall skadestånd till efterlevande kunna jämkas endast när den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.
När det gäller sakskador täcker trafikförsäkringen inte skador på det egna fordonet eller därmed befordrad egendom. Om skadorna däremot har vållats genom ett annat fordon i samband med kollision, ersätts skadorna såsom ovan nämnts från det andra fordonets trafikförsäkring. Dessa regler innebär således att den som vill ha en bättre täckning för skador på eget fordon liksom för närvarande får teckna en frivillig försäkring.
Bland de regler som trafikskadelagen i övrigt innehåller kan nämnas en jämkningsregel vid medvållande i sakskadefall som överensstämmer med motsvarande regel i skadeståndslagen, regler om solidariskt ansvar i fall då trafikskada uppkommit i följd av trafik med flera fordon, regler om ersättning för skador genom oförsäkrat eller okänt fordon samt ett flertal regler angående regressrätt. Sistnämnda regler gäller dels mellan trafikförsäkringsanstalter inbördes, dels mellan trafikförsäkringsanstalt och försäkringstagare samt mellan sådan anstalt och den som på grund av vållande eller eljest är skadeståndsskyldig för trafikskadan. Liksom gällande trafikförsäkringslag innehåller trafikskadelagen även en regel om begränsning av trafikförsäkringsgivares ansvarighet till visst belopp för varje skadehändelse.
I lagstiftningsärendet har riksdagen vidare såvitt gäller personskadefallen beslutat ändra de vid 1975 års riksmöte antagna reglerna om medvållande i skadeståndslagen (se SvJT 1975 s. 562) så att överensstämmelse uppnås mellan dessa regler och de nya bestämmelserna om medvållande i trafikskadelagen. Samtidigt har jämkningsreglerna i bilansvarighetslagen för denna lags återstående giltighetstid ersatts med en hänvisning till de nya medvållandereglerna i skadeståndslagen. Ändringarna i skadeståndslagen och bilansvarighetslagen har trätt i kraft den 1 januari 1976 (SFS 1356 f).
Fraktförares ansvarighet för skador som drabbar passagerare vid befordran med luftfartyg har genom ändringar i luftfartslagen höjts från 91 300 kr. till 270 000 kr. per passagerare i fråga om befordran som utförs av svenska lufttrafikföretag. Lagstiftningen, som tillkommit i samarbete med Norge och Danmark, träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Konkursrätt m. m. Genom ändringar i bl. a. förmånsrättslagen har fordran på grund av företagsinteckning givits företräde framför löne- och pensionsfordringar i händelse av konkurs. Samtidigt har också skattefordringarnas ställning i förmånsrättsordningen förbättrats. Löntagarnas fordringar har skyddats genom att det maximala beloppet för betalning enligt den statliga lönegarantin vid konkurs höjts från fem basbelopp till tolv basbelopp.
Vidare har vidtagits vissa jämkningar beträffande företagsinteckningens ställning när aktiebolag avregistreras på den grunden att aktiekapitalet inte
uppgår till 50 000 kr.
Lagstiftningen, som också berör bl. a. lagen om förmånsberättigade skattefordringar m. m., lagen om statlig lönegaranti vid konkurs, konkurslagen, utsökningslagen och lagen om företagsinteckning, har trätt i kraft den 1 januari 1976 (SFS 1248 f).
Relativt omfattande ändringar har även i övrigt gjorts i lönegarantisystemet vid konkurs. Ändringarna syftar bl. a. till att arbetstagarna skall få betalt enligt garantin snabbare än f. n. Sålunda har gjorts ändringar i konkurslagen och i lagen om statlig lönegaranti vid konkurs som gör det möjligt för kronofogdemyndighet att vid s. k. fattigkonkurser få kännedom om löne och pensionsfordringar tidigare än förut. Den gode mannen i fattigkonkurs skall under arbetet med att upprätta konkursbouppteckningen efter hand underrätta kronofogdemyndigheten om sådana fordringar. Tredskande gäldenär kan hämtas eller häktas för att förmås fullgöra sin uppgiftsskyldighet enligt lönegarantilagen.
Vid ordinär konkurs skall enligt de nya reglerna konkursförvaltaren snarast efter konkursbeslutet underrätta utbetalningsmyndigheten (länsstyrelsen) om fordran på lön för uppsägningstid i den mån fordringen är klar. Underrättelse bör också lämnas om annan fordran som är klar. När underrättelse lämnas om sådana fordringar, skall förvaltaren för arbetstagarens räkning bevaka fordringarna i konkursen och underrätta arbetstagaren om bevakningen.
Den tidigare gällande ordningen att kronofogdemyndigheten kan hänvisa arbetstagaren att väcka talan vid domstol om lönefordran är tvistig har slopats. I stället får talan föras genom besvär.
Slutligen har lönegarantin utvidgats till att omfatta mätningsarvode och facklig medlemsavgift samt underhållsberättigads fordran på underhållsbidrag som innehållits genom införsel.
Lagändringarna har trätt i kraft den 1 januari 1976 (SFS 1261 f).
Bolagsrätt. Som led i en fullständig revision av aktiebolagsrätten har tidigare gjorts betydelsefulla ändringar i lagstiftningen rörande aktiebolagens kapitalförsörjning, aktiekapitalets storlek samt bolagsledningens och aktieägarens rätt att ta lån från bolaget. Till fullföljande av lagstiftningsprojektet har riksdagen under hösten beslutat en reform av aktiebolagsrätten, som främst syftar till en förenkling av regelsystemet och i huvudsak har teknisk karaktär. Formellt framstår dock reformen som genomgripande genom att 1944 års lag om aktiebolag ersatts med en helt ny aktiebolagslag. Den nya lagen, som tillkommit efter samnordiskt utredningsarbete, träder i kraft den 1 januari 1977. Förenklingarna gäller särskilt reglerna om bolagsbildning och ökning av aktiekapitalet, men genomgående har gällande lagsformalitets- och publicitetsföreskrifter beskurits kraftigt. Lagen om konvertibla skuldebrev samt i huvudsak bestämmelserna om aktiebolag i lagen om förenklad aktiehantering har arbetats in i den nya lagen.
De nya reglerna innebär skärpt kontroll av att aktiekapitalet betalas intill bolaget i samband med bolagsbildning. Kontant betalning för tecknade aktier måste sålunda ske på särskild bankräkning, och bankintyg skall företes i samband med bolagets registrering. Betalas aktierna med apportegendom, skall i registreringsärendet företes särskilt intyg utfärdat av en auktoriserad eller godkänd revisor. Av intyget skall framgå att all apportegen-
dom tillförts bolaget, att egendomen inte har övervärderats samt att egendomen är eller kan antas bli till nytta för bolaget. Motsvarande gäller vid nyemission. Vid kontantemission i större bolag kan dock inbetalning göras till bolaget direkt. Auktoriserad eller godkänd revisor skall i så fall intyga att inbetalningen har ägt rum.
Styrelsens ställning i förhållande till bolagsstämman har förstärkts. Stämman får inte besluta om högre vinstutdelning än styrelsen godkänner.
Plikten att ha kvalificerad revisor har utvidgats. Alla bolag som har ett bundet eget kapital på 1 milj. kr. eller mer måste ha auktoriserad eller godkänd revisor. Om bolaget har tillgångar enligt balansräkningen motsvarande 1 000 basbelopp eller mer än 200 anställda eller om bolagets aktier eller skuldebrev är noterade på fondbörs, skall bolaget ha auktoriserad revisor.
Redovisningsbestämmelserna har samordnats med det för riksdagen framlagda men ännu inte behandlade förslaget till ny bokföringslag. I den nya aktiebolagslagen har upptagits endast bestämmelser som uteslutande är tilllämpliga på aktiebolag. I sak innebär den nya lagstiftningen krav på en väsentligt öppnare redovisning. Omsättningssumman skall sålunda i princip redovisas öppet, och i större bolag skall lagerreserven och förändringar i denna anges. Finansieringsanalys blir obligatorisk för större bolag. Koncernredovisning skall alltid upprättas av moderbolaget och blir offentlig. För större bolag uppställs krav på delårsrapporter.
När större bolag erbjuder allmänheten att teckna aktier eller obligationer till ett sammanlagt belopp av 1 milj. kr. eller mer, kräver den nya lagen emissionsprospekt.
Nuvarande regler om att bolag med omfattande upplåning måste avsätta viss del av vinsten till skuldregleringsfond har avskaffats. Däremot har man behållit bestämmelserna om obligatorisk avsättning till reservfond intill dess denna uppgår till 20 procent av aktiekapitalet.
I ärendet har riksdagen också antagit en lag om införande av aktiebolagslagen samt vidtagit ändringar i bl. a. lagen om förenklad aktiehantering, lagen om ekonomiska föreningar och aktiefondslagen (SFS 1385 f).
Straff- och processrätt. I avvaktan på bl. a. resultatet av en allmän översyn av förmögenhetsbrotten som f. n. förbereds har riksdagen beslutat en partiell reform av brottsbalken såvitt gäller stadgandena om grov stöld, rån, återfall i brott, villkorlig dom och skyddstillsyn.
Beträffande grov stöld innebär ändringarna att inbrott utgår bland de i 8 kap. 4 § angivna omständigheter som skall särskilt beaktas vid bedömningen huruvida ett stöldbrott är grovt. Lagrummet har i stället kompletterats med ett nytt rekvisit som innebär att gärningen i regel skall anses grov om den är av särskilt hänsynslös art. Ett syfte med reformen i denna del är att — i enlighet med de intentioner som låg bakom den vid brottsbalkens tillkomst genomförda regleringen av brottet grov stöld — åstadkomma en mera nyanserad bedömning av tillgreppsbrotten.
Ändringen i fråga om rån öppnar möjlighet för domstolarna att från rånstadgandets tillämpningsområde undanta förfaranden av mindre allvarlig art och att i stället döma för annat brott som förfarandet innefattar, t. ex. misshandel och snatteri. Dessutom har stadgandets ordalydelse ändrats så att därav tydligt framgår att rånhot föreligger även i de fall då faran objek-
tivt sett inte är trängande men hotet väl för den hotade framstår såsom innebärande trängande fara. Exempel på sådana fall utgör hot med en leksakspistol vilken den hotade tror är ett riktigt skjutvapen.
Beträffande återfall i brott innebär reformen att bestämmelserna i brottsbalken och i lagen om införande av brottsbalken om förhöjt straff vid återfall upphävs. På påföljdssidan har vidare genomförts en sådan ändring att domstolarna getts möjlighet att med anledning av ny brottslighet kombinera ett förordnande om fortsatt villkorlig dom eller skyddstillsyn med ådömande av ett särskilt bötesstraff.
Lagändringarna träder i kraft den 1 april i år (SFS 1395 f).
Med anledning av ett svenskt tillträde till en inom Europarådet utarbetad konvention om överförande av lagföring i brottmål har riksdagen antagit en lag om internationellt samarbete rörande lagföring för brott.
Lagen innebär att Sverige hos stat, som har tillträtt konventionen, kan göra framställning om överförande av lagföring för brott mot svensk lag. En förutsättning härför är att den misstänkte har hemvist i den främmande staten eller annan närmare anknytning dit. Enligt lagen skall överförande av lagföring också kunna ske efter det att dom har meddelats här. Detta gäller dock endast om domen inte kan verkställas och utlämningsförfarande inte heller kan komma till stånd. Framställning om överförande av lagföring medför enligt lagen hinder mot att åtal väcks här. Har åtal hunnit väckas, medför framställningen rättegångshinder. På motsvarande sätt får här i landet meddelad dom inte verkställas. Framställningen medför även att tiden för åtalspreskription här förlängs med sex månader.
Lagen gör det också möjligt för annan stat, som har tillträtt konventionen, att i Sverige begära lagföring för brott enligt dess lag på motsvarande villkor. Vid prövningen av en sådan framställning skall kravet på dubbel straffbarhet upprätthållas. Lagen ger också betydande utrymme för en diskretionär prövning av framställningen. Kommer lagföring till stånd här, skall svensk strafflag tillämpas. I lagen regleras vidare användningen av tvångsmedel i fråga om brott, som inte ursprungligen faller under svensk straffrättslig behörighet.
Samtidigt har vidtagits vissa formella ändringar i brottsbalken i fråga om reglerna för svensk strafflags tillämplighet och i rättegångsbalken såvitt gäller bestämmelserna om undantag från principen om hinder mot ny lagföring sedan dom meddelats.
Lagstiftningen träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Relativt omfattande ändringar har gjorts i reglerna om val av nämndemän. Enligt den nya ordningen kan en minoritet inom kommunfullmäktige vid val av nämndeman i tingsrätt påkalla tillämpning av proportionell valmetod i de undantagsfall där någon överenskommelse mellan partigrupperna om fördelningen av kommunens nämndemansplatser inte kan nås. Den nuvarande sexåriga mandattiden för nämndeman har behållits. En nyhet är emellertid att hälften av nämndemännen skall tillsättas vart tredje år.
Uppgiften att utse nämndemän i fastighetsdomstol har överförts till landstingen. Beträffande nämndemän i fastighetsdomstol har i övrigt införts bestämmelser som i huvudsak överensstämmer med dem som gäller för nämndemän i tingsrätt. Detsamma gäller i fråga om val av nämndemän i länsskatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt.
I lagstiftningsärendet har också vidtagits sådan ändring i reglerna om tingsrätts sammansättning att tingsrätt kan förstärkas med en juristdomare och en nämndeman vid huvudförhandling i vidlyftiga brottmål. Omröstningsreglerna har anpassats härtill. Vidare har det religiösa inslaget i vittne seden och andra eder inför domstol tagits bort. I fortsättningen skall ed avges på heder och samvete.
Lagändringarna berör bl. a. rättegångsbalken, lagen om arrendenämnder och hyresnämnder, vattenlagen, brottsbalken, lagen om domstolar i fastighetsmål, lagen om allmänna förvaltningsdomstolar, lagen om skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt, förvaltningsprocesslagen och sjölagen. Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 januari 1976. Vad som föreskrivits i fråga om nämndemannaval träder dock i kraft först den 1 januari 1977. Enligt särskild övergångsbestämmelse gäller att löpande tjänstgöringstider för nämndemän upphör vid utgången av år 1976. Nyval av nämndemän för tiden från och med år 1977 skall med tillämpning av de nya bestämmelserna äga rum under år 1976. Valet förrättas av de under år 1976 nyvalda fullmäktige. Härvid skall halva antalet nämndemän utses för en tid av tre år och återstoden för en tid av sex år (SFS 1288 f).
Genom ändringar i rättshjälpslagen har åstadkommits en lösning av det redan vid rättshjälpsreformens genomförande aktualiserade spörsmålet om ersättning av allmänna medel för kostnader för särskilt utsedd skiftesman vid bodelning.
Enligt den nya ordningen skall som kostnad för allmän rättshjälp anses den rättssökandes kostnad för skiftesman som av domstol förordnats att verkställa bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad. En bestämmelse härom har intagits i lagen. En grundläggande förutsättning för att ersättning till skiftesman skall betalas av staten är att den rättssökande beviljas allmän rättshjälp i bodelningsärendet. Enligt de allmänna reglerna måste han således ha såväl behov av bistånd i angelägenheten som befogat intresse av att få sin sak behandlad.
Jämsides med den nya bestämmelsen om skiftesman har intagits ett stadgande om begränsning av möjligheterna att få biträde förordnat i bodelningsärende i anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad. I sådant ärende skall sålunda biträde få förordnas endast om särskilda skäl föreligger med hänsyn till makarnas förhållanden eller boets beskaffenhet. Lagstiftningen innebär att bistånd genom skiftesman prioriteras framför bistånd genom biträde åt endera eller båda parterna.
Frågan om en utvidgning av rättshjälpsförmånerna vid bodelning skall ytterligare övervägas av den nyligen tillsatta utredningen om en allmän översyn av rättshjälpssystemet.
Andra jämkningar i rättshjälpslagen syftar till att förenkla handläggningen av rättshjälpsärenden. Det gäller här frågor om rättshjälpsnämnds sammansättning och beslutsförhet, kostnad för expeditions- och exekutionsavgift, ersättningsskyldighet för ränta på rättshjälpskostnad och beslut om upphörande av rättshjälp åt misstänkt i brottmål.
I samma ärende har vidare beslutats en mindre ändring av reglerna om återbetalningsskyldighet till statsverket i lagen om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m. m.
Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 januari 1976 (SFS 1302 f).
Lagen om handräckning vid taxeringsrevision (handräckningslagen) har
ersatts av en bevissäkringslag för skatte- och avgiftsprocessen. Den nya lagen är avsedd att tillämpas inom praktiskt taget hela skatte- och avgiftsområdet och syftar till att på ett smidigare och effektivare sätt än tidigare säkra bevismedel, d. v. s. räkenskapsmaterial och annat bevismaterial som det författningsenligt åligger skattskyldig eller avgiftsskyldig att tillhandahålla för granskning. Säkringsåtgärderna har benämnts beslag, försegling och eftersökning. Eftersökning och beslag motsvarar i huvudsak handräckning enligt handräckningslagen. Försegling av utrymme är ett i stort sett nytt institut.
Säkringsåtgärderna kan användas var för sig eller i kombination med varandra. Beslut kan i vissa fall fattas utan att kontakt dessförinnan tagits med den som berörs av åtgärderna. Beslag sker genom att bevismedel omhändertas. Åtgärden får användas om bevismaterial inte tillhandahålls för granskning eller risk föreligger att materialet kommer att undanhållas eller förvanskas. Samma riskvillkor har föreskrivits för beslut om eftersökning. Denna åtgärd innebär att förvar eller utrymme får genomsökas för efterforskande av bevismedel. Försegling är närmast ett hjälpmedel för att genomföra beslag eller eftersökning och får användas dels när granskningsmannen inte får tillåtelse att undersöka förvar eller utrymme, dels när det gäller att tillfälligt säkra bevismedel som lämnats kvar hos innehavarna.
Eftersökning i privatutrymme får beslutas endast av länsskatterätt, medan beslut om annan säkringsåtgärd får fattas av vissa tjänstemän inom vederbörande myndighet. Beslut om säkringsåtgärd skall i princip verkställas av kronofogdemyndighet. Den som berörs av säkringsåtgärden kan anföra besvär hos länsskatterätten över beslut och verkställighet enligt bevissäkringslagen. Han har dessutom rätt att hos länsskatterätten yrka att beslagtaget bevismedel skall undantas från granskning.
Som en följd av bevissäkringslagen har gjorts vissa ändringar av granskningsbestämmelser i bl. a. taxeringslagen, uppbördslagen och tullagen. Ändringarna avser i stort sett att förtydliga vad som avses med verksamhetslokal i dessa lagar. Lagstiftningen har trätt i kraft (SFS 1027).
Utlänningslagstiftning. Omfattande ändringar har skett i utlänningslagen. En nyhet är att utlänningar även om de inte är att anse som politiska flyktingar skall beredas fristad i vårt land om de på grund av de politiska förhållandena i hemlandet inte vill återvända dit och om de kan åberopa tungt vägande skäl till stöd härför. Endast om det föreligger särskilda skäl får de vägras rätt att vistas i Sverige. Detsamma gäller utlänningar som har övergett krigsskådeplats eller flytt från sitt hemland för att undgå förestående krigstjänstgöring (krigsvägrare). Bestämmelserna kompletteras av regler om hinder mot verkställighet av beslut om avvisning, förpassning, förvisning och utvisning. Vid verkställighet av sådant beslut gäller att krigsvägrare inte får befordras till land, där han löper risk att sändas till krigsskådeplats, såvida inte särskilda skäl för verkställighet föreligger och han inte kan befordras till annat land. I fråga om andra utlänningar som omfattas av de nya skyddsreglerna gäller att de inte får befordras till sitt hemland eller land där de löper risk att sändas till hemlandet om de anför synnerliga skäl.
Det hittillsvarande bosättningstillståndet, som kunnat meddelas sedan utlänningen varit bosatt här i två år och som skyddat honom mot risken att bli avlägsnad ur riket, har ersatts med ett nytt institut, permanent uppehålls-
tillstånd. Sådant tillstånd kan beviljas efter i regel ett års vistelse i landet.
Möjligheterna för utlänning att överklaga beslut om avvisning och förpassning samt om verkställighet av avlägsnande beslut har vidgats väsentligt. Vidare har möjligheterna att ta utlänning i förvar i avvisnings-, förpassnings- eller utvisningsärenden eller före verkställighet av avlägsnande beslut begränsats. Sådant frihetsberövande skall sålunda i allmänhet endast få ske om det föreligger sannolika skäl för avvisning, förpassning eller utvisning eller då fråga uppkommer om verkställighet av sådan åtgärd eller förvisning. En ytterligare förutsättning är att det med hänsyn till utlänningens personliga förhållanden eller övriga omständigheter skäligen kan befaras att han kommer att hålla sig undan eller här bedriva brottslig verksamhet eller att hans identititet är oklar. Förvarstidens längd har förkortats. Möjligheterna att föra talan mot beslut om förvar har vidgats.
Ytterligare en nyhet är att beslut om avvisning, förpassning och utvisning preskriberas efter två år.
Lagstiftningsärendet har också berört bestämmelserna i den s. k. terroristlagen, som upphörde att gälla vid utgången av 1975. De bestämmelser som fanns i terroristlagen om telefonavlyssning, brevkontroll och vissa andra tvångsåtgärder har i väsentligen oförändrat skick förts över till en särskild lag om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall. Lagen gäller under ett år. Övriga bestämmelser i terroristlagen har förts in i utlänningslagen och därvid ändrats på vissa punkter. Ändringarna innebär bl. a. att det för reglernas tillämpning på viss utlänning förutsätts inte bara som tidigare att han har anknytning till terroristorganisation utan även att det föreligger fara för att just han medverkar till terroristhandlingar i vårt land. I samband med integreringen av terroristbestämmelserna i utlänningslagen har möjligheterna enligt sistnämnda lag att tillgripa s. k. politisk utvisning inskränkts till fall när utvisningen bedömts vara påkallad av hänsyn till rikets säkerhet.
Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 januari 1976 (SFS 1358 f).
Näringsrätt. Lagen om otillbörlig marknadsföring ersätts från den dag regeringen bestämmer — sannolikt den 1 juli 1976 — av en ny marknadsföringslag. Lagstiftningen bygger på förutsättningen att samhällets önskemål i fråga om företagens produktutformning och produktinformation liksom hittills i allmänhet skall kunna tillgodoses med hjälp av frivilliga överenskommelser och utfärdande av riktlinjer. Lagen ger emellertid under vissa förutsättningar möjlighet till tvingande åtgärder. Bl. a. kan näringsidkare åläggas att lämna sådan produktinformation som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Vidare kan förbud meddelas mot försäljning och uthyrning av varor som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom. Detsamma gäller varor som är uppenbart otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål.
Såväl åläggande att lämna information som förbud mot försäljning eller uthyrning skall enligt lagen meddelas av marknadsdomstolen på talan av konsumentombudsmannen (KO). Det har förutsatts att marknadsdomstolen vid bedömningen i de enskilda fallen tar hänsyn till allmänt hållna riktlinjer som konsumentverket kan ha utfärdat men att samtidigt möjligheter skall finnas att jämka dessa med hänsyn till omständigheterna i övrigt kring den prövade marknadsföringen. Åläggande eller förbud skall normalt förenas med vite.
I samband med lagstiftningen har vidare beslutats att konsumentverket och KO skall slås samman till en organisation, benämnd konsumentverket, som skall stå under ledning av en styrelse och där chefen tillika skall vara konsumentombudsman. Enskilda ärenden som skall föras till marknadsdomstolen skall KO sköta självständigt och under eget ansvar. Hur organisationen mer i detalj skall utformas övervägs f. n. av en organisationskommitté.
Lagstiftningen har föranlett vissa följdändringar i konsumentköpslagen. Ändringarna innebär bl. a. att underlåtenhet att fullgöra informationsåläggande enligt marknadsföringslagen i vissa fall kan medföra även civilrättsligt ansvar för den näringsidkare som har varit försumlig. Det skall härvid vara fråga om information rörande varans beskaffenhet eller användning. Om underlåtelsen kan antas ha inverkat på köpet, skall varan anses behäftad med fel och konsumenten i följd härav kunna få avdrag på köpeskillingen eller i allvarligare fall häva köpet (SFS 1418).
Regleringen av tillfällig handel, varmed med vissa undantag avses salubjudande av varor på tillfälligt begagnat försäljningsställe eller under kringföring, skärps väsentligt från och med den 1 juli 1976. De nya bestämmelserna, som intagits i en lag om tillfällig handel, innebär att den angivna handelsformen starkt begränsas. Den nuvarande rätten att inomhus bedriva handel utan tillstånd upphör. Tillstånd skall med visst undantag meddelas endast om särskilda skäl föreligger. Vid bedömningen skall främst beakta som handeln har väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt. Tillståndsprövningen flyttas från polismyndigheten till länsstyrelsen (SFS 985).
Socialförsäkring m. m. Ombordanställda på svenskt handelsfartyg i tjänst hos entreprenör, t. ex. i restaurations-, tvätteri- och försäljningsrörelse, har genom ändring i lagen om allmän försäkring fr. o. m. den 1 januari 1976 fått rätt till tilläggspension och sjömanspension på samma sätt som redaranställda (SFS 949).
I samma lag har också vissa ändringar genomförts beträffande tandvårdsförsäkringen. Sålunda gäller nya anslutnings- och etableringsbestämmelser för tandläkare fr. o. m. den 1 januari 1976, innebärande att den automatiska anslutningen av tandläkarna ersatts med en frivillig anslutning inom ramen för en legal garanti för tandvårdsförsäkringen. Riksförsäkringsverket skall liksom tidigare ha möjlighet att förordna om inskränkning i rätten attstå utanför försäkringen och om begränsning i rätten att som privatpraktiserande tandläkare ansluta sig till försäkringen. Etableringsregeln skall gälla längst till 1979 (SFS 1156).
Enhetliga regler för beräkning av socialförsäkringsavgifter på uppdragsinkomster har genomförts fr.o. m. den 1 januari 1976. Enligt de nya reglerna, som intagits i bl. a. lagen om allmän försäkring, är uppdragstagaren befriad från avgiftsskyldighet. I stället är uppdragsgivarna, som tidigare erlade socialförsäkringsavgifter endast om de åtagit sig detta enligt s. k. likställighetsavtal, automatiskt skyldiga att erlägga avgifterna i fråga. Uppdragsinkomst skall vid beräkning av sjukpenninggrundande och pensionsgrundande inkomst alltid anses som inkomst av anställning. För egenföretagare har bibehållits möjligheten att träffa fullständiga likställighetsavtal såvitt avser vissa uppdrag.
Tilläggspensionsskyddet för anställda i verksamhet som bedrivs i Sverige
av utländsk arbetsgivare har samtidigt förstärkts genom ändringar som innebär att sådana anställdas lön skall hänföras till inkomst av anställning vid beräkning av tilläggspensionsavgift och pensionsgrundande inkomst för tillläggspension (SFS 1160).
Lagen om kostnadsfria prisnedsatta läkemedel m. m. har ändrats så, att den som är sjukförsäkrad enligt lagen om allmän försäkring får ersättning för kostnader för läkemedel som köps i de övriga nordiska länderna. Ersättningen utgår efter motsvarande regler som gäller för läkemedel som ordineras och köps i Sverige. Ändringarna träder i kraft den dag regeringenbestämmer (SFS 1159).
Vissa ändringar har företagits i studiestödslagen. Från den 1 januari 1976 kan sålunda den som beviljats studiemedel för helt kalenderår eller helt läsår få extra studiemedel om basbeloppet höjs. Beloppen uppgår för heltids och deltidsstuderande till 70 resp. 35 procent av skillnaden mellan basbeloppet för november och maj månader, om basbeloppet mellan dessa månader har stigit med minst 400 kronor. Vidare har det under våren 1975 beslutade nya vuxenstudiestödet samordnats med sjukförsäkringen genom provisoriska regler. Från den 1 juli 1976 sker dessutom vissa ändringar vid inkomst- och förmögenhetsberäkningen vid studiemedelstilldelningen. Sålunda höjs fribeloppsgränsen vid prövning mot egen inkomst från 40 till 55 % av basbeloppet för heltidsstuderande som studerar minst 4 månader. Vid kortare studietid sker en motsvarande liberalisering av inkomstprövningsregeln. Återbetalningspliktiga studiemedel skall få avräknas som skuld vid förmögenhetsberäkningen (SFS 1186).
Efter ändring i lagen om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension skall vuxenstudiebidrag enligt studiestödslagen eller utbildningsbidrag under arbetsmarknadsutbildning inte räknas in i den inkomst som ligger till grund för tilläggens beräkning (SFS 1187).
Övrigt. Det statliga partistödet enligt lagen om statligt stöd till politiska partier har höjts med hänsyn främst till förändringarna i det allmänna kostnadsläget. Höjningen innebär att partistödet, som i huvudsak varit oförändrat sedan partistödslagen tillkom år 1972, generellt räknas upp med ca 35 % för år 1976 (SFS 1109).
En ny terrängkörningslag har ersatt lagen om körning i terräng med motordrivet fordon. Enligt den nya lagen är terrängkörning på bar mark med terrängfordon och vissa andra fordon förbjuden i hela landet. Vidare har införts generella förbud mot terrängkörning även på snötäckt mark inom de delar av fjällområdet som regeringen bestämmer och dessutom på skogsföryngringar. Undantag skall kunna göras för nyttotrafik, körning i räddningstjänst eller när det annars föreligger särskilda skäl.
I fråga om annan mark får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer förbjuda eller meddela föreskrifter för terrängkörning, om sådan körning inom visst område kan medföra olägenhet från naturvårdssynpunkt eller annan allmän synpunkt.
Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 januari 1976 (SFS 1313).
Enligt lagen om kontant arbetsmarknadsstöd, som trädde i kraft den 1 ja-
nuari 1974, utgår sådant stöd till personer som inte är arbetslöshetsförsäkrade eller som inte uppfyller ersättningsvillkoren i arbetslöshetsförsäkringen. I vissa fall kan stödet utgå också till den vars rätt till ersättning från arbetslöshetskassa upphört.
Stödbeloppet har fr. o. m. den 1 januari 1976 höjts med 10 kr. per dag för helt stöd och 5 kr. per dag för halvt stöd. Vidare har reglerna om reduktion av stödbeloppet på grund av makes inkomst jämkats (SFS 1274).
I anslutning till godkännande av bl. a. 1973 års havsföroreningskonvention och 1974 års Östersjökonvention har beslutats ny lagstiftning mot vattenförorening från fartyg. De nya bestämmelserna har förts in i en ny lag om åtgärder mot vattenförorening från fartyg inom Östersjöområdet samt i lagenom åtgärder mot vattenförorening från fartyg och i lagen om förbud mot dumpning av avfall i vatten.
Lagstiftningen, som träder i kraft den dag regeringen bestämmer, innebär i huvudsak följande. För Östersjöområdet gäller ett totalförbud mot utsläpp från fartyg av olja, oljerester, oljeblandat barlastvatten och andra slag av oljehaltiga blandningar. Toalettavfall och fast avfall får släppas ut från fartyg endast i undantagsfall eller på särskilda villkor. Nu beskrivna regler gäller även inre vatten — d. v. s. sjöar och vattendrag — och svenskt vatten utanför Bohuskusten.
För att oljeblandat barlastvatten o. d. skall kunna tas om hand på ett från miljösynpunkt betryggande sätt skall särskilda mottagningsanordningar finnas i hamnar, där man lastar olja, vid reparationsvarv och på andra platser där fartyg kan behöva lämna oljeförorenat vatten. Ansvariga för anordningarna är vederbörande oljeföretag, varv etc. Andra oljerester — liksom toalettavfall och fast avfall som kan behöva avlämnas i hamn — skall om händertas inom ramen för det kommunala renhållningsmonopolet.
Efter ändringar i sjömanslagen kan dispens medges från regeln att en kvinna måste ha fyllt 18 år för att få sysselsättas i fartygsarbete. Enligt den nya ordningen skall kvinna på samma villkor som gäller för manlig arbetstagare — efter prövning i varje särskilt fall — få användas i fartygsarbete, om hon har påbörjat eller genomgått yrkesutbildning för sådant arbete. Lagändringen har trätt i kraft den 1 januari 1976 (SFS 1338).
Silvervärdet i tidigare utgivna enkronor ligger numera avsevärt högre än myntens nominella värde. För att förhindra att den som bryter mot gällande nedsmältningsförbud tillgodogör sig sådant övervärde har bestämmelser om förverkande införts i lagen om förbud mot nedsmältning av mynt. Lagstiftningen har trätt i kraft (SFS 1016).
En lag om varningstext och innehållsdeklaration på tobaksvaror träder i kraft den 1 januari 1977. Lagen innebär att förpackning till tobaksvara skall vara märkt med upplysning om hälsorisker vid tobaksbruk och med uppgift om skadliga ämnen i tobak. Det skall ankomma på regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att meddela de närmare föreskrifter som behövs för tillämpningen av lagstiftningen (SFS 1154).
Tillämpningstiden för den allmänna prisregleringslagen, som gick ut den 20 december 1975, har förlängts ytterligare ett år (SFS 1172).
Ove Lindh1