Marknadsdomstolen i nuet och inför framtiden

 

Av domstolens ordförande PETER WESTERLIND¹

 

 

 

Under 1960-talet kunde i vårt land liksom i många andra förmärkas ett kraftigt stegrat intresse för konsumentskyddsfrågor. Flera observatörer har framhävt det märkliga hos det engagemang i "consumerism" vilket med ens kom att prägla västvärlden. Sverige blev ingalunda oberört av denna intressevåg. Den politiska debatten avspeglade rätt snart att omtanken om konsumenterna började ges hög prioritet i de flesta läger. Påtagliga effekter härav blev olika åtgärder som syftade till en ganska brett upplagd reformverksamhet, såsom tillsättandet av konsumentutredningen och reklamutredningen samt tilläggsdirektiv till köplagsutredningen. Mera i det tysta igångsattes inom justitiedepartementet det lagstiftningsarbete vars resultat blev lagen om otillbörlig marknadsföring, redan från början allmänt kallad marknadsföringslagen.
    Nu i efterhand är det inte utan att just ikraftträdandet av marknadsföringslagen — en lagstiftning som i hög grad bär statsrådet Carl Lidboms personliga signum — ter sig såsom den viktiga händelsen i fråga om uppbyggandet av konsumentskyddet i Sverige. Före marknadsföringslagens tillkomst var det väl inte så mycket sämre beställt med konsumentskyddet i vårt land än i andra, jämförbara länder. Genom marknadsföringslagens ikraftträdande den 1 januari 1971, emellertid, blev Sverige i vissa hänseenden ett föregångsland på konsumentskyddets område. Det är man åtminstone mycket ivrig att betona ute i världen. Också i avlägsna länder som USA, Kanada, Japan och Australien har jag fått höra den svenska marknadsföringslagens konsumentskydd prisas som förebildligt och efterföljansvärt. I våra nordiska grannländer är det mer eller mindre slaviskt kopierat. För inte länge sedan reste en australiensisk regeringsledamot hit enkom för att studera marknadsföringslagen och dess tillämpande. Själv saknar jag inte förståelse för den höga betygssättningen av vad marknadsföringslagen har åstadkommit för konsumenterna. Vid det här laget är det nämligen mycket väl känt att åtgärder, som avser att skydda konsumenten, i väsentlig utsträckning

 

¹ Vissa avsnitt av framställningen ansluter ganska nära till en av förf. skriven artikel i den av konsumentverket utgivna tidskriften Konsumenträtt; se nr 3/ 1975 s. 8 ff ("Marknadsföringslagen en viktig milstolpe i konsumentskyddet"). 

 

27—Svensk Juristtidning 1976

 

måste gå ut på att trygga honom just mot otillbörlig marknadsföring. Marknadsföringslagen som medel för strävandena att förbättra konsumentens ställning blev med andra ord inriktad mot ett synnerligen angeläget fält. Denna primära orsak till att marknadsföringslagen kom att betyda så mycket kan kompletteras med en annan förklaringsgrund; de institutioner som marknadsföringslagstiftningen introducerade såsom instrument för dess syften visade sig kunna användas också på de närliggande konsumentskyddsområden som snart nog vann aktualitet. Mekanismerna befanns med andra ord vara påtagligt utvecklingsbara.
    I och med att marknadsföringslagen trädde i kraft den 1 januari 1971 började också verksamheten hos marknadsdomstolen, alltså den myndighet som har att tillämpa marknadsföringslagen, den myndighet som har att avgöra vad som är otillbörlig marknadsföring. Ändå bör väl inte marknadsdomstolen klassificeras som en vid det laget alltigenom ny institution. Under namnet näringsfrihetsrådet hade i hela 17 år dessförinnan existerat en begynnelse till marknadsdomstolen. Näringsfrihetsrådet hade ju varit den myndighet som haft det slutliga ansvaret för tillämpningen av 1953 års konkurrensbegränsningslag eller, som dess fullständiga namn är, lagen om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet, och också den lagen fördes in under marknadsdomstolens domvärjo. I det stora hela tedde sig emellertid marknadsdomstolen som någonting nytt. Och det nya var dels den avsevärda utvidgningen av verksamhetssfären dels den förstärkta karaktären av domstol. Sammanfattningsvis kan marknadsdomstolen presenteras som en institution vilken såsom första och enda dömande instans handlägger ärenden enligt konkurrensbegränsningslagen, ärenden enligt marknadsföringslagen och vidare ärenden enligt lagen om förbud mot oskäliga avtalsvillkor. När den sist angivna lagen trädde i kraft den 1 juli 1971, blev den hittillsvarande bilden fullständig; marknadsdomstolen hade fått sitt tredje verksamhetsfält.
    Om marknadsdomstolens befattning med konkurrensbegränsningslagen kan till en början sägas följande. Den lagen reser i sig förbud mot vissa utpekade arter av konkurrensbegränsning, nämligen s. k. fasta bruttopriser och anbudskarteller, och en av domstolens funktioner på området är att pröva ansökningar om dispens från dessa förbud. Därutöver ankommer det på domstolen att — som det står i konkurrensbegränsningslagen — "genom förhandling söka undanröja skadlig verkan av konkurrensbegränsning som bringas under dess bedömning". I förhandlingssammanhangen liksom när det är fråga om dispensärenden förs det allmännas talan inför domstolen av

 

näringsfrihetsombudsmannen, NO. Skulle förhandling till undanröjande av skadlig verkan av konkurrensbegränsning inte leda till att sådan verkan kan avlägsnas, har marknadsdomstolen att anmäla det förhållandet till regeringen, förutsatt att saken är av större vikt. Vid konkurrensbegränsning som består i leveransvägran äger institutionen emellertid en klart domstolsmässig befogenhet; kan där den skadliga verkan inte undanröjas genom förhandling, får marknadsdomstolen vid vite ålägga företagare i tidigare försäljningsled att sälja till företagare i senare försäljningsled på villkor som han erbjuder andra företagare.
    Förfarandet i mål som rör skadlig verkan av konkurrensbegränsning kännetecknas otvivelaktigt av en viss vidlyftighet. Procederet sönderfaller i två faser. Den första syftar till att fastställa huruvida skadlig effekt verkligen föreligger. Handläggningen av den frågan har samma karaktär som en rättegång i tvistemål; efter en vanligtvis muntlig förberedelse följer sålunda ett rättegångssammanträde för slutlig handläggning av målet, en huvudförhandling. Och avgörandet i denna fråga har formen av en ordinär dom, kan man säga. Utmynnar domen i att skadlig verkan konstateras vara för handen, möter nästa fas i proceduren, d. v. s. själva den förhandling som nyss har varit på tal. Jag har ju nämnt att det ankommer på marknadsdomstolen att "genom förhandling söka undanröja skadlig verkan av konkurrensbegränsning som bringas under dess bedömning". Här rör det sig alltså om förhandling i ordets avtalstekniska mening, inte främst i dess gängse processuella innebörd. Men som sagt: om det inte går att få till stånd uppgörelse som leder till att den skadliga verkan avlägsnas och fråga tillika är om en leveransvägran, så blir slutet också på den andra fasen i proceduren ett slags dom, närmare bestämt ett vitesföreläggande av redan angivet innehåll.
    Fast konkurrensbegränsningslagen, NO-ämbetet och marknadsdomstolens embryo näringsfrihetsrådet hade vid tiden för tillkomsten av en mera utvecklad marknadsrätt, alltså vid 1971 års ingång, funnits till i hela 17 år, så var allmänhetens förtrogenhet med verksamheter och institutioner på det gebitet förvånansvärt undermålig.
    Helt annorlunda förhöll det sig då beträffande den nystartade aktiviteten på marknadsföringsområdet. Marknadsföringslagen och framför allt konsumentombudsmannaämbetet blev med ens kända begrepp. Den litet mera besvärliga företeelse, som till en början framträdde under namnet marknadsrådet, kom väl inte i fokus på samma sätt. Härtill bidrog just namnet. Vid detta laget har vetskapen om vår existens säkerligen trängt utanför de invigda kretsarna. För den framgången har vi att tacka inte minst ett företag som heter "Holi-

 

day Magic" och varför inte också tidningen Helg-Extra med dess supporters inom pressen.
    Själva den centrala substansen i marknadsföringslagen utgörs av en mycket allmänt formulerad paragraf, den s. k. generalklausulen; det heter där att, om näringsidkare vid marknadsföring av vara eller tjänst företar reklamåtgärd eller annan handling som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare, så kan marknadsdomstolen meddela honom förbud att fortsätta därmed eller att företa annan liknande handling; förbud skall förenas med vite, om inte detta av särskilda skäl är obehövligt. Och den som i det här fallet för det allmännas talan inför marknadsdomstolen är förstås konsumentombudsmannen, KO. Som framgått av mitt återgivande av ordalagen i det centrala lagrummet förmedlar det en inte så alldeles distinkt bild av vad som är otillbörlig marknadsföring. Det är marknadsdomstolens sak att genom sitt dömande få bilden att klarna, att genom sina vägledande avgöranden ge ett betydligt mera preciserat innehåll åt otillbörlighetsläran.
    Marknadsdomstolen är alltså inte bara den enda dömande instansen enligt marknadsföringslagen (jag bortser här tillsvidare från vissa straffrättsliga paragrafer i lagen), inte bara den enda myndighet över huvud taget som har befogenhet att mot företagarens vilja förbjuda marknadsföringsåtgärd. Marknadsdomstolen är också den rättsbildande, rättsgestaltande faktorn. Lagstiftaren har, som framgått, i betydande utsträckning undandragit sig den närmare rättsbildande funktionen på marknadsföringsrättens område.
    Målen enligt marknadsföringslagen handläggs alltigenom i rättegångsmässiga former, nära överensstämmande med dem som begagnas vid allmän domstol. Motsvarighet saknas ju till det särskilda förhandlingsskedet vid tillämpningen av konkurrensbegränsningslagen; marknadsföringslagen bygger med andra ord inte på en förhandlingsprincip, utan marknadsdomstolen har enligt den lagen alltid vitessanktioner att tillgå.
    Procedurens upptakt i marknadsföringsmålen består i allmänhet i att KO ger in en skriftlig ansökan till marknadsdomstolen där KO yrkar att domstolen måtte utfärda förbud för viss företagare att vidta viss marknadsföringsåtgärd. Denna ansökan kan förstås jämföras meden stämningsansökan i ett tvistemål vid allmän domstol. I särskilda fall kan det vara tillåtet för annan än KO att föra talan, att uppträda som kärande inför marknadsdomstolen. Beslutar nämligen KO att inte för egen del avlåta en sådan framställning till marknadsdomstolen, får ansökan i stället göras av näringsidkare som berörs av

 

marknadsföringsåtgärden eller av sammanslutning av näringsidkare, konsumenter eller löntagare. Sedan ansökningshandlingen jämte bilagor kommit in till marknadsdomstolen, antingen nu ansökningen levererats av KO eller av annan kärandepart, så delges den med det avsedda företaget. Och inom viss bestämd tid har svarandeparten då att avlämna ett skriftligt genmäle. Därefter får KO respektive annan kärande tillfälle att yttra sig över genmälet, att avge påminnelser sålunda. Sedan är målet i allmänhet moget för muntlig förberedelse inför marknadsdomstolens ordförande. Förberedelsen har självfallet till syfte att göra målet berett för slutlig handläggning vid en huvudförhandling. Och huvudförhandlingen uppvisar till sitt yttre förlopp mycket stor likhet med huvudförhandlingen i mål vid allmän domstol. I omedelbar anslutning till huvudförhandlingen har marknadsdomstolen domsöverläggning. Ibland kan naturligtvis behövas flera sådana överläggningar. Så småningom föreligger domen, eller beslutet som är dess rätta term enligt lagen. Domen översänds till parterna.
    Det må tilläggas att generalklausulen inte utgör marknadsföringslagens enda materiella bestämmelse; vissa åtgärder har direkt förbjudits vid straffansvar. Lagen har sålunda tre särskilda straffbestämmelser; en som avser uppsåtlig användning av vilseledande framställning, en som förbjuder vissa slag av rabattmärken och köpbevis, och en som riktar sig mot en del andra former av s. k. kombinerade utbud. Straffansvar enligt dessa bestämmelser utdöms förstås av allmän domstol. Men straffbestämmelserna i fråga får indirekt stor betydelse för marknadsdomstolens dömande, eftersom bestämmelserna är ägnade att utpeka de däri avsedda marknadsföringsåtgärderna såsom typiskt otillbörliga.
    I och med att lagen om förbud mot oskäliga avtalsvillkor trädde i kraft, mötte där för marknadsdomstolen en direkt parallell till dess funktioner på marknadsföringslagens område. Också lagen om oskäliga avtalsvillkor har som sin kärna en allmänt hållen paragraf, en generalklausul, närmare bestämt en regel som ger domstolen befogenhet att förbudsbelägga villkor som är oskäliga, och vad som är oskäligt blir — liksom i fråga om otillbörlighetsbedömningen enligt marknadsföringslagen — i väsentliga hänseenden beroende av principer som domstolen själv har att knäsätta. Den som för det allmännas talan är KO, där lika väl som enligt marknadsföringslagen. Och rättegången förlöper i precis samma banor som vad angår marknadsföringsmålen.
    Efterlyser man nu vad som är det egentliga motivet för de tre lagarsom marknadsdomstolen har att tillämpa, vad som är ideologien

 

bakom lagarna, så kan beskedet i så måtto bli enhetligt som samtliga dessa lagar vill främja konsumentintresset. Viss skillnad måste dock göras mellan å ena sidan konkurrensbegränsningslagen och å andra sidan marknadsföringslagen och lagen om oskäliga avtalsvillkor. Ett faktum är att konkurrensbegränsningslagen, som ju har till syfte att vidmakthålla en fri konkurrens, är ägnad tillgodose den individuelle företagarens intresse av att komma i åtnjutande av de fördelar som följer av den fria konkurrensen. Emellertid är det lika obestridligt, att frukterna av den fria konkurrensen kommer konsumenterna till godo som lägre priser och bättre varor. Följaktligen är också konkurrensbegränsningslagen ett instrument i konsumentskyddets tjänst. Delvis kommer för övrigt den där förmedlade inriktningen på konsumentintressets befrämjande till tydligt uttryck i lagen. Jag har förut nämnt att marknadsdomstolen kan meddela dispenser från förbud mot vissa utpekade arter av konkurrensbegränsning. Det får enligt lagens ord ske bara under ett par alternativa betingelser, bl. a. om konkurrensbegränsningen kan antas främja kostnadsbesparingar vilka till väsentlig del kommer konsumenterna tillgodo.
    Med marknadsföringslagen och lagen om oskäliga avtalsvillkor har konsumentskyddet oförmedlat trätt in på scenens mittpunkt. Här behövs inga indirekta resonemang för att notera lagstiftningens inriktning på konsumentintressets värnande. Här är utan vidare den inriktningen klart utslagsgivande. Bakgrunden är alla medvetna om. Utvecklingen under de senaste årtiondena har i vårt land liksom i många andra medfört en kraftig industriell och kommersiell expansion. Höjningen av levnadsstandarden hos stora grupper har skapat betydligt ökade avsättningsmöjligheter för näringsidkarna. Och konkurrensen om köparnas ynnest har lett till en väldig utbyggnad av reklam och andra marknadsföringsmetoder. Mot den bakgrunden är det förståeligt att skyddet av konsumenterna har kommit att stå i centrum av den näringspolitiska debatten. Man har eftersträvat verkningsfulla korrektiv mot de övertramp som skulle kunna begås av mindre nogräknade företagare. Och det råder i dag ingen oenighet om målsättningen: marknadsföring som är ägnad vilseleda konsumenterna eller på annat otillbörligt sätt påverka dem bör stoppas. Ett jämförligt betraktelsesätt gör sig gällande visavi avtalsvillkor som oskäligt utnyttjar konsumentens underläge i förhållande till företagaren.
    Inledningsvis nämnde jag, att marknadsdomstolen har en mera utpräglad karaktär av domstol än vad näringsfrihetsrådet hade; i själva verket agerar institutionen fullt ut som en domstol — en spe-

 

cialdomstol visserligen — på alla sina verksamhetsfält utom vad angår de förhandlingssituationer enligt konkurrensbegränsningslagen vilka inte kan leda till något föreläggandebeslut. En påtaglig indikation på denna karaktär av domstol hos institutionen är den ända sedan dess tillskapande gällande lagregeln om att ledamot och ersättare skall ha avlagt domared innan han börjar tjänstgöra. Marknadsdomstolen består av ordförande, vice ordförande och åtta andra ledamöter, av vilka två är s. k. särskilda ledamöter, en för ärenden om konkurrensbegränsning och en för ärenden om otillbörlig marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor. Ordföranden och vice ordföranden skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. Av de övriga skall tre vara utsedda bland företrädare för konsument- och löntagarintressen och tre utsedda bland företrädare för företagarintressen. Att institutionen är en domstol och att ledamöterna är domare i denna sin ämbetsutövning har också något att säga i fråga om ledamöternas inbördes relationer. Det förhållandet att vissa ledamöter är utsedda bland företrädare för företagarintressen och vissa bland företrädare för konsument- och löntagarintressen bör inte uppfattas som att dessa ledamöter skulle så att säga utgöra partsrepresentanter för respektive intressekategorier, varvid den ena partssidan kanske skulle framstå som mindre positiv till konsumentskyddet än den andra. Ingen av ledamöterna är partsrepresentant i den meningen. Alla är i stället ansvarsbelastade domare, uppfordrade att opartiskt tillämpa den lagstiftning till bl. a. konsumentens skydd vilken är rättesnöret för marknadsdomstolens avgöranden.
    Men, efter denna allmänt hållna presentation av marknadsdomstolen och dess uppgifter, låt oss titta litet närmare på de problemställningar som marknadsdomstolen konfronteras med och på hur den har att förfara för att bemästra dem.
    Inom konkurrensbegränsningslagens område möter som den dominerande funktionen att avgöra, om en konkurrensbegränsning, d. v. s. ett kartellavtal eller annat konkurrensbegränsande arrangemang, medför skadlig verkan. Att tyngdpunkten ligger på den prövningen har nog framgått redan av det jag förut sagt. Den svenska lagstiftningen ingriper, i motsats till de flesta andra länders regelsystem, inte mot konkurrensbegränsning som sådan, utan bara mot konkurrensbegränsning som leder till skada. Det visar sig, att lagtexten ganska noga preciserar vad som menas med skadlig effekt. Med skadlig verkan av konkurrensbegränsning förstås att konkurrensbegränsningen på ett från allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen, hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar eller hindrar annans näringsutövning, heter det i lagregeln.

 

Det gäller sålunda att söka konstatera huruvida något av dessa tre kriterier är för handen, alltså prisinfluens, ett allmänt försvårande av konkurrensen och försvårande eller hindrande inverkan på annan snäringsutövning. Vilket kriterium som än är det aktuella, fordras emellertid, som framgick, att det skall vara fråga om en från allmän synpunkt otillbörlig påverkan. Inte minst det sist angivna rekvisitet ger anledning till mycket besvärliga bedömanden. Näringsfrihetsrådets verksamhet under 17 år har naturligtvis försett marknadsdomstolen med en fond av prejudicerande avgöranden, men verkligheten tillskapar ständigt nya situationer med egna karakteristiska problem. Från tidningsrubrikerna ganska välkända rättskonflikter, såsom Volvomålet och SAS-tvisten, må illustrera att det ofta rör sig om mycket stora värden på det här gebitet. Så rekvisitprövningen blir en maktpåliggande och grannlaga historia. Och något större utrymme för ett odisciplinerat tyckande ges inte; det förstår också lekmannadomarna i domstolen. Förvisso härskar här i högsta grad den juridiskateknikens postulat: att låta avgörandet bli en slutprodukt av överväganden enligt ett fast uppbyggt kriteriesystem.
    Men generalklausulerna i marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen då? Inbjuder inte de med sina synnerligen allmänna och nästan intetsägande otillbörlighets- och oskälighetsdeklarationer just till ett fritt, skönsmässigt tyckande som egentligen inte har så mycket med juridisk bedömning att göra? Det skulle kanske kunna förefalla så. Men paradoxalt nog gäller på marknadsföringslagens och avtalsvillkorslagens fält en alldeles särskild uppfordran för marknadsdomstolen att agera i enlighet med ett rättsligt mönster. D. v. s. ett mönster som respektive generalklausuler inte tillhandahållit men som i stället marknadsdomstolen själv har att gestalta. Lagstiftarens uppdrag till marknadsdomstolen såvitt angår dessa båda lagar går ju som redan betonats inte bara ut på den dömande funktionen utan också på den om möjligt än mera ansvarsfyllda rättsskapande uppgiften. Än en gång bör jag kraftigt understryka detta. Här vill det verkligen till, att varje enskilt avgörande hur utpräglat kasuistiskt det än är, varje enskild läggbit, ses i sitt sammanhang med de andra bitarna i den tilltänkta, ännu så länge helt ofullständiga mosaikbilden. Successivt avtecknar sig på så sätt ett schema för hur gränserna skall utstakas i den alltid lika ömtåliga frågan om vad som är acceptabelt och vad som är oacceptabelt. Alldeles i tomma intet behövde marknadsdomstolen ändå inte börja sin rättskipning på de här områdena. Beträffande otillbörlighetsbegreppet i fråga om marknadsföring kunde såsom utgångspunkter tjäna inte minst de rekommendationer som hade avgetts av företagarnas egen självsane-

 

rande institution, Näringslivets opinionsnämnd. Och i fråga om avtalsvillkoren kunde ju viss ledning sökas i tillämpningen av de centralt civilrättsliga generalklausulerna i avtalslagen och skuldebrevslagen. Det till trots har marknadsdomstolen i det väsentliga måst ty sig till sina egna analyser och värderingar i den här rättsskapande verksamheten.
    Under marknadsdomstolens hittillsvarande verksamhetstid har vi dömt i omkring 150 mål. I tämligen stor utsträckning har mål dessutom slutbehandlats av domstolen inte genom dom utan genom att de avskrivits efter återkallelse av NO respektive KO, ofta sedan ett betydande arbete nedlagts på målen från marknadsdomstolens sida. För närvarande har vi inemot 40 mål som väntar på att bli avgjorda, och måltillströmningen tycks vara i ständigt tilltagande. Med nuvarande resurser har marknadsdomstolen nog vissa svårigheter att klara av målen i den takt de anländer. Balansen tenderar därför att öka. En jämförelsevis ymnig måltillströmning är å andra sidan nödvändig för att marknadsdomstolen verkligen skall få utöva den rättsbildande funktion som jag dröjt så mycket vid. Jag ser därför enbart positivt på att arbetsbördan växer. "Det är angeläget att tyngdpunkten i rättsbildningen på området verkligen kommer att ligga hos marknadsdomstolen", hette det i propositionen angående marknadsföringslagen, ordagrant återgivet. Där en rättsfråga, en problematik över huvud taget inom marknadsdomstolens jurisdiktion, inte redan blivit bedömd av domstolen, är det följaktligen oundgängligt att den dras inför den. Annars svävar konsumenter och företag i ovisshet om vad som är det rätta svaret på frågan.
    Det torde väl nog så tydligt ha framgått redan av det föregående att marknadsdomstolens avgöranden mestadels har ett betydande prejudikatvärde. Att i ett sammanhang som detta skänka en allsidig belysning åt de rättsgestaltande verkningarna skulle naturligtvis föra för långt. Vissa antydningar berörande skilda verksamhetsfält kan däremot vara på sin plats.
    Ett mål enligt konkurrensbegränsningslagen — HSB i Skellefteå m. fl. ./. BPA m. fl., beslut 1971: 9 — rörde bl. a. frågan huruvida upphandling av totalentreprenad utan föregående anbudskonkurrens utgjorde konkurrensbegränsning med skadlig verkan. Enligt marknadsdomstolens bedömning syntes sådan upphandling principiellt sett medföra risker för att därmed åstadkoms konkurrensbegränsningar med skadlig verkan, vilka risker ökade vid totalentreprenader beträffande stora produktionsobjekt där flera byggherrar samverkade; i det aktuella fallet hade emellertid inte styrkts att fråga var

 

om ett projekt av sådan betydenhet att avtalet mot bakgrund därav medförde en konkurrensbegränsning med skadlig verkan i konkurrensbegränsningslagens mening. En annan rättegång — NO ./. AB Dubbman m. fl., beslut 1972: 7 — aktualiserade spörsmålet huruvida det är möjligt att med stöd av den lagen ingripa mot sådana begränsningar av konkurrensen som har sin grund i en legal ensamrätt. Målet avsåg närmare bestämt patentlicensavtal med pris- och kvoteringsföreskrifter. Marknadsdomstolen fann att sådana föreskrifter är i viss utsträckning och under vissa betingelser angripbara enligt konkurrensbegränsningslagen. Avgörandet har tilldragit sig intresse även utomlands. I det mycket vidlyftiga målet NO ./. SAS — beslut 1973: 16 — förelåg bl. a. frågan huruvida företagets underlåtenhet att till samtliga charterflygbolag (researrangörer) utsträcka viss förekommande rabattering kunde anses medföra skadlig verkan enligt konkurrensbegränsningslagen. Marknadsdomstolen konstaterade att underlåtenheten i fråga inte ens kunde läggas företaget till last såsom konkurrensbegränsning; än mindre utgjorde den konkurrensbegränsning med skadlig verkan. Slutligen skall här nämnas rättegången NO./. Svenska AB Philips m. fl. — beslut 1975: 15 — angående vägran att leverera varor inom radio-, grammofon- och TVsortimentet till det nyetablerade Vitess Katalog Expo AB. Vitess syftar till att, efter amerikanskt och brittiskt mönster, i Sverige grunda en s. k. katalogexpo-kedja. Svarandeparterna i målet hade såsom skäl för sin leveransvägran åberopat att de inte kunde tillmötesgå Vitess' krav på stabilitet avseende priser och modeller samt att Vitess inte visat sig ha förmåga att uppfylla svarandeparternas anspråk i fråga om erforderlig kundservice. Marknadsdomstolen, som inte ansåg att svarandeparterna förebringat tillräckligt stöd för dessa sina invändningar, fann att den ifrågavarande leveransvägran medförde sådan skadlig verkan som omförmäldes i konkurrensbegränsningslagen.
    På marknadsföringslagens fält hade marknadsdomstolen redan under sitt första verksamhetsår att ta ställning till marknadsföring av cigarretter. I den första rättegången — KO ./. AB Bo Lindorm Reklam, beslut 1971: 3 — som rörde annonser för cigarrettmärket Kent uttalade domstolen att man vid bildannonsering för åstadkommande av cigarrettreklam bör underlåta att begagna mänskliga modeller om man vill undvika risken för att reklamen främjar uppfattningen om cigarrettrökningen som ett nära nog självfallet inslag i en angenäm samvaro människor emellan. Mänskliga modeller i cigarrettreklam kom åter under domstolens bedömning i målet KO ./. Philip Morris Sweden AB — beslut 1971: 4 — som avsåg en annons för cigarretten Marlboro. I beslutet uttalades bl. a. att cigarrettreklam med bilder av

 

tongivande personer har en påtagligt suggestiv effekt på människor i gemen; detsamma gällde bilder med anonyma modeller vilka genom sitt utseende, sin sysselsättning eller sin miljö kunde förlänas rollen som mönsterskapande. En annons för det svenska cigarrettmärket Minden var aktuell i rättegången KO ./. Svenska Tobaks AB — beslut 1971: 5. Till största delen utgjordes annonsen av ett naturfotografi med en strand där klipporna översköljdes av vågor. Annonsen befanns av domstolen vara ägnad att frammana föreställningen om cigarrettrökning som något positivt för hälsan; reklamen ansågs därför av detta skäl otillbörlig enligt marknadsföringslagen. I två olika rättegångar har mellanölsreklam behandlats i marknadsdomstolen. Det första ärendet — KO ./. Pripp-Bryggerierna AB, beslut 1973: 5 — gällde en affisch som bl. a. visade ett fotografi av ungdomar i idyllisk naturmiljö sittande intill varandra med ölglas i händerna. Reklamen var riktad till ungdom, och affischen var uppsatt i samband med sportarrangemang. Domstolen uttalade bl. a. att det framför allt bland ungdomen uppstått allvarliga komplikationer i samband med mellanölskonsumtion; mot den bakgrunden måste det ses som ett oeftergivligt krav att ölreklam underkastades vissa begränsningar. Ölreklam borde därför såväl i ord som i bild präglas av måttfullhet och ansvarskänsla. I en senare rättegång — KO ./. Pripps, beslut 1975: 21 — ifrågasattes huruvida helsidesannonsering i dagspress och annonsering på helt uppslag i veckopress uppfyllde kravet på sådan måttfullhet och ansvarskänsla som marknadsdomstolen understrukit i det tidigare ärendet mot bolaget. Domstolen fann inte att de aktuella annonserna enbart av det skälet att de hade stort format var att anse som otillbörlig marknadsföring. En annons för starkvin — i målet KO ./. Annonsbyrå AB Nordia, beslut 1975: 32 — där mänskliga modeller användes befanns av domstolen inte minst till följd av sin uppbyggnad kring dessa ha förlänats en påtagligt suggestiv utformning och därigenom ha blivit ägnad att hos läsarna framkalla föreställningen om konsumtion av starkvin som någonting positivt.
    Av stort principiellt intresse var avgörandet i ärendet KO ./. Malmborg och Hedström Förlagsaktiebolag — beslut 1974: 23. Bolaget är ägare av tidningen Helg-Extra som hade använt sig av en löpsedel med orden "Årets skandal" och omedelbart därunder texten "100 000 sparare lurade". Marknadsdomstolen konstaterade att de båda rubrikerna förmedlat ett uppenbart intryck av att tidningen innehöll en aktuell nyhet. Så var emellertid inte fallet. Marknadsdomstolen fann den grovt vilseledande marknadsföringen vara utan hinder av tryckfrihetslagstiftningen angripbar enligt marknadsfö-

 

ringslagen. Det visade sig emellertid sedermera att högsta domstolen var av motsatt uppfattning; genom resning undanröjdes marknadsdomstolens avgörande på den grund att det vilseledande påståendet på löpsedeln inte skulle ha hänfört sig till ett kommersiellt objekt. Ett exempel på ett avgörande med betydelsefull prejudicerande verkan är rättegången KO ./. K. G. Bertmarks Förlag Aktiebolag — beslut 1976: 1. I ärendet hade gjorts gällande att bolagets försäljare vid hemförsäljning av böcker gett konsumenterna uppfattningen att avsikten med besöket varit en annan än att sälja böcker. Enligt marknadsdomstolens bedömning måste det krävas av ett företag som bolaget i fråga att det med stor omsorg utbildar, instruerar och övervakar försäljningspersonalen; domstolen fann det däremot inte rimligt att avkräva bolaget strikt ansvar för fel begångna av de anställda vid marknadsföring.
    Ärenden angående vilseledande förespeglingar har naturligtvis rört sammanhang av de mest skiftande slag. En ytterkartong till en livsmedelsförpackning bedömdes i rättegången KO ./. Tre Kök AB — beslut 1971:8 — som klart vilseledande angående innehållets kvantitet och form. Vilseledande prisangivelse har ansetts föreligga i flera fall, bl. a. i målet KO ./. J. B. Beirup — beslut 1973: 21 — där det var fråga om prisangivelser vari moms inte inräknats. Vilseledande element i firmabeteckning har ansetts otillbörliga mot konsumenterna i ett par fall; exempelvis betraktades bruket av ordet "rättshjälp" i firmabeteckningen på en privat juridisk byrå — målet KO ./. E. Rossmon, beslut 1972: 8 — som otillbörligt med hänsyn till risken för förväxling med den i offentlig regi bedrivna rättshjälpsverksamheten.
    Ett mål — KO ./. B.A.T. Svenska Försäljnings AB, beslut 1972: 3 — rörde begagnandet av rabattkuponger såsom medel att locka till köp av visst cigarrettmärke. Där inställde sig det angelägna behovet av att väga åtgärdens måhända vällovliga effekt såsom stimulans åt priskonkurrensen gentemot dess eventuella karaktär av alltför suggestiv och därför otillbörlig marknadsföring. Frågeställningar som den senast omnämnda är ägnade att verifiera det riktiga i statsmakternas åtgärd att sammanföra konkurrensbegränsningsmål och marknadsföringsmål till handläggning av samma domstolsinstitution. Arrangemanget med rabattkuponger i det nu berörda fallet representerar en av de många arter av tilläggserbjudanden som möter inom marknadsföringen. I en rad betydelsefulla rättegångar har marknadsdomstolen prövat den form av tilläggserbjudanden eller kombinerade utbud vars mest grava variant åsyftas i en av marknadsföringslagens straffrättsliga paragrafer, närmare be-

 

stämt 4 §. Där är fråga om utbud varigenom näringsidkare offererar två eller flera varor för ett gemensamt pris eller erbjuder konsument att vid köp av vara förvärva även annan vara utan ersättning eller mot särskilt lågt pris; kännetecknande för det förfarande varom paragrafen talar är ytterligare att varorna i fråga uppenbart saknar naturligt samband och att förfarandet försvårar för konsumenten att bedöma erbjudandets värde. Paragrafen uppställer som synes kumulativa rekvisit såsom förutsättning för utdömandet av straffrättsligt ansvar. Självfallet föreligger inte hinder för att de åsyftade förfarandena alternativt angrips enligt marknadsföringslagens generalklausul. Med stöd av denna kan också förbjudas förfaranden som inte till punkt och pricka uppfyller rekvisiten i den straffrättsliga paragrafen men — såsom departementschefen uttryckte saken i förarbetena till marknadsföringslagen — "ligger mycket nära det straffbara området". Marknadsdomstolens avgöranden torde tillsammantagna ganska distinkt ha anvisat vilka kombinerade utbud som kan brännmärkas såsom otillbörliga enligt generalklausulen och vilka som faller utanför. Såsom en ytterst relevant vägledning har marknadsdomstolen betonat kriteriet att förfarandet "försvårar för konsumenten att bedöma erbjudandets värde". Därigenom blir från förbud undantagna sådana fall där tilläggsförmånen är av helt obetydligt värde eller utgörs av ett varuprov som tydligt är avsett att främja avsättningen av tilläggsvaran; tar man bort kravet på att förfarandet skall försvåra bedömningen av utbudets värde, skulle också rent bagatellartade fall inbegripas, något som alltså inte varit lagstiftarens mening. Här må till belysning av marknadsdomstolens praxis på området hänvisas till exempelvis målen KO ./. Kvarnbolaget Nordmills AB — beslut 1971: 1 — KO ./. Åhlén & Åkerlunds Förlags AB — beslut 1971: 6 — KO ./. Saxon & Lindströms Förlags AB — beslut 1971: 7 — KO ./. Elåg-Produkter AB i konkurs m. fl. — beslut 1972: 6 — KO ./. Mobil Oil AB Sweden — beslut 1972: 15 — KO./. Svenska Esso AB — beslut 1973: 7 — KO ./. Reader's Digest AB— beslut 1973: 18 — samt KO ./. AB Nordiska Kompaniet (NK) — beslut 1973: 26.
    Bland de ärenden som angått avtalsvillkorslagen kan följande exempel ge prov på några villkorsformuleringar som använts i köpekontrakt etc. och bedömts såsom oskäliga. I ärendet KO ./. Stig Hagströms Radio-TV AB — beslut 1972: 11 — hade bolaget använt sig av ett kontrakt med formuleringarna "Denna order kan ej annulleras av köparen och är ej bindande för säljaren förrän den godkänts av denne" och "Eventuella anmärkningar mot varan skall göras till säljaren senast 8 dagar efter mottagandet; i annat fall anses varan god-

 

känd av köparen". Det förstnämnda avtalsvillkoret beredde ju säljaren en till tiden obegränsad acceptfrist. Det senare villkoret, vilket alltså inskränkte köparens reklamationsfrist till endast åtta dagar efter mottagandet, ansågs oskäligt i den mån det hänförde sig till fabrikationsfel. I rättegången KO ./. Greta Sewón med registrerad firma Libro-Tvätten — beslut 1976: 2 — hade reklamationsfristens längd inskränkts till tre dagar. Marknadsdomstolen uttalade att som utgångspunkt för dess bedömning beträffande reklamationsfristens längd tjänade stadgandena i allmänna köplagen och konsumentköplagen. Enligt dessa skall reklamation ske "utan oskäligt uppehåll" respektive "inom skälig tid". I enlighet därmed fann domstolen att en avsevärt längre tid för reklamation borde beredas konsumenterna. I ett mål KO ./. Nils Svensson med firma Snabb-Bussar — beslut 1975: 24 — hade svarandeföretaget friskrivit sig från skadeståndsskyldighet vid såväl sak- som personskada; med hänsyn till den kraftiga avvikelsen från dispositiva rättsregler ansågs villkoret oskäligt mot konsumenterna. Villkoret "Inga byten" i målet KO ./. AB Örebro Barnkläder m. fl. — beslut 1974: 22 — fann domstolen kunna av många konsumenter bli uppfattat så, att köparen var berövad sina rättigheter enligt allmänna köplagen och konsumentköplagen att häva köpet eller fordra avdrag på köpeskillingen vid fel i godset som inte är ringa.
    Givetvis förhåller det sig inte så, att marknadsdomstolens avgöranden i alla mål som anhängiggjorts av NO respektive KO går i ombudsmännens favör. Domstolens ledamöter är synnerligen medvetna om sitt ansvar för att bedömningen skall vara opartisk; det kan deras ordförande uppriktigt betyga. Ett faktum är också att besluten, trots att båda ombudsmannaämbetena i agerandet inför domstolen präglas av omdömesgilla avvägningar, noggrannhet och skicklighet, inte så sällan utmynnar i "frikännanden". Exempelvis blev under år 1975 KO:s talan helt ogillad i målen mot Göte Rosén angående marknadsföring av sällskapsresor — beslut 1975: 4 — AB Sunlight angående marknadsföring av tvålen Shield — beslut 1975: 10 — Gibbs AB angående marknadsföring av tvålen Rexona — beslut 1975: 11 — Philipson Automobil AB angående viss användning av termen garanti i marknadsföringen — beslut 1975: 17 — AB Pripps angående det redan här ovan omnämnda processföremålet — beslut 1975: 21 — samt Åke Enghordt med firma Englet Agenturen angående marknadsföring av motorskyddsmedlet Motaloy — beslut 1975: 34. Uppmärksammade avgöranden som helt nyligen gått KO emot är de i målen mot K. G. Bertmarks Förlag AB angående marknadsföring av böcker — beslut 1976: 1 — och CRC-Lafo

 

AB angående påstådd könsdiskriminerande marknadsföring — beslut 1976:8.
    I det föregående har nämnts att det undantagsvis kan vara tillåtet för bl. a. näringsidkare eller sammanslutning av näringsidkare att föra talan enligt marknadsföringslagen eller avtalsvillkorslagen. Förutsättningen är, som angavs, att KO inte själv velat väcka talan utan för sin del avskrivit respektive ärende. Motiveringen för sådana avskrivningsbeslut torde nästan genomgående ha varit att KO inte ansett det påtalade förfarandet vara ägnat att skada konsumentintressen utan enbart näringsidkarintressen. Nu är emellertid marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen konstruerade som instrument också för näringsidkares skyddande i vissa speciella situationer. Hittills har i sammanlagt 15 fall vederbörande efter sådana avskrivningsbeslut hos KO vänt sig till marknadsdomstolen. I fyra av dessa fall har rättegångarna avgjorts genom dom i marknadsdomstolen, varvid i tre av dessa tvister utgången blivit en framgång för kärandeparten, nämligen i målen Firma Harrimack, Harry Jacobsohn ./. Tedder Kläder AB angående otillbörlig efterbildning av vara (sportjacka) — beslut 1972: 10 — Barnängen AB ./. AB Bukett en angående efterbildning av förpackning — beslut 1974: 5 — samt Näringslivets Granskningsnämnd för gåvor och understödsannonser ./. De Handikappades Riksförbund angående marknadsföring av julkort till konsumenter utan föregående beställning — beslut 1974: 15. I fyra av de återstående målen meddelade domstolen i två fall avskrivningsbeslut efter återkallelser från kärandesidan medan i två fall vederbörandes talan avvisades på formell grund. Sju mål avdetta slag väntar på att tas upp av marknadsdomstolen.²
    Utomlands har processerna angående påstådda åsidosättanden av principerna om den fria konkurrensens iakttagande nästan undantagslöst sitt hemvist hos de allmänna domstolarna. I den mån ett legislativt garderat konsumentskydd av marknadsföringslagens typ börjar skapas i andra länder är det också i det sammanhanget de allmänna domstolarnas sak att handha den avgörande rättstillämpningen. Så är exempelvis fallet i USA. Inte minst inom det federala domstolsväsendet bildar rättegångar angående konkurrensbegränsning och konsumentskydd ett betydande inslag. Ofta förs de fram till högsta domstolen i Washington. Många av dess mest väsentliga avgöranden under de senaste 80 åren har i själva verket avsett hithörande rättsområden.

 

² En uppgift hos Bernitz i ett nyligen utgivet supplement (s. 22) till hansbok "Svensk och internationell marknadsrätt", att reglerna om subsidiär talerätt för det fall KO inte finner anledning föra talan skulle vara "sällan aktuella", är sålunda inte korrekt. 

    Det ligger i sakens natur men har direkt betonats i förarbetena till våra lagar, att marknadsdomstolen måste se till att dess avgöranden blir kända för allmänheten. Annars får ju svenska folket inteveta vad som successivt framkommer såsom resultat, produkter av marknadsdomstolens rättsgestaltande verksamhet. Enkelt uttryckt, var gränsen går mellan det tillåtliga och det otillåtliga. Ärligt talat tycker jag inte vi lyckats helt med uppgiften att sprida informationom våra avgöranden. Vi tillgriper olika åtgärder. Vi skickar ut stencilerade kopior av våra beslut till en rad tidningar, andra massmedia, institutioner och myndigheter med intressen på området, branschorganisationer etc. Avgörandena i konkurrensbegränsningsmålen trycks i fullständigt skick i Statens pris- och kartellnämnds tidskrift "Pris- och kartellfrågor". Summariska redogörelser för avgörandena i mål om marknadsföring och avtalsvillkor intas i KO:s tidskrift. Och med jämna mellanrum skulle marknadsdomstolen dessutom utge avgörandena i bokform, var det tänkt. Den första volymen, omfattande åren 1971—1973, utkom i slutet av 1974 och finns förstås i bokhandeln (Liber Förlag, pris 85 kr). Nästa volym, omfattande åren 1974 och 1975, väntas komma ut inemot årsskiftet 1976/77 (Norstedts).
    Men framför allt satsar vi på dagstidningarna. Med tveksamt resultat. Ibland blir våra förehavanden och domar mycket uppmärksammade; för det mesta tiger tidningarna helt, och då kan vi bara konstatera att vi missat möjligheten att få allmänhet och företag orienterade om vad man får göra eller inte göra i fråga om konkurrensbegränsning, marknadsföring och avtalsvillkor. Det behöver egentligen knappast påpekas att en prejudikatdomstol som misslyckas med att få sina domar kända inte gärna kan fylla sin tilltänkta rollfunktion. När jag i skilda sammanhang betonat det önskvärda i att marknadsdomstolen tillvinner sig mera publicitet, torde jag följaktligen ha varit ute i ett legitimt ärende.
    Om avsaknaden av publicitet sålunda kan vara ett problem, består ett annat i det faktum att de skriverier som verkligen förekommer ofta är så missvisande. Pressfolk tycks ännu inte ha begripit att det bara är marknadsdomstolen som mot företagarens vilja kan förbjuda marknadsföringsåtgärd eller avtalsvillkor. I tidningsnotiser och rubriker talas ständigt om att "KO förbjuder" det ena och det andra. Ioch för sig gör det väl inte så mycket att media felaktigt tillägger KO en rollfunktion som han inte har. Det betänkliga är emellertid att en dylik vilseledande publicitet stjäl åtskilligt av uppmärksamheten kring de förbud som verkligen meddelas, de förbud som utfärdas av marknadsdomstolen. Och det är alltså synd, eftersom det är de

 

sistnämnda som förtjänar att uppmärksammas. Massmedias missförstånd i sådana sammanhang tycks — naturligt nog för övrigt — smitta av sig på företagen själva. Illustrativ för den saken är enskrift som nyligen utgavs av Sveriges Industriförbund, "500 fall för KO". I delvis kritiska tonarter granskas där bl. a. vissa av KO meddelade "förbudsbeslut". Eftersom KO inte kan leverera några sådana, undrar man vad det kan vara fråga om. Vid närmare undersökning visar sig dessa "beslut" avse antingen resultaten av frivilliga uppgörelser med KO eller också förbudsförelägganden som KO utfärdat i och för eventuella godkännanden. Hur man kan ha fog för att kritisera uppgörelser som man själv träffat eller förelägganden som man själv godkänt är en gåta. Sådan kritik saknar naturligtvis varje fotfäste. Med förundran tar man bl. a. del av anmärkningar mot KO:s "beslut" angående kombinerade utbud. Anser man att viss föreslagen uppgörelse inte är förenlig med rättsuppfattning som framgår av lag och förarbeten eller med den närmare rättsgestaltning som marknadsdomstolen åstadkommit genom sina avgöranden på området, bör man väl inte biträda uppgörelsen. Detsamma gäller förstås visavi förbudsförelägganden.
    Just nu står marknadsdomstolen på tröskeln till ett nytt skede i sin utvecklingshistoria. Den 1 juli i år träder en utbyggd version av marknadsföringslagen i kraft. Den vidgar samhällets möjligheter att ingripa till konsumentens skyddande, och därmed vidgar den också marknadsdomstolens verksamhetsområde. Närmare bestämt är det två nya sektorer som tillkommer; den ena avser information och den andra produktsäkerhet m. m. I det förra hänseendet föreskriver den utbyggda marknadsföringslagen att underlåter näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet att lämna information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt kan marknadsdomstolen vid vite ålägga honom att lämna sådan information. Den lösning man sålunda valt i informationsfrågan är mycket tillfredsställande ur marknadsdomstolens synvinkel, eftersom den innebär en mycket nära anslutning till, för att inte säga full acceptans av vad som på sin tid förordades av domstolen. Det man från domstolens sida hyste oro för var att ett helt annorlunda konstruerat arrangemang skulle vinna bifall, nämligen reklamutredningens förslag till en lag om informationsplikt, ett projekt som betydde att konsumentverket skulle anförtros uppgiften att beträffande marknadsföringen av viss vara eller varugrupp bestämma vilken informationsnivå som måste iakttas för att marknadsföringen skulle vara tillåten. Marknadsdomstolen såg sig i sitt remissyttrande över reklamutredningens förslag i ämnet nödsakad klarlägga att

 

28—Svensk Juristtidning 1976

 

det är just den uppgiften som är marknadsdomstolens centrala i dess dömande enligt marknadsföringslagen. En allmän iakttagelse efter de hittillsvarande årens domsutövning på marknadsföringsområdet var att spörsmålet om tillbörlig eller otillbörlig marknadsföring i mycket stor utsträckning är identiskt med spörsmålet om tillräcklig eller otillräcklig information. Marknadsdomstolen kunde, vad gällde dess verksamhet på marknadsföringsområdet, med andra ord karakteriseras såsom en myndighet som avgör om företagens information kring varan håller en tillräckligt hög nivå. Reklamutredningens tankegångar skulle följaktligen om de hade förverkligats leda till att det etablerades en kollision mellan konsumentverkets informationsbeslut och marknadsdomstolens funktioner på marknadsföringsområdet. Lyckligtvis avvärjdes alltså det bekymret.
    Om den andra nytillkomna sektorn — den som rör produktsäkerheten — står det i den utbyggda marknadsföringslagen att saluhåller näringsidkare till konsument för enskilt bruk vara som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom kan marknadsdomstolen vid vite förbjuda honom att fortsätta därmed; detsamma gäller om varan är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål. Det är inte utan att vi i marknadsdomstolen betraktar produktsäkerhetsbedömningen som en alldeles särskilt påtaglig utbyggnad av marknadsföringslagstiftningen. Målen om produktsäkerhet kommer antagligen att representera en ytterst viktig del av marknadsdomstolens arbetsområde med tanke på de ofta stora värden och vittgående följdverkningar som avgörandena kan vara förbundna med.
    Också på dessa sektorer — informationsprövningens och produktsäkerhetsbedömningens — är det sålunda marknadsdomstolen som betrotts med den exklusiva beslutsbefogenheten. Vi ser det som ett uttryck för att statsmakterna hyst förtroende för det sätt på vilket vi ryktat vårt värv under de nu gångna fem första åren.
    Ändå är marknadsdomstolens framtidsperspektiv inte helt fritt från bekymmer. Som ganska oroande betecknar vi det förhållandet att vi erhållit alltför få mål att pröva inom avtalsvillkorslagens gebit, ett område där marknadsdomstolens expertresurser och förutsatta höga juridiska kapacitet skulle kunna förmodas vara särskilt angelägna att utnyttja. Skälet till den alltför ringa målfrekvensen just på avtalsvillkorsfronten är att tveksamhet och konflikter i så vid utsträckning kunnat bemästras via frivilliga uppgörelser mellan KO och näringslivets branschorganisationer. I och för sig är väl detta gott och väl. Men någon rättsgestaltning blir naturligtvis inte resultatet av sådana uppgörelser. Innan frågeställningarna bringats under

 

marknadsdomstolens prövning — vilket kan bli fallet sådana uppgörelser till trots — är det en öppen fråga huruvida marknadsdomstolens värderingar kommer att sammanfalla med uppgörelseresultatet. Det är svårt att lägga skulden för denna uppgörelsepolicy på någon speciell part. Kanske är det närmast själva uppbyggnaden av lagstiftningen i just detta avseende som skall lastas. I längden vore det emellertid högst olyckligt om marknadsdomstolen inte i större utsträckning fick fylla sin tilltänkta rollfunktion på avtalsvillkorslagens fält. Från domstolens sida finns ändå när allt kommer omkring vissa förhoppningar om att snedvridningen i detta hänseende så småningom skall hävas.
    Vi lever i förändringens tid, och den intensiva reformverksamheten omstöper snabbt det mesta. För mig som domstolsjurist ter det sig som någonting glädjande att judiciella grepp börjar komma till begagnande också på områden utanför de hittills vedertagna. Det är förståeligt att yrkesmannen uppskattar att hans instrument visar sig användbara i allt vidare sammanhang. Men också från mera allmän utsiktspunkt borde en utveckling som den antydda kunna påräkna visst gillande; domstolsmässig prövning har väl i ett samhälle som vårt sedan gammalt ansetts vara ett strå vassare än administrativ billighetsprövning. Mitt nuvarande område, det marknadsrättsliga fältet, är ett sådant nytt gebit för domstolsmässig hantering vilket jag har i tankarna. Den som läst den här framställningen har nog inte undgått att märka mitt personliga intresseengagemang i marknadsdomstolens verksamhet. Det engagemanget grundas på den alltmera fasta förvissningen att marknadsdomstolen svarar för mycket väsentliga samhällsuppgifter, att den redan betyder mycket och i framtiden kommer att betyda än mer för medborgarnas trygghet och välfärd.