Ärvdabalkssakkunnigas arkiv
Historien kan uppvisa åtskilliga exempel på hur arkivhandlingar i bokstavlig mening "gått upp i rök", försvunnit som krigsbyte i fiendens hand, eller gått till havets botten vid transporter över stormfyllda hav. I vår tid, så reglerad genom bestämmelser om de statliga arkivens ordningsprincipcr och förvaringssystem, förutsätter en aningslös forskare att dessa arkiv finnes lättillgängliga hos arkivmyndigheter, i statliga myndigheters arkiv etc. Efter att nu i drygt ett halvt år med riksarkivets och arkivsektionens vid departementens organisationsavdelning hjälp ha eftersökt en sedan tjugo år tillbaka avslutad statlig kommittés arkiv, vars mångåriga aktiva verksamhet rimligen borde ha efterlämnat minst en hyllmeter arkivalier, börjar jag tro, att det även är möjligt att arkiv kan försvinna i vår tid, dock icke på så förklarliga sätt som ovan redovisats. Bakgrunden är följande.
    Den 30.10.1941 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet att utse tre sakkunniga att utarbeta förslag till ärvdabalk, och en dryg vecka senare (8.11) utsågs presidenten i Svea hovrätt Birger Ekeberg till kommittéordförande och till ledamot revisionssekreteraren, sedermera justitierådet Gösta Walin. De sakkunnigas krets kompletterades fyra år senare då t. f. byråchefen, sedermera justitierådet Sven Edling utsågs till ledamot av kommittén (2.11.1945). Sedan kommittén, som antog namnet ärvdabalkssakkunniga, först utarbetat ett förslag till föräldrabalk, vilket förelåg färdigt 1946 (SOU 1946: 49) och därefter låg till grund för 1949 års lagstiftning på detta område, började de sakkunniga Ekeberg och Walin, tillvilka hovrättsrådet, sedermera justitieombudsmannen Hugo Henkow slutit sig (utnämnd 29.7.1949), att utarbeta ett förslag till ärvdabalk. Detta förslag låg i sin tur färdigt 1954 (SOU 1954: 6) och blev efter överarbetningföremål för lagstiftning vid 1958 års riksdag. Ärvdabalkssakkunniga är således med sina två omfattande produkter av sin verksamhet, föräldrabalken och ärvdabalken, en av de stora lagstiftningskommittéerna i vårt århundrade. Kommittéhandlingarna kan som förarbeten för lagstiftningen vara omistliga för rättskipningen. Också för den juridiska forskningen är kommitténs efterlämnade handlingar av största vikt. I ett rättshistoriskt perspektiv är kommittén av särskilt intresse då kontinuiteten till en äldre lagstiftargeneration representeras av Birger Ekeberg, som deltog i det reformrika familjerättsliga lagstiftningsarbetet inom lagberedningen på 1910-talet. Även Sven Edlings fader, häradshövdingen Holdo Edling, hade deltagit i dettareformarbete. Liksom vid föregående lagstiftningstillfälle förekom ett betydelsefullt skandinaviskt lagstiftningsarbete inom ramen för ärvdabalkssakkunnigas verksamhet. För den som vill teckna 1900-talets familjerättsliga utveckling är således ärvdabalkssakkunnigas arkiv en naturlig och central källa. Det beklagliga är blott att dessa handlingar är försvunna.

 

43—Svensk Juristtidning 1976  

    Ärvdabalkssakkunniga avslutade sitt arbete i februari 1954. Enligt då gällande arkivbestämmelser (SFS 1924: 408) skulle kommittéarkivet inom tre månader efter verksamhetens avslutande ha överlämnats till riksarkivet. Så kom dock ej att ske, då arkivet i fråga behövdes av kommitténs huvudsekreterare Hugo Henkow i propositionsarbetet. Sedan efter vederbörligt remissförfarande lagstiftningsärendet anmälts i statsrådet, remitterades förslaget till lagrådet, där det föredrogs den 2.12.1955. Den 6.9.1957 efterlyste riksarkivet kommittéarkivet hos Hugo Henkow och hemställde om leverans av detsamma. Henkow, som redan den 1.12.1954 lämnat propositionsarbetet för att tillträda tjänsten som häradshövding i Södertörns domsaga, erinrar sig att denna skrivelse passerat honom och "troligen" av honom överlämnats till departementet för besvarande. Därefter har ingenting hänt vare sig från riksarkivets eller från departementets sida. Riksarkivets ämbetsskrivelse är fortfarande obesvarad!
    Kommittéhandlingama användes således i propositionsarbetet, först av Henkow och därefter av lagbyråchefen, sedermera justitierådet Sigurd Dennemark, nu avliden sedan flera år tillbaka. Henkow hade så länge han arbetade med materialet handlingarna bevarade i sitt dåvarande arbetsrum. Men vad hände därefter med handlingarna? Överförde Dennemark arkivhandlingarna till sitt arbetsrum i kanslihuset eller fick de tills vidare ligga kvar i Henkows rum? Arkivets fortsatta öden kan endast formuleras som dimmiga hypoteser. I propositionsakten (B 23) från konseljen den 6.6.1958 har påträffats ett fåtal handlingar, som uppenbarligen härrör från ordföranden Ekeberg (PM, brev, lagutkast m. m.) men dessa handlingar kan ej rimligen utgöra ärvdabalkssakkunnigas arkiv. Departementens organisationsavdelning har under den gångna våren och sommaren med ljus och lykta gått igenom samtliga tänkbara arkivlokaler, tjänsterum, garderober och vindar på jakt efter de aktuella handlingarna — men utan resultat. Man frågar sig oroligt om en av vårt århundrades viktigaste lagstiftningskommittéers efterlämnade handlingar städats bort vid något rumsbyte på departementet. Från såväl riksarkivets som departementens organisationsavdelnings sida har nu klargjorts att de anser att de gjort vad de kunnat för att spåra arkivet. Möjligen kan någon av SvJT:s läsare ge upplysning om arkivets vidare öden?

Kjell Å. Modéer