Trettonde Haagkonferensen. Haagkonferensen för internationell privaträtt höll sin trettonde session den 4—23 oktober 1976. Samtliga 28 medlemsstater deltog i sessionen. Konferensen är fortfarande i huvudsak en sammanslutning av västeuropeiska stater. Från Östeuropa deltar Tjeckoslovakien och Jugoslavien och från andra världsdelar USA, Canada, Argentina, Brasilien, Israel,Egypten, Japan och Australien.
    Sessionen ägnade huvuddelen av sitt arbete åt ett rättsområde som var föremål för reglering i Haag redan i början av detta sekel, nämligen den internationella äktenskapsrätten. De konventioner som då utarbetades och som harl egat till grund för 1904 och 1912 års svenska lagar på området byggde på nationalitetsprincipen. De har så småningom kommit att framstå som otidsenliga och sagts upp av den ena staten efter den andra, däribland också Sverige. Vid försöken att skapa nya konventionsregler har ett centralt problem —liksom inom andra närliggande rättsområden — varit att åstadkomma en godtagbar kompromiss mellan nationalitets- och domicilprinciperna. Strävandena härtill har med nödvändighet lett till ganska komplicerade regelsystem.
    Vid den trettonde sessionen antogs en konvention om ingående av äktenskap och erkännande av äktenskaps giltighet samt en konvention om makars egendomsförhållanden.
    Förstnämnda konvention, vid vars utarbetande den svenske delegaten professor Åke Malmström utsågs till rapportör, innehåller två kapitel med materiella bestämmelser, varav det ena behandlar ingående av äktenskap och det andra erkännande av äktenskaps giltighet. Staterna kan tillträda konventionen antingen i dess helhet eller enbart i fråga om bestämmelserna rörande erkännande av äktenskap. Reglerna om ingående av äktenskap innehåller dels att vigselortens lag skall gälla i fråga om formen, dels att stat är skyldig att medge vigsel, om antingen de blivande makarna uppfyller de materiella villkoren i vigsellandets lag och åtminstone den ena av dem är medborgare eller har hemvist i detta land, eller vardera av de blivande makarna uppfyller de materiella kraven i den interna lag till vilken vigsellandets internationella privaträtt hänvisar. Bestämmelserna om erkännande av äktenskap skall tillämpas oberoende av om den stat där äktenskapet har ingåtts är en konventionsstat eller inte. Vissa slag av äktenskap undantas emellertid, nämligen sådana som har ingåtts inför militär myndighet, ombord på fartyg eller flygplan eller genom ombudsamt posthuma och "informella" äktenskap. Som huvudregel gäller att äktenskap skall erkännas som giltigt om det är giltigt enligt lagen i det land där det har ingåtts. Om behörig myndighet har utställt ett bevis om det ingångna äktenskapet, presumeras äktenskapet vara giltigt till dess motsatsen bevisas. Stat får vägra att erkänna ett äktenskap, om enligt statens lag vid äktenskapets in-

 

gående 1. någon av makarna redan var gift, 2. makarna var släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller syskon, 3. någon av makarna inte hade uppnått minimiåldern för äktenskap och inte heller fått vederbörlig dispens,4. någon av makarna inte hade psykisk kapacitet att lämna samtycke till äktenskapet eller 5. någon av makarna inte lämnat ett fritt samtycke till detta. Erkännande får dock inte vägras på den här först angivna grunden, om äktenskapet sedermera har blivit giltigt på grund av att det tidigare äktenskapet upplösts eller annullerats. De nu angivna reglerna är minimiregler, som inte hindrar fördragsslutande stat att tillämpa mera liberala regler i fråga om erkännande av äktenskap.
    Konventionen om makars egendomsförhållanden, som utarbetades under ordförandeskap av professor Allan Philip, Köpenhamn, har i huvudsak följande innehåll. I första hand bestäms makarnas egendomsförhållanden av den lagde själva har valt, vare sig detta har skett före eller under äktenskapet. De får dock bara välja lagen i stat till vilken någon av dem har anknytning genom medborgarskap eller hemvist. Om makarna inte har valt tillämplig lag före äktenskapet tillämpas lagen i den stat där de båda tar hemvist efter äktenskapets ingående. Av hänsyn till stater som tillämpar nationalitetsprincipen har dock vissa avsteg gjorts från denna huvudregel. Sålunda kan konventionsstat avge en särskild förklaring om att dess lag skall tillämpas i fall då båda makarna är medborgare där. I sådant fall gäller den lagen, såvida inte makarna under minst fem år före äktenskapet har haft hemvist i en annan stat, där de också kvarstannar efter äktenskapet, och denna stat inte tillämpar nationalitetsprincipen. Om båda makarna är medborgare i en stat som inte är ansluten till konventionen och såväl denna stat som den stat där makarna tar hemvist tillämpar nationalitetsprincipen, skall också medborgarskapslandets lag gälla. För det fall att makarna inte tar hemvist i samma stat gäller att medborgarskapslandets lag skall tillämpas, om de båda är medborgare i samma stat, och att egendomsordningen annars skall bestämmas av lagen i den stat till vilken anknytningen med beaktande av samtliga omständigheter är starkast. Har tillämplig lag bestämts på annat sätt än genom makarnas eget val skall den lagen gälla, oberoende av om de byter nationalitet eller hemvist, så länge de inte själva har valt en ny tillämplig lag. I vissa fall övergår dock egendomsordningen automatiskt att regleras av lagen i den stat där båda makarna har hemvist. Detta gäller bl. a. när detta hemvist har varat mer än tio år. Den lag som reglerar makarnas egendomsordning är tillämplig också i förhållande till tredje man. Fördragsslutande stat kan dock föreskriva att denna lag får åberopas mot tredje man endast om vissa publicitetskrav har iakttagits eller tredje man eljest när rättsförhållandet uppkom kände till eller borde känna till den tillämpliga lagen.
    På sessionens arbetsprogram stod också ett tredje projekt, en konvention om tillämplig lag i mellanmansförhållanden, dvs. fullmakt, agentur, kommission m. m. Arbetet på denna konvention, som var avsedd att reglera såväl det inbördes förhållandet mellan huvudmannen och mellanmannen som relationerna till tredje man, kunde emellertid inte slutföras under sessionen, och meningen är att det skall fortsätta vid ett möte under första halvåret 1977.
    Som lämpliga ämnen att ta upp på dagordningen för Haagkonferensens nästa session, år 1980, föreslogs utarbetande av en konvention om rättshjälp och skyldighet att ställa säkerhet för motparts rättegångskostnader och en konvention om "legal kidnapping" — härmed åsyftas sådant som att ett barn av

 

den ena av föräldrarna egenmäktigt förs bort ur den andras vård eller att en av föräldrarna efter att ha utövat rätt till umgänge med ett barn undandrar sig att återlämna barnet till vårdnadshavaren — samt en översyn av den av bl. a. Sverige ratificerade konventionen om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker, närmast i syfte att öppna möjlighet att undanta konsumentköp från konventionens tillämpningsområde.

A. K.