En ny juristutbildning vid ett nytt universitet
Av professor STIG STRÖMHOLM
1. Om någon hade sagt en juris studerande på 1930-, 1940- eller till och med 1950-talet att han "genomgick en utbildning" eller rentav var "föremål för en utbildning", skulle han sannolikt ha höjt ögonbrynen. Han "läste juridik" — mest på egen hand — det kunde vitsordas, men knappast mer. Och hade någon kommit på idén att beteckna de föreläsningar och de begynnande seminarieövningar som bestods såsom "undervisning" hade nog ögonbrynen höjts ytterligare, ehuru termen förekom i föreläsningskataloger och liknande officiella dokument. Den till studenterna adresserade verksamhet som de akademiska lärarna bedrev var av skiftande slag och kunde uppfattas på många sätt: alltifrån strama pedagogiskt högeffektiva lektioner till intellektuellt fascinerande solonummer, älskvärt avväpnande hobbyverksamhet eller som nolent avkoppling från den verkligt seriösa verksamheten : slitet med böckerna vid det egna skrivbordet. Men "undervisning" : det pedagogiskt klingande ordet skulle ha fastnat i halsen på den som försedd med sin mogenhetsexamen hissat egna segel påden akademiska sjön och styrt kosan mot en juris kandidatexamen. Likväl producerades ett icke ringa antal jurister, av vilka åtskilliga redan efter avlagd examen visade sig mycket dugliga.
Det som ovan påståtts är inte egna lösa funderingar. Det är reaktioner och uppfattningar som förf. under de senaste två åren stött på bland praktiskt verksamma jurister i alltför många fall för att det skulle röra sig om isolerade attityder. Men tingen förändras. För dagens studerande ungdom, om vars självständighet och oförskräckt kritiska sinnelag ingen utbildningspolitisk opportunist underlåtit att kväda under de senaste tio åren, ter det sig helt naturligt att uppfattade akademiska studierna som en styrd och målinriktad "utbildning" och att betrakta lärarnas åtgöranden som "undervisning". Inte nog med detta: man kräver mer utbildning och mer undervisning. Däremot kräver man inte mer tillfälle till självstudier i kammaren. Ty man har i sin reformpedagogiska skola inhämtat, att om man blott ivrigt deltager i undervisning, helst bedriven i grupp, blir man klok och kunnig, och själsdödande, isolerat och konkurrensinriktat plugg på egen hand blir då överflödigt.
Det är mot denna intellektuella bakgrund alls icke förvånande att