Familjerättsligt underhåll i svensk internationell privaträtt
Av docent MICHAEL BOGDAN

 

 

I. Inledning

 

1. Frågor om underhåll är av stor praktisk betydelse både i Sverige och utomlands. Överväganden angående underhållsskyldigheten och storleken av underhållet är ofta känsliga och svåra. Problemen kompliceras ytterligare när förhållandet uppvisar anknytningar till olikaländer, t. ex. när de inblandade har medborgarskap och/eller hemvist i olika stater. I dessa fall frågar sig domstolarna först och främst om de överhuvud är behöriga att befatta sig med underhållsfrågor rörande personer med relativt svag anknytning till domstolslandet. Nästa fråga avser tillämplig lag på frågor som villkor för underhållsskyldigheten, underhållets storlek och varaktighet, möjlighet att betala underhåll med ett belopp en gång för alla, möjlighet att jämka underhållet vid ändrade förhållanden o. s. v. Slutligen uppkommer frågor om verkställighet här i riket av utländska domar, beslut och avtal rörande underhåll och om motsvarande svenska exekutionstitlars verkställighet i utlandet.
    I denna uppsats avser jag att åtminstone antyda svaren på dessa frågor. Ämnet är så stort och besvärligt att det säkerligen skulle räcka för flera doktorsavhandlingar, särskilt om det skulle presenteras på bred komparativ bas. Den begränsning som uppsatsformatet medför har tvingat mig att endast i förbigående nämna utländska rättsordningars inställning i här diskuterade frågor och att på vissa ställen helt avstå från exkurser till utländsk rätt.
    Uppsatsen behandlar uteslutande familjerättsliga underhåll. Således förbigås t. ex. skadevållarens skyldighet att bidra till det invalidiserade offrets försörjning. Dessutom bortses från vissa frågor avnärmast socialrättslig natur, t. ex. möjligheter för utländska medborgare att erhålla bidragsförskott i Sverige.

 

II. Svenska domstolars behörighet
2. Domsrättsregler i författningar. — Svenska domstolars behörighet i underhållsfrågor är endast fläckvis reglerad i skrivna författningar.
    I 1904 års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (i fortsättningen "1904 års lag"), 3

 

11—Svensk Juristtidning 1978

 

kap. 6 §, stadgas att frågor rörande underhåll till barn får upptas i mål om äktenskapsskillnad och mål där tvisten är huruvida man och kvinna är förenade i äktenskap med varandra (äktenskapsmål). Svenska domstolars behörighet att befatta sig med äktenskapsmål bestämmes av 3 kap. 2 § samma lag. Det är viktigt att understryka att 6 § inte innebär att svenska domstolar är behöriga i underhållsfrågan när villkor enligt 2 § är uppfyllda. Det krävs att frågan om underhåll aktualiseras i ett verkligt äktenskapsmål. Stadgandet i 6 § säger således inget om sådana underhållsfrågor som uppkommer utan omedelbart samband med ett äktenskapsmål. Dessutom talar 6 § endast om underhåll till barn, inte t. ex. om underhåll mellan äkta makar under äktenskapet eller efter äktenskapets upplösning.
    Utförligare reglering av svenska domstolars behörighet i underhållsmål finns i 1931 års KF om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap (i fortsättningen "1931 års KF") vilken bygger på en konvention mellan de nordiska länderna. I KF:s 7 § beskrives svenska domstolars behörighet att befatta sig med yrkanden om äktenskapsskillnad mellan två nordiska medborgare. Enligt 8 § 1 st. får i samband med yrkanden om äktenskapsskillnad av samma eller annan myndighet prövas frågor om underhållsskyldighet. Även här förutsättes att frågan om underhållsskyldighet uppkommit i ett verkligt äktenskapsmål. Å andra sidan begränsar sig 8 § inte till frågor om underhåll till barn utan omfattar även underhåll mellan makar. Enligt 8 § 2 st. skall yrkande om underhåll som väckes senare (efter äktenskaps- eller hemskillnaden¹) upptagas i den stat där den mot vilken talan riktas har hemvist, även om yrkandet avser ändring av beslut som meddelats i annan stat. Kan dock enligt lagen i stat där hem- eller äktenskapsskillnad meddelats underhåll till make ej vidare utdömas eller höjas utöver förut bestämt belopp, må yrkande om sådant bidrag eller höjning därav ej upptagas i någon av de övriga staterna.
    Det finns inga andra skrivna domsrättsregler angående underhållsfrågor. Därmed är inte sagt att svenska domstolar är behöriga endast i de ovannämnda situationerna. Både doktrinen och rättspraxis ger stöd för uppfattningen att svenska domstolar är behöriga även i en rad andra situationer.

 

    3. Analog tillämpning av forumregler. — Enligt vedertagen uppfattning kan i brist på klara domsrättsregler de svenska interna fo-

 

¹ Hemskillnadsinstitutet är avskaffat i svensk rätt. De internordiska regler som rör hemskillnad är dock icke utan betydelse. Det kan t. ex. hända att någon av makarna efter en i annan nordisk stat meddelad hemskillnad flyttar till Sverige, där talan om underhåll väckes mot honom av den andre maken. 

rumreglerna med viss försiktighet användas för att bestämma svenska domstolarnas behörighet i förhållande till utlandet.²
    I detta sammanhang tänker man först och främst på föräldrabalkens 7: 10, vari stadgas att talan om underhåll till barn upptages av rätten i den ort där svaranden har sitt hemvist; dessutom kan sådan talan upptagas i samband med faderskaps- eller äktenskapsmål. Analogt tillämpat på internationella förhållanden innebär detta att svenska domstolar är behöriga i underhållsfrågor angående barn om svaranden (normalt den underhållsskyldige, men ibland den underhållsberättigade, t. ex. när talan avser jämkning av underhållets storlek) har hemvist i Sverige. Dessutom får underhållsfrågan prövas i faderskapsmål, vilket innebär att det här sker viss anknytning till behörighetsreglerna för sådana mål. Att detsamma gäller för äktenskapsmål följer redan av 3 kap. 6 § i 1904 års lag (se avsnitt nr 2 ovan). Svenska domstolar kan dock tänkas vara behöriga i frågor rörande underhåll till barn även i andra fall, vilket antydes av lagstiftaren i FB 7: 10, där man för sådana fall bestämmer att talan skall upptagas av Stockholms tingsrätt.
    I GB 11: 14 och 15: 11 stadgas att domstolen i samband med äktenskapsskillnaden kan utdöma underhåll till behövande make. Analogt tillämpat på internationella förhållanden betyder detta att svenska domstolar i mål om äktenskapsskillnad är behöriga att pröva inte bara underhåll till barn (vilket följer av 3 kap. 6 § i 1904 års lag) utan även underhållsskyldighet mellan makarna.
    Mera allmänna analogislut kan dras från RB kap. 10. Således kan talan om underhåll säkerligen väckas i Sverige om svaranden har hemvist här i riket, RB 10: 11 st., se NJA 1960 s. 755. För vissa situationer följer denna slutsats redan av andra lagrum, t. ex. FB 7: 10 (se ovan). Men RB 10: 1 täcker alla typer av underhåll, t. ex. även underhåll till föräldrar, underhåll mellan äkta makar utan samband med äktenskapsskillnad o. s. v. Vid alla typer av underhåll kan dessutom RB 10: 1 4 st. aktualiseras. Där stadgas att den som icke äger känt hemvist vare sig inom eller utom riket sökes där han uppehåller sig. Är han svensk medborgare och uppehåller han sig utom riket eller är hans uppehållsort okänd, sökes han där han inom riket senast haft hemvist eller uppehållit sig. Även dessa forumregler kan analogt tillämpas som domsrättsregler för att grunda svenska domstolars be-

 

² Karlgren, Kortfattad lärobok i internationell privat- och processrätt (5 uppl., Lund 1974) s. 155—163. Med forumregler menas de bestämmelser vilka används för att dra gränser mellan olika svenska domstolars behörighet, medan domsrättsreglerna avgör huruvida en viss talan överhuvud kan tas upp tillprövning i Sverige. FB 7: 10 är först och främst en forumregel, 3 kap. 2 § i 1904 års lag är en domsrättsregel. Se Dennemark, Om svensk domstols behörighet i internationellt förmögenhetsrättsliga mål (Stockholm 1961) s. 48—68. 

hörighet i underhållsfrågor. Enligt min mening kan man dock inte lika lätt åberopa dessa regler som domsrättsregler när de inte är tilllämpliga i den interna forumfrågan. RB 10: 1 4 st. kan således vara av direkt betydelse såvitt gäller svenska domstolars behörighet att befatta sig med en tvist rörande underhåll mellan makar, men inte i en tvist rörande underhåll till barn där RB 10: 1 4 st. inte är tillämplig i forumfrågan (se FB 7: 10 och RB 10: 17 2 mom.). Denna min slutsats är dock något osäker. Det finns ingen logisk anledning varför en person utan känt hemvist skulle kunna sökas i Sverige, där han uppehåller sig, i tvist rörande underhåll till make men inte i tvist rörande underhåll till barn. Eftersom hela tillämpningen av RB 10 kap. på internationella domsrättsfrågor grundar sig på analogi, kan man kanske tillåta sig en "andra gradens analogi" och följa RB 10: 1 4 st. även såvitt gäller domsrättsfrågan angående underhåll till barn. Samma problem uppkommer också i samband med RB 10: 3 1 st. enligt vilket den som icke äger känt hemvist inom riket må i tvist rörande betalningsskyldighet sökas där honom tillhörig egendom finnes. Att underhållsskyldighet är betalningsskyldighet enligt RB 10: 3 bekräftades uttryckligen av Högsta Domstolen (med en dissident) i rättsfallet NJA 1950 s. 464.³ Denna inställning bygger på praktiska behov. Som det kommer att visas verkställs utländska underhållsdomar i Sverige endast om det finns konventionsstöd förverkställigheten. Låt oss anta att alla inblandade lever och är medborgare i ett land som inte anslutit sig till någon konvention om indrivning av underhåll. En dom från detta land kommer således inte att verkställas här. Det vore onekligen grymt att under sådana omständigheter förvägra den underhållsberättigade möjlighet att väcka talan om underhåll i Sverige där, antar vi, hela den underhållsskyldiges förmögenhet finns. På grund härav bör RB 10: 3 1 st. genom omnämnda "andra gradens analogi" kunna grunda svenska domstolars behörighet även när lagrummet inte är tillämpligt på den interna forumfrågan. I praktiken skulle detta innebära att svenska domstolar i det beskrivna exemplet blir behöriga enligt RB 10:3 även när tvisten rör underhåll till barn (alltså trots den särskilda forumregeln i FB 7: 10), men forumfrågan skall inte avgöras av RB 10:3 utan av FB 7:10. Tvisten skall således inte prövas där svarandens egendom finnes utan av Stockholms tingsrätt.
    4. Behörighet utan stöd i författningar. — Svenska domstolars behörighet i underhållsfrågor behöver inte alltid grundas på direkt el-

 

³ Se SOU 1969: 60 s. 92—93; Eek, The Swedish Conflict of Laws (The Hague 1965) s. 254; Karlgren a. a. s. 129; Dennemark a. a. s. 149. 

ler analog tillämpning av författningsbestämmelser. Detta framgår klart av Högsta Domstolens praxis. Emellertid är det nästan omöjligt att med hjälp av prejudikat fastställa några klara regler. Högsta Domstolen åberopar ofta flera olika anknytningar till Sverige och det går inte att säga vilken anknytning, eller vilken kombination avanknytningar, som är avgörande för behörigheten. Rättsfallet NJA 1965 s. 351 är ett bra exempel på detta. Den i Sverige bosatte svenske fadern väckte talan om nedsättning av det underhåll som han tidigare av svensk domstol förpliktats utge till sin i USA bosatte son med både svenskt och amerikanskt medborgarskap. Majoriteten i Högsta Domstolen var av följande uppfattning i behörighetsfrågan:⁴

 

"Den i målet genom stämning väckta talan avser jämkning av familjerättsligt underhållsbidrag, som fastställts genom dom av svensk domstol. Såväl den underhållsberättigade Jimmie — mot vilken talan riktar sig — som den underhållsskyldige Lennart äro svenska medborgare, den senare med hemvist här i riket. Oaktat Jimmie enligt vad utredningen visar vid tiden för stämningens delgivning hade hemvist utom riket, föreligger på grund av förut nämnda omständigheter sådan anknytning till Sverige att det bör tillkomma svensk domstol att till prövning upptaga talan om jämkning."

 

 

Efter att ha läst denna motivering frågar man sig om det var parternas svenska medborgarskap, den underhållsskyldiges svenska hemvisteller det faktum att talan avsåg jämkning av ett tidigare av svensk domstol fastställt underhållsbidrag som grundade svensk domstols behörighet. Kanske var det en kombination av nämnda omständigheter som var avgörande, men i så fall vilken kombination? Att inte ens en kombination av alla betraktades som en självklar grund för svensk domstols behörighet framgår av att två justitieråd var skiljaktiga och ansåg att svenska domstolar inte var behöriga att pröva talan. Rättsfallet ger intryck av att Högsta Domstolen använder sig av något slags "individualiserande metod", d. v. s. att man i varje fall gör en fri bedömning av omständigheternas anknytning till Sverige. Eftersom rättsläget är så oklart kan följande förslag uppfattas som rekommendationer både de lege lata och de lege ferenda.
    Det har redan visats att underhållsskyldighet mot barn kan prövas i samband med äktenskaps- och faderskapsmål och att underhållsskyldighet mot make kan prövas i samband med äktenskapsskillnad. Detta bör enligt min mening anses vara uttryck för en allmän princip att underhållsfrågan kan prövas i Sverige när den uppkommer i samband med inför svensk domstol pågående process om ett till un-

 

⁴ NJA 1965 s. 355.

 

derhållsskyldigheten nära anknutet familjerättsligt statusförhållande. På detta sätt förknippas indirekt behörighet i underhållsfrågor med behörighet såvitt gäller familjerättsliga statusfrågor.⁵ Principen gäller naturligtvis även sådana underhållsanspråk som är okända i svensk rätt men vilka kan bli aktuella när utländsk rätt är tillämplig. Faderns skyldighet att betala underhåll till det utomäktenskapliga barnets moder, vilken i svensk rätt avskaffades 1976, kan alltså prövas i Sverige i samband med faderskapsfastställelsen.
    Beträffande underhåll till barn anses det att svenska domstolars behörighet också kan grundas på barnets hemvist i Sverige.⁶ Detta är uppenbarligen en skyddsregel till barnets fördel och en behövlig sådan. Det vore fel att anse att en svensk dom är utan betydelse när svarande varken har egendom eller hemvist i Sverige. En svensk dom kan ofta verkställas i utlandet på grund av internationella konventioner, till vilka jag återkommer senare. Dessutom kan en sådan dom tänkas spela viss roll inom socialrätten, t. ex. enligt reglerna om bidragsförskott. Skyddssynpunkten är dock svagare såvitt gäller andra underhållsberättigade än underåriga barn, t. ex. föräldrar, make eller vuxet barn. Bör man även i dessa situationer tvinga den underhållsskyldige, kanske en utländsk medborgare med hemvist på andra sidan jordklotet, att processa i Sverige uteslutande på den grund att den underhållsberättigade har hemvist här? Borde man inte i dessa fall följa de allmänna principerna om behörigheten i förmögenhetsrättsliga tvister och avvisa målet? Visst kan det vara besvärligt för en frånskild maka eller förälder i Sverige att processa om underhåll någonstans i Nya Zeeland. Men det är lika besvärligt för den underhållsskyldige i Nya Zeeland att processa i Sverige. Ändå finns det vissa skäl att även i dessa fall tillerkänna svenska domstolar behörighet. Trots att det inte rör sig om underåriga barn befinner sig de underhållsberättigade normalt i starkt underläge (gamla föräldrar, sjuk f. d. make, invalidiserat vuxet barn o. s. v.) och skyddsintresset är således ganska starkt även i dessa fall. Dessutom tycks behörighet grundad på den underhållsberättigades hemvist vara accepterad i internationella sammanhang såvitt gäller verkställighet av utländska domar och beslut även i vad avser underhållsskyldighet mot andra än underåriga barn.⁷ Å andra sidan synes det redan omnämnda rättsfal-

 

⁵ Se Prop. 1973: 158 s. 109. Av utrymmesskäl avstår jag från att i denna uppsats närmare behandla svenska domstolars behörighet i statusmål. Att underhållsfrågor ofta prövas i samband med statusfrågor är dock klart, särskilt såvitt gäller underhåll till barn utom äktenskap, se t. ex. NJA 1969 s. 308; NJA 1963 s. 489; NJA 1969 s. 301; NJA 1973 s. 57.

⁶ Eek a. a. s. 254; Karlgren a. a. s. 129; NJA 1969 s. 344.

⁷ Se 1976 års lag om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet (Nr 108), 5 § 1 st. 1 mom. 

let NJA 1950 s. 464 kunna leda till slutsatsen att den underhållsberättigade makens hemvist i Sverige icke ensamt är tillräckligt för att göra svenska domstolar behöriga.⁸ Enligt min mening, framförd med en viss tveksamhet, torde svenska domstolar kunna upptaga mål om underhåll även till andra än barn redan på den grunden att den underhållsberättigade har hemvist i Sverige. Det medges dock attnågot klart stöd för denna uppfattning inte finns f. n. vare sig i rättspraxis eller i doktrinen.
    Har underhåll en gång blivit fastställt av svensk domstol bör svenska domstolar vara behöriga att jämka underhållet kanske även när den omständighet som ursprungligen grundat svensk domstolsbehörighet under tiden har försvunnit._⁹
    Man kan vidare fråga sig om svenska domstolar inte borde vara behöriga att döma i underhållsfrågor redan på grund av de inblandades svenska medborgarskap. Det finns visst stöd för svenska domstolars behörighet i sådana fall.¹⁰ Det är klart att parternas svenska medborgarskap kan spela stor roll för behörigheten i familjerättsliga statusmål och således även indirekt för behörigheten beträffande underhållsfrågor vilka upptas i samband med statusfrågor (se ovan). När underhållsfrågan prövas självständigt finns det enligt min mening inte tillräckliga skäl att pröva den i Sverige endast därför att parterna (eller en av parterna) har svenskt medborgarskap. Svarandens svenska medborgarskap kan dock spela viss roll i speciella fall enligt RB 10: 1 4 st. 2 p. Hela frågan ställs på sin spets endast när det inte finns andra omständigheter som grundar svensk domstolsbehörighet, d. v. s. endast om svaranden varken har hemvist eller egendom i Sverige, den underhållsberättigade saknar hemvist i Sverige o. s. v.
    Förutom de redan omnämnda situationerna bör svenska domstolar kunna upptaga underhållsfrågor till prövning om svaranden antingen uttryckligen godtagit att saken prövas i Sverige eller utan invändning har ingått i svaromål i saken.¹¹

 

⁸ Makan i målet hade sedan många år vistats i Sverige. Ändå koncentrerades hela diskussionen kring RB 10:3. Häradsrätten och dissidenten i Högsta Domstolen ansåg att målet inte gällde betalningsskyldighet som avses i RB 10: 3 och att det därför borde avvisas.

⁹ Se NJA 1965 s. 351, där parternas medborgarskap också spelade viss roll. Jfr dock den särskilda internordiska regleringen i 8 § 2 st. i 1931 års KF. Jfr även NJA 1974 s. 7.

¹⁰ Eek a. a. s. 254. Se också NJA 1965 s. 351 där parternas svenska medborgarskap åberopades av domstolen. Målet avsåg dock jämkning av underhåll som fastställts genom dom av svensk domstol. Jfr även NJA 1974 s. 7.

¹¹ Jfr RB 10: 18 och 5 § 1 st. 3 mom. i 1976 års lag om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet. Jfr dock även 8 § 2 st. i 1931 års KF och NJA 1962 s. 305. 

III. Tillämplig lag

 

5. Underhållsskyldighet mot make. — Enligt svensk rätt är makar skyldiga att bidra till varandras försörjning under äktenskapetsbestånd (GB 5:2—7) och ibland också efter äktenskapets upplösning genom äktenskapsskillnad (GB 11: 14). Liknande regler finnsi många andra länder, men viktiga skillnader kan förekomma i vad gäller såväl villkor för underhållsskyldigheten som underhållets storlek och form. Frågan om tillämplig lag kan således vara av stor betydelse.
    Enligt allmänt vedertagen uppfattning kvalificeras underhållsskyldighet mellan makar som en fråga rörande äktenskaps rättsverkningar i personligt hänseende.¹² Den svenska kollisionsregel som blir aktuell i detta sammanhang är 1 § 1 mom. i 1912 års lag omvissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar (i fortsättningen "1912 års lag"). Lagen är visserligen inte längre direkt tillämplig i förhållande till något land,¹³ men i brist på andra rättskällor tillämpas lagens bestämmelser utan någon territoriell begränsning.¹⁴ Detta har kommit till uttryck i rättsfallet NJA 1970 s. 420 där Högsta Domstolen tillämpade lagens regler såsom "allmänna internationellt-privaträttsliga grundsatser".¹⁵
    Enligt 1912 års lag, 1 § 1 mom., bedömes makars inbördes rättigheter och skyldigheter i personligt hänseende enligt lagen i "makarnas hemland". Med hemland menas i svensk internationell privaträtt det land där personen är medborgare, inte det land där personen har hemvist. Det är således klart att underhållsskyldighet mellan makar, både under och efter äktenskapet, bedömes enligt lagen i detland där de vid varje tidpunkt är medborgare.¹⁶ Skulle under bestående äktenskap makarna komma att vara medborgare i olika stater, skall lagen i den stat de senast gemensamt tillhört anses som deras hemlands lag, 1 § 9 mom. Men vilken lag blir tillämplig när makarna aldrig varit medborgare i samma land? Denna fråga har inte lösts i lagen. Detta beror tydligen på den omständigheten att hustrun vid tiden för konventionens och lagens tillkomst som regel automatiskt förvärvade mannens medborgarskap. Det ansågs därför onödigt att spekulera över möjligheten att makarna redan från äktenskapets

 

¹² SOU 1969: 60 s. 92; Karlgren a. a. s. 119; NJA 1934 s. 77. Jfr också NJA 1927 s. 130 och NJA 1930 s. 692.

¹³ Lagen bygger på en Haagkonvention av 1905 vilken sedermera blivit uppsagd av Sverige med verkan fr. o. m. den 23 augusti 1962. Jfr dock fortfarande lagens 1 § 1 p. Se också SFS 1977: 802.

¹⁴ Beträffande särskilda regler för vissa internordiska förhållanden se nedan.

¹⁵ NJA 1970 s. 424.

¹⁶ NJA 1927 s. 130; NJA 1930 s. 692; NJA 1934 s. 77.

 

början har olika medborgarskap.¹⁷ Regeln är dock klart otillräcklig för dagens förhållanden. Med hänsyn till de historiska realiteterna— det var hustrun som brukade förvärva mannens medborgarskap och inte tvärtom — och med hänsyn till att lagen i andra sammanhang anknyter till mannens lag¹⁸ finns det anledning att hävda att det är lagen i mannens hemland som bör tillämpas på underhållsskyldigheten.¹⁹ Som könsdiskriminering är detta knappast stötande: det är ju inte alls givet att lagen i mannens hemland är förmånligare för mannen än lagen i hustruns hemland. Motsatsen kan lika väl vara fallet.
    En annan oklarhet i 1912 års lag består däri att lagen undvikit ta ställning till sådana fall där makarna blivit medborgare i olika stater först efter äktenskapets upplösning. Sker sådan ändring redan under äktenskapet tillämpas lagen i makarnas senaste gemensamma hemland (se ovan). Enligt min mening bör denna regel kunna analogt tillämpas även när ändring i medborgarskapet ägt rum först efter äktenskapsskillnaden. Har makarna däremot aldrig tillhört samma land, bör mannens lex patriae vid varje tidpunkt vara tilllämplig även på makarnas inbördes underhållsskyldighet efter äktenskapets upplösning.
    Särskild internordisk reglering av makars inbördes underhållsskyldighet är begränsad till de situationer där svensk domstol upptager yrkandet i enlighet med 8 § 1 och 2 st. i 1931 års KF (se avsnitt nr 2 ovan). I dessa fall bör enligt 9 § 1 st. lex fori (svensk rätt) tillämpas. I övriga fall, t. ex. när underhållsfrågan prövas före äkenskaps- eller hemskillnad, gäller de lege lata kanske samma regler som i utomnordiska förhållanden. Detta är dock inte helt säkert. 1912 års lag är även i de utomnordiska förhållandena tillämplig endast såsom uttryck för "allmänna internationellt-privaträttsliga grundsatser"(se ovan). Det är uppenbart att tillämpning av hemlandets lag (lex patriae) inte är någon allmän grundsats i internordisk internationell privaträtt, eftersom de internordiska kollisionsreglerna ialla sammanhang som huvudregel bygger på domicilprincipen, förutsatt att det relevanta hemvistet ligger inom Norden. Det finns därför inget som hindrar svenska domstolar att med hänvisning till detta underkasta makarnas inbördes underhållsskyldighet före

 

 

¹⁷ Eek a. a. s. 134 not 181.

¹⁸ 1 § 2 mom. i 1912 års lag. Jfr också 7 kap. 2 § i 1904 års lags äldre lydelse.

¹⁹ Eek a. a. s. 249. Jfr Batiffol/Lagarde, Droit international privé (vol. 2, 5 uppl., Paris 1971) s. 58. 

äktenskaps- eller hemskillnaden domicillandets lag.²⁰ I så fall torde huvudregeln vara att man bör tillämpa lagen i makarnas gemensamma domicilland. Detta synes vara den rådande uppfattningen i Danmark och Norge.²¹ Har makarna domicil i olika länder torde deras senaste gemensamma domicil vara avgörande, särskilt om någon av makarna alltjämt är bosatt i samma land. Alternativt kunde man — med hänsyn till att de nordiska rättsordningarna är ganska lika — helt enkelt tillämpa lex fori, d. v. s. svensk rätt.
    Det finns ingen tvekan om att makarnas hemvist bör de lege ferenda tillmätas stor betydelse även i utomnordiska sammanhang. I dagens läge tillåter dock 1912 års lag, med dess starka bindning till medborgarskapet, enligt min mening inte en sådan rättstillämpningde lege lata. De lege ferenda vill jag föreslå tillämpning av lagen i det land där makarna har hemvist.²² Det är ju ett faktum att svensk internationell privaträtt undergår en omvandling från nationalitets- till domicilprincipen, vilket har konstaterats både i doktrinen²³ och av Högsta Domstolen²⁴. Lämplighetsskäl talar för att makarnas inbördes underhållsskyldighet anpassas efter förhållandena i det land där de lever. Domicilprincipen skulle oftast leda till svensk rättstillämpning. Man bör dock enligt min mening inte gå så långt som Familjerättskommittén i sitt betänkande SOU 1969: 60, där man föreslog att svensk rätt alltid skulle tillämpas.²⁵ När båda makarna är bosatta utomlands och talan om underhåll väckes i Sverige endast därför att svaranden har egendom här, finns det väl ingen anledning att hålla fast vid svensk rätts tillämpning. Man bör alltså kunna tilllämpa utländsk rätt när båda makarna är bosatta i en främmande stat.
    Frågan blir mera komplicerad när makarna bor i olika länder. Här kunde man kanske anknyta till deras senaste gemensamma hemvistland. Har makarna aldrig haft hemvist i samma land kan man tillämpa svensk rätt om någon av dem har hemvist i Sverige. Att välja mannens lex domicilii framför hustruns (eller tvärtom) före-

 

²⁰ Liknande hänvisning till domicilprincipens särskilda ställning i den internordiska internationella privaträtten har gjorts av Högsta Domstolen i rättsfallet NJA 1975 s. 686 (I), särskilt s. 690. Rättsfallet handlade dock icke om äktenskaps rättsverkningar.

²¹ Borum/Philip, Lovkonflikter (8 uppl., København 1970) s. 111—112; Gaarder, Innføring i internasjonal privatrett (Oslo 1975) s. 140—141. Dansk och norsk internationell privaträtt bygger dock på domicilprincipen även i utomnordiska förhållanden.

²² Se SOU 1969: 60 s. 107.

²³ Karlgren a. a. s. 76—82.

²⁴ NJA 1975 s. 686, särskilt s. 689—690.

²⁵ SOU 1969: 60 s. 8, 114.

 

faller mig vara något otidsenligt. Att välja den underhållsberättigades lex domicilii skulle kunna leda till den stötande följden att en av makarna skulle få en privilegierad ställning framför den andreäven om båda ifrågavarande rättsordningar i princip behandlar mannen och hustrun lika.²⁶
    Besvärliga problem kan idag tänkas uppkomma när underhållsfrågan prövas i samband med eller efter äktenskapsskillnaden i Sverige. Låt oss anta att två i Sverige bosatta utländska medborgare erhåller äktenskapsskillnad i enlighet med svensk rätt enligt 3 kap. 4 § 1 st. i 1904 års lag. Frågan om underhållsskyldigheten måste idag prövas enligt lagen i deras gemensamma hemland, 1 § 1 mom. i 1912 års lag. Det kan tänkas att den tillämpliga lagen tillerkänner underhåll endast till make som vid äktenskapsskillnaden av domstol förklarats vara utan skuld till äktenskapets upplösning. Men svensk rätt ger ingen möjlighet till sådan förklaring i äktenskapsmål. Enligt min mening bör man här tillämpa den utländska lagen på ett flexibelt sätt. Istället för domstolsförklaringen vid äktenskapsskillnaden kan man t. ex. i samband med prövningen av underhållsfrågan utreda huruvida den underhållsberättigade f. d. maken inte hade förfarit otillbörligt mot den andre maken.

 

6. Underhållsskyldighet mot barn i äktenskap. — Begreppen "barn i äktenskap" och "barn utom äktenskap" har försvunnit ur svensk rätt, men de faktiska skillnaderna i rättsordningen finns i stora delar kvar, t. ex. såvitt gäller bördspresumtion, namn och medborgarskap. I många länder upprätthålles skillnaden även i underhållssammanhang. Inom den svenska internationella privaträtten har man traditionellt behandlat rättsförhållandet mellan föräldrar och barn i äktenskap och rättsförhållandet mellan barn utom äktenskap och dess fader som två skilda problemkomplex. Jag har därför valt att också behandla dem som sådana. Det är dock min uppfattning att kollisionsregeln i båda fallen bör vara densamma och att man i framtiden bör övergå till att se underhållsskyldighet mot barn som ett enda internationellt-privaträttsligt problem.

 

²⁶ En översikt över de för Sveriges vidkommande viktigare ländernas internationellt-privaträttsliga regler beträffande makars inbördes underhållsskyldighet finns i SOU 1969: 60 s. 95—105. Se vidare Borum/Philip a. a. s. 111—112; Gaarder a. a. s. 140—141; Batiffol/Lagarde a. a. s. 58—62; Kegel, Internationales Privatrecht (3 uppl., München 1971) s. 312—315; Ehrenzweig/Jayme,Private International Law. A. Comparative Treatise on American International Conflicts Law, including the Law of Admiralty (vol. 2, Special Part, Leiden—Dobbs Ferry, N.Y. 1973) s. 210; Cheshire/North, Private International Law (9 uppl., London 1974) s. 435; Dicey/Morris, The Conflict of Laws (9 uppl., London 1973) s. 374—375, 386; Szászy, Private International Law in the European People's Democracies (Budapest 1964) s. 348—349. 

    Beträffande barn i äktenskap finns några internationellt-privaträttsliga bestämmelser i gällande svenska författningar. I 1904 års lag 3 kap. 6 § stadgas att om fråga om underhåll till barn uppkommer i äktenskapsmål skall den prövas enligt svensk rätt om barnet vistas här i riket. Det rör sig om en kollisionsregel som är både ensidig och ofullständig. Den säger ingenting om sådana fall där underhållsfrågan uppkommer annorledes än i äktenskapsmål eller där barnet inte vistas i Sverige. Enligt 9 § 1 st. i 1931 års KF tillämpas i internordiska sammanhang lex fori (svensk rätt), om underhållsfrågan upptages i Sverige enligt 8 § 1 och 2 st. i samma KF. Regeln ger således ingen ledning för t. ex. underhållsskyldighet mot barn före hem- eller äktenskapsskillnaden.
    Uppfattningar om vilket lands lag som bör vara tillämplig i fråga om underhållsskyldighet mot barn i äktenskap när skrivna kollisionsregler saknas är delade. Hult — i ett arbete publicerat 1943, d. v. s. innan domicilprincipen på allvar började vinna terräng i svensk internationell privaträtt såvitt gäller utomnordiska förhållanden — förespråkar tillämpning av lagen i familjens gemensamma hemland, dock med undantag för nordiska medborgare för vilka han föreslår lex domicilii.²⁷ Har barnet och föräldern olika medborgarskap bör enligt Hult barnet få välja enligt vilken lag det vill bestämma sin talan, dock att svensk rätt bör äga företräde om endera av parterna är svensk medborgare.²⁸ Enligt Karlgren bör svensk rätt "ha anspråk på tillämpning i mycket stor utsträckning" med hänsyntill ordre public, särskilt om barnet vistas i Sverige. Som stöd åberopar Karlgren dissidentens yttrande i NJA 1956 s. 337, en dissens som dock härstammar från justitierådet Karlgren själv.²⁹ Karlgren medger dock att "visst utrymme" finns för den rättsordning som vid varje tillfälle är föräldrarnas och barnets gemensamma nationella lag.³⁰ Dessutom tillägger han att det torde kunna ifrågasättas om icke starkare skäl talar för lagen på barnets domicilort.³¹ Eek anser tillämpning av lagen på barnets domicilort vara lämpligast.³² Walin uttrycker sig lite försiktigare: han vill tillämpa svensk rätt när barnet är domicilierat här men säger inget om de fall där barnet är domicilierat utomlands.³³
    Alla författare understryker att ordre public kan spela en viktig roll

 

²⁷ Hult, Föräldrar och barn enligt svensk internationell privaträtt (Stockholm 1943) s. 70—72, 76.

²⁸ Hult a. a. s. 103—105.

²⁹ Karlgren a. a. s. 125—126.

³⁰ Karlgren a. a. s. 126.

³¹ Karlgren a. a. s. 126—127.

³² Eek a. a. s. 254.

³³ Walin, Kommentar till föräldrabalken (2 uppl., Stockholm 1971) s. 462.

 

i mål rörande underhållsskyldighet mot barn. Vissa länders internationella privaträtt synes ha tagit steget fullt ut genom att alltid föreskriva tillämpning av lex fori, oavsett parternas medborgarskap och hemvist.³⁴
    Eftersom rättsläget är oklart vore det fel att hävda att någon uppfattning utgör "gällande" svensk internationell privaträtt i den här diskuterade frågan. Det är sannolikt att svenska domstolar skulle taviss hänsyn till parternas medborgarskap, särskilt om båda är medborgare i samma land.³⁵ Enligt min mening bör dock barnets lex domicilii vid varje tidpunkt som regel vara tillämplig. Det är ju rimligt att barnets underhållsanspråk bestämmes med hänsyn till förhållandena och rättsuppfattningen på barnets domicilort, d. v. s. på den plats som utgör barnets sociala miljö.³⁶ För övrigt har lagstiftaren bestämt att underhåll till barn med hemvist i Sverige prövas enligt svensk rätt när frågan uppkommer i äktenskapsmål (se ovan). Det finns knappast någon logisk anledning att tillämpa annan rättsordning när samma fråga uppkommer före eller efter äktenskapsskillnaden. Barnets lex domicilii skall enligt min mening kunna tillämpas även när barnet har hemvist utomlands. Det vore fel att tro att alla utländska lagar nödvändigtvis måste vara oförmånligare för barnet än svensk rätt. Skulle den tillämpliga utländska lagen strida mot grunderna för den svenska rättsordningen, kan den för övrigt åsidosättas genom svensk ordre public. Är det i utlandet bosatta barnet svensk medborgare blir den svenska ordre public av naturliga skäl känsligare än vanligt, eftersom tillämpning av utländsk

 

³⁴ Detta tycks vara inställningen i bl. a. Norge, Danmark, England och U.S.A., se Gaarder a. a. s. 145—146 samt rättsfallet i Rettens Gang 1960 s. 7; Philip a. a. s. 246; Dicey/Morris a. a. s. 418; Ehrenzweig/Jayme a. a. s. 254; Leflar, American Conflicts Law (Indianapolis — Kansas City — New York 1968) s. 592. Beträffande tillämplig lag enligt fransk och tysk internationell privaträtt se Batiffol/Lagarde a. a. s. 105 och Kegel a. a. s. 350—354.

³⁵ Detta antagande stödes i viss mån av rättsfallet NJA 1956 s. 337, där familjens gemensamma polska medborgarskap dock ansågs vara "övervägande formellt" vilket ledde till att svensk rätt tillämpades. Målet gällde dessutom vårdnad, ej underhåll. I rättsfallet NJA 1964 s. 247 tillämpades ungersk rätt i underhållsfrågan. Alla inblandade var ungerska medborgare, den underhållsskyldige fadern levde dock i Sverige såsom politisk flykting. Modern och barnet hade hemvist i Ungern. I både NJA 1956 s. 337 och NJA 1964 s. 247 tillämpades de facto lagen på barnets domicilort. Också avgörandet NJA 1974 s. 7är av betydelse i detta sammanhang. Den i Sverige bosatte fadern som ocksåvar svensk medborgare yrkade jämkning av underhållsbidrag som tidigare hade fastställts av svensk domstol. Det underhållsberättigade barnet med både svenskt och ungerskt medborgarskap hade hemvist i Ungern. Domstolarna jämkade underhållet med tillämpning av bestämmelser i den svenska föräldrabalken. Lagvalsfrågan blev emellertid aldrig diskuterad. Visserligen nämnde barnets ombud att enligt ungersk lag skall underhållsbidrag utgå med minst 20 procent av den förpliktades nettoinkomst (s. 8 i referatet) men båda parter synes ha varit eniga om att svensk rätt var tillämplig. Fråga huruvida parterna får överenskomma om tillämplig lag kommer att diskuteras nedan.

³⁶ Eek a. a. s. 254; Karlgren a. a. s. 126—127.

 

rätt, vilken t. ex. förvägrar barnet underhåll, skulle i sådant fall lättare än annars kunna anses strida mot grunderna för den svenskarättsordningen.
    I detta sammanhang bör man också nämna en av Sverige inte ratificerad Haagkonvention av 1956 om tillämplig lag beträffandeunderhåll till barn. Konventionen, vilken gäller både inom- och utomäktenskapliga ogifta barn under 21 års ålder, föreskriver som huvudregel tillämpning av barnets lex domicilii.³⁷
    En förklaring måste göras beträffande 4 § i 1971 års lag om internationella rättsförhållanden rörande adoption. Där stadgas att närutländskt adoptionsbeslut skall gälla här i riket bör adoptivbarnetanses som adoptantens barn i äktenskap i fråga om bl. a. underhåll.Detta bör dock inte tolkas så att det alltid är svenska regler om underhåll som är tillämpliga. Adoptivbarnet jämställs visserligen medbarn i äktenskap, men underhållsskyldigheten bestämmes av den tilllämpliga lagen, enligt ovan normalt av barnets lex domicilii.

 

7. Underhållsskyldighet mot barn utom äktenskap. — Beträffandebarn utom äktenskap saknas i Sverige skrivna kollisionsregler. Meningarna är delade. Även här finns en stark trend till lex fori, motiverad med svenska lagreglers karaktär av skyddsbestämmelser tillförmån för barnet.³⁸ I doktrinen har man också föreslagit barnetsoch faderns gemensamma lex patriae.³⁹ Enligt en annan uppfattning, till vilken jag ansluter mig, är det barnets lex domicilii vidvarje tidpunkt som bör reglera föräldrarnas — normalt faderns —underhållsskyldighet mot barnet, d. v. s. kollisionsregeln bör varadensamma som för barn inom äktenskap.⁴⁰
    Av alla prejudikat framgår att underhållsfrågan anses böra prövasenligt samma rättsordning som tillämpas på faderskapsfastställelsen,vilket tydligen bedömes lämpligt då båda frågorna normalt prövas i

 

³⁷ Närmare om konventionen se Batiffol/Lagarde a. a. s. 105—106; Kegel a. a.s. 358—359. Texten finns i Essén /Pålsson, Konventionssamling i internationellprivaträtt (1973) s. 51—52.³⁸ Karlgren a. a. s 127; NJA 1946 s. 310, särskilt JustR Linds yttrande. I utländsk internationell privaträtt förordas tillämpning av lex fori av t. ex. Philipa. a. s. 246; Dicey/Morris a. a. s. 421; Ehrenzweig/Jayme a. a. s. 254; Leflara. a. s. 594. Lex fori har däremot inte slagit igenom i samma grad i Tysklandoch Frankrike, se Kegel a. a. s. 364—368; Batiffol/Lagarde a. a. s. 105.³⁹ Karlgren a. a. s. 127; Hult a. a. s. 111. Har barnet och fadern olika medborgarskap bör enligt Hult barnet även här få välja enligt vilken lag talanskall bestämmas, dock med förbehåll till förmån för svensk rätt när någon avparterna är svensk medborgare, Hult a. a. s. 113—118.⁴⁰ Eek a. a. s. 254—255; Walin a. a. s. 462. Walin talar dock endast om defall där barnet har hemvist i Sverige. Det har redan nämnts att 1956 årsHaagkonvention (ej ratificerad av Sverige) som huvudregel föreskriver tilllämpning av barnets lex domicilii. 

samma mål.⁴¹ Man kan dock tänka sig ett system där lex patriae tilllämpas på statusfrågan och lex domicilii på underhållsskyldigheten.⁴² En sådan kollisionsrättslig delning synes mig vara lämplig.Jag vill inte här ta ställning till frågan vilket lands lag som bör varatillämplig på faderskapsfastställelsen, utan bara påpeka att de argument som talar för lex patriae i statusfrågor väger betydligt mindretungt i underhållssammanhang. Dessutom bör enligt min mening faderskapet fastställas enligt den rättsordning som utpekas av omständigheterna vid tiden för barnets födelse, medan underhållsskyldigheten bör prövas enligt barnets lex domicilii vid varje tidpunkt.⁴³
    I rättsfallet NJA 1963 s. 489, vilket handlade både om fastställelseav faderskap och om underhåll för ett i Tyskland alltsedan födelsenbosatt tyskt barn, har Högsta Domstolen åberopat barnets lex patriaesom huvudregel, dock med en viktig modifikation i riktning motdomicilprincipen:⁴⁴

 

"Vid val av tillämplig lag i ett fall sådant som det förevarande bör i rättssäkerhetens intresse eftersträvas, att avgörandet låter sig inpassas i ett lämpligt regelsystem, Det bör således undvikas, att valet träffas enligt fri bedömning från fall till fall alltefter sakens starkare eller svagare anknytningtill visst land. Svensk internationell privaträtt på familjerättens områdebygger i princip på nationalitetsgrundsatsen. I överensstämmelse härmedoch såsom i allmänhet från barnets synpunkt tillfredsställande skulle ennära till hands liggande huvudregel kunna antagas vara, att lagen i detland barnet vid födelsen på grund av sin nationalitet tillhörde borde tilllämpas. I vart fall när, såsom i förevarande mål, barnet har hemvist i denstat där det genom födelsen blivit medborgare och efter allt att dömakommer att växa upp måste det te sig naturligt, att barnets villkor bestämmas efter de grunder som i allmänhet gälla för barn vilka leva inomsamma rättssamfund.På grund härav och då användning av tysk lag beträffande frågorna omfastställande av faderskap och skyldighet att utgiva underhållsbidrag ickeleder till att här i riket tillämpas bestämmelser vilka äro oförenliga medgrundläggande principer i svensk lag eller rättsuppfattning skall, såsomdomstolarna funnit, saken avgöras med tillämpning av tysk lag."

 

 

Högsta Domstolen valde uppenbarligen att följa en medelväg mellannationalitets- och domicilprincipen, dock med lite större tyngd pånationalitetsprincipen. Hade barnets lex patriae och lex domiciliivarit olika, skulle domstolen antagligen ha tillämpat lex patriae.Men det måste beaktas att rättsfallet är 14 år gammalt och att nationalitetsprincipens ställning under dessa år blivit ytterligare försvagad. En annan aspekt av intresse är att domstolen åberopade barnets

 

⁴¹ Se Karlgren a. a. s. 127.⁴² Se t. ex. Eek a. a. s. 255—256.⁴³ Se Hult a. a. s. 126—134.⁴⁴ NJA 1963 s. 493—494.

 

nationalitet vid födelsen, medan förhållandena vid tiden för processen åberopades såvitt gällde hemvistet.
    Domicilprincipens förstärkta ställning kom till uttryck i rättsfallet NJA 1969 s. 301, där alla inblandade var finska medborgare, fadern med hemvist i Finland och barnet med hemvist i Sverige. Allainstanser tillämpade svensk rätt. Högsta Domstolens majoritet yttrade :⁴⁵

 

"Ann-Louise, som är född i Sverige, har alltsedan födelsen haft stadigvarande hemvist här tillsammans med sin moder. Av allt att döma kommerhon även att växa upp här i riket. Sistnämnda omständighet utgör i och försig ett starkt skäl för att Ann-Louises villkor blir bestämda efter de grundersom i allmänhet gäller för barn inom det svenska rättssamfundet. I vart fallbör denna synpunkt tilläggas avgörande vikt, då såsom i förevarande målanvändning av den lag som eljest kunde komma i fråga skulle betaga AnnLouise faktisk möjlighet att få faderskapet fastställt. Svensk rätt skalldärför vinna tillämpning."

 

 

Rättsfallets relevans försvagas av två omständigheter. För det förstarörde rättsfallet nordiska medborgare och det kunde hävdas att rättsfallet saknar prejudikatvärde för utomnordiska förhållanden där nationalitetsprincipen har starkare ställning. För det andra åberopadedomstolen innehållet i lex patriae som en av grunderna för svenskrätts tillämpning, vilket kunde tyda på att svensk rätt tillämpadesendast därför att tillämpning av lex patriae skulle ha varit oförenligmed svensk ordre public. Att justitieråden inte betraktade domensom ett allmänt stöd för domicilprincipen följer också av det faktum att justitierådet Höglund fick plädera för domicilprincipenstillämpning på mål om faderskap och underhåll genom att inkommamed en skiljaktig motivering. Detsamma följer också av rättsfalletNJA 1973 s. 57, rörande faderskap och underhåll till ett tyskt barnmed hemvist i Tyskland. Högsta Domstolen tillämpade tysk rätt medåberopande av prejudikatet NJA 1963 s. 489. Denna hänvisning behöver inte nödvändigtvis innebära att förhållandet mellan nationalitets- och domicilprincipen idag är precis som det var 1963. Problemet aktualiserades ju inte, eftersom barnet i båda rättsfallenhade hemvist i det land barnet genom medborgarskap tillhörde.Men hänvisning till 1963 års rättsfall måste betyda att det inte anses överspelat genom någon allmän tillämpning av domicilprincipen. Ändå ansluter jag mig, som sagt, till den uppfattningen att detär barnets lex domicilii vid varje tidpunkt som bör tillämpas i underhållsfrågan. Dels går den svenska internationella privaträtten helt

 

⁴⁵ NJA 1969 s. 303—304.

 

allmänt i riktning mot domicilprincipen,⁴⁶ dels har Högsta Domstolen i praktiskt taget alla prejudikat de facto tillämpat lagen i detland där barnet hade hemvist, fast motiveringarna var olika.⁴⁷ Avsamma skäl som åberopades i samband med underhållsskyldighetenmot barn i äktenskap anser jag att denna kollisionsregel inte börvara ensidig, d. v. s. den bör leda till tillämpning av utländsk rättnär barnet har hemvist utomlands. Situationer där svensk ordre public måste ingripa kan naturligtvis uppkomma även här.
    Barnets lex domicilii bör i princip vara tillämplig även på frågan huruvida förälderns make också är skyldig att bidra till barnetsunderhåll oavsett att barnet inte är deras gemensamma barn, jfr FB7:4. Denna skyldighet att försörja makes barn tillhör enligt minmening inte äktenskapets rättsverkningar i personligt hänseende,vilket innebär att 1912 års lag inte är tillämplig. För denna kvalifikation av frågan talar bl. a. det faktum att denna skyldighet av densvenske lagstiftaren behandlas i föräldrabalken, inte i giftermålsbalken.
8. Underhållsskyldighet mot föräldrar, syskon m. m. — Det skullekanske te sig lockande att säga att barnets underhållsskyldighet motföräldrarna (jfr FB 7: 3 2 st.) bör prövas enligt samma lag som gällerför föräldrarnas underhållsskyldighet mot barnet. Det är ju t. ex. allmänt accepterat att mannens underhållsskyldighet mot hustrun regleras av samma rättsordning som hustruns motsvarande skyldighet motmannen. Men situationen är inte densamma såvitt gäller föräldraroch barn. Jämställdhet mellan makar är något att eftersträva och detvore stötande om man tillämpade två olika rättsordningar på makars inbördes underhållsskyldighet med resultat att ene maken skullebli väsentligt sämre ställd än den andre.⁴⁸ Ingen har hävdat att motsvarande jämställdhet skall råda mellan föräldrar och barn. Det ärdärför acceptabelt att föräldrarnas underhållsanspråk prövas enligtannan rättsordning än barnets.⁴⁹ Men vilken rättsordning är tillämplig?

 

⁴⁶ Se noterna 23 och 24 ovan. Denna utveckling sammanhänger säkerligenmed Sveriges omvandling från ett utvandrings- till ett invandringsland.⁴⁷ Även det gamla rättsfallet NJA 1915 s. 1, som ofta tolkas som stöd för tilllämpning av lagen på orten för lägersmålet (se t. ex. Karlgren a. a. s. 127),kan med lika fog anses stödja tillämpning av barnets lex domicilii. Detsammakan sägas om rättsfallet NJA 1957 s. 135, där svensk rätt tillämpades med motiveringen at den påstådde fadern var svensk medborgare. Av referatet framgårdock att modern och barnet, vilka var norska medborgare, också hade hemvisti Sverige. Se också underinstanserna i NJA 1974 s. 324.⁴⁸ Det kan naturligtvis hända att sådana skillnader uppkommer även när mantillämpar en enda rättsordning, under förutsättning att denna rättsordningdiskriminerar mellan mannen och hustrun såvitt gäller underhåll. I ett sådantfall återspeglar diskrimineringen emellertid vissa samhällsförhållanden och vissrättspolitisk åskådning; den följer alltså inte av en kollisionsrättslig slump.⁴⁹ Se dock Hult a. a. s. 76, 105; Batiffol/Lagarde a. a. s. 105.12—Svensk Juristtidning 1978

 

    Det skulle kanske anses märkligt om barnets underhållsskyldighetmot ene föräldern skulle vara annan än mot den andre, beroende pårespektive förälders medborgarskap eller hemvist. Detta talar för tilllämpning av barnets lag, först och främst barnets lex domicilii. Menett sådant system skulle ha stora nackdelar. Har barnet flera syskonmed hemvist i olika länder, bör deras underhållsskyldighet motsamma föräldrar vara olika? Detta skulle ju innebära att domstolenskulle tvingas att lägga hela försörjningsbördan på barnet med hemvist i det land vars lag förpliktar barn att försörja sina föräldrarmedan andra syskon skulle av samma domstol betraktas som icke underhållsskyldiga. Denna invändning talar för tillämpning av lagen idet land där föräldern har hemvist. Enligt min mening synes denunderhållsberättigade förälderns lex domicilii vara att föredra, ungefär med samma motivering som anfördes beträffande barnets lexdomicilii såvitt gällde underhåll till barn. Visserligen kan detta betydaatt föräldrar behandlas olika beroende på hemvist, men liknandeorättvisor förekommer ju också i samband med underhåll till barnom barnen har hemvist i olika länder.
    Problem uppkommer också i samband med familjerättsliga underhållsskyldigheter okända i Sverige men gällande i vissa utländskarättsordningar, t. ex. underhållsskyldighet mellan syskon, mellan svågrar, mot syskonbarn o. s. v. Hit hör också skyldighet att betala underhåll till det utomäktenskapliga barnets moder, vilken i svenskrätt försvann 1976 i samband med införandet av föräldrapenningen.⁵⁰ Dessa underhållsanspråk bedömes från svensk synvinkelsom inte lika moraliskt självklara som underhåll mellan makar ellermellan föräldrar och barn. Ändå borde man kunna utdöma sådanaunderhåll även i Sverige när de erkännes av den tillämpliga rättsordningen. Här kan man dock inte i lika hög grad som i andra fallförlita sig på den underhållsberättigades rättsordning. För en i Sverige bosatt person kan i svensk rätt okända underhållsanspråk framstå som orimliga och orättvisa. Svensk rätts regler om familjerättslig underhållsskyldighet är relativt restriktiva såvitt gäller kretsenav underhållsberättigade. Detta har visst samband med de socialaförmåner som kommer svenska befolkningen tillgodo. Avskaffandeav underhållsskyldigheten mot det utomäktenskapliga barnets moderi samband med föräldrapenningens införande illustrerar detta på ettförträffligt sätt. Sociala förmåner betalar man genom sina skatter.Det vore kanske orättvist att utöver detta skattetryck belasta i Sverige bosatta personer med underhållsskyldighet mot avlägsna släk

 

⁵⁰ Se äldre lydelse av FB 7: 10; Walin a. a. s. 162—165.

 

tingar i utlandet, där avsaknad av sociala förmåner kompenserasmed vidsträckt underhållsskyldighet och lågt skattetryck. Enligt minmening bör även här den underhållsberättigades lex domicilii användas som utgångspunkt, dock med starka korrigeringar med hänsyn till svensk rättsåskådning. Korrigeringen kan ske t. ex. i formav ett strängare hänsynstagande till svensk ordre public. Att ensvensk fader tvingas betala underhåll till ett utomäktenskapligtbarns mor vilken lever i ett land där föräldrapenningen saknas ärknappast stötande. Underhåll till syskonbarn o. dyl. kunde dock endast i undantagsfall utdömas om någon av parterna lever i Sverige.Underhåll mellan vuxna syskon skulle antagligen kunna utdömas endast om det erkännes enligt båda syskons lex domicilii. Det vore säkert stötande om ett av syskonen hade en rättsligt privilegierad ställning i underhållsfrågan.

 

9. Några allmänna anmärkningar. — En fråga som aktualiserasibland är huruvida parterna har rätt att själva genom överenskommelse välja vilken lag som skall tillämpas på deras inbördes underhållsskyldighet. Familjerättskommittén hävdade i sitt betänkandeatt parterna borde tillerkännas sådan dispositionsrätt såvitt gällerunderhåll mellan makar.⁵¹ Frågan aktualiserades i rättsfallet NJA1973 s. 57 (se avsnitt nr 7 ovan), där det hävdades av barnet attsvensk rätt var tillämplig på underhållsfrågan enligt en bindandeöverenskommelse mellan parterna. Högsta Domstolen tillämpadedock tysk rätt och förklarade att valet av tillämplig lag borde träffasenbart med hänsyn till de sakliga omständigheterna i målet, "i alltfall sedan parterna numera har olika mening om vilken lag som ärtillämplig". Denna formulering är något svårtolkad. Å ena sidan synes framgå att parterna i ett fall av denna typ inte kan med bindandeverkan sinsemellan för framtiden överenskomma om tillämplig lag.Domstolen antydde dock samtidigt att man kanske vore beredd attfölja parternas önskemål i detta avseende om de varit eniga undersjälva processen. Det bör också uppmärksammas att den av parternavalda rättsordningen i detta fall uppenbarligen var förmånligare förbarnet än den normalt tillämpliga lagen, eftersom överenskommelsenåberopades av barnet. Det var därför säkert inte omsorgen om barnetsbästa som kan förklara varför domstolen underkände parternas överenskommelse. Rättsläget är oklart.⁵² Det finns dock skäl att vara mera liberal när saken gäller underhåll mellan vuxna än när den gäller

 

⁵¹ SOU 1969: 60 s. 115.⁵² Se Karlgren a. a. s. 73, särskilt not 2. Jfr NJA 1974 s. 7, not 35 ovan;tingsrättens dom i NJA 1974 s. 324, särskilt s. 327. 

underhåll till underåriga barn.
    Besvärliga kollisionsrättsliga problem kan uppkomma i regressfall,d. v. s. när underhållsbidraget betalas inte av den underhållsskyldigeutan av någon annan som sedan kräver ersättning från den underhållsskyldige. Sådan betalning för annan sker ofta i form av bidragsförskott från en statlig eller kommunal myndighet. Låt oss anta atten utländsk myndighet betalat sådant förskott i stället för den underhållsskyldige som vistas eller har egendom i Sverige. Kan den utländska myndigheten vid svensk domstol utkräva ersättning för sinautlägg? Det ligger nära till hands att säga att det rör sig om ett utländskt offentligrättsligt anspråk vilket inte kan prövas av svenskdomstol, jfr NJA 1961 s. 145. Men en sådan dogmatisk inställning ärknappast resonabel.⁵³ Institutet bidragsförskott tjänar ju de enskildas intressen. De utländska regressreglerna beträffande bidragsförskott bör kunna tillämpas av svenska domstolar.⁵⁴ Ett liknande problem gäller regresskrav mellan olika grupper av underhållsskyldiga.Låt oss anta att en gift person insjuknar och blir hänvisad till underhåll. Både den sjukes föräldrar och hans eller hennes make är iprincip underhållsskyldiga. Men. det kan tänkas att föräldrarnas underhållsskyldighet endast är subsidiär, d. v. s. den aktualiseras endastom maken inte förmår uppfylla sin skyldighet, och att föräldrarnaäven får regresskrav mot maken för de utbetalade beloppen. Nu kandet hända att makes underhållsskyldighet regleras av rättsordningen A, medan föräldrarnas underhållsskyldighet regleras av rättsordningen B. När båda dessa rättsordningar har samma inställning till regressfrågan uppkommer antagligen inga svårigheter. Men vilkenrättsordning bör ha företräde när deras lösningar är olika? Enligt minmening kan regress beviljas endast i den mån så föreskrives av bådarättsordningarna. I annat fall bör var och en stå för sina egna utbetalningar till den underhållsberättigade. På samma sätt kan t. ex. föräldrarnas invändning att underhållsskyldighet i första hand åliggermaken godtagas när barnet väcker talan mot föräldrarna, men endastunder förutsättning att invändningen grundar sig både på den lagsom tillämpas på föräldrarnas underhållsskyldighet mot barnet ochpå den lag som gäller makarnas inbördes försörjningsplikt. Närdetta villkor inte är uppfyllt kan den underhållsberättigade vända

 

⁵³ Se Bogdan, Expropriation in Private International Law (Lund 1975) s.26—28.⁵⁴ I vissa fall framgår detta av lagtexten. Se 2 § 4 st. i 1962 års lag (nr 512)om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland,Island eller Norge och 6 § i 1976 års lag (nr 108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet. Jfr även art.9 i 1973 års Haagkonvention om tillämplig lag i fråga om underhållsskyldighet(se not 58 nedan). Denna konvention har dock ej ratificerats av Sverige. 

sig antingen till maken eller till föräldrarna enligt eget val för underhåll.
    Det måste påpekas att den svenska lagen 16 december 1966 omändring av vissa underhållsbidrag (nr 680), enligt vilken underhållets storlek automatiskt anpassas efter penningvärdets förändring,inte är tillämplig på underhåll fastställda av svensk domstol i utländsk valuta (1 §) eller på underhåll fastställda av svensk domstolenligt utländsk rätt.⁵⁵ I dessa fall måste underhållets storlek anpassastill inflationen på annat sätt. Härvidlag kan man möjligtvis i domenföreskriva tillämpning av utländska föreskrifter motsvarande densvenska 1966 års lag, dock antagligen endast om underhållet bestämmes inte bara enligt den utländska statens rätt utan även i dessvaluta.⁵⁶
    Oavsett vilken lag som är tillämplig på underhållsfrågan följersvenska domstolar svenska processuella regler. Hit hör enligt minmening bl. a. också regler om skyldigheten att betala underhåll redaninnan domen eller beslutet vinner laga kraft, fast de i svensk rättbehandlas i giftermålsbalken (GB 15: 11, 24)" och föräldrabalken(FB 7: 12).
    Arvinges rätt att utöver sin arvslott njuta underhåll ur kvarlåtenskapen betraktas i Sverige som en arvsrättslig fråga vilken bör prövasenligt den lag som gäller för rätt till arv.⁵⁷
    Det förtjänar att nämnas att det finns en Haagkonvention av1973 angående tillämplig lag i fråga om underhållsskyldighet. Konventionen omfattar alla familjerättsliga underhåll. Sverige har interatificerat konventionen. Enligt huvudregeln i konventionens art. 4tillämpas lagen i det land där den underhållsberättigade har hemvist. Skulle emellertid denna lag inte tillerkänna honom underhåll,tillämpas parternas gemensamma lex patriae (art. 5). Om inte ensdenna lag leder till underhåll skall lex fori tillämpas (art. 6). Detfinns dock flera modifikationer av dessa huvudprinciper.⁵⁸
    De flesta ländernas lagar beträffande familjerättslig underhållsskyldighet hänvisar på ett eller annat sätt till den underhållsberättigades behov och till den underhållsskyldiges förmåga när det gäller

 

⁵⁵ NJA 1968 s. 372.⁵⁶ Utländska lagar motsvarande den svenska lagen av 1966 antages av HögstaDomstolen vara tillämpliga endast på underhållsbidrag fastställda i det egnalandets valuta. Det rör sig alltså om en tolkning av den utländske lagstiftarensvilja. Se NJA 1973 s. 486, som dock gällde tillämpning av motsvarande finsklag på underhåll fastställt av finsk domstol.⁵⁷ 1 kap. 1 § 2 st. i 1937 års lag om internationella rättsförhållanden rörandedödsbo och 2 § i 1935 års lag om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norskmedborgare som hade hemvist här i riket. Se Walin a. a. s. 463.⁵⁸ Conférence de La Haye de droit international privé, Actes et documents dela 12^e session, 1972, Tome IV, s. 377—382. 

att fastställa underhållsbidragets storlek. Sådana skälighetsbedömningar sker oftast enligt domstolens egen uppfattning, oavsett vilketlands lag som är tillämplig. Här beaktar man en rad faktiska omständigheter, t. ex. den allmänna prisnivån, men även vissa rättsregler, t. ex. skatteskalorna i den underhållsskyldiges land eller möjligheter att erhålla studiemedel i den underhållsberättigades land.Det är dock inte fråga om "tillämpning" av sådana rättsregler, utan de beaktas som om de vore rent faktiska förhållanden.Kostnader för utbildning och sjukvård bör också beaktas.⁵⁹ Någonabsolut rättvisa är omöjlig att uppnå. En i Sverige bosatt person bidrar genom sina skatter till att täcka kostnader för sjukvården ochskolväsendet. Är det då rimligt att han också skall tvingas betalaskol- och sjukvårdskostnader för sina barn bosatta i ett land därdessa förmåner inte är kostnadsfria? Och tvärtom: en person bosatt iett lågskatteland tjänar ju på de låga skatterna samtidigt som detunderhåll personen i fråga betalar till Sverige är fastställt med hänsyn till att skolor och läkarvård i Sverige är kostnadsfria. Det voredock felaktigt att ta hänsyn till sådana argument såvitt gäller underhåll mellan makar eller mellan föräldrar och barn. Här är det helt enkelt behovet och förmågan som bör bestämma underhållets storlek.
    Ett särskilt problem som uppkommer i samband med betalning avunderhåll över gränserna hänger samman med valutaregleringen iskilda stater och med de officiella kurserna vilka ofta ingalundaåterspeglar valutornas verkliga marknadsvärde. Eftersom det är denunderhållsberättigades behov som står i förgrunden borde man enligt min mening såvitt möjligt fastställa underhållsbidraget i hanshemvistlands valuta.⁶⁰ Svårigheter uppkommer dock när denna valuta inte är konvertibel, som är fallet t. ex. i Tjeckoslovakien. Detjeckoslovakiska myndigheterna vill att betalningen skall ske genomofficiella bankkanaler enligt officiella kurser. Många underhållsskyldiga i Väst har försökt undvika detta genom att betala underhållsbidraget via turister vilka vid besök i Tjeckoslovakien säljer västvaluta till en förmånligare kurs.⁶¹ Detta är dock straffbart enligt tjeckoslovakisk lag för alla inblandade, inklusive de underhållsberättigade i landet som tar emot en sådan betalning. Det är likaledesstraffbart att en annan person i Tjeckoslovakien betalar underhållet itjeckisk valuta i stället för den i Väst (t. ex. i Sverige) bosatte underhållsskyldige. Förutom straffet anses sådan betalning vara "ogil

 

⁵⁹ Se t. ex. NJA 1974 s. 7.⁶⁰ Se t. ex. NJA 1974 s. 7; NJA 1964 s. 247; NJA 1927 s. 130; NJA 1950 s.193. Se också Karlgren, SvJT 1967 s. 526.⁶¹ Den svarta kursen i Tjeckoslovakien är upp till fem gånger högre än denofficiella guldkursen och drygt två gånger högre än den officiella turistkursen. 

tig" och den underhållsskyldige avkräves en ny betalning i västvaluta oavsett att den underhållsberättigade faktiskt fått betalt. Dessutom brukar ett olagligt inbetalt belopp konfiskeras av tjeckoslovakiska myndigheter, vilket innebär att den underhållsberättigade iTjeckoslovakien egentligen förblir utan underhåll om transaktionenkommer till myndigheternas kännedom. Dessa problem uppkommerinte bara i samband med i Sverige fastställda underhåll utan även isamband med verkställighet i Sverige av utländska, t. ex. tjeckoslovakiska, underhållsdomar (se nedan).⁶² Hur skall man ställa sig tilldessa frågor? Å ena sidan är det knappast underhållsbidragets ändamål att tillföra den tjeckoslovakiska staten västvaluta. Å andra sidan kan man knappast begära att den underhållsberättigade i Tjeckoslovakien utsätter sig för allvarliga risker genom att ta emot illegala betalningar. Inte heller kan den underhållsberättigade i Tjeckoslovakien anses skyldig att ta emot betalning med tjeckiska sedlar häri Sverige. Eftersom tjeckoslovakisk valuta inte får införas till Tjeckoslovakien är sådan betalning i Sverige av värde endast om sedlarna insmugglas till Tjeckoslovakien. Ett sådant risktagande kaninte åläggas den underhållsskyldige. Sker betalning i Sverige börden underhållsskyldige vara skyldig att betala motsvarande belopp isvenska kronor.⁶³ Överhuvudtaget kunde man undvika vissa problemom man i dessa fall fastställde underhållet i svenska kronor. I ställetfår man då svårigheter med kursen. Enligt vilken kurs bör den underhållsberättigades behov i t. ex. Tjeckoslovakien omräknas tillsvenska kronor? Med hänsyn till att betalningar måste ske via officiella kanaler — man kan knappast ålägga parterna att insmugglapengarna till Tjeckoslovakien och att växla dem där på den svartamarknaden — bör man normalt tillämpa den kurs som används vidde lagliga betalningsöverföringarna.

 

 

IV. Verkställighet av utländska exekutionstitlar rörande underhåll
10. En sak är helt klar för Sveriges vidkommande: utländska domar,beslut och avtal rörande underhållsbidrag verkställes inte i Sverigeutan uttryckligt stöd i lag.⁶⁴ De svenska författningar som ger sådant stöd grundar sig alltid på internationella överenskommelser.Det kan tänkas att vissa utländska stater är generösare i detta av

 

⁶² Beträffande den tjeckoslovakiska synen på hithörande frågor se Másilko/Steiner, Mezinårodní právo soukromé v praxi (Praha 1976) s. 179—184.⁶³ NJA 1964 s. 247; Karlgren SvJT 1967 s. 526. Jfr också NJA 1952 s. 41och 382.⁶⁴ NJA 1974 s. 324. För en övertygande motivering av Högsta Domstolensställningstagande se JustR Brundins särskilda yttrande, s. 330—331. 

seende och är beredda att verkställa svenska domar o. s. v. även utankonventionsstöd. Men även sådana länder kräver normalt viss faktisk ömsesidighet, vilket krav Sverige som sagt inte uppfyller. Det ärsåledes möjligt att påstå att svenska underhållsdomar kan i utlandetverkställas i ungefär samma utsträckning som utländska underhållsdomar verkställs i Sverige. De två sidorna kan därför diskuteras tillsammans.
    Det är inte möjligt att inom denna uppsats i detalj analyseraalla bestämmelser i de av Sverige ratificerade konventionerna pådetta område och i de svenska författningar vilka tillkommit pågrund av dessa konventioner. Jag skall därför försöka att genom några få ord sammanfatta varje konventions och författnings betydelse.a. 1956 års New York-konvention om indrivning av underhållsbidrag i utlandet (SÖ 1958: 60). Denna konvention, ratificerad avett fyrtiotal länder, begränsar sig till administrativa och tekniska frågor, t. ex. översändande av handlingar, bevisupptagningoch befrielse från avgifter. Konventionen förpliktar inte staternaatt verkställa utländska domar om underhåll.b. 1958 års Haagkonvention om erkännande och verkställighet avavgöranden om underhåll till barn (SÖ 1965: 55), bindande för17 länder,⁶⁵ har transformerats i svensk rätt genom 1965 års lagom erkännande och verkställighet av vissa utländska domar ochbeslut angående underhåll till barn (nr 723). Enligt lagens 1, 2och 6 §§ gäller avgörande, som meddelats i konventionsstat ochsom ålägger någon att utgiva bidrag till barns underhåll, även iSverige. Barnet måste dock vara ogift och under 21 års ålder. Ettantal andra villkor måste också vara uppfyllda, 3—4 §§.⁶⁶ Ansökan om verkställighet göres hos Svea Hovrätt.c. 1962 års Oslokonvention mellan Danmark, Finland, Island,

 

⁶⁵ SFS 1974: 86.⁶⁶ Bl. a. krävs att ingen dom meddelats i Sverige i samma sak, 3 § 2 st. Dettavillkor aktualiserades nyligen i rättsfallet NJA 1975 s. 601. En svensk domstolfastställde 1965 att P var fader till ett i Österrike bosatt österrikiskt barn ochförpliktade honom att betala underhåll om 400 österrikiska schilling i månaden. En österrikisk domstol höjde 1973 underhållet till 900 schilling. Verkställighet av detta österrikiska beslut söktes i Sverige. Enligt Högsta Domstolenkunde verkställighet inte beviljas då det österrikiska beslutet var ett avgörandei samma sak som avsågs i den svenska domen av 1965. Av konventionens text(art. 8) och av dess och lagens förarbeten framgår emellertid helt klart att detösterrikiska beslutet borde ha verkställts här i riket, se Conférence de La Hayede droit international privé, Actes de la 8^e session, 1956, s. 205—206, 321och Prop. 1965: 139 s. 18. Jfr också förarbetena till 1973 års konvention omerkännande och verkställighet av avgöranden angående underhållsskyldighet,Conférence de La Haye de droit international privé, Actes et documents de la12^e session, 1972, s, 130. Det var ingalunda konventionens mening att förhindra att konventionsländernas domstolar vid ändrade förhållanden utdömerett annat underhållsbidrag än det som en gång blivit fastställt av svensk dom 

Norge och Sverige angående indrivning av underhållsbidrag(SÖ 1963: 14), transformerad i svensk rätt genom 1962 års lagom indrivning i Sverige av underhållsbidrag fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge (nr 512) med anslutande författningar (nr 513 och 514). Till skillnad från 1965 års lag omfattar 1962 års lag inte bara domar och beslut utan även skriftligaförbindelser varigenom någon utfäst sig att utgiva underhållsbidrag. Dessutom omfattar 1962 års lag även underhåll till makeoch till utomäktenskapligt barns moder. En nordisk exekutionstitel som uppfyller lagens krav skall på begäran omedelbart verkställas i Sverige (1 §). Något exekvaturförfarande behövs inte.Vistas sökanden i Sverige göres framställning om erhållande avverkställighet direkt hos vederbörande utmätningsman. I annatfall göres framställning hos myndighet i den fördragsslutande statdär sökanden vistas eller där domen meddelats eller förbindelseningicks. Denna myndighet översänder sedan framställningen tillvederbörande länsstyrelse här i riket (2 §). Ett liknande förfarande används när svensk exekutionstitel skall verkställas i annatnordiskt land, SFS 1962: 514.⁶⁷d. 1973 års Haagkonvention om erkännande och verkställighetav avgöranden angående underhållsskyldighet (prop. 1975/76 : 98),⁶⁸ transformerad i svensk rätt genom 1976 års lag omerkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet (nr 108). Enligt lagens 2 och 8 §§kommer avgörande från konventionsstat avseende underhåll tillogifta barn under 21 år eller till make eller förutvarande makeatt gälla i Sverige om vissa villkor är uppfyllda (4—5 §§). Ansökan om verkställighet göres hos Svea Hovrätt. Lagen tillämpas iförhållande till fyra länder, SFS 1977: 743.e. 1936 års Stockholmskonvention mellan Sverige och Schweiz omerkännande och verkställighet av domar och skiljedomar (SÖ1936: 10), transformerad i svensk rätt genom 1936 års lag om er-

 

stol. Det är dock klart att utländskt beslut inte får verkställas i Sverige omdet bygger på samma omständigheter som ett svenskt beslut i samma sak. Jfrhovrättsfallet SvJT 1970 s. 92, där frågan ställdes på annat sätt. Österrikisktbarn vilket i Österrike erhållit ett i Sverige verkställbart beslut angående underhåll ansågs inte kunna väcka talan med yrkandet att underhåll av exaktsamma storlek skulle fastställas av svensk domstol. Det österrikiska beslutet tillerkändes alltså negativ rättskraft. Barnet hänvisades till verkställighetsförfarandet inför Svea Hovrätt. Avgörandet betyder naturligtvis inte att barnetskulle sakna möjlighet att få underhållet jämkat i Sverige med hänsyn tilländrade förhållanden.⁶⁷ Se också 22 § i 1931 års KF som hänvisar bl. a. till 8 § vilken kan aktualiseras i underhållssammanhang.⁶⁸ Se Knutsson, SvJT 1973 s. 165—166.

 

kännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz(nr 79). Denna reglering begränsas inte till indrivning av underhåll utan avser erkännande och verkställighet av schweiziskadomar i allmänhet. Ansökan om verkställighet göres hos SveaHovrätt, 9 §. Lagen kräver att den schweiziska domen uppfyllervissa villkor, 4—6 §§.