"De illusoriska övertagandeförbindelserna" — en replik

 

Professor Olivecrona har i en artikel i denna tidning (SvJT 1977 s. 734) under den en smula provokativa rubriken "De illusoriska övertagandeförbindelserna" på mycket teoretiska grunder gjort sig till tolk för dens. k. novationsteorien. Denna teori går i korthet ut på att då en fastighet övergår till ny ägare och det gamla fordringsförhållandet upphör så upphör också panträtten. Ny pantupplåtelse måste ske av förvärvaren för att borgenären skall erhålla en giltig panträtt i fastigheten. I motsatstill denna av doktrinen omhuldade teori står den av flertalet stora kreditinstitut praktiserade s. k. successionsteorien, som säger att en av en fastighetsägare i behörig ording till en kreditgivare en gång gjord pantsättning av ett ägar- resp. överhypotek alltjämt är gällande trots att fastigheten övergått i ny ägares hand. Så länge det gamla fordringsförhållandet består tillkommer panträtten alltjämt kreditgivaren trots att fastigheten övergått till ny ägare. Panträtten är en sakrätt, som gäller till förmån för panthavaren så länge fordringsförhållandet är gällande och panten befinnes i kreditgivarens besittning. I och med att den gamla fordringsrätten upphör och ett nytt obligationsrättsligt fordringsförhållande efter överenskommelse uppstår mellan nye ägaren och borgenären kan rätten till panten efter samtycke av pantupplåtaren och med kreditgivarens goda minne i succession övergå till nye ägaren. Denne äger sedermera tillgodogöra sig panten som säkerhet för sin skuld hos borgenären. Den tidigare i behörig ordning upplåtna panträtten till kreditgivarens förmån består alltjämt och någon ny pantupplåtelse av nye ägaren till kreditgivaren är i regel varken behövligeller ens lämplig och önskvärd.
    Den av artikelförfattaren förordade nyetableringen av panträtt vid varje äganderättsövergång användes nära nog undantagslöst i äldre lånepraxis. Överlåtelserna voro relativt få och man ansåg sig kunna utan större olägenhet underkasta sig de besvär och kostnader, som voro förbundna med detta en smula omständliga och tungrodda system. I och med att antalet lån alltmera växte och låneöverlåtelserna i samma mån starkt ökade måste man inom de stora kreditinstituten med tusentals överlåtelser per år försöka rationalisera lånerutinerna och de av artikelförfattaren så förkättrade övertagandeförbindelserna kommo alltmera i bruk. Man ansåg att om samtliga inblandade parter — fastighetsöverlåtaren, nye ägaren och kreditgivaren —vore helt överens om att den tidigare av behörig person skriftligen gjorda pantförskrivningen alltjämt skulle gälla så utgjorde denna samstämmighet i

 

avsikter en fullgod garanti för att systemet skulle fungera. Man slapp undan hela denna ofruktbara lånerutin med omskrivningar av ett otal omslagsreverser och olika kontrollåtgärder, som nya pantförskrivningar alltid hade i släptåg. Härtill kom att den diskrepans mellan inteckningsgravation och panträtt, som den nya panträttskonstruktionen i Jordabalken gav upphov till, helt eliminerades. Panten kvarstod oförändrad i hela sin ursprungliga omfattning och någon minskning av låneunderlaget kom inte i fråga. Detta moderna system av panträttsförfarandet vid fastighetsöverlåtelser har under många år såvitt bekant alltid fungerat på ett för alla berörda parter fullt tillfredsställande sätt. Att övertagande förbindelserna i sin nuvarandeutformning blivit föremål för viss kritik är i och för sig förståeligt. Varje förändring i det bestående framkallar ofta ett visst mostånd. Men detta får inte leda till att en nyhet som ligger i tiden för den skull på rent teoretiska grunder utdömes och förkastas. Huvudsaken — och detta är avgörande —är att det nya systemet såsom sådant är praktikabelt samtidigt som det fyller ett i många fall trängande praktiskt behov. Övertagandeförbindelserna— illusoriska eller inte — ha kommit för att stanna! I avsaknad av lagstadganden kan endast ett utslag i högsta instans motivera en eventuell omprövning.
    Juridiken är ju till syvende och sist en praktisk vetenskap. Väl genomtänkta teorier äro inom juridiken liksom eljest både nyttiga och nödvändiga. Men det teoretiska tänkandet med sina logiska abstraktioner måste dock i möjligaste mån söka anpassa sig till den jordnära verkligheten ochmedverka till att underbygga det praktiska rättslivets ständiga strävandenefter att tillskapa enkla och för praktiskt bruk användbara handlingsmönster.
 

Tore Nordling