"De illusoriska övertagandeförbindelserna" — en replik
Professor Olivecrona har i en artikel i denna tidning (SvJT 1977 s. 734) under den en smula provokativa rubriken "De illusoriska övertagandeförbindelserna" på mycket teoretiska grunder gjort sig till tolk för dens. k. novationsteorien. Denna teori går i korthet ut på att då en fastighet övergår till ny ägare och det gamla fordringsförhållandet upphör så upphör också panträtten. Ny pantupplåtelse måste ske av förvärvaren för att borgenären skall erhålla en giltig panträtt i fastigheten. I motsatstill denna av doktrinen omhuldade teori står den av flertalet stora kreditinstitut praktiserade s. k. successionsteorien, som säger att en av en fastighetsägare i behörig ording till en kreditgivare en gång gjord pantsättning av ett ägar- resp. överhypotek alltjämt är gällande trots att fastigheten övergått i ny ägares hand. Så länge det gamla fordringsförhållandet består tillkommer panträtten alltjämt kreditgivaren trots att fastigheten övergått till ny ägare. Panträtten är en sakrätt, som gäller till förmån för panthavaren så länge fordringsförhållandet är gällande och panten befinnes i kreditgivarens besittning. I och med att den gamla fordringsrätten upphör och ett nytt obligationsrättsligt fordringsförhållande efter överenskommelse uppstår mellan nye ägaren och borgenären kan rätten till panten efter samtycke av pantupplåtaren och med kreditgivarens goda minne i succession övergå till nye ägaren. Denne äger sedermera tillgodogöra sig panten som säkerhet för sin skuld hos borgenären. Den tidigare i behörig ordning upplåtna panträtten till kreditgivarens förmån består alltjämt och någon ny pantupplåtelse av nye ägaren till kreditgivaren är i regel varken behövligeller ens lämplig och önskvärd.
Den av artikelförfattaren förordade nyetableringen av panträtt vid varje äganderättsövergång användes nära nog undantagslöst i äldre lånepraxis. Överlåtelserna voro relativt få och man ansåg sig kunna utan större olägenhet underkasta sig de besvär och kostnader, som voro förbundna med detta en smula omständliga och tungrodda system. I och med att antalet lån alltmera växte och låneöverlåtelserna i samma mån starkt ökade måste man inom de stora kreditinstituten med tusentals överlåtelser per år försöka rationalisera lånerutinerna och de av artikelförfattaren så förkättrade övertagandeförbindelserna kommo alltmera i bruk. Man ansåg att om samtliga inblandade parter — fastighetsöverlåtaren, nye ägaren och kreditgivaren —vore helt överens om att den tidigare av behörig person skriftligen gjorda pantförskrivningen alltjämt skulle gälla så utgjorde denna samstämmighet i