B. V. TIDEMAND-PETERSSON. Lægeansvar. Lægers civilretlige professionsansvar. 2:a med nyare rättspraxis utvidgade uppl. Köpenhamn 1978. Juristforbundets forlag. 162 s. Dkr. 75,00.

 

 

LOTTA WESTERHÄLL-G IISSELSSON. Om läkaransvar. Några avgöranden av medicinalväsendets ansvarsnämnd rörande anestesiologiska komplikationer. Lund 1977. Skrifter utgivna av Juridiska Föreningen i Lund Nr 22. 36 s.

 

Första upplagan av landsretssagfører Tidemand-Peterssons "Lægeansvar" utkom 1960 och var en lätt omarbetning av ett prisbelönat manus för framställning av läkarens civilrättsliga ansvar enligt dansk rätt för undersökning och behandling av patient. Den nya upplagan är åjourförd med hänsyn till nyare nordiska domar och ny dansk litteratur.
    Efter en inledning med allmänna skadeståndsrättsliga synpunkter och anknytning av dessa till det stigande antalet ersättningskrav mot läkarna ger författaren en översikt över utvecklingen inom främmande (anglosachsisk, fransk och tysk) och nordisk rätt. Ett par intressanta engelska rättsfall är med i redogörelsen.

 

    Det tredje avsnittet behandlar rättsförhållandet mellan läkare och patient och är den del av boken jag fått mest utbyte av. Frågan om ansvaret skall ses som en följd av kontraktsförhållande eller skall betraktas som utomobligatoriskt är dock vanligen av föga praktisk betydelse (om inte till äventyrs olika preskriptionsregler ställer till besvär). Väsentligt intressantare och med räckvidd utanför det ekonomiska ersättningsansvaret är betydelsen av patientens samtycke. Författaren behandlar denna fråga tämligen ingående och på ett välbalanserat sätt, inte minst vid beskrivningen av juristers och läkares olika syn på problemet när i skilda situationer giltigt samtycke skall anses föreligga. Genom att bokens ämne är läkarens ansvar har naturligen — men tyvärr — inte mycket utrymme ägnats åt förhållandet mellan sjukhuset (sjukvårdshuvudmannen) och patienten. Något berörs dock åsikten att en på sjukhus intagen patient antas ha gett en generalfullmakt, en konstruktion som har författarens gillande. Själv vill jag nog ge en sådan antagen fullmakt en rätt begränsad omfattning.
    Den sammanfattning av gällande rätt som ges belyser den härskande culparegeln och hur den skall tillämpas på sådana frågor som läkarens kunskaper och kompetens.
    Av de följande större avsnitten behandlar ett bevisfrågor och ett annat typiska skadefall. Dispositionen av skadefallen är bra: fel vid undersökning och diagnos, val av behandling, läkarens kvalifikationer, skador vid olika slags operationer etc. Fallbeskrivningarna passar dock inte alltid så väl inpå den plats de fått.
    Ett säreget fall som närmast rör ersättningsskyldighetens kausala räckvidd gäller en misslyckad sterilisering (vasektomi). En man intagen på en sinneslöanstalt steriliserades för att han skulle kunna utskrivas. Läkaren ansågs inte skadeståndsskyldig för att patienten genom att ha avlat barn pådragit sig underhållsskyldighet. Tidemand-Petersson finner domen tvivelaktig.
    Ett avsnitt med betraktelser de lege ferenda är bl. a. med hänsyn till utvecklingen av försäkringsmöjligheterna inom sjukvårdsområdet utan större intresse.
    Boken avslutas med en översikt över skandinaviska domar. Den svenska avdelningen upptar enbart HD-domar (15 st. åren 1919—74), som ju är fåtaliga på detta område.
    Bedömning av läkares fel eller försummelse — som ju är huvudgrunden för patients rätt till ersättning — görs som bekant i Sverige främst av medicinalväsendets ansvarsnämnd. Tidemand-Petersson har av allt att döma inte haft tillgång till nämndens avgöranden. Just ansvarsnämndens verksamhet är däremot föremålet för en undersökning av jur. lic. Lotta Westerhäll-Gisselsson, publicerad under titeln "Om läkaransvar". Undersökningen har haft till syfte att få fram de kriterier som måste vara uppfylldaför att ansvarsnämnden skall finna fel eller försummelse föreligga. Ur ett material om 64 fall med anestesiologiska komplikationer har författaren genomgått 22 fall från tiden 1959—1973. Hon anser sig kunna konstatera en kritikvärd brist på enhetlighet i bedömningen av felaktighetsfall (främst mellan ett ärende från 1962 och ett från 1972) och finner vidare valet av reaktionsform diskutabelt i ett par försummelsefall. Vare det mig fjärran att hävda att ansvarsnämnden alltid handlat enhetligt, allra minst i förhållande till sin föregångare medicinalstyrelsens disciplinnämnd (att det var

 

denna, annorlunda sammansatta nämnd som före 1968 avgjorde ärendena anges inte). En ändring kan ju för övrigt ske till det bättre.
    Undersökningen är tyvärr inte utförd så att dess resultat kan övertyga. Det är förvisso inte lätt för en jurist att tränga in i och dissekera ärenden av de slag det här gäller. Men feltolkningar och missförstånd bör stanna inom rimliga gränser. Så ej här. När nämnden sänder ett fall med dödligutgång till åklagare är det inte ett uttryck för att det skulle föreligga grov culpa utan helt enkelt beroende på att nämnden inte har behörighet att döma för vållande till annans död. Användningen av den valda metodiken med fördelningen på fel och försummelse och med graderingar av culpa kan också diskuteras. Kort sagt: det är en undersökningsrapport som knappast förtjänar sin plats i en tryckt juridisk skriftserie.
 

Carl Fr. Hadding