Talspråket — det nya lagspråket?
Den svenska lagstilen är avskaffad. I sin strävan att komma kanslispråket till livs har lagstiftaren under senare år tagit död även på de sista resterna av denna förnämliga stilart; man har, som ofta sker när nymodigheter hetsas fram, kastat ut barnet med badvattnet. Vi har fått ett visserligen fullt begripligt men färglöst och utslätat lagspråk, vars formuleringar icke fäster sig i minnet hos någon. Lagstil har blivit liktydigt med normalprosa. Mycket skulle helt visst kunna sägas om denna utveckling — eller rättare: utarmning — av språket, men det skall icke bli ämnet för denna betraktelse.
Nu synes man emellertid ha gått ett steg längre i strävan att nivellera språket i våra lagar. För författarna av åtskilliga lagtexter, som på senare tid publicerats i Svensk författningssamling, är det uppenbarligen icke normalprosan som tjänat som stilideal utan talspråket.1 Denna nya "lagstil" har många egenheter som skulle förtjäna att exemplifieras och beskrivas. Jag skall emellertid här inskränka mig till att belysa två särskilt iögonenfallande stildrag:
1. Det pleonastiska bruket av obestämd artikel. I tingsrättsinstruktionen hette det tidigare (21 § andra stycket): "Tingsnotarie, som tjänstgjort minst ett år och sex månader, får förordnas att utföra domargöromål i vidare omfattning än som anges i 20 §." Och (22 § andra stycket): "Tingsfiskal får deltaga i rätten, dock ej vid handläggning av mål eller ärende som avses i etc." Båda dessa stadganden inledes numera av ordet "en". Nu förhåller det sig som bekant så, att "en/ett" har två olika betydelser: det tjänar dels som räkneord, dels som obestämd artikel. Det inses lätt, att denna betydelseskillnad icke är helt oväsentlig. I det talade språket är risken för missförstånd dock i det närmaste obefintlig, eftersom den obestämda artikeln där alltid är obetonad, medan räkneordet "en/ett" i regel är betonat. Skriftspråket erbjuder däremot icke denna möjlighet till förtydligande. Till undvikande av missförstånd brukar istället — åtminstone i stilarter med stora krav på exakthet — den obestämda artikeln utelämnas. Om nu den obestämda artikeln genomgående skall introduceras i lagtext, får det — frånsett det lätt parodiska intrycket — oundvikligen till följd, att texten i åtskilliga fall blir tvetydig. I de ovan anförda exemplen frestas sålunda den i ämnet oinvigde att uppfatta "en" som ett räkneord, helst som det i båda fallen står i betonad ställning först i meningen. Stadgandena får då den innebörden, att endast en av de vid tingsrätten tjänstgörande notarierna får förordnas respektive att aldrig flera tingsfiskaler än en får deltaga i rätten. Varje domstolsjurist vet ju, att båda dessa tolkningar är oriktiga. Emellertid kan man lätteligen föreställa sig fall, där svaret på tolkningsfrågan ej är lika givet; i regel har man ju icke, som i exemplen, någon tidigare version av samma författningstext att tillgå som hjälpmedel vid tolkningen. Man har således gjort lagspråket mera svårfattligt; men det var väl knappast det man ville uppnå genom att sänka stilvärdet.
2. Negationerna "icke" och "ej" har utmönstrats till förmån för "inte". Denna ändring är visserligen ej ägnad att leda till några missförstånd. Däremot förefaller det onekligen egendomligt, att två mycket vanliga ord, vilka torde förstås av varje normalbegåvad svensk, icke skall få förekomma i lagtext. Sätter man sig före att utrensa alla synonymer utom dem med det lägsta stilvärdet, blir språket snart helt onjutbart. Så ofta som negationer måste begagnas i lagspråket är det för rytmens och välljudets skull värdefullt att ha tillgång till ett enstavigt och ett tvåstavigt alternativ, av vilka det ena slutar på konsonant och det andra på vokal. Lagspråket skall väl ej i detta hänseende behöva vara torftigare än dagstidningsprosan. På språkets område liksom eljest är mångfald att föredraga framför enfald.
Slutligen ett jämförande exempel. I 1974 års regeringsform har 2 kap. 11 § följande lydelse:
"Domstol får icke inrättas för redan begången gärning och ej heller för viss tvist eller i övrigt för visst mål.
Förhandling vid domstol skall vara offentlig."
Enligt de nya talspråkliga riktlinjerna skulle lagrummet i stället lyda:
"En domstol får inte inrättas för en redan begången gärning och inte heller för en viss tvist eller i övrigt för ett visst mål.
En förhandling vid en domstol skall vara offentig."
Vilken version är klarast i sak och renast i form?
Carl-Axel Weiertz