Gunnar Sterner:

 

När SvJT presenterade Per Olof Ekelöfs artikel om materiell processledning och medling, gjordes det i en mindre tryckstil och under rubriken "Aktuella spörsmål". Artikeln hade varit värd den större tryckstilen och bort få stå utan generell överrubrik. Den är nämligen synnerligen intressant och värdefull genom sin mängd av information och idéer, och den kommer kanske att visa sig vara epokgörande i Sverige.
    Artikeln innehåller två teman, om processledning och om medling. De visar sig emellertid, och Ekelöf visar det tydligt, ha ett inre samband och mer eller mindre kräva gemensam eller åtminstone samtidig behandling. För att här så snabbt som möjligt komma in på det som jag för min del anser vara det stora nya i debatten vill jag deklarera, att jag biträder Ekelöfs synpunkter och ståndpunkter när det gäller den materiella processledningen praktiskt taget utan undantag och utan att jag känner behov av några kommentarer.
    När det så gäller frågan om medling — som väl är en bra beteckning och ett kortare ord än förlikningsverksamhet — uppfattar jag Ekelöfs teser som genomgripande nyheter på området. Teserna har jag nämligen förstått så, att domaren skall söka medla och därvid kunna lägga fram ett förlikningsförslag samt att domaren vid medlingen "under inga förhållanden" bör ta hänsyn till utomrättsliga faktorer, d. v. s. skälighet och maktförhållandet mellan parterna m. m.
    Ekelöf gör den begränsningen för sina teser, "för att ej bli för långrandig", att de bör avse förberedelsen i förmögenhetsrättsliga mål. Denna begränsning förefaller att vara onödig. Teserna har nog sin giltighet i alla slags tvistemål. Jag dristar mig att säga, att inte ens de s. k. indispositiva tvistemålen bör vara undandragna från medling i detta sammanhang, låt vara att den formella slutstationen förlikning ju inte är accepterad. (Frågor om indispositivitetens mysterier är f. ö. väl värda lika stort intresse som de nu aktuella spörsmålen om processledning och medling.)
    Anledningarna till att jag anser Ekelöfs teser epokgörande är två.
    För det första har väl egentligen ingen före Ekelöf i artikeln uttryckligen förordat en domarmedling som får utmynna i ett förlikningsförslag. Även långt gående ivrare för medling har nog hittills stoppat åtminstone omedelbart före ett konkret förslag till förlikning. Återhållsamheten därvidlag kan säkert i stor utsträckning hänföras till Gärdes uttalanden, att domaren självfallet bör avhålla sig från att framlägga förslag eller eljest närmare ange riktlinjerna för en kompromisslösning.
    För det andra delar Ekelöf upp medlingsmedlen i två, nämligen rättsliga faktorer och utomrättsliga faktorer, och han avvisar begagnandet av de senare. Som skäl för denna ståndpunkt åberopar Ekelöf, att civilrättsskipningens medverkan till att de materiella reglerna får genomslags-

 

kraft i samhällslivet skulle äventyras, om domaren inriktar sin medling på något som står i strid med det materiella rättsläget. Denna uppsortering av faktorer som bör beaktas och faktorer som inte får begagnas är kanske inte en nyhet i sig, men det är utan tvivel en nyhet att föreslå förbud mot att vid medling använda sig av allmänna eller speciella rimlighetshänsyn. En ytterligare nybildning — som antingen är en konsekvens av förbudet att begagna utomrättsliga faktorer vid medlingen eller också är ett skäl för att hålla på ett sådant förbud — präglar Ekelöf när han med kursiv stil låter säga, att den förordade medlingen jämte den därav föranledda förlikningen är ett slags summarisk process inom ramen för den ordinära civilrättsskipningen.
    För egen del ansluter jag mig gärna till tanken, att en än effektivare medling från domarens sida är värdefull, och konsekvensen därav skulle väl nästan nödvändigtvis bli, att domaren också skall kunna få lägga fram ett konkret förslag till förlikning. Ändock känner jag mig, än så länge, något tveksam till detta därför att det ställer nya krav på domarutövandet. Att formulera ett förlikningsavtal är helt säkert inte alltid så lätt, och jag misstänker att ett sådant avtal, tillkommet efter ett utkast av domaren, kommer att ges en annan dignitet än ett rent partsavtal, innebärande t. ex. större svårigheter att i efterhand rucka på det till följd av uppenbara förbiseenden eller andra ofullständigheter. Det är i vart fall otrevligt och olämpligt att förlikningsavtal, som upprättats av domare, ifrågasätts på ett eller annat sätt till sin fullkomlighet. Redan smärre onöjaktigheter då och då skulle komma att gröpa ur förtroendet för denna form av "summarisk process".
    En viss oro har jag alltså inför att domaren skall avge konkreta och fullständiga förlikningsförslag, men jag är beredd att gå mycket långt i medlingen och kanske emellanåt våga mig på att muntligen föreslå parterna något för dem att ta fasta på vid utformningen av sitt förlikningsavtal. Att kalla det hela för en summarisk process bjuder dock emot. Dels är ju termen nu använd för vissa lagligt reglerade processformer, dels har väl själva ordet än så länge innebörden av att normalt från domstolens sida leda till ett materiellt avgörande enligt nuvarande regelsystem (eller ett avskrivande av målet). Ännu en aspekt på Ekelöfs klassificering kommer att framgå av mina härnäst noterade synpunkter.
    Ekelöfs tes nr 2 är att vid medlingen inga utomrättsliga faktorer får begagnas. Men helt ut tillämpar väl inte Ekelöf denna tes. Bl. a. tycks han själv godta följande avsteg. Om en rent rättslig bedömning skulle leda till ett "grymt" resultat för den tappande, bör domaren vädja till motparten att "visa skonsamhet". En skillnad mellan parternas egna förlikningsbud skall domaren — efter att ha spärrat ögonen i parterna (!) — kunna föreslå parterna att "dela på". Vad är väl detta — jämte annat som Ekelöf antyder i sin artikel — annat än just användande av utomrättsliga faktorer vid medlingen?
    Personligen är jag av den uppfattningen, att en medling inte går att genomföra och inte bör genomföras utan hänsyn till just utomrättsliga faktorer. Mestadels tror jag f. ö. att det är just sådana som leder till resultat, d. v. s. förlikning. Bl.a. därför att hela processmaterialet inte är tillgängligt vid medlingstillfället — bevisningen och argumentationen och den allmänna uppstramning av materialet som görs vid huvudförhand-

 

lingen saknas ju då — ser jag det som halvdant att ens försöka hävda att bara rättsliga faktorer skall få styra medlingen. Det förefaller mig vara både ogörligt och olämpligt att sträva efter en sådan ordning. Och risken för att eljest civilrättsskipningens medverkan till att de materiella reglerna får genomslagskraft i samhällslivet skulle äventyras tror jag är minst sagt överdriven. Min åsikt är alltså, att vid domarens medling även utomrättsliga faktorer skall begagnas. Därmed är, självklart tycker jag, inte sagt att man under medlingen från domarens sida bör antyda någonting som skulle stå i direkt strid med det materiella rättsläget — om nu detta är fastställbart vid tillfället — annat än om mycket unika förhållanden föreligger.
    Ekelöfs två teser är väl värda seriöst beaktande. Här har jag — med viss försiktighet, som ju är det gamla slagordet när det gäller domarmedling — kunnat tänka mig medling med mera aktivitet i fråga om konkreta förlikningsavtalsdetaljer än jag hittills tillämpat, dock med stor tveksamhet inför totala, konkreta förslag, men jag har tagit avstånd från tanken att man skall utmönstra utomrättsliga faktorer från medlingen.
    Lagstiftaruttalanden på dessa båda punkter måste komma till. Därvidlag delar jag Ekelöfs åsikt. Något förvånad är jag dock över att inte Ekelöf tagit upp till närmare värdering det norska systemet med "Forliksråd" som obligatoriskt har att medla, innan ett tvistemål tas upp av domstol. Jag undrar om inte detta system vore värt att ta fasta på (bortsett från att rådet naturligtvis inte bör bestå av tre kommunalt valda lekmän såsom i Norge utan t. ex. av en ensam fackdomare).
    Vart den svenska processrätten går i fråga om medling och förlikning är nog än så länge en smula dunkelt. Men Ekelöf har vid en svår vägkorsning angett några mål. Och redan det — med utförliga motiveringar — visar att en ny epok i dessa båda frågor nu är att vänta.

Gunnar Sterner