Domstolsförfarandet i mål angående "läkemedelsrattfylleri"

 

Av dr jur. ARTUR SOLARZ

 

1. Inledande anmärkningar

 

Lagstiftning om trafiknykterhetsbrott har till syfte att söka bekämpa de olyckor i trafiken vilkas uppkomst har samband med alkohol och/eller andra berusningsmedel hos motorfordonsförare. Lagstiftningen, som är ett av leden i bekämpandet av trafikolyckor, bör därför ha såväl en allmänpreventiv som en individualpreventiv uppgift i detta avseende.
    Kommittén för lagstiftningen angående trafiknykterhetsbrott konstaterade i sitt betänkande (SOU 1970: 61) bl. a.:

 

"... Effekten av trafiknykterhetslagstiftningen beror naturligtvis i hög grad på i vad mån denna har förankring hos allmänheten... Hos allmänheten synes ha inpräglats sociala värderingar som innebär att onykterhet vid ratten åtminstone sådan onykterhet som tar sig uttryck i utåt synbar alkoholpåverkan — är klandervärd. Visserligen har man inte lyckats överlag åstadkomma den inställningen att bilkörning skall vara helt alkoholfri, men i stort sett torde den ståndpunkten accepteras att man är skyldig att begränsa alkoholförtäring i samband med bilkörning till sådana obetydliga kvantiteter som har lämnats straffria i lagstiftningen...".
I betänkandet hänvisades vidare till en rad olika faktorer som bidrog till allmänhetens inställning till rattonykterhet. Som en av de faktorer som hade stor betydelse nämndes lagstiftningen och dess tillämpning:

 

"Av stor betydelse har säkerligen varit det förhållandet att påföljden för rattfylleri alltsedan mitten av 1930-talet regelmässigt har varit ovillkorligt frihetsstraff jämte sträng körkortsindragning. Härigenom har allvarligt inskärpts vikten av nykterhet vid ratten... Den relativa brottsutvecklingen tycks enligt kommitténs uppfattning ha uppnått en viss balans och man tycks ha vunnit en allmän förståelse för trafiknykterhetslagstiftningens väsentliga betydelse för trafiksäkerheten."

 

I kommitténs analys saknas dock en separat bedömning av tillämpningen av bestämmelsen rörande framförande av motorfordon under påverkan av "annat berusningsmedel än alkohol" (i detta arbete betecknat som läkemedelsrattfylleri), straffbelagt i 4 § 1 mom. andra stycket trafikbrottslagen (TBL). Lagstiftningen om läkemedelsrattfylleri åsyftar att i trafiksäkerhetens intresse hindra läkemedelspåverkade personer att föra motorfordon.
    Avsikten, när man införde en lagregel som kriminaliserar läkemedelsrattfylleri, var naturligtvis att bestämmelsen skulle vara tillräckligt effektiv. Teoretiskt sett kan en lag bedömas som effektiv när allmänheten anpassar sitt beteende till lagstiftarnas regler. Beteendet påverkas inte bara av lagen och dess sanktioner. Det är självklart att rättsregler i praktiken aldrig verkar ensamma utan i ett samspel med ett komplex av olika sociala faktorer. Därför borde man ta hänsyn till alla faktorer som påverkar beteendet, rättsliga såväl som icke rättsliga, strafflagstiftning och dess tillämpning såväl som socialpolitiska åtgärder.
    I denna framställning, vari vi analyserar lagens effektivitet och lagens

 

Läkemedelsrattfylleri 41verkan, får vi inte glömma att kriminalpolitiken bara är en del av hela socialpolitiken. Metodiskt sett är vi dock tvungna att begränsa vår analys till en utvärdering av verksamheten hos de organ som är särskilt avdelade för att utöva den formella sociala kontrollen. Tillämpningen av olika brottspåföljder anses vara ett viktigt rättsligt instrument i bekämpningen av trafiknykterhetsbrotten, såväl i samband med alkohol som i samband med läkemedelspåverkan. Man kan inte förneka att strafflagen också påverkar människans benägenhet att avstå från vissa förbjudna handlingar. Därför är det motiverat att studera statistiska uppgifter som på ett förenklat sätt avspeglar verksamheten hos de ovannämnda organen.

 

2. Misstänkta och dömda

 

Det saknas statistiska uppgifter som bygger på en uppdelning av trafiknykterhetsbrott efter förtärda rusmedel. För att kunna redovisa frekvensen av läkemedelsintag i samband med fordonskörning var det därför nödvändigt att utföra egna statistiska studier.
    I vårt undersökningsmaterial, som avser år 1976, räknade vi ut att antalet förare-läkemedelskonsumenter bland förare misstänkta för trafiknykterhetsbrott utgör ca 23 %, vilket i absoluta tal motsvarar 1 529 förare. Undersökningsmaterialet omfattar fyra utvalda månader. Talen för hela året 1976 kan därför beräknas uppgå till ca 4 800 förare-läkemedelskonsumenter. Hur stor del av dem som kan anses som läkemedelspåverkade är svårt att bedöma.1
    År 1976 misstänktes 897 förare att vara läkemedelspåverkade. Prover inkomna till Statens rättskemiska laboratorium (SRL) överlämnas först till alkohollaboratoriet för analys och bestämning av alkoholhalt, och endast en del av ärendena överlämnas till den toxikologiska sektionen för ytterligare analys med avseende på läkemedel (i princip de prover som visar ett analysresultat understigande den straffbara 0,5 promille-gränsen). Sammanlagt noterades år 1976 339 sådana ärenden (population L). Enligt SRL:s kemiska analysresultat påvisades förekomsten av läkemedel i 288 fall, d. v. s. i 85 % av alla analyserade fall; negativa analysresultat noterades i 51 fall, d. v. s. i 15 % av de undersökta fallen. Förekomsten av läkemedel påvisades i urin i 119 fall, d. v. s. 35,1 %, i blod i 138 fall, d. v. s. 40,7 %, och i urin och blod i 31 fall, d. v. s. 9,1 %. Bland de negativa analyserna fanns 23 blodanalyser och 21 urinanalyser. I 7 fall kunde ej något ämne påvisas som kan hänföras till läkemedel eller "annat berusningsmedel".
    Det är anmärkningsvärt att 83,1 % av förarna själva uppgivit att de intagit något läkemedel före körningen. I 16,8 % av fallen saknades uppgifter. Statistiskt sett överensstämmer dessa uppgifter med SRL:s analysresultat.
    Enligt läkares bedömning var 4,1 % påverkade av sömnmedel, 53,7 % av andra bedövande eller stimulerande medel och ca 20 % av alkohol och "något annat". "Något annat" kan i sammanhanget betyda sjukdom, utmattning, sömnmedel och andra bedövande eller stimulerande medel.

 

1 A. Solarz, Läkemedelspåverkan och trafiken. Kriminalpolitiska synpunkter kring läkemedlens betydelse som en trafikolycksfaktor. Forskningsrapport, del 2 och 5. Sthlm 1978. 

42 Artur Solarz    Till läkares bedömning av läkemedelspåverkan skall vi återkomma vid granskning av bevisningsproblemen.
    Ett positivt analysresultat om förekomsten av verksamma ämnen som ingår i de farmaceutiska specialiteterna kan inte automatiskt utgöra bevis om straffbar påverkan av annat berusningsmedel än alkohol. Enligt 4 § 1 mom. andra stycket TBL inträder ansvar först om föraren var så påverkad av annat berusningsmedel än alkohol att det kan antas att han inte på betryggande sätt kunde föra fordonet.
    I doktrinen samt i domstolarnas praxis betonas betydelsen av insikt om doseringen av intagna läkemedel och deras rusgivande verkan. Därför är det självklart att antalet vid SRL med positivt resultat analyserade fall är större än antalet fall som förs inför domstol.
    Det saknas uppgifter om hur många av de 288 fall vilka analyserades vid SRL med positivt resultat som av polisen och åklagaren bedömdes som fall där förare har framfört motorfordon under påverkan av läkemedel. Man kan få uppgifter om domstolarnas verksamhet på detta område genom att studera Rikspolisstyrelsens polisregister. Enligt polisregisterkungörelsen (1969: 38) med senare ändringar i kungörelsen får Rikspolisstyrelsen i polisregistret anteckna uppgifter om den som ådömts påföljd eller genom godkänt strafföreläggande bötfällts för brott mot bl. a. 1 § andra stycket eller 35 § TBL. En genomgång av uppgifter angående population L gav bl. a. möjligheter att fastställa vilka av de registrerade som fälldes för rattfylleri i samband med läkemedelspåverkan. Registretsanteckningar kunde då bekräftas genom från tingsrätterna i hela landet insamlade kopior av domar.
    Under år 1976 avkunnades sammanlagt 40 domar för "läkemedelsrattfylleri". Stockholms tingsrätt meddelade 12 domar, Malmö tingsrätt 6 domar, Göteborgs tingsrätt 3 domar, tingsrätten i Helsingborg, Linköping och Sandviken vardera 2 domar och 13 andra tingsrätter vardera en dom.
    Den största gruppen dömda tillhör åldersklasserna 2024 år (13 förare) och 2529 år (11 förare). Bland de dömda fanns inte någon som var äldre än 39 år. Åldersgrupperna mellan 15 och 29 år svarar för 72,5 % av alla dem som dömts för läkemedelsrattfylleri.
    Nämnda sammansättning av åldersklasser kan förstås bl. a. om man ser på vilka läkemedel som använts som berusningsmedel. Nästan alla missbrukade sådana berusningsmedel som kan anses såsom narkotika (amfetamin, centralstimulerande tabletter) eller medel som tillhör gruppen hypnotika, sedativa, ataraktika (sömnmedel, huvudsakligen Diminal, Sobril, Librium). I två fall förekom inandning av thinner.
    Bland de dömda var 6 studerande, 1 ingenjör, 21 arbetare, 1 fiskare, 1 matros, 1 intagen i kriminalvårdsanstalt, och i 9 fall saknas uppgifter om yrke. På grund av det ringa antalet dömda kan man inte dra några slutsatser om fördelningen på socialklasser.
    Mycket sällan behandlades läkemedelsrattfylleribrott som den enda överträdelsen. En sådan situation förekom i 7 fall. Läkemedelsrattfylleribrott sammankopplas oftast med andra trafikbrott (31 fall), med narkotikaförseelse/brott (12 fall), med tillgrepp av fortskaffningsmedel (10 fall) och med annat (22 fall). Alla läkemedelsrattfyllerister som fälldes 1976 hade tidigare dömts för brott. De 40 läkemedelsrattfylleristerna var tidi-

 

Läkemedelsrattfylleri 43gare sammanlagt dömda för 244 olika lagöverträdelser.
    Flera undersökningar samt erfarenheten från andra brottstyper visar att relationen mellan antal straffbara gärningar som inte är anmälda och uppklarade och antalet fällda domar förhåller sig som en pyramid, där antalet faktiska brott ligger i botten och antalet dömda lagbrytare i toppen. Denna pyramid visar att vi endast har kunskap om en liten del av den totala brottsligheten.2 Med andra ord utgör den registrerade och avdömda kriminaliteten endast en bråkdel av de faktiska lagöverträdelserna. Samma påstående gäller också läkemedelsrattfylleri.
    Vill man på grundval av antalet dömda förare-läkemedelskonsumenter söka klarlägga verkan av gällande bestämmelser eller omfattningen av lagöverträdelserna kan man få en mycket otillräcklig och alltför optimistisk bild av de faktiskt förekommande lagöverträdelserna och komma till uppfattningen att "rattfylleri på grund av annat berusningsmedel" utgör ett litet kriminalpolitiskt problem jämfört med "rattfylleri på grund av alkoholhaltiga drycker".3 En annan felaktig slutsats kan vara att graden av lagens efterlevnad, lagens effektivitet, är så pass hög att en överensstämmelse mellan lagen och förarnas beteende i den aktuella frågan nästan uppnåtts.
    Samma statistiska uppgifter angående antalet personer som dömts för rattfylleri i samband med läkemedelspåverkan kan emellertid tjäna som underlag för helt andra bedömningar och slutsatser om det aktuella problemet. Det låga antalet dömda läkemedelsrattfyllerister kan tolkas som ett resultat av upptäckts-, utrednings- och bevissvårigheter, särskilt när man tar hänsyn till själva konstruktionen av brottet rattfylleri till följd av intag av "annat berusningsmedel" enligt 4 § 1 mom. andra stycket TBL. Bestämmelsen är så konstruerad att ansvar för lagöverträdelsen förutsätter, inte bara att föraren objektivt sett var straffbart påverkad, utan också att det subjektiva rekvisitet är uppfyllt, d. v. s. att föraren senast under körningen skall ha insett, att han förtärt ett medel med berusande egenskaper:

 

"Enligt praxis krävs för ansvar vid påverkan av annat medel än alkohol att föraren antingen redan vid förtäringen insåg att medlet i den mängd som det intogs hade eller kunde ha rusgivande verkan eller också under färden insåg att berusningsverkan har inträtt. Däremot torde inte krävas att föraren insåg att det var fråga om sådan grad av påverkan som enligt lagen krävs för ansvar."4

 

    Det är självklart att domstolen är bunden av lagens ordalydelse vid avgörandet av skuldfrågan. För att legalitetsprincipen skall kunna tjäna som en verksam rättsgaranti bör gränsen mellan det straffbara och det icke straffbara vara angiven i lagtexten. Men i fall där man använder en lagstiftningsteknik som kännetecknas av en abstrakt avfattning av bestämmelserna, där gränserna mellan det straffbara och det icke straffbara inte klart framgår, är domstolarnas utrymme för "tolkning" stort, och det är svårt att avgöra huruvida ett fall som inte är ett klart typfall kommer att bestraffas eller inte.5 Bestämmelsen om läkemedelsrattfylleri är ett exem-

 

2 N. Christie, Kriminalsociologi, Oslo 1960, s. 26.3 H. Klette, Trafiknykterhetsbrotten, Sthlm, s. 53.4 SOU 1970:61 s. 201.5 G. Elwin, S. Hecksher & A. Nelson, Den första stenen, Sthlm 1975, s. 285.

 

44 Artur Solarzpel på denna lagstiftningsteknik, där gränserna mellan det straffbara och det icke straffbara är oklara. En ytterligare komplikation är att det ofta saknas bevismöjligheter för att konstatera om de objektiva och subjektiva rekvisiten är uppfyllda. Som en naturlig följd observeras bl. a. en relativt stor försiktighet vid bedömningen av föreliggande bevismaterial.
    Följande två exempel kan belysa hur pass svårt det är att avgöra om personen skall fällas eller inte.

 

    1. S åtalades för rattfylleri, vårdslöshet i trafik och obehörigt avvikande från trafikolycksplats, varvid åklagaren anförde:
    S har den 12 januari 1976 omkring klockan 14.40 i Stockholm fört personbilen CYF 833 och därvid varit så påverkad av läkemedel att det kan antagas, att han icke kunnat föra fordonet på betryggande sätt. S har vid nämnda tillfälle bakifrån påkört och skadat personbilen BFT 545. Oaktat att S såväl märkt att kollisionen inträffat som insett att skador uppstått på fordonen, har han avvikit från platsen utan att göra sig underrättad om skadornas omfattning och utan att lämna någon uppgift om sig till målsäganden eller polismyndighet.
    Vid omhändertagandet den 12.1.1976 innehade S 19 st. tabletter Medapan, som fanns kvar i en ask för 30 st. tabletter, och 68 st. tabletter Sobril i en ask för 100 st. tabletter; båda medicinerna var ordinerade 9.1.1976. Efter läkarundersökningen inlades S i arrest, eftersom han inte längre kunde stå upp utan hjälp.
    S förklarade att han varken kunde erkänna eller förneka de gärningar åklagaren lagt honom till last eftersom han "inte har något minne av ifrågavarande körning". Han medgav att han vid tillfället varit påverkad på sätt åklagaren påstått, men han bestred ansvar för rattfylleri på den grund att han inte kände till att ifrågavarande läkemedel hade berusande effekt. Vidare förklarade S att det i november 1975 uppstod en brytning mellan honom och hans fästmö. De hade hållit samman i många år och hade en liten dotter. Han blev därför djupt deprimerad över brytningen och fick lugnande mediciner av läkare. Vid tiden för de med åtalet avsedda händelserna var han sjukskriven och kände sig mycket orolig. Han hade av läkaren ordinerats 1—3 tabletter Sobril om dagen som lugnande medel och 1 tablett Medapan till natten som sömnmedel. Han fick i övrigt inga förhållningsorder av läkaren, då han erhöll tablettrecepten. Han hade aldrig hört att man kunde bli påverkad av dessa tabletter, men väl av tabletter som t. ex. Preludin. Han hade heller aldrig vid något tillfälle känt någon påverkan. Till en början tog han tabletterna enligt ordination, men i samband med att han hade sömnsvårigheter kom han att taga flera tabletter än som föreskrivits. Ifrågavarande dag var han"helt borta" då han tog bilen. Han har inget minne av körningen. Först i samband med att han kom att sammanstöta med en bil, då han skulle parkera på parkeringsplatsen på Sjösavägen, kom han till medvetande. Han har ett svagt minne av att han kom fel och bromsade för att vända samt att det var halt och trångt, varför han kom att påköra den andra bilen. Han kommer ihåg, att han steg ur sin bil. Han minns sedan inte hur han kom till polisstationen, men kommer ihåg att han vaknade till då poliserna samtalade med honom. Han kan inte komma ihåg att han hade några svårigheter att gå eller att tala, men väl att han kände sig trött och dåsig. Han var då för övrigt inne i en period, då han bara ville sova. Han har inte något minne av någon sammanstötning på Björksundsslingan. Vidkommande det antal tabletter som saknades i askarna måste han själv ha förbrukat dem efter att ha hämtat ut dem den 9 januari 1976. Han kan inte uttala sig om hur många tabletter han intagit den 12 januari.
    I målet har på åklagarens begäran vittnesförhör ägt rum. Bland annat berättade polisman, att när han samtalade med vittnen om händelseförloppet satt S "helt apatisk i sin bil. Han hade svårt att svara på tilltal...". Av SRL:s analys framgår att i det blodprov som togs ifrågavarande dag kl. 16.20 inte fanns någon alkohol. Däremot påvisades ca 1,1 mg barbitursyrederivat per 100 ml urin.
    Tingsrätten fann utrett genom S:s egna uppgifter, vittnesmål samt SRL:s analysresultat att S vid körningen varit så påverkad av läkemedel som åklagaren påstått.
    På grund av i målet inhämtat läkarintyg och S:s personliga förhållanden i övrigt fann tingsrätten skyddstillsyn vara den lämpligaste påföljden (Stockholms tingsrätt, avd. 19: 2, dom nr DB 1252, mål nr B 1158/75).

 

Läkemedelsrattfylleri 45    S fullföljde talan i Hovrätten och yrkade frikännande. Som motivering angav S i Hovrätten att "han inte kunde straffas för gärningarna, eftersom han inte känt till effekten av de tabletter han intagit samt att han i sitt påverkade tillstånd inte haft klart för sig vad han gjorde vid tillfället". Beträffande verkan av tabletterna har som sakkunnigt vittne hörts professorn Percy Lindgren från Socialstyrelsen. Lindgren har uppgivit bl. a.:
    "Medapan är ett preparat som verkar muskelavslappnande, dämpande och därmed sömnframkallande. Sobril dämpar känsloläget och kan även påverka minnesförmågan. Vid förskrivning av dessa preparat brukar patienten uppmanas att under den första tiden undvika bilkörning. Att samtidigt förtära Medapan och Sobril är en olycklig kombination, eftersom verkan av det ena preparatet förstärker det andra. Vid överdosering av preparaten kan patienten försättas i ett dvalliknande tillstånd och omedvetet utföra komplicerade mekaniska manövrar. Den aktuella kliniska undersökningen tyder på att S var höggradigt påverkad av tabletterna. Normalt känner man sig påverkad redan efter en à två tabletter. Den som överdoserar dessa preparat upplever en tilltagande påverkan."
    I likhet med tingsrätten fann Hovrätten att S begått de gärningar för vilka han åtalats. I Hovrättens domskäl hänvisas till professor Lindgrens utlåtande samt till att "av S:s egna uppgifter framgår att han fått den ena medicinen utskriven av en läkare utan att omtala att han även haft den andra medicinen tillgänglig. S har således underlåtit att informera sig om verkningarna av att samtidigt nyttja båda medicinerna. Vidare har han kraftigt överskridit den dosering som föreskrivits. Dessa omständigheter i förening med Lindgrens vittnesmål ger vid handen att S medvetet måste ha försatt sig i ett höggradigt påverkat tillstånd. I varje fall måste han ha räknat med risken att så kunde bli fallet." (Dom DB 208. Mål nr B 1761/76.)
    2. A åtalades för rattfylleri för det han den 30 juli 1973 vid 23.30-tiden fört bil på olika gator i Motala, oaktat han var så tablett påverkad att han inte kunde föra fordonet på betryggande sätt. A bestred åtalet och berättade bl.a.:
    Vid 17- 18-tiden den 30 juli intog han en hel burk med Concordin. Hans hustru förmådde honom att dricka mjölk, varefter han efter ungefär fem minter kastade upp maginnehållet. Senare samma dag berättade makarnas son för honom att hustrun tagit hans pistoler och åkt till Motala. Han blev då orolig och rädd för en polisanmälan, eftersom han visste att han innehade en borrad ollonpistol olovandes. Vid 22.30-tiden tog han med sig sonen och åkte från Rosenlund till Motala. Vid Vätterviksbadet utanför Vadstena stannade han och intog ett antal lugnande tabletter av märket Neodalit. Väl framkomna till Motala åkte de till svärföräldrarna, där sonen avlämnades. Därefter åkte A mot polisstationen. Nere vid Strandvägen stannade han till och intog ytterligare några Neodalit-tabletter. Därefter körde han raka vägen till polisstationen. När han kört in på polisstationens gård stannade han bilen och intog de resterande Neodalit-tabletterna. Totalt hade han då intagit mellan 20 och 30 Neodalit-tabletter.
    Ungefär 5 minuter efter det han stannat på gården steg han ur bilen. Han fick då en stickande känsla i benen och de började domna bort. Fram till denna tidpunkt hade han ej känt av sin tablettförtäring. Körningen hade gått bra hela vägen. På väg från bilen in på polisstationen fick han hjälp och han började känna sig dåsig för att senare helt domna bort. Därefter minns han inget förrän han tre dygn senare vaknade upp på Motala lasarett. Han kände ej till tabletternas styrka. Ordinationen var 1—2 tabletter 23 gånger dagligen. Av läkarprotokoll framgick att den undersökande läkaren fann A påverkad av sömnmedel eller andra bedövande medel samt att A var medvetslös vid undersökningen.
    Polisinspektören B berättade i sitt vittnesmål bl. a. följande:
    Omkring kl. 23.40 körde A in på polisstationens gård. Efter att ha stannat satt A kvar i bilen några minuter, maximalt 5 minuter (vid Hovrätten ändrades detta till 1,5 minut). När han steg ur bilen började han ramla baklänges. B och en kollega fick tag i A och hjälpte honom in på polisstationen. A var mycket blek och verkade vara i mycket dålig kondition, varför läkare och ambulans tillkallades, varefter A fördes medvetslös till lasarettet. Från det B steg ur bilen hade det då möjligen gått en kvart. När A körde in genom den 5 m. breda passagen och stannade på gården, kunde B ej iaktta något onormalt i körningen.
    Tingsrätten fann åtalet styrkt och dömde A för rattfylleri. A fullföljde talan i Hovrätten, där åtalet för rattfylleri ogillades. I Hovrättens domskäl fanns följande motivering: "I fråga om åtalet har A och B i Hovrätten lämnat i huvudsak samma

 

46 Artur Solarzuppgifter som vid tingsrätten. Väl är i målet utrett att A kort efter körningen varit höggradigt påverkad av tablettförtäring. Något anmärkningsvärt beträffande hans sätt att föra bilen har emellertid ej framkommit; hans körning in på gården till polisstationen och parkering av bilen där har enligt B:s vittesmål skett på fullt normalt sätt. Med hänsyn härtill och då annat ej är visat än att effekten av sådan tablettförtäring, varom är fråga, kan inträda plötsligt utan föregående symtom, finner Hovrätten icke tillförlitligt styrkt att A redan då han förde bilen var så tablettpåverkad att det kan antagas att han icke på betryggande sätt kunde föra densamma."

 

Av rättsfallen att döma synes det vara oklart om fordonsföraren måste ha insikt om att det nyttjade medlet har rusgivande verkan eller om det räcker att fordonsföraren utan medicinsk indikation har intagit ett medel som anses vara rusgivande. Ett annat problem som vållar bedömnings- och bevissvårigheter är påverkan av "annat medel än alkohol". Hur skall det tillförlitligt styrkas att föraren var så läkemedelspåverkad att det kan antagas att han icke på betryggande sätt kunde framföra ett fordon? Vilken bevisning skall anses tillräcklig: polisens vittnesmål, läkares bedömning, SRL:s analysresultat eller experternas utlåtande? Är det endast körsättet som avgör om förare är så påverkade som lagen kräver? Måste man köra vingligt eller vålla en olycka för att bli bedömd som läkemedelspåverkad? Med rätta skriver Ekelöf:

 

"... frågan om den fria bevisvärderingens natur är av största betydelse inom rättsskipningen, ty i invecklade mål är det oftare sakfrågan än rättsfrågan som vållar svårigheter... Inom den juridiska doktrinen har man emellertid föga intresserat sig för bevisvärderingsproblem, något som gör att man rör sig på ganska osäker mark".6

 

3. Bevismedel vid läkemedelsrattfylleribrott

 

I detta arbete finns inte något utrymme för att analysera och belysa ett sådant invecklat problem som bevisning. I sammanhanget är det dock nödvändigt att åtminstone framföra några allmänna synpunkter. Det är självklart att principen "in dubio pro reo" ("vid tvivel för den tilltalade") måste ligga till grund vid bevisvärderingar och straffdomar. Det är en långt större olycka att meddela en felaktig straffdom än att frikänna en gärningsman. "Hellre må tio skyldiga gå fria än en oskyldig bli fälld."7 Principen "in dubio pro reo" hindrar dock inte att den fria bevisföringen kan inskränkas genom vissa allmänna regler. Ett exempel är omedelbarhetsprincipen (domen skall grundas på vad som förekommit vid huvudförhandlingen) eller principen om det bästa materialet.8 Den fria bevisföringen utesluter inte heller att bevisvärdering baseras på vissa principer om hur stark bevisning som erfordras för att rätten skall få lägga en viss omständighet till grund för domen i målet.
    När det gäller bevisföring rörande läkemedelsrattfylleri förekommer ofta problemet hur det skall prövas om det intagna läkemedlet har

 

6 P. O. Ekelöf, Rättegång. Fjärde häftet, Sthlm 1973, s. 17.

7 P. O. Bolding, Bevisbördan och den juridiska tekniken, Uppsala 1951, s. 87.

8 Ekelöf a. a. s. 34.

 

Läkemedelsrattfylleri 47berusningsegenskaper eller ej. En annan fråga som medför bevissvårigheter är om en förare var så påverkad att han icke på betryggande sätt kunde framföra ett fordon.9 Dessa svårigheter kan ytterligare illustreras med mål nr B 135/76, dom nr DB 364 meddelad av Växjö tingsrätt den 15.6.1976:

 

    Den tilltalade A har begått rattfylleri, stöld och förseelse mot trafikförsäkringslagen. Angående rattfylleri har åklagaren yrkat ansvar å A för två gärningar, den 17.1.1976 och den 23.1.1976. I båda fallen har A fört personbil i Alvesta, trots att "han varit så påverkad av thinner att det kan antagas att han inte på betryggande sätt kunnat föra fordonet" (4 § 1 mom. och 2 st. TBL). A har förnekat gärningarna och uppgivit att han sedan flera år ibland "sniffat" thinner. Vid körningen den 17.1.1976 medförde han en plastpåse i vilken fanns en trasa som var indränkt i thinner. Medan han körde "sniffade" han ur trasan två — tre gånger med omkring fem minuters mellanrum. Han tog ganska djupa andetag, och redan några minuter efter den första sniffningen kände han sig trött och dåsig. I detta tillstånd körde han omkring en mil. Han kände sig emellertid inte så påverkad av "sniffningen" att körningen gick dåligt. Trafiken var gles vid tillfället. När han mellan Alvesta och Växjö hejdades av polis blev han "chockad" av polismännens uppträdande, vilket kanske medförde att han verkade mera thinnerpåverkad än han var. Bl. a. blev han bryskt tagen i armen och tillfrågad var han hade stulit bilen.

 

    Som vittne har hörts polismannen I. Vittnet tyckte att A var "i det närmaste redlöst påverkad". Han var röd om näsa och mun och andedräkten luktade thinner. När han skyddsvisiterades utanför sin bil iakttog vittnet att A "stod och raglade", och hans tal var sluddrande. Hans svar på frågor dröjde också länge. 15—20 minuter senare såg vittnet honom på polisstationen; då verkade han "mycket klarare" och "hans gång var utan anmärkning". Angående körningen den 23.1.1976 beskrev A händelseförloppet på samma sätt som i fråga om körningen den 17.1.1976. Samma polisman I som hörts som vittne berättade att A vid sista tillfället inte var så påverkad som den 17.1.1976. Hans tal och hans gång var utan anmärkning. Vittnet ansåg honom dock olämplig som bilförare "eftersom han inte verkade riktigt närvarande". Domstolen meddelade i domslutet:

 

— angående första rattfyllerifallet den 17.1.1976:
"A har alltså vidgått att han fört bilen efter att ha inandats s. k. thinner. Det är allmänt känt att sådan inandning ger berusningseffekter, och med hänsyn till de påfallande berusningssymtom hos A som vittnet iakttagit omedelbart efter körningen finner tingsrätten styrkt att A under körningen varit så påverkad av thinner att han icke kan undgå ansvar för rattfylleri."
— angående andra rattfyllerifallet den 23.1.1976:
"Genom vad sålunda förekommit är ej styrkt att A under ifrågavarande körning varit så påverkad av thinner att han kan fällas till ansvar för rattfylleri."

 

En jämförelse av bevismaterialet i ovannämnda två läkemedelsrattfyllerifall i samband med thinnersniffning visar att följande bevismedel fanns i målet:

 

I första rattfyllerifallet (17.1.1976):

 

9 Dessa bevissvårigheter medför också komplikationer beträffande försäkringsfrågan. 

48 Artur SolarzLäkares bedömning:
Lätt påverkad av alkohol, ej påverkad av sömnmedel, andra bedövande eller stimulerande medel.

 

SRL:s kemiska analys:
Ingen alkohol i blod eller i urin, ingen analys med avseende på "annat berusningsmedel än alkohol".

 

Polisassistents vittnesmål:
Den tilltalade var i det närmaste redlöst påverkad. Han var röd om näsa och mun och andedräkten luktade thinner. När han skyddsvisiterades utanför sin bil iakttog vittnet att A "stod och raglade" och hans tal var sluddrande, hans svar på frågor dröjde länge. 15—20 minuter senare verkade han mycket klarare och även hans gång var utan anmärkning.

 

I andra rattfyllerifallet (23.1.1976):

 

Läkares bedömning:
Ej påverkad av sömnmedel, andra bedövande eller stimulerande medel.

 

SRL:s kemiska analys:
Påvisad 0,2 mg toluen per 100 g i blod, ingen alkohol i blod eller i urin.

 

Polisassistents vittnesmål — i rapporten den 23.1.1976 kl 20.40 och i hans anteckningar på rapporten angående misstänkt trafiknykterhetsbrott: Slö, reagerar mycket långsamt, tydlig thinnerlukt från andedräkten. Bilen framfördes ryckigt och under färden gjorde A ett flertal hastiga rattrörelser fram och tillbaka vilka var helt omotiverade. Vid domstolen sades att A inte var så påverkad som den 17.1.1976. Hans tal och hans gång var utan anmärkning. Han verkade inte riktigt närvarande. Vittnet ansåg honom olämplig som bilförare.

 

Den tilltalade A. har i båda fallen erkänt "sniffning" men förnekat "påverkan".
    Bedömningen av medlets berusningsegenskaper var relativt lätt och enkel. Det är sedan länge känt att "sniffning" av lösningsmedel praktiseras som ersättning för andra berusningssätt och att inandning av thinner (och trikloretylen) är vanligast förekommande. Vilken koncentration av lösningsmedlet som behövs för att det skall kunna antas att en fordonsförare (i genomsnitt) är så påverkad som lagen föreskriver har inte utretts. I domslutet saknas uppgifter om laboratoriets kemiska analysresultat samt om läkares bedömning av påverkan. Varken åklagaren eller domstolen har försökt utvärdera eller ta ställning till bevisverkan av thinnerkoncentrationen i blodet (i andra fallet) och/eller av läkares bedömning att A inte var påverkad av bedövande eller stimulerande medel. Varken åklagaren eller domstolen har yttrat sig om vilket värde laboratoriets analysresultat (i andra fallet) eller läkares bedömning (i båda fallen) tillmätts. Ingen sakkunnig på området har heller haft möjligheter att lämna ett vetenskapligt utlåtande om ev. samband mellan thinners kon-

 

Läkemedelsrattfylleri 49centration i blodet och graden av påverkan (i andra fallet).10
    Det enda bevismedel som rätten åberopar i sina domskäl är vittnesmålet som lämnats av polisassistenten I. I båda fallen ansåg polisassistenten att föraren A inte var lämplig som bilförare. Domstolen har dock funnit skuldfrågan bevisad i det första fallet men inte i det andra, trots SRL:s analysresultat som påvisade toluen i blodet
    Av de nämnda rättsfallen att döma tycks det vara oklart vilket värde domstolen tillmäter olika bevismedel.

 

4. Bevismedel och dess bevisvärde

 

Statistik om bevismedel
I den praktiska rättstillämpningen har man för att fastställa påverkan av "annat berusningsmedel än alkohol" i princip tillgång till följande bevismedel:
— den misstänktes egna uppgifter;
— vittnesutsagor;
— SRL:s kemiska analys och andra utlåtanden från sakkunnig;
— läkares bedömning.

 

Vilka av de nämnda bevismedlen tillmäts bevisvärde i den praktiska rättstillämpningen? En genomgång av 40 domar visar att det i 30 fall hänvisades till den misstänktes egna uppgifter, i 26 fall till vittnesutsagor, i 24 fall till läkarens bedömning och i 29 fall till SRL:s analysresultat. I tre fall har domstolen ansett skuldfrågan styrkt enbart på grund av den misstänktes egna uppgifter. I ytterligare tre fall har domstolen motiverat domsluten med vittnesutsagor och den misstänktes egna uppgifter. I de andra fallen har som bevismaterial använts en kombination av två eller flera olika bevismedel. Det händer dock mycket sällan (ett fall i det insamlade materialet) att domstolen inhämtar ett utlåtande från sakkunnig angående läkemedlets verkan på körförmågan eller för att få hjälp vid bedömningen av påverkansgraden.

 

Vittnesmål
Det förefaller som om domstolen när det gäller påverkansgraden tillmäter vittnesmål stor vikt, särskilt de polismäns berättelser, vilka stoppat de misstänkta förarna. Vilket bevisvärde som kan tillmätas vittnesutsagor har ganska ofta diskuterats i facklitteraturen. Vittnet är endast skyldigt att redogöra för sina iakttagelser och behöver sålunda inte uttala sig om

 

10 I målets handlingar finns följande anmärkning som gjorts på grundval av ett telefonsamtal med SRL den 27.2.1976: "Thinner är en sammanfattande benämning på olika blandningar av kolväten. Det är de aromatiska kolvätena som ger berusningseffekt. Toluen är ett aromatiskt kolväte. 0,2 mg per 100 g blod är en låg koncentration. Tel. med SRL 1976-02-27." Uttrycket "låg koncentration" är i sammanhanget ingen förklaring till påverkansgraden. Den "låga koncentrationen" 0,2 mg/100 g blod vederlägger inte att A kunde vara så påverkad som lagen föreskriver. Nämnda anmärkning kan inte betraktas som ett sakkunnigutlåtande i frågan. Det bör påpekas att en koncentration av 0,2 mg toluen per 100 g blod i vissa fall kan vara mycket farlig. I SRL:spraxis noteras även ett fall med dödlig utgång vid en koncentration av 0,17 mg toluen per 100 ml blod. Se R. Bonnichsen, A. Maehly & S. Åqvist, Arzneimittelund Fahrtüchtigkeit. Blutalkohol 1969, vol. 6 nr 4, s. 245255.

4—803351, Svensk Juristtidning

 

50 Artur Solarzvilka slutsatser man enligt hans mening kan dra av dessa. Emellertid — skriver Ekelöf må man lägga märke till att vad vi kallar för våra "iakttagelser" praktiskt taget alltid utgör resultatet av en intellektuell bearbetning av erhållna sinnesintryck.11 Därför kan det vara angeläget att inte övervärdera vittnesutsagor, särskilt när det inte finns möjligheter att konfrontera dem med utsagor från flera vittnen eller med annat bevismaterial.

 

Läkarens bedömning — ett vittnesmål eller sakkunnigutlåtande
I sammanhanget uppstår en fråga: hur skall läkarens bedömning av den misstänktes påverkan betraktas? Är hans slutsats ett vittnesmål eller ett sakkunnigutlåtande?
    Det är välkänt att man inte får jämställa en sakkunnig med ett vittne. Den senare vittnar inför domstol om fakta som han själv iakttagit i samband med brottet och vilka han känner till i form av minnesbilder. Han får inte värdera sina iakttagelser. Däremot är en sakkunnig skyldig att dra slutsatser grundade på sina undersökningar och framföra dem inför domstolen. Ett vittne kan inte ersättas, ty han vittnar om fakta som han själv observerat. En sakkunnig däremot framför slutsatser grundade på utförda undersökningar. Domaren och åklagaren har rätt att kräva förnyade undersökningar av en annan sakkunnig. Sakkunniga är relativt självständiga och oberoende i sina undesökningar, men vissa faktorer begränsar dock deras verksamhet. Två sådana faktorer skall nämnas.

 

— Den sakkunniges verksamhet begränsas av hans specialitet och vetenskapsomfång. Det skulle betraktas som felaktigt om en sakkunnig yttrar sig i ett ämne han inte behärskar, t. ex. om målets rättsaspekter, eller om han värderar utlåtanden av sakkunniga på andra områden.

 

— Undersökningsmaterialet är en annan faktor som begränsar den sakkunniges verksamhetsfrihet. Det betyder att han endast kan dra slutsatser grundade på det material som har undersökts. Om t. ex. undersökningsmaterialet inte ger anledning till definitiva och entydiga slutsatser kan sådana inte framföras i utlåtandet. Man får inte dra konklusioner, vilka inte kan bevisas med sakligt underlag.12

 

    Läkaren som utför den kliniska undersökningen av personer misstänkta för rattfylleri kan inte betraktas som ett vittne i målet, eftersom hans uppgift är att på grund av de yttre symtomen och genomförda tester dra slutsatser beträffande den misstänktes påverkansgrad och vilket medel denne är påverkad av.
    I samtliga fall av rattonykterhetsbrott föreligger bl. a. ett protokoll över den undersökning läkaren företar samtidigt som blodprovet tas. Detta undersökningsprotokoll avslutas med läkarens slutsats huruvida den undersökte är påverkad av alkohol, sjukdom, utmattning, sömnmedel, and-

 

11 Ekelöf a. a. s. 132.

12 A. Solarz & M. Vamosi, Några reflektioner kring gränserna för och värderingar av sakkunnigutlåtandet. Föredrag vid Svenska läkarsällskapets medicinska riksstämma okt. 1971. Forensic Science 1972 s. 111—118. 

Läkemedelsrattfylleri 51ra bedövande eller stimulerande medel och i vilken grad (lätt, medelmåttigt, höggradigt). Bevisvärdet av detta omdöme har ofta ifrågasatts. För att kartlägga hur läkarnas uppfattning om alkoholpåverkan varierar med den senare konstaterade alkoholkoncentrationen i blodet hos den undersökte har Bonnichsen m. fl. genomfört en undersökning av 1877 fall där läkare anger sina slutsatser om alkoholpåverkan. Slutsatserna jämfördes med resultaten av laboratoriets alkoholanalyser. Av undersökningen framgick att många förare med en straffbar blodalkoholhalt vid den kliniska undersökningen uppfattas såsom ej påverkade. Som ej påverkade bedömdes 35 % av de undersökta med en alkoholkoncentration på mellan 0,50 och 0,99 promille, 25 % av dem som hade en alkoholkoncentration på 1,0—1,49 promille och 9 % av dem som hade en blodalkoholkoncentration på 1,50—1,99 promille.13 Senare undersökningar visade att det förekommer fall av felbedömning även i området över 2,50 promille, där den undersökte har ansetts vara "ej påverkad"14 Orsaken härtill kan vara flera objektiva och subjektiva faktorer som påverkar läkarens konklusion. Av praktiska skäl är det nästan omöjligt att vid kliniska undersökningar ta hänsyn till alla de individuella variationer som påverkar de yttre symtomen hos de undersökta.15 Slutsatsen torde därför vara att så länge det är praktiskt nästan omöjligt att göra en tillförlitlig individuell bedömning av förares påverkansgrad, bör läkarens utlåtande om påverkansgraden inte anses såsom ett bevis inför rätta.
    När det gäller rattonykterhetsbrott i samband med alkohol har man i Sverige liksom i andra länder frångått en bedömning av den individuella påverkansgraden och i stället infört en promillelagstiftning med fasta promillegränser, vid vars överskridande ansvar obligatoriskt inträder. I praktiken betyder det att den misstänkte i regel fälls på grund av de kemiska analysresultaten oavsett om alkoholpåverkan kan konstateras genom andra bevismedel såsom läkares slutsats grundad på klinisk undersökning. Den kliniska undersökningen och läkarens slutsats vid läkemedelskonsumtion anses vara mera tillförlitlig än läkarens bedömning av alkoholpåverkan. Påståendet betyder emellertid inte att läkaren alltid kan yttra sig om huruvida den undersökte "är påverkad" eller "ej är påverkad" av något läkemedel. När det gäller t. ex. "thinner" försvinner de yttre påverkanssymtomen ganska snabbt, mycket snabbare än vid alkoholförtäring. Därför kan det hända att läkarens bedömning strider mot polismännens, vilka noterade symtomen direkt efter stoppandet av fordonet. Bonnichsen m. fl. har redovisat följande undersökningsresultat:
    När det gäller egentliga sömnmedel var vakenhetsgraden nästan alltid nedsatt, och även balansförmågan blev lidande. I 19 fall rörde det sig om påvisade kortverkande barbitursyrederivat (Heptymal, Pentymal eller Mebumal) och 17 ansågs vara påverkade (1 medvetslös) av sömnmedel. Av 29 fall där medellångtidsverkande barbitursyrederivat (allypropymal,

 

13 R. Bonnichsen & R. Andréasson, Resultat av klinisk undersökning vid olika blodalkoholhalter. Alkoholfrågan 5, 1964 s. 204207.

14 A. Solarz, Medical Conclusions from the Clinical Tests of Drunken Drivers with High Alcohol Level. Legal and Criminological Aspects, Proceedings of 6th international conference Toronto Sept. 1974, s. 389—393.

15 L. Goldberg, Alkoholpåverkan vid olika grader av vänjning, Tirfing 3 (1944) s. 63—78, och G. Liljestrand, Till frågan om läkarundersökning rörande alkoholpåverkan, Tirfing 34 (1940) s. 97. 

52 Artur Solarzbutenemal, diallymal, hexemal, idobutal) intagits var två medvetslösa och alla andra ansågs av läkaren vara påverkade av medikamenter. Av 23 fall där meprobamat påvisades har läkaren i ett fall bedömt en person vara "icke påverkad" trots att man kunde påvisa 19 mg meprobamat per 100 ml urin och 1,6 promille alkohol i blodet. I två av 17 fall av Valium- och Librium-konsumtion kunde läkaren ej finna tecken på påverkan.16
    Läkares slutsats borde kunna jämställas med sakkunnigs utlåtande eftersom han genomför vissa undersökningar och tester och på grund av dessa resultat drar slutsatser om vederbörandes påverkansgrad. Mot läkares verksamhet som sakkunnig på detta område kan man dock ha vissa invändningar.

 

1. Inte alla läkare kan anses ha de nödvändiga kunskaper och erfarenheter som krävs för att dra relevanta slutsatser om läkemedelspåverkan. Det är olämpligt om en läkare formulerar en slutsats i en fråga där han inte har tillräckliga kunskaper.

 

2. En sakkunnig är i motsats till en domare inte tvungen att svara definitivt på en fråga med "ja" eller "nej". Han har rätt och möjligheter att svara "vet ej", "förmodligen" o. s. v. Det förekommer dock mycket sällan att läkaren avstår från att dra konklusioner på grund av oklara undersökningsresultat eller kunskapsbrist.

 

3. Det undersökningsprotokoll som för närvarande används är mer utförligt i redovisningen av läkares iakttagelser än det protokoll som förut användes. Även i nuvarande protokoll bör dock göras vissa justeringar för att ge utrymme för andra slutsatser än "påverkad", "ej påverkad". Man kan t. ex. införa en slutsats "vet ej", "kan inte bedömas i detta fall". Man kan även ifrågasätta om "kryssmetoden" är den lämpligaste formen att avge ett utlåtande.

 

4. De tester som används vid kliniska undersökningar kan anses som föråldrade och otillräckliga för att bedöma förares läkemedels- (eller alkohol-) påverkan. Det skulle vara önskvärt att komplettera den nuvarande undersökningen med modernare tester som kan vara mer relevanta för att bedöma förares körförmåga. Ett samarbete med psykologer och simulatorspecialister kan ge en lösning.

 

SRL:s analysresultat som utlåtande
Som framgår av RB 40 kap. 1 § kan även institutioner anlitas som sakkunniga. Bland sådana statliga institutioner må nämnas — förutom SRL — Statens kriminaltekniska laboratorium, Kommerskollegium, rättsläkarstationer m. m. Analysresultat från SRL är ett utlåtande om t. ex. vilket ämne som har påvisats i förarens blod eller urin och i vilken koncentration ämnet förekommer. Koncentrationen av det upptäckta ämnet (vilket ingår i läkemedlet) säger dock ingenting direkt om påverkansgraden och körförmågan hos den tilltalade. Ofta vet man vilken koncentration av ett

 

16 R. Bonnichsen , R. Dimberg, A. Maehly & S. Åqvist, Läkemedel och trafik. Institutet för maltdrycksforskning, meddelande nr 16, 1967. 

Läkemedelsrattfylleri 53läkemedel som förekommer i blodet vid normala terapeutiska doser och vid totala förgiftningar. Därav kan man dra vissa slutsatser om att en läkemedelspåverkad förare bör ha en koncentration som ligger mellan de två extrema värdena. Det finns dessutom spridda uppgifter om påverkansgraden vid olika koncentrationer av olika ämnen som ingår i läkemedel. De uppgifterna bygger på jämförelse mellan utvalda försöksgrupper av studenter, polismän etc. som intagit bestämda doser av vissa läkemedel. Under "påverkan" av de intagna medlen har olika experiment och psykologiska tester genomförts som simulerat framförande av ett motorfordon.17 Hittills saknas emellertid systematiskt sammanställda resultat, vilka kan tjäna som en grund för att relatera t. ex. antalet förtärda tabletter till en viss koncentration i blodet av det påvisade ämnet. Därför är det f. n. mycket svårt även för sakkunniga att enbart på grund av kemiska analysresultat yttra sig om vilken dos den tilltalade har förtärt och i vilken grad han var påverkad.18 Trots att forskningen inom läkemedelsområdet har utvecklats mycket snabbt och de moderna instrumenten möjliggör allt mera sensitiva analysmetoder, återstår flera problem att lösa innan de kemiska analysmetoderna kan utnyttjas på samma lättillgängliga sätt som vid alkoholanalysen i blodet. Orsakerna är flera. En av dem är de många individuella variationer som finns hos människan. Olika personers mat- och alkoholvanor samt vissa från det normala avvikande livsbeteenden kan starkt påverka läkemedelsomsättningen. En annan svårighet är att man inte kan experimentera med läkemedel på människor, och att man inte kan dra säkra slutsater från djurexperiment för att sedan överföra dessa till människor. En tredje anledning är att det vid läkemedelsanalyser rör sig om mycket små mängder. "Andra berusningsmedel än alkohol" vållar påtagliga fysiologiska effekter vid mycket låga koncentrationer. Moderna psykofarmaka såsom Valium kan t. ex. ge tydliga omdömesrubbningar vid så låga halter som 0,1 mg per 100 ml blod. För att få mätbara fysiologiska effekter efter alkoholförtäring fordras fyra hundra gånger högre koncentrationer, såsom 40 mg etylalkoholper 100 g blod, vilket motsvarar ca 0,4 promille alkohol i blodet (den lägsta straffbara gränsen är 0,5 promille alkohol).19
    Mot denna bakgrund är det motiverat att specialister på området är mycket försiktiga när det gäller slutsatser beträffande dosbestämning och dess effekter på körförmågan, byggda enbart på laboratoriets kemiska läkemedelsanalys.20
    Därför är det nödvändigt för närvarande att vid bevisvärderingen vid de aktuella lagöverträdelserna utvärdera ett helt komplex av olika bevismedel, såsom laboratoriets analysresultat, vittnens berättelser och iakttagelser angående beteende, läkarens utlåtande angående förarens hälsa, påverkansgrad och påverkansmedel och ett farmakologiskt utlåtande angående läkemedlets biverkningar och verkan på körförmågan.

 

17 Även dessa experiment anses som otillräckliga för att dra entydiga slutsatser.

18 R. Bonnichsen, Aspects of drug analyses in relation to road traffic legislation and supervision. Alcohol, drugs and traffic safety. Proceedings of 6th international conference Toronto Sept. 1974, s. 495.

19 R. Bonnichsen, R. Dimberg. A. Maehly & S. Åqvist a. a.

20 A. Curry, Reliability and significance of results of alcohol and drug analyses. Alcohol, drugs and traffic safety. Proceedings of 6th international conference Toronto Sept. 1974 s. 469.