Rättegångsförfarandet i brottmål i Kanada

 

Av länsåklagaren KLAS LITHNER

 

I. Inledning
Denna redogörelse är en motsvarighet till mina tidigare beskrivningar av rättegångsförfarandet i brottmål i USA1 och Västtyskland.2 Artikeln är grundad på två månaders tjänstgöring som gästforskare under januari-februari 1978 vid University of Ottawa i Ottawa.

 

Allmänna upplysningar
Kanada, som till ytan är världens näst största land, hade 22,4 miljoner invånare den 1 januari 1977. Det är en förbundsstat, som består av 10 provinser och två federala territorier, nämligen Yukon och Northwest Territories, som har begränsad självstyrelse men är på väg mot samma ställning som provinserna. Den grundläggande lagstiftningen utgöres av the British North America Act, som antogs av brittiska parlamentet 1867 och som reglerar förhållandet mellan moderlandet och Kanada. Enligt denna lag är straffrätten en federal angelägenhet, medan det är en provinsiell angelägenhet att lagstifta om handhavandet av dessa lagar.
    Kanada är en konstitutionell monarki med en generalguvernör som drottningens representant, numera alltid en kanadensisk medborgare. Regeringen bestod 1978 av 29 ledamöter med premiärministern i spetsen. 25 är departementschefer och fyra ministrar utan portfölj. Det är brukligt att ha åtminstone en representant för varje provins i regeringen. Parlamentet består av senaten och underhuset. Senaten har 104 medlemmar, som utnämnes av regeringen. Underhuset har 264 medlemmar. Regeringen är endast ansvarig inför underhuset. Ansvarig för juridiska frågor i regeringen är justitieministern (the Minister of Justice), som samtidigt har titeln Attorney General. Utom den ovannämnda federala strafflagstiftningen kan även provinsernas parlament antaga straffrättsliga regler.3 Den kanadensiska lagstiftningen och tillämpningen vilar helt på engelsk grund, utom beträffande provinsen Québec, vars system är grundat på Code Civil och som även i övrigt följer franska förebilder.

 

II. Rättsväsendets organisation

 

II.1. Det federala systemet
Federala domare kan inte avsättas annat än genom beslut av generalguvernören på framställning av parlamentet. Pensionsåldern är 75 år. Vad

 

1 Se Rättegångsförfarandet i brottmål i USA, SvJT 1962 s. 271 — 285 och 364 — 385.

2 Se Rättegångsförfarandet i brottmål i Förbundsrepubliken Tyskland, SvJT 1969 s. 674 — 687.

3 För en översikt av hela förfarandet se Parizeau, Alice and Szabo, Denis, The Canadian Criminal Justice System, Lexington, Mass., 1977. 

Rättegångsförfarandet i brottmål i Kanada 425angår provinsernas domare avgöres deras ställning av lagstiftningen i respektive provins.

 

II.1.1. Justitiedepartementet, the Law Reform Commission och ombudsmannainstitutionen
Titlarna Attorney General och Solicitor General i engelskspråkiga länder har mycket växlande betydelser. I England är sålunda dessa båda höga jurister medlemmar av regeringen men i allmänhet ej av kabinettet. De måste vara parlamentsledamöter och barristers (K.C. eller Q.C.) men motsvarar endast till en mindre del justitieministern i andra länder. De är i första hand regeringens juridiska experter, företräder Kronan i rättegångar och uppträder som åklagare i de mest kvalificerade brottmålen. Sedan de avgått, utnämnes de i allmänhet till höga domartjänster.
    I USA däremot är the Attorney General en reguljär justitieminister, som är medlem av regeringen. The Solicitor General å sin sida är en tjänsteman i justitiedepartementet, men egendomligt nog icke ställföreträdare för justitieministern. I Kanada slutligen är justitieministern samtidigt och automatiskt Attorney General.
    I det federala justitiedepartementets uppgifter ingår bl. a. att ansvara för tillämpningen av den federala straffrätten, häri inbegripet straffprocessrätten, utlämningslagstiftningen, straffprocessuellt samarbete, både internationellt och mellan provinserna, narkotikalagstiftningen och sekretesslagstiftningen. Under justitieministern finns tjänstemän på olika nivåer.4
    En kanadensisk motsvarighet till den svenska lagberedningen är the Law Reform Commission. Denna inrättades 1971 och är ett permanent organ med uppgift att efter hand se över hela den kanadensiska lagstiftningen.5
    Kommissionen består av tre heltidsanställda och två deltidsanställda medlemmar. Den arbetar på fyra avdelningar, för straffrätt och straffprocessrätt, offentlig rätt, projektet skydd för människolivet och mindre specialprojekt.
    Den straffprocessrättsliga avdelningen har till uppgift att upprätta ett kriminalpolitiskt program och reformera the Criminal Code (som även innehåller straffprocessrätten).
    Under budgetåret 1976 — 77 anlitade kommissionen sammanlagt 42 forskare och experter.6
    Enligt vad justitieministern meddelade i december 1977 kom han i början av 1978 att framlägga förslag om inrättande av ett federalt ombudsmannaämbete, som även skall ha rätt att upptaga klagomål från enskilda medborgare i motsats till vad fallet är i England och Frankrike, där klagomålen måste gå via parlamentets ledamöter. I ämbetet, som skall bestå av flera tjänstemän, skall enligt förslaget ingå de nuvarande för speciella ändamål avsedda Privacy Commissioner och Correctional Investigator eller "dataombudsmannen" och "fängelseombudsmannen".

 

4 Se Ministry of the Attorney General, Annual Report 1976 — 77, Ottawa 1977.

5 Se Law Reform Commission, Research Program 1, Ottawa 1972, och Our Criminal Law, Ottawa 1977.

6 Se Law Reform Commission of Canada, Fifth annual report-a never-ending relay race, och Sixth annual report 1976 — 77 (Ottawa 1976 resp. 1977). 

426 Klas LithnerII.1.2. Federala domstolar
Högsta domstolen eller the Supreme Court inrättades 1875, och 1949 avskaffades möjligheten att överklaga dess domar till the Judicial Committee of the Privy Council in London. Den består av en "chief justice" och åtta "puisne judges". Dessa måste vara eller ha varit domare i någon provinsiell "Superior Court" eller barristers med minst 10 års yrkeserfarenhet. De avgår vid 75 års ålder. Av de nio domarna måste minst tre komma från provinsen Québec. Domstolen är domför med fem domare. Dess uppgift är att pröva besvär över domar av provinsernas "Courts of appeal" och "the Federal Court". Den sistnämnda är en specialdomstol, som inrättades 1970. Den tillämpliga lagstiftningen är bl. a. the Federal Court Act av 1970 samt de av domstolen fastställda General Rules and Orders of the Federal Court of Canada. Domstolen avgör också frågor som hänskjutes till den av generalguvernören.
    En annan myndighet inom detta område är the Canadian Judicial Council ("domarrådet"). Det består av Högsta domstolens president som ordförande, två federala ledamöter samt ordförandena i de 10 provinsernas högsta domstolar och en ytterligare representant för varje provins. Uppgifterna är dels att anordna konferenser mellan provinsernas högsta domare, dels att svara för fortbildningen av domare, dels att handlägga klagomål mot och utredningar angående domare på grund av misstankar om brott i tjänsten samt att avge rapport däröver till justitieministern. Under vissa förutsättningar kan generalguvernören, som inledningsvis nämnts, entlediga domare.
    The Federal Court of Canada består av en Chief Justice, som samtidigt är President of the Trial Division, samt av en Associate Chief Justice och nio Judges.
    The Appeal Division = the Court of Appeal består av en President och fem Judges. Dessutom finns det för adjunktion vid behov 20 Deputy Judges, som är pensionerade domare med federal utnämning.7 The Federal Court består av två avdelningar, en för mål i första och en förmål i andra instans.
    Domstolen handlägger följande kategorier av mål:

 

1. Anspråk mot Kronan
2. Anspråk av Kronan efter domstolens prövning av lämpligheten
3. Diverse övriga mål som angår Kronan
4. Anspråk mot statstjänstemän i samband med deras verksamhet i tjänsten
5. Ansökningar om ändring av beslut som meddelats av federala kollegiala myndigheter eller enmansmyndigheter
6. Tvister mellan provinserna inbördes eller mellan den federala regeringen och provinserna
7. Mål om immaterialrätt
8. Sjörättsmål
9. Överklaganden i taxeringsfrågor
10. Överklaganden av beslut i medborgarskapsfrågor

 

7 Se Government of Canada, Organization of the Government of Canada 1976, Ottawa 1976, som är Kanadas motsvarighet till Statskalendern. 

Rättegångsförfarandet i brottmål i Kanada 42711. Mål där ingen annan domstol är behörig
12. Överklaganden av domar av den federala domstolen i första instans
13. Överklaganden av beslut av federala tribunals och liknande organ
14. Granskning av beslut av federala styrelser och enmansmyndigheter8
15. Mål som hänskjutits från dylika styrelser eller myndigheter med begäran om juridiska råd.

 

En annan federal domstol är "krigshovrätten", the Court Martial Appeal Court.
    Domarna utnämnes av den federala regeringen (med vissa undantag för de lägsta tjänsterna) efter samråd med Advokatsamfundet. De har i allmänhet varit advokater i 10 — 15 år och stannar vanligen i samma domstol.

 

II.1.3. Federala åklagare
Dessa lyder under det federala justitiedepartementet och är, förutom dem som tjänstgör i Ottawa, fördelade på nio regionala myndigheter över hela landet. Åtta kallas regional offices och står under ledning av en director, medan den nionde och minsta i Yukon Territory står under ledning av en Crown Attorney.9

 

II.1.4. Federal polis
Av utrymmesskäl hänvisar jag, i stället för att här kortfattat redogöra för polisväsendet, till en utförligare artikel i Polistidningen.10 1977 tillsattes en federal undersökningskommission under ledning av domaren Keble för att utreda anmärkningar mot säkerhetstjänstens handlande under åren omkring 1970, särskilt sådant handlande som gällt separatism och terrorism i Québec. Allvarliga anmärkningar hade förekommit, bl. a. misstankar om provokation och olaga husrannsakan. Den federala polisen i övrigt åtnjuter gott rykte jämfört med USA. De övriga anmärkningar som framställts mot den federala polisen har gällt dels påståenden om brutalitet, som ju polisen i alla länder blir utsatt för, dels påståenden om dålig behandling av minoriteter.
    När det gäller säkerhetstjänsten har det också förekommit en parlamentarisk diskussion om det konstitutionella ansvaret för premiärministern, justitieministern och the Solicitor General. Denna diskussion har delvis berört samma principfrågor som i den svenska Wennerströmaffären.
    En ytterligare utredning, som pågår samtidigt, står under ledning av domaren McDonald och gäller the Royal Canadian Mounted Police (RCMP) och dess federala verksamhet beträffande säkerhetstjänsten och

 

8 Se Law Reform Commission, Administrative Law, Federal Court Judicial Review, Working Paper 18, Ottawa 1972.

9 Se för allmänna synpunkter på åklagarverksamheten i Kanada Grosman, Brian A., The Role of the Prosecutor in Canada, The American Journal of Comparative Law 1970 s. 498 — 507. Grosman är den ende kanadensiske forskare som studeratåklagarens verksamhet ur rättssociologisk synvinkel.

10 Se Kelly, William and Nora, Policing in Canada, Toronto 1976, flerstädes, och The Royal Canadian Mounted Police, A Century of History 1873 — 1973, Edmonton 1973. 

428 Klas Lithneralla andra klagomål mot denna än som gäller Québec. Det har förekommit tvister mellan kommittéerna, RCMP och det ansvariga statsrådet (the Solicitor General) om utlämnande av handlingar till kommittéerna.

 

II.1.5. Advokatväsendet
I alla provinser utom Québec har man ett enhetligt advokatstånd, vars medlemmar i sig förenar de båda engelska funktionerna som barrister och solicitor. De uppträder sålunda i rättegångar och är också juridiska rådgivare i förhållande till allmänheten. För att bli advokat måste man först ha avlagt juridisk examen och därefter ha blivit "admitted to the Bar", alltså medlem av the Bar Association eller provinsens advokatsamfund.
I Québec däremot har man behållit den franska uppdelningen i avocat och avoué. En avocat motsvarar en barrister, medan en avoué motsvararen solicitor. Till titlarna Q.C. och K.C. (Queen's resp. King's Counsel) är motsvarigheten på franska CR (Conseiller du Roi eller de la Reine). De utnämnes av den federala eller provinsiella regeringen utan ansökan. Det är en normal befordran efter viss tids väl vitsordad tjänstgöring. Det är endast en hederstitel och medför i motsats till England inga förmåner utom att man pläderar sist i rättegången, när motpartens ombud ej också är Q.C.

 

II.1.6. The Solicitor General
Genom en utbrytning från justitiedepartementet 1966 tillkom the Ministry of the Solicitor General. Denne var tidigare ställföreträdande justitieminister men är nu medlem av regeringen, där han har ansvaret för polisväsendet, fängelseväsendet och den centrala nämnden för villkorlig frigivning (the National Parole Board). Myndigheten är indelad i fyra byråer, för polis- och säkerhetsverksamhet, planering, forskning och förbindelsetjänst.11
    Inom samtliga avdelningar har det gjorts och göres utredningar12 både om aktuella problem och av mera framtidsbetonad karaktär.13 Departementet har också en särskild Correctional Investigator eller fängelseombudsman. Tjänsten inrättades 1973.

 

II.2. Domstolarna
Varje provins har i huvudsak samma domstolssystem, fastän benämningarna kan variera. Organisationen framgår av följande betydligt förenklade tablå, som förbigår tvistemålen.

 

11 Se Solicitor General, Canada, Annual Report 1975 — 76, Ottawa 1976.

12 Se Solicitor General, Canada, Guide, Research Program 1976 and 1977, Ottawa, u. å.

13 Exempel på sistnämnda kategori är Bernier, Robert and Gagnon, Rosette, Bibliographical Guide. The Economics of Crime and Planning of Resources in the Criminal Justice System, Ottawa 1978. 

 

BenämningKompetensSammansättningÖverinstansHögsta instans

Magistrates court

(provincial judge i ontario)

BrottmålEn eller flera magistrates (ev. lekmän)County eller District CourtSupreme eller Superior Court
County eller district court (utom i québec)BrottmålEnsam domare med eller utan jurySuperior Court (appeal level)Supreme Court

superior court

(trial level)

BrottmålEnsam domare, vanligen med jurySuperior Court (appeal level)Supreme Court

Rättegångsförfarandet i brottmål i Kanada 429

I vissa provinser har Högsta domstolen också till uppgift att avgiva utlåtanden i rättsliga frågor på begäran av provinsens regering (jämför det svenska institutet lagförklaring).

 

För att ta ett enda exempel på delstaternas organisation kan Ontario nämnas. Dess "Supreme Court" eller Högsta domstol består av
1) en överdomstol med en president och 13 domare och
2) en Provincial Court, indelad i en Criminal Division och en Family Division.

 

I första instans är provinsen indelad i 8 distrikt, där det finns sammanlagt 212 domare. Dessutom finns det 135 provincial judges, vilka står på en lägre nivå i domarhierarkin.14
    Samtliga federala domare utnämnes av den federala regeringen och detsamma gäller tre kategorier av domare i provinserna, nämligen dem som är medlemmar av en provins' högsta domstol, dess överrätt (Court of Appeal eller Provincial Court) eller dess County Court. Däremot är det provinsens justitieminister som utnämner provincial judges och magistrates. För att bli domare krävs det följande kvalifikationer. För samtliga tjänster, där utnämningen sker av den federala regeringen, måste den som utnämnes vara advokat, alltså medlem av advokatsamfundet, och ha minst 10 års praktisk erfarenhet. När det gäller de domare som utnämnes av provinsens justitieminister krävs det i tre provinser, att de måste vara jurister, men i de andra är detta icke nödvändigt. I provinsen Ontario krävs det formellt icke, att man skall vara jurist för att få en av dessa domartjänster. I praktiken har man dock på en omväg lyckats upprätthålla ett sådant krav, eftersom provinsen har ett rådgivande organ, the Judicial Council, som skall yttra sig till delstatens justitieminister över de föreslagna utnämningarna. Denna rådgivande nämnd godkänner aldrig en icke-jurist. Icke-jurister, som redan är utnämnda, får dock under 10 år framåt handlägga småmål. Provinsens rådgivande domarorgan behandlar klagomål mot sådana domare, som utnämnes av provinsens justitieminister. I vissa provinser har domarna icke lagstadgad rätt

 

14 Dessa motsvarar magistrates i andra provinser. Termen brukar översättas med fredsdomare eller polisdomare. Av de förra handlägger 150 enbart brottmål, 48 enbart tvistemål och 14 båda kategorierna. 

430 Klas Lithneratt kvarsitta i sina befattningar utan kan entledigas, då skäl därtill föreligger, men majoriteten av dem åtnjuter normal anställningstrygghet. Detta innebär att de bara kan avskedas antingen på grund av brottsligt eller felaktigt uppförande i tjänsten eller på grund av sjukdom, som gjort dem arbetsoförmögna, och först sedan en offentlig utredning gjorts av en därtill utsedd domare. Federalt utnämnda domare kan endast avsättas genom beslut av parlamentets båda kamrar.
    En Supreme Court Judge tjänstgör nästan alltid tillsammans med en jury, medan en County Court Judge tjänstgör antingen ensam eller med jury, allt efter omständigheterna. Ordföranden i provinsen Ontarios högsta domstol utfärdar cirkulär om rättsfall för att informera övriga domare, och varje år hålles ett domarmöte i Toronto för utbildning av nyutnämnda domare där. Vidare hålles det speciella domarkurser vid ett av provinsens universitet vart tredje år.
    För provinsen Ontario gäller the Judicature Act 1970 och the Judicial Review Procedure Act 1971. Den sistnämnda reglerar förfarandet vid misstanke om att domare förövat brott eller är tjänsteoduglig.

 

II.3. Åklagarväsendet
Även här tar jag provinsen Ontario som exempel. Den lagstiftning som reglerar åklagarväsendet i Ontario är the Crown Attorneys Act.15 De provinsiella åklagarna i Ontario har en livaktig egen organisation, som bl. a. sysslar med personalutbildning.16 Inom provinsen Ontarios justitiedepartement finns under dess justitieminister eller Attorney General bl. a. en Director Crown Law Office-Criminal, som är ansvarig för åklagarverksamheten, jämte 16 åklagare eller Counsels.17 I provinsen Ontario är åklagarväsendet indelat i åtta regionala kontor där vart och ett står under ledning av en Regional Crown Attorney.
    Åklagarna är stationerade på 49 orter där varje lokal myndighet står under ledning av en Crown Attorney. Hela antalet åklagare är 187, och samtliga utom cheferna för de lokala myndigheterna har titeln Crown Counsel. Den lokala åklagarmyndigheten i Ottawa består av 8 heltidsanställda och 10 deltidsanställda åklagare. De sistnämnda är advokater, som bedriver privatpraktik, men som dessutom åtar sig vissa mål, där de får betalt per timme. Nya åklagare kommer delvis direkt från de juridiska studierna, delvis från privatpraktik. De flesta av dem tjänstgör endast under några år. Dock stannar en större andel än tidigare längre i tjänsten, dels för att lönerna förbättrats, dels på grund av bristen på annat arbete för jurister. Vid den lokala åklagarmyndigheten i Ottawa finns också 4 Provincial Prosecutors som endast är behöriga att åtala lindrigare brott mot den provinsiella lagstiftningen, mest trafikbrott.
    De saknar juridisk utbildning och är antingen f. d. polismän, som uppträtt som åklagare i småmål, eller tidigare domstolssekreterare (Court Reporters). Det händer ibland att äldre åklagare utnämnes till

 

15 Se Chapter 101, Revised Statutes of Ontario, 1970 Edition, Toronto, s. 1251 — 56.

16 För allmänna synpunkter på åklagarverksamheten se Shapray, Howard, The Prosecutor as a Minister of Justice: A Critical Appraisal, McGill Law Journal 1969 s. 124 — 141.

17 Se Ministry of the Attorney General, Ontario, Annual Report 1976 — 77, Toronto 1977, s. 6 och 25 — 27. 

Rättegångsförfarandet i brottmål i Kanada 431domare. Det förekommer inget utbyte av personal med de få federala åklagarna. Den största åklagarmyndigheten i Ontario är York County, som motsvarar miljonstaden Toronto och som har 54 åklagare.
    De provinsiella chefsåklagarna, Crown Attorneys, utnämnes formellt av generalguvernören men i realiteten av vederbörande provins' justitieminister, vars förslag är avgörande. Deras biträdande åklagare utnämnes på samma sätt. Utnämning sker bland de jurister som anmält sitt intresse för åklagarverksamhet. I varje fall de förra brukar stanna i sin befattning på livstid. Något politiskt inslag förekommer ej i utnämningarna.
    I motsats mot vad som är fallet i t. ex. USA har åklagarna inga andra uppgifter än straffprocessrättsliga.18

 

II.4. Polisväsendet
Beträffande detta hänvisas till avsnitt II.1.4. Därutöver skall endast tilläggas, att man under senare år ägnat speciellt intresse åt polisverksamheten bland de infödda folken indianer och inuiter (eskimåer) och åt rekryteringen av polispersonal bland dem19 samt att det finns en federal polishögskola i Ottawa.20

 

II.5. Kriminalvården
Varje provins har sin egen fängelse- och frivårdsorganisation.21 Denna lyder dock under olika departement inom provinsernas regeringar. Fem provinser har egna nämnder, som avgör frågor om villkorlig frigivning av sådana fångar, som dömts för brott mot provinsiell lagstiftning. Det är en federal angelägenhet att besluta om villkorlig frigivning av alla fångar, som dömts för brott mot den federala strafflagen, oberoende av i vilka anstalter de befinner sig. Detta sker genom en National Parole Board i Ottawa med fem heltidsanställda medlemmar, som beslutar i samtliga ärenden för hela landet. Ärendena förberedes av regionala kontor.22
    Enligt den federala lagstiftningen går gränsen mellan barn och vuxen vid 16 år, men provinserna har rätt att genom lagstiftning höja den till 18 år. Detta har skett i vissa provinser. Barn över 14 år kan hänvisas från ungdomsdomstol till vuxendomstol för rättegång för vissa allvarliga brott. Beträffande avtjänande av straff är huvudregeln, att den federala regeringen ansvarar för vuxna fångar, som dömts till minst två års fängelse, och provinserna för dem som har kortare strafftid. Det finns dock undantag i båda riktningarna.

 

II.6. Rättshjälp
För rättshjälpen i provinsen Ontario är dess advokatsamfund eller Bar Association ansvarigt enligt Ontario Legal Aid Act från 1967. Dennahandhas av sådana advokater, som frivilligt åtar sig dessa uppdrag i

 

18 Se Bull, Henry H., The Career Prosecutor of Canada, Journal of Criminal Law, Criminology and Police Science 1962 s. 91 — 96.

19 Se Solicitor General, Canada, Native Peoples and Justice, Ottawa 1975.

20 Vid den sistnämnda, the Police College i Ottawa, utgives sedan 1977 den värdefulla tidskriften Canadian Police College Journal.

21 Se Laplante, J. m.fl., Les services correctionnels au Canada, Department of Criminology, University of Ottawa, 1973, stenc.

22 Se Law Reform Commission, The Parole Process. A Study of the National Parole Board, Ottawa 1976. 

432 Klas Lithnervarierande utsträckning. Advokatsamfundet har utsett ett antal Regional Directors, som är ansvariga för denna verksamhet inom något eller några grevskap och som i de största distrikten är heltidsanställda. Rättshjälpen beviljas av dessa, men frågan kan i andra fall hänskjutas till en särskild kommitté.
    Ersättningen fastställes av en särskild Taxing Officer, som ingår i den domstol där uppdraget fullgjorts. Något, som förefaller egendomligt ur svensk synpunkt, är att det normala arvodet reduceras med 25 %. Detta anses vara advokatens bidrag till rättsvården i hans egenskap av "servant of the Court". Förutsättningen för rättshjälp är att en person är misstänkt för ett icke alltför obetydligt brott. Alla personer som berövats friheten biträdes av en jouradvokat eller duty counsel vid upprättandet av ansökningar om rättshjälp.23

 

III. Brottens indelning
Som en bakgrund till redogörelsen för domstolsorganisationen och förfarandet är det nödvändigt att först ge en kort översikt av brottens indelning, eftersom denna i stor utsträckning avgör hur förfarandet blir. Den traditionella engelska indelningen i felonies (grövre brott) och misdemeanors (förseelser) avskaffades i Kanada genom dess strafflag av 1970.24 I stället indelas brotten i indictable offences (åtalbara eller grövre brott) och offences punishable on summary conviction (förseelser som kan bestraffas genom förenklat förfarande). Maximistraffet för dessa brott är böter 500$ och/eller fängelse 6 månader. På grövre brott kan strängare straff följa. Maximistraffet för nästa grupp därovanför är fängelse två år. Dessutom kan vissa brott, t. ex. misshandel, behandlas enligt antingen det ena eller det andra alternativet efter åklagarens val.

 

1. Grövre brott
Dessa indelas i tre grupper:
A) mål som handlägges av en magistrate (polisdomare)
B) mål som endast kan handläggas inför en "superior court of criminal jurisdiction" (= Supreme Court eller Court of Appeal för varje provins eller territorium)
C) mål där den tilltalade kan välja förfarande.
    Till grupp A) hör sådana brott som våld mot tjänsteman, våldsamt motstånd, stöld av egendom till ett värde av mindre än 50 $, försök till stöld utan någon värdegräns jämte ett stort antal andra brott, förtecknade i section 483 av the Criminal Code. För dessa brott kräves det inte någon formell indictment (skriftligt ansvarsyrkande), utan fredsdomaren kan företaga dem till huvudförhandling omedelbart efter information (muntligt ansvarsyrkande i form av anmälan).
    Beträffande två brott i section 483, nämligen rattfylleri och annan än lindrig misshandel, avgör åklagaren vilket av de båda alternativen han vill välja, och den tilltalade har ingen möjlighet att inverka på valet.

 

23 Se Wilkins, James L., Legal Aid in the Criminal Courts, Toronto 1975.

24 Den mest använda kommentaren är Cartwright, Ian, Martin's Annual Criminal Code 1977, Agincourt 1977. 

Rättegångsförfarandet i brottmål i Kanada 433    Till grupp B) hör de allvarligaste brotten. Däri ingår t. ex. brott mot statens säkerhet, sjöröveri, bestickning, mord, dråp och våldtäkt samt försök eller stämpling därtill.
    Grupp C) omfattar övriga grövre brott. Här har den tilltalade valet mellan tre olika alternativ, nämligen polisdomare, domare med jury och domare utan jury. Alternativet domare med jury kan bestå av antingenen "Superior Court" eller en brottmålsdomstol i första instans. Om fängelse i mer än fem år kan följa på brottet, kan delstatens justitieminister, som är högste åklagare, kräva att målet skall behandlas med jury.25
    Om den tilltalade väljer alternativet domare med jury, skall han av polisdomaren hänvisas till antingen "Superior Court" eller en vanlig brottmålsdomstol, beroende på vilken av dem som sammanträder först.

 

2. Förseelser
Domstolen i dessa fall består av en magistrate, polisdomare, men kan — liksom i England — i vissa fall bestå av flera sådana. Domstolen avgör, om den tilltalade skall inställa sig personligen eller genom ombud.

 

3. Fullföljd
Reglerna härom behandlas närmare i avsnitt V.8.2 i det följande. Vidare finns en särskild möjlighet till fullföljd genom "hänskjutande" (a statedcase), när det gäller frågor av prejudikatintresse.

 

IV. Tvångsmedel
De enda tvångsmedel jag här ämnar behandla är de personliga frihetsberövandena.

 

IV.1. Arrest (gripande)
Gripandet kan vara av två slag, nämligen med eller utan warrant (häktningsorder).
Arrest without warrant motsvarar ett svenskt gripande och innebär ett provisoriskt frihetsberövande, som verkställes antingen av en polisman eller av en vanlig medborgare.
    En vanlig medborgare får under vissa förutsättningar gripa en person, som är misstänkt för brott och som flyr. En polisman har vidare rätt att gripa
    I) en person som förövat ett grövre brott
    II) en person som på sannolika skäl kan antagas ha förövat ett grövre brott
    III) en person som han på sannolika skäl tror är på väg att begå ett grövre brott.
    Den som gripit en person är skyldig att genast underrätta honom om anledningen.
    Det är ett brott att underlåta att lämna hjälp till en polisman, som begär hjälp. En privatperson, som gripit någon, måste snarast överlämna honom till en polisman. En polisman, som gripit någon eller fått någon gripen överlämnad till sig, med eller utan häktningsorder, måste inställa

 

25 Salhany, Roger E., Canadian Criminal Procedure, 2 ed., Agincourt 1972.

28 — 803356. Svensk Juristtidning

 

434 Klas Lithnerhonom inför en fredsdomare inom 24 timmar eller snarst möjligt därefter. Han har emellertid också möjlighet att försätta honom på fri fot, om han anser uppenbara skäl därtill föreligga.

 

IV.2. Häktning
Häktningsorder kan utfärdas mot var och en, som misstänks ha förövat ett brott mot strafflagen. Dessförinnan måste emellertid en anmälan ha gjorts till en fredsdomare.
    Vem som helst, som har sannolika skäl att tro att en person förövat ett brott, kan göra en anmälan. Denna måste nedskrivas och beedigas inför fredsdomaren.
    Fredsdomaren är skyldig att mottaga en anmälan, vari det göres gällande att
    1) den misstänkte förövat ett brott, som kan åtalas i den provins dit domaren hör, och den misstänkte bor eller kan antagas bo inom domarens jurisdiktion
    2) den misstänkte förövat ett brott inom domarens jurisdiktion.

 

    En domare, som mottar en anmälan, är också skyldig att höra anmälaren i frågan om häktningsorder eller kallelse bör utfärdas. Om han så önskar, kan han höra vittnen på ed. Domaren avgör likaledes på egen hand, om den misstänkte får närvara, och om denne får korsförhöra anmälarens vittnen och åberopa egna vittnen. Om domaren finner sannolika skäl därtill, kan han antingen meddela häktningsbeslut eller utfärda kallelse på den misstänkte till nästa steg i förfarandet.26
    Häktningsbeslutet anger den misstänkte och brottet och riktas antingen till viss polisman eller till polispersonalen inom domarens jurisdiktionsområde och är formellt en befallning till dessa att gripa den misstänkte och inställa honom inför antingen den domare som meddelat häktningsbeslutet eller annan behörig domare.
    Valet mellan häktningsbeslut och kallelse avgöres i allmänhet av svårhetsgraden hos det brott misstanken avser.
    Behörig polispersonal får gripa den häktade antingen inom den beslutande domarens jurisdiktionsområde eller, om den misstänkte är på flyende fot, inom hela Kanada. Om den misstänkte under andra omständigheter än på flyende fot befinner sig i en annan provins i Kanada, kan behörig polispersonal få häktningsbeslutet bekräftat och utvidgat av en fredsdomare med behörighet inom det område där den misstänkte antages uppehålla sig. Med hjälp härav kan han sedan gripa den misstänkte och föra honom till den ursprungliga domstolen.

 

IV.3. Övrigt
Det andra alternativet innebär att fredsdomaren utfärdar en kallelse till den misstänkte att inställa sig på viss tid och plats för att höras om den i kallelsen angivna misstanken. Huvudregeln är att kallelsen måste delgivas personligen av en polisman.

 

26 Se Friedland, M. L., Detention Before Trial: A Study of Criminal Cases Tried in the Toronto Magistrate's Courts, Toronto 1965. 

Rättegångsförfarandet i brottmål i Kanada 435    Institutet borgen (bail) förbigår jag av utrymmesskäl, då det saknar motsvarighet i Sverige.

 

V. Förfarandet i brottmål

 

V.1. Förberedande åtgärder (preliminary inquiry)
Den som misstänks för ett grövre brott måste så snart som möjligt inställas inför en fredsdomare. Om brottet är sådant att en polisdomare (magistrate) har full behörighet att avdöma det och inställelsen sker inför en fredsdomare (justice of the peace), måste denne hänvisa honom till en polisdomare. Sedan denne hållit ett förberedande förhör och konstaterat, att han har full behörighet över brottet, måste han utsätta det till huvudförhandling.
    Om brottet är sådant, att det föreligger dubbel domstolsbehörighet, måste han avkräva den misstänkte ett besked om vilket alternativ denne väljer. Om han vägrar att välja, anses han ha valt det mera kvalificerade alternativet, nämligen rättegång inför domare med jury.
    Om den misstänkte väljer rättegång inför fredsdomare och förklarar sig icke skyldig, skall denne utsätta tid för huvudförhandling.
    Även om den misstänkte väljer det mindre kvalificerade alternativet för huvudförhandling, kan fredsdomaren besluta, att han skall ställas inför en domare med jury, därför att en medgärningsman redan valt detta alternativ.
    Om den misstänkte väljer huvudförhandling inför domare med eller utan jury, måste fredsdomaren sedan hålla förberedelse.
    Med parternas medgivande kan fredsdomaren hänvisa en misstänkt till rättegång utan att upptaga bevisning eller på vilket stadium som helst avbryta bevisupptagningen och fatta ett sådant beslut.

 

V.2. Förberedelse
Fredsdomaren har stor frihet att välja, hur förberedelsen skall äga rum. Han kan utsätta målet till fortsatt förberedelse, besluta om rättspsykiatrisk undersökning av den misstänkte, medgiva eller vägra att bevisning får åberopas eller själv infordra bevisning. Muntlig bevisning vid en förberedelse måste ske i den misstänktes närvaro och beedigas. Den misstänkte får men behöver inte yttra sig.
    Yttrar han sig, kan hans uppgifter åberopas som bevisning vid huvudförhandlingen. Han har vidsträckt rätt att åberopa bevisning. Därefter skall domaren antingen besluta att hänvisa den misstänkte till huvudförhandling vid nästa sammanträde med den behöriga domstolen eller frikänna honom. Om han väljer det förra alternativet, skall han översända akten till domstolen i fråga.
    När det gäller domarens val mellan att frikänna den misstänkte och att hänvisa honom till huvudförhandling, skall han endast avgöra, om bevisningen är tillräcklig för det sistnämnda beslutet.
    Det finns inte något särskilt rättsmedel för att överklaga ett beslut av en fredsdomare att hänvisa en misstänkt till huvudförhandling, utan sådana beslut måste överklagas med hjälp av de traditionella engelska common law-rättsmedlen habeas corpus och certiorari. I provinsen Ontario kan ett sådant beslut dock prövas i sak av en överinstans.

 

436 Klas LithnerV.3. Grand jury (undersökningsjury)
Den gamla engelska institutionen grand jury infördes efter hand i de flesta provinserna i Kanada men har sedan avskaffats i flera av dem. Den finns fortfarande kvar i fyra provinser.
    I England har den däremot avskaffats 1948. I de provinser där en grand jury inte finns kräves för att en huvudförhandling skall komma till stånd stämningsansökan (indictment). Antalet medlemmar i en sådan jury är i allmänhet 13.
    När en person hänvisats till huvudförhandling, är åklagaren berättigad att inför en grand jury framlägga bevisningen om det brott som låg till grund för beslutet. Under vissa omständigheter kan ett åtal också framläggas inför en grand jury, utan att förberedelse hållits. Förhandlingarna inför en grand jury är hemliga. Alla vittnen, som åklagaren vill åberopa, höres muntligen på nytt.27 Sedan detta skett, och alltså utan kännedom om vilken bevisning den misstänkte kommer att åberopa eller hans uppgifter, röstar åtalsjuryn i frågan, om åklagaren styrkt sin talan beträffande det avsedda brottet. Om majoriteten finner detta, hänskjutes målet till huvudförhandling. I annat fall frikännes den misstänkte på detta stadium.

 

V.4. Väckande av åtal
Detta kan ske antingen genom anmälan (information) eller genom stämningsansökan (indictment). En anmälan är beedigad och skriftlig. Den härrör vanligen från en polisman och anger att han vet eller har rimliga skäl att tro att en person, som ej behöver vara namngiven, förövat ett brott. En stämningsansökan däremot är ett skriftligt påstående om brott gällande en eller flera personer och ställd till en grand jury. I allmänhet föregår en anmälan en stämningsansökan.
    Om den misstänkte väljer rättegång med jury, måste åtalet väckas i form av stämningsansökan via en grand jury, om sådan finns i provinsen i fråga. Stämningsansökan måste vara tillräckligt detaljerad för att den tilltalade skall kunna identifiera den brottsliga gärningen.
    Åklagaren har fullständig frihet, när det gäller både om han skall väcka åtal och vad han skall väcka åtal för.28

 

V.5. Huvudförhandlingen
Denna innehåller samma moment, som är kända från det engelska och det amerikanska förfarandet, nämligen

 

1. åklagarens sakframställning
2. åklagarens bevisning

 

27 Om misstänkts rättigheter i detta avseende se Law Reform Commission, Discovery in Criminal Cases, Study Report, och Criminal Procedure Discovery, Working Paper 4, båda Ottawa 1974.

28 Se Cohen, Stanley A., Due Process of Law: The Canadian System of Criminal Justice, Toronto 1977, s. 131 196, Grosman, Brian A., The Prosecutor: Aninquiry into the exercise of discretion, Toronto 1969, s. 29 31. Om åtalseftergift under den nu så populära benämningen diversion se Solicitor General, Canada, National Inventory of Diversion Projects, Ottawa 1977. 

Rättegångsförfarandet i brottmål i Kanada 4373. försvarets eventuella bevisning, vari ingår försvararens sakframställning och övriga bevisning, inklusive det eventuella förhöret med den tilltalade, som själv bestämmer, om ha vill låta sig höras som vittne för sig själv
4. pläderingarna; om den tilltalade åberopar bevisning, skall han eller hans försvarare plädera först
5. domarens sammanfattning och instruktioner till juryn, om sådan förekommer.

 

Förhandlingen börjar med arraignment, som innebär att domstolens sekreterare avkräver den tilltalade besked om hans inställning till åtalet.
    Fyra möjligheter föreligger, nämligen att han förklarar sig skyldig eller icke skyldig, att han vägrar att yttra sig eller att han gör en invändning mot åtalet, t. ex. om res judicata. Vägran att yttra sig skall tolkas som "icke skyldig". Justitieministern eller hans företrädare har rätt att på vilket stadium som helst låta avbryta huvudförhandlingen, s. k. nolle prosequi eller, med en amerikansk förkortning, nolpros. Detta innebär teoretiskt ej att åtalet nedlägges, utan att det fortsatta förfarandet uppskjutes på obestämd tid, men det är i praktiken fråga om ett nedläggande av åtalet. Efter moment 2 kan den tilltalade yrka att bli frikänd av domaren ensam, utan att skuldfrågan hänskjutes till juryn, därför att åklagaren icke genom sin framlagda bevisning lyckats styrka sin talan.
    Genom möjligheten att ej föra bevisning kan alltså en tilltalad dömas för ett hur grovt brott som helst utan att ha yttrat mer under rättegången än en förklaring att han icke är skyldig eller i undantagsfall utan att ha uttalat något alls, vilket alltså skall tolkas som icke skyldig. Varken domaren eller åklagaren får kommentera den tilltalades tystnad.29 I vissa fall finns det heller inga tidigare uppgifter av honom, som kan åberopas som bevisning. Förhållandet kan även bli detsamma, om han förklarar sig skyldig, men då väljer han i allmänhet alternativet ensamdomare utan jury.
    I grövre brottmål måste den tilltalade alltid inställa sig personligen.
    Även i Kanada förekommer — liksom i USA — förlikning i brottmål genom s. k. plea bargaining30 eller plea negotiation, men icke i lika stor omfattning eller lika långt gående.31
    Vid huvudförhandlingen kan vidare i moment 3 ovan förekomma en s. k. voir dire examination, som är en mycket invecklad procedur, och som användes, när åklagaren önskar åberopa ett uttalande av den tilltalade under förundersökningen, och denne bestrider att det avgivits frivilligt. Åklagaren måste då höra som vittne all personal, som överhuvudta-

 

29 Se Turner, Keith, The Role of Crown Counsel in Canadian Prosecution; The Canadian Bar Review 1962 s. 439 459, särskilt s. 455.

30 Se min maskinskrivna rapport Tillämpning av opportunitetsprincipen vid åtal i USA, Karlskrona, februari 1979, avsnitt 9.4.

31 Exempel på den delvis kritiska diskussionen återfinnes i Chasse, Kenneth L., Abuse of Process as a Control of Prosecutorial Discretion, Criminal Reports, 1970 s. 392 — 408, Ferguson, Gerard A. and Roberts, Darrell W., Plea Bargaining: Directions for Canadian Reform, The Canadian Bar Review 1974 s. 497 — 576, och Hartnagel, T. H., Plea Negotiation in Canada, Canadian Journal of Criminology and Penology 1975 s. 45 — 56. 

438 Klas Lithnerget varit i kontakt med den tilltalade, från det att han greps. Medgiven bevisning är endast sådan som avgivits frivilligt.32 I många fall är det emellertid tillåtet att använda juridiska trick.
    Vad angår begreppet "god försvararsed" går de kanadensiska försvararna i allmänhet icke lika långt som de amerikanska i utförandet av sin uppgift.33
    En ganska ny undersökning visade att bland 190 brottmål i provinsiella brottmålsdomstolar i olika större städer, som gällde grövre brott och där den tilltalade förklarade sig skyldig, tog huvudförhandlingen i 52 % av målen mindre än 10 minuter och i ytterligare 36 % av målen mellan 10 och 20 minuter. Denna snabbhet berodde delvis på vad som nyss sades om det förenklade förfarandet, men det tyder i alla fall på en mycket summarisk handläggning. Eftersom de undersökta domstolarnas genomsnittliga handläggningstid per rättegångsdag endast var 2 timmar 20 minuter, tydde rapporten på att de hade kunnat göra betydligt mera i fråga om både antalet mål och handläggningstiden.34
    Beträffande juryns utslag gäller samma regler som i England, likaså i de fall där det råder ovisshet, om den tilltalade på grund av sitt psykiska tillstånd kan ställas inför rätta, och beträffande personer, som frikännes på grund av sinnessjukdom.35

 

V.6. Petit jury (rättegångsjury)
Det finns noggranna regler för hur jurykandidaterna skall uttagas, men dessa förbigår jag av utrymmesskäl. I provinserna Québec och Manitoba finns särskilda regler, när det gäller jurymedlemmarnas språk. Liksom i engelsk och amerikansk rätt har parterna rätt att enligt vissa regler utesluta föreslagna jurykandidater. Jury består av 12 medlemmar utom i Northwest och Yukon Territories, där den i stället består av 6 medlemmar.

 

V.7. Summarisktförfarande i mindre brottmål
Dessa mål kan endast handläggas av en freds- eller polisdomare (justice of the peace eller magistrate). Förutom tidigare nämnda lindriga brott mot den federala lagstiftningen hör hit också alla brott mot provinsernas eller kommunernas straffbestämmelser. Förfarandet börjar genom en tidigare beskriven anmälan. Denna kan härröra från vem som helst, men den kommer i praktiken i de allra flesta fall från polisen. Den domare som mottar anmälan avgör, om han skall utfärda kallelse eller häktningsbeslut eller vidtaga några förberedande åtgärder. Även en anmälan skall specificera det påstådda brottet så noga att den tilltalade kan förbereda sitt försvar. En anmälan kan gälla flera olika brott, men dessa skall då upptagas var för sig.

 

32 Se Law Reform Commission, Evidence, Ottawa, 1977.

33 Se Law Reform Commission, Criminal Law, Contempt of Court, Working Paper 20, Ottawa 1977.

34 Se Law Reform Commission Criminal Procedure, Control of the Process, Working Paper 15, Ottawa 1975.

35 Law Reform Commission, Mental Disorder in the Criminal Process, Ottawa 1976. 

Rättegångsförfarandet i brottmål i Kanada 439    En fredsdomare är endast behörig att avdöma brott som förövats inom hans verksamhetsområde. Hur stort detta är, beror på den provinsiella lagstiftningen.
    I princip skall den tilltalade inställa sig personligen eller genom ombud enligt rättens bestämmande, men om han uteblir, kan huvudförhandling likväl hållas.
    Om icke justitieministern genom en åklagare som ställföreträdare övertar målet, uppträder anmälaren eller hans juridiska ombud som åklagare i målet.
    De olika leden i huvudförhandlingen är desamma som vid en rättegång utan jury i ett grövre brottmål.
    Eftersom en domstol i mindre mål kan bestå av mer än en fredsdomare, kan det hända, att rätten blir delad i skuldfrågan med lika många röster på var sida. I denna situation kan den tilltalade antingen frikännas eller hänvisas till ny huvudförhandling med ny sammansättning av domstolen.
    Där domstolen dömer en tilltalad till böter, kan den utsätta ett förvandlingsstraff i domen. Domstolen kan utdöma rättegångskostnader av den tilltalade till anmälaren eller tvärtom.

 

V.8. Fullföljd
Reglerna skiljer sig starkt åt beträffande grövre och lindrigare brott.

 

V.8.1. Grövre brott
Fullföljd måste alltid ske till överrätten (Court of Appeal) för vederbörande provins eller territorium.
    En tilltalad, som dömts för ett grövre brott, har rätt till fullföljd till en sådan domstol, om underrätten funnit honom skyldig:

 

1) i juridiska frågor
2) i faktiska eller blandade faktiska och juridiska frågor med prövningstillstånd av överrätten eller medgivande av den domare som handlagt målet mot honom i första instans
3) i andra frågor med prövningstillstånd.

 

För att domaren i första instans skall lämna medgivande till fullföljd krävs att han är övertygad om att det finns rimliga tvivel om att juryns skyldigförklaring är korrekt. Förutsättningarna för prövningstillstånd är att

 

1) skyldigförklaringen är orimlig eller har intet stöd av bevisningen
2) underdomstolen avgjorde en juridisk fråga felaktigt
3) rättegångsfel förekom.

 

Där prövningstillstånd lämnas, måste överrätten undanröja den fällande domen och antingen frikänna den tilltalade eller hänvisa honom till ny rättegång.
    Alternativet att skyldigförklaringen är orimlig tillämpas med stor restriktivitet.

 

440 Klas LithnerDär skälet att prövningstillstånd lämnats är att underdomstolen avgjort en juridisk fråga felaktigt, kan överdomstolen likväl fastställa domen, om den finner, att rättegångsfelet ej var av vikt. En tilltalad, som dömts, kan vidare vädja mot domen, om han får prövningstillstånd. Om fullföljd medges, kan domen antingen fastställas eller ändras.
    Åklagaren (justitieministern eller hans ombud) kan vidare överklaga en frikännande dom i en juridisk fråga.
    Vidare kan åklagaren överklaga en fällande dom beträffande straffet, men detta kräver prövningstillstånd.
    Prövningstillstånd kan i allmänhet meddelas av ensam domare i överrätten. I de fall, där överklagande skett eller prövningstillstånd sökts, måste domaren i underinstansen översända akten till överrätten tillsammans med en egen rapport om målet. Vid huvudförhandling i överrätt får den tilltalade ej närvara, om han har ombud och överklagandet gäller en juridisk fråga.
    En tilltalad har rätt att fullfölja målet till Högsta domstolen (Supreme Court of Canada) i varje juridisk fråga, om vilken meningarna varit delade i överrätten.
    Vidare har en tilltalad, som frikänts i första instans och fällts i överrätten, rätt till fullföljd i juridiska frågor.
    En dom kan däremot icke överklagas beträffande straffet. Vad gäller åklagarsidan, har justitieministern rätt till överklagande av en frikännande dom i överrätten i juridiska frågor, om meningarna där varit delade. Om överrätten varit enhällig, kan han vidare överklaga domen i juridiska frågor, om Högsta domstolen lämnar prövningstillstånd.

 

V.8.2. Mindre brottmål
Båda parterna har rätt att överklaga en sådan dom i mindre brottmål. Överklagandet sker till en vanlig brottmålsdomstol. Åklagaren har dock endast rätt att överklaga, om denne är provinsens justitieminister eller dennes ombud. I domstolen hålles huvudförhandling på nytt (trial denovo) och parterna är berättigade att åberopa ny bevisning.
    Båda parterna har också rätt att överklaga varje beslut i ett mindre brottmål till en domare i provinsens högre brottmålsdomstol genom "hänskjutande". En sådan domare har dock endast befogenhet att jakande eller nekande besvara frågor, som hänskjutits till honom av fredsdomaren. Detta förutsätter dock att det förelegat ett juridiskt fel eller att fredsdomaren överskridit sin befogenhet. En sådan framställning måste göras skriftligen till fredsdomaren inom 30 dagar efter det att domen eller beslutet meddelades. Fredsdomaren har sedan att inom 30 dagar skriftligen yttra sig över framställningen. I allmänhet skriver klagandens ombud framställningen och motpartens ombud yttrar sig över den, varefter den undertecknas av fredsdomaren. Denne kan vägra att hänskjuta ett fall, där han anser framställningen grundlös.
    Den domare i provinsens högre brottmålsdomstol som har att pröva hänskjutandet är bunden till vad detta innehåller. Han kan fastställa, upphäva eller ändra beslutet eller återsända det till fredsdomaren med anvisningar men kan inte besluta om en ny rättegång.
    Fullföljd kan ske till provinsens överdomstol mot en dom av domstol eller ett beslut i ett hänskjutet mål, i båda fallen dock endast beträffande juridiska frågor.

 

Rättegångsförfarandet i brottmål i Kanada 441    Fullföljd till Högsta domstolen kan ske mot en dom av en provins' högsta domstol i juridiska frågor eller beträffande frågor om domstolens behörighet, vilket dock förutsätter prövningstillstånd.

 

VI. Slutord
Som framgår av det förut sagda, utgör den dubbla lagstiftningen, den federala och den provinsiella, ett problem för den kanadensiska straffrättsskipningen. Konkurrensen och konflikten mellan dessa två typer av lagar är dock icke lika utpräglad som i USA. Effektiviteten i förfarandet blir vidare lidande på de många olika stadier som förekommer. Kanada saknar emellertid större delen av de typiska amerikanska problemen, och därför kan studier av dess förfarande ha mera att ge en svensk än de vanligare förekommande studierna av det amerikanska förfarandet.36

 

36 Den tidigare flera gånger nämnde komparativisten Brian A. Grosman har påpekat, att det kanadensiska systemet mera påminner om det skotska eller franska än om det engelska eller beträffande politiska institutioner det amerikanska. Se hans artikel The Role of the Prosecutor in Canada, American Journal of Comparative Law 1970 s. 498 507, särskilt s. 499 not 8.