ALEKSANDER PECZENIK. Causes and Damages. (Skrifter utg. av Juridiska Föreningen i Lund. Nr 33. Acta Societatis Juridicae Lundensis.) Lund 1979. 425 s.
Den traditionellt ganska stela skadeståndsrätten har som bekant på senare år mjukats upp genom olika reformer, som gett domstolarna större möjligheter att ta hänsyn till billigheten i olika fall, framför allt genom jämkningsregler av skilda slag. Också annars har man tagit avstånd från en del hävdvunna grundsatser, som ansetts illa förenliga med moderna sociala synpunkter; här kan t. ex. nämnas reglerna om medvållande till personskada efter 1975 års reformer (6 kap. 1 § skadeståndslagen), där det i princip fordras grovt medvållande hos den skadelidande själv för jämkning. Det är fråga om en liknande utveckling som på många andra håll inom civilrätten.
För skadeståndsrättens del finns det emellertid vissa grundläggande principer som inte är lätta för lagstiftaren att komma ifrån, hur olämpliga deras tillämpning än kan framstå i vissa fall. Främst gäller det kravet på (bevisat) adekvat orsakssammanhang mellan skadegörande handling och skada. Ofta kan detta krav te sig ganska strängt mot den skadelidande; inte minst lekmän, som konstaterar ett visst rums- eller tidsmässigt samband mellan en misstänkt verksamhet och en skadlig effekt, tycks många gånger anse det direkt stötande om inte en sådan verksamhet också bör svara för skadorna. Men här har lagstiftaren hejdat sin reformiver. Vill man avvika från sedvanliga kausalitetsregler, får ersättningen grundas på socialförsäkringslagstiftning (se särskilt 2 kap. 2 § lagen om arbetsskadeförsäkring, med dess presumtion för orsakssammanhang); eller också får man lita till privata försäkringar där dessa regler mjukats upp, såsom skett t. ex. då det gäller läkemedelsskadorna ("övervägande sannolikhet" skall föreligga för att läkemedel orsakat skadan).1
Att manipulera med skadeståndsrättens orsakslära kan däremot av många skäl verka betänkligt. Det kan ställa till konflikter med närliggande straffrättsliga principer; man ger sig in på ett område där allmänheten har en någorlunda bestämd uppfattning (när inte känslomässiga hänsyn kommer med i spelet) och det allmänna språkbruket spelar en stor roll; man utsätter sig dessutom lätt för angrepp från filosofer och naturvetare, fastän också deras orsaksbegrepp varierar. En reform av orsaksreglerna på ett visst skadeståndsrättsligt område, t. ex. beträffande produkt- eller miljöskador, kan vidare leda till stötande inkonsekvenser: den skadelidande blir behandlad annorlunda än om han drabbas av motsvarande skada i något annat sammanhang. — Det är naturligt, att i varje fall jurister på lagstiftningssidan normalt inte vill gå denna väg för att utvidga ersättningsmöjligheterna för de skadelidande.
Samtidigt har orsaksproblemen fått ökad praktisk betydelse på senare
år. Det gäller t. o. m. sådana utpräglade teoretiska paradnummer som de av rättsvetenskapsmännen omhuldade konkurrerande skadeorsakerna. Det klassiska fallet med A och B, som var för sig grips av sådan motvilja mot C att de beslutar ge honom var sin dos gift (ibland så illa avvägd att den inte ensam kan ta livet av C), tycks visserligen inte bereda domstolarna större bekymmer nu än tidigare. Men exempelvis på miljöskadornas område har vi exempel på samverkande skadeorsaker av liknande typ. Situationen, att ett flertal förorenande företag tillsammans kan antas ha medverkat till en fysisk skada, är ju mycket vanlig. Samordningen mellan skadestånd och olika ersättningsformer som skall avräknas från skadeståndet ger upphov till problem av samma slag. Den ökade möjligheten att vetenskapligt slå fast mera avlägsna orsaksresonemang lär också i allt större utsträckning aktualisera frågan, om skadeföljder kan anses falla inom den adekvata kausalitetens ram.
Ett bekymmer för lagstiftare, domstolar och skadereglerare är alltså, i vad mån gällande orsaksregler medger en tillämpning som någorlunda tillgodoser kravet på rimliga och ändamålsenliga men samtidigt konsekventa resultat. Att undersöka dessa frågor kräver en noggrann analys av gällande rätt på området — redan det en stor och besvärlig uppgift. Det fordrar vidare insikter i rättsfilosofiska och vetenskapsteoretiska spörsmål, och därmed blir uppgiften än värre; det är inte många civilrättslärda som har sådana kvalifikationer. Ett försök att angripa delar av detta frågekomplex gjorde Ulf Persson framför allt i sin djupgående civilrättsliga avhandling Skada och värde av 1954. Nu har kausalitetsläran inom skadeståndsrätten behandlats i hela sin bredd i det anmälda arbetet.
Aleksander Peczenik — tidigare polsk professor, numera professor i allmän rättslära i Lund — är från början inte civilist utan rättsteoretiker; det är från denna utgångspunkt han närmat sig de positivrättsliga problemen. Men det minskar inte arbetets värde också från praktisk synpunkt. Författarens metod är, efter vad han framhåller, "juridisk operationism", vars grundläggande idé med en viss förenkling kan sägas vara, att man vid teoretiska undersökningar av detta slag skall utgå från en detaljerad beskrivning av vad jurister egentligen gör; först därefter skulle det bli dags att besvara abstrakta filosofiska frågor, t. ex. om det juridiska orsaksbegreppet är ett verkligt orsaksbegrepp eller bara återspeglar juridiska värderingar (s. 364). I enlighet härmed avser boken enligt författaren att beskriva svensk gällande rätt beträffande kausalitet och adekvans, att jämföra svenska lösningar med motsvarigheter utomlands, att beskriva exakt vad jurister verkligen gör när de talar om orsak, och att rekommendera vissa förändringar i rättspraxis för att göra denna mera korrekt från metodologisk synpunkt och rimligare i sak (s. 2). Boken riktar sig alltså i första hand till jurister, inte till rättsfilosofer.
Jag skall här lämna åsido, hur Peczeniks sätt att angripa orsaksproblemen kan te sig från rättsfilosofisk synpunkt — det är jag inte kompetent att bedöma. Han går kanske inte så annorlunda tillväga än andra rättsvetenskapsmän vid behandling av liknande problem, fast hans teoretiska medvetenhet är långt större. I mitt tycke är i varje fall metoden den allra lämpligaste för hans syfte. Analysen av ett mycket omfattande material från rättspraxis, doktrin och lagmotiv ger förf:s mera teoretiska resonemang en fast grund. Arbetet framstår på detta vis som en i hög grad
givande läsning inte bara för rättsvetenskapsmän utan också för andra jurister med intresse för skadeståndsrätt; det är ett väsentligt bidrag till den för närvarande ganska magra svenska litteraturen på detta område.
På det hela taget är Peczeniks bok, som först i de två sista av de elva kapitlen kommer in på mera exklusiva rättsteoretiska problem, lättare att tillgodogöra sig än Perssons nämnda arbete. Många lär dock känna ett visst motstånd, när de försöker följa en diskussion om formuleringar i svenska lagtexter och domskäl översatta till engelska — för övrigt av ett ganska originellt, korthugget slag. Man riskerar att missa nyanser, när ett terminologiskt resonemang förs på främmande språk (se t. ex. s. 18 om begreppet "vålla", där det inte kommer fram att termen avser ett handlande som åtminstone objektivt sett är oaktsamt). — Men å andra sidan har förf:s framställning ett sådant allmänt intresse att man förstår om han velat göra den tillgänglig för en större internationell läsekrets.
I sin tidigare produktion — jag tänker närmast på arbetet Juridikens metodproblem, 1974 — har Peczenik visat en imponerande förmåga att trots sin polska bakgrund sätta sig in i svenska juristers sätt att resonera. På liknande sätt har han nu förvånande väl skaffat sig både överblick och detaljkunskap inom det stora och komplicerade civilrättsliga område som arbetet rör. Hans beläsenhet är mycket omfattande; allt material av större intresse för framställningen förefaller beaktat.2 Också annan nordisk rättspraxis och doktrin, särskilt från Danmark och Norge, ägnas storuppmärksamhet. Detta är av särskilt värde just när det gäller kausalitetsproblem, där ju bedömningen väsentligen vilar på allmänna, oskrivna rättsgrundsatser. — Visserligen förekommer en del särdrag på sina håll i Norden. Bl. a. kan nämnas den norska huvudorsaksläran, som väl från början vunnit insteg i rättspraxis via sjöförsäkringsrätten men senare dykt upp i flera andra sammanhang;3 också adekvansbedömningen är speciell i Norge genom sitt större inslag av skälighetsresonemang. Det medför att man får utnyttja norsk rättspraxis på området med en viss försiktighet i Sverige, något som också förf. uppmärksammar. De norska resonemangen är emellertid inte mer särpräglade än att materialet också belyser de svenska problemen på områdena. — Även förf:s komparativa utblickar över kontinental och anglosachsisk rätt har stort intresse.
Peczeniks metod innebär att han i sin diskussion av olika frågor söker konsekvent skilja mellan å ena sidan vetenskapligt korrekta orsaksresonemang, å andra sidan värderande och andra icke vetenskapliga operationer; av betydelse är att han härvid också håller isär beskrivningar av rättskällorna från fria värderingar. På detta sätt får lagstiftaren och
domaren en god ledning i det dilemma som nyss berördes: hur långt är man bunden av orsaksläran?
Det finns naturligtvis ett sätt att i vissa situationer komma runt denna lära utan att utsätta sig för alltför hård kritik från teoretikerhåll: man lättar på beviskravet beträffande kausaliteten eller ställer rentav upp presumtioner i vissa fall — antingen de nu grundar sig på faktiska erfarenheter eller på värderingar hur pass strängt ansvaret lämpligen bör vara i ett visst läge. Som förf. utvecklar (s. 308 ff) är det ett nära samband mellan de materiella och processrättsliga reglerna i dessa fall; man kan lättare gradera beviskravet än kausaliteten, och genom att variera detta krav kan man uppnå mera nyanserade regler, bättre anpassade efter sociala värderingar. Där det finns skäl att underlätta för den skadelidande att få ersättning, kan domstolen nöja sig med att fordra övervägande sannolikhet — inte visshet — beträffande ett påstått kausalsammanhang.
Ett känt exempel från senare år är det av Peczenik diskuterade NJA 1977 s. 176, där vid en skadeståndstalan mot vägverket frågan var, om en bil sladdat på grund av en farlig grop i vägbanan eller av någon annan orsak. HD:s majoritet (tre justitieråd) förklarade i ett principiellt uttalande att då flera skadeförlopp är tänkbara och olika av varandra oberoende sakförhållanden var för sig kan ha varit möjliga skadeorsaker, full bevisning i uttryckets egentliga mening knappast kunde åstadkommas; om det i betraktande av samtliga i målet förekommande omständigheter framstod som klart mera sannolikt att händelseförloppet varit det som den skadelidande påstått än att skadeorsaken varit vad motsidan åberopat, skulle dock detta vara tillräckligt för bifall till skadeståndstalan. — Peczenik verkar skeptisk till domen (s. 315): han frågar efter prejudikatvärdet av ett avgörande med så knapp majoritet,4 bl. a. i mål mot privatpersoner — skall man betala för sannolikheten att ha orsakat en skada? För min del tror jag emellertid att det resonemang HD här gett uttryck för ofta förekommer i skadeståndsmål, fast det inte lika klart brukar uttalas i domskälen. Man kan hålla med om att en sådan bevislättnad kan verka mindre tilltalande vid talan mot privatpersoner (fast väl sådan talan vanligen förs bara mot ansvarsförsäkrade svarande, där försäkringsbolagets utredningsresurser står till förfogande). Men i alla händelser står det klart att bifall till skadeståndstalan normalt inte fordrar att sannolikheten för orsakssamband ens närmar sig 100 %, något som vore helt orealistiskt att fordra. Det kan ändå "antagas" eller framstå som "övervägande sannolikt" att kausalitet föreligger (jfr Peczenik bl. a. s. 313 f; se även från senaste år NJA 1978 s. 281: "hållas för sannolikt").
Också adekvansproblem begagnas ingående av Peczenik. Att några klara linjer är svåra att finna i framställningen av svensk rätt kan inte läggas honom till last; det är på många punkter ovisst vad som egentligen kan anses gälla för närvarande, och t. o. m. beskrivningen av adekvansläran varierar som bekant ganska mycket.
Ett exempel på det oklara läget ger den av Peczenik behandlade frågan, om självmord utgör en adekvat följd av allvarliga olycksfall, särskilt huvudskador (se bl. a. s. 276 f och även s. 189). Detta får numera en speciell betydelse med hänsyn till att 6 kap. 1 § skadeståndslagen och 12 § trafikskadelagen innebär, att ersättning till efterlevande skall reduceras endast vid den omkomnes uppsåtliga medverkan — ett motvilligt avsteg som lagstiftaren gjort från principen om full ersättning för personskada — och att jämkning tydligen skall ske bara undantagsvis.5 I domstols- och försäkringspraxis förekommer också påfallande välvilliga bedömningar av de efterlevandes krav i dessa fall.6 Man tycks inte fästa någon större vikt vid argumentet, att den omkomne t. ex. genom att åstadkomma en trafikolycka kan ordna en väl tilltagen livförsäkring för de anhöriga utan att några regler motsvarande 100 § försäkringsavtalslagen minskar deras ersättningsrätt.
Är emellertid självmordet en inadekvat följd av en tidigare olycka, utgår ingen ersättning alls; då spelar det naturligtvis ingen roll att den avlidne synbarligen inte haft en tanke på ersättningsfrågan. Här brukar två rättsfall sammanställas: NJA 1955 s. 148, där visserligen olyckan betraktades som huvudorsak till självmordet men bristande adekvans ansågs föreligga, och NJA 1966 s. 331, där ersättning utdömdes. Man har förklarat utgången i 1955 års fall med den sjukliga benägenheten för självmord i den avlidnes släkt jämte förhållandet att han under mer än ett år efter olyckan varit i fullt arbete.7 Men kan man säga, att självmord efter en allvarlig skallskada inte är en följd som är "förutsebar", "ligger i farans riktning" eller är "typisk" — för att anknyta till några vanliga formuleringar av adekvanskravet? Däremot kan följden i 1955 års mål möjligen sägas ha varit "avlägsen", ett uttryck som används i domskälen. I 1966 års fall har utvecklingen mot den slutliga krisen varit mera kontinuerlig och gått hastigare.
Peczenik ifrågasätter om inte HD ändrat inställning till ersättning vid självmord under tiden fram till 1966 (s. 276). Man kan tillägga, att den välvilliga inställningen till de efterlevande i 1975 års motiv numera kan tänkas inverka också på adekvansbedömningen i självmordsfallen. Å andra sidan bör understrykas, att ändringen i medvållandereglerna inte var avsedd att påverka allmänna rättsgrundsatser på andra områden, exempelvis inom orsaksläran. Över huvud taget visade 1975 års lagstiftare inte något intresse alls för de konsekvenser deras ståndpunkt kunde innebära för kausalitetsbedömningen.
Det sist sagda ger anledning att ställa en närliggande fråga: vad kan 1975 års lagstiftning ha inneburit för adekvansbedömningen när en oberäknelig handling av tredje man på ett avgörande sätt medverkat till en skada som svaranden i skadeståndsmålet vållat? Enligt 6 kap. 1 § skadeståndslagen och dess motiv skall ju sådana handlingar av den skadelidande själv mycket sällan reducera ersättningen; följden borde väl rimligen bli
att den skadelidandes ersättningsmöjligheter idag är ännu bättre när det är en utomstående som på något liknande sätt har ingripit? Mot detta argument kan man kanske invända, att den skadelidande i det senare fallet ofta kan kräva tredje man på ersättning (om denne har något att betala med) och därför inte är i samma behov av skadestånd från svaranden. Som framgår av Peczeniks framställning (s. 223 ff) synes dock rättsläget i Sverige redan före 1975 ha inneburit, att tredje mans ingripande mycket sällan utesluter erforderlig kausalitet; några större konflikter med medvållanderegeln behöver därför knappast uppkomma. I Norge och i Finland har däremot invändningen om medverkan av tredjeman större effekt.8
Peczeniks starkt koncentrerade, någon gång kryptiska kommentarer till rättsfall och litteraturuttalanden på området är värda noggrant studium. Ofta kastar de nytt ljus över innebörden av olika resonemang och konsekvenserna av att dessa skulle genomföras mera generellt. Vad som ibland försvårar läsningen är förf:s nästan alltför starka inlevelse i olika tankegångar och teorier; jag vet inte om den är en naturlig följd av hans "juridiska operationism". Man kan få intrycket att han delar en annan författares synpunkter, tills man plötsligt förstår att han bara lojalt för dem vidare efter upphovsmannens linjer. Goda och mindre goda argument kan återges med samma förståelse; ibland tar förf. själv ställning till dem, ibland inte. För att man skall få klarhet om Peczeniks egen mera principiella inställning till de delvis mycket komplicerade problem han går in på bör framställningen nog bitvis läsas flera gånger. Men den mödan är boken värd.
Bertil Bengtsson