Om ekonomiska övergrepp mot åldringar
Åldringar har alltid varit en ganska svag och skyddslös grupp. Det normala fysiska och psykiska åldrandet medför en försämring av olika färdigheter, och vissa personlighetsförändringar inträder också med stigande ålder. Förmågan att lösa nya problem försämras. Allt går långsammare. Minnet blir sämre. I och med att reservkapaciteten avtar, ökar känsligheten för belastning av olika slag och minskar förmågan till om

 

10 Förslag av LO, TCO och Svenska Transportarbetareförbundet i remissyttrande över SOU 1975: 1, prop. 1975/76: 105 s. 34. Se också min uppsats i Arbetsrätten i utveckling s. 60 ff och Flodgren i Fackföreningen och rätten s. 223.

11 SOU 1975: 1 s. 269 och 758.

12 Prop. 1975/76: 105 s. 207.

 

Per Ryding 639ställning och anpassning till nya förhållanden.1 Läget försämras ytterligare, om det tillstöter skador eller fysiska eller psykiska sjukdomar. Till de sistnämnda hör senil demens och arteriosklerotisk demens.
    Försök att utnyttja åldringarnas svagheter har väl alltid gjorts. I bibeln finns exempelvis i Första Mosebokens 27:e kapitel berättelsen om hur patriarken Isak blev lurad att välsigna fel son, Jakob i stället för Esau.
    Ett slag av övergrepp har kommit från släktingar, som i sin iver att få ärva så mycket som möjligt bl. a. inte unnat de gamla en dräglig tillvaro. Berättelser om dålig behandling av gamlingar på undantag är det gott om.
    Det har också förekommit att åldringar anfäktats av utomstående, som velat på olika sätt komma över deras egendom. Hit hör företrädare för olika religiösa riktningar, som med lockelse om himmelska fröjder eller hot om kval i helvetet försökt få sitt samfund ihågkommet med gåvor eller i testamente. Det är inte otroligt, att mycket av kyrklig egendom — även i Sverige — åtkommits på sådant sätt. En annan stundom farlig grupp utgör personer, som i hemmen eller på institutioner vårdat och hjälpt de gamla och blivit oproportionerligt rikligt belönade härför i testamente eller på annat sätt. Slutligen finns det personer, som hittat andra sätt att nästla sig in hos eller tränga sig på åldringar för att utnyttja dem.
    I äldre tid, då en åldrings tillgångar kunde utgöra grunden för inte bara hans egen utan hela hans familjs och kanske åtskilliga andra släktingars existens, var förmyndarvården uteslutande släktens och familjens sak. Genom 1669 års förmyndarordning och ärvdabalken i 1734 års lag började samhället blanda sig i leken; sålunda skulle domstol vaka över att omyndig försågs med förmyndare och handlägga vissa ärenden rörande förmyndarvården.2 Lagstiftaren såg då saken främst från släktens synpunkt. I 1734 års lag stadgades i 19 kap. 4 § ärvdabalken: "Then för vanvett, slöseri, eller andra orsaker, ej kan vårda gods sitt; varde under förmyndare ställd." Regeln, som innebar att domstol kunde försätta en person under förmyndare, så snart vederbörande ansågs vara ur stånd att vårda sitt gods, oberoende av orsaken till den bristande förmågan,3 bestod i sak oförändrad tills 1924 års lag om förmynderskap trädde i kraft.
    Sagda lag innebar en viss ändring av den principiella ståndpunkten i riktningen mot större hänsynstagande till den, som det var fråga om att förklara omyndig. I Stenbeck-Lindhagens kommentar till förmynderskapslagen heter det:4

 

"Med hänsyn till det djupa ingrepp i den personliga friheten, som en omyndighetsförklaring innebär, bör sådan förklaring icke komma till stånd i andra fall, än då detta är oundgängligen nödvändigt för att skydda vederbörande själv eller honom närstående personer, i förhållande till vilka han är underhållsskyldig. Härmed har det icke ansetts överensstämmande att åt domstolarna lämna en fullt så fri prövningsrätt, som kunde anses medgiven genom stadgandet i ärvdabalken. Om pröv-

 

1 Psykiskt störda lagöverträdare (SOU 1977: 23) s. 84 f.

2 Ekeberg i Minnesskrift ägnad 1734 års lag, del I s. 236.

3 Einar Stenbeck och Arthur Lindhagen, Den nya förmynderskapslagen (1924) s. 3.

4 A.a. s. 3.

 

640 Per Rydingningen endast inriktas på frågan, huruvida oförmåga att vårda sina angelägenheter föreligger eller icke, riskerar man nämligen, att frågan blir bedömd på högst olika sätt, allt efter den dömandes personliga läggning och allmänna uppfattning. Förutsättningarna för en likformig tillämpning av reglerna angående omyndighetsförklaring har man därför i likhet med ett flertal moderna lagar i ämnet sökt vinna därigenom, att till ledning för domstolarna i lagen uttömmande angivits de orsaker, vilka kunna anses föranleda sådan oförmåga hos en person att vårda sina angelägenheter, att man på grund därav kan mot hans bestridande skrida till hans förklarande för omyndig."

 

1 kap. 2 § förmynderskapslagen, vilken vid föräldrabalkens tillkomst 1949 oförändrad överflyttades till balkens 10 kap. 1 §, lydde:

 

"Den, som fyllt tjuguett år, skall av rätten förklaras omyndig:
    1. om han på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten är ur stånd att vårda sig eller sin egendom;
    2. om han genom slöseri eller annan grov vanvård av sin egendom eller eljest genom otillbörligt förfarande i avseende å egendomen äventyrar sin eller sin familjs välfärd;
    3. om han är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel och i följd därav icke kan vårda sig eller sin egendom; eller
    4. om han på grund av sjukdom, försvagat hälsotillstånd, lyte, oerfarenhet eller annan orsak behöver annans bistånd i vården av sina angelägenheter och av sådan anledning själv begär att bliva förklarad omyndig eller samtycker därtill."

 

Enligt nyssnämnda kommentar5 omfattade begreppet "annan rubbning av själsverksamheten" även ett av åldersförändringar i hjärnan orsakat avtagande av de psykiska krafterna, vilket icke fortskridit så långt, att verklig demens inträtt.
    Den ökning av skyddet för bl. a. åldringar mot onödiga ingrepp i den personliga friheten, som förmynderskapslagen var avsedd att åstadkomma, hade dock vissa svårigheter att slå igenom. Ännu på 1960-talet hände det, att myndigheterna sökte få äldre personer med lättare psykiska defekter omyndigförklarade dels rent slentrianmässigt i samband med intagning på sjukhus, ehuru hjälp av god man skulle varit tillfyllest, dels för att slippa ta ställning till framställningar om ekonomiskt bidrag till planerad yrkesverksamhet.
    Förmynderskapslagstiftningen fungerade alltså ej helt klanderfritt för de gamlas del, och det kunde förefalla som om en översyn av lagstiftningen låg i deras intresse. En översyn kom till stånd genom förmynderskapsutredningen, som avgav betänkandet Förmynderskap (SOU 1970: 67). Beträffande reglerna om omyndigförklaring föreslogs här bara en ny terminologi. Betänkandet följdes efter remissbehandling av departementspromemorian Ds Ju 1974: 7. I denna föreslogs omfattande ändringar i föräldrabalken och den ledde till en lagändring, som trädde i kraft den 1 januari 1976.
    I departementspromemorian, vars formulering i denna del praktiskt taget oförändrad inflöt i propositionen6, anfördes bl. a.:

 

"Tiden får nu anses vara inne för en radikal omprövning av gällande omyndighetsgrunder. Det synsätt som präglat den nuvarande lagstiftningen återgår på

 

5 A.a. s. 4.

6 PM s. 121. Prop. 1974: 142 s. 116 f.

 

Ekonomiska övergrepp mot åldringar 641värderingar från 1800-talet. Det utmärks framför allt av önskemålet att skydda den enskildes tillgångar för hans egna dispositioner. Detta var förklarligt i en tid då det sociala trygghetssystemet ännu inte hade byggts upp. I dag framstår emellertid omyndighetsgrunderna i viss utsträckning som föråldrade. Särskilt gäller detta de båda grunderna slöseri och missbruk av rusgivande medel i 10 kap. 1 § 2 och 3 p. FB. Vad gäller de grunder som anges i 10 kap. 1 § 1 och 4 p. FB framstår inte sällan en omyndighetsförklaring i dessa fall som en alltför sträng åtgärd i förhållande till det praktiska behovet. Med hänsyn till de väsentliga inskränkningar i rådigheten över såväl ekonomiska som personliga förhållanden som en omyndighetsförklaring medför bör en sådan förklaring komma till stånd bara när det föreligger verkligt behov av en så genomgripande åtgärd. Det hjälpbehov som föreligger torde ofta kunna tillgodoses utan att förmyndare förordnas.
    Tillvaratagandet av någons personliga intressen är en uppgift som står samhällets socialvårdande uppgifter nära. —"

 

I PM och propositionen7 behandlas sedan utförligt olika sätt att hjälpa personer med nedsatt psykisk förmåga, bl. a. genom att förutsättningarna för förordnande av god man vidgas. Risken för att en psykiskt sjuk själv ingår rättshandlingar i strid med de åtgärder som vidtas av den gode mannen till skada såväl för den sjuke själv som för tredje man diskuteras men anses liten särskilt i de fall, då den sjuke själv är på det klara med sitt behov av hjälp, dvs. sådana fall som avses med 10 kap. 1 § 4 p. FB. Även i andra situationer, t. ex. när den sjuke är föremål för fortlöpande vård, anses man normalt kunna bortse från risken för kolliderande rättshandlingar.
    I propositionen8 föreslogs i huvudsaklig överensstämmelse med PM de inskränkningar i omyndighetsgrunderna och moderniseringar av terminologin och den vidgning av möjligheterna att förordna god man, som FB i dag utvisar.
I propositionen heter det vidare9:

 

"De nu återgivna delarna av PM-förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de allra flesta remissinstanserna. Några remissinstanser uttrycker dock tveksamhet inför de förslag som läggs fram i PM. Bl. a. framhålls från några håll att det kan vara av värde att behålla de omyndighetsgrunder som innefattas i 10 kap. 1 § 24 p."

 

Till de kritiska remissinstanserna hörde Svenska bankföreningen. Enligt dess mening borde begränsningen av grunderna för omyndighetsförklaring inte drivas så långt att starkt hjälpbehövande människor berövades ett rimligt rättsskydd. Föreningen pekade också på de förödande verkningarna för de närstående, när en människa inom de kategorier, som avsågs i 10 kap. 1 § 2 och 3 p. FB, totalt raserade en familjs ekonomi. Beträffande 4 p. framhöll föreningen dels att en person kunde råka in i svaghetsperioder och — medveten om sitt läge — önska en omyndighetsförklaring, inte minst av rädsla för obehörig påverkan från närstående eller andra, dels ock att en människa som själv upplevde, att hennes själsförmögenheter fortlöpande raserades, kunde önska i tid vidta åtgärder mot obehöriga påverkningar. I båda fallen borde enligt föreningen möjlighet finnas till omyndigförklaring på egen begäran.

 

7 PM s. 121 ff. Prop. s. 117 ff.

8 PM s. 124 f. Prop. s. 118 f.

9 Prop. s. 119.

 

642 Per Ryding    Även Svea hovrätt var med tanke på dem som var medvetna om sin viljesvaghet och om risken att bli utsatta för obehöriga påtryckningar tveksam till om dessa borde genom utmönstring av 10 kap. 1 § 4 p. FB berövas möjligheten att avstå från formellrättslig handlingsförmåga.10
    Mot de kritiska synpunkterna invänds i propositionen11, att omyndighetsgrunderna i 10 kap. 1 § 2 och 3 p. används i ytterst begränsad omfattning, att det är en alltför långtgående åtgärd att omyndigförklara någon enbart på grund av slösaktighet och att det normalt inte heller finns anledning att omyndigförklara den som missbrukar rusgivande medel. Det påpekas att vissa sjukdomstillstånd i samband med missbruk av alkohol eller narkotika kan hänföras till psykisk sjukdom.
    Frågan om skydd för psykiskt svaga och utsatta personkategorier motattacker från utomstående synes i propositionen endast behandlad i samband med remisserinringarna mot upphävande av 10 kap. 1 § 4 p. Tankegången synes vara, att godmansförordnande och andra hjälpåtgärder är tillfyllest också som trygghet och skydd.
    Stadgandet om omyndighetsförklaring i 10 kap. 1 § FB lyder nu:

 

"Den som fyllt aderton år skall av rätten förklaras omyndig, om han på grund av psykisk sjukdom, hämmad förståndsutveckling eller psykisk abnormitet av annat slag är ur stånd att vårda sig eller sin egendom och det icke är tillräckligt att god man förordnas för honom eller att han på annat mindre ingripande sätt får bistånd i vården av sina angelägenheter."

 

Den nya lagstiftningen ger alltså åldringar en starkare ställning i förhållande till släktingar och myndigheter. Däremot tycks man ha alltför mycket underskattat risken att både personer, som hjälper eller vårdar åldringar, och helt utomstående skulle oskäligt utnyttja eller eljest begå ekonomiska övergrepp mot gamla människor. Att få någon omyndigförklarad är nu ett stort och ovisst företag, som de flesta torde dra sig för och som överförmyndare kan väntas medverka till bara i mycket klara fall. Det finns alltså en växande grupp av äldre människor, som det är relativt lätt att överrumpla och dupera med olika ekonomiskt tvivelaktiga förslag eller vilkas glömska det går att utnyttja till att bedra dem eller vilka kan genom olika blandningar av enträgenhet, påtryckningar och insmickrande m. m. förmås till saker som de efteråt ångrar.
    Sådana möjligheter lämnas givetvis inte outnyttjade. Redan före lagändringen fanns det personer, som specialiserat sig på att bedraga och bestjäla åldringar. Att döma såväl av tidningsnotiser om olika händelser som av fall jag eljest stött på eller hört talas om tycks det nu vara gott om egendomliga gåvor, försäljningar till extremt underpris, testamenten, adoptioner, stiftelsebildningar m. m., som alla har det gemensamt, att de för över betydande belopp från åldringar till personer, som känt de gamla en relativt kort tid eller haft sådana relationer till gamlingarna, att givmildhet förefaller högst omotiverad. (Givetvis kan lättheten att påverka och dupera åtskilliga åldringar bli utnyttjad också i andra sammanhang, t. ex. när det gäller röstning i allmänna val. Frågan om bl. a.

 

10 Prop. s. 89 f.

11 Prop. s. 119 f.

 

Ekonomiska övergrepp mot åldringar 643åldringarnas nämnda svaghet utnyttjats för otillbörligt verkande vid röstning (BrB 17: 8) har efter 1979 års allmänna val blivit föremål för polisutredning med visst resultat.)
    De ekonomiska övergreppen mot åldringar inger allvarliga betänkligheter av flera skäl, även om det sociala trygghetssystemet gör att de gamla endast undantagsvis råkar i materiell nöd. Ett skäl är att de kretsar, som ägnar sig åt yrkesmässig ekonomisk brottslighet, årligen torde från åldringar förskaffa sig stora belopp, som kan investeras i mutor och brottslig verksamhet. Ett annat skäl är att alltför frestande tillfällen kan locka in en del människor på brottets bana. Det viktigaste skälet är emellertid hänsynen till de gamla. Det har hänt förmodligen mer än en gång — att en åldring, som blivit frånnarrad hela sitt sparade kapital, blivit så skakad därav, att vård på mentalsjukhus blivit nödvändig. Än allvarligare är den risk för en åldrings liv som kan vara förknippad med ett framgångsrikt utnyttjande av hans psykiska svaghet. Den som lyckats utverka ett för sig gynnsamt testamente från en åldring, som han inte har släktband eller gamla vänskapsband till, kan frestas att påskynda inhöstandet av vinsten. Likartat är läget exempelvis för den som fått en gåva, beträffande vilken åldringen förbehållit sig väsentliga rättigheter i sin livstid. Den som skaffat sig sådana förmåner kan stundom också befara, att åldringen — t. ex. om det psykiska tillståndet förbättras av sjukhusvård — skall ångra sig och ändra testamentet eller vilja ta tillbaka vad han givit bort eller blivit frånhänd. Ett exempel från tiden före lagändringen finns i NJA 1961 s. 105.
    Eftersom ett förordnande av god man för åldringar ger föga skydd mot en snabbt insatt bedrägeri- eller ockerkupp eller mot ett mera sofistikerat förfarande, exempelvis med framkallande eller underblåsande av sjukliga vanföreställningar, och då brottsbalkens regler om förmögenhetsbrott — kanske på grund av mycket högt uppskruvade beviskrav eller brister i rättsmaskineriet — inte heller tycks fungera tillfredsställande som skydd, förefaller det som om det skulle behövas en förnyad översyn av lagstiftningen om omyndigförklaring med angränsande frågor och kanske också av förmögenhetsbrottslagstiftningen. Möjligen skulle man kunna tänka sig, att ekonomiskt utnyttjande av åldringar och andra med nedsatt psykisk och fysisk motståndskraft utformades som ett särskilt brott. Tänkbart vore kanske också, att genom civilrättslig lagstiftning en avsevärd bevisbörda — vid tvist om giltighet av större ekonomiska förmåner från åldringar och likställda — lades på den, som erhåller förmånen; talerätt kunde tillerkännas släktingar, överförmyndare och kanske dessutom en särskilt tillskapad "pensionärsombudsman".


Per Ryding