Svea hovrätt 1888—1898
Justitierådet Louis Améen (född i Karlskrona 1862, hovrättsexamen i Uppsala 1885, häradshövding i Södra Åsbo och Bjäre domsaga 1904, justitieråd 1909) efterlämnade vid sin bortgång 1926 en skildring av sitt liv. Även om Améen, som han själv säger, inte skrivit för någon annan publik än familjearkivets, har hans anteckningar med sin tyngdpunkt på den oscariska epoken och tiden före 1914 sitt givna kulturhistoriska värde. Améens dotter, fru Hellen Améen-Malmström har redigerat minnesanteckningarna och låtit SvJT ta del av dessa. Med hennes medgivande återges här ett avsnitt som rör Améens tid som e. o. notarie och fiskal i Svea hovrätt.
S.R.
Fram emot hösten 1888 blev jag utnämnd till vice häradshövding, lämnade mitt kära Jämtland och flyttade till hemmet i Stockholm. Med vice häradshövdingutnämningen på fickan anmälde jag mig till tjänstgöring i Svea Hovrätt. Jag hade ännu inga bestämda framtidsplaner och skrev jämväl in mig i Nedre Justitierevisionen och Stockholms Rådstuvurätt, men fann efter en kortare tid, att det var mera idé med att koncentrera sig på Hovrätten och lämnade utan saknad de båda senare verken.
Att ägna sig uteslutande åt Hovrätten var emellertid förenat med en viss risk. Det gällde nämligen, om man skulle anses tillräckligt duglig att få fiskalsförordnande. Bleve detta ej förhållandet, voro nämligen de två prövoår man vanligen fick underkasta sig, innan avgörandet föll, så gott som fullständigt bortkastade. Och värre än så. Man hade då fått en inkompetensförklaring, som låg en i fatet, även om man försökte erhålla anställning på annat håll. Erhöll man fiskalsförordnande och skötte sig, hade man sin juridiska framtid tämligen tryggad.
Jag tog risken och har aldrig haft anledning att ångra mig. Jag började alltså min tjänstgöring i det gamla förnämliga ämbetsverket, vilket alla unga jurister, som där fått sin domareuppfostran, bevara i nästan sonligt tacksamt minne. "Svea, moder åt oss alla" hälsar man det i tankarna, och man sätter sin ära i att ha fått deltaga i rättsskipningen vid dess frejdade domarebord.
När man skrev in sig i Hovrätten — vilket man alltid hade rättighet att göra så fort man avlagt juridisk examen — uppvaktade man först presidenten i hans hem och infann sig sedan på utsatt tid uppe i Hovrätten. Man inträdde därvid först i ett rum fyllt av vaktmästare, vilka betraktade nykomlingen nedlåtande och medlidsamt, samt infördes sedermera i "Kungl. Hovrättens förmak" för att "avvakta företräde". Förmaket var ett stort öde rum med en gråklädd möbel, ett bord med vattenkaraffin och glas samt åtskilliga klädskåp och klädhängare, de förra för ledamöterna, de senare för de lägre tjänstemännen. Om någon ung man, okunnig om denna viktiga skillnad, försökte hänga sina ytterplagg i ett av skåpen,
uppstod allmän bestörtning, och den olycklige kände sig som om han begått det värsta högmålsbrott. I rummet stod också det gamla fatalie-ur, vars tolvslag avklippte så många rättssökande. Rummets väggar voro till största delen upptagna av dörrar, på vilka syntes flyttbara lappar med inskriften "Hovrättsrådet N.N:s division". Hovrättens ordinarie fem divisioner, vardera bestående av fem ledamöter, hade nämligen namn efter sin ordförande och cirkulerade mellan de fem sessionsrummen, vilka efter beskaffenheten av de mål, som där behandlades, kallades Stora Rummet, Stora Referenten, Lilla Referenten, Stora Kriminalen och Lilla Kriminalen. Dessutom fanns vid denna tid en stillasittande sjätte division, som endast behandlade vädjade saker.
Om förmaket i avseende å möbleringen var tomt, kunde det icke kallas öde. Ty där rådde det förskräckligaste spring. Oupphörligt pinglade klockorna från de olika sessionsrummen, och vaktmästare foro som skottspolar igenom detsamma i alla riktningar, och unga extraordinarie med papper i händerna och blyertspennor i mun skredo med ett distraherat och av viktiga bekymmer tungt utseende högtidligt genom rummet samt försvunno bakom någon av de stängda dörrarna.
Anträffade man bland dessa någon av sina gamla bekanta, fick man vanligen några nyttiga vinkar. Särskilt fästes ens uppmärksamhet på att handtagen på dörrarna voro placerade ovanligt lågt. Detta sades bero därpå, att man velat underlätta för de i rummet inträdande att fullgöraden strängt fordrade bugningen för den sittande domstolen. Skulle denna fullgöras regelrätt, skulle den nämligen ske innan man släppt dörrhandtaget, och detta var förenat med en viss svårighet, om handtaget satt högt. Man varnades högtidligt för att låta bli denna bugning. Sannolika följden av ett sådant etikettsbrott troddes vara, att domstolens ordförande skulle resa sig upp och högtidligt buga sig för den inträdande. Man kände hur blodet isades vid blotta tanken på något sådant.
Man avbröts i sina funderingar av en vaktmästare, som kallade in en på Hovrättens stora rum för att genomgå den ceremoni, som kallades att "förekallas och varnas". Man fick träda fram till nedre ändan av det långa dombordet, vid vars motsatta sida presidenten tronade under en majestätisk tronhimmel, omgiven av hovrättsråd, assessorer och adjunkter (= t. f. assessorer), medan från väggarna runt omkring nedblickade bistra porträtt av framfarna presidenter alltifrån hovrättens första tider. Man såg att de i regel voro försedda med mer eller mindre svårtolkade latinska inskrifter, men man hann ej sysselsätta sig med dem vid detta tillfälle, ty nu höjde presidenten sin stämma samt meddelade att man blivit antagen till tjänstgöring i Hovrätten, varefter man erinrades om sin tystnadsplikt m. m. Man kände sig oändligt liten inför miljöns skräckinjagande majestät och andades först lugnt, sedan man lyckligt och väl kommit ut i förmaket igen.
Så började en tid, varunder man tillhörde den s. k. "svärjande underklassen". Det första man fick göra var att göra upp register till ett band av Hovrättens domar. Med sin stora, i kalvskinn bundna volym under armen och beslutsamhet i själen klättrade man upp en trappa för att söka sig en plats i kanslirummet. Detta var inrymt i ett av de stora tornen utåt Riddarviken och var en jättelik cirkelrund lokal. Ordnade i en cirkel stodo ett stort antal dubbelskrivbord, vid vilka Hovrättens ordinarie
notarier två och två hade sin plats. Några överloppsplatser funnos vid dessa bord och voro mycket eftersökta av de extra tjänstemännen. Ställde man sig in hos den nuvarande innehavaren, kunde man förvärva ett slags arvsrätt till hans plats och efter en tid av väntan kunde man, om lyckan var så god att vederbörande fick fiskalsförordnande, tillträda arvet. En plats vid ett av dessa bord gav redan ett visst anseende. Men att nå detta första trappsteg var en avlägsen framtidssak, och med våra kalvskinnsvolymer fingo jag och mina kamrater i olyckan slå oss ned vid det runda bord, som upptog rummets mitt. Där var "de armes ställe". Och de litet hånfulla blickar man kände från de äldres bord bidrogo icke att göra ställningen angenämare.
Luften i rummet ansågs vara från 1600-talet, bemängd som den var med doft av papper, damm och kalvskinn. Gamla egendomliga stofiler voro också de åldriga ordinarie notarier, som vid denna tid tillhörde Hovrättens kansli och som där bestämde tonarten. Deras verksamhet, som huvudsakligen bestod i att efter en gång givna formulär uppsätta Hovrättens intetsägande protokoll samt expediera domar, var icke ägnad att ingiva något intresse, men föranledde icke heller någon överansträngning. Vanligen hade varje notarie ett litet herbarium med samlade formulär för alla förekommande fall, som de ömt vårdade och med vars anlitande de jämväl i nödens stund kunde förhjälpa de extra tjänstemännen till det rätta skrivsättet i ett kinkigt fall.
Betecknande för det utkristalliserade formulärväsendet, som var rådande, är det svar en rådfrågande extra fick av gamle notarien Törnebladh, då han begärde upplysning om hur ett protokoll skulle skrivas: "Börja med 'Sedan' och ta det helt kort". Detta svar befanns verkligen vara alldeles tillräckligt upplysande och sedan gick skrivningen som en dans.
Om Törnebladh berättades det också, att han och notarie Barthelson, som närapå en mansålder suttit i samma rum som notarier i samma verk,"icke kände varandra". De hade i ungdomen på något sätt fattat antipati mot varandra och sedermera icke brytt sig om att göra personlig bekantskap. Ännu på min tid kunde man se gubbarna giva varandra försmädliga ögonkast.
Karl Barthelson var också en gammal klassik. Vid ett visst klockslag framtog han ur sin ficka ett antal frukostsmörgåsar och ur sitt skrivborden brännvinsplunta, vars innehåll han lät sig väl smaka, medan han livligt konverserade med sin vis-å-vis om Napoleons eller Karl XII:s fälttåg.
Ett annat gammalt original på samma gång som en stor hedersman var notarien Eugène Westin. Han var till ytterlighet nervöst rädd för att skriva något galet eller glömma sig, och det hände att han tillkallade ett vittne, sägande i det han visade sitt kollationsmärke på en expedition: "Ser du nu att det står: coll/E.W."
Ett motstycke till Westin med sina rädda harögon var Ihrfelt, som representerade den ilskna typen. Han ansågs duglig men trotsig och svårregerlig, och det föll ingen in att bedja honom om något råd.
På min tid började emellertid de gamla notarierna avgå och yngre trädde i stället, vilka den ointressanta tjänsten och delvis lättjefulla tillvaron ännu icke hunnit förvandla till kuriositeter.
Så småningom hade man fullgjort sin registreringsskyldighet och fick
övergå till berättelseskrivning och protokollstjänstgöring. Man indelades på någon viss division och ledamot och fick av denne mottaga akter i vädjade mål, i vilka man skulle uppsätta den redogörelse för i målet framställda yrkanden och underrättens dom, som gick under det något för mycket sägande uttrycket "berättelse". Denna underställdes sedermera, sedan den justerats av vederbörande ledamot, parternas ombud för att man på detta sätt skulle erhålla kontroll på att man rätt uppfattat, vad den vädjande med sin talan egentligen avsåg. Man fick tigga akter till berättelseskrivning även av andra ledamöter som man kände, och det gällde att visa sitt nit genom att tigga så många man möjligen kunde komma över. Ehuru till synes en ganska enkel sak, var dock berättelseskrivningen särdeles ägnad att visa den unge juristens ordentlighet och förmåga att skilja huvudsak från bisak, och man kunde därigenom så väl meritera sig som visa sig omöjlig till erhållande av fiskalsförordnande.
Protokollstjänstgöringen bestod i att man några sessionsdagar fick sitta vid ett litet bord vid sidan om dombordet och stirra på väggarnas oljefärgsporträtt utan att göra någonting annat än att på de 5 à 6 akter som föredrogos anteckna dagen, de närvarande ledamöternas initialer samt de mystiska orden: "föredrogs, lästes och res" eller något dylikt, vilket man högtidligt undertecknade med sitt namn. Efteråt hade man emellertid åtskilligt att göra med att uppsätta en del protokollsparagrafer efter sedvanliga formulär samt att skriva ut de s. k. koncepten till domarna, vilka sedermera cirkulerade mellan ledamöterna för underskrift. Nästa tempo var att som det hette "vittja bibeln". Det var nämligen sed, att så fort en dom var underskriven av alla ledamöterna lades den ovanpå den vid nedersta bordsändan liggande vittnesbibeln. Fann man vad man sökte, fick man från bibeln övergå till "katkesen". Detta var en lång handskriven promemoria, som i en oändlig massa punkter angav alla de olika åtgärder man måste vidtaga för att domen i laga ordning skulle bli anslagen och i fullgånget skick bragt ut i sinnevärlden. Gjorde man härvid galet, kunde man vara så gott som säker på att man fick sin hovrättsbana stoppad. Hovrätten var i detta avseende synnerligen grym, men det var nödvändigt, att den minutiösaste ordning iakttogs för att icke hela den myllrande skaran av unga extra skulle ställa till spektakel och parterna förlora sina fatalier.
Under denna tjänstgöring fick man så småningom inhämta de många små "finesser" i Hovrättens skrivsätt, som bibehöllos med överdrivenpietet. Detta lilla pedanteri kunde dock icke undanskymma de verkliga förtjänsterna: logik, korthet och klarhet som utmärkte hovrättsstilen och gjorde dennas inlärande till en vinning för livet.
Man fick nu emellertid lära sig sådana saker som att man skulle skriva Stockholms Rådstuvurätt, men Rådstuvurätten i Malmö, att det skulle heta Assessorn N., men Herr Hovrättsrådet Y, och att det på inga villkor gick an att skriva Hovrättsrådet Herr Y, ty placerat på denna plats betydde ordet Herr, att vederbörande var serafimerriddare. Att börja ett vanligt utslag med "Alldenstund" väckte det oerhördaste löje, ty detta uttryck var reserverat för dödsdomar. Man anhöll "det ville Konungens Befallningshavande etc.", men till Överståthållareämbetet skulle man en nyans artigare skriva "det behagade Överståthållareämbetet". Det enda ord man icke allenast fick utan med absolut nödvändighet skulle förkorta
var märkvärdigt nog "Kongl. Maj:t". Hovrättens domar underskrevos under min första hovrättstid alltid "På den Kongl. Hofrättens vägnar". Ordet "den" var här en källa till stor stolthet för hovrättspersonalen, ty den var en kvarleva från den tid, då Svea Hovrätt var den enda i riket och därtill Högsta domstol. Då skrivsättet moderniserades och man rätt och slätt skrev "På Kungl. Hovrättens vägnar" uppgavs det, att sekreteraren erfor verkligt själslidande.
Det var nu icke alltid så lätt att lista sig förbi skrivsättets alla blindskär, och det hände då och då att det kom en vaktmästare med allvarlig uppsyn till en och sade att "Sekreteraren ville tala vid häradshövdingen". Då klack det till invärtes. Det betydde i regel att man gjort någon gubbe. Förseelsen behövde dock icke vara så farlig. En av mina kamrater som detta hände möttes vid framkomsten till sekreteraren av dennes buttra: "Jag känner inte igen expeditionen". Hur den stackars förbrytaren undersökte sin expedition, kunde han dock icke finna något fel på den. Han måste fråga vad det var som inte var rätt. Det befanns då att den gruvliga förseelsen rörde "presidentstrecket". Man skulle mitt under orden "På den Kongl. Hofrättens vägnar" draga ett blyertsstreck, där presidenten skulle skriva sitt namn. Men som det kunde hända att vid förfall för presidenten äldsta hovrättsrådet skulle skriva under i stället, och denne icke fick skriva namnet rätt under utan skulle mera anspråkslöst sätta det längre till höger, skulle presidentstrecket alltid dragas ända ut till marginalen. Förseelsen bestod nu i att vederbörande icke dragit ut strecket, utan trott att det, när presidenten var i tjänst, räckte med att göra strecket lagom långt för hans bekvämlighet. Uttryckte man någon gång sin förvåning över att man fått ett skrivsätt ändrat, som man hämtat ur ett annat äldre protokoll, blev man av sekreteraren avsnäst med ett "Kungl. Hovrätten skriver ibland si och ibland så, men det är alltid rätt".
Det tog någon tid, innan man lärde sig det stora ämbetsverkets inre geografi. Där funnos många olika världsdelar att hålla reda på, och alla hade de sitt särskilda skaplynne. Där fanns advokatfiskalens avdelning, där han med amanuens och domboksrenovationerna tronade i ensligt majestät. Hit hade man sällan något ärende, och man hade en obehaglig förnimmelse, att den dova friden i lokalen endast var friden kring den lurande spindeln, som satt och väntade på sitt offer, beredd att i sitt nät snärja de olyckliga underdomare, som råkat döma litet galet. Där fanns skriverskornas rum, där ett antal fröknar med delvis grevliga eller friherrliga namn sutto lutade över Lessebopappersarken för att skriva ut Hovrättens protokoll och domar och där då och då en törnros placerad i ett vattenglas förrådde de stackars burfåglarnas längtan ut i naturen och poesin, bort från de dammdoftande kalvskinnsfolianterna. De tycktes litet vemodigt tryckta av den stämning gamle hovrättsrådet Böök en gång gav uttryck åt, då han fick se ett landskap som jag under föredragningen klottrat på ett papper: "Det går an så länge man har fantasien kvar, men den blir man snart av med här i Hovrätten".
En annan avdelning var fiskalsexpeditionen, där man gjorde sitt inträde, då man slagit igenom och fått sitt första fiskalsförordnande. Man fick där var sitt skåp till förvarande av tjänstehandlingar, och då man öppnade detta, fick man på insidan se ett flärdfritt halvark av gulnat papper, innehållande en förteckning på skåpets föregående innehavare. Bland
dessa återfunnos de allra främsta av landets juridiska förmågor sedan långa tider tillbaka, och man kände sig helt liten och ovärdig att taga arv efter dem. Man visades på hur en golvplanka tvärs igenom de båda rum, som utgjorde fiskalsexpeditionen, var rännformigt urholkad. Det var på denna planka den för veckan föredragande fiskalen något nervöst plägade vandra fram och tillbaka, medan han väntade att bli inkallad till föredragning, och under tidernas lopp hade hans fotsteg åstadkommit urgröpningen. Bland den enkla inredningen i rummet förevisades i första hand diarieskåpet, där den vid diariet tjänstgörande fiskalen inlade inkommande handlingar. Det var en synnerligen invecklad sak att hålla reda på var varje sorts papper här skulle ligga, och olycklig blev man, om man lade någonting fel. Då kunde hovrättsarbetet lätt gå ur gängorna.
Till ordningen på expeditionen hörde, att man skulle visa sig oblidkeligt grym mot alla felaktigheter de många extraordinarie kunde göra sig skyldiga till och flott okänslig för hur stor arbetsbörda, som än lades på ens skuldror. De tjockaste akter, som kommo in på ens mottagning, skulle man mottaga med ett obekymrat leende och att "icke kunna hinna" var ett uttryck, som icke fick förekomma. Tidtals var tjänstgöringen synnerligen arbetsam. För min del fann jag att största arbetsresultat kunde medhinnas genom att arbeta till kl. 9 på kvällen. Därefter sova till kl. 12 på natten och så arbeta till 5 på morgonen, varefter man medhann 3 timmars sömn på morgonen, så att man något så när hämtat sig till dagens föredragning.
Den lön man erhöll som extra fiskal, vilket man sällan blev före 28 års ålder, uppgick till 1 200 kr., men härav måste man använda omkring 400 kr. för att avlöna de skriverskor man måste anlita. Men det föll den tiden ingen människa in att göra anspråk på att man skulle kunna leva på sin lön. Bland mina fiskalskamrater umgicks jag mest med Wilhelm Zethelius, Johan Lagerbielke och Axel Roos.
De olika hovrättsdivisionernas sammansättning bestämdes av presidenten, och var ordföranden en framträdande personlighet, gav han lätt sin särskilda karaktär åt divisionen. Divisionerna arbetade i regel mellan 10 och 2 måndagar, tisdagar, torsdagar och fredagar samt på stora rummet även onsdagar. Då emellertid av divisionens 5 ledamöter endast ordföranden och tre andra behövde vara närvarande varje session, kunde ledamöterna få var sin av sessionsdagarna till s. k. hemdag, då man icke behövde vara uppe i domstolen, utan kunde sitta hemma och arbeta eller njuta sitt sorgfria väsen, om man icke hade bråttom.
Sessionsdagarna började vanligen med kontrollföredragning och diskussion av föregående dagar föredragna mål, som någon av ledamöterna hade haft hemma och kontrolläst. Därefter följde föredragning av nya mål. Hann man sex sådana, ansågs det vanligen storartat. När klockan närmade sig 1, brukade än den ena än den andra av ledamöterna under pågående föredragning resa sig upp från dombordet samt i något avlägset hörn av rummet förfriska sig med en medhavd smörgås. Så småningom steg lyxen, så att man från något närbeläget kafé rekvirerade upp en flaska öl eller porter, som användes till att skölja ned det franska brödet med, men man blygdes litet smått för denna lukulliska extravagans, och när fram på middagen vederbörande ombud inkallades till muntligt
förhör, placerades de tömda flaskorna i skymundan bakom den stora, på en pappskiva uppklistrade almanacka, som hörde till inventarierna i varje rum. Flaskorna gjorde sig nämligen litet för hemtama i närheten av de pompösa tronhimlarna.
En sommar — då endast en division tjänstgjorde och hovrätten följaktligen var hemtrevligt tom på folk — tilläto vi oss det nästan skandalösa förfarandet, att inom Hovrättens murar till frukost förtära varma biffstekar, som upphämtades från närmaste restaurant. Men vi, som härom sammansvurit oss, voro då ännu icke ledamöter, och vi uppsökte för vårt dåd det avsides belägna och ytterst sällan beträdda rum, där Hovrättens saköreslängd tronade i ensligt och dammigt majestät. Men Gud vet vad som hänt, om vaktmästarna skvallrat!
— — — — —
År 1898 avbröts min hovrättsbana genom det revisionssekreterareförordnande jag då erhöll och som sedermera omedelbart fortsattes av nya.