Vem äger beställt skepp under byggnad?
Speciellt problem på allmän grund
1. Bakgrunden
Före 1973 års sjölagsändringar sades det ofta att ett fartyg, som var under byggnad för en beställare, var leverantörens egendom intill leveransen; det var beställningsköpet man då kommenterade, inte arbetsbetinget eller tillverkningsavtalet som det också kallats.1 Man torde därvid ha gått ut från den gängse, om också ej oomtvistade föreställningen att beställarens förvärv på grund av kontraktet blev borgenärsskyddat först vid leveransen och sålunda ha talat i rent sakrättsliga termer.2 Mot bakgrund av den obligationsrättsliga realiteten var det emellertid vilseledande att beteckna bygget som leverantörens egendom. Man såg nämligen då bort från att beställaren faktiskt hade engenom kontraktet etablerad rätt att, mot kontraktsenlig betalning, göra sig till ägare av det beställda fartyget. Denna hans rätt kunde inte sättas åt sidan utan kontraktsbrott och i vissa fall dessutom brottsbalksbrott;3 att dubbelförfoganden över ett sålunda sålt fartyg var ogiltiga så att tredje man kunde grunda rätt på dem endast genom godtrosförvärv uttryckte f. ö. en viss sakrättslig verkan redan av kontraktet. Rättsläget var i själva verket det att fartyget redan till följd av kontraktet hade börjat sin gång från leverantörens förmögenhetsmassa till beställarens. Så var det då. Och så är det alltjämt. Men medan dåvarande sjösakrätt inte kunde rättvisande avspegla läget genom registrering och inskrivning, så kan den nuvarande göra det.
De sakrättsliga verkningarna av ett beställningsköp är nu väsentligen knutna till att skeppsbygget registreras och förvärv skrivs in i skeppsbyggnadsregistret. Hur detta skall gå till beror på det obligationsrättsliga läget, vilket därigenom numera kommit i förgrunden för intresset på ett helt annat sätt än i den gamla ordningen. Det har tvingat till analys. Men gamla föreställningar är seglivade och har gjort sig påminta i tillämpningen; därför dessa rader.
2. Lagstiftningen
2.1 Sjölagskommittén (SOU 1970: 74; här förkortat Bet.)
Efter att ha prövat och avfärdat tanken att formalisera fartygsköpet efter fastighetsrättslig förebild gick sjölagskommittén in på en analys av fartygsköpet.4 Mot bakgrund av vad kommittén menade vara gängse betraktelsesätt
delade kommittén in förvärv på grund av fartygsköp i fullbordade och ofullbordade förvärv; kommittén betecknade mot samma bakgrund köparens rätt som en av köpeskillingens erläggande suspensivt villkorad rätt, vanligen kallad äganderätt, och säljarens rätt som en av samma villkor resolutivt betingad äganderätt. Förvärvet betecknades som ofullbordat så länge säljaren ännu kunde hävda äganderättsförbehåll eller hävningsrätt för att bringa köpet om intet vid utebliven betalning. Efter avlämnandet var, menade kommittén, förvärvet fullbordat om ej uttryckligt förbehåll tagits om annat.5 Kommittén betonade att innebörden av att förvärvet var ofullbordat var bl. a. att varken köpare eller säljare skulle äga att ensam överlåta, inteckna eller pantsätta fartyget;6 den behörigheten skulle således tillkomma dem i förening. Köparen skulle inte ha inskrivningsplikt för sitt ofullbordade förvärv men inskrivningsrätt.
Härefter förde kommittén in framställningen på skeppsbyggnad. Bilden komplicerades då av att varvens företrädare i kommittén av främst skattemässiga skäl reste anspråk på att varvet inte skulle behöva riskera att frånhända sig äganderätten till skeppsbygget till beställaren. På den andra sidan fann sig kommittén bunden av den internationella konvention om inskrivning av rätt till fartyg under byggnad som låg till grund för arbetet; den ansågs inte tillåta att man i nationell lag helt låste äganderätten till en av parterna i byggnadsavtalet. Resultatet blev en kompromiss.7 Kommittéförslaget försågs, i den paragraf som reglerade registreringsanmälan, med en tvingande regel om att varvet i fall av beställningsköp skulle "anses såsom ägare till bygget". Samtidigt gavs beställaren i övrigt samma rätt som andra köpare: inskrivningsrätt, sakrättsskydd på grund av inskrivning samt del i intecknings- och pantsättningslegitimationen.8 Äganderättsregelns bokstav till trots ansågs alltså beställaren egentligen vara i samma rättsläge som om hans förvärv på grund av beställningen enbart varit beroende av ett kontraktuellt äganderättsförbehåll; men kvar stod leverantörens behörighet att "såsom ägare" initiera byggets registrering, en avvikelse från det i övrigt föreslagna systemet som bar kompromissens olyckliga prägel av brytning mellan motstridiga värderingar.
2.2 Departementet (Prop. 1973: 42, här NJA II 1975)
Departementsförslaget byggde väsentligen på kommittéförslaget. Lika litet som detta formaliserade departementsförslaget skeppsköpet. Men motiven underströk att man i stället måste företaga en realitetsprövning av förekommande förvärvsvillkor för att inskrivningsförhållandena skulle kunna hållas i god överensstämmelse med äganderättsförhållandena.9 Som ett uttryck för samma ambition betecknade departementsmotiven kommittéförslagets äganderättsregel som ett "tvingande äganderättsförbehåll för varvet".10 Denna
regel flöt ej in i departementsförslaget; den utmönstrades till förmån för den avtalsfrihet som efterlysts under remissbehandlingen. Parterna borde, sade föredragande statsrådet,11 få komma överens om "äganderättsövergången" efter gottfinnande och kunna göra avtalet på den punkten verksamt mot tredje man, något som bäst kunde ske genom "inskrivning av beställarens äganderätt". I övrigt utvecklades de regler kommittén föreslagit om rättsverkan på grund av inskrivning. Beställarens tillerkändes samma inskrivningsrättsliga ställning som kommittéförslaget hade givit honom och, för det fall hans förvärv skulle vara fullbordat, ägarens fulla inskrivningsrättsliga behörighet. Termerna "äganderätt" (fullbordat förvärv) och "villkorlig äganderätt" (ofullbordat förvärv) togs in i lagtexten som sammanfattning av de obligationsrättsliga befogenheter för vilka inskrivning skulle meddelas.12
2.3 Tolkning
Jag skall först medge att lagmotiven nog i viss mån brister i sådan pedagogisk klarhet, kraft och skärpa som egentligen hade behövts. Som tekniskt medansvarig för verket, från kommittérum till riksdagsport, förebrår jag mig det.13
Emellertid bärs verket upp av tänkesätt vilka går tillbaka på de ståndpunkter i gamla tvistefrågor som doktrinen så småningom kommit fram till. Jag erinrar om att kommittén sade sig gå ut från "gängse betraktelsesätt" i sin analys av parternas ställning i fartygsköp. Tänkesätten kommer mestadels endast indirekt till uttryck, självklara som de då syntes. Själv skulle jag vilja sammanfatta dem så: (1) Varje skeppsköpekontrakt och skeppsbeställningskontrakt ger för köparen respektive beställaren redan från begynnelsen upphov till ett förvärv; detta kräver någon form av inskrivningsrättsligt beaktande.14 (2) Förvärvet är lika med kontraktets grundläggande befogenheter, dvs. att i viss ordning taga över skeppet av säljaren eller leverantören för att göra det till sitt och därigenom införliva det med sin förmögenhetsmassa. Förvärvarens rätt — vad man än kallar den — är lika med dessa befogenheter och kan inte skiljas från dem. (3)Varje kontrakt och dess villkor skall, mot den bakgrunden, tolkas efter sin egentliga innebörd, ej efter bokstaven; helt suveräna kan parterna aldrig bli i sakrätten.
Kommittéförslagets kompromiss mellan inbördes motstridiga hänsyn med avseende på äganderätten till skeppsbyggen uttrycker — och ställer i blixtbelysning — dessa tankegångar. Man bör uppmärksamma att inte ens en indispositiv lagregel som efter bokstaven lade exklusiv äganderätt till bygget i leverantörens hand hindrade att beställarens befogenheter enligt det tänkta kontraktet taxerades som (1) ett förvärv, nämligen ett ofullbordat sådant, vilket redan från början gav beställaren den ställning som skulle följa med ett dylikt förvärv. Beställarens rätt värderades alltså inte till noll från början för att senare, vid leveransen, anses öka till ett eller mer. Värderingen handlade inte om pengar och förskott eller liknande utan om kontraktsenliga befogenheter. (2) Äganderätten kunde inte skiljas från dessa befogenheter, inte ens genom indispositiv lagregel som efter bokstaven sade något annat. Och (3) sagda regel värderades lika med ett kontraktuellt äganderättsförbehåll; det
tänkta kontraktsförhållandet bedömdes efter sin egentliga innebörd, ej efter äganderättsregelns bokstav. Så är det ju för övrigt ofta i praktiken. Den som tar äganderättsförbehåll till sålt gods gör det gärna med den suggestiva men delvis overksamma formuleringen att han förbehåller sig "äganderätten" eller "full äganderätt" eller liknande.
Dessa tänkesätt bekräftades i departementsmotiven, som tillika sade rent ut att kontrakten var underkastade realitetsanalys. Den avtalsfrihet som lagstiftaren slutligen valde var frihet från "tvingande äganderättsförbehåll" i lagen. Den ger frihet att skriva kontrakten som man vill och, obunden av lagen, lägga full äganderätt i beställarens hand före leveransen. Det var den friheten — alltså med avseende på den slutliga äganderättsövergången — som striden gällde och som föredragande statsrådets nyssnämnda uttalande om parternas överenskommelse efter eget gottfinnande avsåg, något som uttalandet faktiskt självt avslöjar genom att samtidigt förutsätta inskrivning av beställarens äganderätt. Någon frihet för parterna att med rättsordningens medverkan såsom "äganderätt" hävda något annat eller mindre än samma rättsordning erkänner som sådan var aldrig på tal.15
Mot denna bakgrund vågar jag påstå, att när 14 § sjölagen reglerar två slags förvärv, det fullbordade (första stycket), som ger upphov till äganderätt, samt det ofullbordade (tredje stycket), som ger upphov till villkorlig äganderätt, så är det en uttömmande katalog över de förvärv lagen erkänner under köpe- eller beställningskontrakt; strängt taget står det att läsa i lagtexten motiven förutan. Någon annan fördelning av äganderätt under ett gällande beställningskontrakt än som ger beställaren minst villkorlig äganderätt känner sjölagen ej. Beställaren ses alltså som antingen ensamägare — om nämligen kontraktet ger honom en sådans befogenheter16 — eller också ägare i förening med leverantören så att vardera har sin villkorliga äganderätt till bygget; och detta gäller från det kontraktet blivit till, ty ett förvärv av något slag är det alltid fråga om. Däremot kan inte leverantören, med rättsordningens gillande, ensam uppträda som ägare till ett skepp som han bygger enligt beställning. Han kan det inte ens ifall uttrycklig kontraktsföreskrift skulle utpeka honom som ensamägare. Ty vad man än må mena för övrigt så borde det stå klart för var och en, som väl granskat motiven i den delen, att det skulle strida mot lagstiftningens grunder att tillägga en sådan klausul mer vittgående verkan än den tvingande äganderättsregel sjölagskommittén föreslog; och den gällde, som vi sett, inte för mer än ett vanligt äganderättsförbehåll.
Skulle alltså leverantören med stöd av beställningskontrakt (kanske med klausul som ovan) vända sig till Sjöfartsregistret för att enbart på egna vägar initiera byggets registrering m. m. anser jag att hans framställning måste avslås. Motsättningsvis följer nämligen av 33 § första stycket 3 sjölagen att han skall styrka sitt förvärv, något som — på sätt 14 § första stycket (tredje ledet) samma lag visar —17 är lika med att styrka sin rätt. Och den skall enligt 12 § tredje stycket sjölagen vara den som tillkommer rätt ägare. Men
redan kontraktet som sådant betyder att leverantören själv saknar den ställningen; han delar den med beställaren.
Denna tolkning har inte genomgående vunnit insteg i tillämpningen. Leverantören lär stundom ha erkänts som ensamägare även under beställningskontrakt.18 Några uttalanden i lagmotiven lär ha tjänat till utgångspunkt för detta. En sådan utgångspunkt lär själva ordet "avtalsfrihet" ha utgjort; jag har redan yttrat mig om det. En annan utgångspunkt lär ha varit att motiven till 12 § tredje stycket sjölagen, där det föreskrivs att det är ägaren som anmäler skepp under byggnad för registrering, såsom tänkbara ägare utpekar leverantören, beställaren eller båda i förening. Men det måste motiven — som inte bara sysselsätter sig med beställningsköp — ofrånkomligen göra. Ty leverantören kan mycket väl bygga i spekulation, oftare nu än förr, och är då ensam behörig att vinna registrering; att han dessutom kan tänkas stå i spillrorna av en hävd eller annullerad beställning och fördenskull ensam ha sådan behörighet är också sant, låt vara att det är ett annat fenomen. Vidare måste motiven räkna med fall av ren tillverkning, eller arbetsbeting, varvid beställaren är ägare utan att ens härleda sin rätt från leverantören. Och till detta kommer beställningsköpets båda äganderättsvarianter.19 Mot denna bakgrund skall för övrigt det uttalande av föredragande statsrådet läsas, vari förekommer vändningen: "det äganderättsförvärv som skeppsbyggnadsavtalet kan innefatta".20
I sitt genom departementsförslaget kompromisslösa och renodlade skick bygger registrerings- och inskrivningssystemet på att äganderättsförhållandena såvitt möjligt blir korrekt redovisade i registreringsögonblicket; åtminstone då bör registerinnehållet erbjuda ett fullständigt riktigt underlag för rättshandlingar, annars skulle t. ex. en enligt 262 § sjölagen rättsenlig pantsättning överhuvudtaget inte kunna åstadkommas ens i själva starten.21 Därefter skall registerinnehållet underhållas genom obligatorisk inskrivning av fullbordade förvärv och fakultativ inskrivning av ofullbordade. Rättsverkningarna har förmodats normalt vara tillräcklig stimulans i de senare fallen; de ofullbordade förvärven går oftare än andra om intet och därför torde det ha tett sig onödigt att föreskriva inskrivningsplikt för dem.
3. Några praktiska slutsatser
Den rättsliga situation vari beställningsköpets båda parter befinner sig så länge beställarens förvärv ännu är ofullbordat — vanligen byggnadstiden ut — innebär, som redan framgått, att de måste handla gemensamt för att råda över bygget genom överlåtelse eller pantsättning; förfogande över kontraktsrätt — som är något annat — lämnar jag därhän. Intet hindrar emellertid att kontraktet bemyndigar ena parten att rättshandla på bådas vägnar, vare sig
man i kontraktet preciserar eller inte preciserar en sådan fullmakts innehåll. Så kan exempelvis beställaren bemyndiga leverantören att pantsätta skeppsbygget för finansiering, med förbehåll att pantbrevet skall ställas till beställarens förfogande då skeppet levereras. I varje fall bör den beställare finna sådant tämligen oproblematiskt vilken egentligen inte bryr sig om ifall han har ägares ställning under byggnadstiden. Och sådana finns. Vidare kan leverantören i kontraktet bemyndiga beställaren att pantsätta skeppsbygget för att därigenom finansiera kontraktsenliga betalningar under byggnadstiden; en tänkbar ordning är då att beställarlånet betalas ut direkt till leverantören i poster som motsvarar nyssnämnda terminsbetalningar. Och de parter som inte vill reglera dessa förfoganden i kontraktet står ju fria att göra det vid sidan om.
Med dessa exempel har jag velat illustrera att det ej är någon teknisk nödvändighet att ena parten tilläggs exklusiv äganderätt till beställt skepp under byggnadstiden, åtminstone inte med hänsyn till pantsättningsbehov. Att någon av dem skulle behöva stå fri att överlåta skeppsbygget till annan, finner jag inte troligt; behovet kan i varje fall inte, typiskt sett, te sig behjärtansvärt för andra parten.
Men en komplikation lär ha mött i samband med svensk statsbeställning av skepp vid svenskt varv. Staten pantsätter inte sin egendom; den torde för övrigt åtnjuta exekutionsrättslig immunitet inför sina egna myndigheter. Men det beställda skeppet kan under byggnadstiden behöva utnyttjas som säkerhet för finansieringslån eller för bankgaranti till staten som kontraktssäkerhet. Inför detta lär staten tveka. Men om man antager att beställningen bara ger upphov till ett ofullbordat förvärv, behöver staten enligt min mening egentligen inte tveka. Vad som pantsätts är ju skeppsbygget. Och medan vardera parten kontraktsenligt har villkorlig äganderätt därtill, är det ingendera som själv äger bygget; den villkorliga äganderätten torde för övrigt alls ej kunna pantsättas.22 Beställande statsmyndighet borde, syns det mig, lugnt kunna bemyndiga leverantören att för tiden intill leverans pantsätta bygget på parternas gemensamma vägnar; i mån av behov borde upphandlingsreglerna jämkas så att förfarandet blir odiskutabelt lovligt. Med det färdigbyggda och levererade skeppet förhåller det sig naturligtvis på annat sätt. Det är statsegendom. Detsamma gäller bygget, ifall kontraktet skulle lägga full äganderätt i statens hand från början.
Skeppsbyggnadsregistrering och tillhörande inskrivning är förenade med vittgående rättsverkningar och det är följaktligen angeläget att registerinnehållet inte blir missvisande. Staten svarar inte bara enligt 3 kap. skadeståndslagen för att registret håller skälig standard utan står också ansvar enligt regler i 15 kap. sjölagen för vissa skador som vållas av godtrosförvärv på grund av registerinnehållet. Det är enligt 18 § sjölagen verkligheten som gäller, även om alltså godtrosförvärv (enligt 20 eller 269 § sjölagen) kan korrigera verkligheten. Eftersom det har hänt att leverantören ensam vunnit registrering och inskrivning under beställningskontrakt, vill jag kort peka på några konsekvenser av dylik skeppsbyggnadsregistrering, som jag alltså menar vara oriktig.
Beställaren går miste om borgenärs- och omsättningsskydd för sitt förvärv på grund av beställningen, i vart fall tills det blir dags att avregistera eller överföra skeppet till skeppsregistret; träder han då fram som ägare och initierar åtgärden, vinner han sakrättsskydd i den ronden.23 Levereras skeppet såsom icke-kommersiellt statsskepp, vinner staten sakrättsskydd genom leveransen som sådan. Statsskepp av det slaget kan nämligen också förvärvas under allmänt lösörerättsliga regler.24
Den uteblivna inskrivningen och därmed uteblivet sakrättsskydd drabbar också beställarens borgenärer. Dessa kan nämligen i det läget inte — som både sjölag25 och utsökningslag26 förutsätter — effektivt taga kontraktsrätten i anspråk som förmögenhetstillgång i beställarens hand. Utan inskrivning och sakrättsskydd är den villkorliga äganderätten litet värd som exekutionsobjekt. Utan inskrivning av denna rätt blir utmätningen ej antecknad i skeppsbyggnadsregistret och följaktligen ej heller beaktad som inteckningshinder. Och även om borgenärerna skulle förmå konkursförvaltare eller — med stöd av blivande utsökningsbalk27 — kronofogdemyndighet att söka inskrivning på beställarens vägnar, kan de knappast räkna med framgång hos en myndighetsom redan, på grundval av samma kontrakt, valt att skriva in leverantören såsom ensamägare och således ej erkänner beställarens villkorliga äganderätt. Sålunda förblir bygget i leverantörens förmögenhet och därmed — beställarrätten till trots — en oinskränkt tillgång för leverantörens borgenärer.
Beställaren kommer att stå utom registerlegitimationen att förfoga över skeppsbygget.28 Det oaktat skall borgenär som godtar skeppsbyggnadshypotek ställt av leverantören — vilken registret legitimerar därtill — sannolikt finna sig sakna panträtt. Rimligen var beställningen honom inte helt obekant och han hade i så fall tillräcklig utgångspunkt för att kunna skönja rättsläget; rättsvillfarelse duger ej som god tro. Skulle han emellertid verkligen kunna åberopa god tro, kan beställaren lida rättsförlust t. ex. emedan pantvillkoren går ut över honom. Rättsförlust kan, som nämnts, också beställarens borgenärer lida. I slutänden väntar här möjligen skadeståndskrav mot staten på den ena eller den andra grunden; jag avstår från att ställa prognos på hur framgångsrika dylika krav kunde bli.
Ifall tredje man skulle, i förlitan på registerinnehållet, med leverantören inlåta sig på förvärv av skeppet eller andel däri, blir problemen accentuerade av att dylikt förfogande inte bara skulle sakna rättsordningens gillande utan också — till skillnad från pantsättningen — sakna varje stöd av partsviljan sådan denna manifesterats genom beställningskontraktet. Leverantörens registerlegitimation blir således i det avseendet också i djupaste mening missvisande.
4. Reservationer
Vad jag nu har behandlat, och vad lagförarbetena uppehåller sig vid, är beställning av bestämt och identifierbart skepp, vilket är det vanliga beställ-
ningsfallet; kontrakten brukar noga identifiera skeppet med byggnadsnummer, dimensioner, prestanda osv. För dessa fall anser jag mig ha lett i bevis att leverantören ej under ett bestående beställningskontrakt har laga anspråk på att rättsordningen skall — för de ändamål inskrivningsrätten tillgodoser — erkänna honom som ensamägare till det beställda skeppet. Skulle beställningen emellertid ej avse bestämt skepp, kommer hela frågeställningen i annat läge. Då torde läget i själva verket vara det att leverantören kan på egen hand för registrering m. m. anmäla ett skepp som han har under byggnad helt i egen regi och spekulation, visserligen angenämt stödd av en beställning som upplyser honom om vilka förväntningar han skall infria för att få leverera.
Det är klart att min framställning och lagtolkning står och faller med att det är beställarens köparrätt29 — i dess väsentligheter — som lagen rubricerar äganderätt (villkorlig eller ej) och att äganderätten därför inte kan skiljas från kontraktsrätten; det är kontraktsbefogenheterna som givit upphov till rubriken äganderätt, inte tvärtom. Kanske var det skada att lagen alls valde äganderättsterminologin, suggestivt laddad som den är. Men den var behändig i relation till sådant som överlåtelse och pantsättning.
Menar man sig emellertid verkligen kunna skilja äganderätt och köparrätt åt — och väl faktiskt därigenom ur kontraktet extrahera det Hessler kallat en mystisk klump30 — står saken annorledes. Det gör den också, ifall man menar sig kunna från köparrätten skilja de sakrättsliga befogenheter lagen förenat med densamma och lägga dem i leverantörens hand; till synes mindre klump men väsentligen samma verkan. Enligt min mening skulle dylikt ge parterna frihet att disponera över byggets förmögenhetsmässiga hemvist på ett sätt som vore oförenligt med den realitetsprövning av kontraktsförhållandet som lagstiftaren — uppenbarligen i tredje mans intresse — uttryckligen förutsatt, och oförenligt även med lagens grunder i övrigt. Jag påstär att förarbetena inte, lika litet som lagen själv, stöder antagandet att parterna skulle stå så suveräna i sakrättsligt avseende. Jag betvivlar, på skäl som jag tangerat ovan, att nationen behöver ge dem sådan suveränitet med de manipulativa möjligheter den rymmer. Det bör ej förbises att leverantören, och med honom hans borgenärer, är väl skyddad vare sig han har del i äganderätten eller helt frånhänt sig den; i det senare fallet har han nämligen högt prioriterad retentionsrätt i bygget. Men beställaren och dennes borgenärer är, som jag antytt, i annat läge.31
Skulle jag mot min förmodan misstaga mig rörande parternas behov av suveränitet, syns det mig snarare vara genom lagstiftning än genom tillämpning som behovet bör tillgodoses. Ty problem rörande säljares och köpares inbördes rätt till godset, i dess obligationsrättsliga och sakrättsliga aspekter, bör behandlas generellt och helst inte partikulärt för sjörätten. Och det är möjligt — för att inte säga troligt — att en dylikt suveränitet kräver jämkningar i det mönster lagstiftningen nu bildar, vävt med inskrivningsrätt som varp och exekutionsrätt som inslag.
5. Tillägg
Sedan artikeln skrevs har Svea hovrätt, i det dit fullföljda registreringsärende not 18 ovan syftar på, godtagit sådan skeppsbyggnadsregistrering som jag påstår vara oriktig.32 Beslutet synes vara dikterat i avtalsfrihetens namn och rymmer bl. a. citat av det motivuttalande jag citerat i not 18. Härefter får nu Sjöfartsregistret rätta sig.33 Ty klaganden hade ingen motpart som kunde föra saken under högsta domstolens prövning. Utom ärendet, och utom andra sådana ärenden, finns emellertid gott om presumtiva motparter. Och de kan komma att göra sig påminta. Registrering och inskrivning konstituerar nämligen, som redan framgått,34 i princip inte materiell rätt. Tredje man kan angripa det rättsläge skeppsbyggnadsregistret utvisar och med stöd därav företagna rättshandlingar, t. ex. genom att i leverantörens konkurs vägra godkända konkurrerande borgenärs anspråk på panträtt på grund av leverantörens upplåtelse; jfr vidare under 3 ovan. Ingen min läsare torde tvivla på att jag för min del ger honom god utsikt till framgång, åtminstone ifall han driver saken till högsta domstolen. Det var skada att frågan inte kunde föras dit denna gång. Ty trots 18 § sjölagen hade nog ett högsta domstolens beslut i ärendet givit osäkra praktiker, på ömse sidor om Sjöfartsregistrets disk, det säkra rättesnöre (klargörande eller rättsgestaltande) som de nu saknar. Priset hade väl varit överkomligt. Det kan nu komma att kräva lång tid, och högt pris, innan ett nytt rättesnöre är tvinnat och klart. Till dess bör den, som vill slippa vara med och betala priset eller vill bespara andra den erfarenheten, hålla sig till det redan färdigtvinnade och fullt tjänliga rättesnöre som sjölagen erbjuder honom. Det är spänt från 14 § tredje stycket över lagens övriga rum rörande rätt till skepp och dess lydelse är denna:
Den som förvärvat skepp eller skeppsbygge under villkor, som innefattar äganderättsförbehåll eller är att jämställa därmed, är berättigad till inskrivning av sin villkorliga äganderätt. —
Med dessa nyckelord besvarar lagen själv artikelrubrikens fråga — direkt och motsättningsvis — så att den som beställt skepp under villkor, som innefattar äganderättsförbehåll, i kraft av beställningsköpet har villkorlig äganderätt till skeppet medan leverantören är bevarad vid vad som återstår (jfr paragrafens fjärde stycke). Något annat rättesnöre än lagens egna ord behövs sålunda inte; både motiv och doktrin kan till nöds undvaras. Och ett rättesnöre av högre valör står ej att få.
Christer Rune