Några reflexioner om hövlighet vid kommunikation mellan myndigheter och enskilda

 

Stig Nystrand har i en trevlig artikel "Skiss till standard för hövlighetsterminologi" i SvJT 1979 s. 229—230 tagit upp frågan om det inte ur hövlighetssynpunkt vore rimligt att inlagor till vissa myndigheter bör (som tidigare — innan jämlikhetstendenserna slagit igenom) avslutas med en hövlighetsfras: vördsamt till hovrätt och likställda, hörsamt till Regering, HD och RR samt underdånigst till Konungen eller Drottningen — till övriga myndigheter skulle det vara nog med datum. Nystrand uttalar, att det vore av synnerligt värde att få kollegers synpunkter på formerna för hövlighet i tiden.
    Nog tycker jag att, tyvärr, hövlighet över huvud taget är stadd på avskrivning, men denna tendens synes dock i rättsliga sammanhang inte ha varit särskilt accentuerad — och knappast i den rättssökande allmänhetens inlagor till myndigheterna. I sistnämnda avseende må emellertid inte utan tillfredsställelse noteras, att utvecklingen inte helt skall fördömas när det nu har gått därhän, att endast långt i fjärran skymtas fraser (i bästa Falstaff Fakir-stil) som "Dyraste Majestät, vid Eder fot djärves jag i underdånighet framräcka denna min ödmjuka supplik"; ett simpelt datum som avslutning på en inlaga är rejälare. Och vad beträffar adresseringen får det väl anses som en unik och svår förlöpning, när en inlaga till Skånska hovrätten ställts till "Den härskande klassens lydiga redskap"(Hovrättens dom den 17/12 1969, B 218/69).
    Jag har sålunda svårt att finna entusiasm för Nystrands förslag att använda termerna "vördsamt" och "hörsamt"; sistnämnda ord har jag tidigare ej mött som avslutning på en inlaga, och det torde vara svårt att propagera för dess accepterande. Att skriva "underdånigst" till Konungen eller Drottningen må väl vara god ordning, men den officiella prägeln är väl ej så ofta aktuell med hänsyn till monarkens nuvarande status.
    Nystrands aversion mot dagens synsätt på hövlighetsterminologin föranleder honom att framhålla, att den ej bottnar i ålderdomligt synsätt; han är ej överårig (nyligen 50). Detta må föranleda mig att deklarera att jag är avsevärt äldre. Och nog är jag alltjämt fångad i ålderdomliga föreställningar om iakttagande av hövlighet, men jag kan, som sagt, ändå ej hålla helt med om den av Nystrand föreslagna hövlighetsterminologin.
    Däremot menar jag, att det nog kan vara anledning att på andra punkter ställa sig främmande till den rådande ordningen i fråga om hövlighet vid kommunikation mellan myndigheter och den rättssökande allmänheten eller i andra rättsliga sammanhang. Ur jämlikhetssynpunkt är ju tendensen den, att titlarna skall försvinna. Må vara, men varför skall också yrkestiteln bannlysas? Den har väl egentligen inte med jämlikhet att göra; en befattningshavare är den han är, hur man än ser på saken. Och jag vill gärna bekänna, att när jag läste Nystrands artikel visste jag inte vem Nystrand var; det tog en stund att få en identifikation. SvJT:s redaktion anger emellertid inte i tidskriften titeln på författare, som har

 

lämnat bidrag till tidskriften, och är förvisso ej ensam om denna modell (men exempelvis i TSA och SvSkt anges titeln). Jag tycker emellertid att det på sitt sätt hade varit hövligast, icke minst mot den intresserade läsekretsen, att titlarna blev utsatta.
    Vad jag nu sagt ligger kanske vid sidan om ämnet och må hänföras till adiafora. Men i fråga om slopandet av titlar i en del andra fall ligger det sämre till. I stämningar och andra inlagor till myndigheter anges i regel ej parternas yrkestitlar. Och myndigheters beslut expedieras ofta utan angivande av beslutfattarnas yrkestitel. Visserligen är referaten i NJA tillfredsställande i detta hänseende och visserligen anger exempelvis hovrätterna regelmässigt i sina domar vilka som har deltagit i målens avgörande med angivande av vederbörandes befattning, men vid korrespondens med vissa myndigheter är det närmast regel, att en myndighetsperson ej anger sin funktion. Och nog är det ofta otillfredsställande för den enskilde att ej få närmare besked om dem med vilka han har eller har haft att göra.
    Även vid muntlig kommunikation med myndigheter är det otillfredsställande — och enligt min mening ohövligt — att vederbörande befattningshavare vid exempelvis presentation i telefon blott säger sitt namn och inte anger sin funktion.
    Sedan må det kanske vara skäl att erinra om att hövlighet i äldre tid ej alltid var utmärkande för myndigheterna själva. Och alltjämt hänger exempelvis en snorkighet med i resolutionsformuleringarna. De hålls regelmässigt i gammal stil; rytandet avspeglas i deras innehåll: "Ni skall inom 8 dagar efter denna handlings emottagande etc.". Vore det inte ur hövlighetssynpunkt på sin plats med en något mjukare formulering? Här kommer jag inte med något nytt. För den intresserade må hänvisas till en notis "Nordens fransmän" i TSA 1951 s. 146. Redan då påtalades rytandet. Det är stor skillnad mellan franska myndigheters älskvärda formuleringar och vad vi rör oss med. Är inte detta något att tänka på?
    Jag är emellertid glad att Nystrand med sin artikel gav mig ett incitament att skriva ned mina reflexioner om hövlighet och därmed lätta mitt hjärta, ehuru väl vad vi talar om nog borde vara — för att använda Nystrands expressiva ord — "hjärtslitande adiafora".

Wilh. Penser