Arbetskraftens fria rörlighet inom de Europeiska Gemenskaperna
Av jur. dr JOACHIM NELHANS
1. Inledning
De Europeiska Gemenskaperna (EG) är den sammanfattande beteckningen för en supranationell organisation1, vilken på grundval av tre internationella avtal förenar nio västeuropeiska stater2. Avtalen är 1951 års s. k. Montan-avtal samt de båda s. k. Romavtalen från år 1957 om Europeiska Ekonomiska Gemenskapen (EEC) och avtalet om Europeiska Atomgemenskapen (Euratom). Syftet med överenskommelserna är att befordra den ekonomiska och sociala utvecklingen i de avtalsslutande staterna. Detta syfte har ansetts kunna uppnås bäst genom bildandet av en tullunion.
Organisationens målsättning kommer till uttryck i art. 2 EEC-avtalet. Det heter däri att Gemenskapen har till uppgift att
"genom upprättandet av en gemensam marknad och genom ett gradvis närmande av medlemsstaternas ekonomiska politik främja en harmonisk utveckling av den ekonomiska verksamheten inom Gemenskapen som helhet, en fortgående och balanserad expansion, en ökad stabilitet, en allt snabbare höjning av levnadsstandarden samt närmare förbindelser mellan de stater som den förenar".3
För att uppnå den i art. 2 angivna målsättningen preciseras i art. 3 under elva punkter de medel som anses erforderliga härför. I den första punkten anges ett sådant medel vara tillskapandet av en europeisk socialfond i syfte att förbättra arbetstagarnas sysselsättningsmöjligheter och att bidraga till en höjning av deras levnadsstandard.
Arbetstagarnas sociala säkerhet, standardstegringen och arbetskraftens förbättrade sysselsättning är således endast några — om än inte oväsentliga — förutsättningar för uppnåendet av organisationens mål. Men de är inga mål i sig.
Grundidén i den i de västliga industristaterna rådande ekonomiska ordningen är att arbetskraften skall följa kapitalet. Arbetskraftens rörlig-
het anses därför vara en förutsättning för industristaternas vidare utveckling. Arbetskraftens rörlighet är således också en förutsättning för den fulla sysselsättning som eftersträvas av arbetstagarsidan.
Dessa idéer ligger till grund för EG:s politik. Denna syftar inte till att åstadkomma en gemensam arbetsmarknad enligt den modell som utformats i 1954 års nordiska konvention. Bestämmelserna om arbetskraftens fria rörlighet inom EG intar inte någon framträdande plats i avtalsdokumenten. Det måste därför ytterligare betonas att arbetstagarnas fria rörlighet endast är ett led i förverkligandet av idén om en ekonomisk gemenskap.
I bakgrunden skymtar dessutom en politisk idé: ett ekonomiskt starkt Västeuropa utgör ett skydd mot infiltration från den socialistiska planekonomin såsom den praktiseras i de östeuropeiska staterna. De västeuropeiska staterna kan dessutom också genom EG motverka amerikanska hegemonisträvanden.
2. Avtalsbestämmelserna
Arbetskraftens fria rörlighet har fått sin legala förankring i EEC-avtalets del 2 avd. 3 under rubriken "Den fria rörligheten för personer, tjänster och kapital". Redan rubriceringen ger en klar värdesättning av den fria rörligheten liksom även de fåtaliga bestämmelser som ägnas åt institutet. I kap. 1 under rubriken "Arbetskraften" lämnas därefter närmare bestämmelser i art. 48—51.
Art. 48 är en ramföreskrift. Den drar dessutom upp de yttersta tidsgränserna, inom vilka arbetskraftens fria rörlighet skall var genomförd. Den skall vara "genomförd senast vid övergångsperiodens utgång". Enligt art. 8 skall den gemensamma marknaden upprättas stegvis under en övergångsperiod av tolv år uppdelad i tre etapper om vardera fyra år.
Art. 48 föreskriver också ett diskrimineringsförbud. Den fria rörligheten — så snart den är genomförd — utesluter nämligen "varje på nationalitet grundad diskriminering mellan arbetstagarna i medlemsstaterna såvitt gäller sysselsättning, lön och andra arbetsvillkor".
Diskrimineringsförbudet är dock inget absolut påbud att behandla alla arbetstagare från medlemsstaterna lika. Ty rätten till arbetskraftens fria rörlighet har sina "begränsningar som motiveras av hänsyn till allmän ordning, allmän säkerhet och folkhälsa". Dessutom medger avtalet endast "att söka faktiskt erbjudna anställningar".
Beträffande betydelsen av inskränkningen av den fria rörligheten under hänvisning till allmän ordning hänvisas till avsnitt 3 nedan. Begränsningen till faktiskt erbjudna anställningar uppfattades till en början så att endast sådana anställningar som av arbetsgivare direkt erbjudits medborgare i andra medlemsstater skulle få sökas. Endast med dessa förbehåll får arbetstagarna från medlemsstaterna "fritt förflytta sig inom medlemsstatens område" och där "uppehålla sig ... för att inneha anställning ...". Sedan dessa förutsättningar är uppfyllda kommer de "lagar, förordningar och administrativa föreskrifter som gälla för anställning av inhemska arbetstagare" att också tillämpas på medborgare från medlemsstaterna.
Den arbetstagare som vill åberopa rätten till fri rörlighet måste kunna förete ett dokument som styrker hans anställning hos en arbetsgivare i en
medlemsstat. Han måste också kunna dokumentera sitt medborgarskap i någon EG-stat. Därefter kan arbetstagaren begära att uppehållstillstånd beviljas honom i arbetslandet. Uppehållstillståndet är dock inte knutet till det första dokumenterade anställningsavtalet. När anställningen upphör får EG-medborgaren "kvarstanna inom medlemsstatens område ... på villkor som skola fastställas av kommissionen i tillämpningsföreskrifter". Se härtill under avsnitt 9 nedan.
Art. 49 föreskriver att Rådet skall utfärda tillämpningsförordningar för att gradvis genomföra arbetskraftens fria rörlighet. Hänsyn skall därvid tas till arbetsmarknadspolitiska krav med beaktande av utbud och efterfrågan och en "utjämning därav under förhållanden som utesluta allvarliga risker för levnadsstandard och sysselsättningsnivå i olika områden och industrier".
Den övergångstid inom vilken den fria rörligheten skall vara genomförd för arbetstagarna i medlemsstaterna är, som redan nämnt, densamma som gäller för genomförandet av den gemensamma marknaden överhuvudtaget, nämligen tolv år. Emellertid har den fria rörligheten i full omfattning genomförts redan före utgången av denna tidsfrist. Det skedde genom Rådets förordning den 15 oktober 1968 nr 1612/68. Rådets första tillämpningsförordning hade antagits 1961, och denna avlöstes redan 1964 av en liberalare förordning nr 38.
Samtidigt med förordningen 1612/68 trädde också Rådets riktlinje 68/360 i kraft. Denna medförde att hittills gällande begränsningar för arbetstagarna och deras familjer att inresa och uppehålla sig på medlemsstaternas territorium upphävdes.
Rådets förordning 1612/68 innehåller i många avseenden liberalare bestämmelser än rambestämmelserna i art. 48 EEC-avtalet. Därmed torde också en ändrad syn på värdet av arbetskraftens fria rörlighet för Gemenskapens konsolidering ha gjort sig gällande. I förordningens ingress heter det nämligen bl. a.: "Den fria rörligheten är en fundamental rättighet för arbetstagarna och deras familjer ..." och "ett av medlen" för att höja arbetstagarnas arbets- och livsvillkor, "varvid samtidigt medlemsstaternas ekonomiska behov tillgodoses".
Denna uppfattning torde vidare komma till uttryck i förordningens art. 1 första st. vari föreskrivs: "Varje medborgare i en medlemsstat äger, oberoende av sin bosättningsort, anta och utöva lönad verksamhet inom en medlemsstats territorium i överensstämmelse med de rätts- och förvaltningsföreskrifter som gäller för medlemsstatens arbetstagare". Art. 48 EEC-avtalet medger som bekant denna rätt endast för "faktiskt erbjudna anställningar".
De inhemska arbetstagarna har därmed förlorat företrädesrätten. Därav följer också att en arbetstagarna från en medlemsstat endast kan åberopa arbetslandets legala föreskrifter gentemot arbetstagare från tredje land.
Detta framgår klart av art. 1 andra st.: "Han kan särskilt på en annan medlemsstats territorium med samma företräde som en medborgare i denna stat konkurrera om erbjudna arbetstillfällen." Därav följer bl. a. också att arbetslöshet i en medlemsstat inte får vara ett hinder för en annan
medlemsstats medborgare att söka arbete. En arbetssökande skall själv avgöra om han trots arbetsbrist vill inrangera sig bland arbetssökande. Av bestämmelsen följer också att en arbetstagare från en annan medlemsstat när arbetsbrist uppkommer endast får sägas upp enligt de regler som gäller på arbetsmarknaden för den inhemske arbetstagaren, och aldrig för att bereda arbete åt arbetslandets medborgare.4
En arbetstagare från annan medlemsstat får följdaktligen inte hindras från att inresa i medlemsstaten under hänvisning till arbetsbristen. Det betyder å andra sidan inte att medlemsstaternas medborgare fritt kan förflytta sig mellan de olika medlemsstaternas territorier och obegränsat kan upphålla sig där. Genom upprättandet av EG har nämligen inte passgränserna raserats. Inte heller har kravet på uppehållstillstånd upphört att gälla. EG har endast blivit en tullunion. Se vidare till denna fråga under avsnitt 6 och 9 nedan.
3. Arbetskraftens fria rörlighet och ordre public
I alla rättssystem i icke-socialistiska stater ingår regler som med ett förenklat uttryck kallas för "allmän ordning", på franska ordre public. Redan i avsnitt 2 har hänvisats till att rätten till den fria rörligheten begränsas med "hänsyn till allmän ordning, allmän säkerhet och folkhälsa". Denna begränsning gäller enligt art. 48 tredje st. EEC-avtalet. Begreppet ordre public tolkas olika i EG:s medlemsstater.
I det latinska rättsområdet, således i Frankrike och Italien, förstås med ordre public samtliga författningsföreskrifter som utfärdats i det allmännas intresse, medan enligt den tyska uppfattningen endast offentliga intressen skall skyddas.5
Svårigheten att rätt tolka ordre public-begreppet torde ligga däri att begreppet övertagits från civilrätten, närmare bestämt från den internationella privaträtten eller kollisionsrätten. Doktrinen befattar sig som bekant med kollisioner mellan olika nationella civilrättsliga normer med avseende på relationer mellan olika rättssubjekt. Innebörden av begreppet ordre public har för svenskt vidkommande kommit till uttryck på ett klart och entydigt sätt i 1 kap. 12 § lagen 5 mars 1937 om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo: "Bestämmelse i utländsk lag som är uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen här i riket må ej här vinna tillämpning". I ljuset av denna begreppsbestämning torde det vara ogörligt att begagna sig av samma begrepp i offentligrättsligt sammanhang.
När en medlemsstat vill åberopa bestämmelsen i art. 48 tredje st. är det ju fråga om att göra gällande statens suveränitet utan hänsynstagande till om rättssäkerheten blir kränkt genom att arbetstagarens fria rörlighet i visst konkret fall blir inskränkt.
Det torde dock inte råda något tvivel om att den i varje medlemsstat rådande rättsuppfattningen skall vara bestämmande för hur begreppet ordre public bör tillämpas med avseende på arbetskraftens fria rörlighet.
Den svenska översättningen av avtalstextens franska uttryck "ordre public" med "allmän ordning" är dock vilseledande. Den kan framkalla intrycket att EG:s suveränitet inom lagstiftningsområdet för arbetskraftens fria rörlighet är begränsad. Så torde dock inte vara fallet. Tvärtom har ju en inskränkning av medlemsstaternas suveränitet till förmån för EG varit avsedd på arbetsmarknadens område. I den franska texten talas för övrigt om "limitations justifiées", vilket kan översättas med "begränsningar som kan rättfärdigas". Begränsningar som står i strid med EG:s målsättning torde inte kunna rättfärdigas. Därför står inte heller tillämpningen av ordre public-klausulen på ekonomiska grunder i överensstämmelse med EG:s målsättning och den förbjudes också i Rådets riktlinje 64/221.
I detta sammanhang bör hänvisas till att vissa tecken tyder på uppkomsten av en "ordre public commun" eller "ordre public européen". En sådan ordre public, när den en gång blir allmänt accepterad inom EG, kan komma att bidra till en ytterligare förstärkning av EG:s suveränitet gentemot medlemsstaterna.6
4. Diskrimineringsförbudet
Diskrimineringsförbudet är ett av EEC-avtalets centrala rättsinstitut. Det har intagits under avtalets principer i art. 7: "Inom detta fördrags tilllämpningsområde och med beaktande av dess särskilda bestämmelser är varje form av diskriminering grundad på nationalitetsskäl förbjuden." Motsvarande förbud förekommer också i andra sammanhang i EEC-avtalet. I fråga om förbudet att diskriminera arbetstagare från andra medlemsstater heter det i art. 48 andra st.: "Arbetskraftens fria rörlighet skall innebära avskaffandet av varje på nationalitet grundad diskriminering mellan arbetstagarna i medlemsstaterna såvitt gäller sysselsättning, lön och övriga arbetsvillkor."7
Förbudet riktar sig i första hand till statsmakterna i medlemsstaterna. De skall se till att existerande rätts- och förvaltningsföreskrifter som riktar sig mot utländska arbetstagare inte tillämpas på arbetstagare från medlemsstaterna. Också arbetsdomstolar skall förklara enskilda tjänsteavtal eller kollektivavtal för ogiltiga, om de strider mot EEC-avtalets ordalydelse och andemening.
Diskrimineringsförbudet motsvaras också av ett påbud, nämligen ett påbud till lika behandling. Påbudet riktar sig såväl till myndigheter som till parterna på arbetsmarknaden. Påbudet får emellertid inte uppfattas som en uppmaning till "likriktning" av rättsförhållanden i medlemsstaterna. Emellertid har begreppet "harmonisering" introducerats, varigenom ett närmande av medlemsstaternas rättsuppfattning och rättstilllämpning eftersträvas.
Diskrimineringsförbudet är således ett påbud att behandla lika rättsfakta lika, såvitt avser arbetstagarna inom EG och deras arbetsvillkor i de olika medlemsstaterna.
Som redan påpekats är EEC-avtalet inte konsekvent i sitt förbud. Redan i den centrala bestämmelsen i art. 48 är förbudet genombrutet genom arbetstagarnas rätt i medlemsstaterna "att söka faktiskt erbjudna anställningar". Denna diskriminering har undanröjts först i och med förordningen 1612/68 .
5. Den fria rörlighetens rättssubjekt
Att inte varje arbetstagare som är sysselsatt i en medlemsstat kan åberopa rätten till den fria rörligheten inom annan medlemsstats territorium framgår entydigt först av Rådets förordning 1612/68. Art. 48 talar helt allmänt om "arbetstagarna i medlemsstaterna". I art. 1 i förordningen preciseras däremot vem som verkligen skall komma i åtnjutande av rättigheterna.
Det är "varje medborgare i en medlemsstat". Vem som är medborgare i medlemsstaten avgörs i varje enskilt fall på grundval av medlemsstatens lagar och övriga författningar.
Därav följer att medborgare i tredje land som är arbetstagare i en medlemsstat och har arbetstillstånd där eller är befriad från innehav av arbetstillstånd inte har rätt att arbeta i annan medlemsstat utan arbetstillstånd.
Denna restriktion gäller också för statslösa personer och flyktingar enligt Rådets deklaration den 25 mars 1964 nr 64/305. Det heter däri att flyktingarnas situation inte kan regleras inom ramen för art. 48 och 49 EEC-avtalet.8
6. Innebörden av den fria rörligheten
Förordningen 1612/68, som avslutar övergångsperioden och gör den fria rörligheten till en fullt genomförd princip inom Gemenskapen, inleds med följande deklaration:
"Principen att alla arbetstagare inom Gemenskapen skall behandlas lika innebär att samtliga medborgare i medlemsstaterna tillförsäkras samma företräde till anställningar som de inländska arbetstagarna."
Den fria rörligheten beskrivs ytterligare i art. 1 första st.:
"Varje medborgare i en medlemsstat äger oberoende av sin bosättning anta och utöva en avlönad verksamhet inom en annan medlemsstats territorium i enlighet med där gällande rätts- och förvaltningsföreskrifter."
Vid tidpunkten för genomförandet av principen om den fria rörligheten rådde stor brist på arbetskraft inom olika medlemsstater i Gemenskapen. Någon större konkurrens om arbetsplatser mellan arbetstagarna från medlemsstaterna och de inländska arbetstagarna fanns knappast. Konkurrensen uppkom först i och med den ekonomiska krisen, som började i mitten av 70-talet.
Den på den svenska arbetsmarknaden rådande och lagfästa principen om turordningen vid uppsägning och permittering på grund av arbetsbrist existerar inte i EG:s olika medlemsstater. Arbetsgivarna har där alltjämt rätt "att fritt antaga och avskeda arbetare" för att begagna sig av Svenska Arbetsgivareföreningens stadgebestämmelse i § 32 (tidigare § 23).
Denna arbetsgivarens rätt leder i praktiken till att en arbetstagare från en medlemsstat inte kan konkurrera på samma villkor som den inhemske arbetstagaren.
Arbetstagaren från en medlemsstat får emellertid inte hindras från att inresa i en annan medlemsstat för att där söka arbete och, om han blir arbetslös, att där på nytt söka arbete. Vid den första inresan får han uppehålla sig utan uppehållstillstånd i den andra medlemsstaten under tre månader enligt en protokollsanteckning till Rådets riktlinje 68/360. Om han under denna tid inte har funnit ett arbete kan han uppmanas att åter lämna landet. Han får avlägsnas från medlemsstatens territorium redan före utgången av tremånadsfristen om han under denna tid erhållit understöd från de sociala myndigheterna. Denna rigorösa tolkning av protokollsanteckningen stöder sig på ett utlåtande av kommissionen.9 Avsikten med denna tolkning är tydligen att man vill förhindra att arbetslösheten exporteras från den ena medlemsstaten till den andra.
Har den arbetssökande lyckats skaffa sig en anställning, så skall han under föreläggande av arbetsgivarintyg och pass beviljas uppehållstillstånd.
Detta har en giltighetstid av fem år och kan förnyas. Se vidare under avsnitt 9 nedan. Arbetstillstånd som den arbetssökande enligt bestämmelserna i de båda äldre förordningarna var skyldig att ansöka om är inte längre erforderligt. Kortare uppehållstillstånd än för fem år skall beviljas om anställningen är avsedd att vara kortare tid.
7. Språkfrågan
Kunskap i arbetslandets språk är en av de viktigaste förutsättningarna för att den fria rörligheten skall kunna fungera på ett tillfredsställande sätt.
Frågan berör såväl arbetstagaren själv som också företaget som anställer honom. Språket är det yttre kommunikationsmedlet på arbetsplatsen.
Dess inlärning är en förutsättning för den sociala integrationen.
Frånvaron av språkkunskaper får givetvis inte utgöra ett hinder för en anställning. Art. 3 första st. förordningen 1612/68 föreskriver därför också att rätts- och förvaltningsföreskrifter som är avsedda att inskränka utlänningars möjligheter att ta anställning inte får tillämpas på medborgare i medlemsstater. Därav följer att en arbetsgivare inte får göra anställningen beroende av arbetstagarens språkkunskaper.10
Det finns inga rekommendationer eller föreskrifter av Rådet om hur språkproblemet på bästa sättet skall kunna lösas. I detta avseende kan medlemsstaterna fritt vidta erforderliga åtgärder och införa föreskrifter som reglerar frågan. Så har emellertid hittills inte skett. Den språklag som Belgien antagit avser endast att ordna upp landets interna problem som aktualiserats till följd av landets tvåspråkighet.
8. Likhetspåbudet på arbetsplatsen
Art. 2 förordningen 1612/68 förbjuder arbetsgivaren att utforma anställningserbjudandet till arbetstagare från medlemsstat på annat sätt än till de inhemska arbetstagarna. Art. 4 förbjuder en numerär begränsning av arbetstagare från medlemsstat. Det förra förbudet innebär bl. a. att kollektivavtal måste tillämpas på alla arbetstagare oavsett nationalitet. Det senare förbudet tillåter inte heller fackliga krav på begränsning av andelen arbetstagare från medlemsstater i förhållande till inhemska arbetstagare, inte ens om antalet arbetstagare från medlemsstater skulle överstiga antalet arbetstagare bland arbetslandets egna medborgare.
Denna tolkning torde framgå av art. 7 fjärde st. förordningen 1612/68 som förklarar för ogiltiga samtliga bestämmelser i kollektiv- och enskilda anställningsavtal som tillåter sämre villkor i fråga om anställning, löner och övriga villkor för arbetstagare från medlemsstater än för arbetslandets egna arbetstagare. Därav följer emellertid inte att anställningsavtal som ingås på sämre villkor är overksamma, d. v. s. att ett anställningsavtal inte ingåtts alls. De ogiltiga villkoren ersättes i stället av sådana som gäller för de inhemska arbetstagarna.
I övrigt föreskrivs i art. 7 andra st. samma beskattningsregler och sociala förmåner för samtliga arbetstagare.
I nära sammanhang med art. 4 står bestämmelsen i art. 8 som ger arbetstagare från medlemsstat rätt att tillhöra facklig organisation och där utöva aktiva och passiva rättigheter. Detta innebär bl. a. att en arbetstagare från medlemsstat kan bli vald till facklig representant och att han som sådan inte bara representerar de utländska arbetstagarna utan samtliga arbetstagare inom företaget.
Denna bestämmelse efterlevs emellertid inte i Frankrike, där arbetslagen (code de travail) i kap. II art. 4 uttryckligen förbjuder utlänning att bli medlem i en fackförenings styrelse (participer à l'administration ou àla direction d'un syndicat). Enligt en lag från 1968 är representationen i driftsråden förbehållen franska medborgare, såvida inte ömsesidighet avtalats.11 Invändningar mot att lagen diskriminerar arbetstagare från medlemsstater har tillbakavisats under hänvisning till bestämmelsen i art. 48 fjärde st. EEC-avtalet, där det föreskrivs att rätten till den fria rörligheten inte kan åberopas för anställning i offentlig tjänst. En medlem i de franska driftsråden anses utöva offentligrättsliga funktioner.
9. Rätten att kvarstanna i arbetslandet sedan anställningsavtalet upphört
Här måste skiljas mellan arbetstagare som alltjämt befinner sig i en ålder då de kan utföra arbete och sådana som uppnått pensionsåldern.
Genom förordningen 1251/70 har kommissionen reglerat arbetstagarnas rätt att kvarstanna i annan medlemsstat sedan anställningen upphört. Denna reglering avser dock endast "arbetstagare som uppnått slutet av sitt aktiva arbetsliv". I en protokollsanteckning till förordningen heter det att arbetstagaren måste tillförsäkras rätten "att stanna kvar i den medlemsstat där han har sin bostad, så snart hans anställning upphört i och med att han uppnår pensionsåldern eller blir permanent arbetsoförmögen". Arbetstagaren "måste också ges tillräcklig tid för att kunna bestämma sig för var han slutgiltigt vill bosätta sig".
Rätten görs dock beroende av vissa villkor som måste vara uppfyllda. Arbetstagaren måste ha varaktigt vistats i medlemsstaten under minst tre år och innehaft anställning under minst tolv månader innan han uppnått pensionsåldern. Dessa villkor skall dock inte gälla, om arbetsoförmågan beror på yrkesskada vilken medför rätt till ersättning som "helt eller delvis skall utges av medlemsstatens försäkringsorgan".
De nämnda villkoren kan över huvud taget inte åberopas om arbetstagaren är gift med en medborgare i den medlemsstat där han har anställning eller med en person som tidigare varit medborgare där. (Detta gäller bl. a. kvinnor som genom giftermål förvärvat mannens medborgarskap och samtidigt förlorat sitt eget.)
Arbetstagarens familjemedlemmar har samma bosättningsrätt som arbetstagaren och behåller denna rätt efter arbetstagarens död.
Begreppet "varaktigt uppehåll" får sitt innehåll genom varje medlemsstats egna författningar. Tillfällig frånvaro från annat medlemsland under högst tre månader och värnpliktstjänstgöring inverkar emellertid aldrig på "varaktigheten".
Sedan rätten till ständig bosättning har uppkommit har arbetstagaren möjlighet att under en period av två år begagna sig av denna rätt. Har han emellertid bestämt sig för att avstå från denna rätt, således att lämna arbetslandet efter uppnådd pensionsålder, så är detta beslut definitivt
och utesluter en framtida bosättning under åberopande av bestämmelserna om rätten till den fria rörligheten.
Beslutet gäller också för familjemedlemmarna. Dessa förvärvar emellertid en egen rätt så snart arbetstagaren begagnat sig av sin rätt att permanent bosätta sig i medlemsstaten. Rätten är således inte längre knuten till arbetstagarens rätt.
Arbetstagarens rätt att kvarstanna i medlemsstaten medan han befinner sig i arbetsduglig ålder framgår först och främst av art. 48 andra st. EEC-avtalet. Han får stanna i medlemsstaten under villkor som kommissionen skall fastställa genom förordning. Detta skedde genom Rådets riktlinje 68/360 art. 7.
Uppehållstillstånd som arbetstagaren erhåller automatiskt på grund av arbetsgivarintyg upphör inte att gälla om arbetstagaren blir uppsagd eller själv säger upp sin anställning. Tillståndet kan dock återkallas om arbetstagaren blir "frivilligt" arbetslös. Återkallelsen skall emellertid inte ske förrän efter tre månader sedan arbetstagaren förlorat sin anställning genom eget förvållande utan att under denna tid ha skaffat sig annan anställning. I praktiken är denna rätt också beroende på arbetstagarens möjlighet att försörja sig och sin familj. Om han erhåller arbetslöshetsunderstöd inverkar detta inte på uppehållstillståndet. Annorlunda förhåller det sig om han tar socialhjälp i anspråk. Som påpekats i avsnitt 6 utgör detta förhållande alltid en grund för att avlägsna arbetstagaren.
Uppehållstillståndet skall enligt art. 4 förordningen 1612/68 beviljas för fem år. Det skall utan vidare förlängas enligt samma artikel. Tiden för förlängningen har dock inte angetts. Det torde emellertid inte råda något tvivel om att varje förlängning skall gälla för ytterligare fem år.
Rätten att kvarstanna i arbetslandet under inte självförvållad arbetslöshet är också beroende av längden av den sammanlagda anställningstiden i medlemsstaten. Om arbetslösheten har varat i tolv månader kan första förlängningen av uppehållstillståndet begränsas till kortare tid än fem år. Förlängningen av uppehållstillståndet får dock aldrig ske för mindre än tolv månader. Skulle en arbetstagare bli arbetslös på nytt har han anspråk på en normal förlängning av fem år, eftersom art. 7 andra st. endast talar om begränsning av den första förlängningen.
Arbetslöshet som är en följd av strejk eller lockout bör inte bedömas annorlunda än oförvållad arbetslöshet med avseende på förlängningen av uppehållstillståndet. Denna tolkning torde stå i överensstämmelse med andan i art. 7 fjärde st. förordningen 1612/68, enligt vilken kollektivavtals- och övriga anställningsvillkor är ogiltiga "för den händelse de innebär diskriminering eller möjliggör diskriminering av arbetstagare som är medborgare i andra medlemsstater".
Däremot torde arbetslöshet som följer på en "vild" strejk i princip kunna bedömas som självförvållad arbetslöshet med de konsekvenser för förnyat uppehållstillstånd som ovan nämnts.
Deltagande i yrkesomskolning skall inte anses som arbetslöshet. Enligt art. 7 tredje st. har arbetstagaren rätt att deltaga i sådana kurser.
10. Integreringen av EG:s medborgare
EG:s målsättning att genomföra en fullständig rörlighet för den europeiska arbetskraften kan endast uppnås genom en integrering av arbetstagarna såväl på arbetsplatserna som även i övrigt i samhället. Om arbetsplatsintegrering har talats i avsnitt 8.
För att också kunna uppnå en integrering utanför arbetsplatsen erfordras att arbetstagaren i första hand kan anvisas en lämplig bostad. Den bör ge honom möjlighet att leva tillsammans med sin familj. Redan i den första förordningen som följde på art. 48 EEC-avtalet gjorde man en arbetstagares rätt att arbeta i annan medlemsstat beroende av att han fick disponera en bostad som motsvarade hans "normala behov". I art. 10 tredje st. förordningen 1612/68 preciseras detta med "att arbetstagaren kan för sin familj förfoga över en bostad som motsvarar den standard inhemska arbetstagare kan göra anspråk på". Även i detta hänseende gäller alltså ett diskrimineringsförbud.
Det betyder att myndigheterna i arbetslandet skall se till att arbetstagare från annan medlemsstat hindras från att bosätta sig i slumområden eller i speciella kvarter och stadsdelar, som kan medföra uppkomst av gettobildningar.
Arbetstagarens familj har alltid rätt att flytta till arbetslandet. Man vill således befrämja familjesammanföringen. Till familjen räknas i första hand make/maka och barn som inte uppnått myndighetsåldern 21 år. Utöver denna åldersgräns för barnen gäller samma rätt för barn som befinner sig i skol- och yrkesutbildning och som försörjes av arbetstagaren. Om föräldrar och far- eller morföräldrar till arbetstagaren och hans make/maka är beroende av arbetstagaren för sitt uppehälle är de också berättigade att bosätta sig i arbetslandet.
Arbetstagarens make/maka är berättigad att i arbetslandet anta arbete i anställningsförhållande. Detta gäller också för omyndiga barn. Övriga familjemedlemmar har inte denna rätt. Arbetstagarens barn har också rätt att "delta i den allmänna skolutbildningen och i lärlings- och yrkesutbildningen" (art. 12).
För familjesammanföringen är det av stor betydelse att denna inte gör halt vid gränsen för medborgarskapet. Även om arbetstagarens familjemedlem inte är medborgare i en medlemsstat, så har denne rätt att bosätta sig i arbetslandet tillsammans med arbetstagaren. Denna rätt är emellertid derivativ, ingen utlänningens egen rätt, och upphör när arbetstagaren mister sin egen rätt att vistas i arbetslandet.
Familjemedlemmen erhåller, sedan han dokumenterat familjeanknytningen, uppehållstillstånd för samma tid som arbetstagaren.
11. Arbetsmarknadsmyndigheternas uppgifter
Enligt art. 49 EEC-avtalet skall arbetskraftens fria rörlighet befordras "genom att inrätta ett system ägnat att sammanföra utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden och att underlätta en utjämning därav under förhållanden som utesluter allvarliga risker för levnadsstandard och sysselsättningsnivå i olika områden och industrier".
För att uppnå denna målsättning har man förbehållit sig en närmare reglering senare. Det torde vara uteslutet att målsättningen är den fulla sysselsättningen, vilken eftersträvas på den nordiska arbetsmarknaden. Den fulla sysselsättningen ingår ju inte i den liberala marknadskonceptionen som de Europeiska Gemenskaperna bygger på. Den liberala marknadsekonomin kalkylerar tvärtom med en arbetskraftsreservoar, varigenom en ekonomisk utjämning kan nås och som kan — enligt ordalagen i den franska avtalstexten — "faciliter l'équilibre".
Arbetsförmedlingsorganisationer i varje medlemsstat skall medverka vid genomförandet av den fria rörligheten. Arbetsmarknadsmyndigheter skall samarbeta, dock endast på toppnivå. Europeiska arbetsförmedlingsbyråer är inte planerade.12
För att uppnå bästa möjliga samarbete har särskilda informationsorgan skapats som skall förmedla förfrågningar och anställningserbjudanden. Noggrant dokumenterade och lämpliga ansökningar skall vidarebefordras till arbetsmarknadsmyndighet i annan medlemsstat som anmält öppna arbetsplatser. "Dessa ansökningar underställes arbetsgivarna för en tidsperiod av 18 dagar på samma villkor som för inhemska arbetssökande i förhållande till medborgare i tredje land" (art. 16 förordningen 1612/68).
Denna bestämmelse är betydelsefull i det avseendet att arbetskraftens fria rörlighet mellan medlemsstaterna avgränsas mot arbetskraftserbjudanden från tredje länder. Det är här fråga om ytterligare ett diskrimineringsförbud. Det bör emellertid observeras att förbudet inte skall leda till preferering av arbetstagare från medlemsstater i allmänhet i förhållande till sådana från tredje land. Det är således här inte fråga om någon mest-gynnad-nations-klausul. Tvärtom: skulle en arbetssökande från tredje land ha bättre meriter än den inhemske arbetssökanden, så kan arbetstagare från annan medlemsstat inte åberopa diskrimineringsförbudet. Han kan ju göra gällande endast samma rättigheter som den inhemske arbetstagaren.
I art. 16 tredje st. har dessutom intagits en detaljerad katalog genom vilken den fria rörligheten begränsas genom kravet från den "fria arbetsmarknaden". Arbetskraft som inte förmedlas av arbetsmarknadsorganisationer utan där arbetsgivaren genom eget initiativ anställer arbetstagare berörs inte av bestämmelserna. Arbetsmarknadens behov skall nämligen inte bli beroende av myndigheternas medverkan.13
Art. 48 EEC-avtalet medger dessutom endast "att söka faktiskt erbjudna anställningar". Varken här eller i förordningarna föreskrivs således skyldighet att anmäla lediga platser till arbetsmarknadsorganisationer och att begagna sig av deras medverkan. EEC-avtalets avsikt har aldrig varit att utveckla något slags "dirigism". En sådan skulle direkt motverka principerna om en liberal marknadsekonomi. Begreppet "faktiskt" (på franska "effectivement") har införts för att förebygga planlös och ohämmad invandring, således för att förhindra att arbetslösheten exporteras mellan medlemsstaterna.14
Titel III i förordningen 1612/68 tar sikte på reglerande åtgärder för att befordra jämvikten på arbetsmarknaden. I art. 19 andra st. föreskrivs: "Medlemsstaterna och Kommissionen prövar alla möjligheter för att tillsätta erbjudna anställningar med medborgare från medlemsstaterna för att åstadkomma jämvikt mellan anställningserbjudanden och arbetsutbud inom Gemenskapen." Av denna anledning skall medlemsstaterna och Kommissionen två gånger årligen analysera "resultaten av verksamheten inom ramen för sammanföringen och utjämningen av anbud och efterfrågan av anställningar inom Gemenskapen, antalet sysselsatta medborgare från medlemsstaterna ...".
Bestämmelsen i art. 19 och följande artiklar — vilka syftar till åtgärder på arbetsmarknaden och motåtgärder (art. 20) samt upprättandet av en Europeisk Koordinationsbyrå (art. 21 och 22) — har varit av ringa praktisk betydelse vid tiden för EEC-avtalets tillkomst. Migrationsrörelserna mellan medlemsstaterna var obetydliga. Under denna period kunde endast en av medlemsstaterna uppvisa överskott på arbetskraft, nämligen Italien. Landets tilltagande industrialisering under 60-talet föranledde en betydande reemigration av italienska arbetare som måste ersättas genom värvning i tredje land. Den sedan mitten av 70-talet rådande ekonomiska recessionen, som medfört en omfattande arbetslöshet inom de Europeiska Gemenskaperna, liksom i andra industristater, har givetvis inte bidragit till att befordra arbetskraftens fria rörlighet.