GUNNAR LJUNG. Hovrätt i Väster. Tillkomst och första verksamhetstid. Sthlm 1981. Norstedts. 224 s.
Boken vari förf. skildrar Göteborgshovrättens tillkomsthistoria utgör ett imponerande resultat av en mångårig forskarmöda. Det är en livfull, väldokumenterad skildring som också speglar viktiga delar av vår svenska historia och inte minst Göteborgs historia. Inledningsvis får man veta att Göteborgs stadvar på tal i de skäl som Gustaf II Adolf åberopade till stöd för tillskapandet av landets första hovrätt Svea hovrätt 1614. Göteborgshovrättens moderhovrätt Göta hovrätt tillkom 1634. Som fader har på goda grunder utpekats nya rättegångsbalken som trädde i kraft samtidigt som Göteborgshovrätten började fungera eller med ingången av år 1948.
De spörsmål som emellanåt uppkommit om hovrättstillhörighet för olika västsvenska län eller delar därav har erhållit en tämligen ingående behandling. Det gäller särskilt Halland och Värmland. Slutresultatet blev att hovrätten i sin begynnelse som domkrets fick Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län. Tre divisioner eller avdelningar lyckades hovrätten slutligen få, fast det från många håll hävdats att domkretsen borde klaras med två
avdelningar och att endast om Värmland tillfördes hovrätten tre vore av nöden. Det blev först för tiden fr. o. m. 1963 som Värmland kom att tillhöra hovrätten för Västra Sverige.
Avsevärt utrymme har i boken beretts frågor om hovrättshusets placering, utformning och utsmyckning. Förf. har genom sin hovrättstjänstgöring och genom personlig bekantskap med många av de agerande på nära håll kunnat följa händelseförloppet och debatten. Här har förf. låtit det förflutna porla fram i otadlig kronologisk ordning. Beskrivningen har lättats upp med talrika inslag av tidningspressens synpunkter och kommentarer.
Slottsarkitekten Hakon Ahlberg utförde ritningarna till hovrättsbyggnaden som efter många om och men fick sin slutliga placering invid Näckrosdammen. Målsättningen, angiven av bl. a. presidenterna Bendz och Romberg, lydde: "En byggnad för en nyinrättad överdomstol, vilken byggnad givetvis borde beräknas bestå för århundraden, måste få en med hänsyn till dess höga ändamål värdig utformning och i fråga om lokalutrymmet m. m. bli fullt ändamålsenlig och kunna tillfredsställande fylla även framtida behov." Byggnaden kom att betraktas som ett av sin upphovsmans mest representativa arbeten men också som "ett ganska vackert litet komplex som inte kommer att störa allt för mycket". De skilda ting som för att med förf. tala ålderdomligt språk skulle tjäna Kongl. Rätten till behörig zirat har föranlett vitsordet att hovrättens inredning varit imponerande ur modern synpunkt och bland det finaste Göteborg kunde visa upp av inredningskonst.
Presidenten Holger Elliot i hovrätten för Övre Norrland hade den 30 juni 1947 blivit utnämnd till president i hovrätten för Västra Sverige fr. o. m den 1 januari 1948. Han började sin nya verksamhet i Göteborg redan i november 1947 då han igångsatte ett intensivt arbete för att fullständiga och bemanna hovrättsbygget. Personalförteckningen upptog såvitt gällde ledamöter å ordinarie stat en president, två lagmän, nio hovrättsråd och tre ordinarie assessorer. Presidenten skulle vara ordförande å egen avdelning. Alla domare utom en kom från Göta hovrätt.
Den 24 oktober 1947 tillsattes de bägge lagmännen. En kom från söder, Hugo Wickström som varit president i de blandade domstolarna i Egypten, och en norrifrån, Manne Zuhr, som var lagman i Umeåhovrätten. Bendz och Elliot hade erhållit i uppdrag att söka åstadkomma ett gemensamt förslag om hur dömande personal skulle tillskiftas de båda hovrätterna så att dessa såvitt möjligt blev likvärdiga i skilda hänseenden bl. a. med hänsyn till befordringsutsikter.
Då Göta hovrätts höstsession den 19 decenber 1947 avslutades uttalade Bendz till de bortdragande befattningshavarna den gamla hovrättens erkänsla och tack för den tid de verkat i dess tjänst samt önskade dem alla att de måtte till sin nya hovrätt taga med sig den anda av plikttrohet i arbetet och god kollegialitet som han alltid funnit råda inom Göta hovrätt. Enligt Ljungs framställning fungerade de sammanbragta domarna utmärkt väl trots alla initialsvårigheter som föranleddes av det ofärdiga bygget, där enligt förf., som själv var med, Celsius under ett par månaders tid bet duktigt i knutarna. "Som allmänt omdöme om denna tid må sägas att Elliots förväntan att alla skulle ta det med gott humör blev hörsammad fullt ut och mer än så. Det rådde något av den frimodiga nybyggarandan hos utvandrarna Karl Oskar och Kristina när de hade att fresta en oviss framtid västeröver."
En exposé över invigningshögtidligheterna den 9 oktober 1948 har för förf.
utgjort en naturlig slutpunkt. Berättelsen härom utgör en nöjsam läsning. Elliots högtidstal, där han gjorde en snabb skiss av domsområdets karakteristiska liv och befolkningens kynne, bedömdes allmänt som ett vältalighetsprov av rang och gick hem såväl hos åhörarna som i skilda sammanhang i pressen. Högsta domstolens ordförande justitierådet Axel Afzelius erinrade om Axel Oxenstiernas ord den gången han å sin konungs vägnar invigde vår äldsta hovrätt: "Intet är gudomligare intet mera konungsligt än att döma." Säkerligen gladde det Afzelius, säger förf., att kunna anställa betraktelser över dessa ord av Oxenstierna vilka pappa Ivar, presidenten i Svea hovrätt, på sin tid erinrat om i sitt högtidstal vid nämnda hovrätts 300-årsjubileum.
Retspræsidenten Carl Bang, som representerade Vestre Landsret, betygade att den svenska rättegångsreformen i allt väsentligt skapat överensstämmelse mellan svensk och dansk rätt på ett viktigt rättsområde. Han önskade att hovrättens domare måtte lyckas fylla den förnämliga hovrättsbyggnaden med livets friskhet och visdomens värme.
Efter läsning av Gunnar Ljungs vederhäftiga framställning måste man få det bestämda intrycket att Göteborgshovrätten startat under mycket gynnsamma auspicier och att högt ställda förväntningar borde gå i uppfyllelse. En förväntan som i varje fall redan definitivt grusats är den att man åstadkommiten byggnad som skulle tillfredsställande fylla även framtida behov. Hovrätten arbetar för närvarande med sex avdelningar därav en presidentavdelning och två sexmannaavdelningar och den nye presidenten, den sjätte i ordningen, finner det mycket svårt att med denna organisation tillfredsställande bemästra det stigande målantalet. 1963 togs den första annexbyggnaden i anspråk, Kanoldska villan, den s.k. Domvillan, och 1976 den andra, SKF-villan.
Hur gick det med den goda kollegialitet som Bendz alltid funnit råda inom Göta hovrätt? Av de ursprungliga lagmännen avgick den ene redan 1949 och den andre 1952. Bristande trivsel med arbetsförhållandena torde i båda fallen ha varit den väsentliga orsaken till fanflykten. Hur gick det med befordringsutsikterna? På den efter Wickström lediga lagmanstjänsten aspirerade de tre vice ordförandena, samtliga födda år 1900, alla särpräglade individualister med långvarig hovrättstjänstgöring men ingen eller mycket ofullständig revisionstjänst bakom sig. Elliot stödde en, som var juris doktor. Utnämnd blev emellertid en häradshövding från mellan-Sverige. Eftersom denne var äldre än vice ordförandena accepterades han till nöds. Det gjorde emellertid inte den yngre häradshövding från Norrland som fick efterträda Zuhr. Härom säger Elliot i sina memoarer (s. 311): "Men den senare gången tog det — med förlov sagt — hus i helsike. En ohelig vrede som snarare bort vända sig mot justitieministern än mot mig bemäktigade sig de tre. Och en av dem — den minst balanserade — gjorde hos JK en anmälan om vissa förhållanden i hovrätten som rörde min och den år 1949 utnämnde lagmannens tjänst."
Motsättningarna i hovrätten blev efter detta så svårartade att Elliot redan 1953 nödgades lämna sin tjänst. Därefter fick den äldste vice ordföranden en domsaga, juris doktorn blev ordförande på en för sådant ändamål tillskapad fyrmannaavdelning och den minst balanserade blev vice ordförande på presidentavdelning, en befattning som endast till namnet skilde sig från lagmanstjänsten. Därmed var friden, åtminstone för tillfället, återställd och den period i hovrättens historia som går under benämningen "Stora Ofreden" avslutad.
Den dåliga organisation och den underhaltiga teknik som idag kännetecknar hovrättsarbetet leder sitt ursprung från de svårigheter som uppstod när
den nya rättegångsordningen skulle börja tillämpas. Av ekonomiska skäl kunde detta mästerverk av landets skickligaste jurister inte fullföljas att omfatta domstolsorganisationen. För hovrätternas vidkommande fick man nöja sig med att tillskapa tre nya hovrätter samt att byta ut divisionsordförandena mot lagmän. Lagmännen skulle ha erfarenhet av muntliga förhandlingar, vilket hovrättsråden saknade. De gamla vice ordförandena kunde inte komma i fråga som lagmän. För att kompensera de förbigångna vice ordförandena föreskrevs eller rättare sagt föreslogs att vice ordföranden skulle få ungefär en fjärdedel av ordförandeskapet jämte skäligen reducerad rotel. Detta föga övertänkta förslag blev upptakten till alla organisatoriska svårigheter som hovrätten sedermera fått brottas med. Förslaget ledde genast till att vice ordföranden gjorde anspråk på ordförandeskap på alla målen på den egna roteln med rätt till ledighet från viss del av referentskapet. Lagmannen blev hänvisad till tre rotlar eller samma antal som ordföranden på en fyrmannaavdelning hade. Det innebar att varje domare fick minst dubbelt så mycket tid för enskilt arbete som för gemensamt. Effekten blev blygsam, 60—70 mål per rotel avverkades, 50 mål per ledamot. Det blev samma låga effekt på femmannaavdelningar som på fyrmannaavdelningar om man beaktar vice ordförandenas lagstadgade och förvisso utnyttjade rätt till ledighet från referentskapet.
Här vill jag passa på att fösa tresitsens gåta. På en fyrmannaavdelning som årligen avverkar 200 mål deltar alla ledamöterna i gemensamt arbete 121/2 timmar i veckan och avverkar fem mål. Inför man tresits måste ordföranden fortfarande sitta 12 1/2 timmar i veckan men ledamöterna endast omkring 8. Någon ökning av effekten kan det inte bli fråga om, endast om ett överförande av ledamöternas arbetstid från den gemensamma till den enskilda sektorn. Förhållandet blir likartat om tresits införs på en femmanna- eller sexmannaavdelning. Med ett blygsamt målantal på rotlarna kan effekten bibehållas trots den onaturliga arbetsfördelning som tresitsen framtvingar, men har man att avverka 100 mål per rotel och uppnå en effekt av 80 mål per ledamot, då fungerar inte tresitsen längre, inte heller fyrmannaavdelning eller sexmannaavdelning. Då vill det andra takter till.
Erfarenheten har utvisat att ordförandeskapet på en femmannaavdelning bör uppdelas så att ordföranden erhåller 7/8 och vice ordföranden 1/8. Vice ordföranden skall inte ha mer ordförandeskap än att han kan fullgöra detta utan att behöva kompensation på den egna roteln. Därför bör i lagmannens andel ingå alla stora mål och alla tingsområdesmål. För att uppnå full effekt, 100 mål per rotel, erfordras att ordföranden använder mer än hälften av sin arbetstid (22 timmar i veckan genomsnittligt) i gemensamt arbete. För ledamöterna blir det då något mindre än hälften (19 timmar i veckan). Lagmannen liksom ledamöterna bör vara beredda att i samband med stora mål och tingsresor koncentrera det gemensamma arbetet så att en hel arbetsvecka huvudsakligen kan komma att bestå av gemensamt arbete. Genom denna fördelning uppnår man att hälften av avdelningens samlade arbetstimmar (200 per vecka) förläggs till den gemensamma, målproducerande sektorn. Om man vet att ett riksmedelmål kräver 2,5 timmar gemensamt arbete av ett domarkollegium (på 3, 4 eller 5 ledamöter) kan man räkna ut att avdelningen har en genomsnittlig arbetsvecka på 25 timmar och producerar 10 mål iveckan, 400 per år, 80 mål per ledamot.
De femmannaavdelningar som började sin verksamhet i Göteborg 1948
hade c:a 16 timmar gemensam arbetsvecka, som delades lika (13 timmar per ledamot). Endast 1/3 av avdelningens samlade arbete var förlagd till den gemensamma sektorn. Resultatet kunde inte gärna bli mycket mer än 50 mål per ledamot.
Det är alldeles klart att den nya hovrättens arbetsschema utvecklats i anslutning till gamla rutiner från moderhovrätten då alla mål avgjordes på handlingarna. Då satt man fyra dagar i veckan mellan kl. 10 och 14 och sysslade med föredragningar och återställningar av mål. Divisionsordföranden, utan rotel, satt hela tiden 16 timmar, under det att ledamöterna, tre hovrättsråd och en assessor — där äldsta hovrättsrådet som vice ordförande inträdde vid förfall för ordföranden — var och en med egen rotel i tur och ordning hade en hemdag i veckan. Alltså 12 timmar gemensamt arbete i veckan.
En fortsatt existens av föråldrade, i institutioner konserverade vanor och former långt efter det att betingelserna för dem försvunnit och ibland till och med sedan deras fortsatta existens blivit skadlig och farlig kallar socialpsykologerna kulturens eftersläpning (S. I. Hayakawa, Vårt språk och vår värld, s.226). Ett vackrare exempel på sådan eftersläpning och på institutionernas tröghetslag torde svårligen kunna framvisas.
Ytterligare en komplikation måste i detta sammanhang beröras. Det gäller presidentens dömande verksamhet. Presidenten skulle vara ordförande på en avdelning där annan ordinarie ordförande inte fanns. Om hans dömande verksamhet föreskrevs att den skulle motsvara endast omkring hälften av lagmannens med rätt till ytterligare begränsning om andra presidentuppgifter krävde det. Att på grundval av dessa bestämmelser ordna ett meningsfullt ordförandeskap för presidenten är inte lätt och har heller inte lyckats i Göteborgshovrätten. Ordföranden på en avdelning måste tydligtvis ha mer ordförandeskap än vice ordföranden eller minst hälften (ordföranden 1/2, vice ordföranden 2/5 och tredje mannen 1/10). Då ett ordförandeskap i dagens läge torde omfatta mellan 350 och 400 mål skulle detta innebära att presidenten finge sitta på närmare 200 mål eller lika många som hovrättens första lagmän förfogade över. Även om presidenten skulle sitta på 100 mål kan han inte på grundval av detta målantal etablera något ordförandeskap. Vice ordföranden måste få betydligt fler mål och följaktligen bli den verklige ordföranden på avdelningen. Med en formell tolkning av gällande bestämmelser kan presidenten redovisa sitt fögderi med betydligt mindre än 100 mål och det är väl också vad som vanligen skett, eftersom presidenten är hänvisad till en enda avdelning och denna avdelning måste kunna fortgående fungera oberoende av presidentens mera sporadiska insatser. Presidentavdelningens funktion blir dock inte tillfredsställande eftersom den måste få en klenare sammansättning än lagmansavdelningarna och presidentens medverkan är ägnad att medföra mer omak än gagn.
De återkommande kraven på en lagman på presidentavdelningen har aldrig varit särskilt högljudda, beroende på att man vid bifall skulle gå miste om en närmast likvärdig tjänst som hovrätten själv kunde tillsätta efter samma anciennitetsprincip som härskade i de gamla hovrätterna. Och vad skulle man göra med presidenten?
Ljung skriver i samband med redogörelse för en motion vid 1856 — 1858 års riksdagar om hovrättsutbrytning vilken omfattade riket i dess helhet och upptog nio hovrätter: "I dåtida och många senare diskussioner i hithörande
ämne var indragning av hovrätternas presidentämbeten en älsklingsidé. Kunde högsta domstolen klara sig utan president borde också hovrätten kunna det."
Det är bra om vice ordföranden efter långvarig, väl vitsordad tjänstgöring blir upphöjd till lagman på en avdelning i sin egen hovrätt där han blir den till levnadsåren äldste; men det är mycket illa om landets åtråvärdaste domartjänst skulle få den minsta anstrykning av belöningsämbete (Stig Strömholm, Sverige 1972, s. 364).
Göteborgshovrättens första verksamhetstid fördystrades av uppslitande tvister kring lagmanstjänsten och presidentämbetet, tvister som numera avklingat men inte slutligen bilagts. Den senare perioden, under vilken verksamheten fördubblats och komplicerats genom att Värmland tillförts hovrätten, karakteriseras av strävandena att under hänsynstagande till domarnas nedärvda arbetsvanor effektivera hovrättsarbetet. Men det är en annan historia.
Gunnar Ljungs framställning är välgörande fri från all polemik. När det gäller Holger Elliots kontroversiella memoarbok Ur en domares liv, som i många hänseenden berör samma saker som Ljung avhandlar, har Ljung utan att vara polemisk givit en något annan, vänligare nyanserad bild. Ljung har under sin långa verksamhet i hovrätten varit en stötte pelare och glädjespridare av sällsynt slag. När Ljung 1967 gav ut boken Rättens tjänare och ögontjänare, kunde man, som skett i inledningen till Olaus Magnus Historia om de nordiska folken, uttala förvissningen att boken kommer att lämna en stor förnöjelse i läsarens håg. Det kanske man inte vågar göra beträffande föreliggande verk. Här är det mera stöttepelaren än glädjespridaren som kommer till tals. Men man kan uttala den förhoppningen att de som har den påträngande uppgiften att bringa reda i hovrätternas organisations- och arbetsfrågor skall finna mycket värdefullt att hämta ur Gunnar Ljungs gedigna framställning av Göteborgshovrättens tillkomsthistoria.
Einar Holm