Skiljeförfarande i internationella affärstvister — några utvecklingstendenser

 

Av jur. kand. SIGVARD JARVIN, General Counsel vid Internationella Handelskammarens skiljedomstol i Paris

 

 

Inledning
Under de senaste åren har en intensiv aktivitet ägt rum inom området för lösande av internationella affärstvister medelst skiljeförfarande. Förenta Nationernas kommission för internationell handelsrätt (UNCITRAL) har utvecklat ett reglemente för skiljeförfaranden. Regionala centra för slitande av affärstvister genom skiljeförfarande har bildats litet varstans i världen, och fler kommer till i en ökande takt. Efter hand som skiljeförfarandet blir mer känt och anlitat av tvistande parter, kommer också vissa av dessa svagheter i jämförelse med domstolsförfarande i dagen. Sådana svagheter föranleder omprövning av bestående skiljedomsregler och -lagar och leder utvecklingen i nya banor.
    Inför Internationella Handelskammarens (ICCs) skiljedomstols 60 årsjubileum 1983 kan det vara på sin plats att försöka ge en överblick över dagsläget med särskild tonvikt på utvecklingstendenserna på det internationella området. Det är syftet med denna artikel, som behandlar såväl skiljeförfarande som därmed besläktade förfaranden för lösande av affärstvister. Början görs med förlikningsinstitutet.

 

 

Förliknings- kontra skiljeförfarande
Förlikningsförfarande har till syfte att, såsom beteckningen anger, förlika parter genom att dessa träffar överenskommelse om villkor förbiläggandet av en konflikt. Den träffade förlikningen fullföljs genom att parterna frivilligt utför vad de åtagit sig i överenskommelsen. Tvångsmedel står ej till förfogande för verkställigheten. Förlikningsförfarandet blir i normalfallet lika litet känt för utomstående som skiljeförfarandet, den träffade uppgörelsen blir vanligen inte föremål för "dom" eller annan officiell bekräftelse på det uppnådda förhandlingsresultatet utan behandlas som andra affärsavtal vars detaljer företaget inte offentliggör. Förlikningsförfaranden uppställer inga formkrav, uppnådda överenskommelser behöver inte träffas skriftli-

 

430 Sigvard Jarvingen, förhandlingar kräver inte medverkan av utomstående, och förfarandet är således ytterligt flexibelt.
    ICC-domstolens1 reglemente innehåller regler för såväl förliknings som skiljeförfarande (ICC publ. No 291 på engelska, franska, tyska, spanska. En fri översättning av reglementet till svenska finns i professor Lars Hjerners kommentar till ICC-reglementet i Internationella Handelskammarens förliknings- och skiljedomsregler, Stockholm 1981).
    Innan tvistande parter som, trots att en tvist föreligger, önskar bevara fortsatta affärsrelationer inleder skilje- eller domstolsförfarande, torde de alltid ha försökt lösa sitt mellanhavande genom förlikningsförsök. Vissa tvistande, t. ex. suveräna stater eller statsägda bolag, torde aldrig gå längre än till förlikningsförfarande av det skälet att de inte önskar underkasta sig någon jurisdiktion av vad slag det vara må, med undantag för det egna landets judiciella organ.
    Av anförda skäl är det svårt att få en uppfattning om utbredningen av förlikningsförfaranden och om huruvida de ökar eller minskar i antal för lösande av internationella affärskonflikter. Mätare av utvecklingen finns dock i de fall förlikningsförfaranden äger rum under medverkan av utomstående, t. ex. en tredje person, en "mediator" eller en institution.
    En av förmodligen många institutioner på detta område är ICCs förlikningskommission, vars verksamhetsområde finns definierat som ett inledande avsnitt i skiljedomstolens reglemente. Enligt stadgarna skall en förlikningsnämnd bestående av tre personer utses av ICCs president. Två av förlikningsmännen skall vara av samma nationalitet som parterna och den tredje, vilken är ordförande, av en tredje nationalitet. Sedan förlikningsnämnden tagit del av parternas inlagor och eventuellt hållit förhandling i parternas närvaro, framlägger förlikningsnämnden ett förlikningsförslag. Om parterna godtar förslaget upprättar förlikningsnämnden ett protokoll vilket undertecknas av nämnden. Om parterna däremot inte enas, står det dem fritt att hänskjuta tvisten till skiljeförfarande eller — om parterna inte avtalat härom — till traditionellt domstolsförfarande.
    Utvecklingen på detta område av ICCs aktiviteter är — till skillnad från andra, för vilka skall redogöras nedan — snarare stagnerande än accelererande. Endast ett fåtal förfrågningar om anlitande av förlik-

 

1 I denna artikel används genomgående förkortningar av engelskspråkiga beteckningar på berörda organ (t. ex. ICC för International Chamber of Commerce och UNCITRAL för United Nations Commission for International Trade Law) enär dessa beteckningarär bättre kända i Sverige än de franska motsvarigheterna. 

Skiljeförfarande 431ningsinstitutet har noterats under de senaste åren. Vad är orsaken till denna utveckling och vad kan man förvänta sig framöver? En möjlig förklaring är att ICCs förlikningsförfarande är föga känt. Denna teori motsäges av att förlikningsförfarandet finns intaget i samma publikation som skiljedomsreglementet och är placerat framför detsamma, varför den som läser skiljedomsreglementet torde bli varse dess existens och kunna dra sig det till minnes nästa gång han eller hon står inför en tänkbar tvist.
    En troligare orsak är att parterna själva prövar möjligheterna till förlikning genom egna försök och därför inte anser att ett ytterligare försök inför tredje person skulle ha utsikt till framgång. Bättre då, resonerar kanske parterna, att inte ödsla tid och kraft på ytterligare ett förlikningsförfarande utan direkt dra ärendet inför skiljenämnd (eller domstol).
    Kan det förhållandet att träffad förlikningsöverenskommelse inte självklart är exigibel vara en bidragande orsak till dess ringare popularitet? I motsats till New York-konventionen 1958, som reglerar verkställigheten i olika konventionsländer av skiljedomar, finns ingen internationell reglering av verkställigheten av förlikningsöverenskommelser. En förlikningsuppgörelse är därför från verkställighetssynpunkt jämställd med vilket annat avtal som helst och torde i de flesta fall och i de flesta länder behöva bli föremål för fastställelse av domstol eller skiljenämnd för att erhålla status av dom eller skiljedom på vilken konvention eller traktat eller liknande instrument för verkställighet kan tillämpas.
    I denna tredje fråga ligger kanske svaret på den förmodade tillbakagången för det institutionella förlikningsförfarandet. Det vore önskvärt att vetenskapligt undersöka vilket värde förlikningsöverenskommelser har i olika rättssystem och eventuellt föreslå ändringar vilka skulle göra träffade överenskommelser exigibla. Förlikningsförfarandet skulle därigenom kunna återupplivas och få förnyad popularitet. Förlikning har ju många fördelar i jämförelse med skiljedom, bl. a. dess avsaknad av formkrav och dess allmänt sett snabbare och därmed billigare förfarande, vilka borde tilltala näringslivet och industrin.

 

 

Skiljeförfarande — ad hoc och institutionellt
Tillkomsten av UNCITRALs skiljedomsreglemente 1977 har betytt en välkommen standardisering av regler för skiljeförfaranden ad hoc. Reglerna används inte blott för egentliga ad hoc-förfaranden, även om detta torde vara det största användningsområdet, utan tillämpas även

 

432 Sigvard Jarvinav vissa skiljedomsinstitut eller skiljedomscentra, vilka saknar egna skiljedomsreglementen. Exempel härpå utgör the Cairo International Commercial Arbitration Centre och the Kuala Lumpur Regional Arbitration Centre.
    UNCITRAL-reglementet har i vissa fall stått modell vid upprättande av skiljedomsreglementen, se t. ex. 1978 års regler för den Interamerikanska kommersiella skiljedomskommissionen och 1980 års procedurregler för skiljedom m. m. utgivna av the International Energy Agency Dispute Settlement Centre.
    UNCITRAL-reglerna har även godtagits av ett antal skiljedomsinstitut och skiljedomscentra vilka har egna regler. I dessa fall utför skiljedomsinstitutionen uppgifter som enligt UNCITRAL-reglerna kan utföras av tredje man, främst uppgiften att utse skiljemän. Denna uppgift — att vara "appointing authority" — fullgör t. ex. the American Arbitration Association, Stockholms Handelskammares skiljedomsinstitut, the London Court of Arbitration, the Foreign Trade Arbitration of the Federal Economic Chamber i Belgrad samt, enligt beslut under hösten 1982, ICCs skiljedomstol.
    UNCITRAL-reglerna synes ha fått ett särskilt varmt mottagande i länder vilka inte hyllar de principer (bl. a. marknadsekonomi) som omfattas av Internationella Handelskammarens medlemmar. Även om ICCs skiljedomstols verksamhet är fullständigt neutral i dylika frågor och det därför inte borde ha utgjort något problem för part från socialistiska eller kommunistiska länder att anlita dess tjänster förslitande av affärstvister, kan ett missförstånd ha förelegat härvidlag, vilket fått till effekt att ett av FN godkänt reglemente uppfattas som mer "neutralt". Hur det i verkligheten än må förhålla sig härmed kvarstår dock det faktum att tvistande parter nu kan välja mellan följande typer av skiljeförfaranden för biläggande av internationella affärstvister:

1. rent ad hoc-förfarande av UNCITRALs typ där så gott som alla aspekter av förfarandet handhas av parterna och skiljemännen utan assistans från något fast organ,

2. institutionellt förfarande av typ London Court of Arbitration eller American Arbitration Association, med skiljemän vanligtvis valda från en av institutionen eller eljest i förväg uppgjord lista och med ett sekretariat som utför begränsade administrativa tjänster, eller

3. övervakat institutionellt förfarande av typ ICCs skiljeförfarande, där i första hand parterna och i andra hand skiljedomstolen, på förslag av någon av ICCs nationalkommittéer, utser skiljemän och i vilket skiljedomstolen spelar en aktiv övervakande roll under förfarandet och slutligen granskar skiljemännens dom från formell synpunkt

 

Skiljeförfarande 433för att i största möjliga utsträckning säkerställa att skiljedomen är verkställbar.
    De tre skisserade förfarandetyperna uppvisar var och en bestämda för- och nackdelar. Ad hoc-förfarandet ställer större krav på samarbete mellan parterna och skiljemännen, enär de har att själva administrera och övervaka förfarandet och se till att tredska och senfärdighet inte får ges tillfälle att störa förfarandets gång. De totala kostnaderna för förfarandet kan bli lägre då inga bestämda taxor existerar men kan lika gärna av samma anledning bli högre än vad fallet blir med institutionella förfaranden med fastställda normer i dessa avseenden. Det institutionella icke övervakade förfarandet underlättar för skiljemännen att koncentrera sig på det egentliga dömandet, enär det mesta av administrationen såsom delgivning av handlingar, tillhandahållande av sekretariattjänster, förberedelse av förhör med vittnen och experter m. m. kan utföras av institutionen. Det övervakade institutionella förfarandet, som innebär bättre garanti mot att part förhalar processen eller att skiljeman inte utför det honom anförtrodda uppdraget med önskvärd snabbhet, kan ställa sig dyrare än ad hoc-förfaranden, beroende på storleken av den avgift som uttages av institutionen för dess tjänster. ICC-förfarandet torde vara det enda system enligt vilket skiljemännens avgörande (skiljedomen) blir föremål för granskning och godkännande av ett annat organ, nämligen skiljedomstolen, innan avgörandet slutgiltigt avkunnas. Skiljedomstolens granskning kan leda till ändring av skiljedomen från formell synpunkt. Domstolen äger rätt att för skiljemännen påpeka förhållanden som för domstolen framstår som anmärkningsvärda eller oklara från materiell synpunkt, utan plikt för skiljemännen att rätta sig härefter. Motsatsen skulle innebära en risk för oklarhet om huruvida det är skiljedomstolen eller skiljemännen som dömer.
    Den granskning av skiljedomen som skiljedomstolen utför upplevs av vissa skiljemän som besvärande eller rent av förnedrande. Från parternas synpunkt innebär den dock en extra säkerhet, såsom ovan framhållits, vilket kan ha ett särskilt värde, enär skiljeförfarandet ären en instansprocess; eventuella misstag begångna i förfarandet kan normalt inte överklagas till högre rätt för att där rättas till. ICC-domstolen anser att fördelarna med granskning av domar överväger nackdelarna, bl. a. större tidsåtgång; parternas intresse av största möjliga trygghet för att domen är korrekt från formell synpunkt och att verkställighetshinder av sådan art inte uppkommer får dominera över skiljemännens eventuellt sårade känslor. ICC-förfarandet är nu i första hand till för att tjäna parterna och inte skiljemännen.
    På verkställighetsplanet torde, i teorin åtminstone, intet av de tre

 

28-33-166 Sv Juristtidning

 

434 Sigvard Jarvinsystemen vara att föredra framför det andra så länge det är fråga om verkställighet i ett land som antagit New York-konventionen. Är konventionens krav på skiljeförfarandets och skiljedomens beskaffenhet uppfyllda, är skiljedomar ad hoc och institutionella skiljedomar lika väl lämpade att erhålla verkställighet. Annorlunda kan det förhålla sig med verkställighet i länder som inte tillträtt New York-konventionen. I dylika fall kan verkställigheten underlättas av att skiljedomen meddelats av ett organ som åtnjuter internationell status och högt anseende.

 

 

Målutveckling vid ICCs skiljedomstol
Med några siffror hämtade från ICCs skiljedomstols verksamhet skulle jag vilja åskådliggöra vad som troligen är representativa trender också för andra organ sysselsatta med internationella skiljetvister på affärslivets område.
    Vid andra världskrigets slut var antalet mål hos ICC-domstolen ytterst begränsat. Antalet mål ökade i rask takt under 50- och 60 talen, och 1977 registrerades 205 stycken. Härefter, och alltjämt idag, pendlar det årliga antalet nyinkomna mål omkring 250.
    Vad beträffar tvistebeloppens storlek har antalet mål, i vilka det omtvistade beloppet överstiger en miljon US dollar, under tiden1975—1980 stigit från ca 21 % till ca 43 %, d. v. s. mer än en fördubbling.
    Intressant att notera är att en klar förskjutning äger rum med avseende på de tvistande parternas nationalitet, såsom framgår av nedanstående tablå:

 

Nationalitet19771982
Västeuropa67 %54 %
Östeuropa11 %10 %
Amerika (nord och syd)9 %17 %
afrika3 %2 %
Arabländer 6 %10 %
Asien4 %7 %
 100 %100 %


    Ökningen av antalet tvistande från de amerikanska kontinenterna har förmodligen ett samband med att skiljedomstolens reglemente med ökningen av den internationella handeln blivit mer känt även på dessa kontinenter. I takt med att parter får klart för sig att ICC skiljeförfarandet inte behöver förläggas till Paris utan kan förläggas

 

Skiljeförfarande 435till vilket land som helst varom parterna enas eller domstolen bestämmer, framstår detta förfarande, liksom förfarande enligt UNCITRAL-reglerna och förfarandena vid andra institut som medger parterna rätt att välja plats för skiljedom, som alltmer attraktivt. Ökningen av arabländernas andel förklaras av den intensiva investeringsverksamheten i denna del av världen. Detsamma gäller Asien, vars andel förmodligen kommer att växa. I motsatt riktning går Östeuropa, sompå grund av den ekonomiska stagnation som dessa länder nu genomgår kan antagas minska sin internationella affärsverksamhet och teckna färre kontrakt än under tidigare år.

 

Expertis — i stället för skiljeförfarande
Parter som intagit en skiljeklausul i sitt kontrakt finner under kontraktets genomförande ibland att de inte kan enas om en fråga som är begränsad och/eller av utpräglat teknisk natur. De säger sig då att ett regelrätt skiljeförfarande för att lösa den uppkomna tvisten inte är den lämpligaste formen därför att ett dylikt tenderar att bli arbetsamt och kostsamt. Vidare föreligger alltid en risk att ytterligare frågor, vilka hade kunnat lösas i godo om inte något skiljeförfarande ägt rum, dras in i skiljeförfarandet och därför dels tynger handläggningen av den"egentliga" tvistefrågan, dels också framkallar onödiga friktioner eller rent av motsättningar mellan parterna vilka är av ondo för projektets fortsättning eller nya affärskontakter mellan parterna.
    Allt medan förlikningsförfarandet anlitas mindre, finns en klar tendens till att institutet "teknisk expertis" anlitas mer. Detta förfarande har till syfte att tillhandahålla avtalsparter hjälp med att fastställa huruvida vissa fakta och omständigheter föreligger eller ej och/eller föreslå lösningar på problem av företrädesvis teknisk natur (ICC publ. No 307).
    Såvida inte parterna själva enats om vem de önskar se som expert, utser ICCs president en expert efter förslag från någon av ICCs många nationalkommittéer. Skulle ingen av parterna vara hemmahörande i ett land med egen nationalkommitté står det ICCs president fritt att välja en expert som han finner lämplig utan att inhämta förslag från en nationalkommitté. Vid ICC-domstolens kansli samlas data om experter. Dessa data står till presidentens förfogande i utnämningsärenden. Genom detta utnämningsförfarande skall säkerställas att den utsedde experten är neutral och obunden i förhållande till parterna (annan nationalitet, bosättning i tredje land) samt att han besitter nödvändiga kvalifikationer (genom att förslaget kommer från eller efter kontakt med lokala, nationella representanter med god kännedom om verksamhetsområdet i fråga).

 

436 Sigvard Jarvin    Expertens uppgift begränsas naturligt nog i det fall att endast ena parten önskar anlita expertis. Utan avtal mellan parterna om omfattningen av expertens uppdrag kommer det oftast att avse att säkerställa bevisning genom att göra iakttagelser, t. ex. på platsen för en entreprenad, i en fabrik som skall producera en produkt med vissa, ikontrakt fastställda prestanda, under en garantitest etc. Skulle parternas oenighet, vilken föranlett ena parten att inkalla en expert, leda till ett skiljeförfarande, utgör expertens utlåtande ett värdefullt bevismedel. Ibland kan experten vara det enda utomstående vittnet som vid tidpunkten för processen finns att uppbringa för att berätta om förhållanden som — vid tidpunkten för avgörandet av tvisten — inte längre kan rekonstrueras.
    I de flesta fall — utvisar erfarenheten — enas parterna om att acceptera expertens utlåtande som utslagsgivande, rättar sitt fortsatta handlande därefter och undviker därmed att föra tvisten till skiljeförfarande. Experten får i sådana fall ofrivilligt rollen av ett slags skiljeman, efter vars mening parterna rättar sig utan att experten haft i uppdrag att slita en tvist på gemensamt uppdrag av de två parterna.
    I de fall då båda parterna — före eller efter uppkomsten av en tvist — enats om att gemensamt anlita en expert, kan dennes uppdrag utökas till att, utöver att iaktta faktiska förhållanden, föreslå lösningar på ett aktuellt problem. Sådana förslag kan antingen ha formen av rekommendation till parterna, vilken har värde som bevis i fall den felande parten inte rättar sig efter densamma, eller ha formen av en föreskrift att handla, vilken parterna är skyldiga att följa.
    Expertisinstitutionen skall inte förväxlas med skiljeförfarande. Expertens utlåtande medför t. ex. på verkställighetsplanet inte de effekteren skiljedom medför. Så t. ex. är New York-konventionen inte tillämplig på expertutlåtanden utan endast på utslag som fyller de väl definierade kraven på skiljedom. Om ett expertförfarande föregår ett skiljeförfarande är inte skiljemännen bundna av expertens slutsatser; dessa värderas efter samma principer som andra bevis. Att dennes slutsatser i praktiken får stor presumtionsverkan torde dock vara klart, i synnerhet när experten gjort sina iakttagelser "å färsk gärning".

 

Référé arbitral
Ett nytt institut som, om det förverkligas, har beröringspunkter med expertisinstitutet men mera liknar skiljeförfarandet är den s. k. référé arbitral eller arbitral referee (lämplig svensk term har såvitt jag känner till ännu ej myntats).
    Erfarenheten visar att behov av snabba beslut ofta uppkommer i internationella affärstransaktioner. Det kan därvid röra sig om entre-

 

Skiljeförfarande 437prenadarbeten eller uppförande av industrianläggningar och gälla frågor av såväl teknisk som juridisk art. På entreprenadområdet t. ex. ger FIDICs modellkontrakt "the Engineer" avsevärda befogenheter att under arbetets gång fatta beslut som entreprenören har att rätta sig efter. Om denne är missnöjd med the Engineer's beslut, äger han hänskjuta tvistefrågan till skiljedom. Sedan den ifrågavarande klausulen (clause 67) i FIDIC-kontraktet ändrats 1977, behöver parterna numera inte avvakta entreprenadens slutförande innan skiljeförfarandet kan tillgripas. Entreprenadavtal baserade på andra förebilder än FIDICs kan sakna bestämmelse om huruvida arbetena måste fortsätta eller ej under pågående skiljeförhandlingar. Skulle sådan bestämmelse inte vara avtalad, får hänskjutandet av en fråga till skiljedom understundom till följd att entreprenadarbetena avstannar. I det första fallet är det oftast inte möjligt att efteråt ändra de utförda arbetena. I det andra fallet går stora värden förlorade för den ena eller andra parten eller för båda parter. Ett annat exempel på behov av snabba avgöranden kan tas från det under senare år livligt debatterade problemet med missbruk av bankgarantier betalbara vid anfordran ("on first demand"). Det föreligger således ett behov av att snabbt kunna lösa uppkommande konflikter med en för parterna omedelbart bindande verkan. Det traditionella skiljeförfarandet framstår för dylika behov som för långsamt; det tar en viss tid innan parterna enats om skiljenämndens sammansättning (om de alls enas; om inte, måste ett utomstående organ tillkallas att utse skiljemän). Vidare skall skiljemännens uppdrag definieras och tvistefrågorna preciseras, vilket ger utrymme för förhalningsåtgärder från svarandesidan.
    En arbetsgrupp konstituerad under ICCs skiljedomskommission har studerat problemet och funnit att vissa lärdomar finns att hämta från den i den franska civillagen förekommande institutionen "jugedes référés". Denne är en domare som har behörighet att, på ena partens yrkande, fatta beslut av interimistisk karaktär utan att därmed ta ställning till eller prejudicera en allsidig bedömning av tvisten i lugn och ro av ordinarie domare. "Le juge des référés" fattar beslut ifrågor av typen utan ordning av betalning enligt lyftplan, kvarstad och skingringsförbud. Det skall noteras att "le juge des référés" inte deltar i det slutliga avgörandet av saken, vilken avgörs av domstol i normal sammansättning. Det föreligger således ingen persongemenskap på domarsidan för de interimistiska och de senare, slutliga avgörandena. Arbetsgruppen framlade i oktober 1982 en rapport, vilken utmynnade i ett förslag till inrättande av ett institut på det internationella skiljeförfarandets område som liknar det franska systemet. Bland de frågor som återstår att besvara innan förslaget kan realiseras är bl. a. huruvi-

 

438 Sigvard Jarvinda "refereens" beslut skall vara motiverat eller inte, samt förhållandet mellan dennes beslut och en senare skiljenämnds beslut i samma fråga. Skiljenämndens beslut — som fattas efter moget övervägande — kan ju i olyckliga fall gå i rakt motsatt riktning mot "refereens", och det kan då vara omöjligt att återställa förhållandena till status quo. Vissa förespråkare för införandet av référé arbitral-systemet vill gå så långt som till att ge denne befogenheten att fatta beslut ex parte, d. v. s. utan att först höra parterna. En ytterligare fråga är vilket ansvar en référé arbitral skall vara underkastad. Bör snabbheten i förfarandet och den därmed följande större risken för felaktiga beslut motivera ett större ansvar än eljest? Eller tvärtom ett ringare ansvar av samma skäl? Arbetsgruppen förväntas slutföra sitt arbete under år 1983.

 

Skiljedom på entreprenadområdet
Entreprenadförhållanden uppvisar särskilda drag vilka anses motivera att skiljedomsförfaranden inom detta område bör skilja sig från skiljeförfaranden inom andra områden.
    Dr J. J. Goudsmit, Rotterdam, anför följande exempel i The International Financial Law Review, 1982, s. 29: Entreprenören måste utföra sina åtaganden enligt en konstruktion som föreskrivs av beställaren, varvid den senare ofta representerats av en konsulterande ingenjör. Det är ofta samma konsulterande ingenjör som övervakar arbetenas utförande. Denne är vanligen anställd av beställaren. Arbetet utförs på mark som inte tillhör beställaren. Vissa entreprenadarbeten är på grund av sin natur sådana att arbetet inte får eller kan avbrytas under pågående utförande. Skulle arbetena avbrytas orsakas i de flesta fall därigenom mycket större skada än om arbetena får fortgå utan avbrott.
    Som ytterligare exempel anförs av en under ICCs skiljedomskommission tillsatt arbetsgrupp att internationella entreprenadkontrakt mestadels avser stora värden, att avtalstiden är relativt lång, att avtalsförhållandena är komplexa, omfattande ett stort antal parter (myndigheter, byggherre, entreprenör, under-, sidoentreprenörer ibland formerade i joint-venture-konstellationer) och att tvister ofta rör frågor av specifik byggnadsteknisk art vilka kräver specialkunskaper av de personer som har att döma i frågorna.
    Röster har höjts för att inrätta särskilda, internationella skiljedomstolar vilka skulle ta sig an internationella entreprenadtvister. Andra anser att en sådan utveckling vore olycklig av den anledningen att den kunde leda till inrättandet av specialdomstolar inom allt fler rättsområden, med motsvarande avtappning av ärenden från skiljedomsinsti-

 

Skiljeförfarande 439tut som tar sig an blandade mål. En sådan utveckling skulle försvåra för parter att träffa rätt val av skiljedomsförfarande och därmed också att träffa skiljeavtal, andra nackdelar med specialisering att förtiga.
    ICCs skiljedomstol är anhängare av den senare riktningen och bedriver för närvarande studier för att utröna hur entreprenadbranschens speciella behov inom skiljedomsområdet bäst skall kunna tillgodoses inom ramen för gällande reglemente och struktur. Därvid har man kommit till slutsatsen att det är framför allt på två punkter som förbättringar är önskvärda: — utseende av skiljemän med speciella kunskaper från entreprenadområdet; — ökad snabbhet i avgörandet av tvister.
    Det förra önskemålet torde kunna tillgodoses genom samverkan mellan dem som utser skiljemän och byggnadsbranschens fackorgan. Det senare önskemålet kan komma att visa sig mer svårlöst; skall skiljemän kunna intervenera på ett tidigt stadium måste de utses tidigare av parterna. Men det är vanligen inte möjligt att definiera yrkandena och skiljemännens uppdrag förrän en viss tid förflutit från det svårigheter blivit akuta i ett entreprenadförhållande.
    Référé arbitral-förslaget har härvid fördelen av snabbhet men nackdelen av att inte vara ett slutligt avgörande i sak. Måhända borde parterna redan i avtalet namnge skiljemän som skall inskrida vid eventuell tvist och som skall ha möjlighet att i viss utsträckning själva formulera sitt uppdrag; ett uppdrag är ju ofrånkomligt, det utgör ju grundvalen för allt skiljeförfarande.

 

Skiljeförfaranden där mer än en part är kärande respektive svarande 

Under senare år har antalet stora, internationella industri- och andra investeringsprojekt vuxit i antal. Detta gäller särskilt byggnadsentreprenader och uppförandet av industrianläggningar.
    Såsom berörts under föregående avsnitt involverar dylika projekt ett stort antal medverkande, beställare av privat eller statlig natur, entreprenörer, tillverkare, underleverantörer, agenter m. fl., vilkas gemensamma uppgift är att bidraga till genomförandet av projektet. Då tvist uppstår mellan några medverkande i ett sådant projekt, är det ofta ett önskemål att tvister skall avgöras genom skiljedom, att samma skiljemän skall avgöra tvister som berör en eller flera av parterna, och att tvistefrågorna prövas i ett och samma förfarande. Härigenom uppnås flera fördelar. Genom att anlita endast ett förfarande undviker parterna att olika instanser (skiljenämnder eller statliga domstolar) kommer till olika resultat i frågor som underkastas deras bedömning. All bevisning framläggs för en skiljenämnd, som värderar densamma

 

440 Sigvard Jarvinlikadant i de olika, relaterade tvisterna mellan parterna i projektet. Processkostnaderna kan hållas nere jämfört med om flera processer skulle föras i ämnen som har anknytning till varandra.
    Ovanstående problematik har behandlats av ICCs skiljedomskommission som i en nyligen utkommen vägledning (ICC publ. No 404) anvisar tänkbara lösningar. Parter som medverkar i ett projekt vari ett antal parter är inblandade och som önskar att tvister skall avgöras av en och samma skiljenämnd rekommenderas intaga en för ändamålet avfattad klausul i sina avtal. Sådan klausul bör, heter det, förutom att den förutser skiljeförfarande, ta ställning till huruvida en person (A), som intagit skiljedomsklausulen i sitt avtal med en annan person (B), skall äga rätt inleda skiljeförfarande mot en tredje person (C), med vilken han visserligen inte har något avtal men som är part i avtal med andra personer (D, E, F) vilka är involverade i projektet. Vidare bör skiljeklausulen behandla en eventuell rätt för en person (G) att intervenera i ett skiljedomsförfarande som pågår mellan två andra personer (H) och (I), med vilka G saknar direkt avtalsrelation, liksom möjligheten för en annan person (K), som redan befinner sig i tvist med sin avtalspart (L), att dra in ytterligare deltagare i projektet (M, N, O), med vilka denne saknar avtal, i den pågående tvisten. Broschyren behandlar även frågan om part, som erhållit en skiljedom avseende andra personer engagerade i projektet, skall kunna verkställa domen mot sådan person även när denne inte deltagit i skiljeförfarandet men haft möjlighet att göra det och avstått.

 

Modellag
För att sluta där jag började, nämligen med UNCITRALs aktiviteter inom området för internationell skiljedom, bör arbetet på en skiljedomslag något beröras. En arbetsgrupp bestående av representanter från ett 20-tal medlemsländer arbetar sedan ett par år tillbaka på framtagandet av ett lagverk som skulle tjäna som modell för stater vilka önskar reglera sin internationella skiljedomsverksamhet. Lagförslaget innehåller, förutom definition av sådana skiljeförfaranden på vilka lagen är tillämplig och andra begreppsbestämningar, regler om skiljemännen, om proceduren, om domen och bestämmelser om erkännande och verkställighet av skiljedomar meddelade enligt lagen. Skulle det slutliga lagförslaget utformas enligt dessa riktlinjer och lagen bli allmänt antagen av FNs medlemsländer, skulle det innebära att New York-konventionens regelsystem i stor utsträckning kom att ersättas av nationella lagar i samma ämne. Arbetet på modellagen torde knappast vara avslutat före 1984.