Operation Leo — en studie i förberedelsebrottets natur

 

Av juris doktor THORSTEN CARS

 

Under natten till den 1 april 1977 grep polisen ett 15-tal personer på skilda håll i och runtom Stockholm, misstänkta för att i olika hänseenden ha deltagit i och främjat tyske medborgaren Norbert Kröchers planer på att kidnappa förutvarande statsrådet Anna-Greta Leijon. Operation Leo (lejon på latin) hade avvärjts.¹ De utländska medborgare som var inblandade — förutom Kröcher själv bl. a. hans landsman Manfred Adomeit, engelske medborgaren Alan Hunter samt makarna Armando och Maria Carillo från Mexiko respektive Chile — utvisades ur Sverige ganska omgående. Sedan följde en fyra månader lång förundersökning som resulterade i att 16 svenska medborgare åtalades.
    Huvudförhandlingen i det s. k. terroristmålet inleddes vid Stockholms tingsrätt den 8 augusti 1977 och pågick under sammanlagt 35 förhandlingsdagar. Målet avslutades den 3 november och den 564 sidor långa domen meddelades den 31 januari 1978 (avd. 13, DB 51). Rätten hade följande sammansättning: chefsrådman Thorsten Cars, ordförande, och rådman Tom T:son Thyblad jämte sex nämndemän (en c, en fp, en m, två s och en vpk) av vilka dock en avträdde på grund av sjukdom kort före domens meddelande. Domen var enhällig.
    Åklagare i målet var länsåklagare Per-Göran Näss och kammaråklagare Leif Pihlsgård.
    De huvudåtalade var åtta unga människor som ingått i kretsen kring den 27-årige Kröcher: den 31-åriga korrekturläsaren Anna-Karin (som sammanbott med Kröcher från början av 1973 till våren eller försommaren 1976 och försvarades av advokat Claes Renström), den 23-årige dataoperatören Lennart (som av åklagaren påstods vara den huvudansvarige bland de åtalade och hade advokat Gunnar Berg som offentlig försvarare), den 20-åriga diversearbetaren Pia (advokat Göran Helmer), den 31-årige studeranden Karl (advokat Gunnar Ingvarsson), den 29-åriga skådespelerskan Karin (advokat Björn Wagnsson), den 19-åriga spärrvakten Motzi (som sammanbott med Kröcher från hösten 1976 till början av mars 1977 och försvarades av advokat Åke Nyqvist), den 20-åriga studeranden Viveka (som sammanbott med Adomeit under olika perioder från hösten 1976 till våren 1977 och hade advokat Sven Janzon som försvarare) samt den 35-årige affärsmannen Eive (advokat Bengt H Nilsson).
    Var och en av de åtta huvudåtalade påstods av åklagaren ha i varierande omfattning och på sinsemellan olika sätt medverkat i Kröchers planläggning av operationen. De centrala åtalspunkterna avsåg förberedelse till människorov, till allmänfarlig ödeläggelse och till grovt rån. Åklagarens ansvarstalan omfattade också en lång rad andra brott, huvudsakligen tillgreppsbrott. Mot vissa av de tilltalade fördes dessutom talan om förverkande av beslagtagen egendom.

 

¹ En dramatiserad men i sak korrekt skildring av operationens planläggning och avslöjande samt det rättsliga efterspelet ges i Hederberg, Operation Leo, Stockholm 1978. 

    Eftersom denna framställning har till syfte att redovisa de principiellt intressanta frågor om förberedelsebrottets natur vilka prövades i målet, har det inte ansetts vare sig nödvändigt eller lämpligt att tynga framställningen med en genomgång av samtliga åtalspunkter. De principiella resonemangen har återgetts direkt ur tingsrättens och hovrättens domskäl men vid redovisningen av domstolarnas ställningstaganden till de enskilda åtalspunkterna har förkortningar skett. Sålunda har redogörelser för upptagen bevisning och bedömningen därav i möjligaste mån uteslutits. Frågor om påföljdsval och straffmätning har också utelämnats.

 

ÅTALEN

 

1. Förberedelse till människorov och allmänfarlig ödeläggelse (4 kap. 1 och 10 §§, 13 kap. 3 och 12 §§ samt 23 kap. 2 § brottsbalken)
Åtalen avsåg i huvudsak följande gärningar och personer.

 

Deltagande i planläggningsmöten avseende de planerade brotten (Anna-Karin, Lennart, Pia, Karl och Motzi). Alternativt yrkades i detta hänseende ansvar för stämpling till människorov.

 

Fotografering och filmning av det tilltänkta kidnappningsoffret den 1 maj i Södertälje i samband med en där anordnad allmän sammankomst (Anna-Karin, Lennart och Pia).

 

Anskaffande och inredande av en källarlokal på Katarina Bangata i Stockholm, avsedd för förvaring av det tilltänkta kidnappningsoffret (Anna-Karin, Lennart och Pia).

 

Anskaffande av två presenningar avsedda för det rum i källarlokalen där offret skulle förvaras (Lennart).

 

Anskaffande av och befattning med vapen (Anna-Karin och Lennart), sprängämnen och tändmedel (Anna-Karin, Lennart, Motzi och Eive), skyddsmasker och radiomateriel (Lennart) samt maskeringsutrustning (Karin och Pia).

 

Deltagande i apteringsövning med sprängämnen, tändmedel och tidur (Anna-Karin och Pia).

 

Envar av Anna-Karin, Lennart, Pia och Karl bestred ansvar på i huvudsak följande grunder. Han (hon) hade för det första inte vidtagit några åtgärder som kunde medföra straffansvar för förberedelse till människorov eller förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse. För det andra hade från hans (hennes) sida inte någonsin varit avsikten att fullbordade brott skulle komma till stånd genom honom (henne) eller någon annan. För det tredje hade han (hon) — om det skulle anses att i sig straffbara åtgärder vidtagits — tillbakaträtt. När han (hon) tillbakaträtt hade dessutom faran för brottens fullbordan varit ringa. Slutligen hade det från hans (hennes) sida varit fråga om så ringa medverkan att den inte var straffbar. Det alternativa yrkandet om stämpling till människorov bestreds på den grund att de sammanträden som förekommit inte varit av den karaktären att man beslutat sig för att utföra någonting. Anna-Karin bestred alternativyrkandet på den grund att hon inte deltagit i något beslut att begå människorov.
    Motzi bestred ansvar på följande grunder. Hon hade inte hört talas om några planer på allmänfarlig ödeläggelse och än mindre deltagit i några förberedelser till detta brott. Däremot hade hon vetat om Kröchers planer på människorov men själv inte deltagit i några förberedelser. Skulle hon finnas övertygad om någon form av förberedelse, hade i allt fall faran för brottets fullbordan varit så ringa att straff inte skulle följa. Vidare kunde straff inte komma i fråga eftersom hon tillsammans med Viveka och Adomeit hade

 

förmått Kröcher att avstå från att fullfölja planerna på brott. Det alternativa yrkandet om ansvar för stämpling till människorov bestred Motzi på den grund att hon inte deltagit i möten där sådant brott planerats och inte heller i samråd med annan beslutat att begå människorov.
    Karin — som lagts till last att hon mottagit 3 000 kr. och härför anskaffat maskeringsmateriel jämte tre plastlådor vilka hon iordningställt i sin bostad varefter hon överlämnat tre fullständiga maskeringsutrustningar till Pia för vidare befordran till beställaren — bestred ansvar på följande grunder. För det första skulle maskeringsutrustningarna inte användas vid ett eventuellt planerat människorov. För det andra hade hon saknat såväl direkt som indirekt uppsåt till den åtalade gärningen. För det tredje täckte gärningsbeskrivningen inte rekvisiten i 23 kap. 2 § brottsbalken, eftersom maskeringsutrustning inte utgjorde sådant hjälpmedel som där sades och de av Karin mottagna pengarna ej heller var att anse som förlag eller vederlag för brott. I varje fall hade hon vid mottagandet saknat uppsåt och insikt om att pengarna skulle utgöra förlag för brott. För det fjärde hade faran för brottets fullbordan varit ringa. För det femte hade hon medverkat endast i mindre mån. För det sjätte hade hon frivilligt trätt tillbaka från brottet genom att delta i ett möte i slutet av januari 1977 ("Bloody Sunday").
    Eive bestred ansvar på den grund att han saknat insikt om att av honom anskaffade sprängämnen skulle användas till av åklagaren påstådda aktioner. Han medgav dock ansvar för brott mot lagen om explosiva och brandfarliga varor.

 

2. Underlåtenhet att avslöja förberedelse till människorov (4 kap. 1 och 10 §§ samt 23 kap. 6 § brottsbalken)
Viveka hade under våren och sommaren 1976 genom att uppträda som tolk vid överläggningar mellan två utländska medborgare erhållit vetskap om föreliggande planer på människorov, då bl. a. vid överläggningarna särskilt vapenanskaffning för aktionens genomförande planerats. Viveka, som alltsedan dess haft fortlöpande insikt om att förberedelserna för brottet fortskridit och vidareutvecklats, hade det oaktat underlåtit att avslöja det planerade brottet.

 

Viveka bestred ansvar på följande grunder. En förutsättning för att hon skulle kunna fällas till ansvar var att någon av de andra åtalade personerna fälldes till ansvar för förberedelse till människorov. Det brast vidare i kausalsammanhang mellan den påstådda underlåtenheten att anmäla brott och det brott som skulle ha begåtts. Om förberedelserna till människorov kunde styrkas, var detta brott nämligen redan begånget då hon enligt åklagaren borde ha vänt sig till polisen. Brottet hade inte utvecklats vidare till försök eller fullbordat brott. Med hänsyn härtill kunde hennes underlåtenhet inte anses ha haft den verkan som fordras för straffbarhet. De uppgifter om en planerad kidnappning, som hon fått, var alltför vaga och ofullständiga för att hon skulle ta dem på allvar. Om hon anmält brottet, hade hon utsatt sig för fara till liv och lem. Adomeit och hon stod dessutom i sådant förhållande till varandra att skyldighet inte förelegat för henne att anmäla sina misstankar. Slutligen måste hennes medverkan bedömas som så ringa att den inte är straffbar.

 

3. Förberedelse till grovt rån (8 kap. 6 och 12 §§ samt 23 kap. 2 § brottsbalken)
Anna-Karin, Lennart, Pia och Karl hade under september-oktober 1976 i Stockholm tillsammans och i samråd förberett väpnat rån mot en transportbil som skulle ha

 

medfört omkring 500 000 kr. i kontanter från ett bankkontor på Grev Turegatan till riksbanken vid Brunkebergstorg i Stockholm. Förberedelserna hade bestått däri att de tilltalade under ett antal dagar vid tidpunkter då transporten skulle företagas observerat antalet på vissa bestämda platser passerande polisbilar och nedtecknat iakttagelserna på därför avsedda kort, vilket material sedan sammanställts och bearbetats av Karl. Denne hade dessutom upprättat en skiss över det område i centrala Stockholm där tillgreppet skulle ske, medan Pia hade fotograferat vissa vid gärningens genomförande aktuella platser. Karin hade i anslutning till det planerade rånet främjat gärningen genom att den avsedda brottsdagen i sin bostad förse gärningsmännen med maskering.

 

Lennart vitsordade de faktiska omständigheterna men bestred ansvar på den grund att han frivilligt tillbakaträtt och förmått andra att avstå från brottet.

    Anna-Karin och Karl bestred ansvar på följande grunder. De hade inte vidtagit de åtgärder som angavs i gärningsbeskrivningen. Det hade inte heller från någon av de tilltalades sida varit avsikten att fullbordat brott skulle komma till stånd. Vidare hade faran för brottets fullbordan varit ringa.

    Pia bestred ansvar på den grund att hon inte vidtagit de åtgärder som åklagaren påstått i gärningsbeskrivningen. Sålunda hade hon inte gjort några iakttagelser eller observationer. Hon hade inte heller tagit fotografier med brottsligt uppsåt utan endast för privat bruk. I andra hand gjorde hon gällande att det från hennes sida varit fråga om så ringa medverkan att den inte var straffbar.

    Karin bestred ansvar på följande grunder. För det första hade hon saknat uppsåt. Vidare hade hon inte försett de påstådda gärningsmännen med maskering utan endast satt på dem mustasch och skägg. Dessutom täckte gärningsbeskrivningen inte de rekvisit som angavs i 23 kap. 2 § brottsbalken, eftersom den omständigheten att man förser gärningsmännen med maskering inte innebär att man tar sådan befattning med hjälpmedel som avses i anförda lagrum. Ansvar kunde inte heller ådömas, eftersom faran för brottets fullbordan eller, alternativt, Karins medverkan varit ringa.

 

4. Förberedelse till grovt rån (8 kap. 6 och 12 §§ samt 23 kap. 2 § brottsbalken)
Motzi hade någon gång under tiden februari-mars 1977 tillsammans med Kröcher förberett väpnat rån mot ett bankkontor i Bromma genom att upprätta en kartskiss över till banklokalen angränsande gator och fastigheter och en skiss över bankkontorets interiör.

 

Motzi erkände att hon förfarit på sätt åklagaren påstått men bestred ansvar på den grund att hon genom att förmå Kröcher att avstå från genomförandet av sin plan föranlett att brottet inte fullbordats.

 

ÅKLAGARENS SAKFRAMSTÄLLNING

 

Vid polisingripandet beslagtogs i en av Kröcher disponerad lägenhet en detaljerad planläggning av operationen som kallades "Aktion B.2.6.". Av handlingarna framgick bl. a. följande.
    Man avsåg att bemäktiga sig Anna-Greta Leijon, som i de beslagtagna handlingarna benämndes Leo, i närheten av hennes bostad i Jakobsberg ett par mil nordväst om Stockholm. Hon skulle sedan transporteras med bil söderut genom Hässelby villastad till en brygga vid Mälaren. Om bilen blev förföljd skulle man slänga ut s. k. spanska ryttare (miguelitos) för att punktera däcken på förföljande fordon. Transporten skulle sedan fortsätta med båt

 

österut till en båtklubb vid Årstaviken söder om Eriksdalsbadet på Södermalm. Därifrån skulle Anna-Greta Leijon, nedsövd i en trälåda, åter transporteras med bil till en fastighet vid Katarina Bangata på Södermalm där hon skulle spärras in i en källarlokal ("folkets fängelse").
    Den rekonstruktion som företagits under utredningen visade att transportplanen var väl genomförbar och att de tidrymder som av Kröcher antecknats i ett beslagtaget räknehäfte, sammanlagt en timme och 20 minuter, var realistiska. Transportplanen skulle ha varit nästan omöjlig att genomskåda för polisen och dennas spärranordningar vid infarterna till Stockholm skulle därigenom ha blivit verkningslösa.
    I samband med omhändertagandet av Anna-Greta Leijon skulle explosioner åstadkommas vid byggnader i centrala delar av Stockholm.
    Avsikten var att Anna-Greta Leijon skulle hållas inspärrad i källarlokalen under de följande förhandlingarna som beräknades ta sju dagar inklusive dagen för hennes omhändertagande. Första eller eventuellt andra dagen skulle ett kommandomeddelande — jämte foto av Anna-Greta Leijon med plakat: "Fånge hos B.2.6" — offentliggöras på första sidan i alla dagstidningar samt i alla nyhetssändningar i TV. Andra dagen skulle kraven för hennes frigivande tillkännages, varvid skulle meddelas att samtliga krav, alla lika viktiga, måste uppfyllas i sin helhet. Ultimatum 1: pengar inom två dagar (formaliteterna vid överlämnandet hemliga). Ultimatum 2: åtta i Västtyskland fängslade personer skulle friges inom fyra eller fem dagar, en million i dollar överlämnas och ett Herkulesflygplan ställas till förfogande plus 25 ton medikamenter, filtar, tält, gasmasker och kläder. Tredje dagen skulle pengarna överlämnas och filmen "L'état de siége" sändas i TV. Femte dagen skulle livstecken (tidning med datum och underskrift) offentliggöras. Sjätte dagen skulle de västtyska fångarna landa på Arlanda och flygplanet lastas med de begärda varorna. Sjunde dagen slutligen skulle planet starta mot hemlig destination och avfärden direktsändas i TV.
    De bägge rånen utgjorde led i den större operationen på det sättet att Kröcher avsåg att bl. a. genom dessa brott skaffa medel till att genomföra sina planer på människorov och allmänfarlig ödeläggelse.

 

TINGSRÄTTENS DOM

 

1. Allmänt om Kröcher och hans verksamhet

Tingsrätten konstaterar inledningsvis att åklagaren inte gjort gällande att någon av de tilltalade hade uppsåt att själv begå människorov eller allmänfarlig ödeläggelse. En första förutsättning för bifall till åtalen för förberedelse till dessa brott är därför att någon annan person än de i målet tilltalade avsåg att utföra brotten och att de tilltalade kände till detta. Åklagaren har också påstått att Kröcher hade för avsikt att genomföra en aktion innefattande de anförda brotten. Trots att Kröcher inte är åtalad i målet och ej ens kunnat höras inför tingsrätten eller annan svensk eller utländsk domstol, måste därför prövas om han hade brottsligt uppsåt i det av åklagaren angivna hänseendet.
    Tingsrätten finner i stort sett följande utrett beträffande Kröcher.
    Kröcher är född 1950 och var tidigare gift med en kvinna som i Västtyskland dömts för terrordåd. Själv hade han varit efterlyst för brott — utan närmare precisering — i Västtyskland och han uppgav för några av de

 

tilltalade att han hade varit medlem i den västtyska 2 junirörelsen. Han befann sig i Sverige åtminstone sedan slutet av 1972 då han träffade Anna-Karin som han efter en tid flyttade in hos.
    Kröcher reagerade starkt på utvisningen av de tyska medborgare som utfört aktionen mot den tyska stockholmsambassaden i april 1975 och blev mycket negativt inställd till Anna-Greta Leijon såsom den närmast ansvariga för utvisningsbesluten. Mycket snart efter ambassaddramat började han samla tidningsurklipp om Anna-Greta Leijon och tala om att kidnappa henne. Han började också gå omkring beväpnad och intensifierade sitt arbete med en instruktionsbok för terrorister, den s. k. terroristbibeln.
    Sedan Kröcher hade gjort vissa förfrågningar hos Lennart erhöll han i augusti 1975 av denne några sprängkapslar och två kg sprängämne varav Lennart i september tog tillbaka omkring hälften. Ungefär vid samma tidpunkt visade han Lennart principen för att tidsinställa olika sprängladdningar. Senare samma höst fick han av Lennart låna en polisradiomottagare.
    Under vintern 1975—1976 anskaffade Lennart på uppmaning av Kröcher lokalen vid Katarina Bangata, varvid Kröcher och Anna-Karin svarade för drygt hälften av den kontantinsats som erfordrades. Våren 1976 byggdes lokalen om efter anvisningar av Kröcher. Bl. a. gjordes en öppning i tegelmuren mellan det stora och det lilla rummet samtidigt som dörren mellan sistnämnda rum och källarkorridoren utanför sattes igen. Därefter tätades lufthålen i dörren och denna isolerades med filt och ett antal frigoliteplattor framför vilka ett skåp monterades. Detta arbete var fullbordat senast i juli 1976. I det lilla rummet byggdes vidare ett trägolv samt borrades ett antal hål i tak och väggar. I en del av dessa hål monterades krokar. Ingen av de tilltalade har kunnat ange när, av vem eller i vilket syfte arbetet med att isolera dörren, bygga golvet och borra hålen företogs. Något rimligt samband mellan dessa åtgärder och lokalens användning för foto- och filmarbete — vilket enligt de tilltalade var syftet med lokalens anskaffande — synes inte heller finnas. Mot bakgrund även av vad Kröcher enligt Lennarts berättelse sagt om att bygga ett tält med hjälp av presenningar i lokalen måste det därför antas att åtgärderna i fråga företogs av Kröcher eller på hans föranstaltande i syfte att göra lokalen lämplig som förvaringsplats för ett kidnappningsoffer. För detta ändamål anskaffade Lennart på Kröchers anmodan två presenningar under sommaren 1976.
    Kröcher vidtog under våren och sommaren 1976 olika åtgärder för att få tag på vapen. Han vidtalade sålunda Armando Carillo att skaffa en hel del vapen av olika slag, bl. a. kulsprutepistoler, och lät även utbetala ett förskott om 3 500 kr. för detta ändamål. Vidare köpte Lennart på Kröchers anmodan och för dennes räkning två pistoler utöver den som Kröcher redan hade. Lennart förhörde sig också på Kröchers anmodan om möjligheterna att få tag på kulsprutepistoler och andra tunga vapen. I januari 1977 fick Lennart veta att Hunter hade försökt att skaffa vapen men misslyckats.
    Lennart lade vid sitt sista besök i källarlokalen i slutet av januari 1977 märke till en låda som stod mot mellanväggen mitt emot ritbordet i det första rummet och som han inte hade sett tidigare. Även Motzi såg en låda på samma plats vid besök i lokalen våren 1977. Lådan måste uppenbarligen vara identisk med den transportlåda av trä som polisen fann vid husrannsakan i källarlokalen och som överensstämmer med skisser och övriga uppgifter i den skriftliga planläggningen rörande en låda avsedd att transportera kidnappningsoffret i.

 

    Under 1976 byggde Kröcher upp en kvalificerad förfalskningsutrustning, vilken senare anträffats i hans bostad. Lennart skaffade honom också fyra giltiga svenska pass, av vilka ett var utställt på en kvinna, samt en hel del ritmaterial avsett att ingå i förfalskningsutrustningen. Vidare har Karl uppgett att han i sin lägenhet såg Adomeit stoppa ned en halvdecimetertjock packe med pass i en resväska. Med hänsyn till Adomeits kontakter med Kröcher får antas att även dessa pass anskaffats av Kröcher eller på hans föranstaltande.
    I varje fall har ett större antal pass — möjligen helt eller delvis identiska med de av Karl iakttagna — beslagtagits i Kröchers bostad.
    I syfte att anskaffa pengar planerade Kröcher under tiden maj 1976—mars 1977 minst fyra grova tillgreppsbrott av vilka två genomfördes och tillsammans inbringade 176 580 kr.
    Under våren, sommaren och hösten 1976 samlade Kröcher ett varierande antal personer — bland vilka dock hela tiden ingick makarna Carillo och från sommaren även Hunter — till möten där bl. a. planer på olika brott och i synnerhet på kidnappning av Anna-Greta Leijon diskuterades. De planer som vid dessa möten framlades av Kröcher överensstämmer väl med den skriftliga planläggning som anträffats i hans bostad. Denna planläggning innehåller uppgifter om utrustning för fyra till sex personer, som av utrustningens karaktär att döma skulle utföra själva kidnappningsaktionen, alltså bemäktigandet och bortförandet av offret. I planläggningshandlingarna finns vidare fem täcknamn antecknade, av vilka ett strukits.
    Av den utrustning som finns förtecknad i nämnda handlingar har — utöver förut berörd egendom — följande beslagtagits i olika lokaler som disponerats av Kröcher och/eller i målet tilltalade personer: fyra lådor med smink och maskeringsutrustning, en stor mängd sjukvårdsutrustning, 200 spanska ryttare (miguelitos), 15 radioapparater av vilka 8 avsedda för avlyssning av polisens radiotrafik, 3 hemmagjorda handgranater och 13 gas- eller skyddsmasker. Därutöver finns bland den beslagtagna egendomen drygt 16 kg sprängämnen, ett 50-tal sprängkapslar, 5 meter krutstubin, 4 rökgranater, 2 rökfacklor och 6 knallskott som inte är upptagna i utrustningsförteckningen. Vad som saknas bland den beslagtagna egendomen i förhållande till utrustningsförteckningen är framför allt transportmedel, maskin- eller kulsprutepistoler, sängkläder och viss hygienutrustning.
    Av utredningen framgår att Kröcher genom det den 23 december 1976 begångna bankrånet kom över drygt 162 000 kr. Motzi har uppgett att Kröcher i februari 1977 hade kvar åtminstone 39 000 kr. I samband med polisingripandet omkring den 1 april 1977 beslagtogs hos vissa av de tilltalade och de i målet berörda utländska medborgarna totalt ungefär 30 000 kr. Det är alltså i varje fall klarlagt att Kröcher i början av 1977 hade tillräckliga medel för att skaffa den utrustning som då kan ha saknats.
    Den skriftliga planläggning som beslagtagits innehåller inga uppgifter om sådana attentat som kan bedömas som allmänfarlig ödeläggelse. Pia har uppgett att Kröcher till en början ansåg att man i samband med kidnappningen skulle utföra någon annan typ av aktion men att han ganska snart ändrade denna plan eftersom han menade att andra aktioner skulle tyda på något slags svaghet. Den anförda motiveringen för de ändrade planerna förefaller inte övertygande. Lennart å andra sidan har förklarat att han drog slutsatsen att avledningsmanövrer, exempelvis sprängning av bilar och annat,

 

ingick i Kröchers plan på en kidnappningsaktion eftersom Kröcher på ett teoretiskt plan hade talat om att det skulle gå till på det sättet. Viveka har uppgett att Lennart berättade för henne att Kröcher hade planer på kidnappning och sprängningar.
    Aven vissa faktiska omständigheter tyder på att sprängattentat ingick i Kröchers aktionsplaner. Sålunda demonstrerade han vid minst ett par tillfällen under försommaren, sommaren eller hösten 1976 för vissa mötesdeltagare hur man tillverkar och apterar en tidsinställd sprängladdning. Syftet med demonstrationen var enligt Anna-Karin att deltagarna själva skulle kunna aptera en bomb. Vidare har Eive erkänt att han på uppdrag av Huntervintern 1976—1977 beställde 50 kg dynamit först på ett håll och, när det visade sig inte vara möjligt att få leverans därifrån, på ytterligare ett ställe. Enligt en annan tilltalad frågade Eive vid ett besök hos honom i januari 1977 om användning av tidur vid tillverkning av tidsinställda bomber och olika metoder att spränga en bil i luften, samtalsämnen som tidigare varit främmande för Eive.
    På grund av Hunters kontakter med Kröcher får det antas att Hunter vid dynamitbeställningen handlade på uppdrag av eller i samråd med Kröcher. En del av de i målet beslagtagna sprängämnena kan också härledas till partier som Eive levererat till Hunter.
    Sammantagna måste anförda omständigheter anses visa att Kröcher hade planer på att begå allmänfarlig ödeläggelse som ett led i den planerade kidnappningsaktionen, även om några närmare detaljer i dessa planer inte kunnat klarläggas. Det bör också redan här framhållas att det för ansvar för förberedelse inte fordras att förberedelsehandlingen gäller ett visst bestämt brott utan att det är tillräckligt att gärningsmannen hade avsikt eller kännedom om att brott av ifrågavarande slag förr eller senare skulle komma till utförande.
    Den aktiva planerings- och materielanskaffningsverksamhet som Kröcher sålunda åtminstone sedan våren 1976 ägnade sig åt kan inte förklaras som utslag av verklighetsfrämmande teoretiserande och samlarmani. Den ger istället intryck av en målmedveten och långsiktig planläggning utförd av en person med betydande organisationstalang och förmåga att med olika medel och metoder förmå sin omgivning att medverka i skilda hänseenden. De tillgreppsbrott som han på sätt förut berörts planerade och delvis även utförde vittnar om att han i avgörande ögonblick kunde vara en djärv och hård förhandlingsmänniska och ägde en inte obetydlig ledarbegåvning. Tillgreppsbrotten visar också att han hade förmågan att, även för tillgodoseende av sina egna privata intressen, inspirera skötsamma och ostraffade ungdomar att begå allvarliga kriminella handlingar och därigenom knyta dem fastare till sig. Hela den planerade aktionen syftade ju för övrigt ytterst till att främja intressen som knappast kunde ligga de i målet tilltalade närmast om hjärtat, nämligen att frita i Västtyskland fängslade tyska medborgare. Det bör i detta sammanhang beaktas att några av de tilltalade mer eller mindre öppet förklarat att de kände sin egen personliga säkerhet hotad till och med sedan Kröcher hade gripits. Flera av de tilltalade har vidare tillstått att de i varje fall på ett sent stadium insåg att Kröcher menade allvar med sina aktionsplaner.
    Även om det skulle förhålla sig så, som påståtts av vissa tilltalade, att Kröcher efter att ha blivit utstött från sitt umgänge i Tyskland kände sig olycklig och misslyckad samt till följd härav fått problem med sina nerver,

 

utesluter detta på intet vis att han menade allvar med sina planer och kunde förväntas genomföra dessa. Snarare var väl tvärtom risken för att planerna skulle realiseras ännu större om initiativtagaren var behäftad med komplex och självhävdelsebehov eller kanske rent av befann sig i en desperat sinnesstämning.
    Vid bedömningen av Kröchers brottsliga uppsåt bör vidare beaktas att det för ansvar för människorov krävs att gärningsmannen, exempelvis i utpressningssyfte, bemäktigar sig en person och antingen bortför eller inspärrar denna. Ett fullbordat människorovsbrott föreligger således så snart offret efter att ha övermannats börjar föras från platsen, eventuellt för att spärras in på annat håll. Att bortförandet avbryts genom ingripande av polis eller att något inspärrande av annan anledning inte kan komma till stånd, exempelvis därför att offret avlider under transporten, inverkar inte på bedömningen av brottet som ett fullbordat människorov. Även om Kröcher kan anses ha varit väl optimistisk då han räknade med att kunna framgångsrikt slutföra själva aktionen med hjälp av endast fyra till fem personer utöver honom själv och oavsett att hans förhoppning att genom kidnappning av en svensk politiker kunna förmå den västtyska regeringen att frige ett antal fångar — inte minst mot bakgrund av senare timade händelser — kan tyckas mindre realistisk, synes han alltså mycket väl ha kunnat genomföra sina planer så långt att ett fullbordat människorov förelåg. Vid vilken tidpunkt förberedelserna kan antas ha hunnit så långt att Kröcher var beredd att sätta igång aktionen skall behandlas i nästa avsnitt.
    Med hänsyn till anförda omständigheter måste det alltså anses utrett att Kröcher menade allvar med sina planer på att kidnappa Anna-Greta Leijon.Vid prövningen av de enskilda åtalen i målet måste emellertid beaktas att Kröcher, enligt vad som också får anses framgå av utredningen, gjorde många uttalanden om bomber och våldsdåd, som knappast kunde tas på allvar, och hade många konspirativa åtgärder för sig som mer gav intryck av sysselsättningsterapi än tjänliga medel för realiserandet av kidnappningsplanen. Han synes också ha haft den egenheten att endast i små portioner successivt informera vännerna om sina planer. Det får därför anses förklarligt om Kröchers omgivning inte genast insåg allvaret i hans planläggning.

 

a) Var faran för brottets fullbordan ringa?
Enligt 23 kap. 2 § tredje stycket sista punkten brottsbalken skall ansvar inte ådömas om faran för brottets fullbordan var ringa. Vid bedömningen av om de i detta mål aktuella åtalen för förberedelse till människorov och allmänfarlig ödeläggelse skall ogillas av denna anledning har man enligt vad nyss sagts att bortse från att möjligheterna för Kröcher att genomföra hela sin brottsplan — alltså att genom utpressning förmå svenska regeringen att lämna ut en större penningsumma och den västtyska regeringen att frige ett antal fångar — på objektiva grunder måhända kan synas tämligen osäkra. Det avgörande är om Kröcher kan antas ha haft uppsåt och möjlighet att tillsammans med andra bemäktiga sig Anna-Greta Leijon och åtminstone påbörja bortförandet av henne. Dessa frågor har redan besvarats jakande. För att svaren skall ha betydelse för prövningen av de enskilda åtalen i detta mål måste de emellertid anknytas till en viss konkret tidpunkt. Frågan bör alltså formuleras på följande sätt: När hade Kröchers planläggning fortskridit så långt att faran för brottets fullbordan inte längre var ringa?

 

29-33-166 Sv Juristtidning

 

    Ju enklare ett brott är att utföra desto mindre förberedelser krävs. Redan anskaffandet av sprängämne eller dyrk i syfte att begå inbrottsstöld innebär normalt tillräckligt stor fara för brottets fullbordan för att ansvar skall inträda. Omvänt förhåller det sig så att ett komplicerat brott fordrar långvariga och omfattande förberedelser. Det av Kröcher planerade människorovet utgör närmast ett ytterlighetsexempel på sistnämnda förhållande. Först sedan en betydande del av planläggnings- och undersökningsarbetet fullbordats och den mest väsentliga utrustningen anskaffats kan faran för ett sådant brotts fullbordan anses ha nått den punkt där den inte längre är ringa. När väl ett långvarigt, omfattande och kostsamt förberedelsearbete nedlagts måste å andra sidan faran för brottets fullbordan normalt bedömas som betydande inte minst med hänsyn till den styrka i det brottsliga uppsåtet som gärningsmannen därmed visat.
    Den tidpunkt då faran för brottets fullbordan kan anses inte längre vara ringa — i det följande benämnd faropunkten — är i viss mån också beroende av när gärningen enligt brottsplanen skall utföras. Ju längre fram i tiden detta skall ske desto fler ovissa faktorer måste man räkna med och desto senare når följaktligen faran för brottets fullbordan straffbarhetsgränsen.
    Endast knapphändiga och relativt vaga uppgifter har i målet framkommit om den planerade tidpunkten för människorovets genomförande. Enligt Pia var det först meningen att planen skulle realiseras vintern 1975—1976 varefter tidpunkten flyttades fram till sommaren 1976. Den omständigheten att ett ej obetydligt förberedelsearbete lades ned under våren och försommaren 1976 — exempelvis den relativt detaljerade planläggningen av kidnappningsaktionen, anskaffandet och iordningställandet av lokalen vid Katarina Bangata, kartläggningen av Anna-Greta Leijons bostadsförhållanden och uppträdande samt anskaffningen av lätta vapen och försöken att skaffa tyngre vapen — medan verksamheten under återstående del av det året synes i huvudsak ha inskränkts till planläggning och, i ett fall, genomförande av tillgreppsbrott tyder också på att Kröcher ursprungligen avsett att genomföra människorovet under — sannolikt senare delen av — sommaren 1976 men uppsköt planerna till följande år antingen därför att förberedelserna krävde längre tid och större ekonomiska resurser än beräknat eller emedan något temporärt hinder för planernas genomförande uppkom, exempelvis Anna-Greta Leijons graviditet och nedkomst.
    Efter årsskiftet 1976—1977 intensifierades förberedelsearbetet åter. Eive har uppgett att Hunter i januari sade till honom att det tidigare beställda partiet om 50 kg dynamit behövdes inom "a few months" och att leveransen föreföll något mer angelägen än förut. Enligt en annan tilltalad nämnde Eive i januari att det skulle hända en stor sak i Stockholm någon gång under våren 1977. Anna-Karin har berättat att Kröcher i mars 1977 talade om för henne att han ville sätta sin kidnappningsplan i verket under OPEC-mötet i Saltsjöbaden, alltså under dagarna den 12—14 juli 1977. Enligt Karl avsåg Kröcher att lämna Sverige i oktober—november 1977 varför Karl drog slutsatsen att kidnappningen skulle ske dessförinnan. Karls uppgift om tidpunkten förKröchers uppbrott från Sverige stämmer väl överens med vad Motzi berättatom sina och Kröchers privata planer. Om det är riktigt att Kröcher avsåg att stanna i Sverige till hösten 1977, tyder brådskan med att få fram den hos Karin beställda sminkutrustningen — enligt vad Karin uppgett stötte Pia på henne flera gånger om den saken — på att utrustningen åtminstone inte

 

enbart var avsedd att användas när han lämnade landet utan även vid en nära förestående aktion. Med hänsyn till att en båttransport sådan som den planerade knappast kan ske obemärkt före småbåtssäsongens början kan det emellertid inte anses troligt att aktionen planerades att äga rum förrän tidigast under senare delen av april eller i maj.
    Av den för planens genomförande erforderliga utrustningen återstod vid polisingripandet natten till den 1 april 1977 — såvitt kan bedömas — i huvudsak endast transportmedel, alltså bilar och en båt, samt möjligen ytterligare vapen. Att Kröcher var i stånd att med kort varsel anskaffa bilar framgår av omständigheterna kring de tidigare av honom planerade och delvis genomförda tillgreppsbrotten. Det saknas anledning anta att hans möjligheter att komma i besittning av en lämplig båt var mindre. I den mån ytterligare vapen var erforderliga hade han efter det sista bankrånet tillräckliga medel för att anskaffa sådana.
    Med hänsyn till anförda omständigheter måste faran för brottets fullbordan i varje fall vid Kröchers gripande den 31 mars 1977 ha nått den punkt där den inte var ringa. Frågan är emellertid om den inte måste förläggas betydligt tidigare. Redan försommaren 1976 förelåg sålunda den viktigaste förutsättningen för ett genomförande av planen, nämligen en lokal som var lämplig att förvara kidnappningsoffret i. Ty även om det för att ansvar för fullbordat människorov skall inträda, såsom förut berörts, inte fordras att något inspärrande verkligen kommer till stånd, är det ju meningslöst att påbörja brottsplanens utförande utan att ha tillgång till en förvaringsplats för kidnappningsoffret.
    Sommaren 1976 hade Kröcher även tillgång till tre pistoler jämte ammunition, flera kg sprängämne samt ett antal radioapparater av olika slag. Vidare fanns då en tämligen detaljerad planläggning. Lennart, som synes vara den av de tilltalade som hade bäst insyn i Kröchers planer, har också uppgett att det var vid den tiden som han insåg att Kröcher menade allvar. Enligt vad Pia har berättat började läget under sommaren 1976 bli alltmer obehagligt och hon ansåg sig då inte helt kunna utesluta att Kröcher menade allvar med sina planer.
    Vad som med visshet tillkom efter sommaren 1976 var, såsom senare närmare skall beröras, framför allt ett par polisradiomottagare och viss radioutrustning i november, 1—2 kg sprängmedel och en större summa kontanter i december, 10 gas- eller skyddsmasker och 3 sminkutrustningar i februari samt 10 kg sprängmedel i mars. Denna egendom framstår inte som så väsentlig i jämförelse med den utrustning som redan tidigare fanns tillgänglig att först dess tillkomst kan sägas ha medfört att faropunkten uppnåddes.
    Övervägande skäl talar således för att faran för brottets fullbordan i början av sommaren 1976 inte längre var ringa.

 

b) Förmåddes Kröcher att avstå från sina planer?
Från de tilltalades sida har invänts att Kröcher förmåddes att avstå från sina planer vid den s. k. "Bloody Sunday" omkring månadsskiftet januari—februari eller i varje fall senast den 30 mars 1977 samt att det därför föreligger ett frivilligt tillbakaträdande som skall medföra straffrihet. Denna invändning skall i förekommande fall senare prövas beträffande envar av de tilltalade för sig. Varje tilltalad skall ju bedömas efter det uppsåt som ligger honom eller henne till last. Här skall därför endast prövas om planläggningen hade

 

avbrutits före polisingripandet så att faran för brottets fullbordan rent objektivt var utesluten den 31 mars 1977.
    Eive har erkänt att han, efter att senast i januari av Hunter ha fått en beställning på 50 kg dynamit, i början av mars levererade 10 kg sprängmedel till denne och att Hunter en kort tid därefter meddelade honom att han istället för de ytterligare 40 kg sprängmedel som han tidigare beställt nöjde sig med 10 kg till. Med hänsyn till såväl att Hunter, såsom tidigare berörts, sedan sommaren 1976 hade varit med på mötena, där Kröcher diskuterade sina aktionsplaner, som att Hunter enligt Anna-Karins och Lennarts uppgifter aktivt skulle delta i aktionen, far det antas att sprängmedlen var avsedda att användas i samband med denna. Eftersom Kröcher och Hunter enligt Karls och Motzis uppgifter umgicks ganska flitigt måste det vidare antas att Hunter varit i kontakt med Kröcher angående anskaffandet av sprängmedel senast under loppet av februari månad.
    Det förhållandet, att nu berörda åtgärder på Kröchers anmodan företogs under februari och mars, i förening med den omständigheten att Kröcher inte hade gjort sig av med all den utrustning, som senare beslagtogs och som han inte rimligen kunde ha någon legal användning för, visar klart att den kritik som han utsattes för under "Bloody Sunday" och en därefter följande sammankomst inte föranledde honom att avstå från sina aktionsplaner. Dessutom bör beaktas att ingenting framkommit som tyder på att kritiken mot Kröcher stöddes av vare sig Armando Carillo eller Hunter, vilka för övrigt inte deltog i "Bloody Sunday". Det förtjänar också noteras att dessa båda personer, liksom Adomeit, enligt vad Motzi uppgett tillhörde den lilla krets människor som Kröcher respekterade och inte talade illa om samt att Kröcher enligt Lennart såg mycket upp till Armando Carillo. Karl har också berättat attHunter och makarna Carillo stod på Kröchers sida vid det möte sent på hösten 1976 där Karl kritiserade Kröcher liksom att det var Kröcher, Hunter och Armando Carillo som vid ett senare möte i december propagerade för att Anna-Karin skulle lämna mötet.
    Det synes vidare knappast troligt att Adomeit, vilken enligt vad tidigare berörts så sent som den 23 december 1976 förövade ett bankrån tillsammans med Kröcher och Armando Carillo, några veckor senare skulle ta avstånd från Kröcher. Möjligen kunde han — i samförstånd med Kröcher — låtsas göra detta för att lugna de övriga och inte störa aktionsplanens genomförande.
    Även om alla de personer som enligt den ursprungliga planläggningen skulle ingå i den aktiva "operationsgruppen" — Anna-Karin, Pia, Armando Carillo och ytterligare en utländsk medborgare utöver Kröcher själv — inte längre stod till förfogande, synes alltså i stället nya medhjälpare ha tillkommit, nämligen Hunter och Adomeit. Enligt Lennart blev Kröcher mycket mer påstridig sedan Armando Carillo och Hunter kommit med och han fick även ett visst stöd från dem. De skulle också enligt vad Lennart berättat vara med vid omhändertagandet av kidnappningsoffret. Anledningen till att Kröcher hade lyckats få med Armando på sina planer var — fortfarande enligt Lennart— att Armando vid det laget hade bestämt sig för att återvända till Latinamerika och behövde pengar eftersom han inte kunde komma dit på legalt sätt. Lennarts uttalande bör sammanställas med Karls uppgift om att Kröcher — i samband med planläggningen av rånet mot värdetransporten till riksbanken — berättade att Armando Carillo behövde pengar för att kunna resa till Latinamerika. Man bör även beakta att den sistnämnde enligt vad som

 

framkommit i målet genomgått reguljär gerillautbildning i Nordkorea och därför får anses ha haft särskilda kvalifikationer för en aktion av förevarande slag. Likaså kan det erinras om att Hunter, enligt vad Eive berättat, aktivt stödde olika befrielserörelser och revolutionära organisationer genom att skaffa dem pengar och vapen.
    Vid en samlad bedömning av anförda omständigheter framstår invändningarna att Kröcher genom "Bloody Sunday" den 30 januari 1977, den efterföljande skriftliga kritiken eller genom övertalning av Motzi m. fl. den 30 mars 1977 beslutade sig för att avstå från sina aktionsplaner som så uppenbart osannolika att de måste lämnas utan avseende.

 

2. Vilka handlingar är straffbara som förberedelse till brott?
Inte bara den som har utfört en brottslig gärning — gärningsmannen — utan även den som har främjat brottet med råd eller dåd skall i regel fällas till ansvar. Om Kröcher hade genomfört sin aktion eller åtminstone påbörjat genomförandet av den — exempelvis försökt att bemäktiga sig Anna-Greta Leijon men misslyckats med detta — skulle alltså inte bara Kröcher och hans medhjälpare vid själva aktionen utan även alla andra som medverkat på olika sätt, t. ex. genom att anskaffa hjälpmedel eller ge råd och tips som var till nytta i samband med aktionen, ha dömts för människorov, alternativt försök till människorov eller för medhjälp därtill. Alla hjälpmedel som använts vid brottet skulle i princip också ha förklarats förverkade.
    Nu hann emellertid Kröcher inte sätta sin plan i verket innan polisen ingrep, och hans verksamhet stoppades alltså på förberedelsestadiet. Förberedelse till brott är enligt svensk rätt i allmänhet inte straffbar. Inte ens den som vidtagit förberedelser för att själv — som gärningsman — utföra brott kan normalt straffas om brottet sedan av någon anledning inte blir av. Beträffande flertalet mindre allvarliga brott, t. ex. skadegörelse som inte är grov, är det inte heller straffbart att försöka utföra brottet: exempelvis kastar gärningsmannen en sten mot en fönsterruta som han vill slå sönder men rutan håller.
    När det gäller de allvarligare brotten — till vilka räknas bl. a. människorov, allmänfarlig ödeläggelse, sabotage, urkundsförfalskning, rån, grov stöld och tillgrepp av fortskaffningsmedel — har det dock ansetts nödvändigt att ingripa med straff inte bara vid försök utan även så tidigt som på förberedelsestadiet. Man har emellertid inte gått så långt att alla, som skulle ha straffats som gärningsmän eller medhjälpare om brottet utförts eller påbörjats, skall fällas till ansvar för förberedelse till brottet. Enligt 23 kap. 2 § brottsbalken är det — såvitt är av intresse i detta mål — bara den som med uppsåt att utföra eller främja brott anskaffar, förfärdigar, lämnar, mottar, förvarar, fortskaffar eller tar annan dylik befattning med gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg eller annat sådant hjälpmedel som kan straffas för förberedelse. Det är alltså — med undantag av stämpling som senare skall beröras — bara själva befattningen med vissa typer av brottsverktyg som är straffbar på förberedelsestadiet. Eftersom förberedelsebrottet består i just denna befattning med vissa slags brottsverktyg, kan varken dessa eller andra hjälpmedel som skulle ha kommit till användning vid brottsplanens genomförande förverkas enligt huvudregeln i 36 kap. 2 § brottsbalken. Enligt denna fordras nämligen för förverkande att egendomen har använts som hjälpmedel vid brott och så långt kom det ju inte. Det finns emellertid i samma paragrafen specialbestämmelse som tillåter förverkande av egendom med vilken tagits befattning som utgör

 

brott. Därmed åsyftas, enligt brottsbalkens förarbeten, bl. a. sådana brottsverktyg som det utgör straffbar förberedelse att ta befattning med. Brottsverktyg av detta slag synes i regel också kunna förverkas enligt 36 kap. 3 § brottsbalken vilken som förutsättning anger att det är fråga om föremål som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning.
    Avgörande för frågan om bifall till de av åklagaren i målet framställda yrkandena om ansvar för förberedelse till brott och om förverkande av egendom är alltså i första hand om de föremål som de tilltalade påståtts ha tagit befattning med och/eller tagits i beslag utgör sådana hjälpmedel vid brott som avses i 23 kap. 2 § brottsbalken.
    Av de i lagtexten uttryckligen nämnda föremålen utgör vapen, sprängämne och förfalskningsverktyg uppenbarligen typiska hjälpmedel vid människorov, respektive allmänfarlig ödeläggelse och urkundsförfalskning.
    Uttrycket "annat sådant hjälpmedel" anger att den i bestämmelsen gjorda uppräkningen av föremål inte är uttömmande men väl normgivande. Uttrycket skall alltså tolkas restriktivt. Endast befattning med hjälpmedel som är jämförliga med de uppräknade skall medföra ansvar. I förarbetena framhålls att kriminaliseringen av förberedelse har begränsats till sådana handlingar som med hänsyn till risken för tillkomsten av brott är straffvärda till sin typ och inte bara som led i en konkret brottsplan. Som hjälpmedel vid brott kan nämligen användas nästan alla i det dagliga bruket ingående föremål. Det påpekas i förarbetena att även hjälpmedel som särskilt anskaffats för att begå brott ofta är sådant att dess anskaffande i och för sig inte antyder att brott är tilltänkt. Som exempel anförs att någon anskaffar maskinell utrustning i syfte att trycka falska ransoneringskort och att maskinen lika väl skulle kunna begagnas för vanligt tryckningsarbete. Å andra sidan kan flera av de i lagtexten uppräknade föremålen också användas för lagliga ändamål. Exempelvis kan sprängämne användas vid byggnadsarbete och vapen för jakt- eller sportändamål. Det vill därför synas som om lagtext och förarbeten är i viss mån motstridiga eller i varje fall lämnar ett ganska stort utrymme för tvekan.
    Vid sidan av lagtext och förarbeten kan också tidigare rättspraxis och särskilt högsta domstolens avgöranden tjäna till vägledning. När det gäller den nu aktuella frågan om vilka hjälpmedel det är straffbart såsom förberedelse att ta befattning med finns emellertid endast få belysande rättsfall. Bland dessa märks en av högsta domstolen år 1960 meddelad dom (NJA 1960 s. 442) varigenom en man — som, med uppsåt att begå inbrottsstöld, i sina kläder förvarade 4 slipade mejslar av olika slag och grovlek, 1 s. k. skomakarkniv och 6 nycklar i knippa varav 4 lika s. k. huvudnycklar — dömdes för förberedelse till grov stöld eftersom "samlingen föremål måste vara att anse såsom hjälpmedel av det slag som avses" i 23 kap. 2 § brottsbalken. Detta avgörande synes innebära att ett föremål, som ensamt för sig inte har något speciellt brottsligt användningsområde, är att anse som brottsverktyg enligt anförda lagrum om det ingår som ett nyttigt led i en samling av föremål och samlingen som sådan är särskilt lämplig att begagna vid en viss typ av brottslighet. Den person som anskaffat hela samlingen — normalt är det väl den tillämnade gärningsmannen själv — skall då straffas för förberedelse till ifrågavarande brott. Även den som tagit befattning endast med något eller några av de i samlingen ingående föremålen kan emellertid fällas till ansvar om han vid befattningen kände till hela eller en väsentlig del av samlingen och även hade

 

vetskap om den brottsliga användning som var avsedd. För att ansvar skall inträda krävs däremot inte att den som tog befattning med föremålet eller föremålen själv önskade att det planerade brottet skulle komma till stånd (s. k. direkt uppsåt).
    I övrigt synes varken lagförarbeten eller rättspraxis lämna någon klar vägledning för lösningen av nu aktuella problem. Detta är också naturligt med tanke på att terrorism och kidnappning i politiskt syfte utgör nya former av brottslighet kännetecknade av en hänsynslöshet och tids- och resurskrävande planläggning som hittills saknat motstycke i Sverige. Det behöver emellertid inte innebära att den svenska lagstiftningen saknar tillämpning. Den omständigheten att brottsbalken innehåller bestämmelser om sådana brott som människorov och allmänfarlig ödeläggelse tyder tvärtom på att det bör finnas möjlighet att med sedvanliga lagtolkningsmetoder finna lösningarsom motsvarar rättssäkerhetens krav.
    Den egendom som beslagtagits i målet utgör en tämligen heterogen samling av föremål som kan tänkas vara mer eller mindre lämpliga att använda för brottsligt ändamål. Eftersom varje föremål inte kan vara att anse som hjälpmedel enligt 23 kap. 2 § brottsbalken endast därför att det ingår i denna samling, synes det vara lämpligt att i skilda underavdelningar granska olika grupper av föremål allt efter den brottstyp vid vilken föremålen enligt åklagarens påstående var avsedda att användas. Härvid är att märka att vissa föremål, sedda var för sig, kan tänkas vara lämpliga att använda vid mer änen brottstyp. Så är även fallet med de i lagtexten uppräknade brottsverktygen. Vapen kan sålunda komma till användning inte bara vid våldsbrott såsom mord och misshandel utan även vid tillgreppsbrott såsom rån och frihetsbrott såsom människorov. Likaså kan sprängämne utnyttjas för att begå såväl grovstöld som skadegörelse och allmänfarlig ödeläggelse.

 

a) Människorov
Människorov är ett sammansatt brott som, enligt vad förut berörts, består av två eller tre element, nämligen ett bemäktigande och ett bortförande och/eller ett inspärrande. I Kröchers brottsplan ingick alla tre elementen.

 

Bemäktigandet
Såsom framgår av såväl den skriftliga planläggningen som Anna-Karins och Lennarts berättelser avsåg Kröcher att ta hand om Anna-Greta Leijon någonstans i närheten av hennes bostad i Jakobsberg. Han räknade med att hon åkte bil och tänkte sig att stoppa hennes bil genom att blockera vägen med två andra bilar eller eventuellt genom att skicka fram en person som var utklädd till polis. I samband med att Anna-Greta Leijon togs om hand skulle hon bedövas eller sövas ned. Enligt den skriftliga planläggningen skulle var och en av de fyra—sex deltagarna i aktionsgruppen vara utrustad med bl. a. en pistol eller revolver med ammunition, en eller två handgranater, en gasmask och eventuellt även maskering. Beträffande användningen av dessa föremål är det bara gasmasken som kan föranleda tvekan. Det bör emellertid beaktas att det i den beslagtagna egendomen ingår två rökgranater, två rökhandgranater och tre rökfacklor. Även om dessa föremål, som torde sakna legal användning utanför försvarets, brandväsendets och möjligen den medicinska forskningensområde, i den skriftliga planläggningen bara nämns tillsammans med pistoler och gevär under rubriken "nödvändiga vapen", synes man inte kunna finna

 

något annat rimligt bruk för dem i Kröchers brottsplan än i förening medgasmaskerna vid bemäktigandet av kidnappningsoffret. Att rökgranater eventuellt skulle användas vid detta tillfälle har för övrigt uppgetts av Lennart. Pådet sättet skulle både rökgranaterna och gasmaskerna få en — från Kröcherssynpunkt — meningsfull användning.

 

Bortförandet
Enligt den skriftliga planläggningen samt Anna-Karins och Lennarts utsagor gick Kröchers plan ut på att Anna-Greta Leijon skulle föras i bil till en småbåtshamn, vidare med båt till en plats på Söder och den sista etappen fram till lokalen vid Katarina Bangata åter i bil. Åtminstone under någon del av färden var det meningen att Anna-Greta Leijon skulle förvaras i en särskild transportlåda. Under bilfärden var man tydligen beredd på risken att bli förföljd av andra fordon. De i beslaget ingående hopsvetsade böjda spikar — spanska ryttare eller miguelitos — som finns omnämnda i den skriftliga planläggningen får sålunda antas ha varit avsedda för att punktera däcken på förföljande fordon. Detta stämmer också väl med vad Anna-Karin berättat.

 

Inspärrandet
Sedan Anna-Greta Leijon omhändertagits och bortförts skulle hon enligt brottsplanen hållas inspärrad i källarlokalen vid Katarina Bangata, det s. k. folkfängelset eller folkets fängelse. Lokalen specialinreddes därför för detta ändamål och befann sig vid polisingripandet i följande skick. Golvet i det innersta, tredje rummet var täckt med spånskivor på reglar. Den tidigare entrédörren till rummet från källarkorridoren var igensatt och isolerad med gummilist, frigolite, fiberskiva och planka. Innanför dörren fanns en grå filt, som fästs med häftstift mellan dörr och karm, samt fyra frigoliteskivor och ett skåp. I skåpet låg tre presenningar och på en hylla i rummet tre krokar och tre plastpluggar. I rummet förvarades också ett rep. Vidare fanns på den ena väggen tre särskilt markerade hål, till vilka pluggarna och krokarna passade, och på den motsatta väggen tre liknande krokar fästa i reglar. Slutligen satt tre krokar placerade i taket mitt för krokarna och hålen i väggarna.
    Enligt Lennart berättade Kröcher för honom hur man inne i lokalen skulle bygga ett tält med hjälp av presenningar. Vid tingsrättens syn på platsen hade polisen också med begagnande av de i lokalen befintliga krokarna och repet arrangerat presenningarna så att dessa bildade ett tält i det innersta rummet med en golvyta på ungefär 4 m² och en takhöjd på minst 2 meter.
    Såsom förut berörts finns det inte något rimligt samband mellan inredningen av det innersta rummet, möjligen med undantag av skåpet, och lokalens användning för foto- och filmarbete. Däremot förefaller inredningen vara särskilt väl lämpad för en lokal där ett kidnappningsoffer kan hållas inspärrat. Det kan som jämförelse nämnas att stadgandet om ansvar för förberedelse, enligt motiven till straffbestämmelsen om grovt dobbleri i 16 kap. 14 a § brottsbalken, ofta torde kunna tillämpas mot den som har gjort sig skyldig till grovt dobbleri och kort därefter ånyo anskaffar spelutrustning som är väl lämpad för illegalt spel i oförändrad omfattning. Vid bedömningen av detta motivuttalande bör beaktas att endast grovt dobbleri — i motsats till "vanligt" dobbleri — är straffbart på förberedelsestadiet.
    Vidare synes de i källarlokalen beslagtagna overallerna, huvorna och toppluvorna vara särskilt lämpliga att användas av personer som har till uppgift

 

att bevaka ett kidnappningsoffer och därför är obenägna att avslöja sin identitet. Att plaggen var avsedda för detta ändamål framgår också av den skriftliga planläggningen.

 

Radiomaterielen och frekvenstabellerna
Bland den i målet beslagtagna egendomen ingår en stor mängd radiomateriel — framför allt kommunikationsradioapparater, polisradiomottagare och bärbara radiosändare, s. k. walkie-talkies — samt frekvenstabeller som av åklagaren påståtts ha varit avsedda som hjälpmedel vid människorovet utan att kunna hänföras till något visst av de tidigare berörda tre brottselementen.
    Vid prövningen av åklagarens påstående bör beaktas att det för möjligheterna att framgångsrikt genomföra ett så komplicerat brott som människorov — vilket bl. a. förutsätter en lång och riskfylld transport samt ett tämligen långvarigt inspärrande av offret, allt medan polisen från första stund kan förväntas bedriva ett intensivt spaningsarbete — synes vara av stor betydelse eller rentav ett villkor att gärningsmännen kan inte bara kommunicera sinsemellan på kortare eller längre avstånd utan även följa polisens arbete med att upprätta spärrar och kontrollera lokaler m. m. De för hand upprättade frekvenstabellerna, som utgör utdrag av allmänt tillgängliga handlingar, synes genom sin överskådliga uppställning vara väl ägnade att underlätta gärningsmännens arbete härvidlag. Både Anna-Karin och Lennart har också berättat om Kröchers planer på radiokommunikationer under aktionen, liksom den skriftliga planläggningen innehåller flera notationer om radioapparater och radiomateriel av skilda slag.

 

Planläggningsmötena
Enbart deltagande i ett möte, där viss brottsplanering äger rum, kan inte medföra ansvar för förberedelse ens för den som aktivt medverkar i diskussionen med inlägg och synpunkter. Det fordras, såsom tidigare berörts, att vederbörande tager befattning med brottsverktyg. Att så skett vid något av de med åtalet avsedda planläggningsmötena har emellertid inte påståtts av åklagaren.
    Beträffande de allvarligaste brotten — bl. a. människorov — kan ansvar inträda på förberedelsestadiet inte bara för den som tar befattning med brottsverktyg utan även för den som i samråd med annan beslutar gärningen eller som åtar eller erbjuder sig att utföra den. Detta kallas för stämpling.
    Åklagaren har i fråga om fyra av de tilltalade alternativt yrkat ansvar för stämpling till människorov på grund av deras deltagande i planläggningsmötena. Han har till stöd för sitt yrkande anfört att den omständigheten att de tilltalade i uppsåt att utföra eller främja människorov planerat och vidtagit vissa förberedelser och sedan deltagit i planläggningsmötena innefattar att de var och en i samråd med annan beslutat gärningen. Frukterna av planläggningsmötena ger enligt åklagaren vid handen vad som förevarit vid mötena.
    Gärningsbeskrivningarna i åklagarens stämningsansökan innehåller emellertid inte något uttryckligt påstående om att ifrågavarande tilltalade i samråd med annan beslutat att begå människorov.
    På anförda skäl skall åtalen för deltagande i planläggningsmöten ogillas.

 

Sammanfattning
Den materiel som nu har genomgåtts — alltså polisuniform med tillhörande

 

skjortor, skjutvapen med ammunition och tillbehör såsom hölster och rengöringsmedel, handgranater, gas- eller skyddsmasker, rökgranater och rökfacklor, maskeringsutrustning, sjukvårdsutrustning såsom bedövningsmedel och sprutor, transportlåda, spanska ryttare, isoleringsmateriel, pluggar, krokar, rep, presenningar, overaller, huvor, toppluvor, radioutrustning och frekvenstabeller — utgör, även om föremålen var för sig kan brukas såväl för legala ändamål som vid utförande av andra brott än människorov, en sådan samling av föremål som är särskilt lämpad att användas vid sistnämnda brott och somdärför måste vara att anse såsom hjälpmedel av det slag som avses i 23 kap.2 § brottsbalken.
    I den mån talan om förverkande av materielen i behörig ordning förts mot den som har äganderätt eller annan särskild rätt till egendomen — något som får prövas beträffande varje part för sig — skall den därför förverkas.
    På samma sätt skall, såsom tidigare berörts, för varje enskild tilltalad prövas om han tagit befattning med något eller några av föremålen i fråga och, om så finnes vara fallet, om han vid denna befattning känt till åtminstone en väsentlig del av samlingen och även haft vetskap om den brottsliga användning som var avsedd. Generellt kan sägas att ju mer atypiskt föranvändning vid människorov som ett föremål är — exempelvis maskeringsutrustning — desto större insikt i brottsplanen och kännedom om övriga hjälpmedel måste krävas hos den som tagit befattning med föremålet för att han skall fällas till ansvar.
    Utöver den angivna materielen ingår i den beslagtagna egendomen — respektive påstås de tilltalade ha tagit befattning med — föremål som inte ens i förening med nyssnämnd materiel kan anses utgöra hjälpmedel vid människorov. Hit hör den film och de fotografier som togs av Anna-Greta Leijon i Södertälje den 1 maj 1976. De är lika litet som exempelvis pressbilder och tidningsurklipp särskilt lämpade som brottsverktyg vid människorov. Utflykten till Södertälje synes närmast få betraktas som en form av sysselsättningsterapi för Kröcher eller kanske snarare som ett medel för honom att knyta sina presumtiva medhjälpare närmare sig själv och sin brottsplan.
    Det synes vidare mindre väl förenligt med en restriktiv tolkning av 23 kap. 2 § brottsbalken att till hjälpmedel som avses i detta lagrum hänföra även själva källarlokalen såsom sådan, inte minst med hänsyn till att lokalen i övrigt förefaller att ha varit tämligen väl ägnad för användning som foto- och filmateljé. Detsamma gäller bostadslägenheter avsedda som bas- eller replipunkter för gärningsmännen.
    Såsom framgår av vad tidigare anförts måste maskeringsutrustning tillsammans med viss annan egendom anses utgöra en sådan samling av föremål som är särskilt lämpad att användas vid människorov. Så får också anses vara fallet med instruktioner om hur maskering går till. De kan sålunda tänkas vara lämpliga att medföra i samband med brottets utförande för att underlätta en snabb maskering i anslutning därtill. En ren förteckning över maskeringsutrustning kan däremot inte betraktas som något hjälpmedel vid brott.

 

b) Allmänfarlig ödeläggelse
Den som åstadkommer explosion, översvämning, ras, skeppsbrott, flyg- eller tågolycka eller annan sådan ofärd och därigenom framkallar fara för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom skall enligt 13 kap. 3 § brottsbalken dömas för allmänfarlig ödeläggelse. Ett för detta brott

 

särskilt lämpat hjälpmedel är, såsom förut berörts, sprängämne med tillbehör, exempelvis tändmedel av olika slag (spräng- eller tändkapslar, krutstubin, kabel, tidur) och brandfarliga ämnen såsom bensin och klorex. Avlagtexten framgår att primäreffekten av brottet skall vara en katastrofartad tilldragelse av omfattande beskaffenhet som är förenad med fara för viktigaintressen. Givetvis är den mängd sprängämne som erfordras för att åstadkomma en sådan effekt beroende av många faktorer, bl. a. hur sprängämnet apteras, om attentatsplatsen ligger inom- eller utomhus, i tätbebyggelse eller på landsbygden etc. Det måste emellertid i regel vara fråga om en ej obetydlig mängd — som kan räknas i kg — för att den i straffbestämmelsen åsyftade effekten skall uppnås. Är den mängd sprängämne, som vederbörande tar befattning med, mindre måste han — för att kunna fällas till ansvar för förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse — känna till att kvantiteten i fråga ingår i ett större parti eller att den enligt brottsplanen är tillräcklig för att vålla den i lagrummet förutsatta effekten. Å andra sidan gäller att ju större mängd sprängämne som befattningen avser desto påtagligare är risken för atten sådan effekt skall uppnås vid sprängämnets användning. I sistnämnda fall krävs därför inte någon mer detaljerad kännedom om brottsplats.
    Om effekten av den brottsliga handlingen inte är sådan att allmänfarlig ödeläggelse kan anses föreligga, är det möjligt att brottet i stället bör bedömas som grov skadegörelse till vilket brott även förberedelse är straffbar. Enligt 12 kap. 3 § brottsbalken skall vid bedömande huruvida ett skadegörelsebrott är grovt särskilt beaktas om det av gärningen kommit synnerlig fara för någons liv eller hälsa eller om skadan drabbat sak av stor kulturell eller ekonomisk betydelse eller om skadan eljest är synnerligen kännbar. Normalt torde det alltså krävas en tämligen ansenlig mängd sprängämne även för att åstadkomma grov skadegörelse. I den mån en person som tar befattning med sprängämne inte har närmare insikt i brottsplanen måste det således också i detta fall — för att han skall kunna fällas till ansvar för förberedelse — krävas att det är fråga om en betydande kvantitet ehuru kanske inte lika stor som när det gäller allmänfarlig ödeläggelse.
    De två i målet beslagtagna instruktionerna ("Några ord om taktik", den s. k. terroristbibeln) innehåller bl. a. detaljerade anvisningar för tillverkning och aptering av sprängmedel. En sådan instruktion måste, i likhet med den i brottsbalkens förarbeten nämnda kartan, på vilken anvisningar för brottsutförande ritats in, anses utgöra sådant hjälpmedel som avses i 23 kap. 2 § brottsbalken.

 

c) Rån
Åklagaren har lagt fyra av de tilltalade till last att de såsom förberedelse till ett rån mot en värdetransport vid tidpunkter då transporten skulle företagas observerat antalet på vissa bestämda platser passerande polisbilar och nedtecknat iakttagelserna på därför avsedda kort. En av de tilltalade har, enligt åklagaren, sedan sammanställt och bearbetat detta material samt dessutom upprättat en skiss över det område i centrala Stockholm där tillgreppet skulle ske. Beträffande två av de tilltalade avser åtalet vidare fotografering av vissa vid gärningens genomförande aktuella platser, medan en tredje tilltalad påstås ha försett de tilltänkta gärningsmännen med maskering. Ytterligare en tilltalad har åtalats för att såsom förberedelse till ett rån mot ett bankkontor

 

ha upprättat dels en kartskiss över gator och fastigheter, som gränsar tillkontoret, dels en skiss över kontorets interiör.
    Vad först gäller korten med trafikobservationer och sammanställningen av dessa finns anledning att åter erinra om det i brottsbalkens förarbeten anförda exemplet med kartan på vilken anvisningar för brotts utförande är inritade. En sådan karta är ju på ett helt annat sätt än en vanlig karta särskilt ägnad för brottslig användning. På samma sätt synes man kunna säga att en sammanställning av antalet polisbilar, som under en viss tidrymd passerar en tilltänkt brottsplats, är speciellt ägnad som hjälpmedel vid brottets planerande och utförande. Vid planläggningen av ett rån i Stockholms city och beräkningen av därmed förenade risker måste det sålunda vara av väsentlig betydelse att ha en åtminstone ungefärlig kännedom om antalet polisbilar som passerar den tilltänkta brottsplatsen vid den tidpunkt då brottet skall utföras, även om en sådan sammanställning inte motsvarar statistiskt—vetenskapliga anspråk på noggrannhet. Det synes för övrigt vara svårt att finna någon rimlig legalanvändning för en sammanställning av detta slag.
    Fotografier av allmänna platser, kommunikationsleder och byggnadsexteriörer liksom kartskisser — vare sig de är kopierade efter karta eller gjorda på fri hand — kan däremot inte anses mer lämpade för brottslig användning än exempelvis vykort och kartor. De är därför inte att betrakta som brottsverktyg enligt 23 kap. 2 § brottsbalken. På annat sätt synes det förhålla sig med fotografier och skisser av interiören till ett bankkontor. För en rånare torde det sålunda vara av väsentlig betydelse att känna till exakt var kassorna är belägna, var bankpersonalen och eventuella kunder kan antas uppehålla sig samt hur eventuella kameror och alarmanordningar är placerade. En sådan skiss kan dessutom i en utomståendes händer knappast tjäna något legalt ändamål.
    Maskeringsutrustning i form av lösskägg och liknande är på samma sätt som exempelvis en huva eller luva, åtminstone i förening med vapen, särskilt lämpad som hjälpmedel vid begående av rån, eftersom det är av synnerlig betydelse för en rånare att dölja sin identitet. I detta hänseende skiljer sig rånaren, liksom kidnapparen, från de flesta andra brottslingar vilka inte på samma sätt måste operera inför ögonen på sina offer.
    Sammanfattningsvis är således korten och sammanställningen av trafikobservationer, interiörskissen av bankkontoret och maskeringsutrustningen att betrakta som sådana hjälpmedel vid brott som avses i 23 kap. 2 § brottsbalken.

 

3. Åtalen för förberedelse, alternativt stämpling till människorov och förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse
Deltagandet i planläggningsmöten samt fotograferingen och filmningen av Anna Greta Leijon utgör, som förut anförts, inte straffbara handlingar. Åtalet i dessa delar skall därför ogillas.
    Beträffande anskaffandet och inredandet av lokalen vid Katarina Bangata kan, såsom tidigare berörts, själva lokalen som sådan inte hänföras till hjälpmedel enligt 23 kap. 2 § brottsbalken. I fråga om inredandet av lokalen kan annat inte anses utrett än att de tilltalade utförde vissa målnings- och snickeriarbeten. Eftersom de alltså inte kan bindas vid den materiel som var direkt avsedd för lokalens användning som förvaringsplats för kidnappningsoffret, har de inte heller i detta avseende gjort sig skyldiga till någonting brottsligt.

 

    Lennart har erkänt att han sommaren 1976 på anmodan av Kröcher skaffade två presenningar sedan denne förklarat hur man inne i lokalen vid Katarina Bangata skulle bygga ett tält med hjälp av presenningar och Lennart på grund härav hade börjat förstå att Kröcher menade allvar med sina planer på att använda lokalen för kidnappningsändamål. Med hänsyn till den ingående kännedom Lennart hade om Kröchers brottsplan och materielanskaffning och eftersom, på sätt tidigare utretts, presenningar ingick i en sådan samling av föremål som utgör hjälpmedel enligt 23 kap. 2 § brottsbalken samt den punkt då faran för brottets fullbordan inte längre var ringa — faropunkten — hade uppnåtts vid anskaffandet, är Lennart i detta hänseende förfallen till ansvar.
    Vad gäller förvaringen av vapen framgår av utredningen att Anna-Karin sedan våren 1973 hade sammanbott med Kröcher i sin lägenhet under äktenskapsliknande former och att denne efter ett besök i Tyskland samma vår haft med sig en pistol som han därefter förvarat i lägenheten. Det har inte påståtts av åklagaren att Kröcher medförde pistolen på anmodan av eller i samråd med Anna-Karin eller att hon aktivt tog del i förvaringen av pistolen exempelvis genom att själv placera den eller åtminstone anvisa förvaringsplats för den i lägenheten. Det kan inte heller anses utrett att Anna-Karin gjorde mer än att acceptera att Kröcher bodde kvar i lägenheten med sin pistol. Enligt 23 kap. 2 § brottsbalken består den straffbara förberedelsehandlingen i att anskaffa, förfärdiga, lämna, mottaga, förvara, fortskaffa eller taga annan dylik befattning med hjälpmedel. Som jämförelse kan nämnas att det enligt 9 kap. samma balk är straffbart såsom häleri bl. a. att köpa någonting som är frånhänt annan genom brott eller att tillgodogöra sig det eller eljest därmed taga befattning ägnad att försvåra dess återställande. Beträffande sistnämnda bestämmelse har man i rättspraxis såsom befattning inte räknat ett rent passivt förvarande, t. ex. att den som finner tjuvgods gömt i sin bostad bara låter det ligga utan att vidta någon åtgärd. Eftersom det inte finns anledning att tolka ordet befattning mer vidsträckt vid förberedelse än vid häleri och då Anna-Karin, enligt vad förut anförts, inte kan lastas för annat än ren passivitet, är hennes handlingssätt inte att bedöma som förberedelse till brott.
    Lennart har erkänt att han för Kröchers räkning köpte två pistoler i maj eller juni respektive juli 1976. Med hänsyn till att han redan vid anskaffningen av pistolerna hade klart för sig att de var avsedda för aktionen mot Anna-Greta Leijon och eftersom faropunkten då var uppnådd, är hans åtgärd att skaffa vapnen att bedöma som förberedelse till människorov.
    Vidare har Lennart erkänt att han sommaren 1975 lämnade ungefär två kg sprängämne till Kröcher men han har förnekat att han därvid hade kännedom om någon som helst brottslig planering från Kröchers sida. Såsom tidigare berörts kan faran för det planerade brottets fullbordan inte förrän i början av sommaren 1976 anses ha nått den punkt där den inte längre var ringa, faropunkten. Endast förberedelsehandlingar som begåtts sedan denna punkt uppnåtts är straffbara. Vad Lennart i förevarande hänseende gjort sig skyldig till kan därför inte föranleda ansvar för förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse. Däremot är hans åtgärd att anskaffa sprängämnet straffbar enligt 3 §lagen om explosiva och brandfarliga varor vilken föreskriver ansvar för den som utan att vara berättigad till det innehar eller förvärvar explosiv vara.
    Eive har vitsordat att han för en av de i planeringen delaktiga personernas räkning anskaffat dels 1 — 2 kg sprängämne i december 1976 dels 10 kg spräng-

 

ämne den 4 mars 1977 men han har förnekat insikt om att sprängämnena skulle användas vid sprängaktioner i Sverige. Det måste emellertid — på vissa i domen närmare angivna skäl — hållas för visst att Eive vid anskaffandet av ifrågavarande sprängämnen insåg att de skulle användas vid sprängaktioner i Sverige eller i varje fall att så kunde vara fallet samt att visshet härom inte skulle ha avhållit honom från att handla så som han gjorde. Med hänsyn till den stora kvantitet — hela 50 kg — som den ursprungliga beställningen avsåg måste det också ha stått klart för honom att sprängaktionerna skulle framkalla fara för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom. Eive kan därför inte undgå ansvar för förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse.
    I februari 1977 köpte Lennart, enligt vad han själv erkänt, tio skyddsmasker. Med hänsyn till hans ingående kännedom om Kröchers brottsplan — han har sålunda bl. a. uppgett att Kröcher tänkte sig att man i samband med omhändertagandet av Anna-Greta Leijon kunde sätta ut rökgranater — och materielanskaffning måste tvärtom hållas för visst att Lennart vid inköpet av skyddsmaskerna insåg att de var avsedda för det planerade människorovet. Eftersom skyddsmaskerna, såsom förut framhållits, ingick i en sådan samling av föremål som är att anse som hjälpmedel enligt 23 kap. 2 § brottsbalken samt faropunkten för länge sedan uppnåtts vid anskaffningstillfället, är Lennart även i förevarande hänseende förfallen till ansvar för förberedelse till människorov.
    Lennart har erkänt att han — senast under hösten 1976 — anskaffade en hel del radiomateriel åt Kröcher. Han har också vitsordat att Kröcher berättat för honom att man under aktionen skulle använda sig av radiokommunikationer. Med hänsyn härtill och på tidigare anförda skäl är även anskaffandet av radiomaterielen att bedöma som straffbar förberedelse till människorov.
    Karin har vitsordat att hon i början av januari 1977 av Kröcher mottog 3 000 kr. och härför anskaffade maskeringsmateriel jämte tre plastlådor, som hon sedan iordningställde och överlämnade till Pia för vidarebefordran till Kröcher. Karin hade redan under hösten 1976 fått en viss uppfattning om vad Kröcher sysslade med. Ytterligare insikt i hans planer erhöll hon vid "Bloody Sunday" den 30 januari 1977 då bl. a. kidnappningsaktionen diskuterades. Hon har också medgett att hon började lägga ihop saker och ting för sig själv och tyckte att det började bli litet obehagligt eftersom hon fick sina aningar om att Kröcher kanske menade allvar den här gången.
    Karin måste sålunda ha räknat med möjligheten att sminkutrustningarna kunde komma att användas i brottsligt syfte. På detta tyder också hennes egen uppgift att hon kände ett väldigt obehag inför beställningen av dessa utrustningar, vilket hon inte hade haft anledning till om hon godtagit Kröchers förklaring att de bara skulle användas för att underlätta för honom att ta sigur landet. Utredningen ger emellertid inte belägg för att Karin hade en sådan detaljkännedom om Kröchers planer och omfattningen av anskaffad materiel att det — med hänsyn även till att maskeringsutrustningarna, isolerade från övriga föremål, får anses tämligen atypiska som hjälpmedel vid människorov — kan uteslutas att hon saknade insikt om att utrustningarna var avsedda att användas vid den planerade aktionen. Åtalet mot Karin skall därför ogillas.
    Pia har erkänt att hon avhämtat lådorna med maskeringsutrustning hos Karin men förnekat att hon fördelat dem. Utredningen bestyrker att hon avhämtat utrustningen, som hon sedan förvarat i sin bostad för att i enlighet

 

med Kröchers instruktioner tillhandahålla den åt Kröcher och andra personer. Hon måste vid tidpunkten för sin befattning med maskeringsutrustningen antas ha haft kännedom om såväl det ändamål son utrustningen var avsedd för som en väsentlig del av de föremål i övrigt som ingick i samlingen av hjälpmedel för realiserandet av Kröchers kidnappningsaktion, vilken hon också var väl informerad om. Genom att hämta sminklådorna och sedan förvara dem i sin bostad för att i enlighet med Kröchers instruktioner tillhandahålla dem åt Kröcher och andra personer har hon därför gjort sig skyldig till förberedelse till människorov.
    Motzi har vitsordat att hon den 25 mars 1977 hjälpte Kröcher att hyra en lastbil för att flytta sina tillhörigheter — däribland 6,5 kg sprängämne, 46 sprängkapslar och 5 meter krutstubin — från hennes bostadslägenhet till sin egen lägenhet. Med hänsyn till att hon, såsom förut berörts, vid denna tidpunkt måste ha känt till såväl vari denna egendom bestod som att en betydande del av den var avsedd att användas vid den planerade aktionen är hon därigenom övertygad om att ha medverkat vid en sådan befattning med hjälpmedel vid brott som avses i 23 kap. 2 § brottsbalken.
    Anna-Karin har vidare berättat att Kröcher vid två tillfällen under sommaren 1976 med hjälp av en dynamitstav, en tändkapsel, en bit krutstubin och en särskilt preparerad väckarklocka demonstrerade för bl. a. henne hur man apterar en bomb. Hon minns att de fick "plocka med" materielen. Det var, enligt vad hon uppgett, Kröcher som visade hur man gjorde och syftet med demonstrationen var att lära deltagarna att själva aptera en bomb. Vad Anna-Karin sålunda låtit komma sig till last är inte att bedöma såsom befattning med hjälpmedel som avses i 23 kap. 2 § brottsbalken. Ordet befattning, som enligt förarbetena här är att förstå i inskränkt betydelse, syftar nämligen på ett förfarande som är inriktat på att förbereda ett planerat brott genom att anskaffa, förvara eller transportera hjälpmedel. Att man blott lär sig hantera hjälpmedel som redan finns tillgängligt är således inte tillräckligt för attgrunda ansvar för förberedelse utan synes närmast vara att jämställa med att man lär sig metodiken genom att studera allmänt tillgängliga handböcker eller instruktioner, exempelvis i spränglära. Eftersom Anna-Karins befattning med sprängämnena inte kan bedönas som innehav — för att så skall vara falletfordras mer än ett rent passivt förvarande eller en tillfällig beröring — är hon inte heller förvunnen till ansvar för brott mot lagen om explosiva och brandfarliga varor.
    De förberedelsehandlingar, som de tilltalade sålunda övertygas om, kan inte anses innefatta en så ringa medverkan att de inte skall medföra ansvar. Av vad tidigare sagts framgår att det saknat betydelse om det var deras avsikt att fullbordat brott skulle komma till stånd. De har inte heller vidtagit någon åtgärd, som kunde förhindra att det planerade brottet fullbordades, exempelvis att förebygga den brottsliga användningen av de hjälpmedel som de tidigare tagit befattning med.

 

4. Åtalet för underlåtenhet att avslöja förberedelse till människorov
Enligt 23 kap. 6 § brottsbalken jämförd med 4 kap. 1 och 10 §§ samma balk är det straffbart att underlåta att i tid anmäla eller eljest avslöja människorov som är å färde när det kan ske utan fara för vederbörande själv eller någon av hans närmaste. En förutsättning för ansvar är att den gärning som var å färde fortskridit så långt att straff kan följa på den. Det sist anförda innebär att den

 

gärning, som det gällde att avslöja, sedermera måste ha utvecklats så långt att åtminstone straffbar förberedelse föreligger. Denna förutsättning är, såsom framgår av den tidigare framställningen, uppfylld.
    Ett ytterligare rekvisit är att brottet — alltså i detta fall förberedelse till människorov — inte skulle ha kommit till stånd, om det underlåtna avslöjandet skett, eller med andra ord att, om Viveka hade avslöjat vad som var å färde, planläggningen inte skulle ha kunnat avancera så långt att ansvaret förförberedelse till människorov inträdde. Straffbestämmelsen i 23 kap. 6 § brottsbalken syftar nämligen till att förmå medborgarna att förhindra att brott kommer till stånd. Meningen är däremot inte att tvinga privatpersoner att ange redan begånget brott.
    Viveka har bl. a. invänt att den senast berörda förutsättningen inte är för handen, eftersom straffbar förberedelse redan förelåg när hon fick sådan kännedom om brottsplanen att hon var skyldig att avslöja den. Skyldighet at avslöja inträder nämligen inte förrän vederbörande har vetskap — inte bara skälig anledning anta — att brott är å färde. Invändningen är riktig såtillvida att Viveka inte kan fällas till ansvar om alla de personer, som i målet övertygats om förberedelse till människorov, redan gjort sig skyldiga härtill när Viveka fick vetskap om att människorov var å färde. Om däremot åtminstone en av dessa personer vid nämnda tidpunkt ännu inte hunnit begå någon straffbar förberedelsegärning, skall åtalet mot Viveka bifallas. Det gäller alltså till en början att fastställa om Viveka fick vetskap om att ett människorov var å färde och i så fall när hon kan anses ha erhållit denna vetskap.
    Det måste med hänsyn till den förebragta utredningen hållas för visst att Viveka senast på nyåret 1977 — då planläggnings- och förberedelsearbetet, såsom inledningsvis utretts, gick in i ett intensivare skede — fick sådan inblick i detta arbete att hon mot bakgrund av sina tidigare erfarenheter åtminstone efter "Bloody Sunday" den 30 januari, då Kröchers planer diskuterades "i klartext" (såsom Pia uttryckt saken), hade vetskap om att människorov var  åfärde. Om hon då avslöjat vad hon visste, skulle Pias i mitten eller slutet av februari och Motzis i mars begångna förberedelsebrott ha kunnat förhindras. Även om det inte kan uteslutas att Viveka understödde eventuella försök från Motzis eller andras sida att förmå Kröcher att avstå från sina planer, är hon därför i princip förfallen till ansvar för underlåtenhet att avslöja brott.
    Viveka har i sista hand invänt att hon inte hade kunnat avslöja brottet utan fara för sig själv eller för Adomeit, vilken hon förklarat vara att anse som en av hennes närmaste.
    Enligt förarbetena till 23 kap. 6 § brottsbalken kan vid tolkningen av ordet "närmaste" viss ledning hämtas från uppräkningen i 17 kap. 11 § brottsbalken — make, trolovad, syskon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, den som i första svågerlag är lika nära förenad med den brottslige, fosterföräldrar eller fosterbarn — men även en där inte medtagen närstående kan, om förhållandena i det särskilda fallet ger anledning därtill, anses inbegripen under uttrycket. Såsom förut anförts sammanlevde Viveka och Adomeit — med undantag av åtta veckor — från början av september 1976 fram till den 1 april 1977, alltså i sammanlagt ungefär fem månader. I samband med att hon i januari 1977 togs in på sjukhus uppgav hon för sjukhuspersonalen Adomeit — och inte sin mor — som anhörig. Hon har vidare i samband med påkallat förhör med Adomeit förklarat att hon fortfarande är känslomässigt fästad vid

 

och brevväxlar med honom. Tingsrätten har på grund härav i särskilt beslut under rättegången funnit Adomeit vara att anse såsom sådan tilltalad närstående som avses i 36 kap. 3 § rättegångsbalken och som därför inte får avlägga ed eller försäkran.
    Då med hänsyn till anförda omständigheter Adomeit måste betraktas som en av Vivekas närmaste och ett avslöjande av det planerade människorovet inte skulle ha kunnat ske utan risk för att Adomeit blivit åtalad för sin delaktighet i brottsförberedelserna, skall åtalet ogillas.

 

5. Åtalet för förberedelse till grovt rån mot värdetransport till riksbanken
Åtalet avser att Anna-Karin, Lennart, Pia och Karl såsom förberedelse till ett rån mot en värdetransport vid tidpunkter då transporten skulle företagas observerade antalet på vissa bestämda platser passerande polisbilar och nedtecknade iakttagelserna på därför avsedda kort. Pia och Karl har dessutom lagts till last att de fotograferat vissa vid gärningens genomförande aktuella platser.
    Beträffande Anna-Karin kan inte anses styrkt att hon gjort mer än vad hon själv erkänt, nämligen att observera trafiken med polisbilar utan att nedteckna sina observationer. Eftersom ett sådant förfarande inte utgör straffbar förberedelse till brott, skall åtalet mot Anna-Karin ogillas.
    Lennart har erkänt att han förfarit så som åklagaren påstått och att han därvid insett att hans åtgärder ingick som led i förberedelserna för det av åklagaren angivna brottet. Han har emellertid bestritt ansvar på den grund att han frivilligt tillbakaträtt från brottet genom att medelst oriktiga uppgifter förmå Kröcher att avstå från det planerade brottet. Invändningen framstår emellertid som så uppenbart osannolik att den måste lämnas utan avseende. Faran för brottets fullbordan var inte ringa. Lennarts befattning med trafikobservationskorten skall alltså bedömas som straffbar förberedelse till rån.
    Pia har förklarat att hon inte gjort några sådana trafikobservationer som åklagaren påstått och inte heller tagit fotografier med brottsligt uppsåt utan endast för privat bruk. Av de tilltalade är det endast Anna-Karin som har uppgett att Pia, enligt vad Kröcher berättat för henne, varit på Brunkebergstorg och tittat efter polisbilar. Oavsett hur därmed förhåller sig finns det varken någon teknisk eller annan utredning som binder Pia vid något "observationskort" som hon fyllt i. Eftersom enbart ett observerande av vissa trafiksituationer utan nedtecknande av iakttagelserna, såsom tidigare utretts, inte utgör straffbar förberedelse till brott, kan Pia således inte fällas till ansvari förevarande hänseende. De i målet beslagtagna fotografier, som Pia erkänt att hon tagit, föreställer genomgående allmänna platser, gatuscener och byggnadsexteriörer. Sådana bilder är, som förut anförts, inte att anse såsom hjälpmedel vid brott. De synes för övrigt inte vara ägnade att i nämnvärd mån underlätta vare sig planläggningen eller genomförandet av ett brott sådant som det förevarande. Oavsett vilket syfte Pia hade när hon tog fotografierna, gjorde hon sig alltså därvid inte skyldig till något straffbart. Åtalet mot Piaskall därför ogillas.
    Karl har erkänt att han på Kröchers begäran upprättade förlagan till de kort med tabeller som sedan användes av honom själv och vissa andra personer för att anteckna trafikobservationerna på. Han har vidare uppgett att han efter upprättandet av förlagan av Kröcher erhöll detaljerade uppgifter om ett av denne planerat rån mot en värdetransport till riksbanken samt att

 

30-33-166 Sv Juristtidning

 

han sedan också gjorde och antecknade trafikobservationer i närheten av Brunkebergstorg ävensom sammanställde och statistiskt bearbetade fyra till sex kort med trafikobservationer. Däremot har han förnekat att de av åklagaren åberopade fotografierna har något med planläggningen av rånet att göra. Karls befattning med trafikobservationskorten och sammanställningen av dessa — men däremot inte med fotografierna — är, såsom tidigare utvecklats, att bedöma som straffbar förberedelse till rån. Faran för brottets fullbordan var inte ringa. Huruvida det var Karls avsikt att fullbordat brott skulle komma till stånd saknar betydelse. Åtalet mot Karl skall alltså bifallas.
    Åtalet mot Karin avser att hon i anslutning till det planerade rånet främjade gärningen genom att den avsedda brottsdagen i sin bostad förse gärningsmännen med maskering. Karin har uppgett att hon i mitten eller slutet av augusti skaffade Kröcher den ifrågavarande maskeringsutrustningen — en peruk, en mustasch och ett skägg — utan att känna till att den var avsedd att användas i brottsligt syfte. Denna uppgift kan inte anses vederlagd av övrig utredning i målet. Däremot måste det med hänsyn till Karins förhållande till Karl, som på ett relativt tidigt stadium av Kröcher blivit invigd i brottsplanen, förutsättas att hon åtminstone någon tid före den avsedda brottsdagen fick en viss kännedom om vad som planerades. När Karin morgonen den aktuella dagen, såsom hon själv medgett, hjälpte Kröcher och Armando Carillo att sätta på maskeringsutrustningen — varvid hon också såg att Kröcher hade sitt vapen liggande framme — måste det därför hållas för visst att hon insåg att utrustningen skulle användas som hjälpmedel vid rån. Hennes förfarande är också i och för sig att bedöma som sådan befattning som avses i 23 kap. 2 § brottsbalken.
    Den medverkan Karin sålunda blivit övertygad om är emellertid — med hänsyn till att hon inte deltagit aktivt i planläggningen av brottet — att anse som ringa. Åtalet skall fördenskull ogillas.

 

6. Åtalet för förberedelse till grovt rån mot bankkontor i Bromma
Åtminstone upprättandet av skissen över bankkontorets interiör är, såsom tidigare utvecklats, att bedöma som förberedelse till rån. Motzis invändning om frivilligt tillbakaträdande vinner visst stöd av att skisserna återfunnits sönderrivna i en papperskorg och att det förflöt en ej oväsentlig tid efter sönderrivandet av skisserna — vilket enligt Motzis icke vederlagda uppgift troligen skedde i februari 1977 — utan att något rån genomfördes. Den omständigheten att en serie fotografier över området kring det ifrågavarande bankkontoret anträffats i lokalen vid Katarina Bangata tyder visserligen på att Kröcher inte avskrivit sitt brottsliga uppsåt men det är å andra sidan inte utrett att Motzi kände till att fotona fanns kvar. Med hänsyn till de först anförda omständigheterna kan hennes invändning att hon genom sin övertalning av Kröcher och sönderrivandet av skisserna blivit övertygad om att hon förmått honom att avstå från brottet i varje fall inte anses vederlagda.
    Åtalet skall därför ogillas.

______________

Tingsrätten biföll alltså till vissa delar åtalen för förberedelse till människorov, allmänfarlig ödeläggelse och grovt rån. Samtliga i dessa åtalspunkter dömda tilltalade — utom Eive — fullföljde talan till Svea hovrätt med yrkande om frikännande (och straffnedsättning). Även åklagaren fullföljde talan — även mot de av tingsrätten helt frikända Anna-Karin och Karin — med

 

yrkande om bifall till åtalen i de delar de ogillats av tingsrätten (och straffskärpning). Åklagaren gjorde dock i hovrätten ej längre gällande att deltagandet i planläggningsmöten, anskaffandet och inredandet av lokalen på Katarina Bangata, fotograferingen och filmningen av Anna-Greta Leijon, deltagandet i apteringsövning med sprängämne m. m. samt fotograferingen av vissa platser utgjorde straffbar förberedelse. Med anförda undantag var alltså samtliga av tingsrätten prövade förberedelsegärningar föremål även för hovrättens bedömning. Målet avsåg i hovrätten också andra delar av tingsrättens dom.
    Svea hovrätt meddelade dom i målet den 29 juni 1978 (avd. 7, DB 46: hovrättslagmannen Anders Litzén, hovrättsråden Gunnel Sidenbladh och Joachim Åkerman, adjungerade ledamoten Lena Carlén, referent, och tre nämndemän, enhälligt).

 

HOVRÄTTENS DOM
Hovrätten följer vid redovisningen av sina domskäl samma disposition som tingsrätten

 

1. Allmänt om Kröcher och hans verksamhet
Från de tilltalades sida har i denna del särskilt framhållits att, då Kröcher inte kunnat höras i målet, sådan utredning icke förebragts som medger ett allmänt ställningstagande till frågorna huruvida Kröcher haft allvarligt menade planer på människorov och allmänfarlig ödeläggelse samt, om så varit fallet, huruvida han senare avstått från sådana planer. De tilltalade har i sammanhanget åberopat gällande konventioner om mänskliga rättigheter. Kröcher borde sålunda icke kunna förklaras skyldig till brott i angivna hänseenden utan att ha haft tillfälle att försvara sig. Vid sådant förhållande föreligger enligt de tilltalades mening ej heller förutsättningar att döma dem för någon form av förberedelse till brottslighet från Kröchers sida.
    Emellertid vinner domstolarnas avgörande i detta mål — bortsett från den särskilda talan om förverkande av viss egendom — icke rättskraft mot Kröcher. Någon prövning i den mening som avses i de åberopade konventionerna av frågan huruvida Kröcher gjort sig skyldig till brott sker alltså inte. Domstolarna är oförhindrade och — som tingsrätten framhållit — nödsakade att, som ett led i bedömningen av åklagarens talan mot de i denna del åtalade, på förefintlig utredning pröva om Kröcher planerat brott i av åklagaren angivna hänseenden. Vid denna prövning måste givetvis all tillhörig hänsyntagas till utredningsmaterialets beskaffenhet och den brist däri som består i att utsagor från Kröcher och andra utvisade personer icke föreligger.
    Vad först angår människorov har jämte de tilltalades uppgifter om Kröchers förehavanden och uttalanden förebragts en omfattande utredning, innefattande såväl skriftliga planer av till stor del otvetydig innebörd som resultatet av en materielanskaffning som ansluter sig väl till dessa planer. På grund härav finner sig hovrätten — oaktat vissa glidningar i de tilltalades berättelser på enstaka punkter — kunna i allt väsentligt instämma i de slutsatser vartill tingsrätten kommit i denna del. Det står sålunda utom varje tvivel att Kröcher hade långt framskridna, allvarligt menade planer på att kidnappa Anna-Greta Leijon. Även i fråga om tidpunkten när planerna fortskridit så långt, att faran för brottets fullbordan inte längre var ringa, ansluter sig hovrätten till tingsrättens bedömning att så var fallet i början av sommaren 1976.

 

    Tingsrätten behandlar i detta avsnitt vidare frågan om Kröcher före polisingripandet förmåtts att avstå från sina kidnappningsplaner så att faran för brottets fullbordan då rent objektivt var utesluten. Även om Lennart i hovrätten uppgivit att han uppfattat situationen efter "Bloody Sunday" så att Kröcher inte längre hade någon användning för lokalen vid Katarina Bangata och även om anskaffandet av sminkutrustningarna möjligen inte har den betydelse tingsrätten velat tillmäta det — hovrätten återkommer härtill längre fram — finner hovrätten tingsrättens bedömning i denna del riktig. Av de skäl tingsrätten anför kan ej heller anses att — som de tilltalade i hovrätten invänt — faran för brottets fullbordan till följd av brist på medhjälpare nedgått till ringa.
    Vad härefter gäller allmänfarlig ödeläggelse är utredningen om Kröchers planer väsentligt tunnare. Sålunda innehåller — som tingsrätten antecknat — den skriftliga planläggning som anträffats inga uppgifter om sådana attentat. Visserligen framgår av vissa uttalanden av de tilltalade, att Kröcher emellanåt var inne på sådana tankar och redan den omständigheten att en så stor kvantitet sprängämnen som 50 kg beställts, tydligen på uppdrag av eller i samråd med Kröcher, tyder på att aktioner av en typ som innefattar allmänfarlig ödeläggelse planerats. Emellertid kan andra användningar för den dynamit, som slutligen påträffats och där anknytningen till Kröcher får anses klarlagd, ej uteslutas. Med den allmänna försiktighet som enligt vad förut framhållits måste iakttagas när det gäller att fastställa avsikterna hos Kröcher, vilken inte själv kunnat höras i målet, finner hovrätten vid en samlad bedömning inte tillförlitligen utrett att Kröcher hade allvarligt menade planer på sådana aktioner som är att bedöma som allmänfarlig ödeläggelse eller ens grov skadegörelse.

 

2. Vilka handlingar är straffbara som förberedelse till brott?
Hovrätten ansluter sig till de allmänna uttalanden tingsrätten gjort i detta avsnitt. Även när det gäller bedömningen av vilka föremål som kan anses vara sådana hjälpmedel som avses i 23 kap. 2 § brottsbalken instämmer hovrätten i de överväganden och resultat som tingsrätten redovisat, såvitt det erfordras för hovrättens avgörande, dock med undantag för sminklådorna.
    Åklagaren har gjort gällande att det är bl. a. dessa lådor med innehåll som åsyftas med uttrycket "maskeringsutrustning" i det skriftliga planläggningsmaterialet. Mycket tyder också på att så är fallet, särskilt den omständigheten att Kröcher varit beredd att betala en så pass stor summa som 3 000 kr. för att få dem och likaså att han tydligen i början av 1977 varit angelägen att få fram dem. Emellertid framgår ej av det skriftliga planläggningsmaterialet hur sminkutrustningen skulle komma till användning i samband med människorovet. Åklagaren har ej heller eljest kunnat visa detta. Med hänsyn härtill och till den försiktighet som enligt vad redan anförts måste iakttagas vid bedömningen av Kröchers avsikter, anser hovrätten det icke med tillräcklig grad av säkerhet kunna antagas att sminklådorna med innehåll var avsedda att användas som hjälpmedel vid människorov.

 

3, 5 och 6. Åtalen för förberedelse till människorov, allmänfarlig ödeläggelse och grovt rån
Hovrätten finner lika med tingsrätten Lennart övertygad om förberedelse till människorov i enlighet med åklagarens gärningsbeskrivning sådan den i

 

hovrätten vidhållits. Lika med tingsrätten finner hovrätten vidare att Lennarts befattning med trafikobservationerna är att bedöma som straffbar förberedelse till rån (mot värdetransport till riksbanken).
    Den av Karl upprättade skissen är — som tingsrätten vid sin allmänna genomgång av förberedelsebrott funnit — ej att betrakta som brottsverktyg enligt 23 kap. 2 § brottsbalken. Trafikobservationskorten och sammanställningen av dessa är däremot, på de skäl tingsrätten anfört, att anse som sådana hjälpmedel som kan föranleda ansvar för förberedelsebrott. Vad gäller Karls befattning med korten och sammanställningen framgår av hans egna uppgifter, att han fått sådan kunskap om Kröchers rånplaner, att han — med den kännedom som han redan hade om Kröchers intresse för trakten kring Brunkebergstorg och trafiken där — måste ha insett allvaret i Kröchers uppsåt. Hovrätten finner sålunda och på de skäl tingsrätten i övrigt i denna del anfört Karl övertygad om förberedelse till grovt rån (mot värdetransport till riksbanken).
    Som tidigare anförts, har hovrätten ej funnit visat, att sminklådorna ingick i Kröchers planläggning beträffande människorov. På grund härav kan Karins och Pias befattning med lådorna ej anses som straffbar förberedelse till sådant brott.

    Beträffande åtalet mot Karin för förberedelse till grovt rån (mot värdetransport till riksbanken) finner hovrätten i likhet med tingsrätten hennes uppgift att hon vid anskaffningen av den ifrågavarande maskeringsutrustningen saknade vetskap om att den var avsedd att användas i brottsligt syfte icke vederlagd. Mot hennes bestridande finner hovrätten ej heller tillförlitligen styrkt att hon vid sin befattning med maskeringsutrustningen ifrågavarande morgon insåg, att den skulle användas som hjälpmedel för rån eller över huvud taget för brottslig verksamhet.
    I fråga om åtalet mot Motzi för förberedelse till grovt rån mot bankkontor i Bromma finner hovrätten i likhet med tingsrätten att upprättandet av skissen över bankkontorets interiör är att anse som förberedelse till brott. Vid bedömningen av Motzis invändning om frivilligt tillbakaträdande gör hovrätten följande överväganden. På Katarina Bangata påträffades vid polisens ingripande en serie förstoringar av fotografier över området kring banklokalen och en tilltänkt flyktväg därifrån prydligt samlade i en kartong. Överst i kartongen låg en karta över Bromma tagen från telefonkatalogen. Materialet visar en relativt långt framskriden och detaljerad planläggning. Det finns intet i materialet eller det sätt varpå det förvarades som tyder på att planen ej längre skulle vara aktuell. Med hänsyn härtill finner hovrätten, att även om skissen över banklokalens interiör rivits sönder i samband med att Motzi sökt övertala Kröcher att avstå från sina rånplaner framstår hennes uppgift, att Kröcher beslutat sig för att avstå från dessa planer, som så osannolik att den kan lämnas utan avseende. Det saknar också betydelse i ansvarsfrågan om Motzi avsåg att fullbordat brott skulle komma till stånd. Motzi skall följaktligen fällas till ansvar för förberedelse till rån. vilket med hänsyn till Kröchers vana att gå beväpnad är att bedöma som grovt brott.
    Sammanfattningsvis skiljer sig hovrättens bedömning från tingsrättens huvudsakligen såtillvida att hovrätten inte finner utrett vare sig att sminklådorna med innehåll var avsedda att användas som hjälpmedel vid människorov eller att Kröcher hade allvarligt menade planer på sådana aktioner som är att bedöma som allmänfarlig ödeläggelse eller ens grov skadegörelse, medan

 

hovrätten i motsats till tingsrätten ej sätter tilltro till Motzis uppgift om tillbakaträdande från förberedelse till grovt rån. Däremot synes hovrätten dela tingsrättens uppfattning i de rent rättsliga frågorna. Hovrättens dom innebär emellertid en viss straffskärpning för några av de tilltalade.
    Lennart, Pia och Motzi fullföljde talan till högsta domstolen som i beslutden 16 november 1978 (SB 1909: justitieråden Otto Petrén, Manne Walberg och Jan Ljungar samt Gillis Erenius som revisionssekreterare) ej fann skäl att meddela prövningstillstånd.
    Sedan hovrättens dom vunnit laga kraft ansökte Eive — som av tingsrätten dömts för förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse och ej fullföljt talan — om resning. Ansökan bifölls av högsta domstolen i beslut den 15 maj 1979 (SÖ 993, NJA 1979 s. 417: justitieråden Otto Petrén, Bengt Hult, Lennart Fredlund, Staffan Vängby, referent, och Bertil Bengtsson med Gillis Erenius som revisionssekreterare):

 

Tingsrätten prövade samtidigt med åtalet mot Eive även — i samband med åtal för annan omfattande och grov brottslighet — åtal mot andra tilltalade för förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse i samma hänseende som avsågs med åtalet mot Eive. Sedan talan mot tingsrättens dom fullföljts i olika hänseenden dels av åklagaren dels av vissa tilltalade, ogillade Svea hovrätt i dom den 29 juni 1978 de åtal för förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse som var föremål för hovrättens prövning. Hovrätten fann därvid, sedan en omfattande muntlig bevisning förebragts, att det vid en samlad bedömning inte var tillförlitligen utrett att huvudmannen för den brottsliga verksamheten — vilken inte kunnat höras i målet — haft allvarliga planer på sådana aktioner som var att bedöma som allmänfarlig ödeläggelse eller ens grov skadegörelse. Hovrättens dom har vunnit laga kraft.Med hänsyn till det anförda, vilket åberopats av Eive som grund för resning, och vad som i övrigt förekommer får synnerliga skäl anses föreligga att frågan, huruvida Eive förövat det brott för vilket han dömts, prövas på nytt. På grund härav beviljar Högsta domstolen jämlikt 58 kap. 2 § 3 rättegångsbalkenden sökta resningen och förordnar att målet beträffande Eive skall på nytt tas upp av tingsrätten.
 

Sedan målet återupptagits av Stockholms tingsrätt och åklagaren justerat sin talan till att avse ansvar enligt lagen om explosiva och brandfarliga varor, meddelades ny dom den 29 april 1980 (avd. 13, DB 294: chefsrådman Harald Nordin med nämnd) varigenom åtalet bifölls.

 

    Avslutningsvis bör nämnas att de till Västtyskland utvisade tyska medborgarna Norbert Kröcher och Manfred Adomeit efter en synnerligen omfattande förundersökning åtalades vid tysk domstol, Oberlandesgericht i Düsseldorf. Under den cirka två år långa huvudförhandlingen hördes ett mycket stort antal vittnen, bl. a. några av de åklagare och domare som deltagit i handläggningen av det refererade målet i Stockholms tingsrätt och Svea hovrätt. En del av vittnena hördes inför den tyska domstolen, andra genom bevisupptagning vid Stockholms tingsrätt. Det bevismaterial som åberopades i den tyska rättegången var till helt övervägande del säkerställt av svensk utredningspersonal och sammanföll i stor utsträckning med det i den svenska processen förebragta materialet.
    Genom dom den 10 februari 1981 dömde den tyska domstolen Kröcher till fängelse elva år och sex månader för otillåten befattning med krigsmateriel och deltagande i terroristisk sammanslutning i Tyskland samt följande i Sverige begångna brott: tre rån, förberedelse till rån av penningtransport i september/oktober 1976 samt förberedelse till mord och till människorov

 

genom utpressning, till tagande av gisslan, till vållande av sprängmedelsexplosion och till hot mot tyska och svenska myndigheter. Av domen framgår att enbart förberedelsen till mord och människorov förskyllde åtta års fängelse.
    Adomeit dömdes genom samma dom till fängelse sex år och sex månader för deltagande i terroristisk sammanslutning i Tyskland samt följande i Sverige begångna brott: ett rån, förberedelse till människorov genom utpressning och förberedelse till tagande av gisslan.
    Målet mot Kröcher och Adomeit har fullföljts till högsta instans, Bundesgerichtshof i Karlsruhe, vilken ännu inte avgjort målet.