Vittnespsykologin av i dag

 

Vad kan vittnespsykologin erbjuda och var står olika länders forskare på detta område? Vi har i dag svar på dessa frågor, sedan världens främsta företrädare för vittnespsykologin den 16—19 september 1981 var samlade till ett symposium i Stockholm. Symposiet, det första i sitt slag, anordnades av vittnespsykologiska laboratoriet vid Stockholms universitet under ledning av professor Arne Trankell. Deltagarna kom från USA, Storbritannien, Västtyskland, Östtyskland, Polen, Japan och Danmark.
    Forskningen i olika länder visade sig ha olika inriktning. I USA och Storbritannien undersöker man särskilt perception och minne och ger sig endast på ett mera trevande sätt in på de vidare områden som skall antydas nedan. I Tyskland — såväl Västtyskland som Östtyskland — och Sverige har man däremot en forskning, som kan erbjuda domstolarna och utredningssystemet mycket omfattande hjälp.
    Universitetslektorn Ray Bull, England, kunde redovisa forskning angående vittnens förmåga att känna igen röster: Förmågan är kort sagt usel. Under mycket gynnsamma omständigheter kan antalet riktiga identifieringar närma sig 70 procent, men den siffran döljer mycket stora individuella skillnader. Universitetslektorn Hadyn D. Ellis, Skottland, hade undersökt dröjsmåls inverkan på identifi-

 

¹⁴ Se bl. a. 26 § (om upphävande av renskötselrätt), resultatlöst kritiserad av två lagrådsledamöter i Prop. 1971: 51 s. 266 f. 

ering genom ögonvittnen. Resultaten utvisade att någon försämring i identifikationsriktigheten inte inträffade vid dröjsmål upp till fyra månader. Däremot kunde en betydande försämring uppmätas när dröjsmålet uppgick till ett år. Universitetslektorn Graham M. Davies, Skottland, redogjorde för vad man kan kalla ansiktspussel, dvs. system för att låta ett vittne rekonstruera ett ansikte i bild. I England har man två system, kallade "Idendkit" och "Photofit". Systemen utgår från att ett vittne kan sätta samman ett helt ansikte genom att ange ett drag i sänder. Vittnet får således välja bland bilder av ett stort antal ögon, näsor, hårfästen etc. till dess bilden är uppbyggd. Dessa pusselsystem har haft vissa framgångar vid efterlysningar. Nyligen har dock några allvarliga bakslag inträffat; dels har brottslingar visat sig inte alls likna de färdiga bilderna, dels har helt oskyldiga personer gripits på grund av oriktiga bilder. Man har börjat ifrågasätta om det går att bygga upp ansikten från detaljer.
    Professor Elisabeth Loftus, Seattle, klargjorde hur ny missvisande information kan påverka en persons minne genom att komplettera eller ändra den ursprungliga minnesbilden. En av hennes metoder vid undersökningarna innebar att försökspersoner, efter att ha sett en film om en bilolycka, fick frågor vilka innehöll missvisande information som "Hur fort körde den vita sportbilen ute på landsvägen när den passerade ladan?" Mot slutet av frågeserien tillfrågades försökspersonerna om ladan. De försökspersoner, som fått den missvisande frågan, svarade sex gånger oftare än de andra, att de hade sett den obefintliga ladan. Undersökningarna gav stöd för antagandet att försökspersonerna faktiskt hade kompletterat sitt minne med bilden av ladan. På samma sätt kunde försökspersonerna påverkas att i sitt minne ändra bilden av ett föremål, t. ex. så att ett stopptecken blev en lämna-företräde-skylt.
    Doktor Helen Dent, London, redovisade undersökningar rörande olika intervjutekniker vid förhör med barn. Hennes utgångspunkt var att förhör med barn var särskilt svåra, eftersom de i regel berörde händelser, där barnet lidit av någon omstörtande händelse, t. ex. som offer eller vittne till ett våldsamt överfall, vilket hade en skadlig inverkan på minnet. Utredningsmännen blundar också för att utfrågningstekniken kan orsaka oriktiga utsagor, även från det ärligaste barnvittne. Tidigare experiment har pekat på att den bästa metoden att få en korrekt minnesbild från barn är att helt enkelt be dem berätta med egna ord. Bekymren uppstår genom att barn ofta fortsätter att ge beskrivningar om händelseförlopp och om detaljer när utredaren ställer kompletterande frågor, trots att svaren då saknar bakgrund i verkligheten
    Det är lätt att förstå amerikanernas stora intresse för den s. k. lögndetektorn eller, med deras egen terminologi, polygrafen. Professor David C. Raskin, Los Angeles, anses vara världens främste expert beträffande polygraftekniken och kunde lämna detaljerade upplysningar. Polygrafen har använts i USA i allt större omfattning sedan 1923. Användningen förutsätter alltid samtycke av den som undergår prov. Åklagare lägger ofta ned åtal sedan en misstänkt blivit bedömd som sanningsenlig av en polygrafundersökare. Ibland kräver åklagare att ett eventuellt vittne skall undergå polygrafundersökning innan han eller hon tillåtes att vittna mot en medbrottsling, som motprestation för ett reducerat åtal mot vittnet självt. Undersökningarna besvarar inte någon annan fråga än om vederbörande talar subjektiv sanning på en viss punkt. Den mest använda metoden är det s. k. kontrollfrågeprovet. Undersökningen tillgår så att det först hålles utförliga förhör. En del upplysningar användes därefter vid det egentliga provet, då relevanta frågor blandas med kontrollfrå-

 

gor. Svaren får enbart vara ja eller nej. Under proven mätes förändringar i hudens elektriska motstånd (beroende på ökad eller minskad svettning), blodtryck, andning och muskelspänningar. Om personen reagerar starkare på relevanta frågor blir diagnosen att han är bedräglig medan starkare reaktioner på kontrollfrågorna pekar på sanningsenlighet. — Förberedelserna inför provet innehåller ett moment, där undersökningspersonen göres särskilt känslig för kontrollfrågor rörande sitt tidigare liv, kort sagt inges farhågor för att gamla synder skall dras fram i ljuset. Det är denna förberedelse som medför att den oskyldigt misstänkte reagerar starkare inför obehagliga frågor rörande sitt förflutna än för frågor som har samband med brottet. Såvitt en lekman kan bedöma innebär därför polygrafmetoden att man undandrar domstolen kontrollen över förfarandet.
    Vittnespsykologins ställning synes i Västtyskland och Östtyskland vara mera befäst än i Sverige, kanske beroende på den långa tradition som finns där. I Tyskland erhåller psykologerna uppdrag av domstolarna, inte bara att förmedla forskningsresultat, som i USA och Storbritannien, utan att använda sin samlade kunskap och personliga skicklighet för undersökning av det speciella fallet. Det mest typiska är att domstolen utpekar vissa påståenden i utsagor som experten skall analysera. Experten skall bedöma verklighetsinnehållet i utsagan. Det kan vara målsägandeutsagor eller vittnesutsagor men inte den misstänktes egna berättelser och inte hela det övriga materialet. Tillvägagångssättet har lång tradition. Tysklands högsta domstol har ända sedan 1927 vid ett stort antal tillfällen förklarat att domstolarna bör tillkalla vittnespsykologisk expertis. 1954 tillkallade högsta domstolen i Västtysklandett antal vittnespsykologer för att besvara frågan vad expertvittnen kan uträtta när det gäller att bestämma trovärdigheten hos barn (särskilt när det gäller sexualbrott). Resultatet av denna konferens blev att domstolen uttryckte den uppfattningen att vittnespsykolog bör tillkallas, särskilt vid sexualbrott, om sakens avgörande huvudsakligen beror på vad ett omyndigt vittne säger. Samma domstol hade redan 1952 beslutat att värdering av vuxna vittnen skulle ske med hjälp av vittnespsykologer när värderingen framstod som exceptionellt svår.
    I mitt tycke mera intressant än den angloamerikanska forskningen var vad som redovisades från tyskt och svenskt håll. Inte så att t. ex. den amerikanska forskningen om minnets säkerhet förkastades vid symposiet. Men tyska forskare kunde inte avstå från att framhålla att vad amerikanerna för närvarande sysslar med i detta avseende utfördes i Tyskland redan före första världskriget. Helt riktiga minnesbilder är förvisso undantag. Trots detta gör domstolarna rätt, när de i stor utsträckning litar på uppgifter från målsägande och vittnen. Anledningen därtill är att det vid sökandet efter sanningen är säkerheten hos vissa fakta, nämligen de som bevisar de väsentliga elementen hos brottet och förbindelsen med den anklagade som är avgörande. Utredaren behöver därför bara vissa delar av utsagorna för att komma till ett utslag och dessa delar är i de flesta fall så uppseendeväckande detaljer att det är högst sannolikt att de blir spontant observerade och korrekt återkallade i minnet hos personer som sett händelsen. Vidare är de välbekanta svårigheterna med att identifiera och känna igen andra människor kanske viktiga i några rättegångar men inte alls i de flesta.
    Med en sådan utgångspunkt blir frågan om lögn, om ljugandet, mera central än vad vi kanske vill intala oss. Vi domare skänker ofta parter och

 

vittnen en tilltro, som åklagare och advokater måste finna överdriven. Vi bört. ex. minnas att åttonde budordet visserligen förbjuder falskt vittnesbörd, men bara mot, inte till förmån för nästan, och fråga oss om inte katekesen är levande i sistnämnda del.
    Om nu problemet är att skilja sanning från lögn blir frågan bara hur. Har sanna uttalanden några kännetecken, som skiljer dem från uttalanden där påhittade händelser eller förvrängningar av verkliga händelser beskrivs? Arne Trankell har förklarat att svaret avgjort är jakande. Detta är också inställningen i Tyskland. Tyska forskare, särskilt Udo Undeutsch, har i samarbete med Arne Trankell bl. a. uppställt realitetskriterier, hjälpmedel vid analys. Något om detta:

 

1. Utsagans historia och utveckling.
Här analyserar man följden av utsagor berörande samma händelse: Vilka delar förblir oförändrade och vilka ändras, vad kan ändringarna bero på? För trovärdighet bör den grundläggande strukturen hos berättelsen kvarstå konstant. Det är emellertid inte ovanligt att utsagan utvidgas, delvis därför att (t. ex. när det gäller sexualbrott) vittnet så småningom övervinner en ursprunglig motvilja att tala om upprörande och smärtsamma ting, delvis därför att utfrågaren vid senare förhör kan ställa mer och mer kompletterande frågor på grundval av vad som tidigare kommit fram.

 

2. Kriterier som hänför sig till hur utsagan lämnas.
Här gäller det frågan om utsagan lämnas på ett flytande sätt och i en sammanhängande form, med ett språk och ett framställningssätt som är typiskt för vittnets ålder, utbildningsnivå och sociala ställning. Det är särskilt betydelsefullt om utsagan ges på ett spontant och livligt sätt men detaljerna ändå passar in på sina platser som bitar av en mosaik och bildar ett sammanhängande helt, verklighetstroget och karakteristiskt för den speciella typen av brott. Vidare är det betydelsefullt om uppgiftslämnarens känslomässiga uttryck harmonierar med berättelsens innehåll.

 

3. Kriterier som hänför sig till utsagans innehåll.
Inom detta område återfinns de grundläggande kriterierna för utsageanalys:

1. konkretion (klarhet och bestämdhet, livlighet, individualiserande beskrivning),

2. rikedom på detaljerad beskrivning,

3. ursprunglighet (frihet från formella drag, klichéer och stereotypering),

4. inre sammanhang och stadga,

5. angivandet av detaljer beträffande förhållandet mellan brottsling och offer som är kända för att vara typiska för respektive brott, t. ex. vid sexualbrott rörande den roll som de två kan ha spelat under utvecklingen (debuten, vidmakthållandet eller döljandet) av det sexuella förhållandet och de faktiska sexuella aktiviteter som förekommit,

6. anknytning av det angivna brottet till övrig livsföring,

7. hänvisning till detaljer vilka överstiger vittnets förmåga (försiktighetsmått, fördöljanden, ursäktande förklaringar av gärningsmannen, hot, anteciperade invändningar mot trovärdigheten hos målsäganden),

8. angivande av personliga erfarenheter (överväganden, reaktioner, känslor, föraningar och oroskänslor, ambivalenta känslor, förändringar i det käns-

 

lomässiga förhållandet med tiden eller som ett resultat av speciella händelser, förändringar i perspektiv och uppförande under ett långvarigt förhållande — återigen relaterat till olika typer av sexualövergrepp — upprördhet över moralisk föränderlighet, bedrägeri, dubbelliv, skenhelighet, hycklande anmärkningar och döljande uppträdande hos gärningsmannen, missförstånd mellan deltagarna beroende på olika livserfarenhet eller olika förväntningar eller olika avsikter vid olika tillfällen), 

9. nämnandet av oväntade komplikationer (förändringar under händelsernas gång, misslyckanden, störningar, avbrott, besvikelser), 

10. nämnandet av socialt förkastligt uppträdande hos vittnet självt under och efter de inträffade händelserna,

11. spontana rättelser, förbättringar och tilläggsinformationer.

 

Udo Undeutsch har angående säkerheten hos psykologutlåtanden, grundade på dessa metoder, uppgivit att inte i ett enda fall av många tusen i Tyskland och Sverige under de senaste tre decennierna, där vittnespsykologisk expertisförklarat en utsaga vara sann, detta senare visat sig vara oriktigt.
    Rolf Bender, föreståndare för Institut für Rechtstatsachenforschung, Stuttgart, och ordförande i Oberlandesgericht, Stuttgart, har tillsammans med Armin Nack, tidigare domare och sedan 1978 åklagare i Stuttgart, utvecklat en allmän bevisteori för uppskattningen av vittnesutsagor. Deras utgångspunkt är att vittnesbevisning är en typ av indiciebevisning och att man alltså skall upphöra med den traditionella uppdelningen mellan indiciebevisning och vittnesbevisning. De har försökt analysera lögnen och lögnarens situation. Det är lättare att bedöma sanningshalten hos en utsaga om man gör klart för sigvilka svårigheter lögnaren står inför. Först måste han övervinna sina egna moraliska betänkligheter. Sedan bör han försöka hindra att lögnen avslöjas. Slutligen måste han övertyga domaren om sanningen i utsagan. Dessa kravstrider mot varandra. Övervinnandet av hämningarna tenderar således till en intetsägande eller dubbeltydig, ansträngd och osammanhängande utsaga. Detta gör inte något gott intryck. Samtidigt bör utsagan vara detaljrik, något som strider mot lögnarens önskan att minska risken för upptäckt. Domaren vill vidare, för att känna sig övertygad, få närmare kunskap om de omständigheter som närmast omger utsagans kärna. Önskan att inte ljuga mer än nödvändigt och att undvika upptäckt medför lätt att utsagan i dessa delar kommer att innehålla motsägelser i förhållande till kärninnehållet. Den spänning dessa motstridiga krav orsakar vill gärna ta sig uttryck på olika sätt:
A. förlägenhetssignaler,

1. återhållsamhetssignaler (reservationer, vägran att svara, tomma utsagor, flykt från frågan),

2. "Freudska" signaler (felsägningar m. m.),

3. underkastelsesignaler (vittnet smickrar, försöker ställa sig in men är berett att slå om till motsatt uppträdande),

B. överdriftsignaler (lögnare som vill kompensera den förlägenhet situationen orsakar finner sällan den rätta balansen utan överdriver),

4. bestämdhetssignaler (uttryck för visshet, exakta uppgifter, stereotyper, dvs. upprepande av samma uttryckssätt),

5. djärvhetssignaler (motangrepp, förekommande försvar, indignation),

6. argumenteringssignaler (upplysningspersonen argumenterar till stöd för sin utsaga i stället för att ge fakta).

 

Rolf Bender och Armin Nack ägnar också särskilt intresse åt ett område som de kallar för halvlögner. De behandlar vidare "komplotter", dvs. överenskommelser att lämna oriktiga uppgifter. Enligt deras uppfattning förekommer komplotter i ungefär 50 procent av alla brottmål och tvistemål. De erinrar om de gamla kända recepten för att avslöja en komplott, nämligen att upplysningspersonerna skall hållas åtskilda och att man skall försöka utvidga utsagan för var och en av dem. De bästa frågorna är situationsfrågor, dvs. frågor om omständigheter som hände före, under och efter den viktiga händelsen. Deltagarna är inte förberedda på dessa frågor, eftersom de inte har betydelse för huvudsaken. Svaren blir därför motsägande. Det händer att de vägrar svara för att undvika motsägelser. I båda fallen bör man misstänka komplott.
    Hans Szewczyk och Eckhard Littmann, Östberlin, framhöll att en undersökning av hur utredningen börjat och fortsatt fram till den slutliga förhandlingen kange tillräckligt underlag för att bedöma riktigheten eller den bristande trovärdigheten i en anklagelse. På samma sätt ansåg de att en specialgranskning av hur minnesbilderna ändras efter hand som undersökningen fortsätter är värdefull, särskilt när många barn och vuxna är inblandade. De betonade vikten av att man skriver ner en exakt rapport så snart ett barn har anklagat någon, eftersom det finns många problem som orsakas av ändringar i utsagan. Anledningar till sådana förändringar kan vara att sociala förhållanden inom familjen ändrats, särskilt gentemot den anklagade, men också förhållanden som beror av barnets minnesfunktioner i just den ålder barnet befinner sig. Man bör vidare analysera varför en polisanmälan gjorts. Det anses således inte ovanligt att ett barn anklagar en styvfader för brott efter det att barnets moder uttalat tankar att hon vill skiljas från mannen. Barnet kan genom sin anklagelse vilja understödja förverkligandet av sådana planer.
    Situationen för vittnespsykologin i Sverige liknar så till vida den tyska att vittnespsykologerna här har uppdrag att uttala sig rörande det speciella fallet. Ja, vittnespsykologens frihet går i Sverige längre än så. Han har inte bara i uppdrag att undersöka verklighetsinnehållet i vissa, särskilt angivna utsagor av målsägande eller vittnen utan får — här talas om brottmål — även granska den tilltalades utsagor. Den svenske vittnespsykologen får vidare möjlighet att undersöka samspelet mellan alla inblandade, deras sociala situation samt möjlighet till jämförelse med all övrig bevisning. Man måste som domare därför ställa frågan om inte vittnespsykologen i Sverige griper domaren själv i ämbetet. Mot den nyss skisserade bakgrunden kan man förstå att svensk vittnespsykologi har särskilda yttre förutsättningar att bidraga till vetenskapens utveckling. Det är utan tvekan så att de svenska vittnespsykologerna, dvs. från början Arne Trankell, tagit vara på denna öppenhet och fört fram vetenskapen till en internationell förgrundsposition. Därvid har en överordnad metod utvecklats, av Arne Trankell kallad "formell strukturanalys". Med detta menas kort och gott att vittnespsykologen letar efter alla de obesvarade frågor som det totala bevismaterialet ger anledning ställa och uppställer den eller de teorier som kan förklara alla fakta och inte motsäges av något faktum.
    Sätter sig vittnespsykologen i domarens ställe? Ar det en vetenskap han utövar, resultaten kan ju inte mätas eller vägas?
    Svaret på den andra frågan är enkelt. Vetenskapligheten garanteras genom att resultatet är sammanhängande och motsägelsefritt. Vittnespsykologen är i detta sammanhang i samma situation som, låt oss säga, en astronom. Dennes möjligheter till experiment är ju begränsade. Den första frågan kan besvaras

 

med att vittnespsykologen i varje detalj redovisar sina grunder, överväganden och slutsatser inför domstolen på ett sådant sätt att denna kan ta det fulla ansvaret. Vittnespsykologen är därför endast domstolens tjänare.
    Användningen av formell strukturanalys upprepas genom alla olika stadier av en utredning. Detta möjliggör också, om vittnespsykologen tillkallas på ett tillräckligt tidigt stadium, att han kan delta i planeringen av de på varandra följande stegen i insamling av stödjande fakta, bakgrundsinformation och kontroll av tidigare tolkningar. Metoden följer allmängiltiga regler för induktiv forskning. Ett fall, som jag själv handlagt som tingsrättens ordförande, kan ges som exempel.
    Under våren 1980 begärde dåvarande chefsåklagaren i Norrköping ett stort antal personer häktade, alla i samma mål (Norrköpings tingsrätt B 239/80). Han tillämpade då systemet att endast redovisa kortfattade, sammanfattande anteckningar om vad som hänt under förundersökningen till domstolen. Tingsrättens häktningsbeslut fick bygga uteslutande på vad åklagaren uppgav ha framkommit under polisutredningen. Sålunda påstods en 28-årig kvinna ha lämnat trovärdiga uppgifter om åtskilliga tillfällen då hon deltagit i smuggling av stora mängder narkotika. Det rörde sig om många olika resor med många detaljer.
    När det gått fyra månader från den första häktningsframställningen, förordnade tingsrätten på eget initiativ om vittnespsykologisk sakkunnigutredning. Först dagen därpå blev de protokollerade förhören tillgängliga, samtidigt som stämningsansökan för grova narkotikabrott ingavs. Utredningen fick göras i all hast medan huvudförhandlingen pågick. Den kom att blotta anmärkningsvärda förhållanden. Den 28-åriga kvinnan hade förhörts vid 44 olika tillfällen. Förhören innebar att hon konstruerade en fantasifull berättelse kring en ganska mager kärna av sanning och att denna berättelse inpräglades i hennes minne. De konfrontationer med misstänkta, som skulle ha kunnatutgöra bevismaterial i sig själv, hade utförts på sådant sätt, att de inte fick värde som bevisning. Identifieringar med fotografier utfördes likaså på ett ur bevissäkringssynpunkt förkastligt sätt. En person åtalades på grundval av kvinnans uppgifter, trots att hon för samma gärning först pekat ut andra personer, vilka i tur och ordning visat sig ha alibi.
    Det klarlades vidare att ett missförstånd förekommit mellan kvinnan och förhörsledaren, bestående i att hon talade om sin mans "affärer" — kärleksaffärer, medan förhörsledaren hörde " affärer" = narkotikaaffärer, vilket ledde utredningen fel. Förundersökningen innebar att åklagaren i huvudsak godtog alla uppgifter om narkotika men bortsåg från kvinnans försök att klarlägga eller återta.
    Den vittnespsykologiska utredningen, som utfördes i huvudsak av Arne Trankell, visade vidare att kvinnan under åren före polisutredningen utsatts för, eller själv utsatt sig för, så många påfrestningar att hon knappast kunde ha en normal uppfattning om verkligheten omkring sig, att de uppgifter hon lämnade byggde på hennes egna tolkningar av händelser som hon antingen deltagit passivt i eller bara bevittnat och på slutsatser hon dragit av samtal hon hört flera år tidigare, samt att hon hade sådana skuldkänslor för den narkotikahantering hon obestridligen deltagit i, att hon var beredd att ta på sig mera allvarliga anklagelser för att få rent samvete. Det var därför inte förvånande, att hon uppgav andra som medbrottslingar och vid ett tillfälle med stor energi uppmanade en annan misstänkt att "berätta sanningen",

 

något som emellertid ökade hennes trovärdighet i utredarnas ögon.
    Det vittnespsykologiska sakkunniguppdraget redovisades i detalj på ett sätt, som överlämnade hela ansvaret till domstolen, men som även gav domstolen fast mark att stå på. Motsvarande information hade inte kunnat införas i huvudförhandlingen på något annat sätt. Utan vittnespsykologens insats skulle huvudförhandlingen ha fått förlängas och kostnaderna avsevärt ökats. En enbart av försvararna gjord undersökning skulle ha kommit att sakna överblick och — av försvararetiska skäl — vetenskaplighet. Utredningen utfördes på ett sådant sätt, att den lika gärna kunde ha blivit åklagarens starkaste vapen — om fakta varit annorlunda. Domen innebar att flertalet åtalspunkter ogillades, däribland de allvarligaste. En rad häktade sattes på fri fot med bötesstraff, som inte motiverade de långa frihetsberövandena.
    Rättegångsutredningen vill göra inskränkningar i domstolens tillgång till förundersökningsprotokollen. Det innebär att domstolarna skulle avhändas en del av sina kontrollmöjligheter, t. ex. möjligheten att se när vittnespsykologisk expertis är nödvändig. Detta kan inte vara riktigt i en tid när polisens utredningsavdelningar förstärkes och man begär rätt att använda tvivelaktiga spaningsmetoder.
    Min uppfattning, grundad på erfarenheter från ovannämnda mål, på genomgång av andra utlåtanden och av viss svensk och tysk litteratur samt på deltagande i ovannämnda symposium, är att vittnespsykologin i dag i Sverige och Tyskland förfogar över en stor uppsättning vetenskapliga metoder att nåfram till sanningen, att den i Sverige kan införa material i huvudförhandlingen, som på ett avgörande sätt klargör förhållandena i antingen fällande eller friande riktning, att förundersökningarna med denna vetenskaps hjälp skulle kunna ta till vara bevisning, som nu går förlorad, samt att vi domare här skulle ha villiga medhjälpare. Det är nog vidare så, att vi inte har klart för oss att Sverige i jämnbredd med Tyskland står som absolut ledande på området. Starka krafter i andra länder är dock i rörelse för att lära av oss.
    Under en följd av år har intresset för domstolarnas verksamhet i mycket gällt deras administration, medan värdet av verksamheten inte på samma sätt uppmärksammats. Nu kanske ingreppen börjar nagga domstolarnas ansvarsområde i kanten. Om vi i domstolarna skall kunna använda vår teknik för konfliktlösning och rättskipning — och få lov att använda den — måste vi ta vara på all hjälp som bjuds. I första rummet kommer då konsten att utfinna sanningen.
 

Bo Severin