Krigsförbrytarprocesser i Västtyskland
Det krävande och omfattande arbete som västtysk polis, åklagare och domstolar utfört efter kriget vid lagföringen av personer misstänkta för nazistiska massförbrytelser har ofta mest uppmärksammats och diskuterats i pressen. Under senare år har emellertid en särskilt kompetent grupp jurister mer omfattande belyst bl. a. de intresssanta straffrättsliga frågorna i samband med dessa rättegångar.1 Författarna är åklagare och samtidigt avdelningschefer vid Förbundsrepublikens särskilda krigsförbrytarkommission i Ludwigsburg med dess chef sedan 1966, överåklagaren dr Adalbert Rückerl, i spetsen. Dessa författare, som har en unik sakkunskap och tillgång till ett omfattande processmaterial, kan berätta om svåra juridiska överväganden, engagemang och försummelser under ackompanjemang av uppslitande rättsdebatter i efterkrigstidens Västtyskland.
Efter krigsslutet 1945 ställde de allierade segrarmakterna som bekant ett antal tyskar inför rätta i Nürnberg anklagade för mass- och krigsförbrytelser. Bl. a. dömdes flera högre SS-män som medverkat vid massmord i de ockuperade länderna i framför allt Östeuropa. Vad man inte visste var att man vid Nürnberg-rättegångarna m. fl. efterföljande allierade processer bara skummat på ytan. Många förbrytelser som begåtts av de s. k. insatsgrupperna och i förintelselägren skulle förbli ouppklarade under tiotals år. Faktorer som försenade handläggningen var bl. a. bristen på undersökningspersonal, en utbyggd
rättsapparat och indelningen av landet i olika ockupationszoner. Det kalla kriget på 1950-talet bidrog också till att tidigare nazister återtog ledande och inflytelserika ställningar i bl. a. förvaltning och rättsapparat. Ett krasst politiskt tänkande påverkade under dessa år också ambitionerna (polis och åklagare kommenterar dessa taktiska hänsyn ibland med ett ironiskt "fem miljoner döda judar röstar inte; det gör däremot åtta miljoner f. d. nazister"). Den tyska allmänheten var utled på nazisttiden och orkade inte engagera sig i frågan. De allierade hade beslagtagit de flesta tyska arkiv och begränsade under flera år de tyska domstolarnas arbete. Västtyska myndigheter hade exempelvis inte möjlighet att åtala och döma personer som tidigare ställts inför rätta av de allierade, inte ens om de på sin tid frikändes och nytt bevismaterial framkommit (i denna grupp ingår f. ö. ett flertal högre SS-män som dömdes till döden eller livstids fängelse av de allierade och i början av 1950-talet i stor omfattning benådades av dessa). Först 1955 upphävde de allierade alla inskränkningar i de västtyska domstolarnas verksamhet och samtidigt utlöpte preskriptionstiden för alla brott med maximistraff på tio år. Därmed var det endast mord som i fortsättningen kunde beivras.
Ett annat problem har varit att flera efterspanade personer efter kriget levt under falskt namn i Västtyskland. Så var fallet med den lettiske f. d. SS- Sturmbannführern Viktor Arajs, som under 25 år levde under falsk identitet i Frankfurt. Han häktades 1975 och dömdes av domstol i Hamburg 1980 till livstids fängelse. Man misstänker på goda grunder fler sådana fall. Till komplikationerna har även hört den ofta invecklade order- och organisationsstrukturen i SS-administrationen, som medfört tidsödande rekonstruktioner. Till SS hörde givetvis säkerhetspolisen (Gestapo) och förvaltningen av förintelselägren. Men även kriminal- och ordningspolisen liksom Waffen-SS (SS' reguljära frontförband) sorterade under Himmler. Att ha varit SS-man behöver därför inte nödvändigtvis betyda att man begått kriminella handlingar.
Det organiserade västtyska avslöjandet av nazistförbrytelser började inte på allvar förrän i slutet av 1950-talet och berodde mer eller mindre på en tillfällighet. En f. d. kriminalpolis försökte då återfå sin polisanställning i Västtyskland. Vid en undersökning framkom att denne som SS- och polistjänsteman varit delaktig i massavrättningar i det ockuperade Litauen 1941. Mannen anhölls och dömdes till 10 års fängelse vid en rättegång i Ulm 1958. Processen kom som en chock även för ett tiotal andra med anklagade, som efter 1945 etablerat sig som välsituerade tyska medborgare och som nu blev demaskerade som belastade nazistförbrytare. Bl. a. begick en hög jurist och två kriminalpoliser självmord innan förhandlingarna började. Men framför allt klargjordes genom rättegången i Ulm att ett stort antal nazistförbrytelser i Östeuropa aldrig hade förts till domstol.
Detta ledde till att man 1958 bildade en särskild åklagar- och poliskommission i Ludwigsburg, Zentrale Stelle der Landesjustizverwaltungen zur Aufklärung von nationalsozialistischen Gewaltverbrechen. Tillsammans med andra regionala myndigheter har denna kommission sedan samlat alla trådar i efterforskningarna i sin hand. Här förbereds fallen innan de översänds till de lokala polis- och åklagarmyndigheterna efter det att konkreta misstänkta sorterats fram. Kommissionen var, när den var som störst (1969), organiserad på fem avdelningarmed 48 tjänstgörande åklagare och domare samt 14 kriminalpoliser. F. n. (1983) består personalstyrkan av 8 åklagare och domare och en kriminalkommissarie.
Kommissionen har utfört de preliminära förundersökningarna till ett flertal stora processer under 1960- och 1970-talen, bl. a. rättegångarna mot läkare, jurister och sjukvårdspersonal för morden på tyska mentalsjuka 1939—1941 (det s.k. eutanasiprogrammet), mot SS- och polispersonal i de s.k. insatsgrupperna i Polen, Sovjet och Baltikum 1941 — 1942 samt mot vakt- och förvaltningspersonalen i förintelselägren Birkenau, Treblinka och Sobibor. Nyligen avslutade större fall är den s. k. Majdanekprocessen och domen mot Gestapochefen i Paris, Lischka. Nu pågående rättegångar av mer omfattande slag är bl. a. fallen Krizons (f. d. Gestapochef i Lodz) vid domstol i Hagen och Westerheide (f. d. områdeskommissarie i Ukraina) vid domstol i Dortmund.
Det stämmer f. ö. till eftertanke att bland organisatörerna av massmorden i så hög grad befann sig högt utbildad akademisk personal, inte minst jurister och läkare.
Flera ledande nazister och SS-män lyckades efter 1945 fly till utlandet, framför allt Sydamerika, Spanien och de arabiska länderna. I vissa fall har det lyckats att få dessa utlämnade till Västtyskland, t. ex. fallen dr Bohne (Argentina), dr Kröger (Schweiz), Stangl (Brasilien) och dr Schumann (Ghana). I flera fall har emellertid länder vägrat att utlämna misstänkta nazistförbrytare. Bland de mest kända är koncentrationslägerläkaren dr Mengele (Bolivia), SS-översten och gasvagnspecialisten Rauff (Chile), Gestapochefen i Lyon Barbie (Paraguay) och Eichmannmedhjälparen Brunner (Syrien). Ett problem i sammanhanget är att INTERPOL inte befattar sig med efterspanade nazistförbrytare. För Sveriges del framfördes under 1960-talet anklagelser mot en i Stockholm boende lettisk f. d. SS-överste för påstådda massförbrytelser i Lettland under kriget. Riksåklagaren fann emellertid att enligt svensk lagpreskription inträtt för de aktuella brotten.
Kommissionen i Ludwigsburg har granskat flera utländska arkiv på jakt efter bevismaterial. Man har framför allt haft ett mycket gott samarbete med Sovjetunionen och Polen. Insynen i östtyska arkiv har varit betydligt sämre. DDR har efter 1965 inte hjälpt kommissionen i dess arbete trots att man vet att i östtyska arkiv förvaras viktigt bevismaterial. Däremot räddades genom tillfälligheter flera omfattande SS-arkiv från att förstöras 1945, bl. a. arkivet efter Himmlers fältkansli, nazistpartiets arkiv och SS' personalarkiv. Även slumpen har spelat en roll när polis och åklagare fått bevismaterial i sin hand. Dr Rückerl kan berätta om ett fall när en f. d. SS-man flyttade inom Västtyskland efter kriget och i sin gamla våning glömde brev från krigsåren till sin fru där han utförligt beskrev sin tjänstgöring i ett exekutionskommando på östfronten.
Västtysk polis och åklagare hade t. o.m. 1978 inlett efterforskningar mot 85 000 misstänkta. Av dessa har till dags dato ca 6 500 personer blivit dömda.Vid kommissionen i Ludwigsburg är f. n. ca 125 fall under bearbetning medan det vid åklagarmyndigheter och domstolar per 1 januari 1982 fanns 1 671 fall som stod under åtalsprövning eller i vilka ett rättegångsförfarande var aktuellt. För övriga drygt 76 000 misstänkta har alltså saken slutat utan dom. Många av dessa var emellertid redan döda innan undersökningarna påbörjades, hade stupat i kriget eller avlidit i krigsfångenskap. Åtskilliga hade begått självmord, aldrig påträffats eller flytt utomlands. Många rättsfall har inställts på grund av sjukdom eller de åtalades höga ålder. Förundersökningar har ofta strandat genom brist på material eller också har de åtalade blivit friade av domstolarna av samma orsak. Dr Rückerl nämner en särskild
personalgrupp som exempel: av 40 koncentrationslägerchefer hade 7 stupat under kriget, 9 avlidit efter 1945, 5 begått självmord, 14 dömts och avrättats av de allierade, 5 dömts till fängelse av västtyska domstolar och 1 frikänts.
En ironisk detalj är att de åtalade naziförbrytarna döms efter mordparagrafen i den nazistiska tyska strafflagen från krigsåren. Hitlers och Himmlers muntliga och skriftliga anvisningar att utrota judarna fick aldrig karaktären av lag eller författning och kan inte åberopas av de åtalade. Därför döms de efter de bestämmelser i strafflagen som gällde vid tiden för deras brott. Flera f. d. SS- och polismän som ingick i exekutionskommandona i öster har emellertid ofta försökt göra gällande att de varit tvungna att delta i avrättningar med risk att annars själva bli avrättade eller straffade för ordervägran (s. k. Befehlsnotstand). Inget enda sådant fall från åren 1939—1945 har kunnat styrkas inför domstol. Tvärtom finns ett flertal fall där bl. a. poliser vägrat att medverka vid exekutioner utan att de drabbats av repressalier. Dr Rückerl refererar ett fall där en tysk polismajor inför SS-generalen Jeckeln i Ryssland 1942 vägrade att låta sin polisbataljon delta i en judeexekution. SS-generalen kallade polismannen för ein schlapper Hund men denna ordervägran hade inga andra följder än en försenad befordran.
I kapitlet Zur Abgrenzung von Kriegsverbrechen und NS-Verbrechen i boken NS-Prozesse redogör åklagaren Heinz Artzt för den grundläggande skillnaden mellan traditionella krigsförbrytelser och de specifika förintelseprocesserna. I västtysk efterkrigsdebatt har man ibland — livligt understödd av de åtalade själva — försökt karakterisera vissa massmord som begångna i nära samband med händelserna vid fronten, bl. a. som repressalie- eller antipartisanaktioner. Åklagare och domstolar har genomgående avslöjat ihåligheten i dessa argument och klarlagt den speciella karaktären hos de från krigsskedet i övrigt helt fristående förintelseaktionerna.
I rättegångarna mot de s. k. skrivbordsmördarna, d.v. s. de högre SS-tjänstemän som från Berlins Reichssicherheitshauptamt dirigerade deportationerna och exekutionerna i det ockuperade Europa, har nästan genomgående skriftligt bevismaterial använts. När det gäller SS-hierarkins "proletariat" — lägervakterna och personalen i de s. k. insatsgrupperna — har man ofta fått stödja sig på vittnesmål från överlevande. Det har lett till stora bevissvårigheter på senare år. Efter 35 — 40 år har minnesbilderna ofta inte varit av den skärpa att de lett till fällande domar. Många har reagerat mot dessa frikännanden. Då har man glömt domstolarnas svårigheter i dessa mål och att vanliga rättsprinciper även gäller i rättegångar mot f. d. lägervakter, d. v. s. att de måste överbevisas om en preciserad individuell skuldbörda, i detta fall att aktivt eller som medgärningsmän ha gjort sig skyldiga till mord (dråp preskriberades i sammanhanget redan 1960). Däremot kan man kritisera dessa rättegångar för att de hållits 15 — 20 år för sent.
En principiellt intressant rättegång ägde rum härom året. Åtalade var tre f. d. Gestapotjänstemän i Paris som ansvarat för deportationerna av franska judar till Auschwitz 1942. Frågan var om det fanns ett tillräckligt kausalt samband mellan deras medverkan i deportationen från Paris och den slutliga ihjälgasningen i Birkenau hundratals mil därifrån för att leda till en fällande dom för medhjälp till mord. Den västtyska domstolen besvarade frågan jakande och dömde de åtalade till längre fängelsestraff. Dokumenten klarlade entydigt att alla i Paris visste vad som förestod i Auschwitz. Samtliga åtalade var vid häktningstillfället välsituerade västtyska medborgare; en hade t. o. m.
avancerat till borgmästare i en sydtysk stad. Orsaken till deras sena lagföring var att den västtyska förbundsdagen först måste ratificera ett avtal mellan Västtyskland och Frankrike som gjorde det möjligt att ställa personer inför rätta som redan dömts i sin frånvaro av fransk domstol efter 1945.
Även om kommissionen i Ludwigsburg allmänt anses som en mycket kompetent och energisk pådrivare av nazirättegångarna upprättades kommissionen förmodligen för sent. Framför allt 1950-talet var ett "förlorat" årtionde från polis- och åklagarsynpunkt. Även om dr Ruckerl själv är försiktig i sin kritik av den försenade handläggningen kan västtysk polis och åklagare vid samtal under hand berätta om hur höga jurister och ämbetsmän hållit sin skyddande hand över välbeställda misstänkta nazistförbrytare. Förundersökningar har dragit ut på tiden, läkare har välvälligt förklarat åtalade som alltför sjuka för att kunna följa förhandlingarna, advokater har tänjt ut på rättegångar i det längsta, bevismaterial och akter har "kommit bort" o. s. v. En åklagare i Berlin har berättat om ett samtal med en hög jurist från Bayern när han redogjorde för sina bevisproblem i en rättegång för sin bayerske kollega. Denne svarade då: "Varför har ni överhuvudtaget börjat röra i saken då?". Dessa förhållanden skall emellertid inte skymma det faktum att man framför allt under 1970-talet gått fram mycket energiskt och försökt reparera tidigare försummelser.
På senare år har man i Västtyskland frågat sig vad det är för mening med rättegångarna mot nazistförbrytare i dag, bl. a. med hänsyn till de tilltagande bevissvårigheterna, de stora rättegångskostnaderna och den allt högre medelåldern hos de anklagade (f. n. ca 70 år). Dr Rückerl ger i samband med sina sakliga redogörelser följande enkla svar: Die Bewährung der Rechtsordnung und der Schutz des menschlichen Lebens erfordern die Verfolgung und Bestrafung der nationalsozialistischen Gewaltverbrechen.
Lennart Westberg