Våra hemliga gifter
Bland sekretessförordningens 98 punkter i listan över offentlig verksamhet som omfattas av reglerna om sekretess med hänsyn till enskilds ekonomiska förhållanden (bilagan till sekretessförordningen) återfinns bl. a. sådan utredning, tillståndsgivning och tillsyn som Produktkontrollnämnden och Produktkontrollbyrån vid Statens Naturvårdsverk har att utöva enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Inom ramen för denna verksamhet inhämtas — förutom uppgifter om produkternas sammansättning och till verkningsmetoder — sådan information som är avsedd att klarlägga eventuella risker förenade med varans användning. I samband med nyregistrering av en produkt brukar sålunda förebringas — stundom omfattande — s. k. toxikologisk dokumentation som redovisar bl. a. testresultat från t. ex. djurförsök med syfte att avgöra om produkten kan ge oönskade bieffekter i miljön eller på tredje man.
    Bl. a. i samband med BT-Kemiskandalen har framkommit sådana uppgifter om brister i den dokumentation som grundat registrering av miljöfarliga produkter, att kritiken mot Produktkontrollbyråns verksamhet stundom blivit häftig. Bl. a. avslöjades, att ett av BT-Kemis bekämpningsmedel hade blivit registrerat på basis av en förpackningsetikett som enda bedömningsunderlag.
    Stiftelsen Miljöcentrum m. fl. begärde för en tid sedan att få ta del av den toxikologiska dokumentation som ligger till grund för registreringen av de relativt nya bekämpningsmedel som innehåller beståndsdelarna Captan och Glyfosfat. Med stöd av 8 kap. 6 § sekretesslagen jämfört med 2 § sekretessförordningen samt punkt 52 i bilagan till denna förordning har naturvårdsverket lämnat framställningen utan bifall. Beslutet är överklagat.
    Offentlighetsprincipen är en av de viktigaste grundvalarna för vår rättsordning. Naturvårdsverket har också i sitt beslut framhållit, att en öppen redovisning av beslutsunderlaget behövs för att möjliggöra insyn och förebygga att illa underbyggd kritik vinner tilltro. Verket framhåller, att "detta är särskilt viktigt i bekämpningsmedelsärenden där farhågor för medlens hälso- och miljörisker är vitt spridda".
    Genomgående i 1980 års sekretesslag är som bekant det s. k. skaderekvisitet. Sekretess gäller "om det kan antas", att en enskild "lider skada om uppgiften röjs". För snart sagt alla områden av det offentliga livet kan man återfinna regler som föreskriver sekretess i situationer då någon kan antas bli skadelidande av att en handling utlämnas.
    Utan tvivel har både samhället och de enskilda medborgarna ett intresse av sekretesskydd som ofta måste väga tyngre än intresset av insyn och offentlighet. Frågan är bara om vår nya sekretesslag kommer att ge allmänheten, myndigheterna och domstolarna underlag för riktiga gränsdragningar i de enskilda fallen.

 

    Under sekretesslagens förarbeten framhölls bl. a. att det kan vara svårt för den enskilde tjänstemannen att i ett enskilt fall avgöra om skada kan uppstå av att en handling utlämnas.
    Självfallet är avgörandena kring skaderekvisitet svåra i praktiken men att domare och tjänstemän tvingas till besvärliga ställningstaganden är ju vanligt och i allmänhet ofrånkomligt. Värre tycks det då vara, att sekretesslagens ordalydelse ger föga utrymme för att i den praktiska tillämpningen väga intresset av insyn och offentlighet mot behovet av sekretesskydd.
    Fallet med Captan och Glyfosfat utgör ett belysande exempel. Under åberopande av lagtextens ordalydelse kan sålunda med starkt fog hävdas, att skaderekvisitet är absolut. Det skulle sålunda inte ha någon betydelse hur starka skälen for ett utlämnande av handlingarna kan vara om det kan antagas att företaget lider skada av ett offentliggörande. I denna argumentering hävdas också principiellt, att även vid fall av mycket obetydlig ekonomisk skada för företaget offentlighetsprincipen skall försättas ur spel.
    Klingar inte detta falskt för en utomstående lyssnare? Kan det stämma med våra grundläggande rättsprinciper att ingen annan än ett litet fåtal tjänstemän skall ha möjlighet att granska den dokumentation som visar i vad mån de kemiska preparaten i vår omgivning är tillfredsställande säkerhetstestade? Sjukhus, universitet och vetenskapliga institutioner, forskare och vetenskapsmän, politiker och "vanliga" människor kan alla ha utomordentligt starka skäl att få ta del av just den toxikologiska informationen om en registrerad produkt. Redan den eventuella risken för minsta ekonomiska skada hos företagen — bl. a. två franska och ett amerikanskt bolag — kan emellertid mycket väl komma att omöjliggöra en närmare granskning av preparatens verkliga effekter på människor och djur.
    Ger gällande lag utrymme för en rimligare lösning? Finns möjligen i 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen nyckeln till en bättre avvägning än vad sekretesslagen anvisar? Endast om det är påkallat med hänsyn till skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden får rätten att ta del av allmänna handlingar begränsas. Andemeningen är uppenbarligen den, att bara de enskilda intressen, som i det särskilda fallet har tillräcklig grad och styrka, kan väga över kravet på insyn och offentlighet. Eller ...???
    Det återstår att se vilken utgångspunkt förvaltningsdomstolarna väljer. Är det i själva verket sekretesslagens bokstav som väger tyngst, eller kommer rättstillämpningen att främja ett "fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning" av det slag som vi gärna vill tro att tryckfrihetsförordningen garanterar?
 

Staffan Michelson