Lagstiftningen i riksdagen våren 1983
I nedanstående översikt lämnas en redogörelse för lagstiftningsfrågor som behandlats vid riksmötet 1982/83 under våren 1983. Liksom i tidigare översikter av samma slag har företrädesvis medtagits ärenden som bedömts särskilt intressera SvJT:s läsekrets. Skatte- och tullagstiftning förbigås praktiskt taget helt. Om inte annat sägs har lag eller lagändring trätt i kraft; ikraftträdandet har i de flesta fall skett den 1 juli 1983. Hänvisning till Svensk författningssamling avser 1983 års samling.
Offentlig rätt m. m.
Genom en ändring i riksdagsordningen har bl. a. vissa förändringar gjorts i ärendefördelningen mellan riksdagsutskotten (SFS 474).
Som en följd av tidigare beslutade reformer om bl. a. kyrkofonden och om ekonomisk utjämning inom svenska kyrkan har vissa ändringar skett i lagen om kyrkliga kostnader och lagen om förvaltning av kyrklig jord (SFS 401 f).
Genom en ändring i lagen om svenska kyrkan har det öppnats möjlighet för kyrkomötet att delegera sin normgivningskompetens till svenska kyrkans centralstyrelse i fråga om kollekter (SFS 339).
Ämnesområdet för interpellationer och frågor i kommunfullmäktige har vidgats genom en ändring i kommunallagen. Vidare har genom en ändring i samma lag kommunerna och landstingskommunerna fått möjlighet att besluta om ersättning till förtroendevalda för förlorad arbetsförtjänst vid fullgörande av kommunala och landstingskommunala uppdrag. Samma möjlighet att ersätta förlorad arbetsförtjänst har enligt en ändring i lagen om församlingar och kyrkliga samfälligheter införts beträffande ordförande i kyrkostämma och ledamöter och suppleanter i beredning till stämman (SFS 563 f).
Genom en ny lag om politiska sekreterare i kommuner och landstingskommuner har kommuner och landstingskommuner fått stöd i lag för att anställa särskilda tjänstemän, politiska sekretare, med uppgift att lämna politiskt biträde åt de förtroendevalda (SFS 565).
Riksdagen har genom ändring i lagen om radiotidningar öppnat möjlighet att pröva ny och effektivare teknik för överföring av en tidnings innehåll till synskadade genom rundradiosändning. En viss lättnad har införts i den hittillsvarande begränsningen av möjligheterna att ta med annonsmaterial i sändningarna. Vissa följdändringar har gjorts i radiolagen, rättegångsbalken, sekretesslagen och lagen om ansvarighet för taltidningar (SFS 495 ff).
Genom ändringar i lagen om val av ledamöter i länsstyrelses styrelse och lagen om vad som avses med polismyndighet m. m. har föreskrivits att personalföreträdare får finnas i styrelserna för länsstyrelserna och de lokala polismyndigheterna (SFS 169, 177).
I lagen om regionala stiftelser för skyddat arbete har vissa förändringar skett vad gäller bl. a. antalet ledamöter i de regionala stiftelsernas styrelser. Vissa intressenter har därvid fått ett förstärkt inflytande (SFS 390).
Enligt en ändring i lagen om avgift för innehav av televisionsmottagare har den allmänna mottagaravgiften höjts med 40 kr. årligen (SFS 270).
Ändringar har beslutats i reglerna i byggnadslagen om regeringsprövning av viss industriell eller liknande verksamhet som är av väsentlig betydelse för hushållningen med energi eller med träfiberråvara. Ändringarna innebär en förenkling av prövningen beträffande verksamhet som är av väsentlig betydelse endast för hushållningen med träfiberråvara. I lagen har också närmare reglerats när prövning skall ske av verksamhet vid anläggningar som framställer träfiberbränsle och vid eldningsanläggningar där träfiberråvaror används. Lagstiftningen har föranlett ändringar i miljöskyddslagen och lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande (SFS 517 ff).
Riksdagen har antagit en lag om bekämpande av salmonella hos djur. Lagen ersätter 1961 års förordning i ämnet, och den överensstämmer i väsentliga delar med den förordningen. Den viktigaste nyheten är att alla som yrkesmässigt driver verksamhet för uppfödning av fjäderfä till slakt är skyldiga att låta kontrollera djuren med avseende på salmonella. Lagen innebär i sak ingen ändring beträffande bekämpningen av salmonella i nöt- och svinbesättningar m. m. i förhållande till vad som gällde enligt förordningen lagen träder i kraft den 1 januari 1984 (SFS 738).
Genom ändringar i skogsvårdslagen har införts en allmän skyldighet att avverka en del av den skog som är mogen för avverkning och att gallra yngre skog. I lagen har också införts bestämmelser om att det för varje brukningsenhet skall finnas en skogsbruksplan med riktlinjer för skogens skötsel (SFS 427).
Frågan om förbud mot skogsbesprutning har på nytt varit föremål för lagstiftning (se SvJT 1982 s. 667). Enligt riksdagens beslut skall lagen (1982: 242) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark, som trädde i kraft den 1 januari 1983, fr. o. m. den 1 januari 1984 ersättas med en ny lag om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark. Den nya lagen innebär att kommunernas inflytande på användningen av kemiska bekämpningsmedel inom skogsbruket vidgas. En kommun ges rätt att besluta om totalförbud mot skogsbesprutning i fråga om område inom kommunen, om detta framstår som påkallat med hänsyn till områdets betydelse för friluftslivet, naturvården, den lokala befolkningens trivsel eller annat kommunalt intresse. Enligt lagen gäller ett generellt förbud mot spridning av bekämpningsmedel över skogsmark också inom övriga områden inom en kommun. Från detta förbud kan dock skogsvårdsstyrelsen medge undantag. Den nya lagen träder i kraft den 1 januari 1984 (SFS 428).
I samma lagstiftningsärende har beslutats en ändring i 1982 års lag om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark. Ändringen innebär att lagen har gjorts tillämplig också på metoder där enskilda trädstammar behandlas med bekämpningsmedel. Lagändringen har trätt i kraft den 23 juni 1983 (SFS 429).
För att höja beredskapen mot olyckor i kärnkraftverk har i lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar införts bestämmelser som gör det möjligt att efter beslut av länsstyrelsen mot ersättning ta i anspråk mark eller byggnader för att sätta upp larmanordningar. Lagstiftningen har trätt i kraft den 24 maj 1983 (SFS 230).
Militärlagstiftning m. m.
Riksdagen har beslutat om vissa ändringar och förbättringar av utgående förmåner åt värnpliktiga m. fl. Bl. a. har beloppen för olika bidrag räknats upp och villkoren för bostadsbidrag liberaliserats. Ändringarna innebär vidare bl. a. att utbildningspremierna för värnpliktiga som genomgått utbildning till befattning för kompanibefäl har slopats. Lagstiftningsärendet berör bl. a. familjebidragslagen, värnpliktslagen och civilförsvarslagen (SFS 329 ff).
Genom andra ändringar i civilförsvarslagen har genomförts administrativa förenklingar och förbättringar i systemet för skyddsrumsbyggande. I lagen har också tagits upp regler om bidrag av statsmedel till den som på eget initiativ anordnar mindre skyddsrum.
I anslutning till att riksdagen godkänt grunder för en — bl. a. med hänsyn till folkrättens krav — ändrad indelning av försvarsmaktens personal har vidtagits smärre ändringar i bl. a. brottsbalken, militära rättegångslagen och värnpliktslagen (SFS 278 ff).
Fastighetsrätt
Riksdagen har antagit en ny vattenlag som ersätter den nuvarande vattenlagen från år 1918. I den nya lagen har gjorts en genomgripande systematisk omarbetning av den gamla vattenlagen samt en förenkling och modernisering av regelsystemet, främst genom att gemensamma bestämmelser så långt som möjligt tagits in för de olika slags vattenföretag som lagen är tillämplig på.
Den nya vattenlagen bygger i väsentliga delar på principerna i gällande rätt, t. ex. beträffande lagens tillämpningsområde, den grundläggande frågan om rätten till vattnet och det vattenrättsliga prövningssystemet med vattendomstolarna som prövningsmyndigheter. Åtskilliga nyheter finns dock. De viktigaste nyheterna är följande.
Den nu gällande vattenlagens detaljerade tillåtlighetsregler har ersatts med mer allmänt hållna regler, som möjliggör en samlad bedömning av ett vattenföretags lämplighet från bl. a. allmänna planerings- och samhällsekonomiska synpunkter.
För att lösa de vattenfördelningsproblem som framför allt den ökade jordbruksbevattningen har aktualiserat under 1970-talet har införts möjligheter att bilda bevattningssamfälligheter.
Länsstyrelserna utövar tillsyn enligt den nya vattenlagen.
Möjligheterna att ompröva villkoren för givna tillstånd till förmån för framför allt allmänna intressen har vidgats.
De nuvarande fiske- och regleringsavgifterna har ersatts av nya fiske- resp. bygdeavgifter som fastställs enligt nya beräkningsgrunder. Årliga avgifter skall automatiskt räknas om med hänsyn till inträffade förändringar i penningvärdet.
Länsstyrelserna kan förordna om särskilda skyddsområden till skydd för såväl yt- som grundvatten.
De administrativa frågorna om inrättande, utvidgning och avlysning av allmänna farleder, hamnar och flottleder har brutits ut ur vattenlagen. Dessa frågor regleras i två samtidigt antagna nya lagar, nämligen lagen om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn samt lagen om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän flottled.
I lagstiftningsärendet har beslutats en särskild lag om införande av vattenlagen. Lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1984 (SFS 291 ff).
Den nya vattenlagen har föranlett följändringar i ett stort antal lagar. Bl. a. har beslutats ändringar i lagen om förvaltning av samfälligheter som innebär att lagens regler tillämpas även på vattenrättsliga samfälligheter. I fastighetsbildningslagen har tagits in nya regler om i vilken utsträckning vattenrättsliga servitut får bildas, ändras eller upphävas vid fastighetsreglering. Följdändringar har också beslutats i bl. a. miljöskyddslagen och jordabalken (SFS 649 ff).
Enligt en av riksdagen beslutad ändring i lagen om införande av nya jordabalken har gjorts undantag från kraven på lagfart beträffande vissa äldre förvärv. Den nya bestämmelsen innebär att den som enligt äldre regler inte var skyldig att lagfara sitt förvärv vid tillämpningen av vissa bestämmelser i 20 — 23 kap. jordabalken skall anses ha lagfart, om hans äganderätt styrks. Genom lagändringen ges möjlighet för inskrivningsmyndigheten att t. ex. bevilja den som har förvärvat en fastighet som av ålder är allmän egendom lagfart trots att fångesmannen inte har lagfart. Lagändringen har trätt i kraft den 10 maj 1983 (SFS 176).
Riksdagen har beslutat om ändring i lagen om förvärv av hyresfastighet m. m. som bl. a. innebär en utvidgning av lagens tillämpningsområde. Tidigare undantag från tillståndsplikten vid vissa förvärv av andel i fastighet som sker för att bereda förvärvaren och hans familj bostad har slopats. Samtidigt har emellertid i lagen tagits in en föreskrift om att förvärvstillstånd inte får vägras vid andelsförvärv av sådant slag. Vidare har tillståndsplikten vidgats beträffande förvärv av aktier och andelar i fåmansbolag och handelsbolag till att omfatta alla sådana bolag vars huvudsakliga syfte är att förvalta hyresfastigheter. Förvärv av aktier eller andelar i fastighetsaktiebolag skall anmälas till kommunen, som har att avgöra huruvida tillståndsprövning i hyresnämnden skall äga rum.
Även lagens regler om förutsättningarna för förvärvstillstånd har skärpts. Bl. a. har förvärvaren ålagts en längre gående utredningsskyldighet vad avser hans möjligheter att förvalta fastigheten. Vidare har tagits in en allmän bestämmelse enligt vilken det är möjligt att vägra tillstånd för t. ex. personer som har underlåtit att betala skatter och avgifter för anställda, som har stora skatteskulder eller som haft samröre med ekonomisk brottslighet. Följdändringar har skett i lagen om arrendenämnder och hyresnämnder samt i bostadsrättslagen.
I samma lagstiftningsärende har beslutats en ändring i lagen om rätt till fastighetsförvärv för ombildning till bostadsrätt. Ändringen innebär att lagen inte gäller hyresfastigheter som ägs av staten, kommun eller allmännyttigt bostadsföretag (SFS 438 ff).
Aktiebolagsrätt
Riksdagen har beslutat om ändringar i aktiebolagslagens regler om tvångslikvidation vid förlust av aktiekapitalet. Ändringarna innebär att likvidationsplikt inträder redan när halva aktiekapitalet gått förlorat, att fristen för bolagsmännen att besluta om likvidation sänkts till åtta månader samt att likvidationsplikten kan undgås bara om hela aktiekapitalet blir täckt. Vidare har lagen ändrats så att likvidatorer i ett aktiebolag alltid skall utses av domstol. Dessa lagändringar träder i kraft den 1 januari 1984 (SFS 453).
Också bestämmelserna om likvidationsbalansräkning har ändrats. Ändringen innebär att ett aktiebolag vid beräkning av det egna kapitalets storlek inte skall ta hänsyn till en skuld på grund av statligt stöd med villkorlig
återbetalningsskyldighet. Som villkor för detta gäller bl. a. att stödbeloppet vid en eventuell konkurs eller likvidation behöver återbetalas först sedan övriga skulder till fullo betalts. Ändringen har trätt i kraft den 1 juni 1983 (SFS 308).
I samma lagstiftningsärende har beslutats en skärpning av aktiebolagslagens bestämmelser om skyldighet för ett aktiebolag att träda i likvidation då aktiekapitalet delvis har gått förlorat.
Riksdagen har i ärendet också antagit en lag om uppgiftsskyldighet för aktiebolag. Enligt den nya lagen skall aktiebolagen före utgången av juni 1984 för registrering anmäla personnummer och fast adress för sådana bolagsfunktionärer som kvarstår i bolagsregistret sedan tiden före den 1 januari 1977. Lagen har trätt i kraft den 28 juni 1983 (SFS 454).
Familjerätt
I syfte att stärka barnens rättsliga ställning har riksdagen beslutat vissa ändringar i reglerna i föräldrabalken om vårdnad och umgänge. För att främja en ökad användning av gemensam vårdnad skall sålunda makar efter skilsmässan kunna fortsätta att gemensamt utöva vårdnaden om sina barn, utan att domstolen behöver fatta något beslut härom. En nyhet är också att ogifta föräldrar kan få gemensam vårdnad genom en enkel anmälan till pastorsämbetet.
De nya reglerna innebär vidare att föräldrar kan fråntas vårdnaden om ett barn när de gör sig skyldiga till missbruk eller försummelse vid utövandet av vårdnaden eller i övrigt brister i omsorgen om barnet på ett sätt som medför en bestående fara för barnets hälsa eller utveckling. Föräldrarna kan också i undantagsfall fråntas vårdnaden när ett barn har rotat sig i ett fosterhem, om det är uppenbart bäst för barnet att vårdnaden flyttas över till fosterföräldrarna.
En utgångspunkt för de nya reglerna om umgänge är att barn har behov av goda kontakter även med en förälder som inte är vårdnadshavare. Ansvaret för att detta umgängesbehov tillgodoses ligger i första hand på vårdnadshavaren. En nyhet är att barnet har rätt till umgänge även med andra som står barnet särskilt nära.
I samma lagstiftningsärende har beslutats ändringar i brottsbalken, lagen om allmänna barnbidrag och lagen om bidragsförskott (SFS 47 ff).
Även föräldrabalkens regler om verkställighet av avgörande om vårdnad eller umgänge har ändrats. Andringarna innebär att de tidigare möjligheterna att besluta om polishämtning av barn begränsas. Vid verkställighet av ett vårdnadsavgörande får polishämtning beslutas endast om verkställighet annars inte kan ske eller om hämtning är nödvändig för att undvika att barnet lider allvarlig skada. Vid verkställighet av avgöranden om umgänge mellan barnet och en förälder som inte är vårdnadshavare kan polishämtning beslutas endast om verkställighet annars inte kan ske och barnet har ett särskilt starkt behov av umgänge med föräldern.
En nyhet är att de allmänna domstolarna skall på yrkande av part kunna, om det föreligger särskilda skäl, kombinera ett avgörande om vårdnad eller umgänge med ett vitesföreläggande för motparten att lämna ifrån sig barnet. Det medför att länsrätterna i dessa fall inte behöver anlitas för ett sådant vitesföreläggande, något som kan leda till ett snabbare verkställighetsförfarande än tidigare.
I sammanhanget har också beslutats en ändring i brottsbalken. Ändringen innebär att den som obehörigen för bort ett barn från någon som vårdar barnet med stöd av lagen (1980: 621) med särskilda bestämmelser om vård av unga kan straffas för egenmäktighet med barn. Vidare har straffet höjts till fängelse i högst två år när fråga är om grovt brott. I ärendet har också beslutats vissa ändringar i rättshjälpslagen (SFS 485 ff).
Utsökningsrätt
I utsökningsbalken har intagits en särskild forumregel för begäran om exekutiv försäljning av fastighet som har dömts i mät. Enligt den nya regeln skall sådan försäljning begäras hos kronofogdemyndigheten i det distrikt där egendomen finns (SFS 165).
Skatterätt
Den av riksdagen år 1980 beslutade, tidsbegränsade lagen mot skatteflykt (se SvJT 1981 s. 390) har ändrats med verkan fr. o. m. den 1 mars 1983.
Lagen tog dessförinnan sikte på fall där en skattskyldig vid genomförandet av en rättshandling skaffade sig av lagstiftaren inte avsedda skatteförmåner genom ett förfarande som från kommersiella och liknande synpunkter framstod som en omväg. Genom ändringen har lagen gjorts tillämplig också på andra förfaranden än de egentliga kringgåendefallen. Som förutsättningar för lagens tillämpning gäller nu att förfarandet medfört en inte oväsentlig skatteförmån, att denna förmån kan antas ha utgjort det huvudsakliga skälet för förfarandet och att en taxering på grundval av förfarandet skulle strida mot lagstiftningens grunder (SFS 75).
Vissa ändringar har vidtagits i lagen om arvsskatt och gåvoskatt. Därigenom har slopats det tidigare kravet på att hovrätts beslut om lägre skatt skall ha vunnit laga kraft innan återbetalning får ske. Även kravet på ansökan för återbetalning har slopats. Samtidigt har bl. a reglerna om anstånd med skattebetalningen ändrats (SFS 384).
Straffrätt
Betydelsefulla förändringar har genomförts genom ändringar i brottsbalken, lagen om kriminalvård i anstalt m. fl. författningar beträffande institutet villkorlig frigivning, olika frågor om kriminalvård i frihet och vissa organisatoriska frågor rörande kriminalvården.
Villkorlig frigivning av den som har en strafftid som understiger två år skall enligt de nya reglerna i princip alltid ske när halva tiden har avtjänats. Såsom hittills måste dock minst två månader alltid ha avtjänats. Den hittillsvarande ordningen i fråga om villkorlig frigivning från längre straff har i allt väsentligt lämnats oförändrad. En strängare bedömning skall sålunda fortfarande göras beträffande intagna som har begått allvarliga brott, t. ex. grova narkotikabrott som har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa, om påtaglig risk för återfall i brottslighet av samma slag bedöms föreligga.
Ändringarna avser också villkorlig dom och skyddstillsyn. Förutsättningarna för att meddela villkorlig dom har justerats bl. a. på det sättet att det nuvarande kravet på en dokumenterat god prognos hos lagöverträdaren har mildrats. Det högsta antalet dagsböter som kan ådömas jämte villkorlig dom har höjts från 120 till 180. Avsikten med dessa ändringar är i första hand att
göra det möjligt att i större utsträckning använda villkorlig dom som påföljd för förstagångsbrottslingar och andra tillfällighetsbrottslingar.
Beträffande skyddstillsyn har lagändringarna öppnat möjlighet till olika åtgärder för att effektivera denna påföljd i syfte att den skall kunna få ett vidgat användningsområde i förhållande till fängelsestraffet. Verkställigheten av påföljden har koncentrerats till det första året av prövotiden. Vidare har innehållet i påföljden stramats upp på olika sätt.
Förutsättningarna för att döma till skyddstillsyn har jämkats. Sålunda fordras det att det kan antas att påföljden kan bidra till att den dömde avhåller sig från fortsatt brottslighet.
Möjligheten att i vissa fall kombinera en dom på skyddstillsyn med böter eller fängelse har behållits; det högsta antalet dagsböter som härvid kan ådömas har höjts från 120 till 180. En dom på skyddstillsyn går numera i verkställighet omedelbart, om inte domstolen förordnar om motsatsen. Om skyddstillsyn kombineras med fängelse får rätten förordna att fängelsestraffet verkställs omedelbart.
Övervakningstiden för normalfallen av skyddstillsyn har förkortats från två till ett år. Ansvaret för tillsynen av den dömde ligger numera på skyddskonsulenten i stället för som tidigare på övervakningsnämnden. Möjligheter har öppnats för kompletterande former av tillsyn; bl. a. kan biträdande övervakare förordnas i fall då speciella insatser behöver göras. Övervakare skall i regel förordnas redan av domstolen. Skyddskonsulenten får vid misskötsamhet från en klients sida låta hämta klienten genom polisens försorg. Möjligheten för övervakningsnämnden att förordna om tillfälligt omhändertagande har utvidgats till att avse fall då fråga har uppkommit om att vidta åtgärder som innefattar vård eller behandling liksom till situationer då den dömde har undandragit sig övervakningen.
Reglerna om kriminalvård i frihet efter villkorlig frigivning har getts i huvudsak samma utformning som beträffande skyddstillsyn. Prövotiden är numera ett år eller, om straffet är fängelse i två år eller mer, lägst ett och högst tre år. Förordnande om övervakning skall meddelas bara om det bedöms som påkallat i det enskilda fallet och övervakningen skall i så fall normalt äga rum under ett år. Särskild föreskrift far meddelas rörande kontakt- och underrättelseskyldighet för den frigivne, om han står under övervakning. Vid misskötsamhet utan samband med ny brottslighet far den villkorligt medgivna friheten inte förklaras förverkad för längre tid än en månad åt gången.
I organisatoriskt hänseende bedrivs frivården numera under ledning av skyddskonsulenterna. Kriminalvårdsstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för övervakningsnämnderna och kriminalvårdsnämnden. Prövningen av frågor om villkorlig frigivning samt vissa rutinmässiga uppgifter har överförts från övervakningsnämnderna till skyddskonsulentorganisationen. Som en följd av detta kommer antalet nämnder fr. o. m. den 1 januari 1984 att minska med ungefär hälften. Lekmännen i nämnderna kommer i fortsättningen att väljas av landsting eller kommunfullmäktige. Kriminalvårdsnämnden finns kvar och har som uppgift att besluta om villkorlig frigivning m. m. beträffande dem som har dömts till fängelse i två år eller mer samt att vara överprövningsinstans i förhållande till övervakningsnämnderna i ärenden som rör villkorligt frigivna (SFS 240 ff).
Riksdagen har beslutat om betydande ändringar i narkotikastrafflagen. Ändringarna gäller bl. a. de straffbara gärningsformerna och innebär en utvidgning av det straffbara området.
Av lagens tidigare gärningsformer har överlåtelse och innehav behållits i oförändrad form. I stället för tillverkning har framställning av narkotika blivit straffbelagd. Härigenom anses även odling av narkotiska växter falla under gärningsformen. Den särskilda straffbeläggningen av saluhållande av narkotika har avskaffats. Däremot har förvärv av narkotika i överlåtelsesyfte liksom bearbetning, transport, förvaring och vissa andra sådana kvalificerade befattningar med narkotika som inte är avsedd för eget bruk straffbelagts särskilt. Även vissa åtgärder som är ägnade att främja narkotikahandel har blivit belagda med straff. Syftet med ändringarna har varit att kraftigt utvidga möjligheten att döma för medverkan, försök, förberedelse eller stämpling till narkotikabrott.
Vidare har en del former av grovt oaktsamma beteenden blivit straffbelagda. Enligt de beslutade ändringarna görs också åtskillnad mellan olovliga förfaranden med narkotika och åsidosättande av sådana föreskrifter som meddelats angående legal befattning med narkotika.
Särskilda regler har införts om förverkande av föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika, t. ex. haschpipor. Också i övrigt har tillämpningsområdet för förverkandebestämmelserna vidgats väsentligt.
Lagändringarna innebär slutligen att den grundläggande bestämmelsen om vad som är att anse som narkotika har tagits in i narkotikastrafflagen. En därav föranledd följdändring har beslutats i lagen om straff för varusmuggling. (SFS 363 f).
I syfte att förstärka straffsanktionerna vid otillåtna oljeutsläpp från fartyg har riksdagen beslutat om en ny ekonomisk sanktion, vattenföroreningsavgift. Reglerna om vattenföroreningsavgiften har tagits in i lagen om åtgärder mot vattenförorening från fartyg. Avgiften skall tas ut om något av de förbud mot utsläpp av olja som lagen föreskriver har överträtts. Fartygets redare eller ägare — även om denne är juridisk person — påförs avgiften efter principen om strikt ansvar. Avgiftsbeloppen är höga, och de bestäms med hänsyn till utsläppets omfattning och fartygets storlek. Om avgiften framstår som uppenbart oskälig får den nedsättas eller efterges.
Frågor om vattenföroreningsavgift prövas av tullverkets kustbevakning, vars beslut kan överklagas hos den tingsrätt som är sjörättsdomstol i den ort där den tullmyndighet som meddelat det överklagade beslutet har sitt säte. Allmän åklagare företräder staten i mål vid domstol rörande tullverkets beslut om vattenföroreningsavgift som har överklagats. För att säkra bevisning och för att säkerställa betalning av avgiften far tullverket ingripa med olika åtgärder, bl. a. förbud mot ett fartygs avgång. Beslut om vattenföroreningsavgift får verkställas genast om inte annat förordnas eller säkerhet ställs för avgiftsskyldighetens fullgörande. En följdändring har beslutats i sjölagen.
Lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1984 (SFS 463 f)
Efter ett omfattande lagstiftningsarbete (jfr SvJT 1978 s. 533) har fr. o. m. den 1 juli 1983 systemet för förvandling av obetalda böter eller viten till fängelse avskaffats i sin dittillsvarande form. Enligt en av riksdagen beslutad ny reglering skall förvandling dock även i fortsättningen kunna ske i vissa särskilt anmärkningsvärda fall då det är uppenbart att den bötfällde avtredska har underlåtit att betala böterna eller då förvandling annars av särskilda skäl är påkallad från allmän synpunkt.
Den nya regleringen, som skett genom ändringar i bl. a brottsbalken och
bötesverkställighetslagen, tar i första hand sikte på personer som genom olika slags illojala åtgärder gör sig oåtkomliga för indrivning. Den riktar sig emellertid också mot dem som återfaller i bötesbrottslighet och som saknar vilja eller förmåga att betala om situationen är sådan att en underlåten reaktion från samhällets sida framstår som stötande för den allmänna rättskänslan.
När förvandling sker skall domstolen, utan att använda någon fast förvandlingsskala, bestämma fängelsestraffet till lägst fjorton dagar och högst tre månader med beaktande av omständigheterna i det särskilda fallet (SFS 351 ff).
Genom en ändring i lagen om straff för trafikbrott som begåtts utomlands har bötesmaximum för överträdelser av vissa i annat nordiskt land gällande straffföreskrifter höjts från 500 kr. till 1000 kr. (SFS 681).
Vissa ändringar har skett i lagen om utlämning för brott av innebörd bl. a. att säkerhetsåtgärden tagande i förvar har avskaffats och att häktningsbeslut som meddelas under ett ärendes handläggning skall, om utlämning beviljas, gälla till dess att utlämningen verkställs i stället för som dittills till dess ärendet avgörs. Vidare har polisen fått befogenhet att i anslutning till verkställighet av ett utlämningsbeslut under en kortare tid — högst 24 timmar — omhänderta den som skall utlämnas. Det har även införts en reglering för det fallet att en person som undergår straff i ett annat land begärs tillfälligt utlämnad till Sverige för att här lagföras för brott (SFS 227).
I fråga om det nordiska verkställighetssamarbetet har ändringar skett dels i lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m., dels i lagen om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge. Ändringarna innebär bl. a. att polisen, om en myndighet i den stat där straffet skall verkställas har framställt begäran därom eller om efterlysning har utfärdats i den staten, har fatt befogenhet att ombesörja att den dömde förs till denna stat för verkställighet av straffet. Syftet härmed är att komma till rätta med de problem som sammanhänger med att dömda försöker undandra sig verkställighet genom att flytta mellan de berörda länderna.
Befogenheten att besluta om utlämning till ett annat nordiskt land i uppenbara fall har flyttats från regeringen till riksåklagaren (SFS 226, 228).
I avsikt att nå snabbare avgöranden i skattebrottmål än som hittills ofta varit vanligt har företagits vissa ändringar i skattebrottslagen. En regel har införts som begränsar möjligheterna att vilandeförklara skattebrottmål i avvaktan på en skatteprocess. Det har vidare föreskrivits att beskattningsfrågor som har samband med misstanke om skattebrott skall handläggas med förtur både inom skatteförvaltningen och vid de allmänna förvaltningsdomstolarna, om resultatet av handläggningen är av väsentlig betydelse för det straffrättsliga förfarandet. Åklagaren har getts skyldighet att se till att den myndighet som har att tillämpa förtursregler hålls underrättad om att ett straffrättsligtförfarande pågår.
Det har dessutom införts en generell skyldighet för myndigheterna på skatte- och avgiftsområdet att göra anmälan till åklagare så snart det finns anledning att anta att brott enligt skattebrottslagen har begåtts (SFS 460).
I förvaltningsprocesslagen har samtidigt vidtagits vissa ändringar som syftar till att åstadkomma en effektivare processledning i skattemålen och därigenom förkorta handläggningstiderna i dessa mål (SFS 461).
Preskriptionstiden för betalningsbrott enligt uppbördslagen har utsträckts från tidigare två år till fem år. Lagtekniskt har detta skett genom att en
bestämmelse om undantag från de allmänna preskriptionsreglerna i 35 kap. 1 § brottsbalken har tagits in i 81 § nämnda lag. Den nya bestämmelsen trädde i kraft den 1 april 1983 och tillämpas även på brott som har begåtts före ikraftträdandet om inte preskription inträtt dessförinnan enligt äldre bestämmelser (SFS 77).
Processrätt m. m.
Riksdagen har beslutat om vissa ändringar i bl. a rättegångsbalken och lagen om allmänna förvaltningsdomstolar som gäller främst domförhetsreglerna i underrätt. För tingsrätternas del innebär ändringarna att tingsrätt vid huvudförhandling i sådana brottmål, familjerättsliga tvistemål och domstolsärenden där nämndemän skall medverka är domför med en lagfaren domare och tre nämndemän i stället för som tidigare med en lagfaren domare och fem nämndemän. Den större sammansättningen med fem nämndemän skall dock fortfarande användas i mål om brott för vilket det inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år.
Den hittillsvarande möjligheten att i vidlyftiga mål förstärka tingsrätten med en nämndeman gäller även fortsättningsvis.
I likhet med vad som hittills har gällt behåller tingsrätten sin domförhet om det efter huvudförhandlingens början inträffar förfall för en nämndeman. Vid riksdagsbehandlingen underströk emellertid justitieutskottet att en sammansättning med enbart två nämndemän i rätten inte sällan måste anses vara alltför svag, särskilt i mål med betydande inslag av bevis- och påföljdsfrågor. Utskottet förordade därför att möjligheten att fullfölja huvudförhandlingen i den mindre sammansättningen utnyttjas restriktivt.
Nämndemännen i tingsrätt har vidare fått individuell rösträtt efter mönster från vad som gäller i bl. a. hovrätterna. Om det vid oenighet inom rätten skulle föreligga lika många röster för en utgång som för en annan skall i brottmål den mening gälla som är att anse som lindrigare. När vid lika röstetal inte någon mening är att anse som lindrigare har ordföranden utslagsröst. Också i familjerättsliga tvistemål och ärenden har ordföranden utslagsröst vid lika röstetal.
Genom en ändring i rättegångsbalken har det slagits fast att varje ledamot i tingsrätten, således även nämndemännen, har samma juridiska ansvar fördomen som ordföranden.
För länsrätternas del har domförhetsreglerna anpassats till de nya reglerna för tingsrätterna; när nämndemän skall delta i ett avgörande är länsrätten således domför med en lagfaren domare och tre nämndemän. Endast om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon annan särskild omständighet får fortsättningsvis fyra nämndemän sitta i rätten. Vid förfall bland nämndemännen sedan handläggningen har påbörjats är rätten domför med två nämndemän.
Enligt en numera uttrycklig föreskrift i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar får polismän inte vara nämndemän i allmänna förvaltningsdomstolar.
Befogenheten att bestämma det antal nämndemän som skall finnas vid varje domstol har lagts på regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (SFS 370 ff).
Rättshjälpslagen har ändrats på ett flertal punkter fr. o. m. den 1 maj 1983. Avgiftssystemet har gjorts om på så sätt att en tilläggsavgift har införts som en
rörlig del av den enskildes bidrag till rättshjälpskostnaderna. Avgiften utgår med tio procent av den del av biträdets arbetsersättning som överstiger 3 000 kr. Den är maximerad till fem gånger den rättssökandes maximibelopp och kan vid bristande ekonomisk förmåga sättas ned helt eller delvis. Vidare har rättshjälpsavgifternas anknytning till basbeloppet upphört. Den högsta inkomstgränsen för rätt att erhålla rättshjälp har sänkts till 110 000 kr. om året samtidigt som avgifterna har höjts i de högre inkomstlägena.
En annan förändring är att möjligheten att vid bodelning förordna biträde enligt rättshjälpslagen har avskaffats.
I rättsliga angelägenheter som gäller fastigheter eller byggnader förekommer rättshjälp numera endast subsidiärt i förhållande till rättsskyddsförsäkringar; bara om ägaren till fastigheten eller byggnaden saknar en rättsskyddsförsäkring och inte heller borde ha haft en sådan försäkring får rättshjälp beviljas i dylika tvister.
Reglerna om fördelning av ersättning för rättshjälpskostnaderna mellan staten och den som har haft rättshjälp har förenklats. Vidare har ändrade regler införts i fråga om den nedre gränsen för återbetalningsskyldighet av rättshjälpskostnader i vissa fall; regeringen har bemyndigats att fastställa denna gräns. Vad gäller den som dömts i brottmål har motsvarande reglering gjorts genom en ändring i rättegångsbalken.
I fråga om rätt till retroaktiv ersättning enligt rättshjälpslagen har skiftesmän jämställts med biträden.
Slutligen har det införts möjlighet att med allmänna medel ersätta tolk- och översättningskostnader i samband med rådgivning inte bara som hittills vid allmänna advokatbyråer utan också vid enskilda advokatbyråer (SFS 153 f).
I anslutning till ett lagstiftningsärende om bl. a. en ny disciplinpåföljd för advokater (jfr SvJT 1983 s. 316) har i rättegångsbalken införts en särskild regel om tystnadsplikt för ledamöter av advokatsamfundets disciplinnämnd. Den aktuella tystnadsplikten bryter inte meddelarfriheten, d.v. s. rätten att trots tystnadsplikten lämna uppgifter för publicering i tryckt skrift, radio eller TV (SFS 91).
Riksdagen har genom en ändring i brottsbalken och genom antagande av en lag om förfarandet vid förverkande av vissa farliga föremål infört vidgade möjligheter att ta i beslag och förklara förverkade knivar och andra farliga föremål som påträffas i situationer då det finns risk för att föremålen skall komma till användning vid våldsbrott. Vidare har åklagaren fått behörighet att pröva frågan om förverkande i de fall då föremålets värde uppskattas till mindre än 500 kr. Detta gäller även i fråga om förverkande i vissa fall av föremål som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning (SFS 224 f).
I anslutning till godkännande av en konvention mellan Sverige och Österrike om erkännande och verkställighet av civildomar har riksdagen antagit en lag om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område. Enligt lagen skall österrikiska civildomar som har vunnit laga kraft erkännas och verkställas i Sverige under vissa förutsättningar. Bl. a. krävs att den österrikiska domstolen haft behörighet på någon av i lagen angivna grunder. Familjerättsliga domar omfattas inte. Lagen medger också att förlikningar träffade inför österrikiska domstolar verkställs i Sverige under samma förutsättningar som gäller för domar. För att en österrikisk dom eller förlikning skall få verkställas i Sverige fordras enligt lagen medgivande av Svea hovrätt.
En följdändring har samtidigt beslutats i lagsökningslagen. Lagstiftningen träder i kraft den dag regeringen bestämmer (SFS 368 f).
Trafikrätt
I samband med riksdagens godkännande av konventioner m. m. på sjörättens område har beslutats vissa ändringar i sjölagen. Ändringarna rör bl. a. begränsning av redares ansvar vid befordran av passagerare m. m. och innebär att begränsningsbeloppen höjts. Ändringar har också beslutats i lagen om ansvarighet för oljeskada till sjöss. Lagändringarna träder i kraft den dag regeringen bestämmer (SFS 699 f).
Socialrätt
Genom en ändring i lagen om allmänna barnbidrag har flerbarnstillägget utvidgats så att det — till skillnad från det allmänna barnbidraget — även omfattar studerande ungdomar i åldern 16—19 år. Förutsättningen för bidrag är att den studerande stadigvarande sammanbor med den som söker flerbarnstilllägg, d. v. s. i allmänhet föräldrarna (SFS 336).
I samband med att hälsovårdsstadgan ersatts med en ny lag, hälsoskyddslagen (se SvJT 1982 s. 317), har vissa följdändringar vidtagits i miljöskyddslagen, naturvårdslagen m. fl. lagar (SFS 296 ff).
För att möjliggöra för landstingskommunerna att låta distriktsläkare leda den medicinska verksamheten vid lokala sjukhem har det skett en ändring i hälso- och sjukvårdslagen (SFS 335).
Riksdagen har beslutat om ändringar i läkemedelsförordningen. Bestämmelser om klinisk läkemedelsprövning, som tidigare funnits i cirkulär utfärdade av socialstyrelsen, har nu tagits in i läkemedelsförordningen. Samtidigt har kraven på prövningarna skärpts och socialstyrelsen har fått ökade möjligheter att ingripa mot olämpliga prövningar. Samtliga kliniska läkemedelsprövningar skall genomgå etisk granskning i enlighet med bestämmelser som i så stor utsträckning som möjligt överensstämmer med gemensamma nordiska riktlinjer i ämnet (SFS 467).
Genom en ändring i lagen om behörighet att utöva tandläkaryrket har föreskrivits att för legitimation som tandläkare krävs dels — såsom hittills — tandläkarexamen, dels också fullgjord allmäntjänstgöring. (En ettårig allmäntjänstgöring har redan tidigare införts för dem som kommer att genomgå den nya tandläkarutbildningen. Den genomförs första gången under år 1984 och förläggs till folktandvården. (SFS 712).
I syfte att göra det socialpolitiska bidragssystemet enklare har riksdagen beslutat ändringar i lagen om allmän försäkring. Ändringarna innebär bl. a. att försäkringskassorna har fatt utvidgad skyldighet att meddela provisoriska beslut i ärenden som inte kan slutligt avgöras utan betydande dröjsmål. Mera generella och enklare regler om sammanträffande av förmåner har införts. Vidare har beslutats ökade möjligheter till kvittning mellan olika bidrag i sådana fall då återbetalningsskyldighet föreligger. Ändringar av delvis liknande innebörd har beslutats i lagen om arbetsskadeförsäkring, lagen om allmänna barnbidrag, lagen om bidragsförskott, lagen om arbetslöshetsförsäkring, lagen om kontant arbetsmarknadsstöd och lagen om delpensionsförsäkring (SFS 191 ff).
Riksdagen har antagit en lag om ändrade återbetalningsvillkor för vissa äldre studielån. Enligt den lagen kan en låntagare som har beviljats studielån enligt 1964 års studiehjälpsreglemente begära att lånet jämte ränta skall återbetalas
enligt de villkor som gäller enligt studiestödslagen. Lagen träder i kraft den 1 juli 1984 (SFS 271).
I samma lagstiftningsärende har riksdagen beslutat vissa ändringar i studiestödslagen. Dessa gäller bl. a. reglerna om möjligheten att fastställa slutlig avgift. Vidare har gjorts ändringar som bl. a. gäller inskränkningar i rätten till studiemedel för den som uppbär utbildningsarvode och prövningen av rätten till studiemedel mot egen inkomst. Ändringarna i lagen innebär också att vissa beloppsgränser höjts, bl. a. beträffande tim- och dagstudiestöd. De nya reglerna rörande fastställande av slutlig avgift träder i kraft den 1 januari 1984. Övriga ändringar har trätt i kraft den 1 juli 1983 (SFS 272).
Genom andra ändringar i studiestödslagen har riksdagen bemyndigat regeringen att besluta om tillfälligt förhöjd premie vid förtida återbetalning av studiemedel (SFS 598).
Bank- och valutarätt
Riksdagen har beslutat om vissa ändringar av riksbankens regionala organisation. Beslutet innebär att riksbankens ställning som centralbank renodlas och att kontorsorganisationen dimensioneras med hänsyn till vad som erfordras för att riksbanken skall kunna förse olika delar av landet med betalningsmedel. Avsikten är att avdelningskontoren i Göteborg och Malmö samt Gävle, Härnösand, Jönköping, Linköping och Luleå skall behållas som regionkontor. Under regionkontoren får inrättas högst 14 mindre riksbanksenheter — kassakontor — med uppgift att försörja post och banker med sedlar och mynt. Beslutet har föranlett ändringar i lagen för Sveriges riksbank och i bankoreglementet. Lagändringarna träder i kraft den 1 januari 1984. Avdelningskontor som inrättats enligt äldre bestämmelser kan få finnas kvar till den 1 januari 1986 (SFS 179 f).
Valutaregleringen har fått fortsatt giltighet t. o. m. den 30 juni 1984 genom en av riksdagen antagen lag om tillämpning av valutalagen (SFS 388).
Genom ändringar i lagen om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar och i lagen om kreditpolitiska medel har riksdagen beslutat att ett prioriteringssystem, som utgår från de för jordbruket, skogsbruket och trädgårdsnäringen mest angelägna lånebehoven, skall tillämpas vid landshypoteksföreningarnas kreditgivning. Ändringarna träder i kraft den 1 januari 1984. (SFS 587 f).
Genom ändringar i lagen om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar har grundfonden för stadshypotekskassan höjts från 10,5 till 12,5 miljarder kr. Härigenom har kassans upplåningsrätt ökats från 105 till 125 miljarder kr. Samtidigt har genomförts vissa ändringar beträffande kassans styrelse och verkställande ledning.
Ändringarna innebär vidare att det öppnats möjlighet för stadshypoteksförening att i vissa fall lämna lån mot säkerhet i form av kommunal borgen (SFS 578).
Genom ändringar i lagen om finansbolag och fondkommissionslagen har möjligheterna för utländska rättssubjekt att förvärva aktier i finansbolag och fondkommissionsbolag begränsats. Ändringarna har också berört bankinspektionens tillsyn över finansbolagen bl. a. i fråga om utseende av revisor i finansbolag (SFS 676 f).
Övrig näringsrätt
I anslutning till att riksdagen godkänt riktlinjer för stöd till anordningar för att minska utsläppen av svavel vid förbränning av kol har beslutats en ändring i lagen om särskild avgift för oljeprodukter. Ändringen innebär att den särskilda avgiften höjs från 93 till 108 kr. per kubikmeter (SFS 119).
Lagen om utländska forvärv av svenska företag m. m., vilken trädde i kraft den 1 januari 1983 (se SvJT 1982 s. 680), har ändrats. Ändringen innebär bl. a. att stiftelser som är allmännyttiga bostadsföretag har undantagits från kontroll enligt den nya lagstiftningen. Samtidigt har klarlagts att kontrollen omfattar även förvärv av s. k. bundna aktier (SFS 106).
Riksdagen har tagit ställning till huvudsakliga riktlinjer för organistionen av statens industriverk m. m. fr. o. m. den 1 juli 1983. Dessa innebär bl. a. att industriverket från arbetsmarknadsstyrelsen övertar frågor om ianspråktagande av investeringsfond m. m. I anslutning härtill har beslutats ändringar i lagstiftningen om sådana fonder, bl. a. i lagen om avsättning till arbetsmiljöfond (SFS 666 ff).
Aktiefondslagen har ändrats så att fondbolag till aktiefond får förvärva av svenska staten utfärdade obligationer och andra skuldförbindelser utan hinder av kravet på riskspridning (SFS 586).
Efter en ändring i lagen om tillfällig handel skall besvär över beslut enligt lagen i första hand prövas av kommerskollegium i stället för, såsom tidigare i viss utsträckning var fallet, av regeringen (SFS 648).
I samband med att riksdagen godkänt en överenskommelse om internationellt erkännande av deposition av mikroorganismer i samband med patentärenden (Budapestöverenskommelsen) har beslutats vissa ändringar i patentlagen. Lagändringarna har till en del föranletts av överenskommelsen. Vissa andra ändringar innebär en anpassning av svensk rätt till nya bestämmelser i den europeiska patentkonventionen. Dessa ändringar gäller undantag från kravet på deposition av mikroorganismer i patentärenden och inskränkning i tredje mans rätt att få tillgång till ett prov på deponerad mikroorganism (den s. k. expertlösningen). Tillhopa innebär ändringarna att den svenska patentlagen innehåller en mer fullständig reglering av de problem som hänger samman med depositioner av mikroorganismer i patentansökningsärenden än vad som f. n. är fallet.
Ändringarna i patentlagen rör också bestämmelser om fullföljd i Sverige av internationella patentansökningar som görs enligt den s. k. samarbetskonventionen och handläggningen här av sådana ansökningar.
Slutligen har patentlagen ändrats så att årsavgifter i patentärenden tas ut redan på ansökningsstadiet. I ärendet har också beslutats om ändring i lagen om patentbesvärsrätten.
Den nya lagstiftningen träder i kraft den 1 oktober 1983 (SFS 433, 434, 436 och 437).
Riksdagen har antagit en lag om förbud under viss tid mot nybyggnad av djurstallar för nötkreatur, svin och fjäderfä. Lagen avser att temporärt hindra nyinvesteringar inom alla delar av animalieproduktionen för att därmed motverka överskottsproduktionen av kött, fläsk, ägg och mjölk. Lagen, som trätt i kraft den 21 april 1983, gäller till utgången av juni månad 1984 (SFS 147).
Försäkringsrätt
Efter ändringar i trafikskadelagen får trafikförsäkringen för registrerat motorfordon sägas upp av försäkringstagaren endast om fordonet har avställts, avregistrerats eller överlåtits till någon annan. Lagändringarna berör också bl. a. försäkringsplikten för mopeder (SFS 309).
Björn Edqvist1