Samordnad tvistemålsprocess

 

1. Inledning
Rättegångsutredningens (RU:s) delbetänkanden om processen i tingsrätt (SOU 1982: 25 — 26) upptar ändringar av ca 250 paragrafer i rättegångsbalken (RB). Att ur detta vaska fram de viktigaste förslagen är inte en enkel uppgift — frågan är ju vilka prioriteringar bedömaren har, om det är rättssäkerhet, processekonomi, flexibilitet eller enkelhet som bör styra valet.
    Ett förslag som är av intresse i alla dessa avseenden är tanken på en helt samordnad tvistemålsprocess i dispositiva mål. Även om de allra flesta av RU:s övriga förslag är oberoende av dessa tankar på en "integrerad" process, kan man nog konstatera att vi här har en av de tunga bitarna i betänkandet. Avsikten med följande rader är att först under 2. mycket, mycket kort presentera detta förslag och de skäl för och emot reformen som tas upp av utredningen. Under 3. skall jag så redogöra för remissinstansernas reaktion och kommentera denna något. Framställningen avslutas med avsnitt 4. Där antyds en tredje ståndpunkt, varefter följer en sammanfattande värdering av utredningens förslag.
    Justitiedepartementets remissammanställning blev klar i somras. De flesta har väl inte tillgång till remissutfallet innan propositionen har presenterats, men det är just nu — innan lagstiftaren bestämt sig — det är av vikt att förslaget och remissvaren diskuteras även utanför remissinstansernas krets. Att SvJT tagit initiativ till en debatt om RU:s förslag just under detta skedeav arbetet är därför högst lovvärt och det är säkert inte bara min utan även många andras förhoppning att redaktionen skall fortsätta på den inslagna vägen och bedriva "uppsökande journalistik" i frågor som aktualiseras i betänkanden, propositioner och rättsfall.

 

2. Gällande rätt och RU:s förslag
Vi har idag fem olika förfaranden i dispositiva tvistemål (om sistnämnda uttryck tas i vid bemärkelse): betalningsföreläggande, lagsökning, handräckning och process enligt RB och småmålslagen. Till detta kommer så ärenden enligt ärendelagen.
    Sex processformer alltså, sex dörrar in i tingshuset. En händelse som ser ut som en tanke är att sceneriet påminner om dekoren i en just nu aktuell fars på Vasateatern ("Rampfeber"), där antalet dörrar är detsamma. Och nog tycker man att den s. k. rättssökande allmänheten ibland skall känna viss nervositet inför entrén till tingshuset: vilken av de sex dörrarna leder till den snabbaste, billigaste, enklaste och säkraste handläggningen i mitt fall? Kommer jag att bli insläppt i den dörren? Hur skall entrébiljetten se ut i just den dörr jag väljer?
    Ja den som väljer rätt går det väl. Men redan valet kan kräva hjälp, bäst att ha ombud med sig till tingshuset eller åtminstone söka råd dessförinnan!
    Behöver det se ut på det här viset, är den rådande ordningen ändamålsenlig? Självfallet inte. Men för den som lärt sig behärska systemet är väl olägenheterna inte så uppenbara. Domare och advokater behärskar tekniken och kan, visserligen efter tidsförlust och kostnadsutdräkt, visa den vilsne på rätt väg — om denne vill samarbeta. Vägrar han, kan han slängas ut i vissa fall men inte i alla: ibland måste man låta gästen stanna i ett rum som i och för sig är alldeles för stort eller litet för hans ärende eller mål.

 

    I direktiven till RU sägs visserligen bl. a. att meningen med reformarbetet är att undersöka vilka följder eventuella ändringar får för RB:s system i stort, att söka nå en ordning som innebär att rättsväsendets resurser utnyttjas på bästa sätt och att pröva om småmålslagen bör arbetas in i RB. Det är bra. Men varför försökte man inte anlägga ett ännu vidare perspektiv? Varför inte undersöka om den summariska processen kan arbetas in i RB, ja kanske även ärendelagen? Här kan man bara gissa. Kan det bero på att den summariska processen redan var föremål för överväganden i departementet när RU:s direktiv skrevs? Kanske ville man inte lägga ut en ny — konkurrerande — beställning på utredning i det läget.¹
    Undersöker man saken s. a. s. från andra sudan, dvs. studerar man reformarbetet såvitt gäller summarisk process, finner man dock att tanken redan på en enbart lagteknisk samordning av summarisk process och process enligt RB inte heller uppmärksammades i de senaste utredningarna på det området, trots att motsvarande konkurrenssituation då inte var för handen.²
    Alltnog, RU tog sedermera³ ändå — efter underhandskontakter med departementet — upp tanken på att anlägga en totalsyn på processformerna. Man betecknar i sitt betänkande ämnet som en "fråga ... av mycket stor betydelse" (SOU 1982: 25 s. 95). Och utredningens förslag är radikalt: alla sex måltyperna (lagsökning, betalningsföreläggande, ärenden, småmål och "stora" tvistemål) slås samman till en — flexibel — rättegång enligt RB; det finns enligt förslaget (i huvudsak) bara en dörr in i tingshuset. Väl innanför

 

¹ Jfr Hellners i SvJT 1977 s. 383.

² Möjligheten att arbeta in den summariska processen i RB togs inte upp i departementets promemoria om summarisk process DsJu 1977: 5, liksom inte heller i en annan departementspromemoria i samma ämne (DsJu 1972: 20), trots att Welamson i SOU1963: 28 (lagsökning och betalningsföreläggande) konstaterat (s. 110) att det förvisso finns skäl att överväga tanken att arbeta in den summariska processen i RB. Jfr däremot lagberedningen i NJA II 1947 s. 115, där det konstateras att "behovet av särskild lagstiftning ... alltjämt föreligger".

³ Jag har anledning anta att utredningen i detta avseende tog visst intryck av min uppsats i TSA 1977 s. 393 ff, "Lagsökning de lege ferenda", där jag (s. 401 f) kritiserade RU:s direktiv just för att det saknades ett helhetsperspektiv av här aktuellt slag och kastade fram tanken att man borde "överväga förhållandet mellan den summariska processen och övriga processformer samt möjligheterna att arbeta in också den summariska processen i RB, kanske genom att rentav göra den summariska processformen till en normal ingång till nära nog samtliga dispositiva civilprocessuella förfaranden". Detta bör nämnas för att läsaren skall veta att jag inte är en opartisk bedömare av RU:s förslag om samordnad process. I det sammanhanget skall också anges att jag sedan 1978 deltagit som expert i utredningens arbete. — Att Welamson, liksom lagberedningen (se not 2), snuddat vid tanken att arbeta in lagsökningslagen i RB behöver dock inte betyda att de avsett en integration av processformerna i linje med RU:s förslag, snarare torde man ha uppfattat frågan som redaktionell (jfr Welamson a. st. "denna lagtekniska fråga"). Däremot framfördes en liknande idé för några år sedan av Gomard i reformarbetet på den danska civilprocessen, men där s. a. s. från andra hållet: man skulle undvika onödiga inställelser genom att inleda processen med ett summariskt skriftligt skede med möjlighet till tredskodom och på så sätt få en motsvarighet till vår summariska process. Att förslaget inte genomfördes berodde — har det sagts mig — bl. a. på att man då skulle minska gäldenärens möjligheter att få till stånd en uppgörelse, t. ex. en avbetalningsplan, med säljaren (jfr härom SOU 1982:26 s. 200 f). Sambandet mellan summarisk process och "ordinära" tvistemål har f. ö. även uppmärksammats av de finska statsrevisorerna (!) som i sin 1982 utgivna berättelse för 1980 (s. 52) bl. a. anför: "Statsrevisorerna anser att det för att rättegångsförfarandet skall effektiviseras och bli snabbare har funnits skäl att uppmärksamma möjligheterna att utveckla strafforderförfarandet och urkundsprocessen, möjligheterna att utnyttja adb, möjligheterna att avfatta utslagen enklare samt att snabbare delge utslagen." 

dörrarna tas den rättssökande emot och hans mål handläggs sedan i den eller de lokaler som bäst motsvarar hans behov. Och i stället för en massa dörrar på utsidan av huset finns det gott om dörrar, korridorer och trappor där inne.
    De flesta besökare får dock sitt ärende avklarat redan i mottagningshallen: nästan alla dispositiva tvistemål inleds med en summarisk omgång, med en "förberedelse i förenklad form", och avgörs i ett förfarande som i vissa hänseenden blir ännu enklare och billigare — särskilt i "blankettmålen" — än enligt den nu gällande lagsökningslagen. Men om det behövs — om svaranden visar sig vilja ta upp kampen och inte bara har ett blankt bestridande att komma med — går man in i "finrummet" (ungefär vår nuvarande processenligt RB och småmålslagen), som har det rätta möblemanget och den riktiga takhöjden för den sortens diskussioner. Någon forumprövning förekommer inte vid ytterdörren — alla är välkomna in. Skall målet passera mottagningshallen, kan det däremot bli aktuellt att pröva om det valda tingshuset är det rätta.
    För de professionella inkasserarna erbjuder de särskilda reglerna för blankettmål avsevärda fördelar (i fråga om enkelhet, avgiftsdebitering, fullmaktskontroll o. s. v.) i utbyte mot vissa krav, som underlättar domstolens montering av denna den största målkategorin.
    Direkt till finrummet kommer den som vet att målet kräver sådant utrymme (bluffar han sig in blir det kostnadssanktioner) och den som väcker fastställelsetalan.
    Visar det sig att käranden inte har något vettigt att komma med utan bara är ute i t. ex. chikanösa syften, "spolas" hans talan direkt, oavsett var i huset han befinner sig. Detta kan t. o. m. ske utan att svaranden behöver besväras med att bemöta hans påståenden.
    Den som saknar ombud eller skrivförmåga kan fa hjälp. Svaromål kan t. o. m. avges muntligen. Alla förutsätts samarbeta efter förmåga och bidra till en snabb och ändamålsenlig process.
    Verkar inte detta vara en väg som till (den processuella) himlen bär, har inte förslaget rentav — utöver det celesta draget — t. o.m. en väl(?) bekantpolitisk-ideologisk anstrykning: "av var och en efter hans förmåga, åt var ochen efter hans behov"?
    Fördelarna med RU:s förslag är många:

1. Alla hittar rätt ingång — det finns ju bara en dörr.

2. Gästerna sorteras inte efter sina ytterkläder utan efter sina egenskaper.

3. Summarisk process är oftast ett från effektivitetssynpunkt överlägset (billigare, snabbare) alternativ till "stor process" eller process enligt småmålslagen — därför skall man nästan alltid börja med ett försök av det slaget. Det kommer att räcka i över 95 % av målen. 1980 inkom till våra tingsrätterca 1/2 miljon mål enligt lagsökningslagen och 19 000 dispositiva tvistemål, av vilka 1/4 avgjordes genom tredskodom. Åtskilliga av dessa tvistemål, liksom många av de återkallade målen, hade med fördel kunnat handläggas i summarisk process. Även i småmål tyder det höga antalet återkallelser och tredskodomar på att ett enklare förfarande skulle vara tillräckligt. 1980 var gruppen avskrivna småmål till och med något större än det antal som avgjordes genom dom (7 786 respektive 7 771)! Och i den sistnämnda gruppen var troligen bortåt hälften tredskodomar.

4. Vill käranden gå direkt på stor process så o. k. — men då får han stå den ekonomiska risken om detta visar sig ha varit överflödigt. Valfrihet under ansvar alltså.

 

49-33-170 Sv Juristtidning

 

    5. Det summariska skedet fungerar samtidigt som en (i allmänhet) skriftlig förberedelse. I de fall det blir aktuellt att gå vidare in i "finrummet" kommer parterna att ha bättre på fötterna än i motsvarande situation idag (dvs. efter hänskjutande enligt lagsökningslagen); genom kraven på ansökan och svaromål — blankt bestridande räcker inte för att hindra bifall — kan målet oftare avgöras redan vid första inställelsen. Här kan dock förslaget kanske förbättras ytterligare, dels genom ökad blankettanvändning, dels genom någon omformulering av kraven på parternas inlagor, "idealet är en effektiv summarisk process som, när den inte resulterar i ett avgörande, ger ett gott underlag för den fortsatta processen" (SOU 1982: 25 s. 96).

6. Valet av processform kommer att grundas på rationella faktorer (vad målet kräver) och inte som idag på delvis andra — från effektivitetssynpunkt — irrationella hänsyn: skilda forumregler (så kan t. ex. småmålslagens forumregel till förmån för käranden locka till sig mål som borde gå andra vägar), olika kostnadsregler (lagsökningslagen jämfört med småmålslagen), möjligheter till tredskodom etc.

7. Terminologi, fullföljdsregler etc. kan förenklas.

8. Systemet är så enkelt att behovet av ombud minskar, åtminstone i initialskedet.

9, 10, 11. Här kan säkert läsaren bidra med ytterligare fördelar. Se vidare SOU 1982: 25 s. 95 ff samt 1982: 26 s. 62—76 och s. 466 ff.

    Nå, men hur är det då med nackdelarna? Vad skulle man förlora? Enligt utredningen (det råder total enighet om huvudprinciperna för integrationen) har lösningen "många fördelar och knappast några nackdelar" (SOU 1982: 25 s. 99). Det är väl för mycket sagt. Men nackdelarna borde gå att redovisa nu när den omfattande remissbehandlingen är avslutad. Hur reagerade remissinstanserna på förslaget om en samordnad tvistemålsprocess?

 

3. Remissinstanserna
De som hoppats på ett positivt gensvar på utredningens förslag har väl samtidigt insett att ändringarna är så radikala att man inte kan vänta sig ett enhälligt bifall. Och mycket riktigt: remissopinionen är i viss mån splittrad. Men det finns en stark — ja, jag skulle vilja säga mycket stark — majoritet för utredningens förslag.
    Positiva till tankarna på en total integrering är Svea hovrätt, tingsrätterna i Kalmar, Katrineholm, Luleå, Stockholm (dock ej ärenden) och Uppsala, kammarrätten i Stockholm, länsrätten i Stockholm, justitiekanslern, riksdagens ombudsmän, riksrevisionsverket, konsumentverket, JUSEK, TCO, LO (huvudtanken), Sveriges industriförbund, Svenska företagares riksförbund (allmänt), Svenska bankföreningen (mycket), Svenska föreningsbankerna, LRF, KF, Svenska försäkringsbolagens riksförbund, Folksam, Svenska inkassoförbundet och Stockholms energiverk, d. v. s. 25 stycken.
    Negativa är hovrätten över Skåne och Blekinge, tingsrätterna i Halmstad, Göteborg, Landskrona och Östersund samt juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet (professor Per Olof Bolding), d. v. s. 6 stycken.
    Ambivalenta är advokatsamfundet (anbefaller försöksverksamhet) och tingsrätten i Malmö ("teoretiskt elegant, många förtjänster", vill ej avstyrka, men anbefaller ytterligare överväganden), d. v. s. 2 stycken.
    Den summariska processen bör arbetas in i RB men i ett särskilt kapitel anser professor Per Olof Ekelöf, domstolsverket, Sveriges domareförbund (och i

 

någon mån ett par av dem som tagits upp under rubriken negativa, bland annat hovrätten över Skåne och Blekinge samt tingsrätterna i Landskrona och Östersund), dvs. 3 stycken.
    Man kan alltså konstatera att 25 remissinstanser är klart positiva, 6 negativa, 2 ambivalenta medan 3 föredrar en delvis annan konstruktion.
    Jag har grundat min genomgång på justitiedepartementets remissammanställning, där remissvaren är "sönderklippta" och systematiserade under olika rubriker. Det är därför möjligt att en genomläsning av originalsvaren skulle ge en något annan bild i ett eller annat fall. Helhetsintrycket blir dock säkert detsamma: av dem som uttalat sig någorlunda klart för eller emot är mer än 4/5 för, och även om de som vill ha ett särskilt kapitel räknas till nej sidan är det ändå nästan tre gånger så många som är för än som är emot (25 respektive 9).
    Vilka remissinstanser är då "tunga", vilkas inställning kan tillerkännas särskild vikt? Det törs jag inte ha någon mening om. Å ena sidan är säkert de allmänna domstolarnas uppfattning av stor vikt och här är ställningen 6—5 till förmån för förslaget (varav Svea hovrätt och Stockholms tingsrätt tillhör ja-sidan), vartill kommer Malmö tingsrätt som anser att frågan bör övervägas ytterligare samt kammarrätten och länsrätten i Stockholm som är positiva. Förutom de domstolar som inte ansluter sig till förslaget är det "endast" juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet (Bolding) som är negativ och detta förefaller till viss del bero på att man anser att den summariska processen skall handhas av kronofogdemyndigheterna, en tanke som ökar i aktualitet — på gott och ont — i samma takt som dataanvändningen blivit mer omfattande i samhället (se vidare nedan under 4).
    Också Ekelöf — förvisso en tung remissinstans — kan nog hänföras till de negativa, även om kritiken i hans fall snarare gäller sättet för integrationen än tanken på integration över huvud taget (se vidare nedan).
    Men alla övriga kategorier är för RU:s förslag: de flesta domstolarna, statliga myndigheter och verk, kommunförbundet, de fackliga organisationerna (LO, TCO, JUSEK) samt, vilket kanske är — eller borde vara — av särskild vikt, kunderna, dvs. de presumtiva parterna (bankerna, inkassoföretagen, försäkringsbolagen). Man kan här beklaga att det väl framför allt är borgenärssidan som är representerad, men att konsumentverket och de fackliga organisationerna är för förslaget ger ändå underlag för påståendet om ett positivt mottagande även på gäldenärssidan.
    Vilka nackdelar är det då som anförs av Ekelöf och de fem negativa domstolarna? (Huvudskälet — att den summariska processen inte förlagts till kronofogden — till juridiska fakultetsnämndens i Lund attityd har redan redovisats.) Ja, invändningarna mot förslaget kan med viss förenkling hänföras till följande kategorier: a. tekniska nackdelar, b. enhetligheten ovälkommen i vissa hänseenden, c. sorteringsproblem.
    a. Tekniska nackdelar. Tingsrätten i Halmstad pekar på att utredningen inte särskilt berört de praktiska följderna av förslaget och att det bl. a. mot bakgrund av rotelansvaret ter sig mindre välbetänkt att hälla hart när alla mål i en tratt. Man anser dock att dessa problem delvis är av rent teknisk natur och att de torde gå att lösa på sikt, i all synnerhet om datatekniken tas till hjälp (s. 73, sidhänvisningarna i det följande avser justitiedepartementets remissammanställning). Tingsrätten i Östersund anser att om reglerna blir så omfattande och svårtillgängliga att en särskild rättegångsförordning måste

 

†49—33-170 Sv Juristtidning

 

införas som komplement till rättegångsbalken är inte mycket vunnet, de föreslagna reglerna måste bli avsevärt mycket lättare att tillämpa för både allmänheten och domstolarna än de är enligt RU:s förslag (s. 75). Och tingsrätten i Göteborg, som anser att förslaget är principiellt tilltalande (s. 179), hävdar att det föreslagna systemet för med sig en del tekniska problem i fråga om författningstexten (vilka problem som avses anges dock inte). "Vad som främst fått tingsrätten att avstyrka utredningens förslag är emellertid det inte obetydliga arbete som krävs för att gå över från det nuvarande till det föreslagna systemet" (s. 180, min kursivering). Synsättet kan möjligen betraktas som något statiskt.
    b. Ovälkommen enhetlighet i vissa hänseenden. De under a anförda invändningarna av teknisk natur förefaller mig inte väga så tungt att de ensamma bör uppväga alla de fördelar förslaget skulle innebära. Och i samma takt som kostnadssynpunkter fått ökad vikt i reformarbetet förefaller mig utredningensförslag vinna i styrka.
    Men givetvis har de negativa remissinstanserna också anfört andra skäl än tekniska mot förslaget. "Allvarligare nackdelar är", anser tingsrätten i Halmstad (s. 73),
    "... förknippade med det förhållandet att den föreslagna enhetliga processen med förenhetlighet även i hänseenden där sådan är onödig och tyngande. Tingsrätten vill här peka på reglerna om föremål för talan och om ändring av talan i 13 kap., om förening av mål i 14 kap. Detsamma gäller föreskrifterna om dagbokföring och aktbildning och bestämmelser som förslagets 41: 7 stycke 2 om uppenbart ogrundade ansökningar, 42: 2 om muntliga svaromål och 42: 5 om materiell processledning."

 

Tingsrätten anser att allt detta ej passar in i "den summariska processform som under årens lopp växt fram" (a. st.). Det är sant. Men passar dessa konsekvenser för den process som skall tillgodose dagens och — framför allt — morgondagens behov?
    Att gällande föreskrifter om dagbokföring och aktbildning inte gärna kan passa en totalreformerad process är uppenbart, men skall gällande rätt anföras som ett argument mot reformer? Knappast. Däremot förefaller förslaget om uppenbart ogrundade ansökningar vara i behov av ytterligare överväganden, vilket också framhållits av Ekelöf i dennes remissyttrande (s. 214 f). Görs regeln fakultativ (d. v. s. berättigande för rätten och inte förpliktande, obligatorisk) bör dock tidsvinsterna för rätten och parterna kunna bli större än arbetsinsatsen.⁴ Och i flera av de återstående frågor tingsrätten nämner — ändring av talan och materiell processledning — saknas inte röster för att reformen skulle få önskvärda konsekvenser. Även de som ställer sig tveksamma till sättet för integration, eller rentav är direkt negativa, förefaller uppfatta åtminstone en del av de konsekvenser tingsrätten i Halmstad pekar på som positiva. Så anser t. ex. Ekelöf (s. 215 f) att den materiella processled-

 

⁴ I lagrådsremiss 1983-09-29 om ändringar i rättegångsbalken föreslås en regel om omedelbart ogillande av uppenbart ogrundad talan (i RB-mål) i linje med RU:s förslag. Regeln har gjorts fakultativ "för att undvika att ... (den) kan komma att innebära ett väsentligt nytt arbetsmoment i domstolsarbetet" (s. 338). Fakultativa reglers användbarhet då det gäller att skapa möjligheter som inte samtidigt innebär skyldigheter är ett ämne värt inträngande studier (se t. ex. Ekelöf, Processuella grundbegrepp, 1956, s. 146 ff). Att RU:s preferens för fakultativa och dispositiva regler ökar flexibiliteten och därmed möjligheterna att anpassa resursinsatsen efter behovet i det enskilda målet torde dock vara klart. 

ningen bör stärkas i summarisk process i vissa situationer och hovrätten över Skåne och Blekinge (som däremot delar tingsrättens betänkligheter i fråga om materiell processledning) vill "i och för sig inte avstyrka denna följd" av förslaget såvitt gäller ändring av talan.⁵ Hovrätten är däremot negativ till att reglerna på detta sätt "smygs in" i summarisk process (s. 133 f). Hovrätten förefaller även vara negativ till att muntligt svaromål tillåts i summarisk process — en synpunkt som får vägas mot det värde det kan ha att parterna ges möjlighet att agera utan hjälp av ombud i så stor utsträckning som möjligt, en målsättning av både ekonomisk och principiell betydelse.
    Man kan ha olika uppfattningar i här aktuella frågor, men de lösningar RU föreslår torde inte utgöra några nödvändiga förutsättningar för en samordnad tvistemålsprocess. Konsekvenserna kan mildras och man kan även tänka sig undantagsregler för vissa situationer, d.v. s. utgå från en integrerad process och sedan inom ramen för denna ge möjlighet till viss särreglering av olika typfall, vilket utredningen också gjort i betydande utsträckning, bl. a. såvitt gäller de s. k. blankettmålen (varom mera nedan under 4). Går man för långt på denna väg blir emellertid skillnaden mot att bibehålla nuvarande system närmast terminologisk. Kvar står dock att de anmärkningar, som har riktats mot förslaget i åtminstone en del av de hänseenden som diskuterats ovan, kan elimineras redan genom relativt obetydliga justeringar och utan att grundtankarna behöver överges.
    Ekelöfs åsikt, att den summariska processen bör regleras genom ett särskilt kapitel i RB och inte som enligt förslaget utgöra ett gemensamt första stadium i all process, kan ses som uttryck för att enhetligheten inte får drivas så långt att man måste acceptera kompromisser som varken passar stora eller små mål. Ekelöfs huvudinvändning mot förslaget förefaller mig således vara att det blir för mycket prövning i den summariska processen samtidigt som denna ändå inte utgör en tillräckligt bra förberedelse i de fall målet går vidare till "stor" rättegång. Personligen delar jag dock inte Ekelöfs åsikt fullt ut i detta hänseende. Att man ökar kraven på både borgenären och gäldenären i det inledande stadiet är positivt och välkommet; redan detta torde leda till avsevärda effektivitetsvinster för samhället genom att mål inte går vidare till stor process i onödan. Vidare bör observeras att förslaget (i 41: 3) ger möjlighet till väsentligt förenklad ansökan "om det kan antas att det inte föreligger någon tvist mellan parterna."⁶ Och även om det underlag den summariska processen ger för fortsatt rättegång inte alltid räcker då processen skall in i "finrummet", så blir läget ändå avsevärt mycket bättre än det är idag vid hänskjutna betalningsförelägganden och lagsökningar (f. n. ungefär 13 000 per år). Här är det i allmänhet nödvändigt att börja om från början; parternas och domstolens arbete under den summariska processen blir då helt bortkastat och avgörandet försenas.
    Skulle det finnas mer att göra på det här området går det nog utan att man belastar massfallen (som ju för övrigt till följd av systemet med s. k. blankettmål kommer att rinna igenom domstolarna mycket enklare än idag); Ekelöfs synpunkter att bevisning bör bifogas på ett tidigare stadium, liksom att vissa

 

⁵ Man hänvisar här till Heuman, Lars, Specialprocess (1981) s. 46.

⁶ Skånska hovrättens kritik (s. 131) att "det inte ens angetts att käranden i sin ansökan skall uppge om saken är tvistig eller lämna uppgifter som kan ligga till grund för rättens bedömning om så är fallet" förlorar därmed sin tyngd, särskilt som käranden även skall ange om han önskar gå direkt in i finrummet (41: 8 st. 2 p. 2 in fine). 

krav på "antecipering" bör uppställas, kan båda tillgodoses inom ramen för en samordnad process.
    c. Sorteringen. 4 av de negativa remissinstanserna (hovrätten över Skåne och Blekinge s. 124 och 129 ff, tingsrätten i Halmstad s. 172, tingsrätten i Göteborg s. 179 och tingsrätten i Östersund s. 183) anför "sorteringsproblem" som en starkt bidragande orsak till att de är negativa till förslaget. Det är också klart att vissa krav ställs på domstolarna i detta hänseende. Kvalificerad jurist kommer kanske att kopplas in i ett tidigt skede i flera fall än idag, en konsekvens som dock t. ex. Ekelöf (s. 220) välkomnar. Ekelöf föreställer sig för övrigt (a. st.) att behovet av domarpersonal skall bli mindre i icke tvistiga mål, åtminstone om man låter kanslipersonal besluta om stämning i alla mål så länge stämningsansökningen inte ser "egendomlig" ut.⁷ Man får sedan, anser Ekelöf, låta en jurist ta hand om målet då det är klart för avgörande. Såvitt jag förstår kommer dock knappast detta att vara erforderligt i majoriteten av målen, d. v. s. de obestridda, åtminstone inte i blankettmålen.
    Enligt min bedömning är de sorteringskrav förslaget ställer på domstolarna snarare mindre än större än de som redan gäller idag. "De fyras gäng" är däremot, som redan nämnts, av uppfattningen att förslaget innebär en "sortering" som är negativ från kostnadssynpunkt. Skånska hovrätten pekar på att ansökningarna inte kommer att vara märkta på tydligt sätt såvitt avser önskad förberedelseform och att ansökningarna således måste genomläsas för att önskemål i fråga om förberedelseform skall kunna beaktas; att mer erfarna jurister kommer att behöva kopplas in i vissa fall är enligt hovrätten uppenbart. Härtill är att säga att i de fall käranden vill gå direkt till finrummet kommer detta nog inte att vara så svårt att få fram ur hans ansökan — skulle det visa sig att utredningen varit alltför optimistisk i detta hänseende kan ju för övrigt mycket lätt en regel om särskild "rödmärkning" införas. Och att dessa, liksom övriga, ansökningar måste genomläsas då de inkommer kan knappast betraktas som negativt och — förhoppningsvis — inte heller som någon förändring i förhållande till vad som gäller idag. Man måste ju — precis som idag — bedöma om målet är indispositivt och om det gäller fastställelsetalan.
    Att en begäran om "finrum" skall beaktas erbjuder således knappast några problem. Så skall slutligen avgöras om förberedelse i förenklad form "kan antas" vara tillräcklig (41:8).⁸ Såvitt jag kan förstå innebär ej heller detta

 

⁷ I den ovan i not 4 nämnda lagrådsremissen (s. 354 ff) diskuteras och föreslås en möjlighet för icke lagfaren personal att handlägga mål om betalningsföreläggande i den utsträckning regeringen bestämmer. Förslaget förefaller lätt att anpassa till RU:s tankar om en totalintegrerad process, bl.a. genom den "självsortering" som kan uppnås via standardiserade blanketter. För min del anser jag att de skäl som anförs i lagrådsremissen till stöd för ökad delegation av beslutanderätt till domstolsbiträden också talar för att en generell granskning av ansökningar i linje med vad som skisseras ovan i texten bör vara möjlig och lämplig. Härtill kan komma rätt att avgöra vissa mål (blankettmål och obestridda mål), då ju återupptagande är tillämpligt rättsmedel enligt RU:s förslag.

⁸ Enligt förslaget (41: 9) skall dessutom uppmärksammas om det ej finns svarande i målet (d.v.s. vissa av dagens domstolsärenden). Jag har svårt att tro att detta skall vålla några problem vid den ovan diskuterade genomläsningen. — Jag är f. ö. inte främmande för att undanta domstolsärenden och kanske också handräckningsmål från integrationen om detta skulle underlätta ett genomförande av förslaget i övrigt (gällande lagar om domstolsärenden och handräckning skulle då behållas tills vidare). De väsentliga vinsterna med en samordnad tvistemålsprocess gäller betalningsföreläggande, lagsökning, småmål och RB-mål. 

något merarbete. Rätten har idag — enligt alla sex processformerna — att läsa igenom kärandens (sökandens) första skrift för att kontrollera att målet hamnat i rätt fålla och för att se om handlingen motsvarar alla de krav som gäller just för den valda processtypen. Med RU:s system behöver man inte hålla sex olika system i huvudet vid bedömningen av ansökningen, det räcker alltid att granska den mot bakgrund av — de för alla mål gemensamma — kraven i 41: 2, uppmjukade i 41: 3 (de fall då det "kan antas" att det ej föreligger någon tvist mellan parterna).
    Man kan invända att ingen heller idag behöver hålla alla sex systemen i huvudet samtidigt; man kan utse sex olika personer att lära sig var sitt system och strunta i de andra. Visst, det är ju i någon mån så det går till. Men denna "skygglappsteknik" går ut över parternas och samhällets krav på en rationell och ändamålsenlig hantering, anpassad efter det enskilda målets behov och inte efter rubriken på ansökningen.
    Vid den första genomläsning som måste ske i alla system torde det, som sagt, mer eller mindre ge sig själv om förberedelse i förenklad form "kan antas" vara tillräcklig — även här är ju beviskravet lätt att uppfylla. Jag tror som Ekelöf (s. 220) att man kan utbilda kanslipersonal att handha denna uppgift; de ansökningar som ser "egendomliga" ut eller som antyder att en krånglig process är på gång kan läggas i en särskild hög och tas om hand av en erfaren jurist. Och observera att de allra flesta målen (blankettmålen beräknas utgöra ca 75 % vartill kommer de mål enligt 41: 3 i vilka käranden räknar med att saken är otvistig) s. a. s. sorterar sig själva.
    Jag är för min del övertygad om att man kommer att uppnå resursvinster även på sorteringsstadiet. Och när domstolen valt förberedelseform är sorteringen klar och det blir parterna som genom sina processhandlingar styr målet in i det rum där det hör hemma.
    Icke desto mindre anser två av de fyra negativa domstolarna (skånska hovrätten och tingsrätten i Landskrona) att sorteringen innebär omfattande merarbete (s. 133 och 172). Denna prognos kan ifrågasättas, särskilt som sorteringsarbetet kan minskas ytterligare bl. a. genom ökad blankettanvändning. Och alla de "mycket svårbedömda frågor" (val av förberedelseform, bedömning av ansökningens materiella innehåll, frågor om anstånd, nedtecknande och utformning av telefonsvar, bedömning av olika typer av svaromål m. m.) tingsrätten i Östersund (s. 183) förutskickar kommer att uppstå redan i processens inledningsskede aktualiseras väl även idag — om än bakom skilda dörrar?

 

4. Den tredje ståndpunkten och en sammanfattande värdering
Det är för mycket sagt att RU:s förslag saknar nackdelar. Men nackdelarna framstår som få — och är endast undantagsvis beroende av integrationstanken — medan fördelarna är många; förteckningen ovan under 2 är bara en grovsortering av de mest uppenbara. Att remissopinionen är så stark som 25 för och 6 emot tycker jag väl speglar även förhållandet mellan för- och nackdelar. Många av nackdelarna kan sannolikt avhjälpas inom ramen för ensamordnad process. En del av de bekymmer som anförs gäller även i dagens system och man kan inte begära att en reformerad process skall undanröja samtliga de svårigheter man har att kämpa med enligt den nuvarande ordningen.
    Har Ekelöf rätt i att nivån på det summariska stadiet är för hög för de mål

 

som idag handläggs enligt lagsökningslagen (jfr dock 41: 3 och reglerna om blankettmål) och för låg för att fungera som en ändamålsenlig (första) förberedelse i stora mål, finns det naturligtvis anledning att söka efter en ännu bättre lösning. Men nivån i den summariska processen är idag ofta för låg och en väl fungerande koppling saknas till stor process när sådan blir aktuell: "det egentliga tvistemålet inleds i sådana fall oftast på ett uselt underlag eftersom kärandens ursprungliga summariska ansökning är kortfattad, svaromålet blankt och kärandens begäran om hänskjutande till rättegång ytterst kortfattad" (SOU 1982: 25 s. 98).
    Samtidigt som man kan konstatera att nivån idag är för låg på det summariska stadiet går alldeles för många mål direkt in i finrummet och drar resurser trots att de passar bäst för en summarisk handläggning; det betydande antalet (se ovan under 2) tredskodomar och återkallelser talar här sitt tydliga språk.
    Skulle det emellertid vara svårt, på gränsen till omöjligt, att lägga ambitionsnivån i processens inledningsskede så att den passar alla mål, så beror väl detta på att målmaterialet är alltför heterogent. En ytterligare uppdelning bör då kanske ske trots allt. Men betyder det att dagens sortering är den mest ändamålsenliga? Självfallet inte! Skiljelinjen borde kanske gå mellan vad RU kallar "blankettmålen" (d. v. s. de rena indrivningsmålen skötta av professionella ombud — inkassobyråer, energiverk etc.) och alla övriga mål. RU har också redan skilt ut denna grupp och skapat rutiner för den (vad gäller debitering, fullmaktsfrågor o. s. v.) som gör att dessa mål blir superenkla och sannolikt mycket snart kan anpassas till ADB-rutiner (SOU 1982: 25 s. 101. ADB har f. ö. redan tagits i bruk vid Stockholms och Göteborgs tingsrätter och förbereds vid Malmö tingsrätt). Härmed får tanken att kronofogdemyndigheten skulle kunna vara rätt handläggningsmyndighet i dessa fall ökad aktualitet (jfr Bolding s. 77 och skånska hovrätten s. 123 f). Frågan om kronofogdemyndighetens lämplighet i detta hänseende rymmer dock många problem som inte kan diskuteras här. Personligen anser jag att skälen mot att ge kronofogdemyndigheten ytterligare uppgifter fortfarande väger över.⁹ Som nyss framgått har ju även våra tingsrätter förmågan att tillgodogöra sig ADB-teknikens landvinningar.
    Antag emellertid att hela den grupp som omfattas av RU:s regler om blankettmål lyfts ut ur den samordnade tvistemålsprocessen och placeras vid kronofogdemyndigheterna. På detta sätt skulle man "bli av med" ungefär 80 % av de drygt 1/2 miljon mål som idag handläggs enligt lagsökningslagen, d.v.s. 400 000 mål. Den grupp som då återstår vid tingsrätten (d.v.s. ca 100 000 av de mål som nu handläggs enligt lagsökningslagen plus RB- och småmålsmålen) rymmer de fall där olägenheterna med dagens splittrade system är störst. För dem borde det gå att hålla ett minst lika högt krav på parterna i processens inledningsskede som enligt RU:s förslag, ja kanske skulle man t.o.m. kunna skärpa anspråken något och därmed få ett ännu bättre underlag i de mål som skall slussas vidare in i tingshuset.
    Men skulle man nu finna att kronofogdemyndigheterna inte bör blandas in i den dömande verksamheten ens via ADB-maskinerna innebär detta inte att dagens system bör bibehållas. RU:s förslag framstår som ett klart framsteg,

 

⁹ Se härom t. ex. Bolding i remissammanställningen s. 77 ff och Lindblom i TSA 1977 s. 402 med i not 59-60 anförd litteratur. 

även om det alltid är mödosamt att bryta upp från det invanda. Och självklart skall man ta fasta på remissinstansernas (i klart övervägande grad positiva) synpunkter och förfina systemet ytterligare. Kanske kan man t. ex utveckla RU:s förslag i fråga om blankettmålen och sänka nivån beträffande dem. Frågan är dock om det är befogat. Att RU:s förslag leder till större krav på sökanden än idag i vissa fall är inte någon nackdel enligt min mening — just den professionella kategori som kommer att få rätt att använda blanketterna med alla de fördelar det medför bör ju äga förmåga att svara upp mot dessa krav.
    RU:s förslag om samordnad tvistemålsprocess inrymmer alltså i så måtto en kategoriindelning att den största gruppen inkassomål — liksom idag — kommer att handläggas enligt ett särskilt förfarande, "blankettprocessen". Detta bör man hålla i minnet när man frågar sig om kraven på parterna ligger på en ändamålsenlig ambitionsnivå i de övriga målen. Justeringar kan vara på sin plats, men grundtanken om en nyanserad integration med kopplingar mellan alla målkategorier är säkert riktig och har, enligt min mening, kommit väl till uttryck i RU:s förslag om samordnad tvistemålsprocess.
 

Per Henrik Lindblom