Olägenheter i övrigt

 

Av försäkringsjuristen OLA PETTERSSON

 

1. Inledning med problemställning
Den 1 januari 1976 ändrades reglerna om personskadeersättning i skadeståndslagen (SkL). Ändringarna innebar bl. a. att en ny ersättningspost, olägenheter i övrigt, infördes i 5 kap. 1 § SkL. Detta nya begrepp har medfört ganska stora tillämpningsproblem. Jag vill med denna framställning försöka klarlägga olägenhetsbegreppet, dels genom att undersöka hur man i förarbetena tänkt sig dess tillämpning och dels genom att visa hur tillämpningen faktiskt blivit. Samtidigt kan det undersökas om praxis överensstämmer med förarbetenas intentioner. Avslutningsvis framförs vissa synpunkter på hur man kan komma till rätta med olägenhetspostens fortsatta hantering.
    Till grund för framställningens teoretiska del ligger främst förarbetena: SOU 1973: 51 (Skadestånd V, Skadestånd vid personskada, Betänkande av skadeståndskommittén) och proposition 1975: 12 (Skadestånd vid personskada m. m.). I avsaknad av domstolspraxis som berör olägenhetsposten — jag har endast funnit enstaka underrättsdomar — har jag undersökt den ersättningspraxis som har utarbetats av Trafikskadenämnden och Ansvarsförsäkringens personskadenämnd (vanligen kallad Ansvarsnämnden).

 

2. Skadestånd vid personskada

2.1 Ersättnings posterenligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen
Ersättningsbara skadeföljder kan vara av antingen ekonomisk eller ideell karaktär. Som ekonomiska räknas sjukvårdskostnader och andra utgifter samt inkomstförlust (5: 1 p. 1 och 2 SkL). Ideella skadeståndsposter är sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt olägenheter i övrigt till följd av skadan (5: 1 p. 3 SkL). Vargränsen mellan ekonomiska och ideella skadeföljder går är svårt att precisera, men åtminstone före 1975 års ändringar torde följande uttalande av Lech kunna anses representativt för vad som brukat förstås med ideell skada: "Med icke-ekonomisk (ideell) skada avses skadeverkningar som icke, i allt fall efter någon allmänt erkänd måttstock, kan värderas i penningar, t. ex. ett genom den primära skadan uppkommet lyte. "¹ Gränsen mellan skadeföljder av olika karaktär är

 

¹ Lech, Halvar, Skadeersättning för personskada, s. 15. 

6-33-162 Sv Juristtidning

 

dock inte knivskarp. Jag återkommer till frågan huruvida någon ändring har skett i gränsdragningen.
    Det bör emellertid genast sägas, att "olägenheter i övrigt" intar en mellanställning. Som bakgrund till en närmare beskrivning av olägenhetsposten skall därför först beröras vilka skadeföljder som är ersättningsbara enligt övriga ersättningsposter. Vidare kommer (under 2.2) att behandlas förhållandet mellan olika ersättningsposter enligt rättsläget före 1976.

 

2.1.1 Ersättning för sjukvårdskostnad och andra utgifter
Avsikten med denna ersättningspost är för det första att ersätta kostnader som "i största möjliga utsträckning avser att neutralisera verkningarna av skadan i den skadelidandes dagliga livsföring".² Exempel enligt propositionen är "kostnader för sjukvård, kostnader för egna och anhörigas resor i samband med sjukvården, utgifter för särskild hjälp eller anordningar i hemmet, protes, rullstol, specialsydda kläder etc."³
    För det andra har kostnadsposten till syfte att "neutralisera skadans inverkan på den skadelidandes förmåga att utföra förvärvsarbete...".⁴ Exempel enligt propositionen är "kostnader för fördyrade resor till och från arbetet, ökade matkostnader i arbetet samt utgifter för särskilda anordningar på arbetsplatsen och för rehabiliteringsåtgärder av olika slag".⁵
    Det är bara nödvändiga kostnader, exempelvis motsvarande normal sjukvårdsstandard, som ersätts. Vidare ersätts endast de kostnader som inte ersätts av sociala och privata försäkringar. Man gör. skillnad på kostnader avseende förfluten tid och framtida kostnader. Kostnader avseende förfluten tid torde inte orsaka några problem, de ersätts enligt verifikationer av olika slag i en post för sig. Framtidakostnader beräknas mera skönsmässigt som en post för sig, skild från övriga ersättningsposter. Ersättningen skall mestadels utgå i en klumpsumma, men "när det gäller mer omfattande framtida kostnader vid större skador, kan det dock ofta vara lämpligt att ersättningen utgår som livränta, eventuellt vid sidan av förekommande livränta för inkomstförlust".⁶

 

² Prop. 1975: 12 s. 146.

³ Prop. 1975: 12 s. 146.

⁴ Prop. 1975: 12 s. 146.

⁵ Prop. 1975: 12 s. 146.

⁶ Prop. 1975: 12 s. 147.

 

2.1.2 Ersättning för inkomstförlust
1975 års lagstiftning bygger på ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp. Målsättningen är att den skadelidande varken skall över- eller underkompenseras genom ersättning för förlorad arbetsförtjänst (ersättning för förfluten tid) samt invaliditetsersättning (framtida inkomstförlust). Ersättning för förlorad arbetsförtjänst fastställs så snart som möjligt under den akuta sjuktiden. Ersättningen skall täcka den faktiska förlusten sedan de s. k. avräkningsförmånerna enligt 5: 3 SkL avräknats. Vidare skall den eventuella framtida inkomstförlusten vid invaliditet beräknas enligt den ekonomiska, eller förvärvsmässiga, faktiska, invaliditeten: ersättning utgår "med beaktande av den skadelidandes förmåga att trots skadan bereda sig inkomst genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom...".⁷ Reglerna om samordning med avräkningsförmåner och om ersättningsform — livränta eller engångskapital — återfinns i 5:3 och 4 SkL. Eftersom det ofta är svårt att slutgiltigt fastställa de framtida förlusterna förekommer i den försäkringsmässiga skaderegleringen att invaliditetsersättningen regleras för en begränsad tid — två à tre år — varefter en ny omprövning görs, innan den definitiva ersättningen fastställs. Trots detta kan det i framtiden uppkomma väsentliga förändringar som inte kunnat förutses. I sådana fall ger lagen den skadade möjlighet att få ersättningen omprövad (5: 5 SkL).

 

2.1.3 Sveda och värk, lyte och men samt olägenheter i övrigt
Ersättning för sveda och värk avser ersättning för "fysiskt och psykiskt lidande under den akuta sjukdomstiden efter skadan".⁸ Ersättningen är i praktiken standardiserad och utgår som engångsbelopp efter den akuta sjuktidens slut. Som hjälp vid beräkningen har hjälptabeller utarbetats av Trafikskadenämnden. Hänsyn tas främst till vårdens art och längd. Viss möjlighet finns att frångå de standardiserade beloppen vid exemepelvis mycket smärtsamma och psykiskt pressande behandlingar.
    Någon ändring angående posten sveda och värk var inte avsedd med 1975 års lagstiftning.⁹ Avsikten med ersättningen för sveda och värk brukar sägas vara att den skadelidande skall "sättas i tillfälle att under sjukdomstiden erhålla förströelse",¹⁰ t. ex. genom att ges möjlighet att köpa böcker, tidningar och godsaker samt införskaffa TV-

 

⁷ Prop. 1975: 12 s. 105.

⁸ SOU 1973: 51 s. 47.

⁹ SOU 1973: 51 s. 47.

¹⁰ Hörstadius, Ejnar, Om bestämmande av ersättning för kroppsskada enligt svensk rätt, SvJT 1935 s. 20. 

apparat på sjukrummet. Ersättningen kan även avse att täcka kostnader för presenter o. d. till sjukhuspersonalen.¹¹
    Med ersättning för lyte och men avses "kompensation för bestående lidande och obehag, alltså skadeföljder som kvarstår efter den tidpunkt då den skadelidandes tillstånd blivit stationärt".¹² Med lyte menas vanställande kroppsfel, t. ex. ärr, amputerat ben eller arm, och med men avses "andra framtida följder av skadan", t. ex. förlust av sinnesfunktioner, impotens samt kroppsfel som inte är vanställande".¹³ Även här är ersättningen standardiserad. I praktiken följs vanligen Trafikskadenämndens hjälptabeller, där skadans art, den medicinska invaliditetsgraden och den skadelidandes ålder är styrande.
    Viss kompensation för förluster av ekonomisk karaktär har tidigare lämnats genom menersättningen. Huruvida detta skall fortgå även efter 1975 års lagstiftning återkommer jag till.
    Gränsen mellan sveda och värk samt lyte och men dras då invaliditetstillstånd inträtt. Ersättning för ideell skada är (i motsats till ersättning för inkomstförluster) skattefri och betalas i regel som engångsbelopp efter den akuta sjuktidens slut.
    Som tidigare nämnts intar olägenhetsposten i vissa avseenden en mellanställning vid ekonomiska och ideella skadeföljder. Saken belyses av ett uttalande av skadeståndskommittén i samband med en redogörelse för vilka skadeföljder som skall inverka vid bestämmande av framtida inkomstförlust: "Skadeföljdcr som inte direkt visar sig isådan förlust utan enbart i olika besvär, tillfälliga förluster och vissa slag av ökade kostnader bör enligt kommittén så långt det är möjligt gottgöras inom ramen för ideell skada. De har hittills i betydande utsträckning omfattats av invaliditetsgraderingen och ofta utgående  i form av livränta."¹⁴

 

2.2 Varför olägenhetsposten infördes
Innan jag närmare behandlar olägenhetsbegreppet med den utformning det fått i förarbetena, skall jag — med inriktning på sådana faktorer som hade betydelse för införandet av olägenhetsposten — i korthet redogöra för rättsläget före 1976. En sådan bakgrund bör samtidigt öka förståelsen för den problematik — beträffande främst olika slag av dubbelkompensation — som kommer att behandlas senare.

 

¹¹ Se SOU 1973: 51 s. 47 och s. 259, Hörstadius a. a. s. 20 f och Lech a. a. s. 105.

¹² SOU 1973: 51 s. 48.

¹³ SOU 1973: 51 s. 48.

¹⁴ SOU 1973: 51 s. 185.

 

    Det är svårt att i korthet redogöra för alla tankegångar och faktorer som låg bakom olägenhetspostens tillkomst. Den främsta anledningen var antagligen önskemålet att övriga ersättningsposter skulle renodlas till att avse ersättning för antingen rent ekonomiska eller rent ideella skadeföljder. Därigenom ville man förhindra över- och dubbelkompensation i olika former. Överkompensation kunde uppkomma genom att det medicinska invaliditetsbegreppet alltjämt spelade en roll vid beräkning av invaliditetsersättning. Dubbelkompensation kunde bli följden av att samma skadeföljd ibland ersattes som både ekonomisk och ideell skada. — Dessutom önskades ett flitigare användande av engångsbelopp; detta ändamål var lättare att uppfylla om ersättningen till större del än tidigare betraktades som ideell och därmed skattefri. (Tankegången, som framskymtar i förarbetena, kommer inte att utvecklas vidare i denna framställning.)
    Det medicinska invaliditetsbegreppets ursprung är dunkelt. Antagligen kom det till som hjälpmedel vid bestämmande av ersättning vid yrkesskadefall. I slutet av 1800-talet studerades vilka effekter olika invaliditetsskador hade på en kroppsarbetares förmåga att utföra sittarbete. Tabeller grundade på dessa studier utarbetades, och de har sedan använts, med vissa justeringar, även inom skadeståndsrätten för att fastställa invaliditetsersättning. På grund av förändringar i förvärvsliv och arbetsmarknad samt de mycket goda rehabiliteringsmöjligheter som framkommit under årens lopp kom den medicinska invaliditetsgraden att bli ett alltmera missvisande instrument för att fastställa en invaliditetsskadas eventuella inverkan på förvärvsförmågan. Det har länge varit känt att skadelidande i lägre invaliditetsgrad i mycket stor utsträckning kan återgå till sitt tidigare yrke eller efter omskolning övergå till annat yrke med motsvarande eller t. o. m. högre lön, medan däremot skadelidande i högre invaliditetsgrader blir helt utslagna på arbetsmarknaden. Den standardiserade beräkningen efter medicinska invaliditetsgraden medförde därför ofta stora skillnader mellan medicinsk invaliditetsgrad och faktisk inkomstförlust.¹⁵
    Åtminstone i rättspraxis behölls emellertid den medicinska invaliditetsgraden vid beräkning av framtida inkomstförlust, vilket då ofta medförde ekonomisk överkompensation för skadelidande i de lindrigare invaliditetsgraderna och underkompensation i andra fall.¹⁶
    Livräntor, som grundades på den medicinska invaliditetsgradenoch kunde utgå även när det inte förekom inkomstförluster, gick underolika benämningar. Det ansågs med tiden vara fråga om ersättning för vissa skadeföljder på gränsen mellan ekonomisk och ideell skada.

 

¹⁵ Se bl. a. Hörstadius a. a. s. 32, Lech a. a. s. 117 och SOU 1973: 51 bil. 1.

¹⁶ Se exempelvis NJA 1966 s. 254.

 

Även i de fall då det inte alls förekom ekonomisk förlust vägrade man i praxis aldrig helt den skadade ersättning: "Den närmaste anledningen härtill torde väl vara, att man annars tydligen skulle frånta den skadade varje sporre att göra det bästa möjliga av sin situation. Har han — ev. genom extra anspänning — lyckats bibehålla sin arbetsförtjänst i huvudsak oförminskad synes detta således ha ansetts böra komma honom delvis själv tillgodo." ¹⁷
    Vid den utomrättsliga skaderegleringen fastställdes i större utsträckning framtida inkomstförlust efter den ekonomiska invaliditeten, men oftast utgick även här en efter den medicinska invaliditetsgraden anpassad livränta. Den övervägande delen av dessa livräntor var de av Trafikskadenämnden fastställda besvärslivräntorna, vilka ansågs ersätta "den extra anspänning i arbetet som krävdes av den skadelidande för att denne skulle få bibehålla samma lönenivå som före skadan samt sannolika, men till storleken svårberäkneliga, utgifter i anledning av skadan, ävensom den eventuella risken av att framtida inkomstförluster skulle kunna uppkomma".¹⁸ I viss mån kunde även rent ideella skadeföljder, exempelvis minskade möjligheter till fritidsaktiviteter, anses beaktade.
    Som redan antytts förekom det tidigare även dubbelkompensation, d. v. s. att samma följdskada ersattes på mer än ett sätt. Till följd av att både ersättning för inkomstförlust och men ersättning ansågs kunna inkludera skadeföljder av blandad karaktär kunde det tänkas att en skadelidande fick ersättning från två olika håll för samma följdskada. Problemet med dubbelkompensation kan belysas med utgångspunkt i Lechs uppgifter om vilka skadeföljder som kunde ersättas genom menersättningen:¹⁹

 

1. Fortsatt sveda och värk.

2. Allt annat lidande och obehag som blir bestående, olika begränsningar i utnyttjandet av tillvarons möjligheter, t. ex. rörelseinskränkningar, dövhet, förlorad eller nedsatt syn, lukt eller smak, talfel.

3. Medvetandet eller misstanken om att av andra uppfattas som vanställd eller mindre dugande.

4. Risken att längre fram drabbas av sviter av skadan eller råka ut för händelser som förvärrar följderna.

5. Olika utgifter till följd av skadan, för resor, läkarvård, ökat slitage av klädespersedlar, speciell diet eller speciella bostadsarrangemang.

6. Kompensation för hinder och olägenheter som möter den skadelidande i den dagliga livsföringen, t. ex. utgifter för rekreation på annan ort än bostaden.

 

 

¹⁷ Malmæus, Bengt, Medicinsk invaliditet och faktisk förlust, SvJT 1961 s. 329; se även Engström, Martin, Gradering av invaliditet, SvJT 1968 s. 323 f.

¹⁸ Boëthius, Per, Ekstedt, Leif, Kullberg, Åke, Oldertz, Carl, Strömbäck, Erland, Wennborg, Ivar, Åberg, Hilding och Åkesson, Ebbe, Försäkringstidningen nr 5/78 s. 18, se även Lech a. a. s. 134.

¹⁹ Lech a. a. s. 174-179, se även SOU 1973: 51 s. 48.

 

7. Kostnader för anlitande av lejd arbetskraft för arbeten som den skadelidande själv kunnat utföra om han inte varit skadad, t. ex. underhåll av egen villa eller skötsel av egen trädgård.

8. Tänkbara men ovissa ekonomiska skadeverkningar, t. ex. upphörande med visst extraarbete eller uppkomst av vissa extrautgifter.

 

Även några allmänna synpunkter av Lech bör återges: "Över huvud taget kan mera diffusa skaderisker, vilka ej synes ha någon större realitet men från vilka man dock anser sig ej kunna helt bortse, komma att verka höjande vid ersättningen för stadigvarande men. Däremot synes den extra anspänning som erfordras för att den skadelidande skall kunna klara sitt arbete på normal arbetstid böra ersättas genom att därtill tas hänsyn vid bestämmande av invaliditetsersättningen."²⁰
    Delposterna 1 —4 i ovanstående uppställning torde enligt gängse synsätt kunna betraktas som rent ideella skadeföljder. Däremot är delposterna 5 —8 en blandning av ekonomiska och ideella skadeföljder samt av sådan karaktär att ersättning för dessa även kunde tänkas utgå i form av t. ex. en besvärslivränta. På så sätt kunde det tänkas att den skadelidande blev dubbelkompenserad. Härom anförde skadeståndskommittén: "Man bör inte ersätta samma skadeföljd flera gånger, något som kan tänkas bli fallet t. ex. om en livränta, som inte svarar mot inkomstförlust, döms ut tillsammans med ersättning för framtida men."²¹
    Skadeståndskommittén ville renodla ersättningen för såväl ekonomiska som ideella skadeföljder (sveda och värk samt lyte och men)²². Detta fick till följd att kommittén framförde ett förslag om en ny ersättningspost; denna ersättningspost tog under det fortsatta lagstiftningsarbetet gestalten av "olägenheter i övrigt". Olägenhetsposten skulle i stort sett täcka de skadeföljder som tidigare ersatts än som ekonomiska, än som ideella skadeföljder. Tanken kan åskådliggöras genom följande citat av departementschefen:

 

    "I enlighet med vad jag nu har sagt bör som ideell skada ersättas allmänna besvär av skadan i arbetet, ökad uttröttning med åtföljande risk för frånvaro från arbetet samt den ökade anspänning som krävs av den skadelidande för att han skall uppnå ett visst arbetsresultat. I viss omfattning bör också den risk för förlust av mera extraordinära inkomster som skada helt allmänt kan innebära kunna hänföras till denna kategori av skadeföljder. Denna risk är ofta en följd av sådana omständigheter som jag nu berört. Exempelvis kan det vara osäkert om den skadelidande på grund av ökad uttröttning kan ta övertidsarbete i samma utsträckning som tidigare. Skadan kan också tänkas medföra att hans utsikter att på sikt erhålla befordran i arbetet försämras. I regel är det omöjligt att ekonomiskt precisera riskerna för sådana skadeföljder. Det ligger därför nära till hands att de kompenseras inom ramen för ideell skada. En ytterligare grupp av

 

²⁰ Lech a. a. s. 175.

²¹ SOU 1973: 51 s. 147.

²² Se SOU 1973: 51 bl. a. s. 269.

 

skadeföljder som trots att de kan ha ekonomisk karaktär bör i viss omfattning kunna ersättas som ideell skada är fördyrade levnadskostnader som kan uppkomma i framtiden på grund av skadan, t. ex. extra utgifter för transporter, större utgifter än normalt för kläder och skor m. m. samt särskilda kostnader för rekreation och förströelse. Området för ideell ersättning bör alltså utvidgas till att omfatta, förutom sveda och värk samt lyte och men i traditionell mening, även sådana olägenheter jag nu har berört. Detta bör uttryckligen anges i lagtexten."²³

 

2.3 Närmare om olägenheter i övrigt
Det avslutande citatet i föregående avsnitt är det mest konkreta och illustrativa uttalande som görs i förarbetena angående olägenhetsposten. Om posten skall belysas ytterligare, får man sammanställa ett flertal spridda uttalanden som görs i anledning av andra ändringar om bestämmande av personskadeersättning. Av dessa uttalanden kan utläsas att huvudsyftet med olägenhetsposten är att ersätta en skadelidande, som trots sin invaliditet och sina besvär i anledning av denna fullgör ett förvärvsarbete utan eller med mindre inkomstförlust; ersättningen kan alltså betraktas som en extra belöning eller sporre för hans ansträngningar. Dessutom tillkommer andra skadeföljder av blandad karaktär. I vissa fall kan det diskuteras huruvida dessa skadeföljder är av ideell karaktär eller inte. Jag skall här belysa vilka olika skadeföljder som kan tänkas bli beaktade genom olägenhetsposten och hur eventuell ersättning skall beräknas. Svaren på dessa frågor skall sedan jämföras med nämndernas praxis.

 

2.3.1 Vilka skadeföljder skall ersättas?
Enligt förarbetena torde följande skadeföljder kunna ersättas genom olägenhetsposten:²⁴

 

1. Allmänna besvär av skadan i arbetet, den ökade anspänning som krävs av den skadelidande för att han skall uppnå visst arbetsresultat eller ökad uttröttning som följd av skadan.

2. Risk för inkomstförluster genom tillfällig frånvaro från arbetet på grund av obehag eller andra besvär eller uttröttning på grund av skadan.

3. Risk för förlust av extraförtjänster som skadan helt allmänt kan innebära, t. ex. genom att den skadelidande med tiden eventuellt inte längre kan ta övertidsarbete.

4. Risk för minskade utsikter till befordran.

5. Vissa fördyrade levnadsomkostnader som kan uppkomma i framtiden på grund avskadan. De bör vara av mindre omfattning och inte ersättas särskilt, t. ex. extra utgifter för transporter, större utgifter än normalt för kläder och skor samt särskilda kostnader för rekreation och förströelse.

 

Det framgår att det till stor del är olika skadeföljder förknippade med förvärvslivet som beaktas genom olägenhetsersättning (punkterna 1 —4). Därmed kan gränsdragningsproblem gentemot invaliditetsersätt-

 

²³ Prop. 1975: 12 s. 110-111.

²⁴ Se även Nordenson, Ulf, Bengtsson, Bertil och Strömbäck, Erland, Skadestånd, s. 185— 186 och Försäkringstidningen nr 5/78 s. 19—20. 

ningen uppstå. Det bör genast sägas, att om det vid prövningstillfället föreligger en konstaterbar framtida inkomstförlust, skall den ersättas som invaliditetsersättning. Föreligger endast viss risk för mindre inkomstförluster, kan enligt skadeståndskommittén ersättning dock utgå som olägenhetsersättning.²⁵ Olägenhetsersättning kan utgå för tiden före prövningstillfället, om den skadelidande gjort särskilda ansträngningar för att minska inkomstförlusten. I övrigt torde olägenhetsersättning i huvudsak bara omfatta framtida skadeföljder.²⁶
    Punkt 5 aktualiserar gränsen främst mot den rena kostnadsersättningen (5: 1 p. 1 SkL) men även mot menersättningen. Föreligger vid prövningstillfället preciserade kostnader, skall dessa i princip, utgå såsom en separat kostnadspost (5: 1 p. 1 SkL). Om det däremot endast föreligger risk för mindre, opreciserbara kostnader, kan ersättning utgå under olägenhetsposten. Denna gräns — mot kostnadsersättningen — kan tyckas vara av mindre betydelse, eftersom båda ersättningsposterna är av skattefri karaktär och ingen av dem kan omprövas. För att dubbelkompensation skall förhindras bör emellertid gränsen klargöras och upprätthållas.
    Eftersom man även genom menersättningen gett viss ersättning för ekonomiska skadeföljder, berös, som redan påpekats, även gränsen gentemot menersättningen. Avsikten var ju att renodla även denna ersättningspost, men viss oklarhet råder i betänkandet och propositionen om hur långt detta skall drivas. Såvitt jag förstår, avsågs i betänkandet att tabellbeloppen avseende sveda och värk samt lyte och men även fortsättningsvis skall inkludera viss ersättning för framtida kostnader. Sålunda uttalade skadeståndskommittén att när en rent ideell skadeföljd "kan neutraliseras genom ersättning bör kostnaden hänföras till ideell skada. Som exempel kan nämnas utgifter för kosmetiska proteser (peruk, löständer etc.) eller för anordningar som kan bidra till den skadelidandes förströelse, t. ex. TV-apparat på sjukrummet."²⁷ Departementschefen gjorde emellertid ett uttalande, som tyder på att han ansåg att även kostnader av sådan typ skall ersättas genom olägenhetsposten.²⁸
    Vidare kan konstateras, att om en skada för med sig att den skadelidande inte kan njuta av sin fritid i största allmänhet eller måste upphöra med vissa fritidsaktiviteter, exempelvis friluftsliv, joggning och teaterbesök, så innefattas sådana "förluster" i menersättningen.

 

²⁵ SOU 1973 s. 265. Dock i vissa uttalanden att invaliditetsersättning bör ligga i överkant vid osäkerhet, se SOU 1973: 51 s. 276 och prop. 1975: 12 s. 119 och 154.

²⁶ Prop. 1975: 12 s. 224, se även lagrådets kommentar s. 211.

²⁷ SOU 1973: 51 s. 259, se även s. 269.

²⁸ Se prop. 1975: 12 s. 149.

 

Men om någon till följd av en skada måste upphöra med fritidsverksamhet som kan ha ekonomisk betydelse, exempelvis älgjakt och arbete på fritidshus, så kan olägenhetsersättning utgå för skadeföljder av sådan typ.²⁹ Tanken att olägenhetsersättning skall kunna utgå för olika besvär och anspänningsmoment i privatlivet har emellertid getts ett större utrymme i uttalanden från försäkringshåll om innebörden avden nya ersättningsposten: "Många prestationer i privatlivet har släktskap med förvärvsarbete (t. ex. hushållsarbete och trädgårdsskötsel) och skadan kan också i sådana sammanhang medföra konsekvenser av samma natur som reducering av prestationsförmågan i arbetslivet.³⁰ Denna syn på olägenhetsersättningen kan jag dock inte finna stöd för i förarbetena.
    Man skulle kunna betrakta olägenhetsersättningen som en morot för den skadelidande syftande till att uppmuntra honom att trots sina besvär fullgöra ett förvärvsarbete utan inkomstförlust. Det kan vidare vara skäligt att i sammanhanget jämställa hushållsarbete med förvärvsarbete, eftersom "värdet av hushållsarbete i hemmet" skall likställas med inkomst vid beräkningen av ersättning för inkomstförlust (5: 1 sista st. SkL). Det är däremot tvivelaktigt om man skall utöka olägenhetsersättning till att inkludera skadeföljder av "fritids- och privatkaraktär". Risken är att menersättningen då blir urvattnad och förlorar sin funktion.

 

2.3.2 Hur skall olägenhetsersättningen beräknas?
Om förarbetena är oklara på vissa punkter såvitt gäller ersättningsgilla skadeföljder, gäller detta i än högre grad frågan hur ersättningen skall beräknas. Då propositionen i stort sett bara hänvisar till betänkandet i denna fråga, får svaret sökas i detta. Skadeståndskommittén ville bygga vidare på den tendens som redan tidigare inletts i den försäkringsmässiga skaderegleringen. I betänkandet hänvisas bl. a. till trygghetsförsäkringens ersättningsregler men även till den utveckling som sedan några år tillbaka inletts av försäkringsbolagen, nämligen att man även där börjat ersätta skadeföljderna av "olägenhetstyp" som förhöjd ideell ersättning med en ökning av engångsbeloppen som följd. Ersättningen skulle kunna bestämmas tämligen schablonmässigt, dock med en viss prövning i varje individuellt fall av om någon eller några skadeföljder är aktuella.³¹

 

²⁹ SOU 1973: 51 s. 264 (där det dock nämns att skadeföljder av denna typ bör beaktas genom menersättningen).

³⁰ Försäkringstidningen nr 5/78 s. 20.

³¹ Se SOU 1973: 51 s. 184 ff, 268 och 304 ff.

 

Kommittén förespråkade två beräkningssätt:
    1. Det första beräkningssättet, i fortsättningen kallat multipelmetoden, var avsett att vara det normala, i varje fall vid lägre invaliditetsgrader och då det inte förelåg inkomstförlust av betydelse. Skadeståndskommittén förespråkade en "ökad användning av ersättning för ideell skada i invaliditetsfall utan inkomstförlust eller endast begränsad sådan förlust — — — och detta bör ta sig uttyck i menersättning bestämd på hittillsvarande sätt men ofta förhöjd med en eller flera multiplar med hänsyn till de skadeföljder som kommittén vill föra över från den ekonomiska till den ideella sidan av personskadan (allmänna olägenheter)."³²
    Multipelmetoden innebär, att tabellbeloppet avseende menersättning för ifrågavarande skada blir styrande. Menersättningen kan förhöjas med en eller flera multiplar om några "olägenheter i övrigt" föreligger.
    I betänkandet ges flera exempel på hur ersättningen kan beräknas.³³ Här återges ett av dessa exempel (nr 4) för att multipelmetoden skall åskådliggöras:

 

En 50-års man har blivit skadad och till följd härav erfarit en viss stelhet i benet, medicinsk invaliditetsgrad 10 %. Angående olägenheter sägs följande: "Inverkan av skadan i den skadelidandes förvärvsarbete — allmänna olägenheter, inklusive minskad benägenhet att ta övertidsarbete — ersätts inom ramen för förhöjd menersättning. Engångsbeloppet sätts förslagsvis till 3 gånger menersättningen enligt tabell, 3 gånger 3000 = 9000 kr."

 

    2. Vid det andra beräkningssättet, fortsättningsvis kallat kapitaliseringsmetoden, använder man sig av ett uppskattat årligt belopp. Detta belopp kapitaliseras sedan med tanke på dels den skadelidandes ålder och dels den kapitaliserade livräntans varaktighet — om den är tänkt att vara livsvarig eller skall upphöra eller reduceras då den skadelidande uppnår 65 år. Kapitaliseringstabeller är utarbetade, och med hjälp av dessa kan lämplig faktor väljas för kapitalisering av årsbeloppet.³⁴ Denna metod var enligt kommittén antagligen tänkt att användas i två olika situationer.
    a) Ersättning för framtida inkomstförlust är aktuell i form av engångskapital. I så fall höjer man den faktiska inkomstförlusten med hänsyn till de olägenheter som kan tänkas vara eller bli aktuella. När kapitaliseringen är genomförd, anges i beslutet vad som avser invali-

 

³² SOU 1973: 51 s. 268.

³³ SOU 1973: 51 s. 307 ff.

³⁴ De nu använda kapitaliseringstabellerna är beräknade efter ett ränteantagande om 6,5 % de tio första åren och 4 % därefter samt under antagande att utbetalningarna sker kvartalsvis i efterskott. I betänkandet används tabeller efter ett ränteantagande om 5 % fortlöpande genom alla åren. Se SOU 1973: 51, s. 61 ff, 191 f och 307 ff. 

ditetsersättning och vad som avser menersättning (inklusive allmänna olägenheter).³⁵
    Ett av skadeståndskommitténs exempel (nr 1) kan åskådliggöra kapitaliseringsmetoden:

 

En 31-års man har förlorat högra handens tumme, medicinsk invaliditetsgrad ca 25 %. Han bedöms på grund härav få en sänkning av sin arbetsinkomst med 2 400 kr per år. Innan detta belopp kapitaliseras, uppskattas att allmänna olägenheter utgör 600 kr per år. Kapitaliseringsfaktor i detta fall är 16.92 och engångsbeloppet blir 50 760 kr.³⁶ När menersättningen, 8 000 kr, tillkommer, avrundas engångsbeloppet till 60 000 kr. I beslutet uppskattas och anges invaliditetsersättningen vara 40 000 kr och menersättningen, inkluderande olägenhetsersättning, 20 000 kr.

 

    b) Vid något allvarligare skador utan påvisbar faktisk inkomstförlust uppskattas likaså en periodisk ersättning med hänsyn till alla olägenhetsfaktorer. Ytterligare ett av kommitténs exempel (nr 3) kan åskådliggöra detta:

 

En 40-års man har fått ena underbenet amputerat, medicinsk invaliditetsgrad ca 35 %. Skadan medför inte inkomstförlust men däremot ökad påfrestning i arbetet och viss risk för framtida inkomstbortfall. "Underlag för beräkningen av engångsbeloppet bedöms med hänsyn till dessa och övriga omständigheter (aktuell inkomst, stabilitet i anställningsförhållandet, medicinsk invaliditetsgrad etc.) till 2 000 kr per år." Beloppet kapitaliseras med faktor 15.284 och läggs ihop med menersättningen enligt tabell. Avrundat engångsbelopp blir 45 000 kr.

 

    Beträffande vilka faktorer som är avgörande och hur dessa skall sammanvägas uttalas i betänkandet, att frågan får avgöras av rättstlllämpningen; den medicinska invaliditetsgraden skall dock inte vara avgörande utan är endast en bland andra faktorer.³⁷ Vidare är det i viss mån oklart vad kommittén anser vara lindriga och något allvarligare medicinska invaliditetstillstånd. Att döma av uttalanden på olika ställen i betänkandet har man dock haft följande uppfattning. Som lindrigare skador avses mestadels skador med medicinsk invaliditetsgrad upp till 10 % (undantagsvis 15—20 %), som medelsvåra skador medicinska invaliditetsgrader om 10—30 % (undantagsvis 35—40 %) och som svårare medicinska invaliditetsgrader överstigande 30 %.
    I propositionen gjordes inte några förtydligande kompletteringar i beräkningsfrågan; det hänvisades till betänkandet samt till det förfarande som iakttas i den utomrättsliga skaderegleringen — speciellt trygghetsförsäkringens regler och förfaringssätt.³⁸ Lagrådet påpekade

 

³⁵ Se SOU 1973: 51 s. 193 och 307.

³⁶ Enligt "äldre" hjälptabell, se not 34. I exemplen har årsbeloppen kapitaliserats med en faktor som reducerar ersättningen till hälften vid 67 års ålder.

³⁷ Se SOU 1973: 51 s. 193.

³⁸ Se bl. a. prop. 1975: 12 s. 149.

 

dock vikten av att en klar gräns i möjligaste mån dras mellan de ekonomiska och ideella skadeföljderna samt av att "i tillämpningen de faktorer som inverkar på ersättningens bestämmande redovisas så noga som möjligt".³⁹ Detta kan tyda på en önskan att ersättningen inte bör schabloniseras alltför långt.
    Sammanfattningsvis kan följande konstateras beträffande olägenhetsposten. Posten är avsedd att främst ersätta förvärvsmässiga skadeföljder, vilka i första hand kan väntas uppstå vid lägre invaliditetsgrader och i fall då den skadelidande inte har aktuell eller väntad inkomstförlust av betydelse men ändå fullgör sitt förvärvsarbete med viss anspänning eller med risk för framtida mindre förluster och kostnader. Förarbetena ger exempel på två metoder att fastställa ersättningen: multipel- och kapitaliseringsmetoden. Att det i förarbetena endast talas om lägre invaliditetsgrader, torde inte hindra att olägenhetsersättning kan utgå även vid högre invaliditetsgrader i de fall då den skadelidande återgår till arbetet. Däremot är de skadelidande som inte återgår till förvärvslivet i regel inte "berättigade" till olägenhetsersättning,⁴⁰ vilket är att betrakta som en följd av den inriktning ersättningen har enligt förarbetena. Olägenhetsersättning skall, liksom övrig ideell ersättning, utgå i form av engångsbelopp. (Detta är en av huvudtankarna i förarbetena.⁴¹)

 

3. Sammanställning av personskadenämndernas praxis
Som inledningsvis nämnts består denna praxisgenomgång — i avsaknad av domstolspraxis — av vissa fall från Trafikskadenämnden och Ansvarsförsäkringens personskadenämnd (Ansvarsnämnden). Trafikskadenämnden gav under åren 1973-81 ut en cirkulärskrivelse med referat av nämndutlåtanden som kan anses vara av mer allmänt intresse. Ett urval av dessa cirkulärreferat redovisas i det följande. Ansvarsnämnden har inte använt sig av något system motsvarandeTrafikskadenämndens cirkulärskrivelser. (Fr. o. m. år 1982 har de särskilda cirkulärskrivelserna från Trafikskadenämnden upphört. I stället publiceras avgöranden från båda nämnderna inom ramen fören ny rättsfallssamling utgiven av Försäkringsbranschens Service AB.) Sammanställningen bygger därför på fall som jag vid en genomgång år 1980 valt ut från Ansvarsnämndens arkiv. Jag vill understryka att det rör sig endast om ett fåtal av de mängder av fall som avgörs av nämnden. Inte desto mindre bör ett antal typfall kunna belysa hur

 

³⁹ Prop. 1975: 12 s. 211.

⁴⁰ Se SOU 1973: 51 s. 307, "fall 2".

⁴¹ Se SOU 1973: 51 bl. a. s. 29 f, 129 f, 149 f, 179-194, 305 och prop. s. 110-111, 149.

 

man i de ledande organen för skadereglering i praktiken löst de tillämpningsproblem som olägenhetsbegreppet rymmer, t. ex. vilka skadeföljder som anses ersättningsbara, om ersättningen fastställs individuellt eller schabloniserat, om ersättning reduceras vid pensionsåldern och hur gränsen dras mot övriga ersättningsposter. Sammanställningen ligger sedan till grund för följande avsnitt, där dessa problem diskuteras närmare. Beträffande indelningen av de olika fallen har jag funnit det lämpligast att gruppera fallen efter medicinsk invaliditetsgrad i tre olika klasser: 1) upp till och med 15 %, 2) mellan 16 och 35 % och 3) över 35 %. Härigenom har jag också, i möjligaste mån, försökt följa skadeståndskommitténs indelning i lindrigare, medelsvåra och svårare skador (se avsnitt 2.3.2 ovan). Även inom respektive klass har fallen ordnats efter medicinsk invaliditetsgrad och vid lika invaliditetsgrad efter cirkulärreferatets nummer samt, såvitt gäller Ansvarsnämndens fall, efter tidpunkt för yttrandet.

 

3.1 Medicinsk invaliditet till och med 15 %

Trafiknämnden

1. Cirkulärreferat nr 28/1977
En 53-årig kvinna, A, har på grund av en trafikolycka ådragit sig hjärnskakning och underbensbrott, invaliditetsgrad 10 %. Hon har åter börjat arbeta, som biträde i en korvkiosk, utan inkomstförlust. Det framgår att hon har vissa besvär av skadan när hon arbetar stående, vilket ofta förekommer i hennes yrke. Extra kostnader för skor och medicin uppgår till ca 300 kr per år.
    Nämndens yttrande.
    "A arbetar enligt bolaget med en viss anspänning till följd av skadan. I anledning av därmed förenade olägenheter samt vissa kostnader såsom för skor och medicin bör A få ersättning från trafikförsäkringen."
Nämnden föreslår ett gemensamt engångsbelopp enligt följande:

 

Olägenhets- och kostnadsdelen 

1 500 kr × 13,7 (livsvarighetsfaktor)                                                      20 550 kr

Lyte och men                                                                                              7000 kr

 

Avrundat engångsbelopp                                                                          30 000 kr

 

2. Cirkulärreferat nr 30/1977
En 39-årig kvinna, B, har drabbats av en häl- och axelskada, invaliditet 10—15  %. Hon har återgått till sitt arbete, som sömmerska, utan inkomstförlust. B arbetar vid en maskin med fotpedaler. Rörelserna är ansträngande och hon får ibland värk i hälen. Värken kan även sprida sig uppåt i benet.
    Nämndens utlåtande:
    "B bör få ersättning för lyte och men samt för olägenheter bl. a. bestående i anspänning i arbetet."

 

Olägenhetsdelen 1 800 kr × 16 (livsvarighetsfaktor)                             28 800 kr

Lyte och men                                                                                               6 000 kr

 

Avrundat engångsbelopp                                                                          35 000 kr

 

 

3. Cirkulärreferat nr 31/1977
En 33-årig kvinna, C, har drabbats av en pisksnärtskada i nacken, invaliditet 15 %. C har återgått till sitt arbete vid ett flygbolag. Hon sysslar där med bokning, biljettförsäljning och liknande. Ersättning för inkomstförlust är inte aktuell. Ersättning för lyte och men har utgått tidigare med 7 000 kr.
    Nämndens yttrande:
    "C måste antas arbeta med viss anspänning. För därmed förenade olägenheter samt för kostnader som får anses motiverade av skadan bör C få ersättning med ett engångsbelopp."

 

2 400 kr × ca 17 (livsvarighetsfaktor)                                                     40 800

Avrundat engångsbelopp                                                                       40 800

 

4. Cirkulärreferat nr 5/1978
En 60-årig man, D, skadades i en trafikolycka 1973. Han fick revbensbrott, hjärnskakning och en axelskada, invaliditet 15 %. D är advokat och har återupptagit sitt arbete utan inkomstförlust.
    Nämndens yttrande:
    "I arbetet har D till följd av skadan olägenheter såsom anspänning vid skrivarbete samt ökat uttröttbarhet."
    Den föreslår ett engångsbelopp avseende olägenheter samt lyte och men.

 

Olägenhetera) för förfluten tid (4 år) 4 × 7 200                                 28 800 kr

b) för framtiden 7 200 kr × 7,5

(reducering till hälften vid 65 år)                                                          54000 kr

Lyte och men                                                                                              8 400 kr

 

Avrundat engångsbelopp                                                                      92 000 kr

 

 

Angående valet av kapitaliseringsfaktor görs följande uttalande:
    "I enlighet med nämndens tillämpade schablon bör D vid 65-års ålder antas minska sin arbetsinsats med ca hälften. Eftersom olägenheterna i huvudsak är förbunda med D:s yrkesarbete bör även olägenheterna därvid förutsättas minska schablonmässigt med hälften."
    På ett annat ställe i referatet sägs följande: "Om den skadelidande är ung eller om årsbeloppet är ringa, bör oftast en genomsnittsbedömning för livstiden komma i fråga."

 

Ansvarsnämnden

5. Yttrande från 21 februari 1979
En 40-årig man, E, skadades 1975 och fick ett brott på ll:e kotan i bröstryggraden, invaliditet 6—10 % fr. o. m. 29 juni 1975. E är lastbilschaufför och har återupptagit sitt arbete utan inkomstförlust. Han tycks kunna utföra arbetet utan några nämnvärda besvär och har snarast utökat arbetstiden gentemot tidigare. E uppger sig ha vissa, ej verifierbara, merkostnader till följd av skadan; han har behov av extra varma kläder, ca 500 kr per år, och kan inte längre utföra egna bilreparationer, vilket medför en extrakostnad om ca 1 000 kr per år.
    Nämndens yttrande:
    Nämnden konstaterar att det inte föreligger inkomstförlust.
    "Skadan måste emellertid antas medföra olägenheter för E i den dagliga livsföringen För dessa olägenheter och för kostnader betingade av skadan för tiden efter 29 juni 1975 samt för lyte och men bör E få ersättning från ansvarsförsäkringen med ett engångsbelopp." 1 500 kr anser nämnden vara ett "skäligt genomsnittligt årsbelopp som grundval för olägenhets- och kostnadsdelen".

 

a) Redan förfallna årsbelopp, 3 × 1 500 kr                                                4500 kr

b) 1 500 kr × 15,5 (livsvarighetsfaktor)                                                 23 250 kr

Lyte och men                                                                                                 6 500 kr

 

Avrundat engångsbelopp                                                                        35 000 kr

 

 

6. Yttrande från 31 mars 1980
En 27-årig kvinna, F, ådrog sig ett brott på vänster fotled, invaliditet 12 % fr. o. m. 1 juli 1978. F har inte återgått till sitt tidigare arbete och är numera hemmafru. Inkomstförlusten täcks genom avräkningsförmåner. Det framgår inte av utredningen att hon har några besvär eller olägenheter av skadan. Hon måste dock köpa två par skor av olika storlek varje gång skoinköp sker på grund av att hon har en stödskena på vänster fot. Merkostnaden är ca 300 kr per år. Det föreligger också en viss risk för att fotleden försämras i framtiden.
    Nämndens yttrande:
    "F har till följd av skadan vissa merkostnader för skor. Hon har olägenheter i form av anspänning i hushållsarbetet." Nämnden föreslår ett engångsbelopp fr. o. m. 1 juli 1978.

 

Kostnader och olägenheter

a) Redan förfallna belopp 1 800 kr × l,5                                              2 700 kr

b) 1 800 kr × 17,6 (livsvarighetsfaktor)                                              31 680 kr

Lyte och men                                                                                             13 000 kr

Avrundat engångsbelopp                                                                      48 000 kr

 

7. Yttrande från 27 februari 1980
En 44-årig kvinna, G, har genom ett olycksfall 1978 fått ett brott i vänster underarm, invaliditet 15 % fr. o. m. 16 maj 1978. G har återgått till sitt arbete, som kontorist, utan inkomstförlust. Enligt utredningen har hon besvär av skadan i arbetet. Efter längre tidsskrivande, för hand och med maskin, får hon värk i handleden. Vridrörelser ger smärta. Detta har också lett till besvär och obehag "både i hushållet och annars", t. ex. tappar hon lätt småsaker. Vissa merkostnader har uppstått till följd av skadan, bl. a. för värktabletter.
    Nämndens yttrande:
    "G har till följd av skadan smärre merkostnader för bl. a. medicin. Hon har olägenheter i form av anspänning i såväl yrkes- som hemarbetet." Nämnden föreslår ett engångsbelopp fr. o. m. 16 maj 1978.

 

Kostnader och olägenheter

a) Redan förfallna årsbelopp 2000 kr × 2                                             4000 kr

b) 2000 kr × 14,9 (livsvarighetsfaktor)                                                29 800 kr

Lyte och men                                                                                                 8000 kr

 

Avrundat engångsbelopp                                                                         42 000 kr

 

 

3.2 Medicinsk invaliditet 16-35 %

Trafiknämnden

8. Cirkulärreferat nr 35/1977
En 61-årig man, H, har fått en axelskada som medfört inskränkt rörlighet i axeln, invaliditet 20 %. H har återgått till sitt arbete, som trafikmästare vid SJ, utan inkomstförlust. Han pensioneras vid 63 års ålder. Enligt egen uppgift anser han sig inte arbeta med ökad anspänning.
    Nämndens yttrande:
    Nämnden konstaterar först att det inte är aktuellt med ersättning för inkomstförlust."Det kan emellertid inte uteslutas att H får vidkännas vissa smärre inkomstförluster på grund av skadan för tiden mellan hans pensionsdag vid 63 års ålder och ordinarie folkpensionsålderns inträde. Denna omständighet bör beaktas vid bestämmande av ersättning för olägenheter." Nämnden föreslår ett engångsbelopp avseende olägenheter samt lyte och men.

 

Olägenheter 2 000 kr × 10 (livsvarighetsfaktor)                                      20 000 kr

Lyte och men                                                                                                     5 000 kr

Engångsbelopp                                                                                              25 000 kr

 

    Angående valet av faktor förklaras att det är vanligt att nämnden räknar med att personer som pensioneras före ordinarie folkpensionsålder fortsätter med arbete (t. ex. vikariat eller liknande) i ungefär oförändrad omfattning, åtminstone till folkpensionsåldern.

 

9. Cirkulärreferat nr 22/1976
En 35-årig kvinna, I, skadades i en trafikolycka 1968. Hon har kvarstående men bestående av periodiskt återkommande inflammatoriska tillstånd i bukspottkörteln (pancreatit), dumpingbesvär efter måltiderna (bestående av hjärtklappning, trötthetskänsla och ibland illamående) och avsevärda ryggbesvär. Förtroendeläkaren bedömer den medicinska invaliditeten till 25 %. I har återupptagit sitt arbete som tandläkare på folktandvården till 3/4 av normal arbetstid. Nämnden föreslår ersättning för framtida inkomstförlust. Ryggbesvären har medfört att I har minskat sina fysiska aktiviteter betydligt. Hon har slutat spela golf och åker inte skidor längre. I klarar inte heller tyngre hushållsarbete eller trädgårdsarbete och är i behov av kontinuerlig sjukgymnastik. Merkostnader har uppstått till följd av skadan; kostnader för hemhjälp, medicin, resekostnad vid sjukgymnastikbesöken samt fördyring av kläder och mat. Vidare lämnas följande uppgifter angående olägenheter i övrigt. Hon kan troligen inte få friskintyg, vilket behövs vid byte av tjänst. Familjen är därför knuten till Malmöhus län. I lider avökad infektionskänslighet, och läkare har därför avrått henne från att besöka exempelvis medelhavsländerna, vilket begränsar rörelsefriheten under kommande semestrar.
    Nämnden lämnar följande förslag till ersättning.
Ersättning för inkomstförlust                                                                  5 000 kr/år

Kostnadsersättning                                                                                  5 000 kr/år

Lyte och men                                                                                           30 000 kr

Olägenhetsersättning "på grund av ett årligt behov av ca 3 000 kr 

och en kapitaliseringsfaktor av 16 à 17"                                           50 000 kr

 

Engångsbelopp avseende ideell ersättning                                     80 000 kr

 

 

10. Cirkulärreferat nr 7/1978
En 25-årig man, J, skadades i en trafikolycka 1968. Skadorna har medfört förlust av luktsinnet, syn nedsättning och ständig huvudvärk, invaliditet 25 %. J har återgått till sitt arbete som kranskötare och har erfarit viss inkomstförlust.
    Nämndens yttrande:
    Angående inkomstförlusten konstaterar nämnden att J är tvungen att sjukskriva sig kortare perioder på grund av huvudvärken och att han måste avbryta arbetet efter några timmar vissa dagar. "Dessutom får det anses osäkert huruvida J i framtiden kommer att kunna arbeta i samma utsträckning som för närvarande. Det torde alltså föreligga risk för att inkomstbortfallet i framtiden kan komma att uppgå till högre belopp än vad som nu kan antas vara fallet."
    Ersättning för inkomstbortfall föreslås.
    Angående olägenhetsersättningen yttrar nämnden:
    "J har till följd av skadan avsevärda besvär i arbetet, främst i form av ökad anspänning. Vidare får han antas ha vissa merkostnader för skötseln av sin villafastighet."
Engångsbelopp avseende olägenheter samt lyte och men 

Olägenhetsdelen 3 000 kr × 17,8 (livsvarighetsfaktor) 

på grund av villakostnader och ungdom                                           53 400 kr

Lyte och men                                                                                            45 000 kr

 

Avrundat engångsbelopp                                                                    100 000 kr

 

 

11. Cirkulärreferat nr 21/1977
En 60-årig man, K, har fått en bäckenfraktur och revbensbrott, invaliditet 25—30 %. K driver åkerirörelse och arbetar själv som chaufför ibland, dock i mindre omfattning än tidigare. Ersättning för inkomstförlust föreslås. När K arbetar som chaufför kör han timmerbil emellanåt. Han har då svårt att klara tyngre sysslor vid lastning, lossning samt service och är beroende av hjälp. Varje körning tar längre tid än tidigare. K har smärtor vid varje rörelse och är helt beroende av bil vid förflyttningar.
    Nämndens yttrande:
    "Även med minskad arbetsinsats har K relativt stora olägenheter av skadan, bl. a. i form av anspänning i arbetet. För kostnader och olägenheter bör han få ersättning med 4 000 kr för år under återstående livstid."
    Ersättning för lyte och men har föreslagits tidigare med 25 000 kr.

 

7-33-162 Sv Juristtidning

 

12. Cirkulärreferat nr 4/1977
En 60-årig man, L, skadades i en trafikolycka 1974. Kvarstående men efter olyckan är "nedsatt kraft i höger ben samt sensibilitetsnedsättning i vänster ben". Han har vidare molvärk i korsryggen och sätes- och höftsregionen, invaliditet 33 1/3 %. L har inte återgått till sitt yrkesarbete, och nämnden föreslår ersättning för inkomstförlust. L är gift och bor i egen villa. Skötseln av huset och trädgården klarar han själv, trots att han använder korsett och käpp utomhus. Han kan inte gå längre sträckor än 200 m. Merkostnader till följd av olyckan är kostnader för läkarvård och medicin, ca 150 kr per år.
    Av cirkulärreferatet framgår följande angående olägenheter:
    "Ersättning för olägenheter i övrigt avser ofta att kompensera för exempelvis extra anspänning i arbetet, som dessutom kan medföra onormal trötthet under fritiden m. m. och andra liknande bekymmer. I detta fall yrkesarbetar den skadade inte men har likväl motsvarande inkomst som före olyckan. Då dessutom de av trafikskadan föranledda, personliga merbekymren, ehuru självfallet besvärliga, förefaller relativt måttliga, bör särskild ersättning inte utgå för allmänna olägenheter ('olägenheter i övrigt')."
    Nämndens förslag: Ersättning för inkomstförlust i form av livränta 

Lyte och men                                                                                             10 000 kr 

Smärre merkostnader i privatlivet (engångsbelopp)                       5 000 kr

 

Ansvarsnämnden

13. Yttrande från 27 februari 1980
En 39-årig man, M, har genom ett olycksfall 1970 ådragit sig en kompressionsfraktur på 11 :e och 12:e bröstkotan. Försäkringsbolagets förtroendeläkare bedömer invaliditetsgraden till 15 % medan Riksförsäkringsverket bedömer den till 30 % fr. o. m. 16 mars 1972. M har återgått till sitt arbete som TV-reparatör med viss inkomstförlust. Förlusten ersätts genom en yrkesskadelivränta, så ersättning för inkomstförlust är inte aktuell. M:s arbetsuppgifter har man försökt att anpassa efter hans tillstånd. Trots dessa anpassningsåtgärder tycks M ha vissa besvär i arbetet, främst vid lyft och vid arbeten utanför själva verkstaden (t. ex. vid uppsättning av TV-antenner), eftersom han har mycket svårt att lyfta armarna över axelhöjd. Skadan har medfört vissa merkostnader. Han kan inte längre utföra service och enklare reparationer på bilen, kostnad 300—500 kr per år. Vidare måste han få hjälp med det årliga underhållet av en motorbåt. Semesterkostnaderna har blivit högre på grund av att han inte längre kan tälta utan måste ta in på hotell med ordentliga sängar.
    Nämndens yttrande:
    "M har till följd av skadan ådragit sig merkostnader för bilreparationer och resor m. m. Hans besvär av svår värk medför olägenheter i den dagliga livsföringen."
    Nämnden föreslår ett engångsbelopp avseende kostnader och olägenheter fr. o. m. 16mars 1972 och under återstående livstid.
a) Redan förfallna årsbelopp 2000 kr × 8                                            16000 kr

b) 2 000 kr × 15,7 (livsvarighetsfaktor)                                             31 400 kr

Lyte och men                                                                                            17 000 kr

 

Avrundat engångsbelopp                                                                     65 000 kr

 

 

14. Yttrande från 23 november 1977
En 15-årig flicka, N, skadades 1975. Skadan ledde till att tummen på vänster hand amputerades, invaliditetsgrad 20—25 % fr. o. m. 26 augusti 1975. N är studerande och är inte klar med sitt yrkesval ännu. Av utredningen framgår inte att hon har några olägenheter, hon verkar mest lida psykiskt av sitt handikapp.
    Nämndens yttrande:
    "Nämnden som noterar att den skadade erhåller yrkesskadelivränta efter en invaliditet av 20 % anser att den skadade bör erhålla ersättning för dels lyte och stadigvarande men dels ock efter den 26 augusti 1975 kvarstående besvär och olägenheter i övrigt med 50 000 kronor i ett för allt."

 

15. Yttrande från 1 1 oktober 1979
En 54-årig man, O, skadades 1971. Skadan medförde att höger underben amputerades, invaliditet 35 %. O var tidigare industriarbetare men är numera kontorsvaktmästare. Ersättning för inkomstförlust föreslås. Han har problem vid skötseln av sitt radhus ochfår hjälp av sina söner och grannar. Frun har också fått en större arbetsbörda i hemmet. Skadan har över huvud taget lett till stor anspänning i arbetet och på fritiden enligt utredningen. Merkostnaderna går inte att precisera. De är följder av ovannämnda problem.
    Nämndens yttrande:
    "Till följd av skadan har O avsevärda besvär som medför olägenheter i form av anspänning i arbetet och på fritiden. För olägenheter och av skadan motiverade merkostnader från och med 1 juli 1971 bör ersättning utgå med ett engångsbelopp."
a) Redan förfallna årsbelopp 4 000 kr × 7                                           28 000 kr

b) 4000 kr × 12,4 (livsvarighetsfaktor)                                             49 600 kr

 

Avrundat engångsbelopp                                                                     80 000 kr

Ersättning för lyte och men har utgått tidigare.

 

 

3.3 Medicinsk invaliditet över 35 %

Trafiknämnden

16. Cirkulärreferat nr 17/1976
En 19-årig kvinna, P, skadade höger arm vid ett års ålder. Skadan har lett till total oförmåga att röra höger axel, invaliditetsgrad 35—40 %. P har gått ut gymnasiet och siktar på akademiska studier som kan väntas ta 4—5 år. Än så länge har hon inte störts av skadan i utbildningen, förutom att hon varit utestängd från vissa yrkesutbildningar, exempelvis vårdlinjerna. Valet av yrkesinriktning gör att det inte finns någon större risk för framtida inkomstförluster. P utför allt arbete med vänster hand. Den högra kan bara användas som stöd i vissa lägen.
    I referatet ges följande upplysningar:
    "Vid uppskattningen av ersättningen för olägenheter i övrigt till följd av skadan beaktade nämnden särskilt att hennes möjligheter begränsats att som husmor sköta förekommande arbeten med hem och barn. Det föreföll därför sannolikt att den skadade på längre sikt kunde komma att drabbas av inte obetydliga merkostnader. Det ansågs också sannolikt att skadan skulle medföra ökade kostnader t. ex. för resor."
    Nämndens yttrande:
    Nämnden föreslår "ett belopp av 120000 kronor i ett för allt".
    Lyte och men utgör 30 000 kr och olägenheter i övrigt således 90 000 kr, 5 000 kr × 18 (livsvarighetsfaktor).

 

17. Cirkulärreferat nr 7/1977
En 29-årig man, Q, skadades vid en trafikolycka 1970. Skadorna bestod av bäckenfraktur samt en snedvridning av vänster höftled, invaliditet 55 %. Q var tidigare rörmontör men arbetar nu som kassör och försäljare på ett lager. Nämnden föreslår en livränta avseende inkomstförlust.
    Nämndens yttrande:
    "Det framgår av utredningen att den skadade har betydande olägenheter till följd av skadan." Q har viss värk och kan inte gå längre än 100 meter, med hjälp av käpp. på grund av smärta i höftregionen. Han kan inte heller gå på ojämn mark, smärtorna kommer då omedelbart. Q har också gått upp i vikt och lider av stamning som förvärrats. Allt detta har lett till försvårade kontakter med andra medmänniskor men även minskade möjligheter att utnyttja fritiden till olika fritidsaktiviteter."
    "Med hänsyn till omfattningen av dessa olägenheter bör ersättningen bli förhållandevis väl tilltagen." Nämnden föreslår ett engångsbelopp om 50 000 kr.

 

18. Cirkulärreferat nr 27/1977
En 34-årig kvinna, R, har fått skador som medfört total förlamning av höger arm, invaliditet 75 %. R var tidigare sömmerska men har nu öppnat en ekiperingsaffär. Ersättning för inkomstförlust är inte aktuell. Hon har vissa merkostnader till följd av

 

skadan, bestående av hemhjälpskostnader, 4 000 kr/år och hårvårdskostnader, 1 000 kr/år.
    Nämndens yttrande:
    Nämnden konstaterar först att det inte är aktuellt med ersättning för inkomstförlust.
    "Efter skadan har R kostnader för bl. . hemjälp och hårvård. Med hänsyn till skadans art torde hon arbeta med anspänning. För kostnader och olägenheter bör R få ersättning från trafikförsäkringen. Ersättningsbeloppet bör bestämmas till 10 000 kronor för år." Nämnden antar att R kan driva sin ekiperingsaffär till 70 års ålder. "Efter denna dag bortfaller så anspänningsmomentet i arbetet. A andra sidan torde de allmänna besvären av skadan tillta med stigande ålder. Från 70 års ålder bör ersättningen därför nedsättas till tre fjärdedelar eller 7 500 kronor för år att utgå under återstående livstid."
    Ersättning för lyte och men föreslås till 47 000 kr.

 

Ansvarsnämnden

19. Yttrande från 27 februari 1980
En 32-årig man, S, skadade vänster hand allvarligt 1975, vilket medfört amputation av större delen av handen, invaliditetsgrad 50 % fr. o. m. september 1976. S har omskolats och sitt nuvarande arbete klarar han i stort sett bra. Inkomstförlusten ersätts genom en yrkesskadelivränta. Han har dock problem med vissa moment i arbetet, t. ex. med att knyta säckar och liknande, och får då hjälp av arbetskamrater. Enligt utredningen har S inte erfarit merkostnader till följd av skadan.
    Nämndens yttrande:
    "Handskadan torde medföra avsevärda olägenheter för S i såväl yrkesarbetet som på fritiden. För kostnader betingade av skadan samt för olägenheter bör S erhålla ersättning från och med 1976.10.01 och under återstående livstid med ett engångsbelopp."
a) Redan förfallna årsbelopp 3 000 kr × 3                                        9000 kr

b) 3000 kr × 15,8 (livsvarighetsfaktor)                                           50 400 kr

Lyte och men                                                                                         40 000 kr

 

Avrundat engångsbelopp                                                                 100 000 kr

 

 

20. Yttrande från 21 februari 1979
En 36-årig man, T, skadades 1971. Den skallfraktur han då ådrog sig har medfört att han har så gott som ständig huvudvärk med yrsel, har blivit lättirriterad och lider över huvud taget av viss psykisk instabilitet, invaliditet 75 %. T var tidigare plåtslagare och svetsare men har inte kunnat återgå till sitt arbete. En livränta för inkomstförlusten utgår redan. Det framgår inte av utredningen att T har några direkta olägenheter. Han hjälper till lite i hemarbeter med mindre inköp, tvätt o. d.
    Nämndens yttrande:
    "Skadan måste antas medföra olägenheter för T i form av anspänning i den dagliga livsföringen. För dessa olägenheter efter invaliditetens inträde samt för lyte och men föreslår nämnden ett engångsbelopp. Skäligt årsbelopp för livstiden som grundval för olägenhetsdelen beräknar nämnden till 1 000 kr."
a) Redan förfallna årsbelopp 1 000 kr × 5                                           5 000 kr

b) 1 000 kr × 16 (livsvarighetsfaktor)                                              16 000 kr

Lyte och men                                                                                         64000 kr

 

Engångsbelopp                                                                                    85 000 kr

 

 

4. Diskussion av vissa tillämpningsfrågor

I detta avsnitt skall diskuteras hur man i nämndernas praxis löst vissa tillämpningsfrågor. Vidare skall dessa lösningar — så långt det går — jämföras med förarbetenas intentioner. De problem som skall behandlas ansluter till de två huvudfrågorna i avsnitt 3: vilka delposter ersätts och hur fastställs olägenhetsersättning?

 

4.1 Vilka delposter ersätts?
Nämndernas praxis visar inte några större variationer beträffande vilka skadeföljder som ersatts. (Om det beror på att de flesta skadelidande har likartade problem eller på att nämndernas yttranden är knapphändiga och standardiserade, kan jag inte uttala mig om.) Det största antalet fall är förknippade med besvär av olika slag, vilka leder till "anspänning i arbetet", d. v. s. att den skadelidande får anstränga sig extra mycket för att uppnå ett "normalt" arbetsresultat. Som typfall kan fall 1 betraktas, även ur förarbetenas synvinkel: trots att den skadelidande har lidit en bestående skada som påverkar prestationsförmågan, uppnår hon samma arbetsresultat — och lön — som före skadan. Tankegången som anses motivera ersättning i dessa typfall kan illustreras genom en "formel", som återfinns i Försäkringstidningen nr 5/78 och som återger uppfattningen hos en rådgivande expertgrupp av försäkringsjurister: "Grundprincipen för ersättningen bör vara att den skadelidande skall ersättas på samma sätt vare sig han — med anspänning och andra besvär — fullgör viss arbetsprestation och alltså bibehålls i ungefär samma ekonomiska situation som före skadan eller inte fullgör den och därigenom inte i samma omfattning åsamkas besvär eller anspänning men kanske utgifter eller förluster."⁴² I dessa fall kan det således påstås att olägenhetsersättningen dels till stor del ersatt de tidigare besvärslivräntorna (se avsnitt 2.2 ovan) och dels kan betraktas som påbyggnad av övrig ideell ersättning, täckande ideella skadeföljder i förvärvslivet.
    I många fall ges emellertid olägenhetsersättning också för anspänning eller olägenheter "i den dagliga livsföringen" eller "på fritiden", antingen för sig (fall 5, 13 och 20) eller kombinerat med anspänning i arbetet (fall 15 och 19). Det är svårt att utläsa vilka konkreta skadeföljder som i de enskilda fallen kan tänkas täckta av de angivna begreppen. I fall 5, 13 och 15 kan det eventuellt vara fråga om besvär vid hem- och villaskötsel samt bil- och båtreparationer. I fall 17, 19 och 20 tycks däremot ersättning föreslås för besvär och problem i största allmänhet till följd av skadan. I förarbetena ges exempel på att olägenhetsersättning kan utgå vid fritidssysselsättningar som har ekonomisk betydelse för den skadelidande (se avsnitt 2.3.1 ovan), vilket skulle kunna ge ett visst stöd för att ersättning borde utgå i fall 5. Däremot finns inte stöd i förarbetena för att olägenhetsersättning skall utgå för mer allmänna besvär i det dagliga livet. Den olägenhetsersättning som föreslagits i fall 9, 17 och 20 måste anses tveksam.

 

 

⁴²Försäkringstidningen nr 5/78 s. 20.

 

Anledningen till att nämnderna använder sig av olägenhetsposten för att ersätta skadeföljder av ren fritidskaraktär är troligen att man valt att använda den i Försäkringstidningen rekommenderade "formeln"(se ovan) på alla slags verksamhet som förekommer i det dagliga livet — oavsett om verksamheten är av ekonomisk betydelse eller inte. Därmed tycks det uppenbart att gränsen mot menersättningen kan överskridas allt som oftast, se t. ex. tidigare nämnda fall 9, 17 och 20. Detta gränsöverskridande kommer fram även genom den använda terminologin. Mest olämpligt är Ansvarsnämndens uttryck "anspänning på fritiden", vilket nästan inbjuder till att ersätta skadeföljder som måste anses inrymmas i menersättningen: kompensation för bestående lidande och obehag.
    En mellanställning — mellan ersättning för olägenheter i arbetet och olägenheter i den dagliga livsföringen — intar den ersättning som föreslås för anspänning i hushållsarbetet, se fall 6 och 7. Som nämnts ovan (2.3.1) tycks det inte finnas något direkt stöd i förarbetena för att lämna ersättning för detta som "olägenheter i övrigt". Men som jag påpekat kan det dock anses vara en skälig lösning att i sammanhanget jämställa hushållsarbete med "annat förvärvsarbete", eftersom ett sådant jämställande skall ske enligt 5: 1 SkL vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust.
    Skadeföljder utöver de här nämnda (anspänning i arbetet, i den dagliga livsföringen eller i hushållsarbetet) förekommer endast undantagsvis; framtida kostnader undantas tills vidare. I fall 8 föreslås ersättning för risk för framtida inkomstbortfall och i fall 9 kan det förhållandet att den skadelidande inte kunde byta tjänst ha spelat in, men därutöver har jag inte kunnat återfinna fler exempel. Detta kan bero på antingen att andra skadeföljder är mindre förekommande eller att nämnderna är försiktiga med att ersätta t. ex. risk för framtida inkomstförluster samt försämrade utsikter till befordran som "olägenheter i övrigt". Förarbetena är också mycket oklara i fråga om dessa skadeföljder. Åtminstone vid fastställande av invaliditetsersättning rekommenderas att denna fastställes i överkant i osäkra fall,⁴³ vilket skulle innebära att dessa skadeföljder skall ersättas som "olägenheter i övrigt" endast i de fall då invaliditetsersättning inte är aktuell. Ett sådant förfarande torde också vara mest konsekvent med tanke på den dubbelkompensation som annars kan ske. Fall 10 kan tyda på att man iakttar viss försiktighet med att ersätta framtida förlustrisker som

 

⁴³ Se SOU 1973: 51 s. 274 och prop. 1975: 12 s. 119, där det rekommenderas att invaliditetsersättning fastställes med "säkerhetsmarginal"; ett förfarande som tycks iakttas hos nämnderna, se Boëthius, Per, Trafikskadelagen är inte orsak till de ökade bilpremierna, Försäkringstidningen 10/78 s. 5—6. 

olägenheter i övrigt; de eventuella sjukdagar som kunde komma att drabba den skadelidande har tydligen i stället fått inverka på den föreslagna invaliditetsersättningen.
    Som nämnts kan vissa framtida kostnader ersättas som olägenheter (se avsnitt 2.3.1 ovan), nämligen under förutsättning att de inte skall ersättas för sig. Det finns dock inte stöd i förarbetena för att man skulle kombinera kostnads- och olägenhetsersättningen så som nämnderna valt att göra. Tillvägagångssättet måste över huvud taget anses vara olämpligt med tanke på posternas olika strukturella indelning och därmed den skillnad som föreligger vid respektive ersättningsposts prövning och bestämmande. Kostnadsersättningens syfte framgår av avsnitt 2.1. Vilka olika kostnader som är ersättningsbara exemplifieras mycket utförligt i propositionen,⁴⁴ samtidigt som det markeras att det endast är nödvändiga kostnader som skall ersättas. Framtida kostnader måste naturligtvis uppskattas på ett mer skönsmässigt sätt än för förfluten tid. Kostnader för förfluten tid skall i princip styrkas med kvitton. Kvitton kan visserligen inte företes förberäknade, framtida kostnader. Kravet på nödvändighet skall för den skull inte släppas: "Kostnader som ligger utöver normal standard bör inte ersättas skadeståndsvägen, om inte särskilda omständigheter föranleder det..."⁴⁵
    Däremot skall olägenhetsersättningen, liksom övrig ersättning för ideella skadeföljder, bestämmas skönsmässigt och standardiserat. Detta torde gälla även om det i en aktuell olägenhetsersättning ingår mindre, svårpreciserbara kostnader av den typ som enligt förarbetena kan omfattas av posten. Nämndens förfarande, att ersätta framtida kostnader och olägenheter i övrigt gemensamt utan att precisera vad som är vad, aktualiserar två problem: 1. Kravet på nödvändighet för att kostnadsersättning skall utgå sätts mycket lågt och kan därmed sammanfalla med olägenhetsbegreppets mer vaga, opreciserbara kostnadsbegrepp. Detta innebär att kostnadsanspråk som inte alls uppfyller kostnadsersättningens nödvändighetskrav — och då inte bör ersättas "skadeståndsvägen" — istället ersätts fullt ut: som "olägenheter i övrigt". Det kan alltså diskuteras om inte nämnderna på detta sätt beaktar skadeföljder som egentligen inte är ersättningsbara, vare sig som kostnader eller som olägenheter. Det har framkommit vissa tankegångar som tyder på att nämnderna förstorar en skadelidandes svårigheter att utföra egna arbeten i olika former, på villa och fritidshus, i hem, på bil samt på

 

 

⁴⁴ Prop. 1975: 12 s. 146-147.

⁴⁵ Prop. 1975: 12 s. 146, se även Ekstedt, Olle, Ideellt skadestånd för personskada, s. 55.

 

båt.⁴⁶ Dessutom beaktas även kostnader för att täcka ändamål vilka är diskutabla, se t. ex. fall 13 och den högre semesterkostnad som den skadelidande åsamkas när han i framtiden inte skulle kunna tälta utan måste ta in på hotell. Om detta innebär överkompensation i enskilda fall är svårt att uttala sig om, och problemet är nära förknippat med den funktion av "smidighetspost" som olägenhetsposten i stor utsträckning erhållit (mer om detta se avsnitt 4.2).

2. Även problemet med dubbelkompensation kan aktualiseras. Olägenhetsposten torde kunna betraktas som en "restpost" sedan övriga ersättningsposter renodlats, och därigenom skall det förhindras att samma skadeföljd ersätts flera gånger. Detta syfte skall också uppnås genom att det vid fastställande av ersättning skall framgå vilka faktorer som tillmätts betydelse. Jag har ovan påpekat att det kan tänkas att en skadelidande blir dubbelkompenserad på grund av att nämnderna ersätter olika "fritidsproblem", som traditionellt hör till menersättningen, under olägenhetsposten. Nämndernas förfarande att ersätta framtida kostnader gemensamt med "olägenheter i övrigt" väcker även det misstanke om risk för dubbelkompensation. Det kan tänkas att en skadelidande erhåller kostnadsersättning för t. ex. hjälp vid städarbete samtidigt som samma moment beaktas när olägenhetsersättning fastställes. Ett lämpligare förfaringssätt torde vara att först pröva vilka, enligt utredningen, framställda kostnadskrav som är ersättningsbara enligt kostnadsposten. När så denna prövning har genomförts och ersättningen fastställts i form av engångsbelopp eller livränta, kan det mer schablonmässigt prövas, dels om några mindre ospecificerbara kostnader återstår, dels vilka anspänningsmoment som kvarstår sedan kostnadsersättning lämnats för t. ex. olika moment i hushållsarbetet. På grund av att nämnderna fastställer ett gemensamt engångsbelopp (eller livränta) utan att precisera vad som är vad och vilka faktorer som spelat in vid beloppets fastställande, uppkommer misstanke om dubbelkompensation (se fall 5, 13 och 15).

 

4.2 Hur beräknas olägenhetsersättning?
Hur beräkningen sker, är en fråga som inom sig rymmer många delproblem. Till en början kan konstateras att nämnderna valt kapitaliseringsmetoden (se ovan under 2.3.2) för att fastställa olägenhetsersättning i de enskilda fallen. Skadeståndskommittén gav ju även exempel på att multipelmetoden skulle kunna användas. Med den inriktning olägenhetsposten fick i betänkandet — de s. k. allmänna

 

⁴⁶ Se Engdahl, Kent-Göran, Använd ett formellt årsbelopp, Försäkringstidningen nr 6-7/78. 

olägenheterna skulle vara ett slags påbyggnad på menersättningen vid förvärvsbetonade skadeföljder som inte kunde uppskattas ekonomiskt — tänkte sig nog kommittén att multipelmetoden skulle vara den förhärskande. (Denna metod användes då redan vid beräkning av allmänna olägenheter enligt Trygghetsförsäkringen vid yrkesskada, TFY.) Under lagstiftningsarbetets fortsättning fick dock olägenhetsposten ett något annat innehåll då ytterligare ersättningsbara skadeföljder tillkom, framför allt av kostnadskaraktär, och posten framställdes som en separat ideell ersättningspost. Olägenhetsposten kom därmed att alltmer uppfattas inte som en schabloniserad ersättningspost utan som byggd på omständigheterna i det enskilda fallet. En beräkning enligt kapitaliseringsmetoden, d. v. s. kapitalisering av individuellt bestämda årsbelopp, framstod då som lämpligast.
    De angivna problemen kvarstår än i dag: förutom att svårbedömda skadeföljder av fritidskaraktär dragits in under olägenhetsbegreppet, försöker nämnderna att bestämma ett skäligt årsbelopp som motsvarar de aktuella skadeföljderna i det enskilda fallet. Men det är inte lätt att på ett objektivt och ekonomiskt rättvist sätt mäta en skadas inverkan på en skadelidandes förmåga att utföra ett arbete och de olika anspänningsmoment i den dagliga livsföringen som skadan medför.
    Kapitaliseringsmetoden, såsom den tillämpas i nämnderna, aktualiserar således problem av skilda slag: 

a) Hur prövas vilka olägenhetsposter som är aktuella i det enskilda fallet, och vad är styrande för fastställande av årsbeloppen vid användning av kapitaliseringsmetoden?

b) Vid valet av kapitaliseringsfaktor: från vilken tidpunkt skall ersättningen utgå och för hur länge skall den beräknas? Ett anslutande problem är om olägenhetsersättning bör ges i form av livränta.

 

4.2.1 Hur prövas om någon olägenhet är aktuell och vad är styrande för årsbeloppens fastställande?
Problemen hur det i varje enskilt fall prövas om någon skadeföljd är aktuell och hur årsbeloppen fastställs är nära förknippade med varandra. De behandlas därför gemensamt. Det bör hållas i minnet att undersökningen bygger på olika nämndfall. En domstolsprövning skulle kanske utfalla annorlunda, bl. a. beroende på olika bevisfrågor som jag helt bortser ifrån.
    Nämndernas yttranden ger mycket knapphändiga uppgifter beträffande den bakomliggande prövningen. Det är därför svårt att utifrån dessa dra upp generella riktlinjer och fastställa om det sker individuell eller schablonmässig prövning, vilka faktorer som är av avgörande

 

betydelse vid beloppens fastställande osv. Beträffande dessa problem har jag valt att söka en lösning på hur nämnderna förfar utifrån den funktion, som enligt mitt förmenande olägenhetsposten fått: en slask eller smidighetspost för allehanda mer eller mindre diffusa skadeföljder. Inom olägenhetsposten ersätts en mängd olika skadeföljder av blandad karaktär som nämnderna erfarenhetsmässigt vet drabbar deflesta i någon form till följd av en skada. Visserligen är skadeföljderna från den enskilde skadelidandes synpunkt minst av allt av rutinkaraktär. Vid en genomgång av fall från nämnderna dyker dock samma skadeföljder upp rutinmässigt och med mindre variationer, t. ex. problem med byte av vinter- och sommardäck och med mindre bilreparationer, problem vid skötsel av hem samt villa- och fritidsfastighet. Många av dessa element skulle vid en strikt skadeståndsprövning (se avsnitt 4.1 ovan) kanske inte vara ersättningsbara, i varje fall inte som ekonomisk skada. Nämnderna tycks dock ha funnit att det föreligger ett behov av snabba och smidiga lösningar som gör processande onödigt. Man ersätter därför de flesta av dessa skadeföljder som olägenheter i övrigt utan närmare prövning i varje enskilt fall. Med hänvisning till olägenhetsersättningen kan nämnderna sedan säga, att häri ligger ersättning för t. ex. "merkostnader för bilreparationer och resor m. m." (fall 13), "vissa merkostnader för skötsel av sin villafastighet" (fall 10) eller olika anspänningsmoment i den dagliga livsföringen, exempelvis "försvårade kontakter med andra medmänniskor" samt "minskade möjligheter att utnyttja fritiden till olika fritidsaktiviteter" (fall 17).
    Årsbeloppen avseende olägenheter stiger i takt med den medicinska invaliditetsgraden. Inom vissa intervaller återfinns vissa standardbelopp som anses täcka både framtida kostnader och olägenheter i övrigt. En genomsnittlig beräkning inom de i praxissammanställningen föreslagna årsbeloppen avseende enbart olägenheter ger följande resultat. (Jag har vid denna beräkning försökt att reducera de föreslagna årsbeloppen med relativt säkra kostnader av större format.):

1. medicinsk invaliditetsgrad t. o. m. 15 % — ca 1 800 kr

2. medicinsk invaliditetsgrad 16—35 % — något över 2 500 kr

3. medicinsk invaliditetsgrad över 35 % — något över 3 500 kr.
    I de flesta fall, som prövas av nämnderna, antas dessa belopp vara skäliga årsbelopp. Om det av utredningen framgår att några individuella olägenheter föreligger, hänvisas till detta. Men även om det inte framgår, att några olägenheter föreligger, presumeras ändock standardbeloppen vara skäliga årsbelopp. Det sagda gäller under förutsättning att fallet kan betraktas som normalfall med hänsyn till främst skadans art.

 

    Jag kan inte finna annat än att den medicinska invaliditetsgraden är avgörande för standardbeloppens storlek i normalfallen. Jag har t. ex. inte kunnat konstatera något samband mellan yrke och typ av skada eller om ersättning för framtida inkomstförlust utgår eller inte. Inte heller tycks den skadelidandes ålder inverka på årsbeloppet, utom för pensionärsgruppen som får erfara viss reducering. Det verkar också som om nämnderna lägger ungefär samma vikt vid olägenheter i förvärvslivet som i "den dagliga livsföringen": de skadelidande som inte föreslås få ersättning för det ena föreslås få ersättning för det andra — med standardbeloppet, se fall 5, 6 och 13. Däremot erhåller inte en skadelidande som drabbats av "bägge skadeföljderna" förhöjning av årsbeloppen i och för sig, se fall 7 och 15.
    Av praxisredovisningen framgår emellertid att det faktiskt förekommer både höjningar och sänkningar av standardbeloppen. Det är dock mycket svårt att av nämndfallen utläsa vilka faktorer som är av avgörande betydelse vid dessa avvikelser från standardbeloppen. Relativt säkra kostnader av betydelse (vilka egentligen borde ersättas separat) kan vara en faktor som inverkar höjande. Det tycks dock somom besvär av rent ideell karaktär allt som oftast spelar in, exempelvis fall 9, 14 och 17. De besvär som i dessa fall tycks föranleda en höjning av årsbeloppen anser jag vara av sådan karaktär att de i stället skall inverka på menersättningen. Vilka andra faktorer som på ett avgörande sätt inverkat höjande eller sänkande på årsbeloppen är mycket svårt att utläsa. Det är svårt att förstå varför villaägaren i fall 10 föreslås få ersättning för "vissa merkostnader för skötseln av sin villafastighet" men inte villaägaren i fall 12. Vad som motiverar de kraftigt höjda årsbeloppen i fall 4 är synnerligen oklart. Kan månne årsinkomsten ha spelat in?
    De fall, där nämnderna valt att frångå standardbeloppen, visar vilka oerhörda problem som uppstår om man väljer att fastställa olägenhetsersättning individuellt. I prövningen ingår en mängd diffusa skadeföljder — till mycket stor del av fritidskaraktär — som nämnderna försöker att ekonomiskt mäta på ett objektivt rättvist sätt. Detta har fått till följd att en skadeföljd som i ena fallet inverkar höjande på årsbeloppen i ett annat fall inverkar reducerande (fall 10 respektive 12).
    Då förarbetena inte ger konkreta besked i beräkningsfrågorna, är det vanskligt att avgöra om nämndernas förfaringssätt är rätt eller fel. I betänkandet påpekas att man bör "ta hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter, där den medicinska invaliditetsgraden endast är en av flera faktorer som kan tänkas inverka. Det får bli en fråga för rättstillämpningen att avgöra vilken vikt som i det särskilda fallet skall

 

tillmätas de olika inverkande omständigheterna."⁴⁷ I avsaknad av vägledande rättspraxis kan det endast spekuleras i vad som är rätt eller fel.
    Jag misstänker dock att nämndernas eget sätt att behandla problemen i mångt och mycket har orsakat de tillämpningssvårigheter som man brottas med än i dag. I avsaknad av sanktionerade tabeller, som föreligger vid övrig ideell ersättning, försöker man mäta olika individuella anspänningsmoment och andra besvär av ideell natur föratt pröva om det föreligger skäl att frångå normalfallens standardbelopp. Samtidigt försöker man att ekonomiskt uppskatta besvärens storlek. Olägenhetsbegreppet har följaktligen blivit ohanterbart såvitt gäller både ersättningsbara skadeföljder och beräkningssätt. I en artikel i SvJT 1961 yppades vissa farhågor med anledning av den medicinska invaliditetsgradens eventuella avskaffande vid beräkning av livsvarig livränta: man "riskerar att råka ut på rena gungflyn".⁴⁸ Frågan är om vi inte nu fått detta gungfly i form av olägenheter i övrigt. Det är därför önskvärt och motiverat att på något sätt förenkla hanteringen av olägenhetsbegreppet.
    Beträffande årsbeloppens storlek har jag en känsla av att nämnderna från början lagt sig på en för hög nivå. Detta justeras nu efter hand, enär man inte — som vid övrig ideell ersättning — har genomfört indexuppräkningar under årens lopp. Vad annars gäller årsbeloppens storlek, är det mest en fråga om hur man på bästa sätt skall utnyttja och fördela tillgängliga resurser.

 

4.2.2 Val av kapitaliseringsfaktor m. m.
Huvudfrågan i detta avsnitt är valet av kapitaliseringsfaktor. Härmed sammanhängande frågor är dels frågan från vilken tidpunkt olägenhetsersättning skall beräknas, dels frågan om det i något fall är befogat att utge olägenhetsersättning i form av livränta.
    Nämnderna har nästan genomgående använt sig av livsvarighetsfaktor vid kapitalisering av det framräknade årsbeloppet. Ansvarsnämnden har inte i något fall — vad jag kunnat finna — valt annan kapitaliseringsfaktor. Trafikskadenämnden har i vissa fall valt en faktor som reducerat de kapitaliserade årsbeloppen till hälften vid pensionsålderns inträde, 65 år. I fall 4 lämnas en motivering till detta förfaringssätt: om olägenheterna är förknippade med yrkesarbetet, bör en kapitaliseringsfaktor väljas som reducerar ersättningen till

 

 

 

⁴⁷ SOU 1973: 51 s. 193.

⁴⁸ Malmæus a. a. s. 341.

 

hälften vid 65 års ålder; detta underlåts dock "om den skadelidande är ung eller om årsbeloppet är ringa". Med tanke på den huvudinriktning som olägenhetsersättningen ändock har — att ersätta olika förvärvsbetonade besvär och risker — förefaller det lämpligast att genomgående använda sig av en faktor som reducerar ersättningen till hälften vid pensionsålderns inträde. I förarbetena ges över huvud taget inget stöd för att olika anspänningsmoment av fritidskaraktär skall beaktas i sådan utsträckning som nu görs i nämnderna. Ett förfarande som reducerar ersättningen till hälften i och med pensionsåldern skulle också motivera varför skadelidande som redan uppnått pensionsåldern vid tillfället för skadan endast erhåller reducerad olägenhetsersättning. Sådan reducering iakttas redan nu i nämnderna medan andra skadelidande än de som redan uppnått pensionsåldern så gott som alltid erhåller ersättning efter livsvarighetsfaktor. Denna tillämpning förefaller knappast konsekvent.
    Nämnderna har valt att ge olägenhetsersättning från och med dagen för invaliditetens inträdande oavsett om prövningstillfället infaller flera år efteråt. I vissa fall leder detta till flera års "retroaktivitet", se fall 4, 13, 15 och 20. Detta var också tanken i förarbetena — men endast under förutsättning att den skadelidande ansträngt sig extra för att nedbringa förlusten fram till prövningstillfället.⁴⁹ Det förfarande som iakttas hos nämnderna tycks mig lämpligt. Det leder till en förenkling av den praktiska tillämpningen samt över huvud taget till bättre överensstämmelse med övrig ersättning för ideella skadeföljder — främst menersättningen. Det är olyckligt att laborera med olika dagar för ersättningens utgående beroende på vilken typ av ideell ersättning som skall utgå. Jag kan inte heller finna hinder mot ett val av den kapitaliseringsfaktor som motsvarar den skadelidandes ålder vid invaliditetens inträdande. Nämnderna har valt att utgå från åldern vid prövningstillfället och ger ersättning utan "diskontering" för det antal år som skiljer från dagen för invaliditetens inträdande.
    I vissa fall har åtminstone Trafikskadenämnden låtit bli att kapitalisera det fastställda årsbeloppet och i stället föreslagit olägenhetsersättning i form av livränta, se fall 11 och 18. Skäl till detta förfarande ges inte i cirkulärreferaten. Det torde dock vara en följd av att nämnderna fastställer ersättning för kostnader och "olägenheter i övrigt" gemensamt. I de två nämnda fallen tycks den föreslagna kostnadsersättningen vara så hög att en livränta avseende kostnadsersättning är motiverad. Detta leder, på grund av nämndernas praxis att ersätta kostnader och olägenheter gemensamt, till att även "olägenheter i

 

⁴⁹Se prop. 1975: 12 s. 211 och s. 224, se även Ekstedt a. a. s. 56 f.

 

övrigt" ersätts i form av livränta. Inte ens i dessa fall skiljer således nämnderna på kostnads- och olägenhetsersättning.
    Förfaringssättet synes illa stämma överens med förarbetenas intentioner.⁵⁰ En av huvudanledningarna till införandet av olägenhetsposten var just att denna ersättning skulle — liksom övrig ideell ersättning — utgå i form av engångsbelopp. Därmed skulle man komma ifrån de tidigare besvärslivräntorna m. m. Utbetalning av personskadeersättning i form av engångsbelopp ansågs i förarbetena vara till fördel för både de skadelidande — förhindrande av ersättningsneuroser — och de betalande — främst ett förenklat administrativt förfarande för försäkringsbolagen.
    Jag kan inte heller finna andra skäl att frångå engångsbeloppen. Olägenhetsersättning skall inte — såsom ersättning för kostnader och framtida inkomstförlust — täcka förluster som med viss säkerhet kommer att uppstå i framtiden. Den enda nackdelen med engångsbelopp, som jag kan finna, är att den ränteavkastning som engångsbeloppet kan drabbas av är skattepliktig. Detta torde dock uppvägas avatt den skadelidande erhåller ett belopp direkt "i handen" med de dispositionsmöjligheter detta ger. Visserligen har det förekommit att även menersättning utgått i form av livränta enbart för viss tid, men i dessa fall har det varit fråga om mycket svårt skadade, beträffande vilka det rådde osäkerhet om huruvida de över huvud taget skulle kunna tillgodogöra sig ett engångsbelopp. Denna kategori av skadelidande torde aldrig kunna bli berättigade till olägenhetsersättning med tanke på de skadeföljder posten avser att täcka.

 

5. Avslutande synpunkter
Inledningsvis nämndes (avsnitt 2.1) att det är ogörligt att dra en knivskarp gräns mellan ekonomiska och ideella skadeföljder. I förarbetena uttalas dock att en gräns är önskvärd av olika skäl: olika principer gäller för ersättningens bestämmande, dubbelkompensation bör undvikas, skattereglerna är olika för respektive typ av ersättning, samordning med andra förmåner bör underlättas liksom en eventuell framtida omprövning av invaliditetsersättning. I de direktiv som skadeståndskommittén erhöll ingick egentligen inte att förändra den ideella ersättningens innebörd. En sådan förändring blev dock en följd av det ekonomiska invaliditetsbegreppets införande vid beräkning av framtida inkomstförlust. Vissa skadeföljder, som tidigare ersattes som ekonomiska, skulle därmed betraktas som ideella.
    Kännetecknande för ekonomiska skadeföljder brukar ibland sägas

 

⁵⁰Se bl. a. SOU 1973: 5 s. 182 ff och 305 samt prop. 1975: 12 s. 149.

 

vara att de kan på ett objektivt sätt mätas i pengar. Ersättningens storlek fastställs efter en individuell prövning. Detta gäller i än högre grad efter 1975 års ändringar beträffande personskadeersättning. För att ersättning för ekonomiska skadeföljder skall utgå krävs att den skadelidande haft antingen kostnader eller inkomstförlust eller med en viss sannolikhet kan drabbas av dylika skadeföljder i framtiden.
    Storleken av ersättning för ideella skadeföljder kan däremot inte fastställas med ledning av omständigheterna i det enskilda fallet. I förarbetena förordas därför — då det är viktigt att parterna kommer till en snabb och skälig lösning utan processande — att de av Trafikskadenämnden utarbetade hjälptabellerna används vid fastställande av ersättning för sveda och värk samt lyte och men. I princip innebär detta att den medicinska invaliditetsgraden blir styrande för beloppens storlek.⁵¹
    I förarbetena föreslogs så att man genom ersättningsposten "olägenhet i övrigt" skulle till den traditionella ersättningen avseende ideella skadeföljder lägga vissa skadeföljder av blandad karaktär. Detta skedde synbarligen utan att man närmare övervägde om dessa skadeföljder över huvud taget borde beaktas vid en skadeståndsrättslig prövning. Dessutom är det osäkert om vissa av de skadeföljder som inkluderas i olägenhetsbegreppet bör betraktas som ideella. Dessa inslag av mera ekonomisk karaktär inbjuder till en individuell prövning, vilket inte passar in i den prövning som traditionellt föregår fastställande av ersättning avseende ideella skadeföljder.
    Problemet med att vissa skadeföljder inom olägenhetsposten har ekonomisk karaktär har ytterligare accentuerats genom nämndernas förfarande. Nämnderna har utökat skaran av skadeföljder. Dessa skadeföljder av mycket blandad karaktär försöker man mäta på ett objektivt rättvist sätt för att fastställa en individuellt anpassad olägenhetsersättning. Detta har i sin tur medfört svåra gränsdragningsproblem gentemot främst menersättningen, eftersom åtskilliga skadeföljder av ren fritidskaraktär ingår i nämndernas bestämmande av ersättning för olägenheter i övrigt.
    Som framgått är det alltså ovisst om man genom ersättningsposten "olägenheter i övrigt" har kommit till rätta med problemet angående dubbelkompensation, eftersom olägenhetsersättningen i många fall dubblerar både menersättningen och kostnadsersättningen. Dessutom har olägenhetsposten blivit praktiskt ohanterlig till följd av att man under denna har fört in en mängd skadeföljder av blandad karaktär som man försöker fastställa individuellt.

 

⁵¹ SOU 1973: 51 s. 268 och prop. 1975: 12 s. 110 f.

 

    Med anledning av de problem som begreppet olägenheter i övrigt orsakat anser jag att olägenhetsposten bör tillämpas så att bästa möjliga överensstämmelse med övriga ideella skadeposter uppnås, att dubbelkompensation förhindras i möjligaste mån och att den praktiska hanteringen av begreppet förenklas. Dessa målsättningar torde kunna uppnås genm att olägenhetsposten hanteras i överensstämmelse med de tankegångar som framförts i denna framställning, vilka i korthet går ut på följande.
    Olägenhetsposten har fått karaktären av "restpost" eller "smidighetspost". I den praktiska skaderegleringen tycks föreligga ett stort behov av en sådan post, men detta får inte leda till att olägenhetsersättningen täcker skadeföljder av menkaraktär. Inte heller är det lämpligt att fastställa gemensamt belopp avseende både ersättning förrena kostnader och "olägenheter i övrigt". (Problemen har behandlats och utvecklats ovan i avsnitt 4.1.)
    Olägenhetsersättningens huvudfunktion torde — och bör också — vara att ersätta en skadelidande för olika anspänningsmoment, besvär och risker i förvärvslivet — se sammanställningen ovan avsnitt 2.3.1 punkterna 1—4. Även mycket måttliga kostnader eller risk för sådana bör kunna ingå — sammanställningen punkt 5.
    Största problemet orsakar de skadeföljder där olägenhetsposten fåtttäcka den skadelidandes problem med att klara olika göromål i "den dagliga livsföringen". Det kan här vara fråga om problem med hushållsarbete, fastighets- och bilskötsel m. m. (se ovan avsnitt 4.1). Skäl föreligger för att även skadeföljder av sådan typ skall kunna anses ingå i olägenhetsposten, men detta endast under en förutsättning: att de ärav ekonomisk betydelse för den skadelidande. En skadelidande som väljer att utföra dessa moment trots sin skada och de besvär skadan orsakar bör kompenseras för detta genom ett schablonbelopp som "olägenhet i övrigt". Detta innebär också att den skadelidande som inte nöjer sig med standardbeloppen nedan skall på sedvanligt sätt visa vilka kostnader som orsakats honom på grund av skadan.
    Ersättningen bör utgå schablonartat utan individuell prövning. Årsbeloppen torde kunna indelas i tämligen grova intervaller efter den medicinska invaliditetsgraden. Lämplig indelning skulle kunna vara upp till 15 % (lindriga), mellan 16 och 35 % (medelsvåra) samt över 35 % (svåra). Vilka årsbelopp som bör utgå inom respektive intervall är en svår avvägningsfråga. Jag anser att nämnderna från början lagt sig på en något för hög nivå, men att det rättats till efter hand då dessa belopp inte har höjts i takt med ersättningen avseende sveda och värksamt lyte och men (se ovan avsnitt 4.2.1). Skäliga årsbelopp torde därför kunna vara i närheten av de genomsnittsbelopp som räknats

 

fram ovan i avsnitt 4.2.1. Årsbeloppen kan också höjas i takt med övrig ersättning avseende ideella skadeföljder.
    Att olägenhetsersättningens huvudfunktion är att ersätta olika anspänningsmoment i förvärvslivet bör betonas genom valet av kapitaliseringsfaktor. Här bör genomgående väljas en faktor som reducerar ersättningen till hälften efter pensionsålderns inträdande, 65 år. (I avsnitt 4.2.2 ovan har jag närmare behandlat från vilken tidpunkt m. m. som ersättningen bör utgå.)
    Genom nu föreslagna åtgärder uppnås förhoppningsvis bättre överensstämmelse med övriga ideella ersättningsposter — sveda och värk samt lyte och men — samtidigt som den praktiska hanteringen av olägenhetsbegreppet förenklas. På längre sikt vore det dock önskvärt med en omprövning av all ersättning avseende ideella skadeföljder.⁵² Så som det nu är tycks man i många avseenden röra sig på det "gungfly" som tidigare nämnts.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

⁵² Ett grundläggande arbete har här utförts av Ekstedt genom den i not 45 anförda avhandlingen.

8-33-162 Sv Juristtidning