ANN-SOFIE NILSSON. Political Uses of International Law. Lund Political Studies 56. Universitetsförlaget Dialogos AB. Lund 1987. 161 s.

 

Författarinnan till denna lundensiska doktorsavhandling i statsvetenskap har valt att behandla ett problemområde som knappast kan lämna någon folkrättsjurist oberörd, nämligen staternas inställning till det folkrättsliga regelsystemet som sådant. Något förenklat kan man säga att det huvudsakligen rör sig om en jämförelse mellan tre aspekter av denna inställning: för det första det som en viss stat "tycker" om folkrätten, för det andra det som den säger att den tycker om folkrätten och, för det tredje, dess faktiska handlande i enlighet eller i strid med folkrättens regler.
    Tyvärr utlovar avhandlingens titel betydligt mera än vad som uppfylls av dess innehåll. Det rör sig inte om någon allmän behandling av problematiken, utan endast om en analys av Frankrikes, Sovjetunionens, Tysklands och Italiens inställning till olika slags utländsk intervention i det spanska inbördeskriget under åren 1936—1939. Händelserna ligger alltså ett halvt sekel tillbaka i tiden. Den internationella rättens ställning har sedan dess väsentligt förändrats och minst två av de studerade fyra länderna har dessutom helt bytt sin officiella ideologi. Mycket av det som sägs i avhandlingen är idag främst av historiskt intresse. En hel del torde å andra sidan äga en mera allmängiltighet. Det kan för övrigt vara en fördel eller t. o. m. en nödvändig förutsättning för den vetenskapliga behandlingen att man kan betrakta händelserna från ett visst tidsmässigt avstånd, då stridsdammet har lagt sig och sikten blivit klar.
    Ur en jurists synvinkel är bokens titel emellertid delvis missvisande också i ett annat avseende. Det centrala resonemanget i avhandlingen kretsar runt den s. k. icke-interventionsöverenskommelsen av år 1936, varigenom ett antal europeiska stater utfäst sig att avstå från vissa typer av stöd till de stridande parterna i den spanska inbördeskonflikten. De fyra studerade makternas teorier, uttalanden och handlingar analyseras i avhandlingen i relation till denna överenskommelse. Det förhåller sig emellertid så att icke-interventions

 

överenskommelsen inte var en folkrättsligt bindande traktat, utan ett renodlat politiskt instrument i form av en rad ensidiga förklaringar gjorda i medvetande om deras icke-rättsliga natur. Om det inte delvis hade rört sig om sådana typer som herrar Hitler, Stalin och Mussolini vore man idag benägen att beteckna överenskommelsen som en gentlemen 's agreement. Författarinnan är i och för sig inte omedveten om detta (sid. 69), men hon behandlar icke desto mindre överenskommelsen för avhandlingens syften som om den hade varit en folkrättsligt bindande konvention. Detta gör hon t. o. m. uttryckligen, exempelvis på sid. 137 där överenskommelsen karakteriseras som "legal instrument" och på sid. 143 där den betecknas som "a legal limitation on intervention". Frågan inställer sig då huruvida de observationer författarinnan gjort beträffande staternas agerande i samband med överenskommelsen verkligen motiverar hennes slutsatser angående staternas attityd till folkrättsliga normer. I varje fall för en jurist framstår det inte som självklart att staternas åsikter, retorik och handlande i fråga om icke-rättsliga åtaganden är desamma som i fråga om folkrättsligt bindande regler.
    Författarinnan uppfattar (på sid. 47) en konflikt mellan två normer som en situation där en handling, som är förenlig med en av normerna, är oförenlig med den andra. För att man skall kunna tala om en ur den handlandes synvinkel verklig konflikt torde det dock inte räcka med att en av den ena normen förbjuden handling tolereras av den andra normen, utan det krävs att den andra normen direkt påbjuder handlingen. Författarinnans uppfattning har exempelvis lett till uttalandet (på sid. 72) att icke-interventionsöverenskommelsen kunde förstås som en olaglig intervention till förmån för rebellsidan, eftersom staterna genom överenskommelsen avstått från möjligheten att stödja den sittande republikanska regeringen (att stödja rebellerna var förbjudet redan av den allmänna folkrätten). Någon folkrättslig skyldighet att stödja den sittande regeringen existerade emellertid aldrig och icke-interventions överenskommelsen kan därför inte anses ha stått i konflikt med någon sådan skyldighet. Överenskommelsen var tvärtom ett sätt för staterna att utnyttja den handlingsfrihet som de ägde på denna punkt.
    Avhandlingens brister bör inte dölja dess förtjänster. Den demonstrerarbl. a. hur de studerade staterna, trots sina i verkligheten oförenliga uppfattningar om värdet av det etablerade internationella regelsystemet och trotsskillnaderna i sina faktiska handlingars förenlighet med detta regelsystem,uppvisade en nästan total enighet i sin officiellt framförda anslutning till ochstöd för de bestående reglerna. Även hänsynslösa diktaturer, vilka i sittfaktiska agerande på den internationella arenan ohämmat bröt mot folkrättenoch vilkas på ras eller klasskamp grundade ideologier gav litet utrymme förrespekt för andra staters rättigheter, ansåg det nödvändigt att i sin officiella retorik stödja den etablerade internationella rätten. Det fanns säkerligen flera anledningar till detta, däribland hänsyn till den allmänna opinionen inom och utom respektive stat, det internationella statssamfundets "sociala tryck" och strävan att inte i onödan förvarna omvärlden om sina verkliga långsiktiga avsikter. Dessa observationer om diskrepansen mellan staternas verkliga uppfattningar och handlingar och deras officiellt uttalade ställningstaganden kommer i och för sig inte som en ny upptäckt för folkrättsjuristerna, men de är icke desto mindre värdefulla som en empiriskt belagd bekräftelse av något som juristerna sedan länge rent intuitivt har utgått ifrån. Det vore för övrigt orättvist att i fråga om arbetsinsats jämföra denna avhandling med de genom-

 

snittliga juridiska avhandlingarna. I den fyraåriga lundensiska forskarutbildningen i statsvetenskap ingår kurser om sammanlagt sextio akademiska poäng, vilket betyder att själva avhandlingsarbetet inte förväntas ta mer än två och ett halvt år i anspråk. Med detta i åtanke måste Ann-Sofie Nilssons avhandling betraktas som en mycket imponerande prestation.
Michael Bogdan