JAN KLEINEMAN. Ren förmögenhetsskada. Särskilt vid vilseledande av annanän kontraktspart. Ak. avhandling. Juristförlaget. Stockholm 1987. 629 s.

 

Ämnet
Jan Kleinemans avhandling ägnas skadeståndsreglerna vid ren förmögenhetsskada, sådan skada som saknar samband med person- eller sakskada. Området rena förmögenhetsskador utgör en gråzon mellan den inomobligatoriska och den utomobligatoriska skadeståndsrätten, där många jurister gått vilse ibrist på lämplig vägledning. Behovet av en kartläggning har varit desto större som svensk rätt ganska markant avviker från vad som gäller i andra länder. Kleineman har inte nöjt sig med huvuddragen och principerna som redan i och för sig är krångliga nog (jfr s. 227 vid not 79). Han har dessutom valt attf ördjupa sig i en speciell typ av rena förmögenhetsskador, skada vid vilseledande av annan än kontraktspart. Detta innebär med en mera ungefärlig och mera jordnära formulering, skador på grund av felaktig information. Liksom skador på grund av felaktiga produkter — produktansvaret — står i blickpunkten idag, kommer problemen kring felaktig information att göra det imorgon. Det har att göra med framväxten av det s. k. informationssamhället, där särskilt den datoriserade informationen kan medföra väldiga skador om den är felaktig. Ett grundläggningsarbete på detta område är viktigt och ämnesvalet därför i denna del framsynt, ja nästan visionärt. (En både tids-, ämnes- och kvalitetsmässigt närliggande studie är Mathias André, Marknadsföringsansvar, 1984.)
    Det skall redan här konstateras att Kleineman på förvånansvärt kort tid lyckats genomföra vad han föresatt sig och att hans avhandling är en imponerande lärdomsuppvisning och en framstående arbetsprestation. Hans forskningsresultat torde genomgående vara av stor nytta för den praktiska rättstilllämpningen. Som bidrag till den skadestånds- och kontraktsrättsliga doktrinen är boken ibland rent av banbrytane, ofta lärorik — och stundom lätt förbryllande.

 

44 Carl Martin RoosAvhandlingens innehåll
I ett inledande kapitel ger förf. först sin syn på ämnesvalet och konstaterar att personskadeersättningen inte längre står i centrum för intresset utan att detta i den internationella diskussionen alltmera riktas mot förmögenhetsskadorna. Detta stämmer i så fall med tidsandan i en värld där — återigen — materiella värden får företräde framför mänskliga. Avhandlingen är en bok "i tiden", "postmodernistisk" om man så vill.
    Kleineman beskriver inledningsvis uppläggningen av arbetet och redovisar sin metodiska inställning i några delvis finstilta avsnitt, för att metodfrågorna inte skall belasta den löpande framställningen och irritera de praktiker som läser boken (s. 8)! Han anger vidare att framställningen begränsas till den privata sektorn. Skadeståndsreglerna vid offentlig myndighetsutövning är ju väl kartlagda, särskilt genom Bertil Bengtssons skrifter på området (Skadestånd vid myndighetsutövning I, 1976 och II, 1978 samt SvJT 1985 s. 662 ff.).
    Sist i inledningen kommer avsnittet "Samhällsförhållandenas betydelse för rättsläget". Bakom den storslagna rubriken döljer sig några anspråkslösa betraktelser om det högteknologiska samhällets sårbarhet och de därigenom ökade riskerna för förmögenhetsskador.
    Den första delen av avhandlingen kallas "utvecklingslinjen". Kap. 2 är avsett att ge en rättshistorisk bakgrund. Här behandlas inledningsvis svensk skadeståndsrätt fram till A. O. Winroth. Förf. finner en östlig och en västlig utvecklingslinje i nordisk rätt. Den västliga, dansk-norska, har genom rättsstridighetsläran haft stor betydelse för utvecklingen av ansvaret vid rena förmögenhetsskador. Förf. följer utvecklingen i dansk, norsk och finsk rätt fram till dagsläget.
    I kap. 3 belyser Kleineman framväxten av vad han kallar spärregeln, regeln i SkL 2 kap. 4 § att ren förmögenhetsskada ersätts där skadan har vållats genom brott. Här anges den grundläggande betydelsen av Winroths uttalanden i uppsatsen Om skadestånd, 1907, hur rättsstridighetsläran förlorar terräng i Sverige genom A. V. Lundstedt och hägerströmianismen men tarigen en del genom Hjalmar Karlgrens — enligt förf. ambivalenta — inställning. Ussings starka inflytande på Karlgren betonas. Slutligen antyds något om tillkomsten av spärregeln i 1972 års skadeståndslag.
    Kap. 4 är omfattande och handlar om SkL:s begreppsbildning och särskilt om begreppet ren förmögenhetsskada. Förf. visar här på de stora olägenheter som är förenade med skadebegrepp — särskilt sakskada och ren förmögenhetsskada — som ansvarsförutsättningar. Konsekvenserna i skadeståndsrättslig och försäkringsrättslig praxis diskuteras. Avslutningsvis ger förf. riktlinjer för hur man skall kunna komma till rätta med, eller rättare sagt undgå, den vanskliga gränsdragningen mellan sakskada och förmögenhetsskada.
    I kap. 5 går förf. igenom hur spärregeln tillämpats i rättspraxis, både före och efter tillkomsten av 1972 års SkL. Två av de ledande fallen har rört skadestånd vid bojkott och blockad (NJA 1925 s. 85, NJA 1935 s. 300). Förf. tar här fram trepartskonstellationer av typen kreditupplysning där en kreditgivare lider skada genom upplysning som kredittagaren inhämtat, fall där en testamentstagare lider skada för att den som på testators uppdrag upprättat testamentet gjort misstag etc. Själva fallgenomgången ger till resultat att upptagandet av spärregeln i lag visar sig ha stoppat tidigare tendenser att godta skadeståndskrav utanför det brottsliga området.
    Förf. går i kap. 6 igenom hur de allmänna reglerna om ren förmögenhets-

 

Anm. av Jan Kleineman: Ren förmögenhetsskada 45skada i SkL samspelar med specialregleringen av skadestånd på arbets-, konkurrens-, marknads- och associationsrättens områden. I förbifarten analyseras också den s. k. skyddsnormsläran vid skadestånd för ren förmögenhetsskada på grund av brottslig handling. Här får förf. tillfälle att visa bredd och mångsidighet.
    Först i kap. 7 går Kleineman på allvar in på den utländska rätten. Han behandlar engelsk, amerikansk och västtysk rätt med huvudvikten på det engelska materialet. Rättsläget skildras ganska kortfattat, men de viktiga och tongivande engelska och amerikanska rättsfallen refereras. Ur dem hämtar Kleineman idéer och argument för sina analyser både de lege lata och de legeferenda. För västtysk rätts del behandlas främst lagreglerna, som är av värde som bakgrund till den svenska regleringen.
    Med kap. 8 börjar bokens andra del, den om vilseledande av annan än kontraktspart eller med andra ord informationsansvaret mot tredje man.
    Förf. återkommer här till trepartskonstellationerna. Han visar att svensk rätt i många fall utifrån kontraktsrättsliga överväganden medgivit skadestånd vid informationsfel. Förf. för fram en skadeståndsrättslig tillitsteori till stöd förrättspraxis vid utomobligatoriskt vilseledande.
    9 kap. innehåller en analys av lagregler som innebär skydd mot vilseledande information. Förf. gör här en grundlig analys av skadeståndsskyldigheten för falsk fullmäktig enligt AvtL 25 § samt en genomgripande granskning av skadeståndsskyldigheten enligt fastighetsmäklarlagen, datorlagen, kreditupplysningslagen och inkassolagen. Förf. visar att ansvaret mot tredje man för informationsfel företer en starkt splittrad bild och att de specialutformade skadeståndsreglerna inte alltid är väl genomtänkta.
    Det följande kapitlet, kap. 10, handlar om situationer som bör undantas från ett vilseledandeansvar. Det rör sig bl. a. om skador inom privatlivets sfär och skador genom information i massmedia. I kapitlet därefter, kap. 11, sammanfattas huvudlinjerna i den andra delen i en framställning om professionsansvarets gränser. Här tar förf. upp värderingsmäns, juristers och ekonomiska konsulters ansvar. Frågor kring klienters undersökningsplikt och konsulters ansvarsfriskrivningar tas också upp. Dessa avsnitt innehåller inte så mycket nytt. Förf. har redan plockat fram de flesta russinen ur sin kaka. Området är för övrigt mycket omskrivet redan, i Sverige senast av Krister Moberg och Lars Heuman (Moberg, Bolagsrevisorn, 1986; Heuman, Advokatens rättsutredningar, 1987).
    I sin avslutning berör förf. reformbehovet och möjligheterna att komma tillrätta med den rigiditet i rättstillämpningen som spärregeln medfört. Han diskuterar alternativet att helt avskaffa spärregeln för att möjliggöra en nyanserad bedömning eller att utvidga regeln till att utanför brottsområdet omfatta fall där särskilda uppräknade omständigheter föreligger, med en öppning för "omständigheterna i övrigt".

 

Terminologi
Förf. använder ett antal mer eller mindre egna termer, t. ex. uttrycket spärregeln för SkL 2: 4. Jag har också redan nämnt den skadeståndsrättsliga tillitsteorin.Den innebär — ungefär — att en tillitsskapande närhet mellan skadevållare och skadelidande kan vara ansvarsgrundande. Jag återkommer senare till denna teori.
    En annan term som används är skadeståndsrättslig immunitet. Med det

 

46 Carl Martin Roosmenas att skadevållaren i vissa situationer bör vara oåtkomlig för skadeståndskrav. Här avses t. ex. information som ges inom privatlivets sfär, s.k."curbstone advice". Vidare torde information som ges i massmedia i många fall kunna undantas från det skadeståndsgrundande området. Samma gäller— men av andra skäl — skadebringande information under rättegång (s. 528).
    Förf. använder termen spridningsrisk för att beteckna fall där den skadelidande kretsen är så stor att skadeståndsskyldigheten blir betungande och medför stora transaktionskostnader. På engelska talar man om "the flood-gate argument".
    Ett ytterligare terminologiskt instrument är the "end and aim argument", att den skadevållande informatören vetat vad informationen skulle användas till. Man kan kalla detta för riktningsargumentet.
    Detta är de viktigaste av de i avhandlingen introducerade beteckningarna, argumenten eller bedömningsfaktorerna som förf. för in för att vidga eller begränsa ansvaret för ren förmögenhetsskada utöver vad som följer av de grundläggande skadeståndsrättsliga rekvisiten. Syftet är att presentera alternativ till den rigida spärregeln.
    Begreppet interaktion använder Kleineman för att beteckna samspelet mellan allmän skadeståndsrätt och skadeståndsregler på speciella områden. Termen är väl vald och de problem den betecknar är betydelsefulla.
    Vid analys av skadeståndsrättsliga angreppssätt skiljer förf. mellan intellektuella och icke-intellektuella sådana. Med intellektuella avser han angreppssätt som bygger på en generaliserande teori, typ rättsstridighetsläran. Icke-intellektuella angreppssätt är mera pragmatiska fall-till-fall-bedömningar. Det rör sig naturligtvis inte om någon absolut distinktion utan om två extremfall. I praktiken blandas naturligtvis ofta intellektuella och icke-intellektuella angreppssätt. Jag hade föredragit andra beteckningar som t. ex. generaliserande— specialiserade. Även mera kasuellt inriktade metoder tar ju intellektet i anspråk. Förf. är dock medveten om att terminologin i denna del är problematisk (s. 19 f.).

 

Metoden
Förf. skriver i inledningskapitlet åtskilligt om metodfrågor. Enligt min mening krånglar han delvis till det för sig i onödan. Den metod förf. använder och behärskar är den rättsdogmatiska. Första delen är, bortsett från den historiska bakgrunden, en rättsdogmatisk studie i ren förmögenhetsskada som allmänt problem. Andra delen är en likaledes rättsdogmatisk studie på ett specialområde: ansvaret för ren förmögenhetsskada vid oriktig information.
    Som rättsdogmatiker visar förf. stor skicklighet. Han vet också hur han skall handskas med det utländska materialet. Den komparativrättsliga metodläran får en ypperlig behandling. Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt vad förf. — egentligen helt opåkallat i sammanhanget — skriver på s.10. Han menar att empiriskt material som insamlats på annan grund än rättskällelärans måste avvisas av rättsdogmatiken. Skillnaden mellan rättsdogmatik och rättssociologi går just där. Och — detta är också en lämpligskiljelinje mellan juridisk forskning och samhällsvetenskaplig forskning!
    Förf. utesluter alltså från juridisk forskning allt som inte är rättsdogmatik. Man kan kanske säga, att han för den juridiska forskningens del hyllar den metodologiska enfaldens princip framför den metodologiska mångfaldens.
    Litet av samma rigiditet gör sig gällande hos förf. beträffande historisk-

 

Anm. av Jan Kleineman: Ren förmögenhetsskada 47metod. Han uttalar faktiskt (s. 21 vid not 6) att i hans ämne går skiljelinjen mellan rättshistoria och rättsdogmatik vid Winroths Om Skadestånd, 1907!Men på andra ställen är han medveten om att även den positiva rätten arbetar historiskt, tillbakablickande och att historisk och dogmatisk metod alltså är ett siamesiskt tvillingpar. Att sedan tillgången på källmaterial kan variera över tiden är en annan sak.
    De historiskt betonade delarna i Kleinemans avhandling — alltså tiden före Winroth — håller inte samma kvalitet som avhandlingen i övrigt. På sina ställen märks det att förf. saknar vana vid kronologisk framställning och vana vid tolkning och urval av historiskt källmaterial (se t. ex. s. 25, s. 28, s. 33, s.39, s. 42).

 

Tillkomsten av spärregeln
Viktigt i en framställning om ren förmögenhetsskada i svensk rätt är att veta mycket om hur den legala spärregeln i 1972 års SkL kom till.
    Första livstecknet från den svenska skadeståndskommittén som skulle komma att föreslå regeln 1973 var ordföranden Gösta Walins inlägg vid det nordiska juristmötet 1960. Walin berörde då inte alls rena förmögenhetsskador, något som föranleder Kleineman till några onödigt sarkastiska kommentarer, s. 119. Walin kunde ju då inte förutse Kleinemans behov av källmaterial.
    Förf:s bidrag till kunskapen om spärregelns tillkomst är att han på s. 120 anger, att bestämmelsen ingick i den lagtext som föreslogs redan i SOU1963: 33. På s. 121 vid not 163 sägs däremot att regeln tillkommit först på ett sent stadium av lagstiftningsarbetet. Kleineman konstaterar (s. 116 f.) att Hjalmar Karlgrens insatser inte tagits tillvara av SkL:s upphovsmän, men att Winroths handfasta pragmatism fallit dem bättre i smaken. Det framgår dock inte om Winroths författarskap faktiskt påverkat arbetet. Förf. konstaterar slutligen (s. 121) att han inte har hittat något relevant material kring spärregelns tillkomst utöver hänvisningar i förarbetena till den då gällande rätten. Resultatet av den s. k. rättsgenetiska (s. 117) undersökningen blir därför magert och motsägelsefullt.
    Man undrar om det inte skulle ha varit möjligt att genom intervjuer och andra efterforskningar hos de deltagande i lagstiftningsarbetet ta fram mera kunskap om bakgrunden och diskussionerna. Ar det Kleinemans metodiska inställning som har hindrat honom att skaffa information på en för hans undersökning central punkt genom intervjuer och andra mera okonventionella metoder?

 

Skadebegreppen
Genomgående för Kleinemans framställning i kap. 4 och kap. 5 är kritiken mot spärregeln i SkL 2:4. Kleineman finner bl. a. att stödet i rättspraxis för att införa en sådan regel var skäligen magert, att samspelet mellan straff och skadestånd medför besynnerliga effekter samt att regeln har haft en skadligt konserverande inverkan på rättstillämpningen, som det gäller att frigöra sig från. Jag kan helt ansluta mig till Kleinemans kritik i dessa hänseenden och också till hans tanke att rättsutvecklingen på området hellre borde anförtros en frimodig domarkår än låsas i stela lagbud. Kleinemans kritik mot de svenska domstolarnas överdrivna beroende av lagstöd löper för övrigt som en röd tråd genom avhandlingen.

 

48 Carl Martin Roos    På en punkt träffar förf:s kritik inte bara själva spärregeln utan SkL: s uppläggning i stort. I avsnitt 4.4 (s. 153) kommer han in på begreppsbildningens och systematikens betydelse. Reglerna i SkL medför ju att en klassificering som sakskada och följdskada till sakskada resp. ren förmögenhetsskada kan vara av avgörande betydelse för rätten till ersättning. Gränsen mellan förmögenhetsskada och sakskada är ofta oskarp. Följden har blivit att man i sådana fall ofta faller tillbaka på en av begreppsjurisprudens präglad diskussion om sakskadebegreppet och begreppet förmögenhetsskada där utgången kan komma att hänga på rent tillfälliga inslag i skadebilden. Fall av detta slag finns i domstolspraxis och framför allt i nämnd praxis på försäkringsområdet. Kleineman visar hur man inom SkL: s område kan undvika sådana begreppsresonemang genom att i gränsfall helt enkelt inte ta ställning till skadetypen utan nöja sig med att förutsättningarna i övrigt för ansvar är uppfyllda.
    På försäkringssidan är villkoren utformade så att man inte kan komma ifrån klassificeringen till sakskada resp. ren förmögenhetsskada; bl. a. undantas ofta ren förmögenhetsskada från ansvarsförsäkringens täckningsområde. Kleineman rekommenderar här att bolagen väljer en annan villkorsuppläggning. Skadetyperna passar inte som kvalifikationsbegrepp vare sig i villkoren eller i SkL, eftersom de aldrig tillslipats för att ha denna "avgränsande eller ansvarsbegränsande funktion". Därför är också miljöskadelagens struktur mindre lyckad.
    Visserligen har andra författare, som t. ex. Bill Dufwa, varit inne på dessa frågor (Die Abgrenzung von Sach- und reinen Vermögensschaden. Produkthaftpflicht international. Vol. 6, 1984 s. 120 ff.). Men först genom Kleinemansarbete får vi en samlad behandling som klargör varför frågan "sakskada eller ren förmögenhetsskada" inte bör ställas på detta sätt. Inte minst för försäkringsrätten har detta stor praktisk betydelse. Den nu beskrivna analysen ärk anske det mest lyckade i hela boken, civilrättsvetenskap på riktigt hög nivå.
    Genom vad som sägs på sid 178 — 79 förtas tyvärr något av det goda intrycket. Förf. säger här att tendensen att beskriva en skada som sakskada för att den skall vara ersättningsgill är en "fiktion". Varje avvikelse från begreppets normalspråkliga innebörd är en "fiktion". Begreppet sakskada som ersättningsgrundande moment beskrivs alltså som en fiktion. På den följande sidan är "sakskada" inte längre en fiktion utan ett objektivt, utåt iakttagbart från normalprosan hämtat begrepp! Här brister begreppsanalysen i stringens. "Sakskada" borde i stället ha beskrivits som ett kvalifikationsbegrepp, vilket har ett vagt betydelseomfång när de vardagsspråkliga konventionerna läggs till grund (jfr t. ex. Tore Strömberg, Inledning till den allmänna rättsläran, 6 uppl. 1976 s. 37 f., 81 ff; jfr Lars Lindahl, Definitioner, begreppsanalys och mellanbegrepp i juridiken i Rationalitet och empiri i rättsvetenskapen, JurFak i Sthlm. skriftserie nr 6, 1985, s. 37—52). "Fiktioner" är i detta sammanhang närmast ett skällsord som ekar primitiv hägerströmianism.

 

Skyddsnormsläran
Vid sak- och personskada bereder det i regel ingen svårighet att identifiera vilka som är ersättningsberättigade. Någon avgränsning av kretsen skadelidande behöver inte ske. Vid ren förmögenhetsskada blir det däremot problem. Alla som lider förmögenhetsförluster genom den skadebringande handlingen kan inte alltid vara berättigade till ersättning, även om det finns ett adekvat orsakssamband mellan handling och skada. När det gäller ren förmö-

 

Anm. av Jan Kleineman: Ren förmögenhetsskada 49genhetsskada genom brott är t. ex. bara de skadelidande ersättningsberättigade vilkas förmögenhetsintressen skyddas genom straffbudet. Detta enligt läran om skyddat intresse eller skyddsnormsläran.
    Läran har på allvar gjort insteg i svensk rätt i och med SkL. Influensen från tysk rätt och BGB § 823 st. 2 är tydlig. Att avgränsningsproblematiken blev akut i samband med SkL:s tillkomst har att göra med det då införda ansvaret för förmögenhetsskada genom myndighetsutövning. Läran har använts iHD:s praxis, t. ex. i det välkända fallet NJA 1982 S. 307, som behandlar frågan om den som felaktigt hade fått en vilseledande firma, "Mäklarbanken", registrerad, kunde kräva ersättning för sin förmögenhetsförlust. HD utdömde ersättning. Jan Hellner verkar i sin Skadeståndsrätt, 4 uppl. 1985 helhjärtat ha accepterat denna nykomna gäst i svenskt rättsliv. I Bengtsson—Nordenson—Strömbäcks kommentar tycks inställningen till läran en smula ambivalent (Skadestånd, 3 uppl. 1985 s. 44, 50, 123). Ulf Nordenson har bl. a. i ett utförligt yttrande i rättsfallet NJA 1976 s. 458 tagit upp möjligheten att använda skyddsnormsläran i utvidgande riktning, så att domstolen konstruerar nya normer på vilka intresseavvägningen sedan bygger. Bill Dufwa har å andra sidan hävdat att läran om skyddat intresse är onödig, då den erforderliga avgränsningen låter sig göras redan inom ramen för culpa-, adekvans- och medvållandekriterierna. Han pekar bl. a. på att HD i sitt skyddsnormsresonemang i NJA 1982 s. 307 gör en tydlig culpa-bedömning (i Festskrift till Sveriges Advokatsamfund, 1987 s. 192).
    Skyddsnormsläran verkar alltså ännu inte helt ha acklimatiserat sig i sin svenska miljö. Kleineman uttrycker sig med viss försiktighet i avsnitt 6.5, särskilt s. 288 ff. Man får inte riktigt klart för sig om skyddsnormsläran behövs som självständigt ansvarsbegränsande instrument eller om den kan inordnas i de gängse ansvarsrekvisiten.
    Förf. ifrågasätter om skyddsnormsläran kan användas för en utvidgning av det ersättningsbara området så som bl. a. Ulf Nordenson förespråkar. Enligt min uppfattning innehåller skyddsnormsläran två moment, uppletande av en norm och avgränsning av den krets som skyddas genom denna norm. Det första momentet sammanfaller med culpa-bedömningen, där ett avgörande inslag just är att finna eller uppställa en norm. Detta gäller även vid en "fri" culpa-bedömning, något som för övrigt knappast framgår tydligt i Hellners Skadeståndsrätt (a. a. avsnitt 8.4). Däremot faller — som Kleineman också påpekar (s. 288 f.) — det andra momentet, avgränsningen av de ersättningsberättigade vid ren förmögenhetsskada, ofta utanför en vanlig adekvansbedömning. Slutsatsen skulle då bli att skyddsnormsläran faktiskt behövs när det gäller regler om skadestånd för ren förmögenhetsskada. Själva uppletandet av en skyddsnorm sammanfaller med vållandebedömningen. När alltså Ulf Nordenson i NJA 1976 s. 458 använder sig av skyddsnormsläran för att konstruera fram handlingsnormer, håller han sig enligt detta synsätt inom ramen för en normal culpa-bedömning.

 

Prospektansvar m. m.
Av olika skäl har jag läst avsnittet om skadeståndsregler i aktiebolag med särskilt intresse. En viktig anledning är att man här får en belysning av interaktionsproblemet såvitt gäller allmänna och speciella regler om ansvar för ren förmögenhetsskada. Ett annat skäl är, att jag är oenig med Kleineman på viktiga punkter.

 

4—38-161 Svensk Juristtidning

 

50 Carl Martin Roos    Jag är ense med förf. om att rättsfallet RH 28: 84 klargjort, att det finns utrymme för allmänna skadeståndsregler vid sidan av dem i ABL och att det angivna fallet — som avsåg försummelse av ett bolag att skicka ut ett meddelande till en aktieägare i ett annat bolag — saknar kontraktsrättsliga inslag fastän det står kvasikontrakt i fallets rubrik. Mot denna bakgrund kan man tänka sig ansvar för t. ex. en VD mot aktieägarkretsen för felaktiga uppgifter i ett prospekt såväl inom som utom den ram som skadeståndsreglerna i ABL stakar ut. Det kan i sådana fall röra sig om investerare som har vilseletts genom felaktiga uppgifter av en bolagsledning.
    Kleineman hävdar (avsnitt 6.6, jfr s. 438) att det här måste vara särskilt viktigt att ta hänsyn till spridningsrisken, det s. k. flood-gate-argumentet. Ansvaret får alltså inte bli för brett, den ersättningsberättigade kretsen måste begränsas.
    Den begränsningsidé som förf. för fram strider mot vanligt ersättningsrättsligt tänkande. Vid en samlad bedömning av ersättningsskyldigheten måste man ju ta hänsyn till bl. a. sådant som ersättningbehov och möjligheten att få ansvarsförsäkring. Detta gör inte Kleineman utan han behandlar genomgående skadeståndsansvaret från den ansvariges synpunkt. Först på s. 533 inser förf. att den som luras av en konsult etc. kan ha behov av ersättning och att sådan kan ordnas genom försäkring.
    Att investerare kan vara i behov av kompensation när de lurats har varit känt i varje fall sedan South Sea Bubble 1720 (se t. ex. L.B.C. Gower,Modern Company Law, 2 ed 1957, Ch 2). Anvarsbegränsningstanken i bolagsrätten bör alltså vägas mot bl. a. ersättningsbehov och försäkringsmöjligheter.
    För övrigt finns det all anledning att generellt ifrågasätta flood-gate-argumentet i och för sig — den omständigheten att många lider skador behöver ju inte betyda att de alltid skall bära skadan själva.
    Kleineman för in riskspridningsargumentet som begränsningsfaktor även ifall när skadeståndsregeln i ABL 15: 1 gäller. Enligt lagens egna ord kan emellertid ersättning utgå till bl. a. aktieägare som litat på ett prospekt, där t. ex. en VD lämnat uppgifter i strid mot ABL:s regler. Lagstiftaren har alltså i 15: 1 bestämt den ersättningsberättigade kretsen. Den kan naturligtvis inte ändras annat än genom ny lagstiftning!
    Det kan tilläggas att skadeståndsreglerna som så mycket annat i aktiebolagsrätten påverkats av erfarenheterna i samband med Kreugerkraschen. Jagtror att de erfarenheterna talar för att alla aktieägare som blir förda bakom ljuset bör ha ersättning. Vidare är flood-gate-argumentet här ganska befängt eftersom skadeståndstalan av det här berörda slaget hittills nästan aldrig förekommer i praktiken. (Uppslag till en effektivisering av reglerna har förövrigt framförts av Marc Steinberg i två artiklar i årgång 1987 av tidskriften Advokaten.)
    Vad gäller skadeståndskrav på grund av felaktigheter i prospekt etc. utanför ABL:s ram håller jag med Kleineman (s. 315 f) om att skyddsnormsläran borde kunna användas som begränsningsmetod. Någon ytterligare begränsning behövs då inte. Rent allmänt tycker jag att Kleineman i detta avsnitt(6.6) — t. ex. när han förespråkar sänkta culpa-trösklar och begränsning av de ersättningsberättigades krets — tar liten hänsyn till läget på värdepappersmarknaden och kontrollen över den. Både volymmässigt och typmässigt har denna marknad expanderat oerhört under de senaste åren. Missbruk och

 

Anm. av Jan Kleineman: Ren förmögenhetsskada 51missförhållanden upptäcks dagligen. Att under sådana omständigheter föreslå en nedrustning av det redan bräckliga investerarskyddet förefaller inte välbetänkt.

 

Tillitsteorin
En bok av det här omfånget innehåller naturligtvis mycket som bör framhävas, diskuteras och kritiseras. Utrymmet är emellertid inte obegränsat. När det gäller den del av boken som handlar om informationsansvar mot tredjeman nöjer jag mig med att ta upp förf:s tillitsteori. Den spelar en central roll och löper som en röd tråd genom denna del av avhandlingen.
    En svårighet är att det inte ges någon samlad bild av teorin eller av avsikten med den. Som jag har fattat det ger tillitsteorin enlig förf. det grepp som behövs för att komma till rätta med informationsansvaret mot tredje man. Den framträder som en motsvarighet till den avtalsrättsliga tillitsteorin. Innebörden av denna är som bekant (jfr AvtL 6 § 2 st. och 32 § 1 st.) att en motparts tillit kan bli avgörande för ett avtals bestånd eller för dess innehåll.
    Men vad innebär den skadeståndsrättsliga tillitsteorin? Tydligen att den som hyser befogad tillit till viss information eller till informationsgivaren —också kan få skadestånd, medan den som inte har haft anledning till sådan tillit inte är berättigad till ersättning för ren förmögenhetsskada i sådana fall.
    Vilket stöd finns för denna teori i det framlagda materialet? "Specialrelationship" mellan informationslämnare och informationsmottagare i Hedley Byrne passar knappast, det verkar närmast som ett kvasikontraktuellt resonemang (se s. 345 f). Avtalslagens skadeståndsregel i 25 § om falsus procurator behandlas utförligt av förf. i avsnitt 9.2. I 25 § undantas i 2 st. från fullmäktiges ansvar för att han har fullmakt bl. a. fall när fullmakten inte gäller och fullmäktigen inte vet detta och tredje man inte heller med fog kunde förutsätta att han skulle ha kännedom om det. Ur detta konstruerar förf. fram att ansvaret i 25 § bygger på tredje mans befogade tillit (s. 475). En parallell finner han i reglerna om vårdslöshet i avtalsförhållanden (culpa in contrahendo vel contractu). Av fallen NJA 1985 s. 178 (Kalmar varv) och NJA 1963 s. 105 (VD i Colombia) får Kleineman fram att HD kräver för ersättningsansvar en faktisk tillit som dessutom är befogad. I varje fall när det gäller NJA 1985 s.178, som ju avgjordes på förutsättningslärans grund, är tillitsresonemanget helt en konstruktion av förf. Går vi till trepartskonstellationerna finner vi fallet NJA 1980 s. 383 (Ackordscentralen), där tilltron till den felaktiga bouppteckningen understryks. I HD:s dom DT 37, T 573/85, angående ansvar förvärderingsintyg förekommer såväl riktningsargumentet som argumentet "befogad tillit". I kreditupplysningsfallen NJA 1947 s. 21 och NJA 1962 s. 31 tycks inte förekomma något som tyder på att vikt lagts vid tilliten. Samma gäller i de s. k. testamentsfallen, något som förf. själv påpekar.
    På grundval av det nu sagda vill jag framföra följande kritiska synpunkter på förf:s tillitsteori:
    1. Den vilar på ett alltför smalt underlag och utgör i mycket en konstruktion. Långtifrån alla informationsansvarsfall kan inordnas i modellen.
    2. Förf:s tillitsteori innebär vad han själv kallar en intellektualisering, en övergripande teori. Frågan är om denna är mycket bättre än rättsstridighetsläran och andra liknade teorier som den nordiska rättsrealismen har dömt ut. Är inte risken att man anser att sådana som förtjänar ersättning har haft befogad tillit medan någon befogad tillit inte föreligger i fall där man anser att ersättning inte bör utgå?

 

† 4 — 38-161 Svensk Juristtidning

 

52 Carl Martin Roos    3. För övrigt är redan begreppet tillit mycket vagt och försöken att preciseradet i avhandlingen ger ingen konkretion.
    4. Slutligen — och kanske viktigast — bör det observeras att den avtalsrättsliga tillitsteorin till skillnad från den föreslagna skadeståndsrättsliga står för en beskrivning eller en sammanfattande bild av regler med väl preciserade rekvisit. Tillit används inte som rekvisit.
    Allt tyder alltså på att den uppställda tillitsteorin vilar på bräcklig grund och att den är för vagt utformad för att särskilja mellan ersättningsberättigade och icke ersättningsberättigade fall. Jag tror för min del att informationsansvaret mot tredje man hade kunnat beskrivas väl, ja bättre, utan denna teoretiska överbyggnad.
    Kleineman har nämligen redan givit oss tillräckliga instrument för att handskas med det icke lagreglerade informationsansvaret. Tänker vi oss fria från spärregelns grepp menar jag att det går att hantera informationsansvaret mot tredje man med hjälp av — förutom culpa-regeln — normskyddsläran samt grundsatser om immunitet och riktning (end and aim). Faktorer som spridningsrisk och tillit kan också få betydelse för att ytterligare underbygga lösningar i rättspraxis.

 

Övrigt
Vad framställningstekniken beträffar kan det konstateras att boken är ovanligt omfattande. Skall forskningsresultat nå ut bör man sträva efter att begränsa framställningen. Det hade varit fullt möjligt i det här fallet. Avhandlingen innehåller många upprepningar som delvis beror på dispositionen, delvis på författarens benägenhet att ge eftertryck åt sina åsikter genom att repetera dem. En del avsnitt ger litet och hade kunnat strykas eller strykas ned. Förf. är onödigt mångordig, särskilt i inledningar och avslutningar.
    Språkbehandlingen är god och boken är lätt att läsa, även om författaren ibland trasslar in sig i sina långa meningar och i sitt avancerade bildspåk. Tryckfel finns i normal omfattning. Redovisningen av det enorma källmaterialet ger intryck av stor noggrannhet.

 

Slutord
Gustaf Petrén har i denna tidskrift (1986 s. 552 — 56) ondgjort sig över de dåliga doktorsavhandlingarna vid de juridiska fakulteterna. Hans synpunkter träffar inte böcker av den kvalitet som den som behandlas här. En del negativa sidor har jag dock noterat. Det gäller t. ex. det metodiska, det historiska, den snedhet som kommer av att ersättningsbehov och anvarsförsäkring har en så blygsam plats i den Kleinemanska föreställningsvärlden, att boken är onödigt omfångsrik och att vissa ståndpunkter är dåligt preciserade. Men de positiva sidorna överväger med bred marginal. Kritiken av spärregeln och av bruket av skadebegrepp är lysande, grundläggningsarbetet för en lära om informationsansvar är en viktig insats. Det rättsdogmatiska och komparativa hantverket är utmärkt. Jag vill hjärtligt och uppriktigt gratulera Jan Kleineman till en framstående rättsvetenskaplig prestation.
Carl Martin Roos