Barnets folkrättsliga skydd
Av jur. dr. MAJA K. ERIKSSON
"Children are so innocent but who will hear their cry? Certainly not those men, who caused their piteous state.
— — —
Children are considered last, but they should come first." (Ur "Children of the world", Ainee Mahmud)
1. Historisk tillbakablick
Vår tid ställer krav på alla världens nationer att de skall medverka till en progressiv utveckling av mänskligheten. Många uppgifter kan inte lösas av generationerna av idag. Således är världens framtid — barnen! Även om en stor del av jordens befolkning är barn — barn under 15 år utgör 40% av befolkningen i utvecklingsländerna och deras antal växer kontinuerligt1 — har dessa ofta varit "glömda" av statsmakterna. Det var först i samband med det Internationella Barnaåret 1979, som barnens rättigheter på allvar uppmärksammades, och man betonade att denna utsatta och sårbara grupp är i behov av särskilt skydd. Detta resulterade i att man inom FN började arbetet på en konvention, som specifikt behandlar barnets rättigheter. Arbetet medutformandet av konventionen pågår alltjämt.
1.1. Allmänt
Barnen, som själva har svårt att hävda sina rättigheter gentemot vuxna, har under hela vår historias lopp varit föremål för kränkande och förödmjukande behandling, i olika former, växlande med tid och plats. Formerna för och omfattningen av deras skydd från familjens och samhällets sida har även det växlat.
Mycket av detta är oss bekant om än främmande; i det babyloniska riket såldes och utnyttjades barn som säkerhet för skulder; i antikens Grekland utsattes barn för sexuella övergrepp av äldre män2.
I den romerska jus civile utgjorde familjen en speciell rättssfär över vilken populus och dess magistrater inte hade någon påverkan. Familjefadern — pater familias — hade i stort sett obegränsad makt över barnen. Han var domesticus index och magistratus och kunde t. o. m.
under vissa förhållanden döda sin son3 — jus vitae nescisque. Patriapotestas-institutet underkastades dock i praktiken olika inskränkningar, t. ex. nascitur pro iam nato habetur, quotiens de commodis eius agitur; även faderns makt och möjlighet att sälja barn var avsevärt begränsade4.
En liknande slags egendomsrätt för barnen kan spåras i den germanska rätten, den s. k. Muntgewalt5. Detta rättsinstitut innebar också att fadern hade vissa plikter gentemot barnen; han hade t. ex. att uppfylla vissa krav på skydd. Under inflytande av kristendomen förändrades barnens rättsliga status i många avseenden i positiv riktning. För de utomäktenskapliga barnen däremot försämrades ställningen, vilket t. ex. fick till följd att antalet barnamord ökade. Det dröjde ända fram till början av 1900-talet, innan man kunde skönja en klar förbättring när det gäller behandlingen av barn, vilken förändring var en följd av en opinion för humanitära reformer, framför allt i Västeuropa.
1.2. Tidig internationell kodifikation rörande skydd av barn och ILO:s betydelse i detta hänseende
De första internationella instrumenten rörande barns rättigheter hade som målsättning att göra slut på den vita slavhandeln6.
Dessa instrument moderniserades periodiskt och rester av dem kan finnas kvar i sådana dokument som 1926 års konvention om slavhandelns undertryckande7, vilken ändrades genom ett protokoll i NewYork 19538. Vidare kan nämnas tilläggskonventionen om undertryckande av slaveri, slavhandel och med slaveri jämförbara bruk såsom brudköp, frihetsberövande för gäld, vissa orientaliska former av "adoption" m. m., som antogs år 19569.
De konventioner som utarbetades genom ILO:s — med säte i Geneve sedan 1919 — försorg och som avser skyddet av barn, utgör en annan viktig grupp av tidiga internationella instrument, särskilt vad beträffar arbetsförhållandena för ungdom. Här kan olika typer av konventioner nämnas:
Konvention nr. 5 av år 1919 är den första av detta slag och ror minimiålder för tillträde till arbete i industrin;
Konvention nr. 7 av år 1920 reglerar minimiålder för arbete på sjön;
Konvention nr. 10 av år 1921 innehåller regler om tillåten minimiålder för arbete i jordbruket;
Konvention nr. 123 av år 1965 stadgar minimiålder för underjordiskt arbete, i synnerhet arbete i kolgruvor10.
Dessa konventioner berör arbete i olika näringsgrenar, för vilka de utarbetats, och följaktligen uppvisar de skillnader angående den tillåtna minimiåldern för förvärvsarbete. Den lägsta tillåtna åldern förarbete är 14 år och gäller sysselsättning inom jordbruket. En väsentlig svaghet, som f. ö. gäller alla konventioner av denna typ, är att de innehåller en rad undantag, vilket gör att deras tillämpning begränsas och inrymmer möjligheter att kringgå deras stadganden.
En annan typ av konventioner, som utarbetades inom ILO hänför sig till nattarbete:
Konvention nr. 6 av år 1919, reviderad 1948 (nr. 90), gäller exempelvis nattarbete för unga personer inom industrin;
Konvention nr. 79 av år 1946 gäller begränsning av nattarbete för barn och ungdom i icke-industriella grenar.
Vad gäller nattarbete i industrin fastslås i konventionen att den i regel tillåtna minimiåldern är 18 år, men även här anges undantag för ungdom som fyllt 16 år. Målsättningen enligt konventionerna rörande andra grenar, t. ex. sjöfart, icke-industriella grenar och gruvor, är att barn under 18 år får anställas endast efter en medicinsk undersökning,som utvisar, att de är i stånd att utföra detta arbete. Dessutom stadgas i dessa dokument att åldersgränsen vid utövandet av yrken med högre grad av farlighet bör ligga vid 21 år och att medicinska undersökningar i sådana fall skall utföras årligen.
Konvention nr. 138 om barnarbete, som trädde i kraft år 1976, samt rekommendation nr. 146 är tvivelsutan de mest avancerade och uttömmande instrumenten rörande barnarbete. Enligt preambeln är denna konventions målsättning att uppnå ett fullständigt avskaffande av barnarbete.
De ovan nämnda konventionerna utgör inte någon utförlig framställning av alla de konventioner som har antagits för att bereda skydd åt barn under vissa förhållanden. Även om deras antal är imponerande — de beräknas vara ca 20 — återstår mycket att göra, framför allt p. g. a. att det saknas en effektiv kontrollmekanism för deras imple-
mentering. En bättre anslutning till konventionerna vore också önskvärd. Många västeuropeiska länder, däribland Sverige, hör inte till destater som anslutit sig till konvention nr. 138". De flesta länder försöker i stället dölja barnarbetets omfattning och problem. Statistiken över antalet barn som förvärvsarbetar är varierande; i stor utsträckning handlar det om illegalt arbete, vilket förhållande tvivelsutan påverkar statistiken. Det är här inte endast arbetsgivare som saknar intresse av att lämna uppgifter, även barn är ovilliga p.g. a. rädslan att förlora en för familjen ibland livsviktig inkomst. En uppskattning av att ca 100 miljoner barn utsätts för exploatering anges i rapporten från ett FN/ILO-seminarium om bekämpning av barnarbete i Geneve 198512. Det förekommer påståenden om att antalet barnarbetare i världen kan uppgå till 200 miljoner13. Barnarbetet är mest utbrett i tredje världen; hela 98 % av samtliga förvärvsarbetande barn finns i tredje världen14. De mest alarmerande rapporterna härrör från Indien med uppgifter om 45 miljoner barnarbetare15. Men barnarbete är ej heller i Västeuropa helt utrotat. De fall som har kommit till allmän kännedom har huvudsakligen kommit från Västtyskland, Nederländerna, Italien och Schweiz16. Barn till invandrarfamiljer är speciellt sårbara för exploatering; barnarbetet sker i det fördolda och barnen står utanför dessa länders arbets- och skyddsregler17. Enligt uppgifter från ILO förekommer barnarbete även i öststaterna, exempelvis Rumänien och Ungern18. Vad gäller Europa är dock det högsta antalet arbetande barn att finna i Medelhavsländerna.
Det som är mest skrämmande när det gäller barnarbete är att det i de flesta fall är barn i mycket tidig ålder som utnyttjas till arbete. Barn i vissa åldrar är känsliga för vissa former av arbete. Det kan på ett menligt sätt påverka deras hälsa och förhindra att de utvecklar sig normalt, fysiskt, psykiskt, moraliskt och socialt. Ett annat allvarligt problem är att många barn i vissa världsdelar har en mycket lång
arbetsdag, att de arbetar mellan 12 och 15 timmar dagligen. I Marocko exempelvis finns barn i åldern 8—12 år som utför arbete 72 timmar i veckan19.
Oavsett det faktum att de gällande internationella konventionerna oftast är begränsade vad avser sina regleringsområden — de täcker i regel endast vissa områden — och att stor flexibilitet tillåts vid utformningen av den normativa texten, kan inte förnekas att arbetet inom ILO bidrar till att förbättra barnens arbetsvillkor i många avseenden. Många av problemen är avhängiga av svårigheten att komma överensom en entydig definition av begreppen "barn" och "arbete". Skillnaden i synen på barn och barnarbete mellan rika och fattiga länder och mellan de olika världsdelarna är avsevärda, trots att barnen inte är annorlunda. De uppvisar samma beteende- och utvecklingsmönster20, men de saknar i många hörn av världen rätten till en barndom.
1.3. Barnets folkrättsliga skydd inom NF:s och FN:s ramar
1.3.1. Genèveförklaringen om barnets rättigheter av år 1924 Eglantyne Jebb, grundaren av föreningen "Save the Children Fund" i London 1919 och den internationella föreningen "Save the Children International Union" (SCIU), vilken senare antog namnet "International Union for Child Welfare" i Geneve år 1920, var initiativtagare till utarbetandet av en internationell barnstadga21.
Enligt föreningens stadga var målsättningen att bereda hjälp åt barn med brådskande behov i krigshärjade länder i Europa. E. Jebb var dessutom en av dem som utarbetade och till Nationernas Förbund framlade ett förslag till deklaration, vilken allmänt skulle omfatta barnens rättigheter. Deklarationen antogs av NF:s församling den 26 sept 192422 och blev sedermera känd som Genève-deklarationen, somenligt NF skulle tjäna som rättesnöre för NF:s medlemsnationer i deras verksamhet för barnens skydd.
I deklarationen stadgas att alla barn, oberoende av ras, nationalitet och trosbekännelse, skulle tillförsäkras:
1. en normal materiell och fysisk/psykisk utveckling,
2. rätt till mat, hälsa och vård: "det barn, som hungrar skall mättas; det barn som är sjukt, skall vårdas; det barn som är outvecklat skall uppmuntras",
3. att i nödens stund som den förste få hjälp,
4. möjlighet att förtjäna sitt levebröd och skydd mot varje form av missbruk och till sist
5. uppfostran i en anda av kärlek till medmänniskorna.
Deklarationen är hållen i allmänna ordalag, den riktar sig varken till familjen eller någon statsmakt. Det är "män och kvinnor av alla nationer", som erkänner deklarationens principer som sina skyldigheter och bekräftar att "Mankind owes to the child the best that it has to give". Å andra sidan bör inte den moraliskt bindande makten och effekten av detta första internationella dokument, i vilket för första gången internationella principer för skyddet av barn befästs, underskattas. Någon formell plikt för staterna att foga sig efter dessa principer följer icke, men de utgör en vägledning för de enskilda staterna, som kan modifiera dem i enlighet med speciella nationella förhållanden vid lagstiftningsarbetet. En viktig princip som har fått uttryck i deklarationens preambel och som för denna tid kan betecknas som ett relativt nytt element i folkrättens utveckling är diskrimineringsförbudet, vilket innebär att de fastställda principerna skall tillerkännas alla barn, utan hänseende till deras ras, nationalitet och religion.
1.3.2. FN:s deklaration om barnets rättigheter av år 1959
I och med grundandet av FN började en ny epok för det internationella skyddet av barn. Den 20 nov 1959 antog FN:s generalförsamling en deklaration om barnets rättigheter23.
Flertalet av ländernas delegater ansåg att deklarationen borde innehålla allmänt formulerade principer, som kunde antas av en majoritet av staterna, oavsett deras ekonomiska, sociala, kulturella eller religiösa utveckling. Ett litet antal stater, framför allt öststaterna, ville, vad beträffar formen, att en traktat skulle utarbetas och därigenom en rättsligt bindande akt. Även krav på regler om traktatens tillämpningrestes24.
Deklarationens preambel är baserad på grundläggande principer och normer för skyddet av mänskliga rättigheter såsom de är formulerade i FN:s stadga och 1948 års Deklaration om de mänskliga rättigheterna. På det viset sätts barnets rättigheter i relation till grundläggande mänskliga rättigheter från vilka de flesta härstammar. Samti-
digt understryks dock den specifika karaktären när det gäller skyddet av barn; "barnet på grund av sin fysiska och andliga omogenhet behöver särskild omvårdnad och särskilt skydd, även juridiskt, såväl före som efter födseln." Här stadgas icke bara ett socialt, utan även ett juridiskt skydd, vilket innebär att man rekommenderar staterna att vidta nödvändiga juridiska åtgärder i inhemsk lagstiftning och därmed tillförsäkra barnen ett juridiskt skydd. Att världssamfundet är beroende av barnen som bärare av framtiden ges i preambeln uttryck på följande sätt: "barnet måtte beredas en lycklig uppväxt ... till nytta för sig självt och samhället". Preambeln uttrycker alltså nödvändigheten av en särskild deklaration om barnens rättigheter.
I preambeln anges vidare adressaterna till vilka deklarationen riktar sig: "föräldrar, män och kvinnor såsom individer, frivilliga sammanslutningar, lokala myndigheter och de olika nationernas regeringar." Sovjetunionen och andra stater hörande till det socialistiska blocket ville att uppräkningen av adressaterna skulle utformas åt det motsatta hållet, alldenstund man menade, att det enbart är staterna själva som kan garantera de i deklarationen angivna rättigheterna25. Detta innebar att åsikterna i frågan huruvida det primära ansvaret för barnet skulle ligga hos föräldrarna eller staten skilde sig åt. Man åstadkom till slut en kompromiss, enligt vilken ansvaret avsågs ligga hos både föräldrarna och statsmakterna. Vissa av de i deklarationenformulerade grundsatserna riktar sig helt eller delvis till statsmakterna26. Huvudansvaret för barnets välfärd och omsorg menades dock åvila föräldrarna.
Italien föreslog formuleringen att barnet skall åtnjuta skydd redan vid tidpunkten för avlelsen27 men mötte motstånd av majoriteten av delegaterna, och ett av Filippinerna utarbetat kompromissförslag antogs i dess ställe.
Deklarationen är hållen i allmänna ordalag, men den utgör ett internationellt dokument, i vilket för första gången principerna för en politik för barnens skydd stadfästs, och vilka grundsatser kan ställa krav på att vara allmängiltiga. 1959 års deklaration innehåller 10 grundläggande grundsatser. I de flesta fall är dessa grundsatser redanetablerade i folkrätten eller på väg att bli det. En del är dock nya, formulerade för första gången. Många av dem kan jämföras med de klassiska mänskliga rättigheterna.
De ekonomiska och sociala rättigheterna upptar i motsats till Genève-förklaringen en stor del i den ovan nämnda deklarationen.
Deklarationens bärande idé är att alla barn måste tillförsäkras möjligheten till en harmonisk utveckling. Dokumentets första artikel är av grundläggande betydelse; här stadgas förbud mot olikartad behandling. I Genève-förklaringen uppräknas 3 alternativa diskrimineringsgrunder. I FN:s stadga art. 1:3 omfattar diskrimineringsförbudet: ras, kön, språk och religion. Diskrimineringsförbudet i förklaringen om barnets rättigheter omfattar i likhet med art 2 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna 12 differentieringsgrunder, med tillägget:" ... evad det gäller barnet självt eller dess familj." Följaktligen går detta diskrimineringsförbud utomordentligt långt. Denna princip synes särskilt viktig, eftersom varje form av särbehandling är farlig om den sker mot barn. Dessutom ligger diskriminering, som grundar sig på föräldrarnas förhållanden, utanför barnets kunskap och medvetenhet och kan träffa extra hårt28.
Den andra grundsatsen innehåller krav på skydd för barnen motskadlig påverkan i deras utveckling och uppfostran. Vid lagstiftning i detta syfte skall barnets bästa vara av avgörande betydelse. Enligt den tredje grundsatsen skall barnet "alltifrån födelsen ha rätt till ett namn och en nationalitet." I vissa länder, t. ex. Sydafrika29, får barnen inte genast efter födseln ett namn, utan det kan dröja 4 veckor efter denna. För i synnerhet hittebarn och barn födda utom äktenskapet är tillförsäkrandet av denna rättighet av vikt. En avgörande faktor för barnets utveckling under hälsosamma förhållanden är tillförsäkrandet av rätten till social säkerhet. I grundsats 4 har denna princip fått uttryck. Både barnet och dess moder skall beredas särskilt skydd och särskild omvårdnad, "vari innefattas ändamålsenlig vård före och efter födelsen." Barnet skall dessutom ha rätt till "tillfredsställande kost, bostad, vila och fritidssysselsättning samt sjukvård." Skyddet för blivande mödrar är inte bara i moderns, utan också i barnets intresse. Moderns hälsa och välbefinnande är viktigt för barnet.
Barn som är fysiskt, mentalt eller socialt missgynnade, har det ofta speciellt svårt. Grundsats 5 är ägnad åt dessa barns behov av speciell behandling och vård.
I grundsats 6 sägs att barnen såvitt möjligt skall växa upp under föräldrarnas vård och ansvar. Man betonar följaktligen betydelsen av familjen för barnets uppfostran. Ett barn skall enligt samma princip under sina första år endast i "absoluta undantagsfall" skiljas från sin moder. Formuleringen tyder på att en separation från föräldrarna i högre ålder inte är utesluten. Några förutsättningar för att detta skall kunna ske anges dock icke. I grundsats 7 stadgas en viktig rättighet,
nämligen barnets rätt till undervisning, vilken åtminstone på elementärstadiet skall vara kostnadsfri och obligatorisk. Genom tillämpningen av denna grundsats kan en bra start åstadkommas för barn som lever i stater med stora sociala klyftor. Tolkningen av begreppet "elementär undervisning" kan dock vålla problem. Uppfattningarna om antalet år denna undervisning skall omfatta är skilda världen över. I denna grundsats läggs ansvaret för barnets fostran och undervisning i första hand på föräldrarna.
En prioritetsrätt till skydd för barn i nödsituationer stadgas i grundsats 8. I grundsats 9 fastslås att barn skall skyddas mot försummelse, grymhet och utnyttjande. Vidare skall barn tillförsäkras rätten till skydd mot handel i varje form. Vad gäller förbudet mot barnarbete är textens utformning otillfredsställande. Den innehåller inte någon begränsning beträffande åldern för anställning av minderåriga barn, utan man har använt sig av det vaga begreppet "viss lämplig minimiålder". Grundsats 10 är ägnad åt barnets skydd mot all påverkan som kan skapa fördomar "i fråga om ras, religion och dylikt." Barn och ungdomar är mer påverkbara än vuxna och denna princip skall tolkas så att barn inte skall kunna tvingas att mot sin vilja exempelvis deltaga i ett möte30.
1959 års deklaration är fortfarande den enda universellt gällande kodifikationen rörande enbart barns rättigheter. Den uppvisar skillnader jämfört med rättighetskatalogen i FN:s allmänna deklaration, eftersom den på vissa punkter ger ett mer omfattande skydd förbarnen, och den anses vara ett komplement till den senare31. Deklarationen uppvisar en rad svagheter. Förutom att den är avfattad på ett fragmentariskt och ofta vagt språk, har den exempelvis den bristen, att den inte innehåller några konkreta förslag till metoder för förverkligandet av målsättningarna eller några regler om kontroll av tilllämpningen genom de enskilda staterna. Dessutom är rättigheterna som skall tillförsäkras världens barn utformade på ett sådant sätt att de innebär att barnen inte kan handla själva. Reglerna berör endast åtgärder eller underlåtenhet från statsmaktens och föräldrarnas sida vis-å-vis barnet32. En kontroversiell fråga vid utarbetandet av deklarationen var likabehandlingen av barn födda inom och utom äktenskapet. Motståndarna till att en sådan princip uttryckligen skulle upptas i deklarationen såg däri en fara att äktenskapet som institution skulle
försvagas33. Den kompromiss som sedermera godkändes av majoriteten delegater innebar att deklarationen skulle ge uttryck åt alla barns lika rättigheter och att följaktligen någon speciell grundsats inte behövde ägnas åt barn födda utom äktenskapet. Mot deklarationen har vidare kritik anförts för att den skulle ta för liten hänsyn till barnens medborgerliga och politiska rättigheter. Den huvudsakliga kritiken har dock med rätta gällt det faktum att barnens intressen endast sålänge är skyddade som de överensstämmer med föräldrarnas — de vuxnas — och statens intressen34.
Deklarationen antogs för 28 år sedan. Sedan dess har många förändringar inträffat i de olika länderna, när det gäller barnens levnadsförhållanden och deras möjligheter till intellektuell utveckling. I samband med det Internationella Barnaåret 1979 föreslogs att 1959 årsdeklaration skulle förvandlas till en konvention. En arbetsgrupp meddenna uppgift tillsattes av FN.
2. Mänskliga rättigheter och barnet
2.1. Universella folkrättsliga normer rörande mänskliga rättigheter i fredstid
Folkrättsliga normer som rör barns rättigheter och skydd utgör endel av de allmänna normerna avseende mänskliga rättigheter. Alla människor — och däribland självfallet barnen — äger rätt att kräva respekt för de grundläggande fri- och rättigheter som fastslås i FN:sallmänna förklaring och konventionerna av år 1966. I dessa talas exempelvis om "envar", "alla medlemmar av människosläktet" och dylikt. Språkligt sett borde dessa övergripande uttryck inbegripa även barns rättigheter. Av textinnehållet i vissa artiklar framgår dock klart att dessa formuleringar i vissa fall utesluter barn, medan de i andra sammanhang omfattar dessa. Det specifika för barnets internationella rättsställning är därför det förhållandet att omfattningen av de traditionella mänskliga rättigheterna är begränsad i jämförelse med de vuxnas. Barnen kan inte utnyttja vissa rättigheter, eftersom uppnåendet av en viss ålder är conditio sine qua non för deras tillämpning35. I andra avseenden kan den otillräckliga mognadsgraden bereda barnen en mera priviligierad rättsställning än vuxnas. Barns särskilda behov av kärlek, omsorg, trygghet — materiell och känslomässig — och fostran är nödvändiga för att de skall kunna utvecklas till friska, harmoniska individer. Som en sårbar grupp har barnen följaktligen behov av ett speciellt skydd36. Rätten till speciellt skydd har kommit
till uttryck i en hel rad internationella dokument. Här bör påpekas att denna rättighet icke omfattar helheten av mänskliga rättigheter utan endast sådana rättigheter som kräver speciellt skydd.
Nödvändigheten av att ge barn speciellt skydd och speciell omsorger känns också i stadgorna för internationella organisationer som har barnfrågor som sitt arbetsområde.
FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna är det första inflytelserika dokumentet på detta område. Enligt preambeln skall den bl. a. anses vara "en gemensam riktlinje för alla folk och nationer". Det intressanta är att det oftast talas om skydd för barnen och inte uttryckligen om mänskliga rättigheter. Enligt artikel 25: 2 skall mödrar och barn vara berättigade till särskild omvårdnad och hjälp, och alla barn skall, oavsett om de är födda inom eller utomäktenskapet, åtnjuta samma sociala skydd. Artikel 26 behandlar rätten till undervisning och också den hänför sig till barnets rätt även om det sker indirekt. Framför allt riktar sig första stycket, i vilket fastslås att den elementära undervisningen skall vara obligatorisk och undervisningen skall vara kostnadsfri, åtminstone vad beträffar de elementära och grundläggande studierna, till barnen. Detta innebär dock inte att en individ som redan överskridit barnaåldern icke får åtnjuta denna rättighet37.
Aven en rad andra internationella instrument innehåller normer avsedda att tillgodose barnets rätt till skydd.
Enligt art. II d, e i konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord, genocid, vilken antogs samma år som den allmänna deklarationen38, anses åtgärder, vilka är avsedda att förhindra födslar i en viss nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiösgrupp och överförandet av barn från en grupp till annan grupp medvåld, utgöra folkmord, vilket är ett folkrättsbrott.
En annan betydelsefull konvention är konventionen mot diskriminering i undervisningen, antagen 1960 av UNESCO39. Dess målsättning är att bekämpa varje form av diskriminering i undervisningen och att eftersträva uppnåendet av lika möjligheter och lika behandling för alla i utbildningen i konventionsstaterna. I artikel 5: 1 b i nämndakonvention sägs att staten skall respektera såväl föräldrars och andra laga målsmäns frihet att välja andra läroanstalter för sina barn än de som upprätthålls av de offentliga myndigheterna, men som motsvarar
de minimikrav för undervisning som fastställts av vederbörande myndighet, som deras frihet att på ett sätt som överensstämmer med formerna för landets rättstillämpning till försäkra barnen en religiösoch moralisk fostran i enlighet med deras egen övertygelse. Även 1965 års konvention40 om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, vilken i och för sig riktar sig till alla människor, icke speciellt till barn, har relevans för barnens rätt att uppfostras i en anda av förståelse, tolerans och vänskap mellan världens folk utan fördomar som kan leda till rasistisk diskriminering och intolerans.
Enligt artikel 3 i 1966 års konvention om medborgerliga och politiska rättigheter tillförsäkras män och kvinnor lika rätt att åtnjuta de rättigheter som tas upp i konventionen. Även om barn inte uttryckligen nämns i artikeln, så behandlas deras rättigheter på flera ställen. Sålunda stadgas exempelvis i art. 6: 5, att dödsdom ej skall avkunnas för brott begångna av personer under 18 års ålder, och sådan dom får ej heller verkställas mot havande kvinnor. Det sista innebär indirekt ett skydd för det ofödda barnet. Speciell hänsyn skall tas till ungdomsbrottslingar enligt art. 10: 3 och 14:4, bl. a. att dessa skall hållas åtskilda från vuxna och att de skall vara berättigade till en efter deras ålder avpassad behandling.
Vid upplösning av äktenskapet skall enligt art. 23:4 tillses att barnen får erforderligt skydd. Artikel 24 ägnas helt åt barn. Här hänvisas i första rummet till familjen som den som skall tillse barnets behov av skydd "som dess ställning som minderårig kräver". Det är först och främst familjen som skall tillgodose barnets behov av dels materiell trygghet — inbegripet dess biologiska behov av t. ex. näring och husrum — dels känslomässigt stöd — förståelse, kärlek, skydd för faror etc. Familjens primära ansvar för barnen bör ses i samband med art. 23: 1, enligt vilken familjen utgör "samhällets naturliga ochgrundläggande enhet"41.
Föräldrarna har förpliktelser mot barnen i åtskilliga hänseenden. De är bl. a. skyldiga att se till att barnet erhåller en sådan utbildning
som svarar mot dess anlag och som föräldrarna har möjlighet att skaffa. Föräldrarnas frihet att tillförsäkra sina barn den religiösa och moraliska uppfostran som står i överensstämmelse med deras egen övertygelse stipuleras i art. 18:4. FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna avgav vid sin tolfte session 1981 synpunkter i ett mål, där klaganden gjorde gällande att stadganden i en i Finland gällande skolförordning av den 26 juli 1968 stred mot denna artikel. Klaganden i målet — Communication No. 40/1978 — hävdade, att § 6 i ovannämnda dokument fastslår obligatoriskt deltagande i undervisning i religionshistoria och etik. Han framförde, att eftersom läromedlen är skrivna av kristna blir undervisningen "unavoidably ... religious in nature." Kommittén fann dock, att om undervisningen "is given in a neutraland objective way and respects the convictions of parents and guardians, who do not believe in any religion" kan den inte anses vara oförenlig med konventionens bestämmelse 18: 442. Det finns emellertid familjer som saknar goda förutsättningar att säkerställa barnens rättigheter, och det kan hända att föräldrar missbrukar sitt ansvar. Vidare finns det föräldralösa barn. I sådana fall övertas en del av familjens funktioner och förpliktelser av samhället och staten43. Barnets intressen skall därvid ovillkorligen sättas i förgrunden. Artikel 24 innehåller inga klara regler för när ett ingripande från statens sida skall anses vara motiverat. Kommittén för de mänskliga rättigheterna har hittills inte haft tillfälle att avge några allmänna kommentarer som skulle kunna ge vägledning vid tolkningen av art. 24 i detta avseende. I artikel 24 stadgas vidare rätten till skydd mot diskriminering och rätten till ett namn och ett medborgarskap.
Den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter av 1966 innehåller en rad för barnets rättsställningrelevanta normer. I artikel 10:3 stadgas att barn och ungdom skall skyddas mot att utnyttjas i ekonomiskt och socialt avseende. Det skall vara "straffbart att använda dem i arbete, som äventyrar deras moral eller hälsa, sätter deras liv i fara eller kan hindra deras normala utveckling." Vidare förpliktar sig konventionsstaterna att fastställa "de åldersgränser, under vilka anställning av barn i avlönat arbete skall vara förbjudet och straffbart i lag." Även artikel 11, som har den övergripande adressaten "envar", är av stor betydelse för barnen. Härnämns bl. a. rätten till att få tillräckligt med mat och kläder samt lämplig bostad. Artikel 12: 2 a säger att åtgärder skall vidtagas för att
minska foster- och spädbarnsdödligheten och främja barnets sunda utveckling. Rätten till undervisning behandlas i artikel 13. Konventionsstaterna förpliktas att tillförsäkra envar, följaktligen även barn, en obligatorisk och kostnadsfri grundskoleutbildning, tillgängligför alla. Även i denna konvention till erkänns föräldrarna friheten att för sina barn välja skola, annan än sådan som inrättats av "offentlig myndighet", ävensom deras "frihet att tillförsäkra sina barn den religiösa och moraliska uppfostran, som står i överensstämmelse med deras egen övertygelse."
Att barns och föräldrars intressen kan vara olika berörs på inget vis.Varken i denna konvention eller i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter ges möjlighet för barnet att påverka sin situation i angelägenheter som rör det självt. Dessutom ställs enligt den förstnämnda konventionens art. 2: 1 inte kravet på konventionsstaterna att omedelbart efter tillträde till konventionen säkra de däri upptagna rättigheterna. Det räcker om deras tillämpning uppnåsgradvis.
Barnets intressen skall skyddas även i frågor rörande ingåendet av äktenskap. Konventionen angående samtycke till, minimiålder för, samt registrering av äktenskap från 7 nov 196244 bereder skydd mot barnäktenskap. Konventionens målsättning är enligt preambeln att uppmuntra staterna att vidtaga åtgärder för att fullständigt avskaffa barnäktenskapet och bruket att unga flickor trolovas innan de uppnått pubertetsåldern.
En rad internationella konventioner, som berör kvinnans, i synnerhet moderns, rättigheter är av stor betydelse även för barnets rättigheter. Inom ILO har fyra konventioner45 utarbetats, vilka i sin helhet eller delvis behandlar skyddet av modern. Det gäller framför allt arbetsskyddet före eller efter förlossningen. Här bör även nämnaskonventionerna om kvinnans politiska rättigheter från 20 nov 195246 ,om gifta kvinnors nationalitet från 29 jan 195747 och om avskaffande av diskriminering i alla dess former av kvinnor från 18 nov 197948. Moderns välbefinnande är tvivels utan av stor betydelse för barnetsutveckling.
Det ökade antalet äktenskap och samboförhållanden mellan medborgare från olika länder har gett upphov till en ny problematik, där
allt fler drabbas, nämligen egenmäktighet med barn, d.v. s. det förhållandet att en förälder eller annan på obehörigt sätt skiljer barnet från den som har barnet i sin vård, varpå barnet förs utomlands. För att kunna komma tillrätta med denna allvarliga företeelse, som kan ha en förödande effekt på barnet — barnets behov av trygghet och stabilitet rubbas härvid på ett traumatiskt sätt — har en konvention utarbetats, the Hague Convention on the Civil Aspects of International Child Abduction, från 25 nov 198049. Konventionen behandlar återförandet av olovligt bortfört eller kvarhållet barn och ställer krav på ett skyndsamt återupprättande av vårdnaden såsom den var, innan bortförandet ägde rum (art. 3, 12). Bestämmelserna i denna traktat åsyftar att säkerställa den för barnen viktiga umgängesrätten. Uttömmande statistik över internationellt bortrövande av barn finns inte tillgänglig. I USA rapporterades fram till slutet av år 1983 677 kända fall av amerikanska medborgare som sökte sina bortrövade barn utomlands50. När det gäller Sverige kan nämnas, att det under de senaste fem åren rör sig om ett 40-tal, vid UD registrerade, fall av barn som egenmäktigt förts utomlands.
Utöver de hittills behandlade världsomspännande konventionerna med för barnets rättigheter relevanta bestämmelser existerar en mångfald, av FN antagna, deklarationer och rekommendationer, som rör viktiga grundsatser när det gäller barnets internationella skydd. Hit hör exempelvis deklarationerna angående "Rights of Mentally Retarded Persons"51 och "Rights of Disabled Persons"52. I båda dokumentens preambel hänvisas till femte grundsatsen i 1959 års deklaration om barnets rättigheter, innebärande, att barn som är fysiskt och mentalt eller socialt missgynnade skall åtnjuta rätt till en till deras situation avpassad behandling, fostran och vård. 500 miljoner människor, därav ett stort antal barn i världen, lider av någon sorts oförmåga, "disability"53. För att betona vikten av att åtgärder vidtas för en förbättring av dessa personers rättsställning och status i allmänhet förklarades 1983—1992 av FN:s generalförsamling för FN:s "Decade of Disabled Persons". För första gången talar man om handikappade som fullvärdiga medborgare med samma rättigheter som alla andra.
2.2. Humanitär rätt och barnets rättsstatus
Barn har svårt att hävda sina rättigheter under fredstid. I katastrofsituationer och i väpnade konflikter har de det ännu svårare, de blir de lättaste offren. Under första världskriget dog 5 % av civilbefolkningen— av dessa var ett stort antal barn. I andra världskriget var 50 % av krigsoffren civila personer. Motsvarande siffra i nu förda krig ligger mellan 80% och 90 %54. Eftersom barnen är känsligare än vuxna,drabbas de hårdare och far djupgående psykiska skador som är svåraatt reparera. 1949 års Genevekonventioner innehåller bestämmelser, enligt vilka vissa utsatta persongrupper under väpnad konflikt är berättigade till särskilt folkrättsligt skydd, och de är därmed även relevanta för barnens skydd55. Konventionerna kompletterades år 1977 med två tilläggsprotokoll, och antalet artiklar som kräver speciellt skydd för barn uppgår därmed till 2556. Allmänt skydd av kvinnor och barn stadgas i art. 76: 1 och 77: 1 i l:a tilläggsprotokollet. Särskilt skydd för havande kvinnor och barn under 15 år, som befinner sig i krigförande parts område, bereds genom art. 14, 15 GK IV. För detta ändamål ges parterna möjlighet att upprätta neutraliserade zoner. I ovannämnda konvention, i art. 24, tillförsäkras skydd för barn under 15 år, som blivit föräldralösa eller skilts från sina familjer. Artikel 74 i TP I är ett uttryck för strävandena att underlätta återförening av familjer, som splittrats i väpnade konflikter. Skydd mot separation mellan barn och moder bereder art. 76: 2 i ovannämnda protokoll. I samma bestämmelse, första stycket, stadgas, att man i möjlig mån skall avstå ifrån att avkunna eller verkställa dödsstraff mot havande kvinnor och mödrar till små barn. Skydd mot verkställande av dödsstraff mot ungdomar under 18 år stadgas i art. 77 TP I.
I art. 70: 1 TP I fastslås att mödrar med barn och barn skall ges förtur vid fördelning av hjälpförsändelser. Man har här haft som målsättning att skapa folkrättsliga normer, som skulle förhindra, att barn direkt deltar i stridigheter, men man ansåg att detta vore orealistiskt. Det enda man har kunnat uppnå enighet om är art. 77: 2 i TP Ioch art. 4: 3c i TP II, enligt vilka den nedre åldersgränsen för registrering i väpnade styrkor skall vara 15 år samt, när det gäller barn mellan 15 och 18 år, att i första hand de äldre skall kallas in. Dessa
regler kränks tyvärr dagligen av inblandade parter i de pågående krigen runt om i världen. Man har exempelvis noterat, att iranska barn i nioårsåldern deltagit i kriget mellan Iran och Irak57, och att iUganda ca 5 000 "kadagos" — barnsoldater — finns kvar i kasernerna, av vilka en del inte är äldre än 10 år. I Libanon används barn av alla i konflikten inblandade grupper — shiamuslimer, druser, palestinier m. m. i krigföringen. Barnsoldater finner man i Afganistan, i ElSalvador, i Nicaragua ...
2.3. Regionala folkrättsliga normer relevanta för barnets rättigheter
De gällande universella konventionerna utgör icke de enda rättskällorna för mänskliga rättigheter. Stor betydelse i detta avseende har regionala instrument antagna inom Europarådet, OAS och OAU.
2.3.1. Europarådet
Genom den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter av den 4 nov 1950 har ett system, som värnar om grundläggande medborgerliga och politiska fri- och rättigheter, skapats. Konventionen innehåller emellertid i sig inga uttryckliga regler som hänför sig till barnen som speciell grupp. I artikel 1 stadgas, att de i konventionen angivna rättigheterna skall tillförsäkras envar, som befinner sig under de fördragsslutande staternas jurisdiktion, och att ingen begränsning fargöras vad gäller ålder; följaktligen kan därmed även barn omfattas av konventionens bestämmelser. Den enda artikel som uttryckligen hänvisar till barnets rättigheter är art. 5: 1d, där det sägs att en underårig endast genom ett lagligt beslut far berövas sin frihet för att undergå skyddsuppfostran eller ställas inför vederbörlig rättslig myndighet58.
Att barn omfattas av de i konventionen och dithörande protokoll tillförsäkrade rättigheterna tyder på, att både kommissionen och domstolen för de mänskliga rättigheterna har behandlat mål som hänför sig till barns rättigheter. Genom praxis har viktiga allmänna regler utvecklats vad gäller barnets status, i synnerhet vad avser rättsställningen för barn födda utom äktenskap, när det gäller misshandel av barn, barnets rätt till utbildning, utvisning av barn, vårdnaden av
barn vid upplösande av äktenskap och omhändertagande av barn59. Den övervägande delen av klagomålen har framförts av föräldrar eller andra vuxna, men kommissionen har även behandlat klagomål anhängiggjorda av minderåriga. Bland dessa kan nämnas målen Nos.3435/67-3438/67, 4 Sailor Boys v the United Kingdom60, som gällde fyrabrittiska ungdomar, som tog värvning vid brittiska flottan i en ålder av 15 respektive 16 år för att tjänstgöra under 9 år. De klagande reste frågan om kränkning av art. 4: 1; eftersom de vägrades befrielse från tjänsten ansåg de, att de hölls i slaveri. Vidare hävdade de kränkning av art. 6: 1, eftersom de inte hade någon möjlighet att pröva sina rättigheter i en opartisk och offentlig rättegång inför oavhängig och opartisk domstol och slutligen kränkning av art. 8, rätten till familjeliv. Kommissionen förklarade dock i juli 1968 alla mål som "inadmissible". Vad gäller den påstådda kränkningen av art. 4: 1 och 8 fann kommissionen, att de var "manifestly illfounded", och beträffand eart. 6: 1, att det i det här fallet inte var frågan om någon civil rättighet.
Vad gäller förhållandet mellan föräldrars rätt och barnets rätt är praxis, när det gäller Europakonventionen med dess protokoll, inte entydig. Barnets intressen har ansetts väga tyngre än föräldrarnas i exempelvis mål No. 8429/78, Hendriks v the Netherlands61. Wim Hendriks framförde klagomål mot den nederländska staten p. g a. att han av de behöriga myndigheterna i landet vägrats umgängesrätt med sin son efter skilsmässan. Modern vägrade att samarbeta med fadern för att besökstillfällen skulle ordnas. Hon ansåg, att barnets intresse därvid skulle skadas. Målet förklarades av kommissionen för de mänskliga rättigheterna för "admissible" 13 mars 1980 och två år senare lämnade den sin rapport, vilken hänsköts till ministerkommittén som i sin tur antog resolution DH (82) 4, i vilken den instämde med kommissionens yttrande, nämligen att ingen kränkning av art. 8 hade förekommit. Mot bakgrund av målets fakta och vid avvägning mellan klagandens och barnets intressen fann man, att barnets intressen "must ultimately weigh more heavily". Generellt kan fastslås, att kommissionen i sin praxis utvecklat den regeln vad avser umgängesrätten, att barnets intressen skall ges prioritet, men om inga omständigheter enl. art. 8: 2 i konventionen utgör grund för undantag skall den förälder som inte fått föräldrarätten ha möjlighet till umgänge med barnet62.
I andra fall, exempelvis vid utvisning, har ingen prioritet för barnets intressen erkänts. Utvisning av familj från ett land, där dess barn befann sig, ansågs kunna verkställas utan hinder — mål No. 10946/8463.
Svårbemästrade frågor aktualiserades vid fastställande av utvisning av illegala invandrare i Storbritannien i mål No 8244/78 Singh/Uppal vthe United Kingdom64. Makarnas båda barn hade fötts i invandrarlandet och p. g. a. tillämpningen av jus soli-principen erhöll de landets medborgarskap, vilket bl. a. innebär oinskränkt rätt att vistas i landet. Om inga särskilda omständigheter hade förelegat i detta fall — moderns och yngsta sonens hälsotillstånd bedömdes mycket dåligt — hade enligt dåvarande praxis utvisning inte ansetts utgöra någon kränkning av familjelivet enligt art. 8 i Europakonventionen, eftersom man kunde räkna med att barnen kunde leva tillsammans med föräldrarna i deras hemland. I detta fall fick dock familjen av humanitära skäl stanna i Storbritannien.
Den viktiga principen att konventionsstaterna är förpliktade att respektera och skydda även barnens rättigheter har kommit till uttryck i en rad rättsfall65. Här kan nämnas mål No. 9330/81, Bulus v Sweden66, där klaganden, en tolvårig syrisk pojke, hotades av utvisning från Sverige till Syrien, och i vilket mål han bl. a. gjorde gällande, dels att han varit föremål för omänsklig behandling av de svenska myndigheterna i strid med art. 3, dels att hans familjeliv hade blivit stört i strid med art. 8 i den europeiska konventionen. Kommissionen gjorde ingen sakprövning av den påstådda kränkningen av art. 3. Däremot fastslog den, att de svenska myndigheterna hade handlat på ett sätt som kränkt Bulus rättigheter enligt art. 8, dels genom beslutet att utvisa Bulus tillsammans med hans två bröder medan modern och systern var kvar i Sverige, dels genom det senare beslutet att tillsvidare endast utvisa de två bröderna. Tvisten avslutades genom att en förlikning uppnåddes.
Vidare kan mål No. 6833/74 Marckx v Belgium nämnas67, där saken gällde huruvida belgisk lagstiftning särbehandlade ogifta mödrar och deras barn i förhållande till gifta. Klaganden Paula Marckx och hennes dotter Alexandra hävdade, att belgisk lagstiftning strider motartiklarna 3, 8 och 14 i den europeiska konventionen samt mot art. 1 i första tilläggsprotokollet, dels genom att en ogift mor måste erkänna
sitt barn för att juridiskt kunna anses som barnets mor, dels genom arvsrättsliga regler, innebärande att barn utom äktenskap i stor utsträckning har begränsad arvsrätt efter modern. Fallet behandlades av den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, som fann, att den belgiska lagstiftningen stred bl. a. mot art. 8, vidare art.14 läst tillsammans med art. 8 samt med art. 1 i tilläggsprotokoll l68. Idet här fallet gjorde domstolen en vid tolkning av begreppet "familjeliv", vilket begrepp ansågs omfatta inte endast möjligheten för föräldrarna att leva tillsammans med sitt barn, utan även möjligheten för barnet att utveckla för det självt viktiga relationer — ekonomisk samhörighet inbegripen — med för barnet viktiga nära släktingar:
"In the Court's opinion, 'family life', within the meaning of Article 8, includes at least the ties between near relatives, for instance those between grandparents and grandchildren, since such relatives mayplay a considerable part in family life"69.
Domstolen fastställde vidare, att art. 8:1 innebär plikt för staterna att genom lagliga åtgärder efter födseln tillförsäkra barnen en fullkomlig integrering med familjen, samt att understödja familjelivet och inte förhindra det.
" 'Respect' for a family life so understood implies an obligation for the State to act in a manner calculated to allow these ties to develop normally"70.
Vissa ingrepp i familjelivet kan dock under i art. 8:2 fastslagna förutsättningar rättfärdigas. Barns omhändertagande för samhällsvård är ett exempel på ingrepp i familjelivet71. Kommissionen har i en rad klagomål mot Sverige, Västtyskland och Storbritannien förklarat fall, som gällt omhändertaganden för "admissible", dels vad avser själva förfarandet vid omhändertagandet, dels kriterierna för detta72. Här kan två mål mot Sverige nämnas, vilka båda ledde till förlikning mellan svenska staten och föräldrarna73. Att skilja barn från sina föräldrar kan anses vara sista steget i ett noggrant reglerat förfarande och på grunder som kan rättfärdiga ingreppet. I ett mål74, som berörde Sverige, klagade sökandena över att omhändertagandet
av deras barn, som bl. a. motiverats med att föräldrarna inte ansågs kunna ge sina barn tillräcklig stimulans, kränkte art. 3, 6, 8, 13, 14 och art. 2 i det första tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Sökandena gjorde gällande att beslutet att omhänderta deras barn och senare att ej häva omhändertagandet utgjorde brott bl. a. mot art. 8 i konventionen. Vidare menade man, att placeringen av två av de tre barnen i fosterhem 100 mil från sökandenas hem och det tredje på 10 mils avstånd, samt det faktum att de placerats i tre olika hem utgjorde kränkning av samma artikel. Kommissionen ansåg dock enhälligt vad gäller samtliga artiklar, med undantag av art. 8, att någon kränkning av konventionen inte förelåg. Den funktion som art. 8 har i Europakonventionen är först och främst att skydda individen mot offentliga myndigheters godtyckliga inblandning i familjelivet. Med hänvisningtill mål No. 10141/82, som ej är publicerat, ansåg kommissionen att beslutet att omhänderta sökandenas barn och vägran att häva omhändertagandet utgjorde ett allvarligt intrång i klagandenas rätt till skydd för sitt familjeliv enligt art. 8:1. Följaktligen måste det prövas huruvida detta intrång var berättigat enligt art. 8:2 i konventionen, vilken som förutsättning för att intrånget skall anses berättigat uppställer tre villkor, nämligen:
a) intrånget måste vara "lagenligt",
b) det måste ske i enlighet med ett eller flera legitima ändamålangivna i art. 8:2 och till sist
c) det måste vara "nödvändigt i ett demokratiskt samhälle "medhänsyn till dess legitima ändamål.
Vad gäller det första kravet anförde sökandena, att den svenska lagen inte uppfyller kvalitetskravet, då lagen är alltför oklar vad avser förutsättningarna för när ett beslut om omhändertagande skall kunna fattas. Enligt § 1 i lag 1980: 621 med särskilda bestämmelser om vård av unga skall vård beredas den unge om:
"1. brister i omsorgen om honom eller något annat förhållande i hemmet medför fara för hans hälsa eller utveckling eller
2. den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för allvarlig fara genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat därmed jämförbart beteende."
Det är uppenbart att denna paragraf innehåller begrepp som knappast kan bedömas ha något klart och konkret innehåll, exempelvis "brister i omsorgen" och "fara för hans hälsa", varför man med rätta kan ifrågasätta om lagtexten verkligen anger de materiella villkoren för tvångsomhändertagande på ett sätt som uppfyller kravet på lag-
stöd i art. 875. Kommissionen fann dock, att de ovan nämnda villkoren inrymmer avsevärd handlingsfrihet för de ansvariga myndigheterna, men att en absolut precisering av villkoren för omhändertagande av barn knappast är möjlig, och att den svenska lagstiftningen således uppfyller kraven på lagens kvalitet. Besluten rörande omhändertagande var i detta fall "lagenliga" och fattades dessutom i barnens intresse, vilket helt klart anses som ett legitimt ändamål. Vad gäller det tredje villkoret, "nödvändiga i ett demokratiskt samhälle", underströk kommissionen att i och med att beslut om omhändertagande är att anses som ett allvarligt ingripande i familjelivet så är det nödvändigt att staten anger tillräckliga, tungt vägande, välgrundade och starkaskäl för att rättfärdiga detta handlande och att man har lagt stor vikt vid att finna den lösning som är bäst för barnet. Kommissionenkonstaterade vidare att den inte skall företa ny prövning av alla fakta och av bevisningen i målet utan istället pröva de beslut som har fattats av de inhemska domstolarna. Kommissionen undersökte alltså de skäl som angivits i länsrättens domar av 30 dec. 1980 och 17 nov. 1982, vilka fastställts av kammarrätten. Regeringsrätten hade ej givit prövningstillstånd. Kommissionen uttryckte viss kritik beträffande innehållet i de svenska domstolarnas domar. Den övertygades inte om faktaunderlagets bärighet. Med hänsyn till att barnen placerats långt ifrån sökandena, samt att skiljandet av barnen från varandra skett utan övertygande skäl för så allvarliga ingripanden, ansåg kommissionen att det inte hade visats att omhändertagandena av barnen kunde anses vara "nödvändiga i ett demokratiskt samhälle" och i barnens intresse enligt art. 8:2. Kommissionen avgav med 8 röster mot 5 ett fällande utslag, innebärande att ett brott mot art. 8 i Europakonventionen hade förekommit.
Frågan om ett beslut om omhändertagande av barn var förenligt med art. 8 i konventionen har ställts på nytt i ytterligare ett fall gällande Sverige —mål No. 1 1704/85 — och regeringens yttrande begärdes 1987.
En aspekt av familjelivet är barnets uppfostran. I art. 2, 1:a tillläggs protokollet76, stadgas föräldrarnas rätt att träffa beslut om uppfostran och utbildning av sina barn som är överensstämmande med deras religiösa och filosofiska övertygelse. Att denna rättighet "tar
överhanden i förhållanden till staten" fastslogs av den europeiska kommissionen i mål No. 8811/79, Blom v Sweden77. Man förutsätter dock att barns och föräldrars intressen sammanfaller, och Strasbourgorganen har hittills ej heller behövt ta ställning till något ärende där en konflikt mellan sådana intressen förelegat.
Den europeiska sociala stadgan av 18 okt. 1961, i kraft sedan år 1965, berör i väsentlig omfattning barns rättigheter. I den första delen av stadgan fastslås de mål som de fördragsslutande parterna med alla lämpliga medel "såväl nationellt som internationellt" skall försöka uppnå. I punkt 7 ställer man krav, att barn och ungdom skall tillförsäkras särskilt skydd mot "de risker i fysiskt och moraliskt avseende för vilka de äro utsatta". Vidare skall enligt punkt 17 mödrar och barn beredas skydd i socialt och ekonomiskt hänseende oavsett civilstånd och familjeförhållanden. Bland andra målsättningar av vikt även för barnen kan nämnas kvinnliga arbetstagares rätt till särskilt skydd vidhavandeskap och barnsbörd — punkt 8. Vidare stadgas skydd för barn och ungdom mot att utnyttjas som arbetskraft i stadgans andradel, art. 7. I de tio punkterna anges bl. a. minimiålder för att minderåriga skall tillåtas användas i arbete — 15 år. Denna artikel är tillämplig på alla kategorier av arbeten, d. v. s. även sådana som inte kan anses vara "lätta" arbeten. Konventionsstaterna tillåts göra undantag från denna åldersgräns, men i sådana fall får sysselsättningen inte ske i andra än särskilt angivna "lättare" arbeten, som inte kan bedömas ha negativ inverkan på deras hälsa, moral eller uppfostran78.I samma artikel uppmanas staterna att fastställa en högre minimiålder för sysselsättningen av minderåriga till hälsofarliga och riskfyllda arbeten, att begränsa arbetstiden för personer under 16 år med hänsyn till deras utveckling, att säkerställa minderåriga arbetstagares rätt till skälig lön, betald semester etc. Yrkesvägledning och yrkesutbildning skall tillförsäkras barn och ungdom enligt art. 9 och 10. I artikel 17 tryggas mödrars och barns rätt till skydd i socialt och ekonomiskt hänseende. Staten uppfyller sina förpliktelser enligt denna artikel" since it considered that the obligation to take all appropriate and necessary measures could in fact be interpreted as meaning that the state had to act in pursuance of Article 17 only in so far as the absence
of private action rendered state intervention necessary"79. Här kan den iakttagelsen göras, att förutom det faktum att den europeiska sociala stadgan i allmänhet lämnar stor handlingsfrihet åt fördragsslutande parter så är dessa ej heller förpliktade att binda sig till detta dokument i dess helhet. De kan enligt artikel 20 i tredje delen av stadgan själva fritt välja vilka artiklar, dock minst 5, i stadgans andra del de önskar anse sig bundna av. Det sammanlagda antalet bestämmelser som skall vara bindande för staten får dock inte understiga 10 artiklar eller 45 moment.
Inom Europarådet utarbetades år 1975 en konvention om barn födda utom äktenskap och deras rättsställning80. I konventionens art.2 har en viktig grundsats, som vid konventionens tillkomst inte var erkänd i alla europeiska stater funnit uttryck nämligen, att fastställande av moderskap för barn födda utom äktenskap skall baseras "by the sole fact of giving birth to the child". Luxemburg har framlagt en reservation mot denna artikel, innebärande, att landets egen lagstiftning skall gälla vid avsaknad av ett nedtecknande av moderns namn i barnets födelseattest, något som innebär, att moderskapet kommer att fastställas i en process. Vidare innehåller konventionen bestämmelser om fastställandet av faderskap för barn födda utom äktenskap. Inte heller detta var vid konventionens utarbetande reglerat i alla Europarådets länders inhemska lagstiftning. I konventionens art. 9 stadgas, att barn inom och utom äktenskap skall likställas i arvsrättsligt hänseende.
Konventionen bidrar tvivelsutan till att förbättra rättsställningen för barn utom äktenskap i viktiga hänseenden. Påpekas bör dock, att antalet konventionsstater fortfarande är ringa81, och dessutom har flertalet anslutna stater reserverat sig mot olika artiklar.
Bland andra regionala dokument av betydelse för barnets rättsställning, även om de hör till IP:s område, kan nämnas den europeiska konventionen om erkännande och verkställighet av domar i vårdnadsmål av 198082, vilkens målsättning bl. a. är att förhindra, att barnrättsstridigt förs ut ur ett lands territorium, och bidra till att problem orsakade av sådana handlingar löses snabbt och effektivt, exempelvis därigenom att barnet återförs till den förälder som har vårdnaden. En
annan konvention, som rör adoption av barn83, är ett resultat av de europeiska staternas ansträngningar att uppnå harmonisering mellan ländernas lagstiftning, när det gäller rätten till adoption av barn.
En viktig målsättning för Europarådet är att verka för uppnående av enhet mellan medlemsländerna på bl. a. det juridiska området. För att skydda barnets person och moral och materiella intressen är det avvikt att rättslig likhet mellan föräldrarna råder. Viktiga grundsatser angående föräldraansvaret och jämställdheten mellan föräldrarna anges i ministerkommitténs rekommendation till medlemsregeringarna av år 198484.
Europarådets parlamentariska församling antog i samband med det internationella barnaåret en rekommendation85, där det bl. a. sägs, att samhällets vitalitet är beroende av de möjligheter det erbjuder för den unga generationen till uppväxt och utveckling i trygghet, solidaritet och fred. Vidare fastslås, att barn inom Europarådets medlemsländer har det bättre än barn på andra håll i världen, men att mycket arbete återstår för att förbättra deras situation. Fysisk och psykisk misshandel och exploatering av barn måste bekämpas. En viktig princip som kommit till uttryck i denna rekommendation är, att barnen inte längre far betraktas som föräldrarnas egendom; de måste erkännas som individer med egna rättigheter och behov. Vid skilsmässor och i fall av konflikt mellan föräldrarna skall vikten läggas på barnets intressen. Hänsyn bör tas till de barns behov, vars mödrar förvärvsarbetar. För dessa barn skall subventionerad hjälp vara tillgänglig i form av exempelvis "authority day care centres." Enligt rekommendationen — del III b — bör samhället erbjuda sådant bistånd till föräldrar som önskar ägna sig åt sina barns uppfostran, att detta inte skall innebära ekonomiska nackdelar, "constraints", för deras del. Slutligen kan nämnas att det inom Europarådet finns ambitioner om att en europeisk konvention om barnets rättigheter skall utarbetas fram till 1991 och dess innehåll skall "go beyond universal standards adopted so far in order to ensure that children get the protection to which they are entitled"86. Man kommer dock att först och främst avvakta slutförandet av arbetet på en barnkonvention från FN:s sida, men man har redan tagit första steget i och med att utarbetandet av en studie om vilka konkreta element en europeisk konvention bör behandla har initierats.
2.3.2. Organisationen för de amerikanska staterna (OAS)
Även inom andra regioner av världen har folkrättsliga dokument av betydelse för barnets rättsstatus utarbetats. Den amerikanska deklarationen om de mänskliga rättigheterna av år 194887 innehåller, för alla OAS:s medlemsstater gällande, viktiga grundsatser i detta hänseende. I art. VII stadgas, att alla kvinnor under havandeskap och amningsperiod och alla barn skall äga rätt till "skydd, omvårdnad och bistånd". I art. XXX behandlas frågan om envars skyldighet att "hjälpa, dra försorg om, uppfostra och skydda sina minderåriga barn", men dessutom barnets skyldighet att "alltid akta och ära sina föräldrar och att hjälpa, dra försorg om och skydda dem, när de behöver det" — en motsvarande bestämmelse saknas i andra folkrättsliga instrument. Artikel XII tillförsäkrar envar — i vilket begrepp självfallet barnen inbegrips — rätt till en undervisning, som åtminstone på grundskolenivå skall vara kostnadsfri.
Denna deklarations betydelse ökade i början av 1960-talet, då den interamerikanska kommissionens för de mänskliga rättigheterna kompetens utvidgades till att omfatta behandling av individuella klagomål beträffande kränkningar av vissa i deklarationen förankrade fri- och rättigheter. Bland dessa finns dock ej de ovan nämnda artiklarna.
Ett annat regionalt dokument med för barnets rättsställning relevanta bestämmelser är den amerikanska konventionen om de mänskliga rättigheterna av år 196988. För närvarande är det endast 19 av OAS:s medlemsstater som har ratificerat den. Enligt art. 17:4 i ovannämnda traktat skall beslut om barnets försorg vid äktenskapetsupplösning fattas med utgångspunkt endast från vad som gagnar barnet och som skyddar dess intressen89. I art. 17:5 stadgas rätten tillsamma rättsställning inför lagen för barn födda inom och utom äktenskapet. Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter har avgivit ett utlåtande beträffande kränkning av denna artikel med anledning av gällande, diskriminerande, intern lagstiftning i El Salvador90. Varje minderårigt barn tillförsäkras i art. 19 rätten till "särskilt skydd genom familj, samhälle och stat". Av uppräkningens följd att döma läggs det primära ansvaret för barnet på familjen. I övrigt är denna viktiga bestämmelse vagt formulerad. Någon ledtråd till vad skyddet skall bestå i ges inte. På grund av den interamerikanska
domstolens korta existens91 finns ännu ingen rättspraxis när det gäller tolkningen av de nämnda artiklarna. Att föräldrarna eller förmyndarna har det primära ansvaret för barnets uppfostran stadgas i art. 12:4 ikonventionen.
Den amerikanska konventionen innehåller i likhet med andra internationella traktater en bestämmelse (art. 27), enligt vilken konventionsstaterna under vissa förutsättningar ges rätten att suspendera vissa i konventionen tillförsäkrade fri- och rättigheter. Denna möjlighet för traktatstaterna att avvika från sina skyldighet berör dock inte art. 17 — familjens rättigheter — och art. 19 — barnets rättigheter. Genom art. 31 i konventionen skapas möjligheten till utvidgning av konventionens rättighetskatalog genom införandet av ytterligare fri och rättigheter. Ett utkast till protokoll med detta syfte har utarbetats och här kan hänvisas till några artiklar som berör barnens rättsställning. Art. 17:3 b ålägger exempelvis konventionsstaterna plikten att garantera barnen nödvändig näring under skolgång. Enligt art. 17:3 c uppmanas staterna att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att garantera barnen en sådan uppväxt, att de till fullo kan utvecklas i fysiskt, intellektuellt och moraliskt hänseende. Artikel 18 är ägnad helt och hållet åt barnets rättigheter:
"Every child has the right to the protection which the conditions of childhood requires as regards the family, society and the State. Every child has the right to grow under the protection and responsibility of its parents; except in exceptional circumstances, as defined by the courts, a child of young age ought not to be separated from its mother.Every child has the right to free and compulsory education, at least in its basic phase, and to continue at higher levels of the educationalsystem"92.
År 1983 proklamerades som det interamerikanska året för familjen. I samband med detta antog OAS:s generalförsamling en deklaration angående familjens rättigheter93. I detta dokument framhävs familjens betydelse såsom varande en oumbärlig och nödvändig stomme för individens fysiska, emotionella och sociala utveckling och som en grundval för alla ordnade samhällen. I art. 1 stadgas varje barnsrätt till en familj och i art. 2 föräldrarnas rätt att utöva sitt ansvar i samband med avlande och skydd av sina barn. Vidare trycker man på föräldrarnas rätt att styra barnens uppfostran och utbildning. Även i detta dokument förutsätter man att föräldrarnas och barnens sociala,
moraliska, religiösa och andra värderingar är överensstämmande. Det anges inga riktlinjer för handläggande av eventuella konflikter mellanbarns och föräldrars intressen.
2.3.3. Organisationen för afrikansk enhet (OAU)
Inom en annan betydelsefull regional organisation, OAU, har en Afrikakonvention om mänskliga och folkens rättigheter94 utarbetats. Den trädde i kraft 21 okt. 1986 och har vunnit anslutning från 31 stater. Konventionen är tvivelsutan inspirerad av universella principer om skyddet för de mänskliga rättigheterna, men samtidigt märks i viktiga hänseenden påverkan av afrikansk historia, rättsfilosofi och uppfattning om de mänskliga rättigheternas innebörd. Det är ett rättsinstrument som återspeglar Afrikas verklighet och behov. Den kommitté av experter som hade som uppgift att utarbeta konventionen hade som ledande princip att: "the African Charter on Humanand Peoples' Rights should reflect the African conception of humanrights" och "should take as a pattern the African philosophy of law and meet the needs of Africa"95. De afrikanska staterna har exempelvis kombinerat politiska och medborgerliga rättigheter med ekonomiska, sociala och kulturella i en och samma konvention till skillnad från flertalet gällande folkrättsliga traktater på detta område. En viss prioritet för de senare fri- och rättigheterna går att utläsa. Man betonar dessutom de kollektiva "peoples" rättigheter och inte endast de traditionella, individuella, mänskliga rättigheterna. De bestämmelser som är av vikt för barnets rättsstatus är först och främst art. 17:1 —rätten till utbildning — och art. 18:3, i vilken ställs krav på konventionsstaterna att de skall: "ensure the elimination of every discrimination against women and also ensure the protection of the rights of the women and the child as stipulated in international declarations and conventions." Man ålägger följaktligen staterna att vidta nödvändiga åtgärder för att tillförsäkra barnet dess rättigheter. Innehållet i denna artikel kan ge upphov till svåra tolkningsproblem. Förhoppningsviskommer praxis, genom den afrikanska kommissionens för de mänskliga rättigheterna arbete, att närmare belysa denna liksom flertalet övriga artiklar i den afrikanska konventionen. Även om vikten av att konventionsstaterna iakttar dessa grundsatser betonas på flera ställen i konventionstexten, något som kommer till uttryck i frasen "declara
tions, conventions and other instruments adopted by the Organization of African Unity, the Movement of Non-Aligned Countries and the United Nations", så kan man inte bortse från svårigheterna förmånga afrikanska stater att leva upp till de internationella standarderna rörande barns och kvinnors rättigheter. I många länder i Afrika är kvinnornas rättigheter dåligt skyddade, t. ex. vad gäller äganderätten och föräldrarätten, vilket förhållande i sin tur oftast negativt påverkar barnens rättsstatus. Denna, föräldrarätten, tillkommer huvudsakligen fadern även om modern ansvarar för omvårdnaden av små barn — pojkar upp till sju år och flickor till nio år. Mannen och kvinnan är inte likställda inför lagen i den islamiska världen, vilken utgör en betydande del av Afrika. Vid äktenskapets upplösning tillkommer föräldrarätten fadern96. Med tanke på att den övervägandedelen av de traditionella afrikanska äktenskapen är polygama borde konventionen innehålla bestämmelser om barnens rättigheter i allmänhet i sådana situationer och om de utomäktenskapliga barnens rättsställning i synnerhet. Men eftersom i islamisk rätt ett barn fött utom äktenskapet "has no right to the estate of his deceased putative father"97 har införandet av en uttrycklig bestämmelse i ovannämnda avseende uppenbarligen stött på motstånd.
Staten åläggs plikten i art. 18:1 och 18:2 att skydda familjen genom att "take care of its physical health and moral" och att bistå den,eftersom familjen är "custodian of morals and traditional values recognized by the community."
Åtnjutandet av fri- och rättigheter medför plikter för envar, inklusive barnet, "to respect his parents at all times, to maintain them incase of need" enligt art. 29:1 i ovannämnda dokument med syfte bl. a.att stödja familjens harmoniska utveckling.
3. Utkast till en FN-konvention om barnets rättigheter
3.1. Historik
I samband med förberedelserna för det Internationella Barnaåret 1979 presenterade den polska regeringen ett utkast till konvention rörande barnets rättigheter, vilket med endast smärre ändringar i stort sett var identiskt med 1959 års deklaration98. Förslaget utsattes för kritik, huvudsakligen från de västeuropeiska länderna. Man ansåg att det var ofullständigt och saknade klarhet, det innehöll många vagaformuleringar. Den danska delegationen fann exempelvis att det pol-
ska förslaget: "lacks the preciseness and clarity which is required in the formulation of legally binding texts"99. En konvention borde ju vara rikare till innehållet än en deklaration, och den bör ha mer verksamma garantier för de tillförsäkrade fri- och rättigheterna. Föreställningarna om en framtida konventions innehåll visade sig dock vara skiftande. En tvistefråga har gällt om barnkonventionen skall behandla fri- och rättigheter, som redan är stipulerade i andra konventioner på de mänskliga rättigheternas område. En rad stater har hävdat, att sådana rättigheter som gäller såväl vuxna som barn och utgör en del av gällande folkrättsliga instrument inte skall beaktas i barnkonventionen100. Andra länder har menat, att alla fri- och rättigheter, som är relevanta för barn, bör omfattas av en barnkonvention, oavsett om de redan är inskrivna i andra konventionstexter eller ej. En konvention skall vara uttömmande. Ett annat argument som har anförts för det senare alternativet är att det kan finnas stater som väl kan tänkas vara beredda att tillträda barnkonventionen, men inte de andra traktaterna på de mänskliga rättigheternas område. Dessutom kan vissa rättigheter ges en annan innebörd, när det är fråga om barn än vuxna101. Det är i stor utsträckning den senare uppfattningen som har vunnit gehör. Viss skepsis har också uttryckts angående de olika ländernas syn på vilka rättigheter barn bör ha. En konvention kan inte reglera de behov barnen har i de enskilda länderna med deras olika ekonomiska och politiska system och olika kulturella och religiösa traditioner. De stora skillnaderna kan i praktiken medföra avsevärda svårigheter när man skall tillförsäkra varje barn i världen lika rättigheter102. Även om åsikterna kring utarbetandet av barnkonventionen skilde sig väsentligt uppmanade FN:s generalförsamling redan år 1979 FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna att ge högsta prioritet åt denna fråga: "bearing in mind that children's rights arebasic human rights and call for continuous improvement of the situation of children all over the world as well as their development and education in conditions of peace"103. Vid sin 35:e session tillsatte kommissionen en arbetsgrupp med uppgift att utarbeta ett utkast till konvention104, vilken grupp sedan dess varit verksam. Till de länder som mest aktivt deltagit i arbetsgruppens arbete har hört de väst- och östeuropeiska länderna samt Kanada och USA, medan utvecklings
länderna med en majoritet av världens barn inom sina gränser uppvisat dålig närvaro105. I början av konventionsarbetet utsattes även UNICEF för kritik på grund av sitt oregelbundna deltagande. Trenden förändrades dock 1985, då antalet icke-industriella länder steg. I övrigt är det icke-statliga organisationer med sina övernationella målsättningar som mest aktivt bidragit vid formuleringen av konventionsförslagets bestämmelser. Detta förhållande är viktigt att notera med tanke på utformningen av sluttexten; dessa organisationer har ju stor erfarenhet på detta rättsliga område.
3.2. Utkastets utformning och innehåll efter arbetsgruppens åttonde session i 1987
Konventionsförslagets ledande idéer har funnit uttryck i preambeln. Här nämns de internationella instrument som dels har inspirerat arbetet på barnkonventionen, dels får en precisering i den. I preambelns femte avsnitt knyts barnet till familjen som menas utgöra den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för alladess medlemmars utveckling och välbefinnande. Barnen bör beredas nödvändigt skydd och hjälp för att de skall kunna axla ansvar i samhället. Även i det sjunde avsnittet stadgas att barnet behöver växa upp i familjemiljö, i en kärleksfull atmosfär, för att kunna utvecklas harmoniskt. Det är således familjen som står i centrum och skall beskydda och tillvarata barnets intressen. Den bärande idéen i preambeln är uttryck för den traditionella synen på familjen och dess uppgifter. Under de senaste decennierna har dock framförallt i de industrialiserade länderna en annan bild av familjen växt fram106, nämligen att den traditionella familjetypen är i upplösning som institution. Många barn saknar familj; det finns idag ca 80 miljoner gatubarn. Framförallt i Latinamerika har det blivit allt vanligare, att föräldrar helt enkelt överger barnen.
Att ansvaret för barnets uppfostran och utveckling i första hand åvilar föräldrarna eller vårdnadshavarna stadgas även i art. 8:1.
Här skall i korthet beröras några av de viktigaste nyheterna i konventionsförslaget. I art. 1 ges en definition av begreppet "barn", nämligen att man därmed avser personer upp till 18 års ålder, såvida respektive lands inhemska lagstiftning inte ger honom/henne myndighet tidigare. Formuleringen av denna definition föregicks av stora motsättningar. Man ville först och främst sätta en undre och en övre
gräns för begreppet 'barn'. En del delegater ville sätta 15 år som den övre gränsen, vilket man motiverade med att FN:s generalförsamlinghade satt den åldern som gräns i samband med utlysandet av Barnaåret. Detta är även den minimiålder, som anges i preambeln till ILO konventionen nr. 138 om barnarbete som minsta ålder för att barn skall tillåtas arbeta. Andra förespråkade 14 år som övre gräns, eftersom man då kan gifta sig i många länder, och den obligatoriska skolgången då avslutas107. Här kan nämnas att myndighetsåldern i islamiska länder för pojkar exempelvis är mellan 12 och 15 år och för flickor 17 år. En viss tendens att sänka myndighetsåldern märks även i de västeuropeiska länderna och industriländerna överhuvudtaget, itakt med att man erkänner unga människor som självständiga individer som kan bestämma över sig själva108. Myndighetsåldern uppnår man i andra länder först vid 21 år, exempelvis i Grekland och trestater i USA — Colorado, Mississippi och Pennsylvania109. Myndighetsåldern är således högst varierande mellan olika länder; t. o. m. inom samma land har olika myndighetsåldrar gällt under olika tider. Gränsdragningen för när personer skall anses övergå från barn- till vuxenstadium kan sägas vara historiskt betingad och sägas vara mer beroende av sociala och kulturella traditioner och värderingar än av biologiska fakta. En konvention är ett rättsinstrument som förväntas vara långlivat, och det är därför som det är viktigt att den ger uttryckför för härskande rättsprinciper och värderingar i flertalet av FN:s medlemsstater. Myndighetsåldern uppnås i de flesta länderna vid 18 års ålder. Konventionen är avsedd att ge skydd åt en stor grupp individer i åldern mellan 0 och 18 år, och alla dessa skall anses vara "barn". Denna höga åldersgräns är unik för den internationella rätten; som tidigare nämnts använder sig de flesta folkrättsliga instrument av en lägre åldersgräns för att beteckna "barn". UNICEF använder sig exempelvis av 16 år som gräns för icke-barn110, i den humanitära rätten är åldersgränsen satt till 15 år. Personer mellan 15 och 17 år kallas för "young people". Betydelsen av denna positiva nyhet minskar dock drastiskt i och med det andra stycket i första artikeln, där det lämnas stort utrymme för konventionsstaterna att obehindrat använda sig av en annan, tidigare åldersgräns för uppnåendet av myndighetsåldern, d. v. s. man är beredd att acceptera att en icke obetydlig del stater framför allt i tredje världen kommer att
förpliktas att ge skydd åt en mindre grupp av individer, någonting som ej bör tillåtas. Detta kan innebära att personer i åldern 14—18 år i vissa länder inte kommer att beröras av konventionens bestämmelse.
Man menade sig med den uppnådda formuleringen kunna ge de inhemska lagstiftarna möjlighet att ta hänsyn till individuella variationer; några barn utvecklas tidigare än andra och blir tidigare självständiga än andra.
Avsevärda kontroverser har problemet rörande tidpunkten när man skall anses vara "mänsklig varelse" samt frågan i vilken utsträckning det ofödda barnet skall erkännas rättigheter vållat. I och med födelsen eller tidigare? I det polska förslaget utgick man ifrån födelsen, men en rad länder motsatte sig detta och föreslog i stället att ögonblicket för konceptionen borde vara vägledande. Till slut uppnådde man kompromissen att frågan inte uttryckligen upptogs i någon enskild artikel.
Visserligen har det förelegat svårigheter för delegaterna att komma överens om ett entydigt barnbegrepp, men med tanke på att ett sådant begrepp är avgörande för tillämpningen av konventionen är resultatet föga tillfredsställande. Därför bör det andra ledet i artikel 1 utgå.
En annan viktig nyhet i konventionsförslaget är att barnet tillförsäkras rätt att ge uttryck för sin egen inställning i juridiska och administrativa sammanhang. Vid respekten av barnets önskemål skall dock hänsyn till barnets ålder och mognad tas (art. 3:2 och art.7). Barnets rätt till tanke-, yttrande- och religionsfrihet skall respekteras enligt art. 7 bis: 1, men lydelsen här kan innebära tolkningssvårigheter, eftersom samma artikel, 4:e stycket, kan ges innebörden, att det är föräldrarna som far avgöra barnets religiösa och moraliska uppfostran, något som i sin tur exempelvis innebär, att barnets personliga val av livsåskådning kan sättas ur spel i familjer, där barnet har invändningar mot föräldrarnas religion.
I konventionsförslaget (art. 4) upptas ett långtgående diskrimineringsförbud mot särbehandling av barnet. Artikel 4:2 behandlar skydd mot diskriminering p. g. a. föräldrarnas/vårdnadshavarens sociala ursprung, religion och politiska åsikter, eftersom diskriminering grundad på föräldrarnas förhållanden kan träffa extra hårt111. Den ligger ibland utanför barnets kunskap och medvetande.
I art. 8:3 åläggs konventionsstaterna plikt att bistå förvärvsarbetande föräldrar i deras omsorg, vård och tillsyn av sina barn.
I art. 10:2 stadgas speciellt skydd för föräldralösa barn. Vid val avalternativ "family care" för sådana barn skall hänsyn tas till barnets etniska, religiösa och språkliga ursprung.
En positiv nyhet är art. 11 bis, vilken ägnas åt flyktingbarns rättigheter. Ingen av de nu gällande internationella instrumenten rörandeflyktingar tar hänsyn till barn som själva är flyktingar eller vilkas föräldrar är det. Enligt UNHCR:s praxis112 blir varje fall, där det ansöks om flyktingstatus, individuellt bedömt vad avser uppfyllandet av gällande krav, åldern är således inte någon avgörande faktor. I ovannämnda artikel ställs kravet på konventionsstaterna att göra ansträngningar för att spåra ett ensamt flyktingbarns föräldrar för att det skall kunna återförenas med sin familj. Om inga föräldrar eller släktingar kan spåras skall traktatstaterna tillförsäkra barnet samma slags skydd som de barn, vilka permanent eller tillfälligt av i konventionen angivna skäl skilts från sin familj, åtnjuter.
I art. 12 ter tas frågan om periodiskt granskning och omprövning av behandlingen av omhändertagna barn upp113. Genom art. 18 bis harman eftersträvat att bereda barnen skydd mot narkotika. Artikel 19 behandlar barnens rättigheter i fängelser. I och med stadgandet i art.21 anses standarderna i konventionsförslaget utgöra ett minimum för statsmakterna att eftersträva och inte ett maximum. Barnet är oftast inte medvetet om sina rättigheter. Art. 21 ter, som antogs av arbetsgruppen vid det senaste mötet 1987, förpliktar staterna att sprida information om konventionens principer och bestämmelser " by appropriate and active means, to adults and children alike"114. De oberoende organisationernas roll såsom DCJ och Rädda Barnen är i detta avseende stor.
Vissa grundsatser ifrån 1959 års deklaration har utvidgats och gett sen konkretare innebörd i konventionsförslaget. Art. 2:2 — som motsvarar tredje grundsatsen i deklarationen — behandlar sålunda barnets rätt att erhålla medborgarskap i den stat det föds, såvida inte barnet enligt lag blir medborgare i annan stat. Därmed skapas garantier för barnet mot statslöshet, men artikeln ger uttryck för jus soliprincipen. Många stater, däribland flertalet europeiska sådana, tilllämpar jus sanguinus-principen i sin medborgarskapslagstiftning, vilket medfört att en rad länder har riktat invändningar mot denna artikel115. En annan utförligare bestämmelse är ägnad åt de handikappade barnen. I art. 12:3 stipuleras att dessa barn har rätt till ett normalt liv och till stöd som garanterar dem värdighet. Den vårdnad som erbjuds dessa barn bör vara kostnadsfri, där detta är möjligt. Även deklarationens sjätte grundsats behandlas utförligare. I art. 6 i
konventionsförslaget anges de förutsätningar under vilka ett barn får skiljas från sina föräldrar. I art. 6 bis behandlas frågan om familjeåterföreningen i fall då familjemedlemmarna bor i olika länder. Traktatstaterna förpliktar sig att behandla begäran om in- eller utresa ur ett land snabbt, positivt och humant. I konventionsförslaget läggs vikten på barnets rätt att träffa sina föräldrar även då de lever i olika länder och inte tvärtom. Deklarationens nionde grundsats, som gäller barnets skydd mot försummelse, grymhet och utnyttjande, har i viss mån fått en precisering i art. 8 bis. Dessutom behandlas i artikelns andra stycke frågan om förebyggande åtgärder, exempelvis sociala program,till stöd för barnet mot barnmisshandel och andra övergrepp.
3.3. Kritiska anmärkningar till det aktuella utkastet
En artikel vars formulering på nuvarande stadium utgör en besvikelse är art. 20, vilken behandlar barns rättigheter i väpnade konflikter. Den har ansetts innebära ett steg tillbaka i stället för ett stärkande av barnets ställning116, bl. a. på grund av att åldersgränsen för barn som får bära vapen är satt till 15 år i stället för 18. Sverige tillsammans med flera andra stater föreslog vid den senaste sessionen, att diskussionen om omformuleringen av art. 20 skulle återupptas, vilket sannolikt kommer att ske i samband med den andra läsningen av utkastet 117. Den antagna artikeln urholkar rättigheter som redan är tillförsäkrade barn och unga personer genom normer i gällande humanitär rätt — Genèvekonventionerna av 1949 och TP. Röda korset antog vidsin 25:e internationella konferens en resolution som bl. a. betonar att"the protection accorded by the new convention should be at least the same as that accorded by the Geneva Conventions and the two Additional Protocols." Artikel 20:2 i konventionsutkastet är ett klartsteg tillbaka från art. 77:2 1TP, dels genom att traktatstaterna förpliktar sig att endast vidtaga "all feasible measures" i stället för det starkare uttrycket "necessary measures", dels genom formuleringen att dessa åtgärder skall säkerställa att inget barn direkt deltar i fientligheterna. Indirekt deltagande utesluts således inte genom nuvarande bestämmelse. Detta uttryck bör tas bort, och dessutom bör krav ställas på konventionsstaterna att helt och hållet avstå från att låta barn under 18 år bära vapen. Begreppet "barn" skall tolkas i enlighet med en reviderad art. 1 i konventionen, som tidigare behandlats. Arbetsgruppen bör utnyttja tillfället vid utarbetandet av barnkonven-
tionen till att införa bestämmelser som förbättrar gällande normer om skydd för barn i krigssituationer i stället för att försämra dem.
Sverige har lämnat ett förslag till art. 30 rörande frågan om reservationer. Enligt art. 19 i Wienkonventionen om traktaträtten kan staterna:
"vid undertecknande, ratifikation, godtagande eller godkännande av eller anslutning till en traktat anmäla reservation, såvida icke: a) reservationen är förbjuden enligt traktaten; b) traktaten föreskriver att endast särskilt angivna reservationer, som ej omfattar reservationen i fråga, får göras; eller c) reservationen, i fall som ej omfattas avpunkterna a) och b) är oförenlig med traktatens ändamål och syfte."
Detta innebär att man vid utarbetandet av en konventionstext har olika alternativ att välja mellan. Det finns traktater som uttryckligen förbjuder reservationer 118, andra innehåller bestämmelser som tillåter reservationer till ett visst antal artiklar. Flertalet multilaterala traktater — 85 % av 1164 sådana som trätt i kraft mellan 1919 och 1971 —hade inga reservationer alls 119. Reservationer kan underlätta förmånga stater att ansluta sig till en viss typ av multilaterala traktater, däribland sådana på de mänskliga rättigheternas område. Här kan nämnas att varken FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter eller FN:s konvention om ekonomiska och sociala rättigheter innehåller någon regel beträffande reservationer. Däremot har regionala traktater sådana bestämmelser. De europeiska och amerikanska konventionerna om de mänskliga rättigheterna har t. ex. en sådan artikel, medan den afrikanska konventionen inte har någon. Enligt art. 64 i det förstnämnda konventionen kan en stat vid undertecknandet eller deponerandet av ratifikationsinstrumentet "göra förbehåll med avseende å någon särskild bestämmelse i konventionen i den mån lagstadgande som då äger giltighet inom statens territorium, icke överensstämmer med bestämmelsen." Förbehåll av allmän karaktär tillåts inte. I art. 75 av den amerikanska konventionen stadgas att förbehåll endast är tillåtna om de överensstämmer med bestämmelserna i Wienkonventionen om traktaträtten. Den interamerikanska domstolen ger i sitt andra rådgivande yttrande 120 god vägledningom tolkningen av denna bestämmelse. Inom detta område finns fortfarande djupa meningsskiljaktigheter mellan stater från olika världsdelar och stater med olika politiska och ekonomiska system. Bland annat därför kan man förvänta sig att många stater kommer att ha
invändningar mot vissa artiklar i barnkonventionen. Marockos regering har exempelvis påpekat att art. 6:2 och 7 bis i sin nuvarande utformning kommer att utgöra hinder för en framtida ratifikation om ingen möjlighet till reservation ges121. Regeringen i Bangladesh har haft betänkligheter vad gäller art. 8, art. 10:2 och 11122. Även västeuropeiska stater såsom Storbritannien och Västtyskland har tidigare under konventionsarbetet framhållit faran för kollision mellan inhemsk lagstiftning och konventionens artiklar123 och kommer att vilja göra vissa förbehåll. Det svenska förslaget ses följaktligen som naturligt och nödvändigt för att flertalet av världens länder skall kunna ansluta sig till konventionen. Vad gäller artikelns utformning kan vissa anmärkningar framföras. Man fastslår att reservationer inte kommer att tillåtas utom till de 12 uppräknade artiklarna. Det svenska valet av artiklar är inte självklart för alla stater och kommer förmodligen att bli föremål för debatt vid kommande möten. Troligen kommer antalet berörda bestämmelser att ökas. I så fall vore det bättre att man istället fastslog de grundläggande bestämmelser, för vilka inga förbehåll kommer att accepteras, även om uppräkningen i detta fall skulle bli längre. Toleransnivån för reservationer bör inte tillåtas bli för stor när det gäller en konvention som berör de mestutsatta grupperna av människor. Vidare bör reservationerna inte på något sätt förhindra de blivande kontrollorgans verksamhet124. Möjlighet för stater som lämnat reservation att vid senare tillfälle dra tillbaka den bör ges.
Kritik angående utformningen av utkastet kan anföras framförallt vad gäller språkbruket. Om konventionen är mera allmänt hållen underlättar man ratifikationen för flertalet stater. En flexibel text inrymmer större möjligheter till hänsynstagande till de starkt varierande förhållandena i de olika världsdelarna. Familjerätten, i synnerhet vad gäller förhållandet mellan föräldrar och barn, är ett rättsområde där fortfarande stora skillnader mellan de olika länderna förekommer och uppnåendet av en unifikation förefaller mycket svår — de flesta skillnaderna i uppfattningarna överbryggas genom kompromisser. Utkastet till konvention blev på grund av svårigheterna att uppnåenighet på väsentliga punkter en kompromiss. Man skall dock alltid hålla i minnet att ju mindre utrymme som lämnas för tolkning och godtycke desto lättare blir det att fastställa kränkning av de skyddade
fri- och rättigheterna, i synnerhet vad gäller traktater på de mänskligarättigheternas område. En rigorös exakthet kan å andra sidan avtidigare nämnda orsaker inte åstadkommas — det är snarare så att deenskilda folkrättsliga normerna ofta är abstrakta och har kompromisskaraktär. I utkastet till barnkonvention används alltför ofta uttryck avtypen "lämpliga åtgärder", såsom i art. 3:3, 4:2, 5, 6 ter: 1, 8:3, vilketju innebär att graden av staternas förpliktelser är något mindre än omman använde sig av uttrycket "nödvändiga åtgärder". Ofta användsockså uttrycken "to recognize" och "to respect" en viss rättighet,vilket tvivelsutan uttrycker en svagare förpliktelse än ordet "to ensure" en rättighet. Språkbruket är inte alltid motiverat och konsekventgenomfört i hela utkastet till konvention. Genom att använda sig avdessa uttryck skapar man ju en sorts hierarki av förpliktelser för deberörda traktatstaterna, något som enligt min mening inte bör tillåtasi en konvention rörande barnens rättigheter — alla barns rättigheterbör anses vara likvärdiga. Skulle man dock bestämma sig för att inteändra på språkbruket, bör man åtminstone se till att denna hierarkiska uppbyggnad av förpliktelser inte strider mot redan accepteradesådana i gällande traktater.
3.4. Tankar kring den framtida konventionens kontrollmekanismer
För att konventionen skall få avsedd verkan erfordras en väl fungerande organisation för kontroll av efterlevnaden. Tre procedurer haranvänts av internationella organisationer inom FN-systemet för övervakning av tillämpningen av mänskliga rättigheter av konventionsstaterna, nämligen: rapportproceduren, klagomålsproceduren och utarbetandet av studier och undersökningar. Det mest vanliga implementeringsmaskineriet i instrument rörande de mänskliga rättigheterna ärrapporter från konventionsstaterna om åtgärder de har vidtagit för atttillförsäkra respekten av de mänskliga rättigheterna. När det gäller deklassiska mänskliga rättigheterna behandlas rapporterna av kommittén för de mänskliga rättigheterna, som då består av oavhängigaexperter, medan kommittén i frågor rörande de sociala rättigheternafram till slutet av år 1986 var sammansatt av representanter förregeringarna, efter vilket datum den ersattes av en kommitté bestående av 18 oavhängiga experter. Genom rapporteringssystemet kanbrister upptäckas och regeringarna uppmuntras att råda bot på derådande förhållandena. I detta hänseende är det viktigt att kommitténhar befogenhet att utfärda rekommendationer. Kommittén för demänskliga rättigheterna har varit framgångsrik i detta avseende.
Barnkonventionen har blandad karaktär, den kommer att innehållasåväl medborgerliga som politiska, ekonomiska och sociala rättighe
ter. De två senare är för det mesta formulerade som politiska målsättningar, som gradvis skall tillämpas, och för denna typ av rättigheterhar rapporteringssystemet visat sig vara passande.
Mänskliga rättigheter tillkommer huvudsakligen individer, och detmest effektiva sättet för kontroll av tillämpningen av de tillförsäkradefri- och rättigheterna är den individuella klagoproceduren, där staten ifråga får bemöta offrets framställning. Publiceringen av de individuella klagomålen innebär ofta ett tryck på den kränkande staten frånomvärlden. Många stater har dock förhållit sig skeptiska till denindividuella klagorätten, och sålunda har bestämmelserna om dennasom en följd av dessa staters motstånd upptagits i ett fakultativtprotokoll till FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och inte i själva konventionstexten. Dessutom mynnar prövningen av individuella klagomål i bindande beslut endast enligt de regionala — de europeiska och amerikanska — konventionerna och inte deuniversella.
Vad gäller barnkonventionen föreligger flera förslag om implementering. Det första polska förslaget123 byggde exempelvis på att ansvaret för övervakningen skulle ligga hos ECOSOC. Traktatstaternaskulle enligt förslaget till ECOSOC översända periodiska rapporterom konventionstillämpningen. De första rapporterna skulle tillställasECOSOC tre år efter det att konventionen trätt i kraft och däreftervart femte år. Senare fogade man till detta förslag ett tillägg, innebärande att ECOSOC skulle bilda en grupp av regeringsexperter somskulle behandla länderrapporterna126.
Vid arbetsgruppens möte i januari 1987 i Geneve inkom förslag frånflera länder, däribland Sverige. Majoriteten förespråkade en fristående kommitté — Committee on the Rights of the Child — bestående avledamöter, som skulle tjäna i sin privata kapacitet och förfoga översärskilda sakkunskaper beträffande barn. Vad gäller antalet ledamöter har förslagen varierat mellan 10, 12 och 15 personer. Vid valet avledamöter bör hänsyn tas till en lämplig geografisk fördelning avmedlemskapet och till att de viktigaste rättssystemen blir företrädda.När det gäller expertkommitténs sammansättning anser författaren,att de antal som förslagits är otillräckliga. Redan etablerade kommittéer av denna typ består vanligen av 18 experter. Man bör häreftersträva ett större antal ledamöter för att uppnå en bättre geografisk fördelning och, sett i perspektivet av den förväntade stora arbetsbördan, en högsta möjliga effektivitet i arbetet. Här kan också nämnas
att exempelvis Belgien reste förslag om att redan existerande kommittéer skulle åta sig behandlingen även av rapporter enligt denna konvention127, något som emellertid inte vann gehör hos övriga delegater.
Ordföranden utsåg vid arbetsgruppens senaste möte en grupp bestående av representanter för Polen, Sverige, Kanada och NGO,vilken grupp i sin tur utarbetade och lämnade ett gemensamt förslagbeträffande utformningen av art. 22 och 23. Vad gäller art. 22 antoggruppen det ovan nämnda förslaget om upprättandet av en expertkommitté. Till samma artikel lade man befogenhet för kommittén attupprätta sina egna procedurregler. Däremot har inget förslag ännuställts om kommitténs arbetsmetoder. Vad gäller finansieringen avdess verksamhet föreligger i huvudsak två förslag; det första bygger påatt FN skall stå för kostnaderna, det andra däremot att konventionsstaterna bör ansvara för finansieringen. På det senare sättet finansieras t. ex. rasdiskrimineringskommitténs verksamhet. Bland initiativtagarna till detta andra förslag befann sig USA. Storbritanniens delegation förordade att i första hand frivillig "funding" skulle täckakostnaderna128. De båda först nämnda finansieringsalternativen har iandra sammanhang haft icke obetydliga svårigheter vid sitt genomförande, för det första p. g. a. FN:s undergrävda ekonomi, för det andrap. g. a. uteblivna avgiftsbetalningar från traktatstaterna. Eftersom något annat lämpligt alternativ svårligen på allvar kan diskuteras, återstår det första finansieringsalternativet som det enda rimliga. Mankan inte, med hänvisning till FN:s budgetkris — må den vara än såallvarlig för ögonblicket — göra effektiviteten av barnkonventionensövervakningssystem uteslutande beroende av traktatstaternas "goodwill" att betala sina avgifter. För övrigt är det ohållbart att arbetautifrån tesen att krisen skall bli bestående. En annan synnerligenallvarlig aspekt på finansieringen av det andra alternativet är detfaktum, att det enligt förslag till bestämmelse angående antalet ratifikationer endast krävs 15 sådana för konventionens ikraftträdande —enligt FN:s konventioner om medborgerliga och politiska rättigheterkrävs 35 ratifikations- och anslutningsdokument, likaså för FN:s konvention om ekonomiska och sociala rättigheter.
Det andra förslaget gällde art. 23 — rapporteringssystemet. Det ärett konstruktivt förslag, innebärande bl. a. att konventionsstaternaskall uppfylla sina rapporteringsskyldigheter i olika steg som närmarefastställs av kommittén, och att rapporterna exempelvis endast skall
beröra ett visst antal rättigheter åt gången. Vidare inbjuds de specialiserade organen inom FN, de s. k. "agencies", samt NGO med konsultativ status inom ECOSOC att lämna yttranden angående tillämpningen av konventionens bestämmelser till kommittén129. Det harrests förslag att behandlingen av rapporterna skulle ske av redanexisterande kommittéer enl. FN:s konventioner av 1966130. Dettaskulle dock medföra en onödig belastning för kommittéerna, somredan har svårigheter att behandla rapporterna i tid. Dessutom är detinte alls säkert att experterna förfogar över nödvändig kompetens pådet barnrättsliga området. En textsammanställning angående implementeringsbestämmelserna har utarbetats av representanter för Kanada, Sverige, Polen och NGO-gruppen, vilken text kommer att avhandlas vid nästa arbetsgruppsmöte i början av 1988. I den harföreslagits, vad beträffar rapporteringssystemet, att de första rapporterna skall lämnas inom två år efter det att konventionen trätt i kraftoch därefter vart femte år. Kommittén ges vidare befogenheten attbestämma att konventionsstat som avgivit fullständig rapport, variden redogjort för statens plikter enligt konventionen, i fortsättningenendast behöver rapportera verkställda ändringar inom konventionensområde, legislativa sådana eller sådana som rör praxis. Enligt ettförslag från Sverige om delrapporter skall rapport om hälften avartiklarna avges efter 4 år och den resterande hälften efter ytterligare 4år. Aven om detta kan förväntas höja kvalitén på rapporterna ärförslaget orealistiskt, eftersom själva urvalet av artiklar som skallbehandlas vid de olika tillfällena med stor sannolikhet kommer attmedföra stora meningsskiljaktigheter mellan kommittémedlemmarna.
Enligt NGO:s tidigare förslag bör UNICEF, som har stor erfarenhet av barnfrågor, ges en speciell roll. Arbetsgruppen kunde p.g. a.det begränsade tidsutrymmet inte behandla denna fråga vid sitt senaste sammanträde och således är förslaget öppet till diskussion. Detföreslås bl. a. att kommittén skall hänskjuta rapporterna från konventionsstaterna till UNICEF. Den skall dessutom avge egna rekommendationer och allmänna kommentarer. UNICEF skall å sin sida isamarbete med specialiserade "agencies" och FN-organ och NGO:sutarbeta och genomföra program för att underlätta tillämpningen avde fri- och rättigheter som är garanterade i konventionen. Vi kansåledes konstatera, att punkterna 5—10 av art. 23 i arbetsgruppensförslag saknar motsvarighet i gällande internationella konventioneroch att det således här föreligger en positiv innovation, dels därige
nom att kommittén ges möjligheten att inbjuda de specialiserade"agencies" vid FN att delta vid överväganden rörande tillämpningenav de konventionens artiklar som faller under deras arbetsområden(p. 5 art. 23), dels därigenom att internationella organisationer kaninlämna sådana rapporter beträffande tillämpningen av konventionentill kommittén som omfattar deras kompetensområde.
3.5. Frågor som ännu ej behandlats i utkastet till barnkonvention
Till dags dato har 35 artiklar och underartiklar, täckande ett stortantal fri- och rättigheter, antagits av arbetsgruppen. Hittills har rätten till liv, den mest fundamentala mänskliga rättigheten, inte uttryckligen nämnts i någon av de i utkastet behandlade fri- och rättigheterna. Detta är förvånansvärt med tanke på att ett icke obetydligtantal länder i världen inte bara har dödsstraff inskrivet i sin lagstiftning utan även tillämpar det131. En del länder, däribland USA,Pakistan, Bangladesh, Rwanda och Barbados, har tillämpat dödsstraff även på minderåriga. I början av 1987 satt 36 barn i dödscellerna i USA132. Några få, framförallt nyligen föreslagna, artiklar133 samtbestämmelserna om implementeringen av konventionens artiklaråterstår att diskutera vid nästa möte i början av 1988. Möjlighet attinföra ändringar i de redan antagna artiklarna kommer att ges vid enandra läsning, en s. k. "second reading", av utkastet till konvention.
Ännu har inte frågan huruvida konventionsstaterna skall ges rättatt under vissa förutsättningar sätta förpliktelser angående vissa frioch rättigheter ur kraft ställts och behandlats. Antalet bestämmelserfrån vilka suspension aldrig tillåts varierar mellan de olika traktaternapå de mänskliga rättigheternas område134. Enligt den amerikanskakonventionen om de mänskliga rättigheterna anses barnets rättigheterallmänt som så grundläggande att suspension inte tillåts. Man bordeäven när det gäller en framtida FN-konvention på det barnrättsligaområdet anamma principen, att den i sin helhet skulle anses vara"non-derogable". Skulle man dock bestämma sig för att tillåta suspension av vissa rättigheter bör katalogen av dessa inte överstiga den iandra internationella traktater på de mänskliga rättigheternas område.
Även frågan om de barns rättsställning vars konception skett ge
nom insemination bör behandlas i konventionen. Artificiell insemination förekommer i stor skala135, och avsaknaden av särskild regleringav denna fråga kan ha allvarliga följder, inte minst därigenom attbarnet rättsligt sett kan menas vara faderlöst.
Ej heller har frågan huruvida en bestämmelse om konventionensuppsägning skall införas eller ej hittills behandlats. Varken FN:skonvention om medborgerliga och politiska rättigheter eller FN:skonvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter innehåller några uttryckliga regler härom. Däremot kan en sådan bestämmelse spåras i FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. Konventionsstaterna kan enligt art. 21 uppsäga konventionen genom skriftlig notifikation som ställs till FN:s generalsekreterare och får effekt ett år efter det att den tagits emot av generalsekreteraren. Lagstiftarna kan följaktligen välja mellan att avstå från attinföra en sådan bestämmelse i konventionstexten eller att i en artikelange förutsättningarna för att en uppsägning skall bli verksam136. Omman beslutar att avstå från att i barnkonventionen behandla fråganom uppsägning, kommer de relevanta reglerna i Wienkonventionenom traktaträtten att vara tillämpliga. Detta kan vara lämpligt förbarnkonventionen, eftersom konventionsstaternas valfrihet kommeratt begränsas av de i art. 56 uppställda villkoren.
Slutord
Av analysen av de i den föreliggande framställningen behandladeinternationella instrument, som berör barnets rättsställning kan vissaslutsatser dras. De gällande folkrättsliga normerna rörande barnensrättigheter bildar ett dynamiskt, om än inte fullständigt, system förbarnens rättsliga skydd. Systemet utvecklas ständigt, dels genomprecisering av redan stadgade rättsprinciper och normer, dels genomutarbetandet av nya sådana. Denna utveckling berör även internationella instrument av icke juridisk karaktär, vilka omvandlas från enbart deklarativa sådana till folkrättsliga normer, varefter de blir beståndsdelar i traktater. Ett konkret exempel på transformering avdeklarativa normer till juridiskt bindande sådana är rättsprinciperna i1959 års deklaration om barnets rättigheter, vilka har upptagits ibarnkonventionens textutkast.
Den långa evolutionsprocessen för barnets folkrättsliga ställningmed utgångspunkt som enbart föräldrarnas egendom till en fas, därdet erkänns som rättssubjekt med egna fri- och rättigheter, når en
höjdpunkt med antagandet av en universell konvention om barnetsrättigheter. I och med detta kommer en etapp i främjandet av barnensvälbefinnande att vara avslutad. Det kommer att ta tid innan flertaletav FN:s 159 medlemsstater har anslutit sig till denna konvention ochbörjat efterleva dess bestämmelser. Det kan tänkas att en vidareutveckling kan ske även på regional nivå. Som redan tidigare nämntsfinns inom Europarådet ambitioner att utarbeta en europeisk konvention om barnets rättigheter, som kan utvidga skyddet för barn ochdessutom säkra en bättre efterlevnad av de garanterade rättigheternaän på universell nivå.
För att de folkrättsliga normerna rörande barnets rättigheter skallfå reell genomslagskraft erfordras en väl fungerande kontrollapparat.I detta avseende kan Sverige, som har högt anseende bland FN:smedlemsstater och där varit en drivande kraft, vid det pågåendearbetet om barnkonventionen bidra genom att aktivt sträva efter enförbättring och utveckling och inte tillåta en försvagning av redanexisterande kontrollsystem på de mänskliga rättigheternas område. Islutskedet av arbetet på barnkonventionen bör man strikt driva fråganom en effektiv kontroll av konventionsstaternas efterlevnad av konventionens bestämmelser. Viss pessimism råder för närvarande p. g. a.FN:s finansiella situation137, och det har framhållits att man inte börställa för höga krav på framtida övervakningsmekanismer. Dennatendens får inte tillåtas påverka arbetet på barnkonventionen! Riskenfinns att konventionen förblir en uppräkning av fri- och rättigheter,vilkas tillämpning undergrävs p. g. a. avsaknaden av en effektiv övervakningsmekanism. Frågan om utarbetandet av ett fakultativt protokoll till konventionen och upprättandet av en mekanism för individuella klagomål i likhet med FN:s konvention om medborgerliga ochpolitiska rättigheter — dess fakultativa protokoll — bör tas upp tilldiskussion. Fram till år 2000 beräknas att 50 % av världens befolkning kommer att bestå av individer yngre än 25 år, och mer än hälftenav dessa kommer att vara yngre än 15 år. I många utvecklingsländerkommer antalet unga personer att utgöra 70 % av befolkningen138.
Mot den bakgrunden förstår vi att det krävs ett helhjärtat engagemang och inte minst optimism för att orden "mänskligheten är skyldigatt ge barnet det bästa den har att bjuda" inte skall förbli tommaslagord. 13 år återstår till slutet av detta århundrade, som kallas förbarnets. Arbetet fortsätter i Geneve med konventionen, och sannolikheten att FN:s generalförsamling kan anta den 1989 är stor. Den utgörett tungt vägande löfte till barnen, och det får inte svikas.