Replik till Lars Rosengren
Lars Rosengren har i sin artikel i SvJT 1988 s. 18 "Kan vi lita på våra domstolar?" tagit upp flera viktiga frågor, av vilka en del har att göra med förhållandena i domstolarna och andra mera gäller rättspolitiska värderingar och kritik av nyare lagstiftning från sådana utgångspunkter. Det är inte min avsikt att gå i polemik mot honom — personligen kan jag i allt väsentligt instämma i de förslag som han för fram. Några påpekanden när det gäller verklighetsbeskrivningen skulle jag dock vilja göra.
Till en början måste det konstateras att domstolarna är skyldiga att döma efter den lagstiftning som finns. Om riksdagen i sin lagstiftande gärning gynnar s. k. allmänna intressen till nackdel för enskilda är det något som domstolarna har små möjligheter att råda bot på. Lagprövningsrätten är som bekant begränsad när det gäller riksdagens och regeringens normgivning och även om den vore mer omfattande, lämnar grundlagen lagstiftaren en vidsträckt frihet. Besvikelse över att de värderingar, som man själv omfattar, inte får genomslagskraft i väljarkåren och på den vägen i lagstiftningsarbetet får inte ta sig uttryck i förebråelser mot dem som sin plikt likmätigt har att tillämpa lagarna. Det kan naturligtvis förekomma att en tjänsteman visar ett överdrivet nit, som står i strid mot en korrekt lagtillämpning, men jag tror inte att det är en företeelse som uppträder i domstolarna. Snarare tjänar dessa som korrektiv i sådana fall.
Tesen om att det i domstolarna finns en tendens att i tvister, som berör statens eller andra kollektiva intressen, ta ställning till förmån för dessa intressen på den enskildes bekostnad har Rosengren inte lyckats belägga utan endast underbyggt med påstående om rådande uppfattning hos parter och ombud. Om det som Rosengren påpekar är omöjligt att förebringa egentlig bevisning till stöd för den angivna tesens riktighet, förtjänar det påpekas att det är lika svårt att förebringa motbevisning.
När det gäller egentliga tvistemål har jag under några år som statens ställföreträdare närmast fått intrycket att domstolarna tolkat lagen mycket till de enskildas förmån. Att motsidan haft en fördel är som Rosengren ocksåf ramhåller en föreställning som lätt inställer sig hos en partsföreträdare. Uppfattningen om skattedomstolarnas inställning i skattemål vilar enligt minåsikt i mycket på samma grund, och man bör härvid inte glömma att lagstiftningen utvecklats i mera fiskal riktning och att domstolarna som jag nämntinte får sätta sig över lagen. Härmed är väl förenligt att de stora ingrepp som beskattningen gör i den enskilda ekonomiska sfären ger domstolarna anledning att upprätthålla stränga krav på legalt stöd för beskattningsåtgärder. Det